Barnmorska, omvårdnad

Det finns alltför lite förståelse för vad ett känslomässigt arbete kan vara!

Jag fick en hälsning från Johanna:

Hej Märta och gott nytt år

Jag blir så tagen av det du skriver och känner igen mig sååå väl. Jag blev färdig SSK för tio år sedan, jobbat mest inom geriatriken på kommunen och ser en riktig nedrustning av omvårdnaden..den hinns och prioriteras inte idag (och ger inget klirr i kassan heller vilket säkert är den största förklaringen) vi tar ju faktiskt examen i omvårdnad men medicinska delen får tyvärr väga störst. Och som födande kvinna är man ju extra utsatt och så otroligt viktig att kunna känna sig trygg!

Jag har varit inne på att vidareutbilda mig till barnmorska men efter att fött tre barn själv på sjukhuset i XXX så tilltalar det liksom inte och jag vågar knappt för det känns som för tungt och stressigt med flera födande samtidigt. När jag jobbade som USK på förlossningen på XXX hade man ju ingen ANING om hur mkt det psykiska mottagandet spelar in i födandet när jag inte upplevt en förlossning själv.. och att bara för att jag själv ville ha en ”naturlig förlossning” backade liksom personalen när man larmade fast man ville ju ha stödet iaf..

Jag vill ha kontinuitet å lära känna mina patienter då kan man ju skräddarsy en god vård med bra kvalitet å jag tror inte det kommer kosta mer – tvärtom – men det behövs mer kunskap och öppenhet inom vården. Känns som att man vill bidra så att den ”kliniska blicken” och mänsklig omvårdnad ska få ta större plats just nu känns det ju mörkt.. antar att det säkert är en politisk fråga?? Jaja stort utlägg kanske men tack för dina ord och tankar man känner sig mindre ensam.

TACK Johanna. Ja, alla som har fått vård i ett kritiskt ögonblick vet att såväl det medicinska omhändertagandet som omvårdnanden är helt avgörande. Det ena går inte att rycka loss ifrån det andra utan att något väsentligt går förlorat. Omvårdnad är inte heller enbart att sprita händerna noggrant och kunna lägga om såret korrekt (även om det är nog så viktigt) utan det finns en känslomässig del av omvårdnaden som är minst lika viktig – ja ibland är den viktigast. Det är där relationsskapandet och kontinuiteten kommer in, pusselbitar som gynnar själva vården – och det blir väldigt tydligt inte minst under födandet.

Barnmorska, omvårdnad
Kan relationer spela roll för vården?

Din kommentar är viktig Johanna, för den sätter fingret på just det där som alla egentligen vet innerst inne (när man själv behöver vård, när man själv ska föda barn, när ens egen pappa är döende), att den känslomässiga biten av omvårdnad är viktig och inte kan rationaliseras bort. Men vi har skapat en struktur för vården som handlar om att de professioner som finns i den räknas som pinnar som ska producera vård. En sak missades helt i denna ekvation, och det var den mänskliga faktorn – samt att vården blir himla dyr, ineffektiv och i längden högst patientosäker när varken sjuksköterskor eller barnmorskor vill jobba i den.

Detta har man under en lägre tid försökt lösa genom att skapa nya utbildningsplatser och fylla på underifrån. Utbilda FLER barnmorskor, utbilda FLER sjuksköterskor. Men det löser ju inte det underliggande problemet – varför så många slutar. Det bästa sättet att laga en läcka är ju att försöka täppa till själva hålet som läcker. Jag är själv helt övertygad om att vi noga måste studera det hål som läcker innan vi kan komma närmare en lösning på problemet. För att vara barnmorska eller sjuksköterska är ju egentligen bland det roligaste och mest meningsfulla man kan göra! Egentligen. Jag avslutar med att citera Jonna Bornemark, igen:

”Etisk stress innebär att personalen har en tydlig idé om vad den bör göra i en viss situation, men inte kan genomföra det på grund av organisatoriska hinder.

Det minskar som vi har sett utrymmet för subjektivitet, omdöme och intellectus samtidigt som detta är vad vi är. På så sätt är det en dränering på liv. Denna etiska stress tror jag är strukturellt möjliggjord av att det finns allt för lite förståelse för ett känslomässigt arbete.”

Arbetsvillkor i vården

Till dig som jobbar inom vården -våga vägra bli fattigpensionär!

Arbetsvillkor i vården

Välj ett jobb där du både kan, vill och orkar jobba heltid. Det är mitt bästa tips om du inte vill bli fattig som pensionär. Det är viktigt! Ja, jag vet att vi kvinnor är rätt bra på att jobba deltid under småbarnsåren och jag tänker inte lägga någon dom över det för jag vill också vara hemma med mina barn. Jag har också jobbat deltid i många år. Men den stora fällan är att välja ett yrke där det knappt går att jobba heltid – även under de åren i livet då vi borde vara på topp.

Hur många barnmorskor som har småbarn orkar jobba heltid på en förlossningsavdelning? Nej förresten, hur många barnmorskor – period – orkar jobba heltid? Det blir inte så många händer viftandes i luften. Jag kan byta ut barnmorskor på förlossningen mot andra yrkeskategorier på sjukhus, det finns många. Just vilka villkor barnmorskor och sjuksköterskor arbetar under på våra sjukhus måste högre upp på vår kollektiva agenda. Nu.

Treskift är vanligt. Kvällar, nätter och tidiga mornar, ibland huller om buller. Jobb enbart var tredje helg räknas som lyx. För många blir kompensationen att gå ner i arbetstid. För då blir det plötsligt lite svängrum i vardagen och jobbhelgen kompenseras iallafall av några lediga dagar i veckan då man kan storhandla ifred, kanske ta en powernap på eftermiddagen eller boka in en lunchdate. Men det är en fälla.

Vi måste räkna med att många av oss kommer att leva i 30 år till efter det att vi har gått i pension. Det kan bli 30 år som fattigpensionärer om vi lyssnar på våra kroppar nu och går ner i arbetstid, för att vi och vår kroppar behöver det för att orka.

Lösningen är inte att sluta lyssna på våra kroppar. Men jag kan inte låta bli att undra – hur i allsin dar har vi lyckats konstruera så många jobb som så få orkar med? Vi måste sluta problematisera oss själva och vår egen ork och börja problematisera de villkor vi förväntas arbeta under.

En av mina klasskompisar under barnmorskeutbildningen förstod det här, redan då. Hon klarade inte av att jobba sjukhustiderna med kvällar, nätter och tidiga mornar; jag minns att hon pratade om hon måste ha ett jobb där hon kunde jobba heltid. Det var hennes främsta prioritet. Många av oss andra var så förblindade och lyckliga över att äntligen få bistå kvinnor som föder och därför bet hennes resonemang inte riktigt på oss. Men insikten har hunnit ikapp mig. Jag har fem barn och jag vill inte bli fattigpensionär.

För att orka arbeta heltid inom vården behövs variation i arbetsuppgifter och det behövs variation i arbetsbelastning. Det behövs också återhämtning inbyggd i arbetsmodellen så att inte alla dagar utanför arbetet handlar om att sova bort jetlagen från själva jobbet.

Jag jobbar fortfarande på att komma upp på den där hästen som kallas heltid. Jag har snavat så många gånger på allt från stigbyglar, sadel och heltidshästar som bara har sprungit ifrån mig innan jag ens hunnit börja försöka. Men jag vet att det kommer kännas underbart, och tryggt, när jag väl är uppe. Då tänker jag akta mig för att kliva av.

Ytterdörr

Hemfödslar som arbetsmodell och affärsidé?

Ytterdörr
Någon hemma?

I min årssammanfattning skrev jag lite om svårigheten att skala upp en verksamhet som bygger på att ge kontinuerligt stöd till födande kvinnor. Hemfödslar, till exempel, är otroligt svårt att arbeta med i en lönsam affärsmodell. De flesta som arbetar med hemfödslar gör det av helt andra skäl än de ekonomiska. Ja alla som arbetar med hemfödslar gör det av andra skäl skulle jag vilja påstå.

Men varför börjar då vissa barnmorskor arbeta med hemfödslar? Jo här citerar jag Ingela Sjöblom et al:

Being a Nordic home birth midwife is described as realizing altruistic values and fulfilling own desires for working life.

Being able to use one’s full potential during a home birth is experienced as the ideal way of practicing the art of midwifery.

Att vara barnmorska är i mångt och mycket ett hantverk och att assistera vid hemfödslar är att få använda sig av den kompetensen fullt ut. Men där slutar likheterna med hur det ser ut för andra hantverkare. Medan entreprenörer inom måleri och bygg får in uppdrag hela tiden som de sedan kan schemalägga och kanske göra parallellt med varann så ser förutsättningarna för hembarnmorskor annorlunda ut. När en vägg torkar på ett ställe så kan målaren kila in ett möte nån annanstans. Och så vidare. Om jobbet blev för hastigt eller klantigt gjort så får man måla om väggen helt enkelt. Det enda som ligger i potten är pengar och det egna varumärket.

I Sverige idag har det blivit praxis att två hembarnmorskor förväntas vara med på hemfödseln. Det finns åtskilliga fördelar med det, och själv både uppskattar och föredrar jag att jobba så. Allt blir mindre sårbart och jobbet blir mycket roligare. Men, den arbetsmodellen och affärsidén bygger på att hembarnmorskor gör den största delen av jobbet helt ideellt. Eller har andra jobb vid sidan av som får stå för brödfödan. Här blir det att hålla tummarna att hemfödseln inte krockar med andra åtaganden.

Om hembarnmorskorna inte jobbar med annat vid sidan av behöver de ta på sig dubbelt så många hemfödseluppdrag för att det ska gå runt ekonomiskt. Då blir man istället livegen som hembarnmorska. Att vara jour jämt tycker iallafall jag kvalar in som just det. Ändå väljer många hembarnmorskor att jobba så. Det säger någonting om hur fantastiskt roligt det också är! För att få arbeta relationsbaserat som barnmorska är otroligt berikande. Det är en fröjd. Men själv tycker jag det är fint att få kunna planera in att ha födelsedagskalas för mina barn utan att behöva vara jour samtidigt.

Barnmorska hela vägen, caseload på sjukhus

Arbetsmodellen barnmorska hela vägen (caseload på sjukhus) har enorma fördelar jämfört med att vara två assisterande hembarnmorskor vid varje uppdrag och hemfödsel. För då är det bara en barnmorska som är med på födseln – som ju äger rum på sjukhuset.

Själv har jag nu med en viss sorg insett att hemfödslar där man är två barnmorskor vid varje födsel är en hopplös affärsmodell, om man inte vill hanka sig fram ekonomiskt eller för all del vara livegen genom att ha ständig beredskap.

En privat hemförlossning där två legitimerade barnmorskor kontrakteras kostar i snitt 25 000 i Sverige idag. Och i vårt land är vi ju inte vana vid att se vad vård faktiskt kostar eftersom vi betalar det mesta av vården via skattesedeln. Därför kan det upplevas som dyrt. I själva verket är det ett subventionerat pris, där barnmorskorna själva står för subventionen. 25 000 blir 12500 för varje barnmorska innan skatt. Hälften går sedan bort i skatt och då blir det 6250 kronor kvar att leva på. Det motsvarar inte lönen för det jobb som faktiskt görs före, under och efter en hemförlossning.

Själv har jag inga planer på att bli livegen eftersom vi trots allt lever i Sverige, snart år 2020. Jag vill liksom inte lajva Moa Martinsons mammas distriksbarnmorska mer än nödvändigt.

Jag vill inte heller tumma på säkerheten för mor och barn, aldrig någonsin, genom att ta på mig mer arbete än vad jag orkar och vet att jag klarar av. Därför är uppdragen med hemfödslar något jag kan göra – ibland – när vi i min familj har tid och råd med att jag gör det.

En kritik mot upplägget med att vara två hembarnmorskor vid varje födsel har från flera håll varit att man ”binder upp” två barnmorskor som skulle kunna göra mer nytta någon annanstans. På en stor förlossningsavdelning på ett sjukhus till exempel. Den kritiken skulle jag vilja avfärda, för hembarnmorskorna är förmodligen på hemfödseln båda två av en anledning – för att de vill vara just där.

Däremot behöver vi lyfta det orimliga i att modellen med två hembarnmorskor på en hemfödsel bygger på att barnmorskorna själva arbetar altruistiskt. Jag inser givetvis att det för de allra flesta är en ickefråga eftersom förlossningsavdelningar på sjukhus har svårt att rekrytera. Ingen har bett barnmorskor att börja assistera vid hemfödslar.

Förutom kvinnorna själva då.

Själv är jag glad över att få pröva på att arbeta på ett annat sätt än det gängse som barnmorska. Men jag tycker att vård i huvudsak ska vara skattefinansierad.


Barnmorskor i Uppsala

Barnmorskor och tulpaner på min födelsedag!

Februaritulpaner
Tulpaner i februari!

Ja, det lättar onekligen upp februari lite att få fylla år mitt i månaden! Mina föräldrar kom förbi igårkväll och lämnade ett stort fång med tulpaner som nu står och lyser upp köket. Tulpaner har något så hoppfullt över sig. De är stilrena och doftar så skarpt. I like. Och i morse blev jag grattad av min egen stora, lilla familj som bjöd mig på nybakade semlor. Så mysigt! Det känns verkligen bara bra att fylla 38 år.

Barnmorskor i Uppsala
Evelina, Emma, Elin och Ann-Sofie! Alla barnmorskor i Uppsala barnmorskeförbund.

I måndags träffades delar av styrelsen för Uppsala barnmorskeförbunds lokalförening hemma hos ordförande Evelina Holtby. Vi åt god mat och spånade på aktuella frågor. Grundtanken i den nya organisationen är att det är professionen som bäst företräder sina egna frågor med stöd av ett starkt fackligt mandat i ryggen.

Det var inspirerande och roligt att träffas. Så som det brukar vara att träffa andra drivna barnmorskor! Det man kanske inte tänker på är att det går att arbeta med så många olika saker som barnmorska. Man kan arbeta med mödravård, förlossning, eftervård, på reproduktionscentrum, med gynekologi, fostermedicin, som hembarnmorska, man kan forska eller arbeta som universitetslärare, på en ungdomsmottagning… Det är intressant med de olika ingångarna till yrket.

Att barnmorskor behövs, det vet vi. Men tyvärr är det många som lämnar yrket och jag skulle önska att någon med mandat att förändra tog sig tiden att ringa upp och djupintervjua alla som har lämnat yrket! För att utbilda fler kommer tyvärr inte lösa problemet med att många lämnar. Det är som att ösa i mera fin sand i en hink utan botten. Ledtråden ligger inte i människors önskan om att vilja utbilda sig till barnmorskor. Vi vet nog ganska mycket om vilka drivkrafter som ligger bakom det.

Men vilka drivkrafter ligger bakom att först utbilda sig till barnmorska, jobba några år och sedan lämna yrket? Den pusselbiten är oändligt mycket mer intressant idag. För vi måste se till att BÅDE få erfarna barnmorskor att stanna kvar OCH utbilda fler om vi vill vända den här negativa trenden.

Därför var det så fint (men sorgligt) att få höra ett ganska nyanserat radioprogram från Vetandets värld igår som handlade om just detta. Lyssna på programmet här : Nödrop från förlossningsfabriken

Själv ska jag åka till Stockholm i eftermiddag och träffa ett annat gäng drivna barnmorskor. Vi ska träffas och prata ihop oss om ett spännande projekt som ni garanterat kommer att få höra mer om längre fram!

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

En profession en organisation

Foto: Lovisa Engblom

Till alla barnmorskor eller blivande barnmorskor jag känner:

Begrunda det här, skrivet av Mia Ahblerg och publicerat på barnmorskan.se

Jag är övertygad om att du varje dag blir varse hur just din kompetens och professionstillhörighet hänger samman med de fackliga frågorna. Arbetstider, arbetsmiljö och lön påverkar hur du kan utföra ditt yrke, hur många procent du jobbar, hur du trivs, dina möjligheter att utveckla dig själv professionellt och den vård du ger. Det påverkar även hur länge du arbetar ur ett livsperspektiv, vilket i sin tur påverkar din pension.

Vi anser att professionsorganisationen Svenska Barnmorskeförbundet måste ha en plats och finnas med i diskussionen när fackliga beslut fattas som rör vårt yrke. På alla nivåer i samhället och i alla frågor. Så ser det inte riktigt ut i dag och vi tror att ett samarbete med SRAT avsevärt kommer att förbättra möjligheterna till detta.

Själv är jag väldigt intresserad av barnmorskors professionsfrågor, men har kommit att inse mer och mer hur tätt samman de hänger med de fackliga frågorna! Enkelt uttryckt: om vi inte lyckas få gehör för de  fackliga frågorna så drabbar det även vår profession negativt.

 

 

Uppgradering pågår

Före under eller efter utbrändheten? Foto: Lovisa Engblom

Mitt blogginlägg om före, under eller efter utbrändheten slog an en sträng – många kände igen sig i min beskrivning.  Det jag ville få fram i mitt ursprungliga inlägg var att det är helt okej att vara en individ med egna behov och flera lojaliteter, även lojaliteten till den egna kroppen och livet som bor där. Ja det är inte bara okej utan faktiskt helt nödvändigt.  I en stor organisation där allting snurrar ganska snabbt är det lätt att känna sig som den mest oviktiga personen att ta hänsyn till. Men ingenting snurrar bättre av att du som arbetstagare går in i väggen.

Arbetsgivare och chefer inom vården har ett uppdrag och det är att få verksamheter att gå ihop, ett pussel som är ganska otacksamt att försöka lägga;  svårare och svårare för varje år eftersom bristen på bemannade vårdplatser hela tiden blir större. Plats finns ju men det är ganska ointressant. Det är bemanningen som är det intressanta. Just nu verkar det vara bristen på specialistsjuksköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor som är det verkliga problemet och det är inte en utmaning, det är ett problem. Utmaningar syftar till att sporra kreativitet medan problem behöver lösas på bästa sätt. Jag tror att de flesta vårdchefer gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som är dem givna.

Själv är jag föräldraledig och sommarlovet är här. Med fem barn hemma är det mycket logistik och många viljor att ta hänsyn till. Allting gungar och det är väldigt lätt att tappa bort sig själv som mor. Vad vill jag egentligen? Vad behöver jag? I ett nyinköpt begagnat hus med trädgård är det mycket som ska fixas –  varenda liten vardagssak som man brukar ta för givet behöver ordnas av en människa. Abonnemang, fast telefon, tv, sophämtning, lamporna i taket. Ingen lampa hänger upp sig själv och ingen tv går på av sig själv – det är en väldans massa krångel som ligger bakom. Det är supportärenden, mailkonversationer och fix som kan få vem som helst att tappa fotfästet. Just det där att det inte finns någon backup som bara tar över hushållet under tiden. Nej allt ska installeras och fixas mellan de vanliga måltiderna, disken och tvätten som bara fortsätter att produceras, helt ohämmat.

Bara för mycket!

Jag gjorde misstaget att äta för mycket jordgubbar och tårta i helgen, ja det var själva jordgubbarna som var problemet. För jordgubbar är en klassiker som kan ge små ammande bebisar magknip och Hanna hade ont i magen två nätter i rad och min nattsömn blev därefter –  sopig, urkass! Humöret följde med rakt in i dimman. Söndag kväll, mitt bland stök och disk tänkte jag att nu köper jag en fribiljett från familjemiddagen och åker och kränger några pizzor. Sagt och gjort. Men vi bor närmare staden nu och den här pizzerian hade minsann en betalparkering som jag helt missade, det var ju generöst med parkeringsplatser och tomt på bilar! Så när vi kom ut med sex pizzakartonger låg en fet böter och väntade på oss. Då ville jag gråta. Det blev dyraste pizzan i stan.

Inatt fick jag sova gott. Som att vända på en sten. Nu är den mjuka sidan upp.

Josef Cullhed!

Kanske har en och annan av er läsare uppmärksammat att det händer saker på min hemsida och blogg? Just nu är min hemsida en exakt spegling av det verkliga livet. Det händer saker. Roliga saker. Men vägen dit kan vara lite guppig, ja som en riktig berg och dalbana. Jag har tur för min käre bror Josef både kan och jobbar med sånt här,  han är ett geni – det är han som är hjärnan bakom min hemsida. Nu har vi suttit och klurat ihop hur det kan bli bättre, mer användarvänligt. Mer visuellt och proffsigt helt enkelt. Så håll ut och stay tuned under den här uppgraderingen! Om du vill veta mer om Josefs genidrag, kolla in hans hemsida boostcontent.com

En annan sak kom till mig i morse. En dagsutflykt som jag bara måste göra. Snart! Nästa vecka. Med min man, min äldsta dotter och min yngsta. För jag längtar så det värker efter mer kultur i mitt liv; och att bara få glömma flytt, bredbands-installation och lamphängning för en dag.

 

 

 

Statements

Rosor från vår trädgård till fröken på förskolan!

Läs det här tänkvärda inlägget! Skjut mig om jag blir så där. Det handlar om att inte bli cynisk av att arbeta i vården och den absolut viktigaste poängen är att alla som arbetar inom vården har en etisk kod att förhålla sig till. Och den är faktiskt viktigare än politiska sparbeting. En moralisk kompass kan man också kalla det. Det är också mycket mer roligt och lustfyllt att arbeta om man slipper kompromissa med sin etiska kod eller moraliska kompass stup i kvarten.

Jag är stolt över att idag kunna dela Nordiska Jordemorförbundets viktiga gemensamma uttalande: NJF statement 2018 Här i min något nedkortade version där jag har markerat och/ eller kursiverat alla viktiga nyckelfraser:

1. Every woman should have access to a midwife throughout her life cycle.

2. Midwifery care should promote normal labor and birth, based on evidence (quantitative and qualitative studies as well as best practice) and women’s individual choices and needs.

3. Every pregnant woman should have access to continuity of midwifery care and carer. This is a key strategy in a) promoting better maternity outcomes and b) addressing workforce issues.

4. Midwifery education and regulation should be based on a Direct Entry 5-year master’s program. Strengthening Nordic midwifery education will enable midwives to fulfill the potential of midwifery in the Nordic countries and internationally.

5. A funding model for individualized maternity care should be used. The current funding model promotes medicalized, and/or centralized maternity care including birth care which adversely impact the health and wellbeing of mothers and babies.

 

 

Karriärpusslet

En av mina rosor fick komma in. Och såhär pigg känner jag mig idag!

Det har varit svårt att sova gott med en liten febrig skrott bredvid sig i sängen. Och apropå utmattning – jag är känslig för utebliven nattsömn och inget kaffe i världen kan ändra på den saken – men nu inatt vände det och vi sov gott allihop. Att få sova gott en natt är som att rulla runt i mirakeltunnan och komma ut på andra sidan som en utslagen ros, ja känslan är sådan iallafall.

Jag tror att sömn är en jätteviktig pusselbit för den som drabbas av utmattning. Det är ofta bristen på bra sömn som till slut stjälper allting överbord. Många som jobbar inom vården arbetar treskift, det vill säga nätter, kvällar och dagar huller om buller utan tillräcklig återhämtning – och alla som gör det befinner sig i riskzonen för att drabbas. För treskift påverkar sömnen. Så pressade som de flesta verksamheter inom vården är idag så är det svårt att skapa optimala schemalösningar för alla arbetstagare. Men det är precis det vi ändå behöver försöka göra! Såhär skriver en barnmorska som jag känner:

”Jag tillhör tyvärr gruppen som tvingades ge upp min barnmorskekarriär, för att den på sikt, som den såg ut & till viss del fortfarande ser ut i dag inte går att förena med allt det som också är viktigt för mig, och många av oss! En bevarad yrkesstolthet, trygghet, förutsättningar & verktyg att göra ett fantastiskt arbete varje dag, varje arbetspass, ett brinnande engagemang, bevarad empati, att ges möjlighet att klara av ett heltidsjobb fram till pension (för att som kvinna öht tjäna in pengar till pension & slippa tvingas ner på deltid eller vara beroende av en partner för att hålla), en psykisk och fysisk hälsa i balans, en tillit till och tillfredställelse med sin arbetssituation- & arbetsgivare, ett flexibelt, fritt och rikt eget liv och ett välfungerande och aktivt familjeliv.

Jag valde allt det där andra istället, vilket jag varje dag är oerhört tacksam & stolt över att ha kunnat göra. Men det är också med sorg i hjärtat som jag tvingats ifrån ett yrke som jag verkligen älskade bara pga dysfunktionella gamla strukturer, organisationer & systemfel. Vilket resursslöseri?! Och så fantastiskt bra det skulle kunna vara!? Med all denna kompetens, en värderad, väl omhändertagen och bevarad yrkeskår, med hälsosamma arbetstider & villkor! Och med långsiktiga investeringar i hållbarhet, för all personal. Jag hoppas fortfarande att vi kan nå dit! Få fler att brinna för det vi gör, i stället för att brinna upp. Att orka & hålla, med glöden och kärleken till både livet & arbetslivet i behåll!”

Foto: Lovisa Engblom

Hon är verkligen inte ensam om ge upp sin barnmorskekarriär. En av tio barnmorskor arbetar idag med något ”annat”. Just det där att inte kunna arbeta heltid är faktiskt helt hopplöst. Själv har jag verkligen inte gett upp min barnmorskekarriär men jag har gjort den till något helt annat än vad den var från början. Mitt mål är att kunna arbeta heltid! För som fembarnsmor både vill och behöver jag en heltidslön. Framförallt, jag vill få jobba med det jag älskar! Utan att bli fattig på kuppen. Men tyvärr finns det inte längre på min karta att arbeta heltid – och skift – på en stor förlossningsavdelning någonstans. Själv kombinerar jag nu istället ett mycket trevligt deltidsarbete som skolsköterska (på barnens skola!) med mitt eget företag. Tillsammans blir det en mosaik som ger mig bättre förutsättningar än vad jag har haft tidigare eftersom det är mer flexibelt, går bättre att kombinera med min familj – samt att det innebär mindre helgjobb. Eftersom jag varierar mig och gör olika saker så kan jag arbeta heltid (ja inte just nu med en 6-månaders). Mitt skrivande gör jag ju hemifrån och det är nu också inkomstbringande. Så vi som väljer att göra mindre traditionella barnmorskekarriärer, eller tar jobb som specialistsjuksköterskor – jag skulle inte säga att vi gör det för att vi är fega eller ”ger upp” för lätt. Tvärtom, det krävs mod för att våga göra på ett nytt och annat sätt. Att stanna kvar inom gruppen ger fördelar som den som tar ett kliv åt sidan kanske förlorar. Men det finns annat att vinna.

 

Före, under eller efter utbrändheten? Om utbrända och utmattade eldsjälar i Vården

Om utbrändhet och utmattningsdepression i vården

Före utbrändheten

I veckan läste jag om UnderbaraClaras utmattning. Hur hon fyllde på sitt liv med mer och mer roliga saker tills inget blev särskilt roligt längre, hur gränserna mellan jobb och fritid var obefintliga och att allt till slut blev en enda stor stress. Jag kan verkligen relatera till det där. I grund och botten är det ju en väldigt lustfylld process att bränna ut sig. Vägen dit. Det ÄR en egokick att överprestera och jonglera tusen roliga saker. Iallafall till en början. Sen blir det bara dumt. Och det som såg ut som en genväg blir en senväg istället när det bara är den stora och ihåliga tröttheten kvar.

Apropå utmattning och arbete inom vården -fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern!

Du som jobbar inom vården; fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern och ta en massa extrapass under sommaren för att tjäna lite extra pengar! Kanske är det värt det för just dig, det vet bara du. Men om du lever ett liv där du inte har tid att träffa vänner som du vill eller inte har tid att träna ibland (eller göra andra njutningssaker som bara är för din egen högst personliga skull) – då hör du till skaran som bör fundera ett varv till. Jag har nämligen drabbats av den stora utmattningen och lärt mig var min gräns går. Idag är jag lite glad och framförallt ödmjuk inför den erfarenheten. För när jag känner att den där tröttheten kommer så är det bara att kapitulera, lägga sig platt och lyda det som min kropp och hjärna försöker säga mig. Att bara strunta i varningssignalerna innebär nämligen en alldeles för hög kvarskatt som jag vet att jag kommer få betala av under alldeles för lång tid. Det smarta är att lyda.

Under utbrändhet

Tillvaro i kaos

Tiden är det enda du har. Idag är jag väldigt noga med vad jag lägger min tid på. Jag är petig! Att jobba med människor inom vården är ett emotionellt och känslomässigt krävande jobb och eftersom vården är så pressad så är det extremt lätt att bränna ut sig. De flesta inom vården går idag att kategorisera i ett före och ett efter utbrändheten. De som befinner sig i landet ”före” tar gärna en massa extrapass, har en (o)ändlig energi med glöd och lyster i blicken; allt är fortfarande roligt! De bara rusar fram som vältränade gymnaster. Vården lever på dem. Arbetsgivare älskar dem. De är ambitiösa, duktiga, lovande.

Sen finns det gruppen som hör till ”efter” utbrändheten (eller utmattningsdepressionen som det ju heter). De har ofta hunnit bli lite mer eftertänksamma, har en annan trötthet i blicken. Orkar inte på samma sätt, rusar inte bara fram som vältränade och ivriga gymnaster. Arbetet är inte bara roligt utan har också blivit ett nödvändigt ont. Kanske mer en födkrok än en passion. Några har blivit bittra och känner att allt med arbetet ”skaver” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som skaver. Andra har fått  viktig kunskap om sina egna gränser som de nu använder sig av både hemma och på arbetsplatsen. De har blivit luttrade.

Hemligheten bakom att INTE bli utbränd är att ha en rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork

Så finns det gruppen som är mitt i utbrändheten. Det är nog den värsta gruppen att befinna sig i  – och att vara arbetsgivare till. Där insikten om de egna begränsningarna ännu inte finns, men orken tryter. Det bryts ihop titt som tätt. Tårar som bara kommer. Sjukdagar som bara blir helt plötsligt. Många chefer befinner sig faktiskt här! De glömmer saker. Tror att de får ihop allt och jobbar som galningar, rusar helt fartblinda fram i korridoren till nästa viktiga möte. Måste hinna! Ska bara. Medan alltmer glöms bort eller rinner mellan fingrarna medan högen med papper och obesvarade mail bara växer. Förnekelsen är ibland total.

Utmattningsdepression, eldsjäl inom vården

Efter konstaterad utmattning Foto: Lovisa Engblom

Det finns faktiskt en grupp som lyckas ha en exakt rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork. De är oftast inte de allra mest ambitiösa. Men de jobbar på och hinner ha ett liv även utanför jobbet. Den här gruppen behöver bli proportionerligt mycket större inom vården! Idag är gruppen utbrända eldsjälar på tok för stor.

Vilken grupp tillhör du?

Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.