Livet som hembarnmorska i Belgien

The Positive Birth Calendar 2022

Av Ateka Hamid

Här är jag, Ateka Hamid, född och uppvuxen i Stockholm men bosatt i Belgien sedan 2011. Med stor passion för den kvinnliga kroppen började jag min utbildning i barnmorskeprogrammet i den flamländska delen av Belgien. Jag minns så tydligt hur min svenska bakgrund imponerade på de allra flesta jag mötte i utbildningen; lärarna, gynekologerna, seniorbarnmorskorna och även de andra studenterna. Jag minns det som igår när min handledande gynekolog under en pågående förlossning vände sig till mig och ställde frågan: “Vad gör du ens här? Vad gör du HÄR när du kan jobba i världens mest framstående land när det gäller obstetrik?”.

Det var väl även så jag hade resonerat och tänkt. Sverige – en av de högst prominenta länder inom förlossningsvården. Där de mest trovärdiga vetenskapliga studierna växer fram. Där man väljer att jobba fysiologiskt för att man VET att det är det bästa för den födande, för att inte tala om den lugnande statistiken. Det är väl trots allt utifrån de sifforna som man kan säga att det knappt finns någon säkrare plats att föda barn på? Älskade, trygga, fina Sverige.

Tre år tidigare hade jag därför under min graviditet valt att åka tillbaka till Stockholm. Mitt under sommaren. Mitt under en pågående förlossningskris. Jag var så oerhört säker på att mitt beslut var den bästa för min förlossningsupplevelse, just på grund av de ovannämnda anledningarna. Det jag vet nu, som jag inte visste då, det är att en förlossning har så otroligt mycket mer att göra med individen som ska föda, och så otroligt lite med just den där efterforskningen och statistiken.

Gynekologens fråga förblev obesvarad i det där förlossningsrummet. Jag kunde inte förmå mig att formulera ett svar, it wasn’t the time or the place. Fokus borde naturligtvis ha legat på den födande. Precis som det alltid borde vara när man bistår vid en förlossning. Det jag i stillhet kunde konstatera var att jag varken ville vara där eller här. Jag såg inte min framtid på någon förlossningsavdelning. Mitt mål var att ta mig igenom den här utbildningen så att jag kunde bli barnmorska på mina egna villkor.

Jag är så tacksam över att det också blev så, för det är ju inte alla som har den möjligheten. Som nyexaminerad ansökte jag även till volontärarbete i Pakistan. Jag ville se hur födandet såg ut på olika platser i världen. De erfarenheterna hjälper mig än idag. Snabbt märkte jag att alla dessa kvinnor, från världens alla hörn, en sak har gemensamt – de pratar så detaljerat om tiden före, under och efter sin förlossning. Jag minns särskilt en gammal dam som följde med sin gravida dotter till britsen där på gynakuten i Pakistan. Hon berättade hur hon fött sitt första barn hemma med hjälp av erfarna kvinnor i byn. Att de stöttat henne med tröstande ord, hur hon blev påmind om att tänka på Gud och att smärtan inte kommer vara förevigt. Efter en kort paus berättade hon vidare om sin andra förlossning – denna gång på det nyuppstartade sjukhuset med en egen förlossningsavdelning. Ingen fick komma in för att stötta henne under värkarna, bara sjuksköterskorna hade inträde. Hon berättade ledsamt hur hon tvingades lägga sig på rygg i gynstolen, fastän hennes kropp var fastlåst i en ställning på alla fyra.

Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara hur viktigt det är att kunna föda på sina egna villkor. Det är inte bara ett minne eller en upplevelse. Själva graviditeten, framfödandet, känslan i processen och vägen till att bli förälder – det formar dig som person. Jag vågar nog till och med påstå att det formar dig på ett sådant sätt som ingenting annat i livet gör. Det är just därför som jag brinner för mitt yrke. Mitt mål är att den processen ska bli den finaste perioden i ditt liv. Det är inte bara för att det ska bli den där förtrollande upplevelsen. Mest av allt är det för att du, 50-60 år senare, ska minnas din förlossning med stolthet och glädje. DU hade huvudrollen och DU hade ledningen.

Idag jobbar jag som hembarnmorska. Det jag älskar med mitt jobb är jag får träffa olika typer av människor och hjälpa dem upptäcka vad som känns rätt för just dem. Jag har privilegiet att bistå vid så många olika förlossningar; hemfödslar, förlossningar på sjukhus och kejsarfödslar. Alla är lika underbara, lika magiska, men det som gör vissa snäppet mer förtrollande – det är när den födande har stått i centrum. Man har blivit lyssnad på, förstådd och accepterad.

Kanske brinner jag extra mycket för att uppnå den känslan, just för att jag själv känt att jag snubblat vid mållinjen vid min förlossning. Jag har lagt mycket tid på att bearbeta den tunga känslan av besvikelse – besvikelsen inför ens egna kropp, inför påtvingade val och avsaknaden av kontroll.

Så för att svara på den där frågan som gynekologen ställde för x antal år sedan; varför vill jag jobba just i Belgien? Här har jag möjlighet att faktiskt göra skillnad för en individ. Det går att finansiera och investera i uppföljningen av en privat barnmorska. De flesta jag får vägleda träffar jag tidigt i graviditeten. Jag får följa med dem i deras utveckling till att bli förälder. Och sedan får jag även vara med på ett litet hörn under förlossningen. Det är, och förblir, ett ärofyllt uppdrag att få bistå under det här skedet i deras liv. Än idag får jag nypa mig själv i armen när jag tänker på att jag, om och om igen, får uppleva det där vackra och magiska.

Fylligheten i födandet

The Positive Birth Calendar 2022

Av Märta Cullhed Engblom

År 1981 födde min mor mig på Uppsala Akademiska sjukhus

Hon fick höra att hon var värksvag. Den sista stunden hängde barnmorskorna över hennes mage och tryckte med all sin kraft. Obstetrisk press. Jag föddes med en av alla de tveksamma interventioner som kvinnor blivit utsatta för under sina krystskeden på sjukhus. Skrek som en stucken gris gjorde jag.

År 2000 vandrade jag runt i New Mexico

Jag var 19 år gammal och ny i världen. Av en livets slump befann jag mig på en mycket vacker plats där ingenting var likt det liv jag var van vid i Sverige. Allra minst kvinnornas berättelser om hur de hade fött sina barn. Många hade fött sina barn hemma och de berättelserna var storslagna. Ett fotoalbum gjorde särskilt stort intryck på mig. I albumet fanns bilder av en stor, rund blå pool fylld med vatten. Kvinnan som födde sitt första barn låg naken på golvet bredvid och fick massage i ryggslutet av sin man.

”So I could manage the pain” berättade hon.

Där var några andra kvinnor med som höll sig lite i bakgrunden. Jag frågade vilka det var.

”Oh, that’s my midwives”

Sällan har jag känt mig så starstruck. Av henne, hon som fött sitt första barn så avskalat och närvarande, och som nu var så självklar i sin roll som mor och kvinna, och av barnmorskorna, de som hade haft en självklar roll i skeendet vid poolen.

Det ögonblicket av förundran gav mig som ung vuxen en ny riktning i livet.

År 2004 var jag tillbaka på Uppsala Akademiska sjukhus

Jag var 23 år. Mitt första barn skulle födas. Barnmorskorna var knappt inne på förlossningssalen. Inte förrän det var dags att krysta. Då tog en ny barnmorska över och bad mig sätta hakan i bröstet och ta i ”för kung och fosterland”. Jag födde med en av alla de tveksamma interventioner som kvinnor blivit utsatta för under sina krystskeden på sjukhus. Jag sprack och blev inte ihopsydd korrekt. Då visste man ännu inte att det var muskler i bäckenbotten som behövde sys ihop på rätt sätt. Jag blev ihopsydd som en ärtpåse.

Det var ödsligt och ensamt att bli mor i en kultur som inte såg och hyllade moderskapet. Som såg barnet men inte förvandlingen som ägt rum inuti mig.

År 2010 var jag student på förlossningen

Nu skulle jag äntligen få bli barnmorska på riktigt! Men de första passen malde ner mig till sand. Jag minns glädjen som kom av sig och tårarna som var svåra att hålla tillbaka.

För där fanns inte den värme och innerlighet som jag föreställt mig skulle finnas i överflöd på en förlossningsavdelning. Det var tuff jargong, hårda ord, hierarki, födande som gjorde som de blev tillsagda, kvinnor som lydde order.

Inget för kräsmagade kalvar.

För att överleva var jag tvungen att anpassa mig.

Jag blev en av alla de barnmorskor som utsatte kvinnor för tveksamma interventioner under sina krystskeden på sjukhus.

År 2017 hade jag varit barnmorska i sex år

Jag var fortfarande i sorg över att Södra BB hade lagts ner: den förlossningsavdelning i Sverige som fått mig att börja känna förundran och nyfikenhet igen. Jag hade fått vara med på flera vattenfödslar och verkligen hunnit lära känna mina kollegor. Barnmorskekonsten och de förebilder jag längtat så efter fanns där.

Men till min stora glädje fick jag vara med på min första hemfödsel. Där fick jag äntligen syn på födandet i hela sin fylliga skrud: så som det kan se ut när kvinnan inte fråntas agens eller tvingas anpassa sig efter fyrkantiga regler och störande moment.

Så. Mäktigt. Storslaget. Vardagligt.

Jag blev en av de barnmorskor som slutade utsätta kvinnor för tveksamma interventioner under sina krystskeden på sjukhus.

År 2021 var jag gravid med mitt sjätte barn

En ny orubblig tilltro till min egen förmåga hade formats. Jag visste att jag var kompetent som kvinna och föderska, att jag var unik. Jag visste också vad jag inte var: en samling riskfaktorer på två ben. Istället var jag föderskan vid poolen – hon som fick lov att göra anspråk på den här stunden. Tänk att efter så många år av längtan äntligen slippa bli fråntagen fylligheten i födandet!

Nej, Nils föddes inte hemma men en hel natt tillbringade vi tillsammans i den blå poolen. Jag födde honom på mina egna villkor och av egen kraft.

När bilderna från förlossningen kommer med posten så kan inte min dotter Hanna slita sig ifrån dem.

Jag ser förundran och stolthet i hennes blick.

”Födde du Nils där?”

”Badade du i poolen?”

Foto: Paola Oras

Hon är starstruck. Och jag har återerövrat det land som en gång togs ifrån mig. Med samma självklarhet, den som bländade mig då för 20 år sedan, kan jag berätta om barnmorskorna som kokade té i köket. Hennes pappa som fyllde poolen med vatten. Äntligen äger jag hela min berättelse.

God jul!

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin

The Positive Birth Calendar 2022

Av Viveca Crafoord

Hej! Vilken ära att få vara med här.

Här följer mina tankar om autonomi och varför jag tänker fortsätta arbeta för allas rätt till självständiga val och för barnmorskors rätt att arbeta självständigt inom sitt kompetensområde.

Jag heter Viveca Crafoord, 51 år, har två vuxna döttrar, varav en i livet. Bor på en gård med min sambo som har fyra vuxna barn och två barnbarn. På gården bor också ett gäng höns, två hästar, en hund och en katt. Jag blev barnmorska sent i livet, trots att jag redan under min första graviditet bestämde mig för att det var barnmorska jag skulle bli.

Jag har arbetat inom flera discipliner i sjukvården och har alltid varit engagerad i vårdutveckling och kvalitetsutveckling. Som barnmorska har jag arbetat på förlossningsavdelning och barnmorskemottagning. Nu kombinerar jag nattjobb som sjuksköterska i hemsjukvården med hemfödslar, profylaxkurser med mera.

Som gravid plöjde jag Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” framifrån, bakifrån och på tvären. Där föddes mitt intresse för födandets fysiologi.

Inspirerad av Sheila Kitzinger ville jag helst av allt föda naturligt som det kallades på 1990-talet, gärna hemma, men som 22-årigt vårdbiträde var det uteslutet p.g.a. ekonomin. Jag bestämde mig för att föda på ABC-kliniken som då fanns på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Mitt vårdande började väldigt tidigt, till en början vårdade jag mest djur. Som barn hade jag bland annat ett slags hospice med vård i livets slutskede för humlor. Högt upp på bokhyllan hade de höströtta humlorna varsin etta med all-inclusive, bestående av pepparkaksburkar. Humla efter humla drog sin sista suck eller drunknade i kapsylen med vatten som tjänade som vattenskål.

Min devis som barn var att om en visar omsorg, är kärleksfull och snäll så är alla snälla tillbaka, även ormar, skalbaggar, maskar etc. När jag blev nypt av en skalbagge som inte uppskattade att bli klappad på ryggen ställdes jag inför tvivel angående detta, men blev också tvungen att reflektera över andras autonomi och respekt för andra varelser och individer.

Medikaliseringen av barnafödandet

Under utbildningen till sjuksköterska, blev jag otroligt intresserad av sociologi och en studieuppgift kom att handla om medikaliseringen av födandet ur ett sociologiskt och historiskt perspektiv. Jag läste och skrev om hur den kvinnliga kroppen uppfattats som smutsig och djurisk, om hur strikta hierarkier byggdes upp i takt med att förlossningarna flyttade in på institution.

Ett system som vi fortfarande sitter fast i och som toppats av en allt starkare riskkultur*.

Autonomi har alltid varit otroligt viktigt för mig. När min andra dotter föddes bad barnsköterskorna på BB upprepade gånger att få se när jag ammade, trots att jag hävdade att det funkade bra. Till sist fick jag be barnmorskan säga till dem att sluta tjata. Samma personalgrupp ville inte låna ut en nagelfil till mig för att fila de långa naglarna på henne eller låta mig bada henne utan att de var med övervakade processen. För mig upplevdes det som om att de såg barnet som sjukhusets ”egendom” och ansvar. Jag kände mig helt kapabel som förälder och med min övertygelse om detta kunde jag stå emot rutinerna på avdelningens checklista. De tyckte säkert att jag var konstig som var på BB när jag varken behövde eller ville ha deras hjälp och vi båda mådde bra.

Anledningen att jag var kvar i tre dagar, var helt och hållet av praktisk art och inbegrep en make utan körkort samt en mastodontbacke. Dessutom var det ganska skönt att slippa hushållsarbete i några dagar och bara mysa med bebisen. Idag hade jag vackert fått åka hem direkt. Vilket jag gjorde med första barnet, och vilket jag även då bestämde helt själv.

Detta är några exempel på hur viktigt autonomi är för mig. Redan i lågstadiet hade jag svårt att utföra uppgifter om jag inte förstod nyttan av dem. ”Bara för att” rimmar dåligt i mina öron. Det måste finnas en logik. Att bygga upp en kunskapsbank och utifrån den fatta beslut eller förstå vitsen med saker och ting är en förutsättning för mig. Den möjligheten vill jag även att gravida, födande och alla som möter vården skall ha och de har laglig rätt till det.

Som barnmorska med en så kallad autonom yrkesroll är krocken med det hierarkiska systemet på sjukhusen otroligt tydlig. Att undergräva de födandes autonomi ”bara för att” det står på ett papper (ett PM) är lika försvarbart som ”-så har vi alltid gjort”. Är det snarare så att det autonoma i yrkesrollen bara betraktas som en pappersprodukt som går att bortse från?

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin.

Hur ger vi makten till de födande och hur gör vi vår yrkesroll autonom igen?

Först av allt tror jag att vi måste ha platta och lärande organisationer. Där beslut tas sida vid sida i stället för uppifrån och ned. Små enheter krävs, där vården är relationsbaserad och differentierad.

På sikt tror jag att en relationsbaserad vård kommer bryta ned riskkulturen* som nu styr det mesta i förlossningsvården. Vi kommer helt enkelt ha mer tid för, och kunskap om varje individ och därmed utan rädsla kunna ge evidensbaserad information i rätt tid. Detta kommer i sin tur leda till att vi måste skaffa mer kunskap att delge individen och att inhämtning av informerade samtycken och informerade val blir standard.

Vad tror du?

Ur min uppsats Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning:

*”Enligt MacKenzie-Bryers och van Teijlingen (2010) påbörjades en ny riskkultur i takt med att barnafödandet blev mer medikaliserat. Författarna menar att förlossningsvården alltmer handlar om att försöka undvika risker och en holistisk syn på barnafödandet riskerar att gå förlorad (MacKenzie-Bryers & van Teijlingen 2010). Denney (2005, s. 56) framhåller att riskerna vid förlossning till störst del bestäms av sociala och historiska aspekter även om det för några få kvinnor och barn finns reella risker. Enligt Lane (1994, se Denney 2005, s. 56) har förlossningsläkarna fokuserat mer på säkerheten vid barnafödande än på kvinnors upplevelser av att föda barn. Vidare har sjukhusens riktlinjer och rutiner utformats för att motverka risker vid barnafödande (Denney 2005, s. 56). För att kunna garantera säkerheten och för att skydda mot rättsliga tvister är barnafödandet därför organiserat utifrån ett behov av att effektivisera födelseprocessen (Denney 2005, s. 56). En följd av detta blir att kvinnor som föder barn på sjukhus utsätts för behandlingar som de själva sällan får möjlighet att ta ställning till (ibid). De professionella är tvungna att göra riskbedömningar utifrån risker som uppmärksammats av individer i samhället och som media underblåser vilket kan medföra skuldkänslor hos desamma, enligt Denney (2005, s. 74). Samtidigt som professionernas ansvarsskyldighet ökat har deras inflytande över utformandet av riktlinjer och deras makt inom organisationerna minskat (ibid). När det gäller förmedlandet av teknisk kunskap kan detta skapa problem om användarens ställning i organisationen endast medger delvis förståelse av komplexa sammanhang avseende en viss bestämd risk enligt Denney (2005, s. 76).” ( Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning, Viveca Crafoord 2017).

Att vara en mamma som älskar och blir älskad av en mamma

The Positive Birth Calendar 2022
Av Carolina Sorabowska

I eftersvallet av varje förlossning jag varit med om som doula dras jag med av impulsen att ännu en gång själv föda barn. ”Jag kastar mig in i det igen!” tänker jag lycklig och glömmer för en stund mina tunga graviditeter, att jag som solomamma på heltid inte ser det som en möjlighet med utökat föräldraarbete – och kanske är det förresten inte möjligt för mig att bli gravid längre.

Jag har haft ynnesten att två gånger få föda fram och ta emot en efterlängtad människa. I vildhet, smärta, njutning med stor glädje. Mina födsloupplevelser och mammaskapet har gjort mig till en mer okuvlig och mer kapabel människa.

Foto: Carolina Sorabowska

Med tiden har en oväntad och mer intensiv smärta än den att jag inte kommer att föda fler barn tagit form; Jag hade velat vara nära en kvinna som jag var tillsammans med vid hennes förlossning. I den saknaden är inte fokus främst på att dela ett föräldraskap utan just att få vara hennes stöd, vara innerligt nära intill kvinnan jag älskar, åtrår och delar tillvaro med när hon föder.

Att vara mamma är ett så stort och omfattande arbete. Som ensamstående från start och med mina närmaste vuxna i andra delar av landet har jag blivit isolerad hemma i en utsträckning jag aldrig föreställt mig att ett föräldraskap skulle kunna innebära. Det har varit och är en stor prövning med allt jag inte kan göra, åstadkomma och vara en del av. Har saknat så mycket att vara i en gemenskap med andra mammor i vardagen – sådant slöseri med liv att tillaga ännu mera gröt och lasagne, plocka ännu mera disk, torka kladd, röja och dammsuga igen, springa ner i källaren för att lägga i ännu en tvätt i tvättmaskinen, urlakas av sömnbrist, utan att ha andra mammor intill mig så att vi kan göra och vara i det tillsammans. Medan vi pratar om förtvivlan över jordens framtid, om skapande, om solidaritetsrörelser och vad vi kan göra, om allt det mammaarbete vi utför, hur kan det vara så osynligt, och varför står det inte högst upp på våra CV:n?

Sedan jag själv var barn har jag längtat till och förberett mig på att vara mamma. Jag visste ändå inte att jag skulle få leva med glädjen översvämmande i bröstet.

Foto: Joakim Frieberg

I EN MAMMAS BLICK

En septembermorgon kör jag in i mitt äldsta barns cykel med lådcykeln. Det är i morgonrusningen på en av Malmös mest trafikerade cykelleder. Cyklisterna stockas bakom oss och till vänster om oss, bakom ett rödljus, står en stor mängd cyklister på gatan och väntar på att rödljuset ska slå om.

Vi har grönt, men mitt äldsta barn bromsar plötsligt och jag kör rakt in i hans bakdäck. Han börjar gråta. Kanske i förvåningen över att hans mamma cyklat in i honom, om än inte särskilt hårt. Vi är ett skrymmande farthinder.

Han vill trots tårarna cykla vidare, det är fortfarande grönt ljus, men det går inte, han kan inte trampa. Jag kliver av lådcykeln igen och upptäcker att stänkskyddet är tilltryckt och ligger emot så att bakhjulet inte kan snurra.

När jag står där, någonstans i det att jag börjar lyfta och bära barnen åt sidan ett i taget, jag lyfter den obrukbara cykeln och på något sätt baxar jag lådcykeln av cykelbanan så att cyklisterna bakom oss ska kunna strömma fritt, känner jag en värme strömma emot mig från vänster, från klungan med cyklister som just ska få grönt.

Jag vänder ansiktet ditåt och ser kanske fyra eller sex kvinnor stå där med sina cyklar, mitt bland andra som står med cyklar, deras varma blickar framträder ur diset, alla med så mycket kärlek och medkänsla strömmande emot mig.

De vet allt om mammaarbetet.

Då och då dyker de upp, vi känner igen varandra. En mamma i 80-årsåldern strålar med hela ansiktet och möter mig med en nick när hon ser mig komma cyklande med båda barnen i lådcykeln. En mamma tar en gir i eftermiddagsbrådskan och håller upp grinden så att jag enklare kommer in med matkassar och barn, ”Jag vet hur det är” säger hon kort och är försvunnen. När barnen börjar bråka på trottoaren och springer åt varsitt håll stannar en mamma och vaktar mitt ena barn så att jag kan hålla om det andra barnet en stund tills han lugnat sig. När en man är nära att cykla rakt in i ett av mina barn som cyklar omkring och börjar gorma åt mig att hålla koll på mina barn dyker en mamma upp och skriker åt mannen att det är hans ansvar att se sig om. Oftast är det en varm blick, inte mer. Som mamma har jag ofta känt mig buren av den blicken.

Och nu, när jag funnit en kärlek som också är mamma, får jag se henne med min blick för mammor. Jag vet, ordlöst, någonting om vidden av det mammaarbete hon har utfört och är i beredskap för.

EN UNDERJORDISK VÄRLD

Att vara mamma är så mycket att ta kropp; breda ut sin kropp; ha markkontakt. Redan från graviditetens början. Vara gravid, föda fram barnet, amma barnet – vara kropp. Bultande, värkande ömmande, varm. Och det fortsätter. Jag tar kropp i så stor utsträckning, håller kroppen stabil och grundad, är barnens kropp att luta sig mot, jag bär mat, lagar mat, ordnar, städar, är barnens skydd när vi rör oss bland cyklar, bilar, andra människor.

Mammaarbetet är kanske det mest omfattande arbete vi mammor utför. Att vara mamma går inte att kliva ur. Mammaklänningen sitter så tight; är integrerad i min kropp. Kommer först. Är en ständig beredskap. Är slitsamt och fullständigt orealistiskt. Det arbete en människa utför i stor omfattning präglar henne och ger henne färdigheter. Ger särskilda muskler. Just för att det är så omfattande och går så djupt förstår vi varandra, ser varandra, ser oss själva speglade.

Sexuellt får jag känna mig omfamnad, omsluten, i det underjordiska. Med Maria får jag ha ett hemligt rum som bara är vårt; en underjordisk värd som vi båda så innerligt vill vara i. Jag behöver inte prestera någonting. Jag kan vila och samtidigt vibrera av lust. Vi kan smälta samman och spegla oss i varandra, med en oerhörd ömhet.

En mammas kärlek är: Hon överger inte. Det som finns i mammaskapet är hängivenhet, omsorg, att älska med och ge av kroppen – ge den älskade ett hem i sin kropp.

En del av det vatten som är min kärlek till Maria är att hon är mamma, att jag ser och vördar henne i det. Någonting av det självklara omedelbara som mammorna på sina cyklar hade i sina blickar finns i min blick när jag ser Maria, och jag känner mig på motsvarande sätt speglad och sedd av henne. Detta flätas in i allt det andra vi uttrycker och är.

Och hon tar emot min kärlek, som en mamma kan.

Instagram: @carolinasorabowska     

Låt berättelserna vara med dig när du föder

The Positive Birth Calendar 2022
Av: Moa-Maria Kero

Mitt namn är Moa-Maria. Jag ska berätta lite om hur förlossningsberättelser har varit viktiga i mitt liv och vid mina egna förlossningar.

Den första förlossningen jag såg var på tv. Jag vet inte vad det var för program eller hur gammal jag var, men troligen var det tidigt 90-tal och jag var kanske 4-5 år. Det som visades på tv var en kvinna som födde utomhus i sittande ställning, delvis på huk. Hon var lugn och ljudade dova läten. Allt kändes väldigt harmoniskt. Eftersom jag var så liten såg jag på det hela som en självklarhet. Jaha, så är det att föda barn. Det var varken konstigt, läskigt eller fantastiskt. Det bara var.

Jag vet inte när den bilden av barnafödande förändrades, men det var antagligen genom att se förlossningar i Hollywood-regi på film och tv. Någon är gravid, vattnet går under stor dramatik och det är skrik och panik tills barnet är ute.

När jag själv blev gravid för elva år sedan hade jag inte en aning om vad som väntade mig. Min närmaste mentala bild var inte längre den förlossning jag såg på tv i femårsåldern, faktum är att jag inte hade sett en enda riktig förlossning sedan dess. Hollywood-narrativet hade vid det här laget tagit över. Jag läste några böcker, hittade dykmetoden som kändes vettig, men ägnade nog mest tid till att läsa andras förlossningsberättelser som jag kom över på forum och bloggar. Jag läste och läste. Och det var väldigt värdefullt.

Min första förlossning startade med en lång latensfas och vattenavgång. Jag förstod inte att vattnet hade gått eftersom det inte var ett stort splash à la Hollywood, utan mer som ett sipprande. Vi åkte in för en undersökning på natten, fick sovdos och blev hemskickade på morgonen. Värkarna tog sig upp på eftermiddagen men blev aldrig regelbundna. Vi åkte in ändå, och barnmorskan hann vara i rummet i hela tre minuter innan jag började krysta. Min dotter föddes tio minuter senare. Jag var aldrig rädd. Jag kände mig trygg genom hela upplevelsen.

Under min nästa graviditet åtta år senare kände jag mig nästan som en förstagångsfödande igen. Det var ju så länge sedan jag födde. Jag tänkte mycket på om förlossningen skulle likna min första, eller vara helt annorlunda. Jag undrade faktiskt om jag skulle våga föda igen, trots att det hade gått bra förra gången. Återigen utgjorde andra kvinnors förlossningsberättelser den största delen av mina förberedelser inför förlossning nummer två. Jag sög till mig allt jag fick tag i. Jag lyssnade, läste och intervjuade vänner och bekanta.

När jag väl skulle föda försökte jag använda samma andningsteknik som en av kvinnorna berättat om. Och under framfödandet kom en annan kvinnas berättelse upp i mitt huvud. Min andra förlossning liknande den första. På många sätt var den nästan helt identisk. Jag hade en lång latensfas då jag jobbade på bra med andning och rörelser. Jag kände mig lugn och stark. Skillnaden var att när jag var i transition fick jag panik och ville gå upp ur badkaret jag låg i. Då hade jag inte läst om att när man är i övergångsfasen kan man få adrenalinpåslag och därmed gå in i ett slags fight or flight-mode. Barnmorskorna tog upp mig ur badkaret och över till en säng som rullades ut i en lysrörsbelyst korridor medan jag krystade. Väl inne på förlossningsrummet flyttades jag över till en annan säng, och där skulle jag äntligen skulle få föda mitt barn. Helst på rygg. Jag var vid det här laget så pass stressad att jag inte var helt närvarande. Och det var så fruktansvärt smärtsamt. Det kändes som att barnet kom flygande ur mig. Efteråt har jag lärt mig att vid mycket stress kan man få ett extremt snabbt framfödande. När barnmorskan bad mig känna på barnets huvud blev jag äntligen mer närvarande, något jag också lärt mig genom andra kvinnors berättelser. Helt plötsligt förstod jag var jag befann mig. Så kom barnet på mitt bröst och jag var tacksam för att allt var över. Samtidigt var kroppen fortfarande stressad och den känslan satt kvar i flera dagar.

Jag tyckte att det var en bra förlossning. Det tycker jag fortfarande, även om slutskedet inte blev som önskat. En förlossning är inte bara bra eller dålig, det är mer komplext än så. Skriken och paniken på slutet passade ju Hollywood-narrativet. Så är det ju att föda barn, tänkte jag.

Några månader efter min förlossning såg jag Asabea föda sitt barn hemma i sitt badkar. Badrummet var mörkt och fyllt med levande ljus. Inget skrik, ingen stress. Lugnt och skönt. Detta gav mig ett helt nytt perspektiv. Så kunde man också föda barn. Bilden av kvinnan jag sett föda på tv som liten kom tillbaka till mig.

Fotograf: Guro Skjelderup

Jag hade läst om orgasmic birth och hemförlossningar och trodde inte att det var något för mig. Men med detta nya perspektiv i bakhuvudet började jag planera för en tredje förlossning – och den här gången ville jag föda hemma. Jag gick flera kurser tillsammans med min man. Jag gjorde mer gravidyoga och hypnobirthing-övningar. Jag lusläste allt om att föda i vatten och såg på hemförlossningar på Youtube. När min son väl bestämde sig för att komma hade jag en fin latensfas tillsammans med familj och förlossningsfotograf innan det drog igång på riktigt på kvällen. Intensiteten av värkarna var överväldigande. Jag kände verkligen allt. Eftersom jag hade jobbat mycket med avslappning kunde jag känna hur jag ibland spände delar av kroppen, och hur jag sedan slappnade av. Då och då var det verkligen kaos inombords. Jag skrek inuti, fast jag var helt tyst. Jag kände att om jag faktiskt öppnar munnen kommer jag tappa koncentrationen. På ett sätt kändes det som att jag hade glömt allt jag lärt mig på kurserna och i alla förlossningsberättelser, samtidigt kom affirmationerna och kunskapen till mig. Jag kände att jag ville bromsa, så jag mindes en berättelse om en kvinna som hade ställt sig på alla fyra med rumpan upp. Affirmationen – ”värkarna är inte starkare än dig, de är dig” kom till mig. I slutskedet kom jag ihåg att jag skulle samla knäna och vinkla ut fötterna när jag stod fyrfota, för det ger barnet plats i bäckenet. Jag andades ut mitt barn, frustade, som jag lärt mig av en tredje kvinnas förlossningsberättelse.

Jag tänker att alla dessa kvinnor som fött innan mig har varit med mig när jag har följt mina barn till världen. Jag tänker på kraften i förlossningsberättelser och kunskap om födande, och hur man i perioder och kulturer där kvinnokropp och födande varit mer tabu, delat sina berättelser viskande, bakom stängda dörrar. Allt för att förbereda den födande på vad som ska komma. Jag tänker på betydelsen av förberedelse och av att bredda sitt perspektiv.  Jag har fött barn skrikande och jag har fött barn stilla som en mus. Båda sätten är lika ”bra”, och det vet jag eftersom jag tagit del av andra kvinnors kunskap och förlossningsberättelser.

Så om du vill ha tips, rekommenderar jag förberedelse. Om du tycker det är svårt med kurser och böcker – läs och lyssna på andra kvinnors förlossningsberättelser. Och låt dessa berättelser vara med dig när du föder.

Fotograf: Guro Skjelderup

Min resa till birthworker

The Positive Birth Calendar 2022
Av Ruth Kissi Klarin

Hej!

Mitt namn är Ruth och jag är en tvåbarnsmamma med mycket energi som äntligen har hittat mitt kall och min passion här i livet. Jag är doula och grundare av www.birthworker.se .

Längtan efter att bli mamma har funnits i och med mig så länge jag kan minnas. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli mamma strax efter att jag fyllde 20 år och att jag skulle ha alla mina barn innan jag fyllde 30 år. Men livet blir inte alltid som man har tänkt. Jag visste att det kunde ta tid att bli gravid men hade aldrig tänkt att det skulle ta många år för mig att bli gravid.

Ofrivillig barnlöshet var som att sitta i väntrummet och aldrig bli uppropad. Det kändes som att folk kom och gick som knappt hade väntat medan vi satt där år in och år ut och väntade på att det skulle bli vår tur. Att bli med barn är en privat sak. Ingenting som jag ville dela med vårdpersonal, men ibland har man inget val. Inför vårt första IVF gick jag in med hundra procents tillit till personalen. Varför skulle jag inte ha det? De jobbar ju med detta varje dag och är experterna. Men redan under första behandlingen kände jag att något inte stämde. Jag kunde inte sätta ord på vad det var och visste inte vilka frågor jag skulle ställa. Jag försökte trycka bort den känslan och resonerade med mig själv att vi har bra vård i Sverige och att vi är i goda händer. Vårt första IVF funkade inte, vilket inte är konstigt i sig, det kan ju ta många behandlingar innan man blir gravid. Men det var den där känslan jag hade som ledde till att jag började göra mina egna efterforskningar. Jag satt kvällar och tidiga morgnar och läste på. Inför andra behandlingen kände jag mig väl informerad och förberedd. Jag började ställa frågor och ge min egen input till läkare och barnmorskor.

‘’Har inte jag större chans att bli gravid om vi lägger upp behandlingen på den här sättet?”, frågade jag barnmorskan?’’

‘’Jo, du har rätt i det du säger men vi måste få det att gå ihop också’’.

Där och då sprack min bubbla. Visst var jag bland experter men det jag inte förstod var att jag var bland experter som hade begränsat med resurser, öppettider och scheman att förhålla sig till. Målet var inte att jag skulle bli gravid, målet var att det skulle få det att gå ihop och om jag blev gravid så var det ett plus. Min andra behandling funkade inte och jag var förkrossad men samtidigt tacksam att jag nu hade fått veta mina förutsättningar och kunde göra ett mer medvetet val. Valet blev att inte gå vidare med en tredje behandling som var gratis. Jag kände mig varken sedd eller trygg och alla möten var så kliniska. Det var inte den upplevelsen vi ville ha när vårt barn blev till. Istället började jag konsultera kliniker utomlands och hittade en klinik som kändes rätt för oss. Jag fick ett helt annat bemötande. Jag kände värme och trygghet. Hos dem låg fokus på helheten. Det emotionella var minst lika viktigt som det medicinska. Jag kommer ihåg samtalet med Penny, hennes kunskap, erfarenhet värme, rakhet, humor och tillit till min kropp.

‘’Du kommer att bli gravid i sommar” sa hon.

”Ring upp mig om ingenting har hänt efter sommaren så gör vi upp en plan, men jag tror inte att du kommer att behöva göra IVF”, sa hon efter att hon hade gått igenom våra journaler.

De orden hade vi aldrig hört under våra behandlingar i Sverige. Jag minns vilken lättnad jag kände efter samtalet med henne. Ett samtal som dessutom var helt gratis. Jag satt i soffan grät en lång stund av att äntligen fått ett mänskligt och proffsigt bemötande. Det var den upplevelsen jag längtade efter. Vi gjorde en del livsstilsförändringar och kostförändringar under den sommaren som jag själv hade gjort research på. Slutet på den sommaren blev jag gravid på naturlig väg utan att veta om det. Vi fick reda på att vi var med barn när jag hamnade på gynakuten på grund av intensiva buksmärtor. Jag kommer ihåg hur jag höll mina händer över hela mitt ansikte och storgrät av lycka. De kommande veckorna gick jag som på moln. Det var definitivt den bästa chocken i mitt liv.

Halvvägs genom graviditeten började jag höra barnmorskans ord i huvudet och oron kröp in. Tänk om de inte får det att gå ihop när jag ska föda. Vi valde att anlita en doula eftersom jag ville ha mitt eget team som jag visste skulle finnas vid min sida och kunna ge kontinuerligt stöd. Det blev en igångsättning i vecka 42+1 som var smärtsam och utdragen – men ut kom mitt efterlängtade barn och vår lycka var total.

Fotograf Sandraf

2019 födde jag mitt andra barn, också med doulastöd. Den här gången blev det en snabb och intensiv födsel.

Jag var även med när min syster födde sitt änglabarn 2018 som hon förlorade på grund av havandeskapsförgiftning. Vi båda blev helt chockade över hur lite stöd hon fick innan, under och efter födseln. Jag minns att jag satt många timmar och googlade information som jag vidarebefordrade till henne. Året efter skulle hon på ett bröllop i Grekland och skulle spenderade en dag i Aten. Jag tipsade henne om att boka en konsultation med Penny. Och även det mötet var väldigt givande och hjälpte henne förstå varför hon förlorade bebisen och vad sjukvården kunde göra nästa gång för att minimera risken. 

2020 fick jag vara med när hon födde sin friska son i vecka 33. En otroligt svår graviditet där hon spenderade en månad på sjukhuset innan hon födde och sedan några veckor efter födseln.

Birthworkers som Penny är så otroligt viktiga för det totala resultatet och upplevelsen. Hennes engagemang, lyhördhet och stöd var och är ovärderligt. Hon vänder på varje sten för att hjälpa en att uppnå sitt mål som oftast handlar om att bli med barn.

När jag kände kallet att arbeta med födslar utbildade jag mig till doula

Jag hade såklart funderingar på att bli barnmorska men landade i att min styrka och passion ligger i att ge kontinuerligt och emotionellt stöd. Det finns så många delar av doulandet som jag älskar. För mig är det viktigt att mina klienter är välinformerade, känner tillit till sig själva och sin kropp. Det är väldigt speciellt att få vara med innan, under och efter födseln. När jag träffar klienter försöker jag ge dom det Penny gav mig och min syster. Nu fick jag aldrig träffa Penny IRL. Men en dag kommer jag flyga till Aten bara för att ge henne en kram.

På en timme lyckades hon ge mig något som jag aldrig fick av vården när jag gick igenom ofrivillig barnlöshet. Det finns så många enkla medel som gör så stor skillnad och som kan vara avgörande i vissa fall. Jag upplever att det tyvärr oftast inte finns utrymme för det inom vårt vårdsystem. Jag älskar personliga möten och att ‘’connecta’’ med nya människor. Det är en stor ära att få vara en liten del i något så stort som att föda barn.

Jag vill också bidra med en positiv förändring inom förlossningsvården på nationell nivå. Därför har jag skapat www.birthworker.se som är en fristående plattform inom området graviditet, födsel och postpartum. Plattformen drivs av birthworkers med fokus på blivande/nyblivna föräldrar. Plattformens innehåll skapas av oss och utifrån frågor och önskemål från våra läsare. Vi lanserade delar av sajten förra månaden och kommer successivt att lansera övriga delar. Tryggheten jag kände av Penny och mina doulors stöd vill jag ska prägla hemsidan. Jag ser fram emot att vara med på många fler födslar, fortsätta utvecklas och ge det bästa stödet till mina klienter samt bygga upp birthworker.se tillsammans andra fantastiska birthworkers. Det finns så otroligt mycket kunskap och engagemang där ute som blivande och nyblivna föräldrar har rätt att ta del av för att kunna känna sig förberedda, göra informerade val och se fram emot sin födsel. Jag är så glad och tacksam att få vara med och bidra.

Med värme,

Ruth

Vikten av bebisstyrd förlossning

The Positive Birth Calendar 2022
Av Cristina Olsson

Varje människa är bokstavligt talat resultatet av minst en orgasm, förhoppningsvis två. Men vi glömmer lätt att det är precis samma organ och energi inblandade i förlossningen som i befruktningen. För att sex ska blir riktigt, riktigt mindblowing och en njutning bortom tid och rum, krävs det total avslappning, hängivenhet, närvaro, hämningslöshet, tillit och flow med partnern. På samma sätt är det i en förlossning, men då är det bebisen som kvinnan dansar med, mellan och bortom världar. För att kunna få en sådan förlossning måste vi inte bara lita och lyssna på oss själva, vi måste släppa kontrollen så pass mycket att vi tillåter bebisen att födas helt på sina villkor. Vi måste lyssna på och lita på bebisen. Även och kanske framförallt, när det hen säger, går emot vad vi själva tror är smart. 

Jag heter Cristina Olsson och driver hemsidan ecstaticbirth.se och finns på instagram under namnet dakini_liv, följ mig gärna där. Jag har under snart ett decennium stöttat kvinnor som önskar att föda extatiskt och/eller helt oassisterat. Eftersom jag brinner för kvinnors rätt till en orgasmisk och helt självinitierad förlossning var min initiala plan att skriva en sådan guide. Men trots att kvinnan har långt ifrån den självklara maktposition hon förtjänar i förlossningsrummet så vill jag lyfta något annat. Något som alltid, oavsett förlossningsstil och kultur, verkar glömmas bort. Nämligen barnets roll, vilja och personlighet under graviditet och mera specifikt förlossningen.  Barnet är en aktiv part. Hens personlighet kommer att påverka, ja rent av vara avgörande för förlossningen. För att det ska gå så smärtfritt och smidigt som möjligt måste man lyssna på barnet, ta hänsyn till hens unika personlighet och behov och samarbeta med sitt ofödda barn. 

Tänk på hur livet utanför livmodern är, då är det rätt uppenbart att även en väldigt liten bebis har en personlighet, känslor och vilja som verkligen inte alltid är detsamma som det omgivningen tror och tycker är det bästa. Om de inte blir bemötta och respekterade på det sätt som de behöver kommer de allra flesta att protestera och tydligt visa att något är fel. Sömn, amningsfrekvens, känslighet för temperatur, bekvämlighet med kroppskontakt och andra människor, kan liksom för vuxna människor skilja sig rejält. De här personlighetsdragen och även behoven är inget som magiskt uppstår först när navelsträngen väl är klippt, utan de finns där hela tiden.

Egentligen borde det vara självklart att bebisen har medbestämmanderätt över en av de största händelserna i livet. Men i en förlossningskultur där inte ens en vuxen kvinna anses tillräckligt förnuftigt för att få det (självklara) förtroendet att föda helt och fullt på sina villkor, utan behandlas som en opålitlig maskin som måste övervakas av experter. Varför skulle någon då ens komma på tanken att lyssna på en ofödd?

Förlossningen är något oerhört stort, skört och magnifikt. En förlossning är något som mamma och bebis gör tillsammans. De tillsammans går från en till två. De har olika uppgifter och roller i händelseförloppet, men det är av yttersta vikt att de alltid och undantagslöst samarbetar, lyssnar och litar på varandra. För att kunna göra det krävs det att båda känner absolut trygghet. Vi vet hur lätt kvinnan och andra däggdjurshonor påverkas av omgivningen. Vi som vuxna kan identifiera oss med den födande och förstå att, självklart känns det otryggt att dela sig själv i två och släppa ut det absolut vackraste och mest värdefulla man har på en otrygg plats med obehagliga människor. Men kan vi förstå hur det är för bebisen att lämna Enheten, värmen och kärleken för världen därutanför? Vågar vi minnas hur det var för oss själva? Eller är det för smärtsamt? 

Alla bebisar har en tydlig personlighet redan i magen. Om man lär känna barnet i magen så kan man förutsäga vilken  typ av förlossning det kommer att bli och vad som kommer att behövas. Man kommer även kunna förutse vad som kan hända om barnets behov inte möts och respekteras. För det är en risk att skrämma bebisen. En risk som det tyvärr inte pratas om. Det kan leda till komplikationer och onödiga interventioner och även trauma. Och tvärtom, att lyssna in och även öppet kommunicera med bebisen kan inte bara leda till en extatisk förlossning utan även förhindra komplikationer eller lösa dem om/när de uppstår. 

Tänk på hur lång tid det kan ta för vissa barn att gå på toaletten på förskolan eller hos en kompis. Vissa barn håller sig hellre hela dagen än att bajsa på för dem otrygga platser med otrygga personer. Tänk på hur en del barn reagerar med fullständig panik när någon gör något snällt, men mot deras vilja, hur lång tid det tar för dem att hämta sig. Tänk på hur vissa bebisar börjar gråta bara någon okänd tittar på dem. Hur tror du att det är för dessa barn att göra något så oerhört intimt som att födas med människor som hen inte känner väl och litar helt och fullt på? Eller ännu värre, människor som är stressade, arroganta och kanske rent av otrevliga. Ja t.o.m. hotfulla och våldsamma. Tror du att bebisen kommer att känna sig trygg och fri att komma ut? En del trauman och jobbiga förlossningsminnen är inte alltid nödvändigtvis kvinnans egna individuella upplevelse, utan bebisens känslor och upplevelse som hen av naturliga skäl inkorporerat som sina egna. Mor och barn är ett. De känner varandras tankar och känslor. Det är inte bara bebisen som påverkas av mamman. Mamman påverkas även av bebisen. Tänk om vi skulle ha en förlossningskultur där mor och barn fick föda ostört. Där man litade på att kvinnan var kapabel att fatta adekvata beslut för sig och sitt barn – vilket innebär att be om hjälp om det skulle behövas. Där en del av förlossningsförberedelsen var att lyssna in och kommunicera med bebisen? Hur mycket skulle då vara annorlunda? Hur många onödiga förlossningsskador och trauman skulle förhindras?

Att lita på att bebisen vill leva och själv kan ta sig ut, är inte samma sak som att faktiskt lyssna på barnet och låta hen ha reellt inflytande över sin födelse. För hur otroligt det än må låta så kan det vara så att bebisen och mamman har olika preferenser och skilda uppfattningar om var, hur och vem. Det är inte bara en kvinna som blivit överraskad över bebisens vilja. Vissa har på bebisens initiativ fött helt oassisterat, andra har valt elektivt snitt, en del har t.o.m. rest till främmande länder.

Fråga bebisen:

Vad behöver du för att kunna födas?

Vill du att någon ska vara med på förlossningen? Vem/vilka?

Får någon röra dig ? Under förlossningen och när du väl är född? Vem/vilka?

Var vill du födas?

Hur vill du födas?

I både förlossning och död, så rör vi oss mellan världarna. Vi lämnar något bakom oss, släpper taget och tar språnget in i det okända. Det är på gränslandet mellan liv och död som vi är som allra mest öppna och därmed som mest sårbara. Det är där vi kan växa enormt, eller bli rejält stukade.

Alexandra Goldberg barnmorska och forskare

Bröstmjölksstimulering under graviditeten för gravida med diabetes

The Positive Birth Calendar 2022

Av Alexandra Goldberg

Hej, jag heter Alexandra Goldberg och är barnmorska och doktorand. Jag är nog mest igenkänd som den som har implementerat bröstmjölksstimulering under graviditeten för gravida med diabetes i Sverige, vilket även spritt sig till Norge och Finland. Mitt forskningsområde är främst typ 1 diabetes och graviditet, födsel och amning. Intresset för det här forskningsområdet och specifikt bröstmjölksstimulering under graviditet väcktes när jag väntade mitt första barn. Jag hade då levt med typ 1 diabetes i 21 år och tillhörde definitivt kategorin spetspatient med tanke på att jag dessutom var både sjuksköterska och barnmorska. Det var uppenbart att diabetes och obstetrik tillsammans var svårt att ha en fördjupad kunskap i för många inom sjukvården. Min önskan om att utbilda all personal inom obstetrik i diabetes och all personal inom diabetes i obstetrik har lett till att jag föreläser på barnmorskeprogrammet på Karolinska Institutet och Uppsala universitet samt på diabetessjuksköterskeprogrammet i Uppsala.

Alexandra Goldberg analyserar mjölk
Analyserar bröstmjölk!

Att hur vi vårdar också skiljer sig mellan alla sjukhus var något jag upptäckte tydligt under min första graviditet då jag gjorde mina kontroller på ett sjukhus och arbetade på ett annat sjukhus. Vi gjorde en studie på detta som visade att alla med typ 1 diabetes under sin graviditet och födsel vårdas på 29 olika sätt i Sverige.

Barnmorskor behöver se och lyfta det friska

Det som mest av allt berörde mig under mina graviditeter var känslan av hur sjuk jag var i min typ 1 diabetes. Som barnmorska hade jag utbildats och gått på djupet i det friska och normala. Jag drömde om att själv få uppleva den fysiologiska födseln och glädjen i att vänta ett barn. Så blev det inte. Efter att ha bearbetat besvikelsen har jag insett att vad alla med någon form av sjukdom eller begränsning under sin graviditet behöver är att vi barnmorskor arbetar för att se, lyfta och uppmuntra det friska och normala i deras graviditet, födsel eller amningen. Kanske till och med i större utsträckning än om allt är friskt och normalt. Du kan genomgå en i övrigt normal graviditet, fysiologisk födsel och helamma ditt barn från födsel även om du till exempel samtidigt är förstföderska och lever med typ 1 diabetes. Däremot tror jag att vi behöver utforma vården och stötta alla med till exempel diabetes på ett annat sätt än vad vi gör idag.

Doris föds

Råmjölk istället för bröstmjölksersättning till nyfödda

Halva min kommande avhandling handlar om att stödja gravida med diabetes så att också de får möjlighet att helamma sina barn. Vi vet sedan innan att helamning har många positiva fördelar och mjölkersättning har många negativa konsekvenser för både mamma och barn. Jag brukar säga att amning börjar redan under graviditeten och fortsätter även genom födseln. Genom att bröstmjölksstimulera från graviditetsvecka 36+0, om du lever med någon form av diabetes under din graviditet, 6-10 minuter per bröst två gånger per dag så har du möjlighet att kunna ge ditt barn din råmjölk istället för mjölkersättning. Idag rekommenderas nämligen alla barn till mammor med medicinskt behandlad diabetes att tillmatas utöver amning, eftersom de har risk att drabbas av lågt blodsocker första levnadsdygnet. Intressant i detta sammanhang är då att mjölkersättning i sig ökar barnets insulinproduktion och att om barn till mammor med kostbehandlad diabetes ammas och tillmatas med mjölkersättning jämfört med att bara ammas så har de som också får mjölkersättning ökad risk att få låga blodsocker.

Ungefär 85% får ut råmjölk under graviditeten när de bröstmjölksstimulerar. Median att få ut är 5 ml. Det är alltså små men väldigt värdefulla mängder det handlar om. Får du inte ut något så säger det inget om din kommande amning eller bröstmjölksproduktion. I våra studier så finns det förstföderskor med typ 1 diabetes som inte fått ut råmjölk under graviditeten men som sedan fått ut tillräckligt efter de fött så att de kunnat helamma sina barn från start. Det är därför bra att fortsätta öva men inte tänka så mycket på vad som kommer. Många beskriver också att de inte får ut något vecka 36 och 37 men i vecka 38 börjar det sedan komma. Det är alltid värt att fortsätta. Råmjölken som kommer ut under graviditeten kan frysas i frysen hemma och sedan tas med i en kylväska med frysklamp till förlossningen, den håller 24h i kylväskan så lägg gärna över råmjölken i en frys på förlossningen. Värm upp ca 5ml i taget i vattenbad. Det bästa är att bröstmjölksstimulera efter amning och ge den färska råmjölken på tesked i första hand.

Ungefär 97% önskar helamma sina barn i 6 mån och 2019 så var det 9,7% som helammade sina barn i 6 månader i Sverige. På många kliniker tillmatas mer än en tredjedel av fullgångna barn till friska mammor med mjölkersättning redan på BB. Faktorer som ryggbedövning och värkstimulerande dropp kan påverka amningen negativt och det är ibland upp till  mer än 75% som har det under sin födsel. Dessa siffror visar på att vi behöver fler verktyg för att fler ska nå sina önskade amningsmål. Att till exempel börja bröstmjölksstimulera under igångsättningen eller i värkpaus eller efter en väl fungerande ryggbedövning kan vara ett sätt att förbereda sig på sin amning, den fjärde trimestern.

Att bröstmjölksstimulera under sin graviditet eller födsel är enligt mig ett sätt att ta tillbaka makten över sin amning och ett sätt att själv jobba för det friska och normala.

https://www.primary-care-diabetes.com/article/S1751-9918(21)00137-6/fulltext

https://www.who.int/health-topics/breastfeeding#tab=tab_1

https://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(17)31373-9/fulltext

https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S1877575618300028

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5473881/

bära barn

Bära barn i bärsjal, bärsele och i famnen – är det nyckeln till barnets språk?

The Positive Birth Calendar 2022

Av Ulrika Casselbrant

Det är väl etablerat att det nyfödda barnet direkt bör få komma upp på den födandes bröst, om möjligt. Det gynnar bland annat barnets omställning till livet utanför livmodern, amningen och anknytningen. Ett barn som är friskt och fullgånget kan sedan ofta på egen hand hitta fram till bröstet och börja amma. Den födandes kropp fortsätter därmed att efter födseln utgöra barnets optimala miljö men nu på utsidan istället för på insidan.

Fotograf: Maria Garcia

Något som inte är lika väldokumenterat är hur föräldrarnas kroppar även efter de första timmarna fortsätter att vara en tryggande och stimulerande miljö för barnet och att tätt intill underlättar barnets sätt att kommunicera sina behov.

Vi lever i en kultur där vagn, babysitter och spjälsäng snabbt ersätter förälders famn. Hur många av oss lägger då märke till att det lilla barnet använder förälderns kropp som en del i sitt sätt att kommunicera? Hur många av oss ser att den närståendes famn utgör en komponent i det lilla barnets språk?

På vilka sätt kommunicerar barnet i famnen?

För några år sedan tog jag fram en bildserie (länk till http://narabebis.se/bebisars-signaler-vid-amning-och-behov-av-brostet/) som visar det lilla barnets signaler vid behov av bröstet när barnet är i famnen. Den första tiden visar ett barn som flaskmatas samma signaler.

Ett av barnen jag fått lov att fotografera var i sin mammas famn när jag kom hem till familjen. Det vaknade till och började direkt med subtila signaler visa att det ville till bröstet. Det öppnade munnen, smakade på sina läppar och vred på huvudet. Snart började det suga på sina fingrar, hacka mot bröstet och försöka styra sin kropp mot bröstvårtan. Innan barnet började skrika försökte det ta tag om bröstvårtan genom mammas tröja. Barnets kommunikation var övertydlig. Att ta fram ett informationsblad om barnets signaler för behov av bröstet när det var i famnen kändes plötsligt överflödigt. Det jag istället såg behov av att göra var att uppmana föräldrar till att ha barnet tätt intill, så kunde barnet självt visa vägen.

Spädbarn kommunicerar inte bara för behov av bröstet eller flaskan. Något som finns beskrivet i svenska barnavårdsböcker fram till 1950-talet är att spädbarn har rutiner och signaler för nödighet. Vilket också väl känt i länder där 3-4 år i engångsblöja inte är norm. Att erbjuda ett litet barn pottan kallas för babypottning eller EC -elimination communication och har de senaste 15 åren fått ett nyväckt intresse i väst.

Fotograf: Maria Garcia

Både i litteratur om babypottning och utifrån mina egna erfarenheter är det tydligt att spädbarn kommunicerar sin nödighet som tydligast när de är tätt intill. Exempel på signaler för att behöva tömma tarmen eller blåsan kan vara att barnet söker ögonkontakt, vrider på sig, blir oroligt eller spjärnar emot i famnen eller bärdonet, snabbt växlar i humöret, inte kommer till ro i sjalen eller selen eller vaknar. Hur tydligt ett barn signalerar sin nödighet är individuellt och påverkas bland annat av barnets utveckling, personlighet, hur det fysiskt och känslomässigt upplever sin nödighet samt hur och om omgivningen svarar på dessa signaler.

När mitt yngsta barn var runt sex veckor veckor uppfattade jag att en mycket stor del av hennes kommunikation och beteende handlade om att hon uttryckte att hon behövde kissa eller bajsa.

I ett av mina inlägg på Instagram kan man läsa:

”Det är ett mysterium att det är en väl bevarad hemlighet att en bebis på sex veckor kan signalera varenda gång hen är nödig. Jag gissar att 80 % av gångerna min lilla skrutt blir orolig så är det för att hon behöver gå på toa. Flera timmar av torr blöja idag.”

Läs gärna mer om babypottning på https://blojfribebis.se/ eller i min bok Bebis på pottan: din guide till EC och potträning.

Vad ska man tro om forskning och litteratur om spädbarn när en så stor del av barnets kompetens och sätt att kommunicera utelämnas?

Ett barns kommunikation rör sedan inte bara mat och nödighet. Behov av sömn, rörelse, stimulans, trygghet etc är också sådant som barnet uttrycker. Bara genom att ha det nära tillfredsställer vi ofta barnets behov av att komma till ro, få vara i rörelse, få stimulans och trygghet. Med barnet i famnen, bärsjalen eller bärselen har barnet och föräldern tillgång till varandra. Barnets och förälderns kroppar kommunicerar genom huden, hjärtslagen, andetagen och doften. Subtila rörelser, minspel, blickar och röster är också lätta att fånga upp.

Underlättar för dig som förälder

Fysisk närhet underlättar inte bara barnets sätt att kommunicera det ger också den vuxne flera möjligheter att plocka upp barnets sätt att uttrycka sina behov. Att förstå barnets knorr, gny och missnöjdhet i större utsträckning ger tillfredställelse och självförtroende som förälder. Det underlättar också vardagen med barn. När det lilla barnet får en trygg förväntan att dess behov blir tillgodosedda ger det förutsättningar för att som lite större ha tålamod att vänta.

I Boken om att bära barn (2022) gör jag en djupdykning i bärandets historia, forskning i ämnet och ger många handfasta tips på hur du som förälder ska hitta ett bekvämt och säkert bärande som underlättar vardagen med små barn.

Separationskultur

Även om vi vuxna fascineras och av att se det nyfödda barnets blick så är det inte med sin begränsade syn som barnet upplever sin nya miljö utanför livmodern. Huden täcker hela barnets kropp och känseln är det sinne som utvecklas först under tiden i magen. När barnet föds har det under många veckor redan övat på att uppfattat sin omvärld genom känselreceptorer i huden. Det har också lärt sig känna igen sina närståendes röster och smakat mammas fostervatten. Det använder aktivt sitt doftsinne så fort det börjar andas. I mammas eller pappas famn upplever och tryggas barnet med många sinnen och hela barnets fysiska kropp. En miljö som rör sig vid andetag och rörelse, är mjuk, låter barnet bada i må-bra-hormonet oxytocin, låter barnet lukta, smaka och känna mamma eller pappa.

När den västerländske mannen i form av läkare och psykologer under det förra seklets början gav sig själva tolkningsföreträde att köra över mödrar och spädbarns kunskap gjorde man våld på vår kultur. I all välmening. Och i all välmening sinade mödrars mjölk av amningsscheman och i ensamhet skrek barnen i sina nytvättade lakan medan mödrars ångest från att inte få trösta sin små kan tänkas ha utgjort en del av vardagen med små barn.

Även om vi idag på många sätt släppt förra seklets syn på spädbarn så håller vi ändå fast vid en seperationskultur genom att låta barnets främsta miljö utgöras av produkter. Vagn och babysitters kan vara livräddare i vardagen med små barn många gånger om. Ett användande av dessa utan att lyfta förälderns famn som en förväntad miljö för barnet gör att vi missar barnets och förälderns potential till samspel i famnen.

Är det inte tungt att bära?

På marknaden finns många olika bärsjalar och bärselar att välja mellan. De kan avlasta bärandet i famnen när vi är i behov av båda våra armar eller vill variera bärandets belastning. Olika bärselar och knyt ger också olika komfort och ju mer man använder sitt bärdon ju bättre blir man på att få till ett bekvämt bärande.

Hur bärandet upplevs påverkas också av att vi tar hand om oss själva: äter vilar och sover. Med små barn kanske detta inte alltid är så lätt men kom ihåg att det har betydelse och påverkar ditt mående överlag. Försök att vila när bebisen sover och låt hellre disken vänta. För att bärande i större utsträckning ska fungera för kroppen behöver du också ta många pauser, dela bärandet med andra vuxna och använda vagn vid behov.

Känns bärande tungt kan en babypottningscoach ge vägledning. Vid smärta är det bra att ta hjälp av fysioterapeut eller osteopat, gärna inriktad på kvinnohälsa om du är kvinna och nyligen fött.

Bära säkert i bärsjal och bärsele och i famnen

När vi bär barnet i våra armar känner vi ofta av hur vi gör det på ett säkert sätt. Vi lär oss snabbt hur vi behöver stötta barnet för att det ska få ett bra stöd och växer med uppgiften att anpassa stödet allt eftersom barnet utvecklas och växer. Våra armar känner av om vi håller på att tappa barnet eller det skulle får en för krum position, vilket kan göra det svårt för barnet att andas.

När vi bär barnet i en bärsjal eller bärsele behöver vi vara uppmärksamma på att bärdonet hela tiden ger barnet ett fullgott stöd och att barnets ansikte hålls fritt. Läs mer om säkerhet vid bärande och ladda ner Ulrikas checklista Säkerhetscirkeln ( http://narabebis.se/barsjal-barsele-checklista/) för ett tryggt bärande.

Om mig

Jag är författare och undersköterska och har bland annat skrivit ”Boken om att bära barn” (2022), ”Bebis på pottan” (2014), ”Potträning” (2014) och ”Babytecken” (2016). Jag har en masterexamen i Fri konst från Konstfack och har sedan jag fick mitt första barn, 2009, låtit min kreativitet och mitt driv ägnas åt att utforska verktyg som kan underlätta ett lyhört och nära föräldraskap. Som undersköterska inom neonatalvården har jag ett stort intresse för amning, hudnära vård och det lilla barnets kommunikation. Jag driver sajterna narabebis.se och blojfribebis.se. Sedan 2017 utbildar jag också bärabarncoacher och peer supporters i bärande. I mån av tid tar jag uppdrag som doula och fotograf vid födslar. Jag har tidigare drivit podden Back to basics – babies, bodies and behaviour tillsammans med bärabarncoachen Mel Cyrille.

De historier vi hör och delar med varandra påverkar

The Positive Birth Calendar 2022
Av Therese Willstedt

Vår verklighet består i hög grad av de berättelser vi omger oss och är omgivna av. När vi hör en historia så aktiveras vår föreställnings- och inlevelseförmåga. De historier vi hör påverkar vår fantasi och vår fantasi påverkar det vi skapar. Historier har helt enkelt kraften att förändra din uppfattning, både om vem du är i dag, vem du kan bli och vad du kan åstadkomma. De historier vi fokuserar på, pratar om och delar med varandra, är med andra ord med till att forma oss.

Mitt namn är Therese Willstedt och jag är konstnär, regissör och dokumentarist. En kan också bara säga att jag arbetar med att förmedla livshistorier. När jag analyserar vilka berättelser och narrativ som får störst plats i vår samtid, så kan jag dra slutsatsen att vi människor har en tendens att lockas av drama och fastna vid historier om problem och svårigheter. Men det finns alltid parallella historier som pågår samtidigt – historier om vunna kamper, nya insikter, styrkor, glädje, förändring och utveckling. Den goda historien. Och den har jag med åren blivit mer och mer intresserad av att fördjupa mig i.

Jag har fött två barn. Hemma. Första gången i Sverige 2020 och andra gången i Danmark 2022. I Sverige blev jag överrumplad av alla skräckscenarier som målades upp för mig, gällande barnafödande. I Danmark var upplevelsen lite mer balanserad. Under båda graviditeterna ställde jag mig dock frågan om varför de positiva förlossningsberättelserna inte tar mer plats? I min svenska umgängeskrets och på min svenska mödravårdscentral lyste de med sin frånvaro. Som snuttefilt fick jag istället pamfletter om vilken medicinsk smärtlindring som den födande erbjuds. Jag var tvungen att aktivt leta med ljus och lykta efter historier som kunde ge mig mod, styrka och tro på att jag kunde klara av att föda av egen kraft, utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings rädsla.

Gravid blick

Den kampen blev startskottet för ett pågående konst- och filmprojekt, som har syftet att undersöka och förmedla vad som krävs för att så många kvinnor som möjligt ska få en god upplevelse av sin förlossning och känna sig stärkta av den? Hur kan den födande säkras det stöd hon behöver under förlossningen för att kunna hantera födandets upplevelser?

Min farmor födde fem barn. Min mormor tre. Min mor födde mig.  – ”Förlossningar är bara något som ska överstökas”. Innan jag blev gravid hörde jag i stort sett aldrig om människors erfarenheter av förlossningsarbete. Det enda som jag hörde folk prata om var viktuppgång, hur många timmar förlossningen tog, vilket klockslag babyn föddes och hur mycket babyn vägde. När vi skulle besöka nyfödda barn och deras föräldrar, så frågade en oftast bara om det hade gått bra, och den som fött svarade oftast bara torrt, trött och tveksamt – ”Ja ”. En klapp på kinden och ett tröstande leende och sen fokuserades samtalet återigen enbart på babyn. Det var som om att en ville undvika att tala om själva förlossningen. Kanske för att det bara var något som ”skulle överstökas” och att

– ”det farligaste en kvinna kunde göra i livet var ju att föda barn”. När jag däremot själv blev gravid så haglade det plötsligen med förlossningsberättelser. Nu ville alla dela med sig av både det ena och andra och jag hade svårt att parera och skydda mig från alla intryck som ofrivilligt fick fäste i mig.

När jag närmade mig min tredje trimester så mötte jag dock en kvinna som berättade att hon hade fött hemma. Jag satt i hennes kök i Köpenhamn och drack en kopp te. – ”Där”, sa hon och pekade på vardagsrumsgolvet, – ”där klämde jag ut henne”. Hon log med hela ansiktet. – ”Du har något att se fram emot. Att föda är det häftigaste jag varit med om.” Hennes ögon utstrålade ett oslagbart självförtroende. Jag bad henne att berätta mer. Det jag fick höra förändrade allt och den där emotionella klumpen som jag länge hade haft i magen ersattes av en lust att förbereda mig och med rak rygg och öppet hjärta gå min egna förlossning till mötes. Historier påverkar mer än vi tror.

Mina vyer vidgades och jag fick en bredare palett av möjligheter än vad som först erbjudits via pamfletten på mödravårdscentralen. Jag beslutade mig för att jag också ville föda hemma. Det visade sig dock svårare än jag först trodde då jag bodde i Sverige och att den svenska sjukvården inte stöttar hemförlossningar, i alla fall inte i den regionen jag bodde. Dessutom var jag förstagångsföderska. Om jag ville föda hemma så var jag helt enkelt tvungen att stå för hela klabbet själv. Som tur var så hade jag en stabil inkomst vid detta tillfälle, så jag hade faktiskt råd att betala för både en doula och en privat barnmorska. Något som inte alla har och som en inte ska ta för givet. Men som en vän till mig sa, – ”Folk är beredda att betala mycket pengar för sitt bröllop, så varför inte lägga lika mycket krut på sin förlossning? Är inte det viktigare, om man tänker efter?” Efterföljande har jag både hört och läst många andra säga samma sak.Förmodligen för att det ligger något i det. Det får bara inte bli så att vi accepterar ett samhälle där det endast är de som har råd att betala som kan säkra sig en förlossning med kontinuerligt stöd. Men ville jag nu föda utanför Regionens givna ramar så var jag helt enkelt tvungen att tömma sparkontot. Nästa problem visade sig vara att det fanns endast en doula i min region och endast fem privata barnmorskor i hela södra Sverige. Doulan lovade att bistå mig trots att hon egentligen skulle vara ledig och det var också hon som hjälpte mig med att hitta en barnmorska inom relativt realistiskt avstånd. Det kallar jag änglavakt. 

Folk i min omgivning försökte övertyga mig om att det var en vansinnig idé. De kom med den ena skräckhistorien efter den andra. De vädjade till min far och min bror, som båda är verksamma pediatriker, att de skulle tala mig till rätta. Och folk kom med frågor som jag än idag kan bli förbannad över att tänka på. Jag var helt enkelt tvungen att läsa på och öva mig på att argumentera för min sak. Jag pansrade mig med forskningsresultat som påvisade hur säkra planerade hemförlossningar faktiskt är och skrev ett manus som jag lärde mig utantill. Men det bästa försvaret visade sig att vara mina egna förberedelser. I efterhand kan jag se att det kan vara svårt att förbereda sig på hur intensivt det är att föda. Men det går att förbereda och optimera ens förutsättningar för att kunna hantera intensiteten. Ett sätt var att sätta mig in i vad en förlossning faktiskt är – rent fysiologiskt. Ett annat sätt var att byta ut bilderna i huvudet av kvinnor som föder i panik och stress, som jag fått av alla filmer jag sett, med dokumentära filmer av fysiologiska förlossningar.  Jag övade förlossningspositioner, började gå till hypnobirthing, skrev ”oxytocinlistor”, gick ”all-in” på perineummassage och förvandlade, sakta men säkert, mitt hem till en funktionell, mörklagd och kudd-rik bunker där jag skulle kunna föda i fred, utan att bli påskyndad eller tvungen att förhålla mig till det medicinska systemets rutiner.

Vad som får oss att känna oss trygga är givetvis individuellt. Men något som gäller för alla är att de tankar och känslor som vi tar med oss in i vår förlossning och hur vi känner inför att föda, kommer högst sannolikt att påverka hur vår upplevelse blir.

Jag gick stärkt ut ur min förlossning. Både första gången i Sverige och andra gången i Danmark. Båda gångerna var jag omgiven av personer som hade tid att vänta och som förstärkte min tillit till processen. Båda gångerna födde jag i en birth pool på mitt vardagsrumsgolv, utan varken medicinska interventioner eller smärtlindring och utan efterföljande komplikationer. Båda erfarenheterna har gjort att jag har ett helt annat förtroende för mig själv och en helt ny insikt i vilka krafter kvinnokroppen besitter. Jag skriver detta med full respekt för de som har det radikalt annorlunda än jag själv och vill poängtera att medicinsk smärtlindring givetvis är fantastiskt för dem som önskar det, och/eller då det är absolut nödvändigt. Likaså konstateras att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag och mina döttrar i magen var friska nog att kunna födas hemma, så som jag önskade mig. Och även om förlossningarna givetvis inte blev som jag hade föreställt mig (det blir det ju nästan aldrig), så lyckades jag hantera födandets upplevelser och följa med i stormens vågor utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings eventuella rädsla.

Vändpunkten för mig kom den där eftermiddagen i Köpenhamn, när jag för första gången fick höra en positiv förlossningsberättelse. Mötet med den kvinnan fick mig att vilja byta ut tanken om att ”förlossningar är bara något som ska överstökas” med så många goda förlossningsberättelser som möjligt. Och vad jag menar med ”goda” berättelser är inte nödvändigtvis berättelser om komplikationsfria förlossningar, utan snarare att den som föder känner sig trygg och får det stöd som hon behöver under hela processen. Jag kommer alltid vara den kvinnan evigt tacksam.

För varje gravid jag dokumenterar och för varje expert jag intervjuar så växer min övertygelse om att hur vi talar om graviditet och förlossningar påverkar. Det påverkar indirekt vilka val vi tar gällande vår förlossning. Och hur vi föder barn spelar roll. En mors och ett barns hälsa och välbefinnande vid födseln avgör till stor del hela familjens framtida hälsa och välbefinnande, och nu är det inte enbart tal om fysiskt välbefinnande, utan även emotionellt. Att föda barn är ju i verkligheten en av de absolut största livserfarenheterna vi kan uppleva. Det är en kraftansträngning utan motsvarighet. Och det är en livsförändrande övergång från en identitet till en annan. Därför är det verkligen så oerhört häpnadsväckande och tragiskt att födslar inte värdesätts mer i vårt samhälle. Varje kvinna som föder barn, oavsett hur och var, är en sann gudinna som förtjänar allas vår omsorg och respekt.

Jag ser det som min finaste uppgift att porträttera och förmedla så många goda historier jag bara kan och på så vis bidra till att all den information och kunskap som faktisk finns blir tillgänglig för fler. Allt för att fler ska finna tilltro, mod och ro till att märka och följa de fysiologiska processerna som redan finns inprogrammerade i varje kvinnas kropp. Allt för att fler ska få uppleva den oförklarligt magiska känslan av att vara en portal för nytt liv och för ett ögonblick bli ett med livets mysterium och den heliga intelligens som vi alla kommer ifrån. Och de som har haft turen att gå in i  sin födseln med den typen av full tillit vittnar om att de för alltid är förändrade.

Therese Willstedt

Konstnär, Regissör, Dokumentarist och mamma till två

Vildsted ApS