förlossningsbrev

Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Photo by jules.a on unsplash

Jag ställde följande JA och NEJ – frågor till mina följare på instagram.

  • Skrev du ett förlossningsbrev? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Hjälpte den processen dig på något sätt? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Tog personalen hänsyn till ditt förlossningsbrev? 64% svarade JA och 36 % NEJ

Även om detta inte är en vetenskaplig undersökning så tycker jag att de här svaren visar på någonting. Att här finns det något att jobba med! Det positiva är att så många ansåg att processen hjälpte på något sätt. Och en majoritet svarade att personalen tog hänsyn till förlossningsbrevet vilket också får ses som positivt. Men här finns det en förbättringspotential. Jag fick flera meddelanden från följare som var besvikna över att deras förlossningsbrev och önskemål inte tagits på allvar av förlossningspersonalen, att önskemålen viftats bort som något oviktigt. Sånt gör mig ledsen. Jag tänker att alla vi som jobbar med födande måste ta den enskilda kvinnans ord och önskemål på allra största allvar. Ibland kanske det också innebär att vi behöver jobba lite med oss själva.

Du kan påverka mer än du tror

En del verkar tro att det är något förmätet med att skriva ett förlossningsbrev, att våga ta plats med sina önskemål och våga sikta högt. Men jag vill utmana den tanken. Det är inte alls en dum idé att göra anspråk på sin förlossning. Men att göra anspråk ska inte missförstås som att det går att rita en detaljerad karta över sin egen förlossning. Det går aldrig att veta precis hur en förlossning kommer att bli! Men det betyder ju inte att det inte alls går att påverka vad som kommer att hända under förlossningen.

Du kan påverka mycket mer än du tror. Men för att på riktigt kunna påverka behövs ofta en kunskap om de egna behoven. Först efter att du har visualiserat din drömförlossning så kan du börja fundera över hur du ska komma dit. Om det överhuvudtaget är möjligt. Så missa inte den andra biten – att fundera över ”huret”. Om din drömförlossning är en vattenfödsel med favoritmusik i bakgrunden, med en barnmorska som du redan känner och din bästa vän som stöd, ja då är det där du ska börja. Vad kan krävas för att du ska kunna komma dit? Är det möjligt? Erbjuder sjukhuset du ska föda på vattenfödslar? Finns det möjlighet att lära känna barnmorskan? Oftast inte. Det kan krävas viss ansträngning för att en drömförlossning ska gå i uppfyllelse. Men jag har själv varit med på flera sådana förlossningar och de har lärt mig hur viktiga drömmar kan vara. Allt arbete som läggs ner på att få till en så bra förlossningsupplevelse som möjligt har du igen. Jag skulle säga att det alltid är värt besväret.

Anna skrev ett förlossningsbrev som hon aldrig lämnade över, något hon senare kom att ångra:

”För att där och då kände jag mig så trygg i mig själv med tillit till kroppen och trodde inte det skulle påverka så mycket. Känslan då var att det var irrelevant. Kändes lite dumt också att överlämna. Men känslan stämde klart inte med verkligheten eftersom personalen påverkar förlossningen en hel del. Det var inte ett beslut med min rationella hjärna utan mer känslan jag hade under förlossningen pga processen, hormoner och sådant. Men jag ångrade det i efterhand och önskade jag hade bett min partner överlämna det.”

Milli Hill beskriver det bra i sin The Positive Birth Book, jag citerar:

Why not having a plan is not a good plan

”This defeatist approach is disempowering. It encourages people who might normally read, research, think hard and make lists of their lists to instead lie back and let and let the whole birth thing just wash over them. But while ”going with the flow” might feel like a plan in itself, it isn’t – it’s just being passive and handing over the reins to somebody else. Of course, in an ideal world, you could argue, we wouldn’t need a birth plan. In an ideal world, we’d all have a relationship with our midwife and she’d spend time getting to know us in our pregnancy and coming to a unique understanding of the kind of birth we want. And in an ideal world, you could also argue, women wouldn’t need to write in their birth plan that they want things like optimal clamping and skin- to skin, because they get it as standard. But – sorry folks – this is not an ideal world.”

Det är stärkande att skriva ett förlossningsbrev

Eftersom de flesta i vårt samhälle inte alls ges möjlighet att lära känna sin barnmorska i förväg och kanske kommer in på sjukhus mitt under ett brinnande värkarbete – då när det knappt går att få fram ett ”hej”, så kan förlossningsbrevet täcka iallafall en liten bit av det kommunikationsglapp som uppstår. För även om personalen är van vid födslar och generella experter på födande så är det inte experter på just dig, dina behov och DITT födande. Glöm inte det.

Den medicinska biten finns ofta med i journalen i den sammanfattning som barnmorskan på mödravården gör. En del av dina önskemål kan få plats där. Men missa inte chansen att helt fritt från yttre påverkan skriva ner ditt eget brev! Tänk dock på att försöka hålla det så koncist som möjligt. Långa essäer finns det inte tid för personalen att läsa i dagens förlossningsvård. Och din partner eller en annan stödperson kan få i uppgift att överlämna förlossningsbrevet så att du slipper. Tryck upp några ex så att du har ett till alla. Och om du har en lamineringsmaskin hemma – varför inte laminera förlossningsbrevet? Det skulle jag göra.

Vad gör doulor som är så bra?

Vad gör doulor som är så bra?

Nästa helg har vi vår avslutande helg på den första omgången av Föda med stöd doulautbildning. Att börja utbilda doulor är något av det roligaste och mest meningsfulla jag har gjort. Jag vet att doulor spelar en helt avgörande roll för många födande och att det kommer vara så under lång tid i Sverige.

Fenomenet med doulor sticker en del i ögonen. Att enstaka doulor provocerar är ju inget konstigt, precis som enstaka barnmorskor eller läkare kan provocera eller irritera någon så kan doulor göra det. Men för vissa är själva fenomenet med doulor provocerande och det intresserar mig. Jag tror det är för att doulor förkroppsligar det där som den konventionella vården ofta går bet på. Att erbjuda födande ett individanpassat, kvinnocentrerat och kontinuerligt stöd under graviditet och födande. Doulor jobbar aktivt och väldigt initierat med empowerment och kan erbjuda en kontinuitet som den konventionella vården sällan kan erbjuda. Doulor bygger relation och den relationen är själva förutsättningen för stödet under förlossningen. Att inte bara markera närvaro utan också vara känslomässigt närvarande under en hel födsel.

För många barnmorskor som vill arbeta relationsbaserat och ge kontinuerligt stöd – one to one under förlossningar – för dem kan doulor väcka sorg. Doulor förkroppsligar då det där som barnmorskor tvingas göra avkall på för att verksamheten kräver det. Jag tror att många barnmorskor tänker att om bara barnmorskan skulle tillåtas göra sitt jobb bättre så behövs inte doulor. Att doulor är istället för, något som nöden kräver. Jag vill utmana den tanken. Eftersom jag tror det är att underskatta doulans roll.

Att doulor idag så ofta blir istället för annat stöd är ju för sorgligt, men knappast doulors fel. De flesta som arbetar med födande önskar sig inget hellre än att alla kvinnor ska vara garanterade ett kontinuerligt barnmorskestöd under sina födslar. En stark barnmorskeprofession med betoning på midwifery är nödvändigt för allt birthwork och det blir torftigt för alla när barnmorskeprofessionen sakta urholkas.

Men jag blir på min vakt när jag hör barnmorskor och andra professioner inom kvinnovården vara kritiskt inställda till doulor som fenomen. Eftersom jag ofta tycker det säger mer om dem än om doulorna. Vem jobbar vi för? Kvinnan. Om kvinnor vill ha doulor med på sina födslar, vem är jag att sätta mig emot det? Är det känslan av att vara ALLT för någon som berusar. Och om doulor behövs så kan inte jag vara allt. Eller utmanar doulan ibland lite av maktförhållandet i ett födelserum? Med sin blotta närvaro så förskjuts en bit av makten tillbaka till kvinnan. Eller blir det kulturkrock mellan olika sätt att vara i födelserummet – olika sätt att se på födandet?

Att doulor erbjuder sina tjänster för pengar blir lätt en svårsmält politisk fråga. Doulor kostar pengar och är därför inte automatiskt för alla. Sant. Men då gäller det att bena lite i vad det är som egentligen provocerar. Är det att doulor tar betalt för sina tjänster som provocerar? För det tror jag nämligen att många oreflekterat irriterar sig på. Och då undrar jag – varför skulle inte doulor ta betalt för sin tid och sitt arbete? Vidare, blir arbetet som görs ”mindre värt” för att det är en privat tjänst? Det finns, tror jag, ett gammalt sunkigt ideal som spökar här: att kvinnligt kodat stöd, känslomässigt engagemang och omvårdnad aldrig ska gå att köpa sig till, att det helst ska vara gratis och bygga på ideell grund. Doulor som jobbar gratis och självuppoffrande ses kanske som lite ädlare än de som tar betalt. Men doulor som jobbar ”gratis” måste tjäna in sina pengar någon annanstans eller bli försörjda av en välbetald partner.

Och då kommer vi in på något ännu mer politiskt känsligt. Ibland hojtas det nämligen: – Doulor borde anställas av regionen! Men om doulastödet bakas in i den regionfinansierade vården, in i systemet, ja då förlorar doulor hela sin självständighet i förhållande till vården och kommer med all säkerhet knuffa ut andra professioner som arbetar med födande. Att anställa ”billiga” doulor för att kunna hushålla ännu mer med de så åtråvärda barnmorskeresurserna, vem skulle det vara bra för?

Kan det vara så att det finns ett värde här – det kontinuerliga både fysiska och känslomässiga stödet till födande – som vi i vår förlossningskultur ännu inte har lyckats baka in i den basala vården runt födande. Just för att vi inte värderar den tillräckligt. En pusselbit vi inte riktigt får in i pusslet. En pusselbit som svävar fritt. Och så länge vi inte förstår oss på dessa behov i tillräckligt hög utsträckning så kanske den här ”doulastenen” kommer skava i vissa skor. För marknaden styrs av konsumenten och inte tvärtom. Utan efterfrågan – ingen marknad.

Doulor har jour dygnet runt i flera veckor för varje födande. Jouren är en helt nödvändig del av alla doulaskap. Det är att underkasta sig någon annans behov att gå på jour. Du blir väckt mitt i natten. Behöver bryta taffeln mitt i fredagsmyset. Du behöver gå från kalaset till en förlossning. Du behöver ringa in en barnvakt med kort varsel. Jag tror därför att vi måste spana in vad doulor gör som är så bra för födande. Istället för att bli irriterade så behöver vi med intresse studera fenomenet och fråga oss – nyfiket – vad det är som gör det här till ett vinnande koncept.

Den första tiden med barn

Du som redan är förälder, hur minns du den allra första tiden med barn? Själv minns jag den allra första tiden med barn som att ha hamnat i ett nytt och främmande land. Det var andra dofter, andra smaksensationer – jag kände plötsligt saker på ett annat sätt. Nånstans hade den stora kärleken slagit rot i mig och samtidigt öppnat för en ny och oändlig sårbarhet. När jag hör musiken som jag spelade de allra första veckorna (Cesario Evora) så kastas jag tillbaka till det där andra landet. Om jag skulle beskriva den första tiden med ett ord så skulle det bli ordet skör. Det tog flera veckor för mig att känna mig lite mer självklar i det nya. Förälskelsen i mitt barn var total och stark men inuti mig var det skört och transparent som tunt papper. När mitt barn skrek och ville amma på natten så satte jag mig spikrak upp på en stol eftersom jag lärt mig att hon behövde få rätt tag om bröstet. Det var så obekvämt och omysigt som något kunde bli. När det plötsligt började läcka mjölk ur mina bröst efter någon vecka så kände jag mig främmande inför mig själv: ett däggdjur jag inte valt att bli. Däggdjuret hade valt mig.

Det var en krock mellan den kultur jag levt så länge i och det här nya landet som jag plötsligt hade hamnat i. Världen som den var för bara en vecka sen fanns inte kvar.

Mitt lilla barn behövde mig ständigt. Det var svårt att komma ifrån och ta en dusch. Mina egna behov fanns nu hela tiden på andra plats, mitt barn hade gått in och knipit förstaplatsen. Jag var ung när jag fick mitt första barn och det gjorde att jag växte upp och blev vuxen ihop med henne. Det finaste var att för henne så dög jag så bra. Jag var precis allt det hon behövde.

Här andra röster om den första tiden med barn:

För mig var första tiden med första barnet det mest överväldigande jag har varit med om. Nu vet jag att det fanns odiagnostiserad npf i botten också, men det visste jag ju inte då. Jag har alltid haft ett stort behov av autonomi och av att kunna planera. Jag visste ju i teorin vad bebisar har för behov och att de förändrar saker, men jag fattade det inte förrän jag hade ett litet barn som ville tillbringa all sin tid på min kropp och sket högaktningsfullt i mina planer och föreställningar. Hur hanterar man kombinationen av en primal, nästan fysiologisk drift att uppfylla bebisens alla behov och ett desperat behov av autonomi? Det går inte. Det kändes som om jag hade förvandlats till ett djur. Det kändes som om jag levde i något som skulle pågå för evigt. Jag var i chock över hur liten betydelse rationella resonemang plötsligt hade. Kuratorn på BVC screenade mig och konstaterade att jag inte var deprimerad, och det tror jag inte heller att jag var. Jag var bara i chock över hur totalt mina känslor och instinkter gentemot bebisen slukade allt annat. Ingen förstod, föreslog bara strategier som aldrig fungerade. Den bifogade bilden symboliserar så starkt den tiden för mig. 

Rebecka

Jag har haft två fruktansvärda graviditeter med hyperemesis gravidarium och kopplat till det mått mycket psykiskt dåligt (jobbigt med första och mycket värre med andra). Så efter förlossningarna har det båda gångerna känts som att livet kommit tillbaka, jag har mått fysiskt väldigt bra och kunnat äta direkt. Efter första hade jag så mycket energi efter förlossningen och ville så gärna att livet skulle bli ”som vanligt” då jag längtat efter det hela graviditeten, så jag körde på och ställde klockan på morgonen, gick upp och duschade, sminkade mig och städade. Lägenheten har nog aldrig varit så fräsch. Och det kändes så härligt att allt var tillbaka till det normala. Men ganska snabbt tog småbarnslivet ut sin rätt, amningen strulade, bebis hade gulsot och blev tvungen att väckas för att bli matad, han ville aldrig ligga ner och jag kände snabbt att min kropp inte var min egen igen. Den känslan jag så desperat behövt efter den jobbiga graviditeten.

Jag är helt säker på, såhär i efterhand, att det dåliga måendet under graviditeten övergick till en postpartumdepression som aldrig riktigt fångades upp. Jag är sjuksköterska själv och hade ju inte det jag tyckte var de ”klassiska” depressions-symtomen. Jag kände mig inte deprimerad och kände en enorm kärlek till mitt barn direkt. Men jag fick också panik av tanken på att vara ensam med honom, mest för att jag inte riktigt kunde kontrollera mina egna känslor när han var så ledsen. Jag grät mycket och var väldigt trött, det kändes inte alls kul att ha en bebis även om jag älskade honom över allt annat. Trodde helt enkelt inte att bebislivet var för mig, det blev bättre när han närmade sig ett år och jag tyckte att det blev mer och mer roligt att vara förälder.

Med andra var jag beredd på att jag inte skulle njuta av första tiden med bebis. Jag mådde ännu sämre (både av hyperemesisen och fick vara inlagd flera veckor, samt sämre psykiskt) och denna gång fick jag mycket hjälp, bland annat SSRI (antidepressiva). Jag kände inte att medicinen hjälpte så mycket under graviditeten men vi bestämde att jag skulle stå på dem tills bebis var minst 6 mån. Efter att bebis kommit fick jag den där underbara energikicken och kände mig helt hög på livet! Bebis var en otroligt lätt unge som sov och åt samt gillade att ligga själv då och då. Jag var hela tiden beredd på bakslaget, precis som det blivit med första och tog det lite försiktigt. Corona gjorde att vi var mycket hemma och inte träffade så många. Vi hade också planerat annorlunda den här gången. Vi var båda föräldralediga och hemma tillsammans i tre månader, vi flaskmatade och efter 3,5 månad började vi båda jobba varannan vecka.

Och bakslaget kom aldrig!! Inte tvåbarnschocken heller. Jag har aldrig varit såhär lycklig och känt mig så tillfreds med livet. Jag älskar bebistiden denna gång! Hon är nu snart fem månader och jag kan inte må bättre. Enda smolket i lyckobägaren är att min man istället fått en depression efter att dottern föddes. Han hade det så jobbigt också under min graviditet och jag tror att han nu kan ”släppa ut” allt det. Lite tråkigt men jag tänker att det är tur att jag mår så bra och att det är min tur att stötta honom nu.

”Första tiden med mitt första barn var som en dröm!”

Första tiden med mitt första barn var som en dröm! Hon var så självklar i allt hon gjorde, det var så enkelt att bli mamma! Amningen funkade klockrent och hon sov, åt och var nöjd. Lite kvällsoro ett tag men vi kände att vi hade det oförskämt bra. Jag valde att vara mycket för mig själv, det kändes rätt. Ville inte umgås med någon, lilla mini som hon hette i tre månader var solen jag roterade runt. Vi fick snabbt ett fint band som håller sig starkt än idag 10 år senare. Min andra dotter föddes 22 månader senare. Vilken skillnad allt var. Jag blev omkullkastad.. totalt! Amningen fick vi inte till och ombads börja med ersättning tidigt. Såriga bröstvårtor. En bebis som var sååå missnöjd, hon bara sov korta stunder och skrek väldigt mycket. Tog hjälp av Amningshjälpen men det hjälpte faktiskt inte alls. Hade önskat så mycket mer från både dem, förlossningen och BVC under denna tiden. Förlossningen uttryckte att ”jag var som gjord för att föda barn” och BVC sa att barn skriker.. men hon slutade…inte skrika på 8 (!!!) månader, å vi fick ingen hjälp annat än att jag skulle se över min kost, ge henne ersättning och stå ut.. slutade med att jag kraschade.

Jag sov ju inte, och liten blev rund som en boll av all mat hon fick. Idag är hon en stark, pigg, nyfiken och otroligt glad sjuåring. Men det har satt djupa hullingar i mig som jag fortfarande får jobba med. För att inte känna mig som en misslyckad mamma det första året med henne.. även om jag som nybliven tvåbarnsmamma ”skulle” ha koll på hur det var att vara förälder så var det nåt nytt att bli mamma till just henne. Nä, besviken på bemötande, förutfattade meningar och att ingen såg mellan raderna att jag höll på att gå under av trötthet och otillräcklighetskänslor. Är mest besviken på min före detta man som valde att jobba natt under denna tid så jag var helt själv om allt… men vi är starka nu! Vi är trygga och har otroligt starka band jag å mina tjejer! De är fantastiska och jag är lycklig.

Att vilja lämna tillbaka

Första tiden så hade jag en kraftig känsla av att vilja ha det som innan. Att jag ville lämna tillbaka honom.. Även fast jag älskade honom enormt mycket direkt. Känslan av ett ansvar som aldrig tog slut var överväldigande. Men helt plötsligt en dag någon månad efter att han fötts så tänkte jag ”jag har inte känt den där stressen på ett tag nu”

Glädjespeed

Kände starkt glädjespeed och minimalt behov av sömn första dagarna. Vi dök ner i bebisbubblan och gosade mycket hud mot hud. Hade en euforisk känsla i kroppen första månaden, beröring var extremt välbehagligt. Var djupt tacksam och stolt över min kropp! Förvånades över känsligheten för kommentarer från hälso- och sjukvårdspersonal, blev osäker även fast jag kände till fakta (är barnsjuksköterska och jobbade då på bvc). Min syster och mamma gav mig den empowerment och den pepp jag behövde.

”Allt var magiskt första tiden”

Jag tyckte allt var helt magiskt första tiden! Jag hade en riktigt tuff förlossning, vår dotter föddes tittandes mot stjärnorna och hon vägde 4130 gram, jag fick en andra gradens bristningsskada.
Vi lämnade 8 timmar efter förlossningen, efter första ronden.
Allt föll sig så otroligt naturligt! Allt från amningen till att läsa hennes signaler. Hon var ett otroligt nöjt barn, gick aldrig ner i vikt utan endast upp. Hon hade ökat 500 gram första veckan.

Jag sov knappt men det påverkade mig inte just, hade energi ändå.
Allt var underbart, det var som om jag hade väntat på henne hela livet.

12 dagar efter BF kom hon på min 30-årsdag, 30 minuter efter min egen födelsetid.
Jag litade så otroligt mycket på mig själv och kände mig så trygg i min nya roll som mamma, påverkades inte av andra åsikter om hur ofta jag ammade, att jag bar henne i sjal mest hela dagarna, att jag skulle ”skämma bort henne med närhet”… Jag är lika förälskad i att vara förälder idag, tre år senare, som jag var när hon kom till världen.

Spiritual Midwifery

Därför ska du läsa Ina May Gaskins böcker

När man läser mina texter så kanske det är lätt att tro att Ina May Gaskin har varit en stor inspiration i mitt liv under lång tid. Men det stämmer inte. Jag kom i kontakt med Ina May Gaskin och hennes arbete när jag vidareutbildade mig till doula några år in i min barnmorskekarriär. Således var jag inte riktigt med på tåget när hon besökte Sverige år 2014.

Men idag är hon både en stor tröst och inspiration. Ina May Gaskin är den enskilda person som har gjort mest för diskursen midwifery och som under hela sitt verksamma liv har kämpat för det som borde vara en självklar mänsklig rättighet men som i själva verket är en krympande bristvara: kvinnocentrerad förlossningsvård. Jag önskar verkligen att varje aspirerande barnmorska, förlossningsläkare eller doula läser hennes böcker.

Den som i förbifarten avfärdar Ina May som en tokig hippie måste förstå i vilken kontext hennes gärning har vuxit fram. Förlossningsvåld och övergrepp var en självklar del av den institutionaliserade förlossningsvården i USA under mitten av 1900-talet. Under en period så förlöstes 65-70 % av barnen med tång. De födande kvinnorna bands fast med läderremmar, ett klipp lades i mellangården och barnen drogs sedan rutinmässigt ut med tång. Under ”the twilight sleep era” så var partners inte välkomna inne på förlossningsrummen. Kvinnorna lämnades ensamma med morfin och glömskedrogen scopolamine i kroppen. Det ansågs klokast att binda fast de drogpåverkade kvinnorna. Citat ur boken Birth Matters:

”With leather cuffs strapped around my wrists and legs, I was left alone for nearly eight hours until the actual delivery.”

”I was strapped on the delivery table. My doctor had not arrived and the nurses held my legs together. I was helpless and at their mercy. They held my baby back until the doctor came into the room.”

Hippiekaravanen som rullade ut från San Fransisco

Flera i Ina May och Stephen Gaskins karavan som rullade från San Fransisco i slutet av 60-talet hade en eller flera sådana förlossningsupplevelser med sig i bagaget. De önskade sig ett annat, mer värdig sätt att välkomna sina barn på. Dessutom: förlossningsvård kostade pengar, karavanen befann sig ”på väg” och ganska snart började karavanbebisarna se dagens ljus. En grupp av kvinnorna tog därför på sig som sin uppgift att lära sig midwifery-skills. Ina May var en av dem. Och ja, resten är historia. Omedvetet och av en slump hade de i sitt hippie-community skapat de perfekta förutsättningarna för fysiologiska födslar. På köpet fick de själva födas som barnmorskor.

Det är just det som är så unikt och autentiskt med Ina May och hennes ord. För det här var innan ironin: innan man kunde twista verkligheten till att passa i ett hippt instagramformat. Året var 1971 när karavanen gjorde halt och ”The Farm” bildades i Tennesse.

Spiritual Midwifery

Spiritual midwifery

Spiritual Midwifery är Ina Mays första bok som kom ut år 1975. Den andas entusiasm, nybyggar och upptäckarglädje och är full av långhåriga hippies. Den tar sig an barnmorskeriet från ett väldigt spirituellt och andligt håll. Men den är också full av essentiella barnmorskekunskaper. Spiritual Midwifery kan läsas som ett enastående tidsdokument.

Ina May’s Guide to Childbirth

Det är en mer mogen röst som talar i ”Ina May’s Guide to Childbirth”. I förordet berättar hon om den förlossningskultur som de under tre årtionden har skapat på ”The Farm”. Deras statistik är nästan svår att tro på:

Our cesarian rate up to the year 2000 was 1,4 %. Our forceps or vacuum-extraction rate was 0,05 %. The U.S national cesarian rate for 2001 was 31,1 percent, and the instrumental delivery rate was about 10 percent.

Första halvan av boken består av kvinnors egna positiva förlossningsberättelser. Den andra halvan av boken tar upp allt det väsentliga som moderna böcker inom obstetrik och barnmorskeri ofta saknar, bland annat om hur kropp och känslor samspelar under en förlossning. Det som jag själv kallar för ”Födandets dynamik” kallar Ina May för ”The sphincter law”. Det handlar om den inverkan själva kontexten har på ett födelseförlopp – att trygghet och lugn öppnar upp. Det är en kunskap som idag är svår att få fatt på om man är barnmorska eller läkare:

”Because physioloy is far more constant than is human culture, these phenomena take place every day, but few doctors, novise midwives, or nurses recognize what is happening. Medical textbooks no longer reflect this still valid knowledge, so when dilation is stalled or reversed, the woman is usually told she has ”uterine dysfunction”, ”inadequate contractions”, or a mysterious condition called ”failure to progress”.”

Det här kanske är Ina Mays mest lättillgängliga bok. Jag rekommenderar den till dig som ska föda och som önskar fördjupning. Ina May belyser här viktiga delar av födandet som vi inte så ofta pratar om.

Birth Matters, A midwifes manifesta

Birth Matters

Birth Matters är Ina May’s senaste bok, den kom ut år 2011. Till skillnad från Spiritual Midwifery som är så full av entusiasm så andas den här boken en sorg över den ignorans och de rädslor som på många sätt fortsätter att förgifta USA:s (och många andra länders) förlossningskulturer. Jag önskar verkligen att ALLA barnmorskor och förlossningsläkare tar sig tid att läsa den här boken. För den är viktig.

Det har blivit svårt, alltför svårt för många barnmorskor och läkare att få kunskap om födslar utan ingrepp och interventioner. De födslar där de endogena – kroppsegna – nivåerna av oxytocin och endorfiner är höga. Att få vara en del av sådana födslar blir ofta en dealbreaker och stor källa till kunskap.

Boken är också en tröst för alla som kämpar för att se fler kvinnocentrerade alternativ inom förlossningsvården. För det finns så starka krafter världen över som inte vill se kvinnocentrerad förlossningsvård – det mönstret går igen överallt.

”A society that places a low value on it’s mothers and the process of of birth will suffer an array of negative repercussions for doing so. Good beginnings make a positive difference in the world, so it is worth our while to provide the best possible care for mother and babies throughout this extraordinarily influental part of life.”

Och missa för Guds skull inte Keri’s Birth Story som finns med i slutet av boken!

Vårkänslor

Vårkänslor

Visst är det ganska mycket vår i den här bilden?
Foto: Eva Grape Ersson

Alltså, sista helgen i februari och redan så mycket vår i luften! Det var också min och Evas första helg på vår doulautbildning. När vi lanserade utbildningen i somras så anade vi inte att pandemilagen skulle komma att kasta omkull en hel del av planerna. Det har varit lite av en prövning. Särskilt när restriktioner ändras från en vecka till en annan. Då kan även den mest ihärdiga och entusiastiska till slut få gråa hår. Ett tag kändes det som om förberedelserna handlade mer om antalet kvadratmeter i lokalen än vad som är viktigt med stöd runt födande.

Runt jul kom vi iallafall fram till att den största delen av utbildningen behöver bli via zoom. Men är det inte någonting som går förlorat över zoom? Svårt att komma ifrån känslan av att förberedelserna innebär 20 % mer ansträngning alltmedan resultatet riskerar att bli en kvalitétsförsämring med 20 %. Men, det blev faktiskt över all förväntan!

På bilden ovan ser ni kanske hur det riktigt lyser av förväntan och iver i mig, lyckan att äntligen få trycka på startknappen efter månader av förberedelser…

För att skapa något, en bok, en produkt, ett koncept, en utbildning, en hemsida eller en avhandling – allt det innebär ju så mycket mer arbete än vad som faktiskt blir synligt på utsidan. Ibland känns det som om man har stått och skulpterat i ett gigantiskt stort stenblock men allt som omvärlden får syn på är en ynklig liten flisa som ryms i ena handflatan. Jag har därför fått en så otroligt stor respekt för alla som faktiskt gör ovan nämnda saker. Gissa om jag har respekt för de som driver stora välbesökta instagramkonton eller bloggar med mycket bra innehåll, alltså bra content. Jag vet nämligen _precis_ hur mycket jobb som ligger bakom. Det är ett heltidsjobb. Gissa om jag har respekt för de som skriver prosa, alltså skönlitteratur – det är ju som att bygga en katedral helt på egen hand. Och ja, jag har stor respekt för alla de som orkar traggla sig igenom processen med att få sina vetenskapliga artiklar accepterade efter datainsamling, enkätsvar, omskrivningar och refuseringar…

Men det finns en alldeles särskild belöning i andra änden, en slags stolthet över att man ändå vågade ge sig i kast med detta stora.

Behind the scenes i ”zoom-stugan”.

En sak som jag uppskattar med att ha Eva som kollega, förutom att hon är en fantastisk person, är att hon bor så himla mysigt. Ja, jag älskar att få komma ut till höns, vacker trädgård med växthus och gäststuga. Det var i den här gäststugan som vi hängde på zoom hela helgen. Och det var som om det slog om till vår samtidigt som vi satt inne och kurade framför zoom. När vi kom ut så var gräset grönt och solen stack i ögonen.

Nu ska jag smälta den här fantastiska helgen, ta en promenad i solen och känna våren i mig.