Före, under eller efter utbrändheten? Om utbrända och utmattade eldsjälar i Vården

Om utbrändhet och utmattningsdepression i vården

Före utbrändheten

I veckan läste jag om UnderbaraClaras utmattning. Hur hon fyllde på sitt liv med mer och mer roliga saker tills inget blev särskilt roligt längre, hur gränserna mellan jobb och fritid var obefintliga och att allt till slut blev en enda stor stress. Jag kan verkligen relatera till det där. I grund och botten är det ju en väldigt lustfylld process att bränna ut sig. Vägen dit. Det ÄR en egokick att överprestera och jonglera tusen roliga saker. Iallafall till en början. Sen blir det bara dumt. Och det som såg ut som en genväg blir en senväg istället när det bara är den stora och ihåliga tröttheten kvar.

Apropå utmattning och arbete inom vården -fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern!

Du som jobbar inom vården; fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern och ta en massa extrapass under sommaren för att tjäna lite extra pengar! Kanske är det värt det för just dig, det vet bara du. Men om du lever ett liv där du inte har tid att träffa vänner som du vill eller inte har tid att träna ibland (eller göra andra njutningssaker som bara är för din egen högst personliga skull) – då hör du till skaran som bör fundera ett varv till. Jag har nämligen drabbats av den stora utmattningen och lärt mig var min gräns går. Idag är jag lite glad och framförallt ödmjuk inför den erfarenheten. För när jag känner att den där tröttheten kommer så är det bara att kapitulera, lägga sig platt och lyda det som min kropp och hjärna försöker säga mig. Att bara strunta i varningssignalerna innebär nämligen en alldeles för hög kvarskatt som jag vet att jag kommer få betala av under alldeles för lång tid. Det smarta är att lyda.

Under utbrändhet

Tillvaro i kaos

Tiden är det enda du har. Idag är jag väldigt noga med vad jag lägger min tid på. Jag är petig! Att jobba med människor inom vården är ett emotionellt och känslomässigt krävande jobb och eftersom vården är så pressad så är det extremt lätt att bränna ut sig. De flesta inom vården går idag att kategorisera i ett före och ett efter utbrändheten. De som befinner sig i landet ”före” tar gärna en massa extrapass, har en (o)ändlig energi med glöd och lyster i blicken; allt är fortfarande roligt! De bara rusar fram som vältränade gymnaster. Vården lever på dem. Arbetsgivare älskar dem. De är ambitiösa, duktiga, lovande.

Sen finns det gruppen som hör till ”efter” utbrändheten (eller utmattningsdepressionen som det ju heter). De har ofta hunnit bli lite mer eftertänksamma, har en annan trötthet i blicken. Orkar inte på samma sätt, rusar inte bara fram som vältränade och ivriga gymnaster. Arbetet är inte bara roligt utan har också blivit ett nödvändigt ont. Kanske mer en födkrok än en passion. Några har blivit bittra och känner att allt med arbetet ”skaver” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som skaver. Andra har fått  viktig kunskap om sina egna gränser som de nu använder sig av både hemma och på arbetsplatsen. De har blivit luttrade.

Hemligheten bakom att INTE bli utbränd är att ha en rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork

Så finns det gruppen som är mitt i utbrändheten. Det är nog den värsta gruppen att befinna sig i  – och att vara arbetsgivare till. Där insikten om de egna begränsningarna ännu inte finns, men orken tryter. Det bryts ihop titt som tätt. Tårar som bara kommer. Sjukdagar som bara blir helt plötsligt. Många chefer befinner sig faktiskt här! De glömmer saker. Tror att de får ihop allt och jobbar som galningar, rusar helt fartblinda fram i korridoren till nästa viktiga möte. Måste hinna! Ska bara. Medan alltmer glöms bort eller rinner mellan fingrarna medan högen med papper och obesvarade mail bara växer. Förnekelsen är ibland total.

Utmattningsdepression, eldsjäl inom vården

Efter konstaterad utmattning Foto: Lovisa Engblom

Det finns faktiskt en grupp som lyckas ha en exakt rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork. De är oftast inte de allra mest ambitiösa. Men de jobbar på och hinner ha ett liv även utanför jobbet. Den här gruppen behöver bli proportionerligt mycket större inom vården! Idag är gruppen utbrända eldsjälar på tok för stor.

Vilken grupp tillhör du?

Bok om psykossjukdom

Om postpartumpsykoser

Psykossjukdom och erfarenheter från psykiatrin

Pebbles Karlsson Ambrose

Förlossningspsykos: Ta hand om dig själv i en mycket skör situation

Jag är en kvinna på 48 år och jag vill berätta lite om hur det kan vara att få en förlossningspsykos. Jag fick min första psykos när jag fick mitt andra barn, då var jag 27 år.
Jag hade haft det svårt i den bemärkelsen att jag och barnens far hade bestämt oss för att gå skilda vägar och vi flyttade ifrån varandra i mitten av en graviditet. Många hade såklart åsikter om detta och det var jättejobbigt.

Postpartumpsykos eller förlossningspsykos drabbar väldigt få svenska kvinnor, ungefär 0,1 till 0,2 procent av alla mammor i Sverige. Jämfört med förlossningsdepressioner så är det mycket ovanligt (cirka 10- 15 procent av alla mammor drabbas av depression i samband med graviditet och förlossning ).

Jag fick paranoia, det vill säga att jag trodde mig vara förföljd och hade många konstiga idéer och tankar. Jag var fruktansvärt arg och många tyckte att jag var skitjobbig. Men jag var faktiskt kränkt på riktigt, men jag tror att folk tonade ner mina negativa upplevelser och sa saker i stil med “det är väl inte så farligt”. Jag blev osams med min familj som jag upplevde att de la sig i om allt möjligt och ville bestämma över mig. Jag trodde också att mitt hem var buggat och att människor var ute efter att döda mig.

Så småningom insåg min familj och min omgivning att jag var sjuk och min dåvarande man ringde psykiatrin här i Stockholm, där vi bor. De skickade ett ambulerande kristeam med personal som kom hem till oss. De hjälpte mest till med samtal och sådant. Jag blev aldrig inlagd på en slutenvårdsavdelning utan fick ta emot hjälp hemma. Nu efteråt är jag väldigt tacksam för det.

Sök hjälp från psykiatrin

Små bebisar får inte bo med sina mammor på en slutenvårdsavdelning i psykiatrin och om man äter vissa sorter av psykofarmaka så måste man sluta amma, då denna medicinering går över i bröstmjölken. Det är viktigt att rådfråga en läkare om detta drabbar dig själv eller någon nära. Om man måste vara inlagd och medicineras så får bebisen och den andra föräldern däremot komma på besök.

Om man har allvarliga psykiska problem precis efter bebisen är född så brukar ju pappan vara hemm på de där “pappadagarna” i samband med förlossningen. Men det går faktiskt nuförtiden för pappan att vara föräldraledig och hemma med en mamma som är heltidssjukskriven. Detta görs i enskilda fall när mamman är så sjuk att hon inte kan ta hand om barnet, men ändå måste vara hemma. Om hon är inlagd inom psykiatrin så får pappan såklart vara föräldraledig medan mamman är på sjukhus. Ta reda på alla detaljer och kontakta Försäkringskassan för dessa specialregler.

Du kan bli sjuk igen

Om man drabbas av en förlossningspsykos finns en 40-procentig risk att få en psykos senare i livet. Det innebär att om man har drabbats av detta ska man ta hand om sig så mycket man kan. Om man väljer att föda ett nytt barn så är risken att man får en förlossningspsykos då 50 procent.

Inger Engvist har skrivit en doktorsavhandling om postpartumpsykoser med fokus på mammors egna upplevelser. Hon har jobbat som psykiatrisjuksköterska och intresserat sig för ämnet i många år. Det som jag tyckte var intressant med hennes forskning var att INGEN av mammorna som hon intervjuat hade valt att föda ett nytt barn efter det barn som de fått en förlossningspsykos. Det tycker jag säger väldigt mycket om hur uppslitande den här upplevelsen kan vara. Jag har själv valt att inte försöka få fler barn efter födelsen av mitt andra barn.

Jag förstår att en del kvinnor, när de har repat sig efter psykos, ändå väljer att försöka få fler barn. Det får man naturligtvis bestämma om helt själv, tycker jag. Men jag tycker att man ska vara medveten om riskerna och att ens partner och nätverk är väl insatta i problematiken och är redo för att det kan bli tufft länge. Det är ett enormt ansvar att ta hand om barn och det kan vara problematiskt om man är väldigt sjuk. Jag tror inte att man ska förringa hur svårt det är. Men barn är ju fina och fantastiska och de får man ju förhoppningsvis njuta av hela livet. Jag har träffat en kvinna som valde att få ett till barn och hon blev väldigt sjuk. Men hon älskar sina barn och tycker faktiskt att det är värt det trots allt.

Vad ska man göra som anhörig till någon i psykos?

Om du vill stötta en kvinna som är mitt i en psykos rekommenderar jag att du kontaktar psykiatrin för råd. Försök få kvinnan att slippa ansvar och se till att hon får sova. Sömn är centralt för en småbarnsförälder. Alla människor kan få en psykos, det är till och med en tortyrmetod. Om man håller en människa vaken i tre till fem dagar så börjar hon drömma i ett vakentillstånd och får hallucinationer.

Jag själv drabbades av en ny vanlig psykos sju år senare i livet, det vill säga “vanlig” i den meningen att jag inte var gravid eller hade fått barn i samband med den. Den varade mycket längre, säkert i sex månader och det är den längsta psykosen jag har haft. I samband med det fick jag diagnosen schizoaffektivt syndrom. Det är något mitt emellan schizofreni och bipolär sjukdom (som tidigare kallades manodepressivitet). Då fick jag medicinering och blev inlagd i slutenvården och det kändes rätt då.

Vad är en psykos?

Alla sinnen kan bli lurade i psykos. Det vanligaste är att människor hör röster som ingen annan hör. De kan vara hjälpsamma eller elaka och stör för personen som kan verka helt osammanhängande och okoncentrerad. Om personen är riktigt sjuk kan hon inte ens hålla tråden i en konversation. Ibland kan mamman hänga ihop något sånär i ett samtal med en läkare och sedan när hon kommer hem falla ihop i en hög. Detta kan göra att personal i vården tror att kvinnan är friskare än hon är, så här får ibland anhöriga hjälpa till.

När patienter har konstiga smak- och luktupplevelser kan personen tro att de ska bli eller har blivit förgiftade eller riskerar att bli ihjälgasade. Konstiga känselförnimmelser kan leda till att man tror på till exempel farlig strålning och då brukar personen söka skydd från detta. Synhallucinationer är väldigt ovanligt om inte psykosen är drogutlöst.

En person som har en psykos är väldigt utlämnad till att omgivningen tar hand om den. Man lever kanske i två världar på ett sätt, en värld som är farlig eller hemsk – men samtidigt så gör man helt vanliga saker som att gå till Ica och handla. En del människor som inte kvinnan berättar för om hur hon tänker kan verka helt normal för vissa personer, men anhöriga brukar faktiskt förstå ganska fort att något är helt fel.

Hur är det att leva med en psykos?

En mamma måste inte göra tusen saker

Många som har en psykos brukar isolera sig och inte vilja träffa många. Jag tycker att om det är kvinnans önskan så är det helt att föredra. Men någon måste ändå fungera som kontrollfunktion för att se till att barnet mår bra. Om barnen har syskon så måste de ju såklart också skyddas från konstigheter. Jag tycker att man ska förklara för barn runt den sjuka att mamman är psykiskt sjuk och om hon ber barnen göra konstiga saker eller så att de ska strunta i det då. Äldre barn kan tycka att föräldern är extremt pinsam och skäms mycket. Tyvärr kan man inte räkna med för mycket hjälp från BUP. De är hårt belastade och sa till mig, när jag ville ha hjälp med barnen att de inte har någon tid för friska barn till sjuka föräldrar. De har uteslutande tid för barn som behöver diagnoser själva eller måste utredas.

Anledningen till att många med psykoser isolerar sig handlar om ett “filter” vi har i hjärnan. Alla våra sinnen plockar ju upp saker hela tiden och vi registrerar, känner ser och hör en massa saker. Men det som vi registrerar som minnen är ju en oerhört liten del av allt det, det mesta “filtreras” bort. När man är sjuk så fungerar inte det här bra, allt kan vara viktigt och man drar en massa samband mellan händelser och tillfälligheter som kanske inte finns där. Så därför får man försöka att få så lite intryck som möjlig på något annat sätt.

Jag brukar säga under föreläsningar att alla har det här filtret som triggas när vi är rädda eller hamnar i extrema situationer. Om jag frågar dig vad du gjorde den elfte september 2001, när de där flygplanen flög in i World Trade Center, så minns du kanske vad du gjorde den där dagen, till exempel vad du åt till lunch, vad du hade för kläder på dig eller helt andra detaljer. Om jag frågar dig vad du gjorde den elfte september ett helt annat år så antar jag att du inte kommer ihåg någonting. Vi minns det som sticker ut och en psykotisk person är extremt stressad och rädd.

Det finns ingen bot

Att kvinnor dödar sina barn eller sig själva eller så i det här tillståndet är mycket ovanligt, men jag skulle ändå vara väldigt närvarande i den här situationen om det hände någon i min närhet. Av samtliga kvinnor som drabbas så är risken för barnamord fyra procent och självmord fem procent, men behandling i psykiatrin leder till att siffrorna blir lägre.

I dagsläget finns det ingen bot till just schizofreni och bipolär sjukdom. Men det finns många sätt att lindra symtom. Jag rekommenderar medicinering, terapi och en hållbar livsstil. Men det finns säkert annat som kan fungera bra – en del talar om meditation och andra copingmetoder. Vila och kärlek behöver dessutom alla trasiga mammor i överflöd. Och te. Massor av te.

Fakta om psykoser:
  • I Sverige behandlas varje år mellan 30 000 till 40 000 personer för psykos. Sjukdomen är lika vanlig som diabetes typ 1, men mindre uppmärksammad.
  • Omkring hälften av platserna i psykiatrin upptas av patienter med diagnosen schizofreni.
  • Varje år insjuknar 1 500 till 2 000 personer för första gången i psykos.
  • De flesta som insjuknar i psykos är unga, mellan 15 och 35 år.
  • Världshälsoorganisationen WHO rankar akut schizofreni till en av de svåraste sjukdomar som finns .
Var snäll mot dig själv

Sedan 2010 har jag fått permanent sjukersättning, det som tidigare kallades sjukpension. Då hade jag mått så dåligt i flera år att jag inte kunnat jobba. På något sätt behövde jag gå vidare i mitt liv och då började jag skriva. Mitt skrivande var terapeutiskt och har tagit mig till en djupare insikt om vem jag är. Min sjukdomsresa har varit lång och det viktigaste för mig har varit terapi, mediciner och livsstilsförändringar. Sättet som jag levde på då var ohållbart på flera sätt. Nu äter jag psykofarmaka – stämningsstabiliserande medicin och en underhållsdos av antipsykotika som förhindrar nya skov.

Men det viktigaste är att vara snäll mot sig själv när man är skör. Nu när jag ser tillbaks på mitt unga själv så ser jag på henne med omtanke och kärlek – hon gjorde så gott hon kunde med de verktygen hon hade till sitt förfogande.

Bok om psykossjukdom

För dig som vill veta mer:

Jag har skrivit två böcker som heter “Jag vet inte var psykoser kommer ifrån – om att insjukna i och leva med en psykossjukdom” och en bok som heter “Vid vansinnets rand”. Den senare var en mycket uppskattade blogg på 1177 Vårdguiden, där jag bloggade i två år (som blev en pappersbok). Vill du läsa dem finns de på biblioteket eller i nätbokhandeln. Vill du veta mer om mig så titta in här: www.pebbles.se