Det har varit en ganska kämpig termin. Och allt som händer går ju inte riktigt att dela på bloggen eftersom barnen är en så stor del av mitt liv. Men det har varit kämpigt att försöka balansera min sprudlande kreativitet med både småbarn och tonåringar hemma. En tröst är att jag har varit igenom såna här kämparperioder förr och alltid kommit ut på andra sidan.

Maj är en månad som jag brukar bäva inför. Det är tiden på våren då allt snurrar ihop sig som ett stort garnnystan med tåtar hit och dit som man desperat försöker bringa lite reda i; utflykter, skolavslutningar, musikuppvisningar, föräldramöten..

Men i år blev maj annorlunda. Det blev en majmånad så fin som man alltid hoppas att den ska bli (men som den så sällan blir). Min bror gifte sig i början av månaden och det var som om bröllopet gav ett skimmer över alla de dagar som följde i spåren.

Vi invigde mina svärföräldrars sommarhus i Östhammar. De har lyckats hitta en riktig pärla till hus, så pittoreskt och vackert, ja en riktig Madickendröm. Ett gult trähus med vita knutar och så fina välbevarade detaljer från en annan tid. En dröm vid vattnet helt enkelt. Bara en ynka timme från Uppsala!

Vårt eget hus hemma i Uppsala är i behov av en del underhåll. Och det är inte så lätt att få varken tid eller pengar till det när tillvaron snurrar på i ett sådant tempo. Särskilt inte när Nils kräver en vuxen person som följer honom i hasorna vart han än går.

Hanna har lärt sig cykla! Stolt som en tupp cyklar hon fram och tillbaka här på vår lilla gatsnibb, varv efter varv. Vilken frihet det måste vara att äntligen lära sig cykla. När jag själv var liten var just cyklandet ett mått på graden av frihet. Det var inte ägandet av en mobil som avgjorde till vilka världar man kunde färdas – det var cykeln som avgjorde.

Som grädde på moset så fick vi som var kursare på barnmorskeprogrammet till en återträff nu i maj! Det var som att färdas 12 år tillbaka i tiden och sen framåt igen. Så trevligt och roligt! Det enda som gjorde lite ont var att ingen av oss som träffades under middagen jobbar kvar på förlossningen längre. Och några har bytt bana helt. Jag räknar till att ungefär tre av oss ca 25 barnmorskor jobbar kvar på förlossningen. Det är en låg procent sett till hur många av oss som drömde om att jobba med födslar då under utbildningen.

Snart är maj månad slut för i år

Tacksam känner jag mig. Nu börjar nedräkningen tills den här donnan tar studenten. Att ett av våra barn nu tar studenten känns STORT.

Miriam, snart student. Men då är maj månad redan förbi. Juni blir studentens månad!

Maj månad bjöd också på en gudomlig pavlova i mina föräldrars trädgård. Den förtjänade att få vara med här.

Just nu är det svårt att jobba hemifrån. Jag har mina måndagar och tisdagar men då är det så mycket som ska hinnas med. Resten av veckan försöker jag få jobbgrejer gjorde när Nils sover typ. Det går sådär. Han är ändå precis ett och ett halvt. Den ålder som man på något magiskt vis lyckas glömma bort mellan varje barn…

Kvällarna funkar inte heller för då är det fullt ös härhemma. Mat, disk, driva in tonåringar och samtidigt försöka tandborsta de små utan att tappa tålamodet. Så jag har kommit in i fasen jobba i små bitar. Alltså en pyttebit i taget. Gå ett steg framåt med bonden. Vänta några timmar på nästa drag. Sen nästa. På något sätt får man ju saker gjorda men det går långsamt och kostnaden är denna: SÅ FORT det blir en ledig stund känner jag pressen att behöva jobba. Det är inte helt tillfredsställande.

Jag längtar efter att kunna planera mer. Skriva prydligt i min tomma kalender. Och snart är jag där för i höst börjar Nils på dagis! Ja det känns så stort och overkligt. Mitt yngsta och sista barn i skaran börjar på dagis (nej förlåt förskola heter det ju, jag är kvar på 80-talet). Att skola in på förskolan för sista gången som förälder känns fint för jag tror att Nils kommer stortrivas.

Jag vet ju att förskola också innebär en hel del VAB så det känns tryggt att jag kommer fortsätta jobba hemifrån. Med ett jobb som är kreativt och som jag älskar. Ja just nu håller jag ju på med flera olika parallella projekt som till viss del överlappar varann. Min och Evas gemensamma plattform där våra utbildningar kommer ligga (alltså, vad fint det blir!). Så en egen webbutik som kommer bli helt min egen. Sen har jag en annan idé som håller på att ta form men den är inte riktigt redo för världen än.

I tisdags åt jag lunch med min vän och kollega Elin Ternström. Hennes yngsta går fortfarande att ha med på café och hon är bara för underbar. Det var så mysigt att lämna ett och ett halvt årsåldern för en stund och bara få mysa med de två. Vi pratade om förlossningsrädsla som ju är Elins forskningsområde, men även om trauma i samband med förlossning. Det är ett område som behöver belysas ännu mer.

Vi spånade på framtida samarbeten och avrundade lunchen med en promenad längs Fyrisån. Så mysigt.

Det är något alldeles speciellt att träffa de barnmorskevänner som man har gjort hela resan ihop med. Så många hållplatser att stanna på i minnet, och så mycket energi framåt (oftast). Ikväll ska jag äta middag med mina klasskompisar från barnmorskeprogrammet. För 12 år sedan tog vi examen. Det var precis en sån här vacker sommardag och framtiden låg inbäddad i allt som ett mjukt löfte.