Låt berättelserna vara med dig när du föder

The Positive Birth Calendar 2022
Av: Moa-Maria Kero

Mitt namn är Moa-Maria. Jag ska berätta lite om hur förlossningsberättelser har varit viktiga i mitt liv och vid mina egna förlossningar.

Den första förlossningen jag såg var på tv. Jag vet inte vad det var för program eller hur gammal jag var, men troligen var det tidigt 90-tal och jag var kanske 4-5 år. Det som visades på tv var en kvinna som födde utomhus i sittande ställning, delvis på huk. Hon var lugn och ljudade dova läten. Allt kändes väldigt harmoniskt. Eftersom jag var så liten såg jag på det hela som en självklarhet. Jaha, så är det att föda barn. Det var varken konstigt, läskigt eller fantastiskt. Det bara var.

Jag vet inte när den bilden av barnafödande förändrades, men det var antagligen genom att se förlossningar i Hollywood-regi på film och tv. Någon är gravid, vattnet går under stor dramatik och det är skrik och panik tills barnet är ute.

När jag själv blev gravid för elva år sedan hade jag inte en aning om vad som väntade mig. Min närmaste mentala bild var inte längre den förlossning jag såg på tv i femårsåldern, faktum är att jag inte hade sett en enda riktig förlossning sedan dess. Hollywood-narrativet hade vid det här laget tagit över. Jag läste några böcker, hittade dykmetoden som kändes vettig, men ägnade nog mest tid till att läsa andras förlossningsberättelser som jag kom över på forum och bloggar. Jag läste och läste. Och det var väldigt värdefullt.

Min första förlossning startade med en lång latensfas och vattenavgång. Jag förstod inte att vattnet hade gått eftersom det inte var ett stort splash à la Hollywood, utan mer som ett sipprande. Vi åkte in för en undersökning på natten, fick sovdos och blev hemskickade på morgonen. Värkarna tog sig upp på eftermiddagen men blev aldrig regelbundna. Vi åkte in ändå, och barnmorskan hann vara i rummet i hela tre minuter innan jag började krysta. Min dotter föddes tio minuter senare. Jag var aldrig rädd. Jag kände mig trygg genom hela upplevelsen.

Under min nästa graviditet åtta år senare kände jag mig nästan som en förstagångsfödande igen. Det var ju så länge sedan jag födde. Jag tänkte mycket på om förlossningen skulle likna min första, eller vara helt annorlunda. Jag undrade faktiskt om jag skulle våga föda igen, trots att det hade gått bra förra gången. Återigen utgjorde andra kvinnors förlossningsberättelser den största delen av mina förberedelser inför förlossning nummer två. Jag sög till mig allt jag fick tag i. Jag lyssnade, läste och intervjuade vänner och bekanta.

När jag väl skulle föda försökte jag använda samma andningsteknik som en av kvinnorna berättat om. Och under framfödandet kom en annan kvinnas berättelse upp i mitt huvud. Min andra förlossning liknande den första. På många sätt var den nästan helt identisk. Jag hade en lång latensfas då jag jobbade på bra med andning och rörelser. Jag kände mig lugn och stark. Skillnaden var att när jag var i transition fick jag panik och ville gå upp ur badkaret jag låg i. Då hade jag inte läst om att när man är i övergångsfasen kan man få adrenalinpåslag och därmed gå in i ett slags fight or flight-mode. Barnmorskorna tog upp mig ur badkaret och över till en säng som rullades ut i en lysrörsbelyst korridor medan jag krystade. Väl inne på förlossningsrummet flyttades jag över till en annan säng, och där skulle jag äntligen skulle få föda mitt barn. Helst på rygg. Jag var vid det här laget så pass stressad att jag inte var helt närvarande. Och det var så fruktansvärt smärtsamt. Det kändes som att barnet kom flygande ur mig. Efteråt har jag lärt mig att vid mycket stress kan man få ett extremt snabbt framfödande. När barnmorskan bad mig känna på barnets huvud blev jag äntligen mer närvarande, något jag också lärt mig genom andra kvinnors berättelser. Helt plötsligt förstod jag var jag befann mig. Så kom barnet på mitt bröst och jag var tacksam för att allt var över. Samtidigt var kroppen fortfarande stressad och den känslan satt kvar i flera dagar.

Jag tyckte att det var en bra förlossning. Det tycker jag fortfarande, även om slutskedet inte blev som önskat. En förlossning är inte bara bra eller dålig, det är mer komplext än så. Skriken och paniken på slutet passade ju Hollywood-narrativet. Så är det ju att föda barn, tänkte jag.

Några månader efter min förlossning såg jag Asabea föda sitt barn hemma i sitt badkar. Badrummet var mörkt och fyllt med levande ljus. Inget skrik, ingen stress. Lugnt och skönt. Detta gav mig ett helt nytt perspektiv. Så kunde man också föda barn. Bilden av kvinnan jag sett föda på tv som liten kom tillbaka till mig.

Fotograf: Guro Skjelderup

Jag hade läst om orgasmic birth och hemförlossningar och trodde inte att det var något för mig. Men med detta nya perspektiv i bakhuvudet började jag planera för en tredje förlossning – och den här gången ville jag föda hemma. Jag gick flera kurser tillsammans med min man. Jag gjorde mer gravidyoga och hypnobirthing-övningar. Jag lusläste allt om att föda i vatten och såg på hemförlossningar på Youtube. När min son väl bestämde sig för att komma hade jag en fin latensfas tillsammans med familj och förlossningsfotograf innan det drog igång på riktigt på kvällen. Intensiteten av värkarna var överväldigande. Jag kände verkligen allt. Eftersom jag hade jobbat mycket med avslappning kunde jag känna hur jag ibland spände delar av kroppen, och hur jag sedan slappnade av. Då och då var det verkligen kaos inombords. Jag skrek inuti, fast jag var helt tyst. Jag kände att om jag faktiskt öppnar munnen kommer jag tappa koncentrationen. På ett sätt kändes det som att jag hade glömt allt jag lärt mig på kurserna och i alla förlossningsberättelser, samtidigt kom affirmationerna och kunskapen till mig. Jag kände att jag ville bromsa, så jag mindes en berättelse om en kvinna som hade ställt sig på alla fyra med rumpan upp. Affirmationen – ”värkarna är inte starkare än dig, de är dig” kom till mig. I slutskedet kom jag ihåg att jag skulle samla knäna och vinkla ut fötterna när jag stod fyrfota, för det ger barnet plats i bäckenet. Jag andades ut mitt barn, frustade, som jag lärt mig av en tredje kvinnas förlossningsberättelse.

Jag tänker att alla dessa kvinnor som fött innan mig har varit med mig när jag har följt mina barn till världen. Jag tänker på kraften i förlossningsberättelser och kunskap om födande, och hur man i perioder och kulturer där kvinnokropp och födande varit mer tabu, delat sina berättelser viskande, bakom stängda dörrar. Allt för att förbereda den födande på vad som ska komma. Jag tänker på betydelsen av förberedelse och av att bredda sitt perspektiv.  Jag har fött barn skrikande och jag har fött barn stilla som en mus. Båda sätten är lika ”bra”, och det vet jag eftersom jag tagit del av andra kvinnors kunskap och förlossningsberättelser.

Så om du vill ha tips, rekommenderar jag förberedelse. Om du tycker det är svårt med kurser och böcker – läs och lyssna på andra kvinnors förlossningsberättelser. Och låt dessa berättelser vara med dig när du föder.

Fotograf: Guro Skjelderup


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*