Pia Höjeberg

Ni som är intresserade av barnafödandets historia i Sverige får inte missa Pia Höjebergs författarskap. Hon har gjort en enorm kulturgärning genom att berätta Jordemodern och Barnmorskans historia som ingen annan har gjort. Hur har det varit att bistå födande kvinnor i en historisk kontext? I armod och fattigdom.

Det finns ingen förlossningsberättelse som har rört mig lika djupt som den Moa Martinson skildrar i sin Kvinnor och äppelträd när Sally föder en son ensam med sin stora barnaskara sovandes i huset. Moa Martinsons författarskap är unikt i Sverige. Så litterära skildringar av något så sällan berättat.

Men de historier som Pia Höjeberg lyfter fram i sina böcker lämnar mig inte heller. Barnmorskan som kommer hem till en statarfamilj där modern ska föda sitt 18 barn. Vägglössen krälar på väggarna och barnen sover packade som sillar i kökssoffan.  Barnmorskan som blir rädd att lössen ska leta sig in i den födande kvinnan och förlossningen blir dramatisk. Men det slutar väl just den gången.

Pia Höjeberg var inbjuden till en inspirationskväll vi hade förra våren här i Uppsala, hon var också en av de föreläsare som gjorde stort intryck på mig under barnmorskeutbildningen.

 

Att bli av med sin poddoskuld

Soraya Lavasani blev av med sin poddoskuld i Karins preggopodd, det var nämligen första gången hon gästade en podd. Kanske är det lite ovanligt när man redan är ett känt namn. Jag vet inte. Jag vet bara att det finns många podcasts och många som har erfarenhet av att prata i sådana. Eftersom gravidpoddar har blivit en egen genre så har även barnmorskor i viss mån fått hänga med på poddtåget. Gravidpodden drivs av barnmorskor. Det finns också en födabarnpodd där både barnmorskor och läkare medverkar som experter. Men preggopoddar tar ofta avstamp i en egen graviditet och Karins preggopodd är just en sådan! Hon bjuder in gäster som själva antingen är gravida eller just har varit! Malin Gramer hade med sig sin nyfödde son under själva inspelningen. Alla har sin historia att berätta och det är spännande att höra. Men jag var ju inbjuden av en annan anledning, nämligen som barnmorskeexpert. För att svara på frågor. Och det var just det där ordet expert som gjorde mig lite nervös när jag åkte till Expressenhuset för att bli av med min podddoskuld i Karins preggopodd.

FOTO: Anna-Karin Nilsson Scanpix Kod

Men Karin var så vänlig och proffsig och några minuter in i inspelningen så kändes det (nästan) som om vi satt och pratade på ett café över en kopp. Avslappnat, behagligt och trevligt.


FOTO: Anna-Karin Nilsson
Scanpix Kod

Vi pratade gravidillamående, missfall, feelgoodhormoner, gravidkrämpor och rymdskrot! Och nu är avsnittet ute – så varsågoda!

 

Foto: Anna-Karin Nilsson scanpix kod

Att skynda långsamt

Såhär skriver Liisa som en kommentar till mitt blogginlägg om användningen av värkstimulerande dropp:

Detta är ett mysterium att inte mer möda läggs på att ställa frågan om det är rimligt att 70-75 % av alla förstföderskor får oxytocin då de föder. Tror som du att när fokus hamnar på risker sker det på bekostnad av vad som främjar fysiologin och kvinnans inneboende förmåga att föda. Nyckeln till födandet är tryggheten. Vad som sedan skapar trygghet för varje enskild föderska borde vi lägga mer tid och arbete på. Skriver en bok tillsammans med Susanna Heli om detta just nu. Allt för att ge detta viktiga fokus och utrymme. Dags för ett paradigmskifte? Där vi leder den födande mot hälsa genom att främja och stödja hennes egen förmåga att föda. För den finns ju där, det är ju förutsättningarna för att den ska få komma fram som haltar.

Ja att det finns förutsättningar som haltar tror jag att många skulle skriva under på. Hur kom det sig att det har blivit ett organisatoriskt problem i Sverige att många föder barn? Bristen på förlossningsplatser skyndar på tråkiga processer. Vi har fått en ny benämning på en latensfas i Stockholm; Stockholmsfasen. När den födande eller hennes partner ringer in till förlossningen så dras operation förlossningsplats igång och den födande kvinnan hålls hemma in i det längsta i sitt förlossningsarbete eftersom det råder brist på förlossningsplatser. Och kurser i bilförlossningar verkar inte lugna någon nämnvärt.

I Sverige har vi ett unikt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare. Jag tror att det är en framgångsfaktor som har bidragit till de fina siffror vi har när det gäller mödra och barnadödlighet, och förhållandevis låga snittsiffror. I USA  finns inte barnmorskor på sjukhuset på samma sätt som här – där är det läkaren som till stor del gör barnmorskans arbete och obstetriksjuksköterskor fungerar som assistenter till läkaren. Snittsiffrorna varierar men ligger generellt på 32 % över hela landet. I Sverige ligger den siffran i snitt på 17,5 %.

Igår fick vi reda på att barnmorskor i Västerbotten endast får tre veckors semester under sommaren eftersom bemanningen inte går ihop annars. Jag tror att det kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många. Var tionde barnmorska jobbar redan med annat än det de har vidareutbildat sig till. Att göra förlossningsvården till en så tuff och pressad arbetsplats att den inte längre attraherar barnmorskor i samma utsträckning tror jag på sikt riskerar att äventyra det unika samarbetet mellan dessa professioner.

När bör en förlossning behandlas med värkstimulerande dropp?

Såhär skriver Therese som en kommentar till mitt förra blogginlägg:

Jag är en av de 70% som fick värkförstärkande dropp. Och en förlossningsskada. Finska greppet till trots. I mitt fall behövdes nog droppet (?) då jag hade haft en latensfas på nästan tre dygn och varit i aktiv fas i nästan ett dygn, drabbades av sekundär värksvaghet och var öppen 10 cm i 8 timmar då barnet inte sjönk ned sista biten. Jag ville egentligen föda på knä men var för trött så det blev i gynställning. Nästa barn blir ned kejsarsnitt då kirurgen stark avråder från vaginal förlossning pga mängden ärrvävnad. Det är en sorg, jag tyckte det var häftigt fram tills det blev fruktansvärt. Vågar helt enkelt inte chansa med mitt underliv igen. Ingen direkt orsak har kunnat fastställas, barnet var normalstort och föddes fram utan hjälpmedel, långsamt och med perinealskydd. Hade jag haft en orsak hade jag kanske vågat, men nu när jag faktiskt läkt bra chansar jag inte, trots att jag helst vill föda vaginalt…

Problemet idag är att väldigt många förstföderskor (och även omföderskor) blir ”värksvaga”. Eller får iallafall diagnosen värksvaghet inne på förlossningen, därav behandlingen med det värkförstärkande droppet. Man kan få diagnosen primär eller sekundär värksvaghet. Kortfattat och lite förenklat kan man säga att vid primär värksvaghet så har problemet  med värkarnas ineffektivitet (att livmodermunnen öppnar sig för sakta) varit med från början, vid  sekundär värksvaghet så har förlossningen till en början gått framåt på ett bra sätt men efter ett tag har värkarbetet blivit mindre effektivt. Kanske är det så att värkarna glesar ut och kommer mer sällan, blir kortare eller helt enkelt mindre verksamma. Det händer ganska ofta att värkarna tar en paus när förstföderskor blir retraherade – då livmodermunnen har öppnat sig helt och hållet och barnet ska fortsätta att tränga ner i bäckenet. Många, både förstföderskor och omföderskor blir då med dropp! Användningen av epidural ökar och många  som får epidural får även en sekundär värksvaghet på köpet som en bieffekt – ytterligare en anledning till dropp.

Oxytocindropp är ett mycket potent och verksamt läkemedel som har studerats i många studier. Det finns risker med att  både tillföra oxytocin och att avstå från att ge oxytocin. Drömmen vore att varken över eller underbehandla med detta läkemedel i förlossningssammanhang! Det har dock visat sig vara lättare sagt än gjort. Problemen vid överbehandling är att barnet riskerar att påverkas negativt, felaktig användning leder nämligen ofta till ett överaktivt värkarbete och hotande syrebrist hos fostret.  I studier har man kunnat påvisa att barn som skadas allvarligt i samband med en födsel oftare har varit ”utsatta”för ett värkstimulerande dropp.  Men en väldigt lång och utdragen förlossning är inte heller önskvärt. Astrid Nystedt beskriver detta väldigt väl i sin avhandling  Utdragen förlossning, kvinnors upplevelser och erfarenheter.

Läs även en sammanfattning på Socialstyrelsens hemsida:  Nationella indikationer för värkstimulering med oxytocin. Där refereras till ett flertal stora studier på området.

Vi har lite att jobba med.  Dropp har på många förlossningskliniker blivit så hemtamt att användningen ibland riskerar att ske på godtycklig grund – när det ”känns i magen” som om förlossningen har dragit ut på tiden. Att ställa en korrekt diagnos för vad som kan gå under flaggen utdragen förlossning – och därmed i behov av hjälp på traven – är väldigt viktigt.

Men också, hur kommer det sig att så många blir värksvaga från början? Den här frågan tror jag ställs alltför sällan. Finns det något i vår handläggning av den normala förlossningen som inte är tillräckligt gynnsam på våra förlossningsavdelningar idag, ja som skrämmer bort det kroppsegna oxytocinet snarare än lockar fram det? Det här är en fråga som många tycker är helt hopplös att grotta ner sig i. Men bara för att det är svårt betyder det inte att det saknar betydelse eller inte är viktigt.

Nyckeln till förlossningen? Foto: Lovisa Engblom

 

Makarna Pirhonen i hetluften

Makarna Pirhonen är i hetluften igen! De har ett recept för att undvika de allvarligaste underlivsskadorna i samband med en förlossning. I det receptet ingår långsamt och kontrollerat framfödande, ett handgrepp som kallas finska greppet,  att lägga klipp när personalen tror att det behövs för att undvika en ännu större bristning än själva klippet. Och så sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram för att som de säger kunna få en översikt av perineum vid framförandet. Alltså inte upprätt födande.

För mig är det här koka soppa på en spik. Långsamt och kontrollerat framfödande finns det evidens för, ja. Ett särskilt handgrepp, det kan kallas finskt eller svenskt eller perinelaskydd. Det handlar om att hålla emot med sina händer utifrån när barnet föds fram och det gör så gott som alla barnmorskor.  ALLA får träning i att hålla ett skydd mot perineum; alltså perinealskydd. Det är ganska otroligt att någon skulle hålla handen på ett specifikt och mycket bättre sätt än andra som dramatiskt förbättrar utfallet.

Att kvinnor inte ska föda upprätt för att personalen på så sätt har bättre uppsikt över perineum – det är rent humbug. Den förlossningsställning som är associerad med flest antal stora bristningar är gyn. De som har visat bäst utfall i studier är knä, fyrfota, sida och stående. De kvinnor som föder hemma har minst antal stora bristningar och en majoritet av kvinnor som föder hemma föder upprätt. Dessutom kan man knappast ha bättre uppsikt över perineum än om kvinnan föder på alla fyra, om det nu skulle vara avgörande.

Att lägga klipp för att undvika en stor bristning? Ja det är ju att åsamka kvinnan en jättestor skada i bäckenbotten för att man tror att något ännu värre ska hända. Men man får ju aldrig facit på om den ännu värre skadan verkligen skulle ha uppstått. Ett klipp gör jätteont  och tar tid att läka – det finns annan forskning som stöder ett mycket restriktivt användande av klipp.

Makarna Pirhonen har en mycket viktig och bra ansats – de vill jobba för att  minska antaIet stora bristningar. Hatten av för det! Men i det viktiga arbetet med att minska antalet stora förlossningsskador så måste vi vara jätteförsiktiga med att uttala oss om orsakassamband som inte alls har stöd i forskning. Läs gärna min genomgång av forskningen på området i tidigare blogginlägg!  Jag har skrivit om upprätta förlossningsställningar, MIMA-studien och gjort en översikt av vetenskapen på området – inläggen finns här i mitt bloggarkiv. Något som vi bör titta närmare på är om användandet av värkstimulerande dropp kan spela in. Nästan ingen förstföderska som föder på sjukhus klarar sig utan dropp i Sverige idag, hela 70 % får det.

Foto: Lovisa Engblom

 

Fas 3

I morse läste jag en artikel i SVD som fick mig att bli mer än lovligt sorgsen. Jag började läsa till sjuksköterska när jag var 21 år och sedan dess har jag funnits i vården på allvar. Jag har gått igenom alla faser som finns att gå igenom. Tafatt student. Student som är skärpt och på hugget. Lyckligt nyutbildad och full av kunskapstörst. Kavlauppärmarna-hungrig. En som är lite uttråkad,  har slagit i taket och  vill vidareutbilda sig. Jag har kämpat som ett djur för att bli färdig med min vidareutbildning. Jag har varit lycklig. Haft mina golden moments av flow. Jag har gråtit och varit uppgiven på vården. Jag har kämpat och skrivit debattartiklar och engagerat mig för förändring. Jag har varit en visselblåsare (inte så populärt). Jag har känt alla de känslor som finns att känna som  arbetstagare i landstingsvården! Jag vet tillexempel hur det känns att brinna som en nyårsraket och bli ett skräp.

Jag vet också hur det känns att växa och mogna i vården och få ett  självförtroende. Där jag vet att jag är en tillgång.

Men det jag inte visste som 21-åring var att känslan som skulle komma att bli bestående efter mina år i den svenska landstingsvården var en mycket uppgiven känsla. Total desillusion. Som efter en skilsmässa.

När jag läser om bristen på vårdplatser inom barnsjukvården så känner jag sorg.  De allra småttigaste och sköraste barnen som behöver sjukhusvård hamnar i kläm när det inte går att få tag på personal som  kan bemanna. Både läkare och sjuksköterskor har slagit larm och ordet haveri har kommit upp. Som arbetsgivare gäller det att få tag på sjuksköterskor i stadiet full av kunskapstörst, kavlauppärmarna- hungrig, kanske en som är lite uttråkad, har slagit i taket och vill vidareutbilda sig eller en som är lycklig och känner flow. Det gäller att haffa sjuksköterskorna just där och då och ge dem  stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter – ja give them an offer they can’t refuse! Se sedan till att vattna och gödsla riktigt ordentligt.

Att försöka rekrytera sjuksköterskor som redan har brunnit och blivit ett skräp, som gråter och är uppgivna på vården, som känner sig tomma och desillusionerade. Nyskilda. Som badar i erbjudanden som går att motstå. Det är så oändligt mycket svårare. Och sorgligare.

 

 

Fredagkväll

Det är fredag och ett nytt avsnitt av Karins preggopodd finns ute med Malin Gramer som gäst!

 

Jag är så trött så trött denna fredagkväll. Tänker försöka sova bäst jag kan nu.

Denna dagen ett doulaliv

På tisdagkvällen var jag trött. Sådär trött som man kan bli efter en dag av anspänning och med en fantastiskt trevlig men intensiv påskhelg bakom sig.  Efter middagen fick jag ett sms av Karin som skulle komma och prata stöd på vår inspirationskväll. Hon ville att jag skulle ringa upp. Vi pratades vid och jag förstod att hon behövde åka iväg på en födsel, kanske under natten. Det är så  ett doulaliv kan se ut! Eftersom jag själv är doula och barnmorska så blev jag inte putt utan kände snarare det där pirret. Det-drar-ihop-sig-till-födsel-pirret. Ett fokus i nuet som tar över då det mesta får stå tillbaka – att  låta sig svepas med och gå upp i ett skeende. Men synd på vår rara inspirationskväll såklart! Hur skulle vi göra nu? Barnmorskan Gunilla var redan klar för kvällen men det skulle ju vara två olika perspektiv på stöd, det var så vi hade tänkt oss upplägget. Min man påminde mig försiktigt om att han skulle behöva åka på en vetenskaplig salong onsdag kväll. Okej, så nu var det en föreläsare mindre men fyra barn med i ekvationen istället. Eftersom jag själv är doulajour  så bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sova på saken.

Men det hann plinga till i min telefon precis innan jag somnade. Det var Karin som skrev att hon hade ordnat så att Emma Philipsson (från förlossningspodden!) som också är doula kunde komma till inspirationskvällen istället. Bingo! Nu var det bara de fyra barnen som skulle råddas. Och jobb. Och jouren. Men först sova.

Jobbdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det är en annan historia. På eftermiddagen hämtade jag upp alla barnen från dagis och skola, svängde in på det lokala hamburgerstället med vår stora familjebil och köpte hamburgare drive thru. Till barnens stora förtjusning och till min måttliga. Men vad gör man inte. Så åkte jag raka vägen till ABF:s lokaler bredvid lilla Teatern mitt i centrala Uppsala. Barnen fick äta hamburgare och chicken nuggets medan vi kokade kaffe och bredde smörgåsar till fikat. Elin hade med sig sin Abbe och Emma Philipsson dök upp mitt i kaffekokandet.

 

 

Emma Philipsson

Sen blev klockan halvsju och inspirationskvällen kunde börja.

Abbe fick gå hem med pappa!

Mina två äldsta döttrar var med men mina två söner fick sitta och spela spel (nej inte brädspel) i soffan alldeles utanför. Min yngsta var helt klart the weakest link i hela operationen. Honom behövde jag gå ut och titta till med jämna mellanrum så tyvärr blev det bara ett halvt öra till  barnmorskan Gunilla Aneblom som inledde kvällen. Synd för mig.

Gunilla Aneblom

I fikapausen kom min bror och tog tre av mina fyra barn med sig. Tack Josef!

Emma berättade om sitt arbete som doula och om den podcast hon producerar – nämligen förlossningspodden! Det blev en diskussion som kom att handla om förlossningsvården i stort, om hur en doula bara kan göra sitt jobb under födseln om en barnmorska finns med i bilden och   att doulor är en unik resurs – men aldrig en ursäkt för att låta barnmorskor rådda fler och fler födslar samtidigt. Barnmorskor behöver ges förutsättningar att göra sitt arbete utifrån hela sin kompetens  och där ingår att ge både ett medicinskt och omvårdande stöd till kvinnor som föder. Men som jag har skrivit förut, det går inte att få för mycket stöd under en födsel, bara för lite. Problemet idag är att för många kvinnor får för lite emotionellt stöd under sin födsel.

Min äldsta dotter tyckte att det var en lyckad kväll och undrade om inte hon kan få vara med på vår nästa inspirationskväll! Det gjorde mig väldigt glad. Och Karin som inte kunde komma var ändå högst närvarande eftersom det under kvällens gång kom fram att hon själv, för inte alltför länge sedan, varit med som doula när Emma födde sitt andra barn.

 

 

Händer i veckan

Idag var jag med och spelade jag in det femte avsnittet av Karins preggopodd! Hur det gick? Ja det får ni som lyssnar avgöra! Nu har jag iallafall blivit av med min poddoskuld och det känns  bra. Programmet sänds på fredag nästa vecka. Nu på fredag blir det ett avsnitt med Malin Gramer som gäst. Men redan imorgon blir det inspirationskväll här i Uppsala på temat stöd!

Idag kunde man få läsa Socialstyrelsens utredning av vård efter förlossningen här i Sverige, mycket intressant läsning.  Frågan togs även upp av utredarna själva  i en debattartikel i SVD.

Socialstyrelsens bedömning och slutsatser

Sammanfattningsvis är det Socialstyrelsens bedömning att det finns brister och behov av förändringar i vården efter förlossning såväl på sjukhuset som efter hemgång från sjukhuset. Det behövs mer kunskap och utbildning för personalen i hela vårdkedjan om psykisk ohälsa och sjukdom i samband med graviditet och förlossning, om diagnostik, behandling och uppföljning av bristningar i bäckenbotten, samt om amning och bröstkomplikationer i samband med amning. Socialstyrelsen bedömer även att det behövs nya kunskapsstöd för vården, i form av riktlinjer, rekommendationer eller andra former av kunskapsstöd.

De flesta brister i vården till kvinnor efter förlossning är dock strukturella, och det kan behövas organisatoriska förändringar i landstingen och regionerna för att uppnå en mer patientcentrerad, tillgänglig, säker och jämlik vård i hela landet.

Vården på sjukhuset behöver bli mer familjecentrerad och utformas utifrån patienternas behov. Socialstyrelsen bedömer att det även är otydligt vart kvinnor ska vända sig för stöd och vård när en vecka har passerat och sjukhuset/BB inte längre ansvarar för vården. Uppföljningen av kvinnors hälsa behöver förbättras liksom tillgången till stöd och vård efter förlossningen.

Det finns även stor potential till förbättring när det gäller att skapa kontinuitet i vårdkedjan avseende den personal kvinnor möter i samband med graviditet, förlossning och eftervård.

 

Glad påsk!

Kristina Lundberg i Malawi

Påsktips:

Kristina Lundberg som arbetar på BB Stockholm är just nu  Barnmorska i Malawi och bloggar om sin vistelse där. Spännande läsning!

Det tredje avsnittet av Karins preggopodd är ute nu! Markiz Tainton som är matinspiratör medverkar och på måndag åker jag till Expressenhuset för att spela in det fjärde avsnittet av podden. Har du förslag på frågor eller ämnen som du vill att vi ska diskutera så maila till preggopodden@expressen.se

God påsklyssning!

 

Foto: Lovisa Engblom