Den här familjesemestern hade vi drömt om och planerat ihop med farmor och bonusfarfar länge. Men Covid kom och ställde sig i vägen. Så känslan av att äntligen få börja planera efter några år där det mesta satts på vänt var härlig.

Vi har åkt och semestrat i det här huset i Spanien i några omgångar i samma konstellation. Stefans syster Lovisa med familj – barnens kusiner – japp, alla skulle med igen såklart! Men vi har aldrig varit så många som i år… Sex vuxna, fyra tonåringar, två tweenies, två småbarn, en bebis, ja skaran har växt så kraftigt sen den där första gången vi semestrade ihop då för ungefär 100 år sedan. Härligt. Och lite svettigt också.

Det var ett lopp att överhuvudtaget komma iväg. Passen som skulle fixas blev det första hindret att ta sig över. Efter att ha behövt jaga passtider och turnera Uppsala runt under maj månad var jag redan matt innan vi ens börjat packa. Mitt och Hannas ID-kort blev färdiga på onsdagen, två dagar innan avresa. Timslånga köer hos polisen för att hämta ut.

Köerna på Arlanda blev nästa orosmoln. Oj vad vi googlade, frågade runt och nojade. Men det gick över förväntan bra på flygplatsen.

Många har berömt oss: ”Att ni orkar åka iväg allihopa till Spanien” Och jag vill inte sticka under stol med att det är lite jobbigt. Bara att packa är ju ett företag. Ett av våra barn har svår allergi så det är alltid ett moment att få ihop till hans akutmediciner: aktuella adrenalinpennor (som inte gått ut), ja sen är det ju den vanliga rekvisitan med solkrämer, badkläder och gärna ett litet barnapotek. Plåster, värktabletter, supp till litet barn, kompresser, lindor… allt kom till användning.

Just eftersom det är ett sånt moment att komma iväg så blir ju känslan när man äntligen kommer fram heelt gudomlig. Alltså, Katalonien och Torredembarra i mitt hjärta. SÅ HIMLA FINT.

Jag norpade direkt ett fikon från fikonträdet. Sen åt jag färska fikon till frukost i några dagar. Den ultimata känslan av lyx: fikon. En så söt och mytomspunnen frukt.

Säkert ingen stor sak för den som är van.

Det älskar jag med sommaren

Sommar är tillvaron upphöjd till två. Så sensuell är den med sin värme, sina svettdroppar, de klara färgerna, bländvita väggar, havet. I år kände jag det så starkt. Att sommaren är mustig och rik på det där som vi i Sverige saknar resten av året.

Att leva i kollektiv på semestern

Men det är knappast semester att vara på semester när man har så många barn. Jag säger bara en sak: tonåringar. De kan få en mamma att känna den där stressvimpelsnurran snurra fort som tusan även på semestern. Kanske ÄNNU mera på semestern, eftersom man då ska bo tätt, tätt ihop och (försöka) samarbeta om mobilanvändande, frukost, lunch, middagar, disk och läggtider.

Liten varning: Semester kan förutom allt det underbara även innebära nötning, skav och konfrontation mellan föräldrar och tonåringar.

Fröjd för småkusinerna

Att växa upp under en pandemi har för de här småkusinerna inneburit att de inte kunnat träffas så ofta. Så för dem var resan en seger. Äntligen fick de umgås sådär otvunget och ledigt som bara små barn kan göra när tillfälle ges.

Två snäckor på grönbete i skrinda.

Tyvärr (och såklart) blev barnen sjuka i omgångar och det mesta i vårt husapotek kom till användning. Feber, hosta och snuva. Stafettsjukdomspinnen byttes ut mellan tonåringarna och småbarnen men ingen blev allvarligt sjuk. Och de lekte på trots hosta och snuva. Inget litet virus kunde stoppa småkusinernas lekkrafter den här gången.

Strandhäng med Nils och de små stunderna

Kruxet med en Spaniensemester är ju helt klart solen och värmen. Att hitta precis rätt timeslot på dagen då när det inte är för varmt för att göra saker. Ju mindre barn, desto kortare tidsspann har man på sig innan värmen blir för mycket.

Stranden i gassande sol blev snabbt för varmt för Nils.

Det gäller att njuta av de där små korta stunderna då allting stämmer. Vinden som plötsligt smeker. Barnen som skrattar och har det härligt i vattnet. Sanden mot tårna. Gosig bebis som sparkar förnöjt mot låret med sina knubbiga fötter.

För i nästa stund är ett barn kissnödig, ett annat skriker eftersom det bara finns EN badanka, vågorna har blivit för höga och tweenien i skaran har plötsligt blivit obstinat och tänker inte bära en endaste pinal hem från stranden.

Utflykt till Tarragona

Vi brukar göra en dagsutflykt till Barcelona med några av de stora barnen men orkade inte riktigt den här gången. Det fick bli en utflykt till Tarragona istället. Inte alls illa! Tarragona eller Tarraco är en såå mäktig stad.

Spanien om sommaren är mäktigt. Om kvällarna satt vi och åt runt det långa bordet i trädgården medan småbarnen sprang omkring i vattenspridaren – åh. Nils hittade till den lilla runda plastpoolen där han såg till att underhålla sig själv i långa sjok.

Den sista kvällen försökte vi ta kort på hela familjen. Har vi ett julkort månne?

Hemresan

Kanske är det bästa med att resa bort ändå att få komma hem igen? Jag tror det. Men själva hemresan var inte rolig. Det blev en lång dag med försenade flyg och ett bagage som hamnade på fel plats. Total antiklimax på Arlanda när vi insåg att vi inte skulle få vårt bagage.

Barnen såg iallafall till att ha roligt under vår väntan på planet i Barcelona.

Tack Spanien, solen, havet och familjen för mäktet!