Frida Viirman

Att vara kvar och komma framåt

The positive Birth Calendar 2021

Av Frida Viirman

Hej, jag heter Frida Viirman och är barnmorska sedan 20 år. Efter gymnasiet hade jag ett tydligt mål: jag skulle bli ung barnmorska på ungdomsmottagning! I min värld var det bara tanter som jobbade där, och jag tyckte mig kunna göra en insats. Det var bråttom att bli färdig!

Alla uppsatser jag skrev under barnmorskeutbildningen passade in i planerna; det handlade om ungas attityder till analsex och om dagen-efter-piller, som vid den här tiden ännu inte blivit receptfritt. Samtidigt mötte jag under praktikperioderna födande kvinnor, fantastiska barnmorskor och fascinerande förlopp. Jag var bara tvungen att jobba lite på förlossningsavdelningen medan kunskaperna var färska. Ungdomsmottagningen fanns kvar, och jag var fortfarande ung. Oj, som jag fascinerades av hur olika vägen från värkar till bäbis kunde vara! Jag blev även mer och mer medveten om hur upplevelsen av födandet varierade, både mellan olika kvinnor och mellan olika deltagare i samma födsel.

Efter några år fick jag, utöver jobbet på förlossningsavdelningen, förmånen att arbeta på mottagningen för förlossningsrädda. De flesta som kom dit väntade sitt andra barn och behövde stöd och planering för att våga föda igen. De hade alltså inte varit rädda under sin första graviditet, utan blivit det i samband med att de fött. Inte sällan hade de tvekat länge och våndats mycket, innan de ens vågade göra barnet som nu växte inom dem. Det var laddat för dem att komma till sjukhuset och att träffa mig. De skulle nu konkret börja förbereda sig på att föda detta barn, vaginalt eller med kejsarsnitt. Ibland hade vi ont om tid innan barnets ankomst, antingen på grund av långa köer till mottagningen, eller för att kvinnan in i det längsta skjutit undan tankarna på den förestående födseln. Att arbeta tillsammans med dessa kvinnor och deras partners var utmanande, ibland utmattande men framförallt oerhört givande. Jag är imponerad av alla kvinnor som föder, men mest beundrar jag alla som föder fast de är rädda. Det bästa med mitt jobb har varit när kvinnor jag träffat under graviditeten vid återkopplingen efter födseln berättar om hur den blivit en helt okej, eller till och med bra, upplevelse. Ofta har den nya upplevelsen fått minnet av den första förlossningen att blekna. Att som barnmorska ha varit med och bidragit till den enorma resa kvinnan gjort från rädd gravid till nybliven tvåbarnsmamma är djupt tillfredsställande. Jag kan inte nog betona vilka hjältar dessa kvinnor är!

Något skavde dock i mig. Varför hade kvinnorna jag träffade inte fått hjälp tidigare? De hade behövt stöd efter en negativ förlossningsupplevelse. Ändå kom de oftast inte till oss förrän de var gravida på nytt och redan utvecklat en förlossningsrädsla. Jag tyckte att vi i vården misslyckades, som inte bättre fångade upp kvinnor i behov av stöd efter förlossning. Detta behövde undersökas närmare! Jag började plugga igen, och skrev uppsatser på högre nivå parallellt med jobbet på kliniken. Hur identifieras kvinnor med negativ förlossningsupplevelse? Hur mår kvinnor efter negativa förlossningsupplevelser? Sådana frågor uppfyllde mig, och ledde vidare till forskarstudier.

Idag är jag doktorand inom området kvinnors psykiska mående i samband med graviditet och födande. Stort fokus ligger på förlossningsupplevelse. På nästan alla kvinnokliniker i Sverige får kvinnan skatta förlossningsupplevelse på en skala mellan 1 och 10 någon av de första dagarna efter det att hon fött. I en av mina studier undersöker jag vad kvinnor väger in i skattningen. Vad motsvarar siffran egentligen? Det ska jag ta reda på genom att jämföra siffran med svaren på 22 frågor i en enkät om sådant man vet är betydelsefullt för förlossningsupplevelsen. Det handlar om egen förmåga, upplevd trygghet, professionellt stöd och delaktighet. Enkäten, Childbirth Experience Questionnaire, har använts tidigare i forskning och har visat sig vara ett bra sätt att bredare mäta förlossningsupplevelse.   

Förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid

Från tidigare forskning vet man att förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid. Därför kommer kvinnor även få möjlighet att skatta förlossningsupplevelse och besvara enkäten Childbirth Experience Questionnaire även tre och sex månader efter det att de fött. Jag har även studerat hur 80 000 kvinnor skattat sin första förlossningsupplevelse och jämfört det med hur de mådde när de blev gravida, när de var gravida och vad som hände under födandet. Här såg vi att de som hade ett allmänt dåligt mående vid graviditetens början i högre utsträckning skattade sin förlossningsupplevelse lågt, liksom de som var förlossningsrädda och fick stöd för psykisk ohälsa under graviditeten. Utifrån dessa resultat blir det uppenbart åtminstone för mig att mer resurser behöver läggas på dessa kvinnor i samband med graviditet!

Vi såg också, precis som tidigare forskare gjort, att sugklockefödslar och oplanerade kejsarsnitt, i synnerhet där mamman sövdes, var förknippade med negativ förlossningsupplevelse. Kanske kan vården bli bättre på att följa upp kvinnor som fött på dessa vis, för att förhindra tänkbara konsekvenser av negativa förlossningsupplevelser? Tidigare forskning har nämligen visat att negativ förlossningsupplevelse inte bara kan orsaka förlossningsrädsla, utan även är förknippat med posttraumatiskt stressyndrom, depression och försvårad amning.

Vid 48 års ålder kan jag konstatera att tåget för länge sedan har gått för mitt planerade arbete som ung barnmorska på ungdomsmottagning. Jag blev istället den unga barnmorskan på Auroramottagningen, en mottagning som också vinner på att där finns barnmorskor i olika åldrar. Så småningom blev jag doktorand. Jag har aldrig slutat arbeta på förlossningsavdelningen. Jag hoppas att jag har ytterligare 20 år kvar som yrkesverksam barnmorska, och att jag ska kunna fortsätta kombinera kliniskt arbete med forskning som kan leda till att fler kvinnor går stärkta ur sitt födande och föräldrablivande. Alla födande har samma rätt till den bästa vården, men alla födande behöver inte samma vård!

Referenser:

Andersen LB, Melvaer LB, Videbech P, Lamont RF, Joergensen JS. Risk factors for developing post-traumatic stress disorder following childbirth: a systematic review: L.B. Andersen et al. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica. 2012 Nov;91(11):1261–72.

Bell AF, Andersson E. The birth experience and women’s postnatal depression: A systematic review. Midwifery. 2016 Aug;39:112–23

Dencker A, Nilsson C, Begley C, Jangsten E, Mollberg M, Patel H, et al. Causes and outcomes in studies of fear of childbirth: A systematic review. Women Birth. 2019 Apr;32(2):99–111.

Dencker A, Taft C, Bergqvist L, Lilja H, Berg M. Childbirth experience questionnaire (CEQ): development and evaluation of a multidimensional instrument. BMC Pregnancy Childbirth. 2010;10(1):1.

Hosseini Tabaghdehi M, Kolahdozan S, Keramat A, Shahhossein Z, Moosazadeh M, Motaghi Z. Prevalence and factors affecting the negative childbirth experiences: a systematic review. J Matern Fetal Neonatal Med. 2020 Nov;33(22):3849–56.

Waldenström U. Women’s memory of childbirth at two months and one year after the birth. Birth. 2003;30(4):248–54.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*