Litet barn

Vintertid i blått!

Vinterlandskap
Blå vinter i Uppsala

Nu har det varit riktig vinter ett bra tag härhemma och jag har precis kunnat börja njuta lite av den. Tre hela veckor tog det nämligen att bli mig själv igen efter halsbölden. Och mitt i den där tröttheten så är det svårt att njuta av att snön ligger som ett vackert vintertäcke över landskapet. Men de senaste dagarna har jag börjat komma utanför dörren igen! Alltså, lite mer än bara de där få stegen till brevlådan.

Jag hoppas att vinterlandskapet stannar kvar ett litet tag till. I februari fyller jag år. Gissa hur många år?

Vintergranar och skog
Blåvitt

Det är ganska sällan som jag får tillfälle att reflektera över det här med tid och ålder, men nu har det kommit ikapp mig. Jag var tvungen att gå igenom några flyttlådor i jakten på några försvunna men oh så viktiga papper. Och i mina osorterade flyttlådor hittade jag gamla dagböcker, kassettband, pennor, uttjänta mobilladdare, fotografier, viktiga papper som hunnit bli väldigt oviktiga… Minnen. Vissa minnen som dyker upp i flyttlådorna väger mer än andra. Ja, vissa ting väger som bly i affektionsvärde. När jag stöter på dem kastas jag tillbaka genom åren och plötsligt så är jag bara där. Det är som att öppna en tidslucka. Världar som plötsligt lever upp för mitt inre! En märklig och mäktig känsla.

När jag ser på saker och bilder så ser jag ju hur längesen det är, att tiden finns där som ett hav mellan oss, men ändå kan jag fortfarande uppleva att vara precis DÄR och just den känslan är så märklig. Att en liten bit av mig fortfarande är där. Fastän jag nu är här.

Hänger ni med?

Något som är fascinerande är se mina gamla anställningsbevis. Den första och mycket blygsamma barnmorskelönen. (För att inte tala om den första sjuksköterskelönen på 18300!!!) Namnunderskriften och förhoppningen som ligger inbäddad i ett nytt anställningsbevis! Såhär i efterhand vet jag ju vilka förhoppningar som infriades och vilka som inte gjorde det.

Det som har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på här i livet är mina barn. Just den biten i livet har överträffat alla mina förväntningar med råge. Jag är så glad att vi vågade få barn som unga föräldrar. Och jag är så glad att vi vågade bli föräldrar igen. Och igen. Och igen. Och igen. Mina gamla anställningspapper väger som ICA-kvitton i jämförelse med bilder eller gamla teckningar från när barnen var små. JOBBIGT har det verkligen varit i perioder, det ska gudarna veta. Och är fortfarande emellanåt. Men det är och har varit så värt det.

Litet barn
För ett år sedan. Tänk om inte hon hade funnits? Foto: Lovisa Engblom

När februari börjar går jag på barnmorskedoulajour igen! Det känns riktigt spännande och roligt. Att varva jourperioder med att inte vara jour är det bästa för då hinner man nämligen börja längta.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Äppelväggen

Jag pallade helt enkelt inte trycket utan gick och drog på mig ett virus. Som verkar ha letat sig in i hela kroppen. Rösten bär inte, det kommer bara ut små kraxande viskningar och jag hostar och snyter mig hela tiden. Huvudet känns som ett klot på pinne.  Snart är det val och jag längtar tills den här valrörelsen är över. För nu känns det som om vi behöver komma vidare i livet allihopa. Härhemma håller vi på att gå in i äppelväggen med så många burkar äppelmos (och blomflugor!) som vi aldrig har haft förut. 70 liter äppelmust väntar på att få plockas upp på musteriet och det kommer ändå bli flera lådor med äpplen över hela vintern. Jag funderar allvarligt på att köpa en äppeltork och börja torka äpplen.

Så nu behöver vi inte köpa någon frukt alls på minst ett halvår. Barnen får äppelmos, färska äpplen och snart även torkade äpplen. Och på söndag åker vi och köper ett helt ekologiskt lamm som har fått leva sitt liv i frihet utanför Vänge i Uppsala. Jag och min syster köper ett lamm var och frysen blir full. Ändå behövs det minst 7 liter mjölk, två bregottpaket och flera limpor bröd i veckan för att den här familjen ska känna sig nöjd. Alltså, mängden mat som går åt i takt med att barnen växer… Tack Sverige för barnbidraget säger jag bara.

Det händer väldigt roliga saker på jobbfronten just nu och jag kan inte avslöja allt ännu. Men något kan jag säga – jo, snart är mitt företags nya logga klar! Jag är så glad att en riktigt bra designbyrå har tagit sig an uppgiften för det är inte lätt att hitta något unikt som fastnar i djungeln av loggor och ska det vara så ska det vara bra. Det är en designbyrå som jobbar med medvetna och hållbara varumärken och det passar mig utmärkt. För två år sedan när jag startade mitt företag, min blogg och började bygga den här hemsidan hade jag inte en tanke på att jag också skulle bygga ett varumärke som står för någonting. Men nu har jag lärt mig att det är så det fungerar och därför vill jag förvalta det som jag har byggt upp. Och ja, jag tycker att jag står för någonting hållbart.

Barnmorska och doula! 

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

 

 

Hemförlossning

Att komma hem igen!

Den här semestern har varit helt underbar. Men lite av själva tjusningen med semester är att få komma hem igen. Sista semesterveckan började också uppvarvningen och tankarna på vad som ska hända härnäst. En ny fräsch höst? Massor med jobb som väntar? Saker att ta itu med helt klart. Under den sista semesterveckan på släktgården var jag  trött på att diska för hand. Det var mina barn också. Och att hela tiden ligga minst en disk efter tär på husmorsnerverna, faktiskt lite på hela semesterstämningen. Ja nu var det ju inte bara diskmaskinen jag ville hem till.

Det kändes mysigt att få komma hem till vårt nya (begagnade) hus. Som vi bara hann bekanta oss med lite ytligt innan det var dags att åka iväg på semester.  Och när vi kom hem på lördagkvällen var trädgården alldeles grön och lummig efter skyfallen. Tänk att vi har vindruvor som snart är ätmogna! Och tre äppelträd som är alldeles proppfulla med äppelklasar som snart, snart ska få bli äppelmos och must.

Men det är ju aldrig enkelt med fem barn. När bildörren öppnades försvann alla in på sina rum och semesterpackningen liksom bara vräktes ut över hela huset; och plötsligt fick jag syn på allt jobb som vi hade lämnat kvar åt oss. Allt fix, jox och trixande. Att sätta upp en grind till trappan blev prio ett eftersom Hanna har börjat krypa. Och hur trött man än är så behöver det införskaffas mat, mycket mat jämt eftersom måltiderna aldrig tar slut i en barnfamilj. När kvällen kom var jag så trött efter att ha släpat matkassar och försökt hålla undan Hanna från att ramla nerför trappan (innan grinden äntligen kom upp) att jag inte längre kom ihåg varför det var skönt att komma hem.

Och var hon inte lite ovanligt gnällig och klängig? Jo, det var hon. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig alldeles snurrig efter alla nattamningar.

Men nu har vi iallfall packat upp våra semesterväskor och börjat klippa gräset. Och fått datum för när vi ska få hjälp med tapetsering av vardagsrum och sovrum (kommer bli så fint!) – och igår fick jag bilderna från min och Lovans fotoshoot i Hälsingland! Som en stor varm sommarhälsning damp de ner på min hårddisk. Oj vad jag fick brått att pimpa födamedstöd.se med fina bilder. Ta en liten rundtur på hemsidan vetja! Medan jag går och ammar mitt lilla skrott för femtioelfte gången idag.

 

Vilket midsommarfirande!

Ekeby by

Igår gjorde vi som vi brukar och åkte till Ekeby by för att fira midsommar med familj och vänner. Vädret var en svensk midsommarklassiker; hotet om regn som ligger i luften (regnkläder? paraply?) och vindar som blåser kyligt – marken redan våt av gårdagens regn. Fast igår blåste det faktiskt mer friskt än kärvt och molntäcket sprack till slut upp i ett befriande solsken.  Själva det traditionella firandet har mina barn inte riktigt förstått sig på. Ärligt talat så har jag inte heller varit särskilt drivande i att föra traditionen vidare med ringdans till små grodorna, tre små gummor eller vi äro musikanter. Prästens lilla kråka däremot – den brukar jag kunna göra med ett litet barn i famnen.

Jag, Hanna och morfar

Så för mina barn är det framförallt fika och bullar på en filt i det gröna som är ett måste. Och kanske en och annan fiskdamm. Eller varför inte ett chokladhjul? Vår yngste son hade otur med både fiskdamm (leksaken gick sönder direkt) och chokladhjul (han vann inte). Firandet höll på att kantra alldeles men som tur var gick morfar in som en räddare i nöden och köpte hela fem lotter i chokladhjulet. Till slut blev det en stor chokladkaka i vinst och firandet kunde fortsätta.

Efter kaffet i Ekeby tog jag en promenad med Hanna in till Vänge där mina föräldrar och våra vänner bor. Stannade en stund vid min gamla skola. Den har renoverats om och jag vet inte om det finns så mycket kvar av den byggnad som stod där på 80-talet när jag började i första klass. Det traditionsenliga familjefirandet i Vänge innebär att gå runt från hus till hus (sammanlagt tre olika familjers hus) och således äta förrätt, huvudrätt och efterrätt på olika ställen. Igår var inget undantag. Dagen till ära så hade vi fint sällskap av en amerikanska, ja hon kom med flyg direkt från Tennessee   – det var första gången i Europa och Sverige för henne! Jag glömde fråga vad hon tyckte om sill, matjes, västerbotten och nubbe. Och snapsvisorna. Men hon såg ut att trivas.

Efter förrätten fortsatte festen i ett enormt partytält. Där intogs grillspett en masse. De stora barnen tjafsade bara lite och Hanna blev bara lite gnällig och trött.

En av höjdpunkterna var ett japanskt samurajsvärd.

Festen slutade sent på kvällen hos mina föräldrar som har upphöjt efterrätten till något sublimt. Ingen kan göra crepes suzette, marängpavlova, jordgubbar och chokladtryfflar  till ett sådant nummer! Komplett med skönsång, champagne, kaffe i blå blom och blomster från trädgården. Barnen knoppade av en efter en medan firandet fortsatte till långt in på natten.

Midsommartårtan!

 

 

 

Kusin och sysslingträff!

Min kusin Sonya och hennes dotter Vera kom och hälsade på oss i måndags! Alltså, våra barn är ju sysslingar och jag vet inte om jag har skådat så söta sysslingar tidigare. Just i den här åldern är ju fyra månaders försprång ett ganska rejält försprång – min dotter Hanna verkade trivas med att vara den äldsta bebisen i huset. Hon ville prata, ta på och känna sig fram medan Vera var lite mer ställd inför den plötsliga uppmärksamheten från en liten i ungefär samma ålder.

Till slut lossnade det lite och jag lyckades fånga båda glada och nöjda på bild!

Men allra tryggast var det (såklart) hos mamma.

Trygg i mammas famn

Tack för besöket!

Värmen, rosorna och regnet

Jag skrev i lördags på min instagram att jag skulle dela med mig av kampen mot katladraken, jag menar björnbärsbusken. Well here goes; efter en fantastisk fredagkväll så vaknade jag lördag morgon, redo att ge mig ut i min nya rosenträdgård, men jag glömde att min kropp behöver ganska mycket vätska eftersom min lilla Hanna fortfarande ammar väldigt mycket. Planen för dagen var att göra sig av med fjolårsris OCH björnbärsbusken eftersom den har enorma rötter som sträcker sig in mot husgrunden och vassa taggar som får vem som helst att vilja ta omvägar runt den. Jag började jobba med sekatören i gassande sol medan svetten rann. Det var ett frustrerande långsamt jobb att hugga ner denna buske – jag förstår nu varför folk inte har björnbär i sina trädgårdar, det är som en stor taggig och livskraftig maskros. A beast. Jag vet inte om en machete hade hjälpt men min – förvisso vassa sekatör – kändes som en slö och trasig sax mot denna buske. Jag gick helt upp i kampen mot busken och glömde alldeles bort tid och rum. Svetten rann och jag blev stungen på händer och armar. Blodsutgjutelse uppstod.

Till slut, efter ungefär halva busken, sjönk jag ner alldeles svettig på en trädgårdsstol. Min man var i full färd med att klippa ner riset till mer behändiga bitar som går att frakta till återvinningen samtidigt som han hällde ut färdig kompost över rabatterna. Svetten rann på oss båda. Jag blev liksom arg på busken för att den var så svårhanterlig men ilskan hjälpte mig inte riktigt utan gjorde mig snarast ännu ynkligare i kampen. Mina trädgårdshandskar räckte inte mot buskens stora taggar. Till slut var jag nere vid rötterna. Då bestämde jag mig för att börja ansa gamla döda kvistar från en rosenbuske istället. Tills det bara snurrade och barnen blev hungriga. Jag gick in och lagade lunch. Sen var det om om någon hällt ur alla mina krafter på golvet i en pöl. Jag sjönk utmattad ner i sängen, förstod någonstans att jag kanske behövde fylla på mina vätskeförråd. Att det var något med vätskebalansen som inte stod rätt till.

Värme, svett, amning, sol och för lite dricka hade tagit ut sin rätt.

Jag kände mig snopen och lite besegrad när jag hellre satte mig i den svala bilen på söndag morgon, än begav mig ut i trädgården för att börja fäktas med  ännu en buske. Vi svängde förbi Bauhaus där jag hittade ett par trädgårdshandskar som tål taggbuskar. Det kändes som den ultimata och slutgiltiga kapitulationen inför villalivet. Återvinning. Biltema och Bauhaus. Nya söndagsnöjet.

Ett par rosenhandskar och livet började kännas hanterbart igen.

Sen när regnet kom idag så var det med stor befrielse och mitt magonda släppte. Trädgården fick vatten! Utan min hjälp. För regn i lagom dos är  ju precis vad rosenträdgårdar behöver.

Livet i nya huset!

Nu har vi haft vår första riktiga familjehelg i det nya huset! Vilken varm premiär det blev. Värmeböljan tog oss alla och när jag gick ut i trädgården lördag morgon för att välta ut färdig kompostjord över perennerna så rann svetten i pannan. Vår äldste son David planterade om sina tomatplantor i ny jord, hittade det perfekt soliga läget för tomatplantorna och fortsatte att stjälpa kompostjord över rabatter och runt rosenbuskar. Sen behövde jag servera saft till alla barn så att ingen skulle dunsta bort i värmen.

Tomatplantor!

Att förstå sig på den stora trädgården, komposten och sophanteringen i vårt nya hus blev den första utmaningen. Ett helt nytt ekosystem av kartonger, matrester, wellpapp och trädgårdsavfall ska bli begripligt. Jag har iallafall lärt mig att rosbuskar är fulla med taggar som fastnar i kläderna.

Alltså, jag är omåttligt kär i alla nya rosor men det är lite omständligt att klippa bort fjolårets vissna rosor och jag hann med ungefär en procent av det jobb jag hade tänkt göra bland rosbuskarna.

Lycka att upptäcka nya rosor!

Rabarber är lite enklare att hantera. Jag skördade perfekt röda och spänstiga rabarberstänger och det blev paj med glass till eftermiddagsfikat både lördag och söndag. Det kan faktiskt vara  avkopplande att ställa sig och baka mitt bland flyttlådor och ingen blir arg eller klagar när man svänger ihop en paj.  Igår hade vi finbesök till fikat av Marta och David som nu bor på promenadavstånd! Så roligt.

Rabarber med en stor och ståtlig rabarberblomma! Den stjäl tydligen näring från busken så jag har tagit bort den nu. Men fin var den.

När det blev för varmt ute passade det bättre att lära sig tvättstugans ekosystem, det som nu finns i källaren. Jag har köpt backar, en till varje familjemedlem, som jag nu har märkt upp. Den rena och torra tvätten ska åka ner i backarna. Tanken är att det bara ska vara att gå ner och hämta sin back och sen plocka in den rena tvätten i garderoben på rummet. Återigen, det behövs ett system, annars blir det kaos, men om just det här systemet med tvätt och backar kommer att fungera i praktiken återstår att se.

Men lilla Hanna stackarn har kämpat med en sjuka hela helgen, och en feber som har kommit och gått. Hon har fortfarande feber och med en så liten är det extra viktigt att hålla koll på amning och vätskeintag ( det ska bli våta blöjor!). När det blev för jobbigt med värmen igår så gick jag ner och ammade i den svala källaren istället.

Amning i källaren med litet febrigt skrott.

Vi trivs så bra i vårt nya hus. Nu längtar jag efter att få bjuda hem vänner till långa sena middagar och fester här hemma hos oss. Det blir i sinom tid. Tills dess blir det spontanfikor med medtagen vattenmelon eller rabarberpaj gjord på fri hand av mig.

 

Adaptation

Favoritspelet Ticket to ride.

Jag är så kär i mitt nya hus. Trädgården, träden, köket med plats för många, sovrummen som räcker till alla, till och med husspindeln som bor i källaren har jag fattat tycke för. Ja ni hör ju hur förälskad jag är. Det är så underbart med ett hus där det finns plats för riktigt många! Som sväljer både den egna familjen och gästerna som kommer. Det är inte längre en in – en ut.

Flyttlasset gick i onsdags och vi fick eminent hjälp av Uppsala Stadsbud. Jag kan inte förstå att de flyttar hem varje dag! Allt gick så smidigt ned, pianot, soffan, kopparna, faten. Sen började vårt jobb – att packa upp. Nu har vi precis hunnit skapa oss små öar i kaoset. Min käre bror kom och hjälpte oss att få upp köksbordet. Tack! Och min kära svärmor har tagit sig an den lite mer otacksamma uppgiften att gå igenom allt fix och pyssel som är kvar i radhuset; lampor som behöver skruvas ner till exempel. Jag har bara haft gråten i halsen en gång. Och det var innan  alla köksattiraljer var på plats. Varför jag  gav mig på att laga mat utan att hitta kastrull, bestick eller något att äta på vet jag inte men vi borde ha åkt och köpt take away istället.

Det är flyttlådor överallt och hemmet är inte barnsäkrat alls – vi kommer hinna precis tills Hanna börjar krypa. Men det är ändå något magiskt att flytta. För innan var jag faktiskt lite osäker på om det kunde gå att hitta ett nytt ”hemma” så fort. Men alltså, när barnen kom så tog det bara några timmar innan det var vårt. Barn är så fantastiska! Jag förundras över de där livskrafterna som finns i barn, förmågan att anpassa sig till nya omständigheter. Först var det lite gnäll över att teven inte var på plats. Vad ska vi göra? Finns inget att göra! Men sen hände något. Ett spel grävdes fram och plötsligt satt alla barnen och spelade favoritspelet koncentrerat på en ö i vardagsrummet. Men när de upptäckte grannbarnen så gick det fort, plötsligt var det en helt ny skock med barn som rörde sig på gården bakom husen.

Jag förstår inte hur vi har lyckats pricka in en gata med flera riktigt stora barnfamiljer, och med barn i exakt samma åldrar som våra!  Hur kul som helst.

Vi ska tapetsera och måla om och såga ut fönster till ett nytt stort rum i källaren. Men det är vägen som är målet. Jag är glad att jag vet något om det. Livet börjar inte sen, då när renoveringen är gjord. Livet är precis nu mitt i allt det här, på en ö bland flyttlådor.

Valborg

Med en solkatt på näsan

I Uppsala är Valborg en stor sak. Det är folkfest med studentmössor, champagnegalopp, för mycket fylla, forsränning, mösspåtagning i Carolinabacken och en vårluft full av förhoppningar och faktiskt – framtidstro. Dagen efter Valborg är Uppsala en väldigt skräpig och sömnig stad.

Jag har levt med Valborg inpå huden i hela mitt liv. Som barn fick jag se båtar i Fyrisån från någons axlar. Som trettonåring stod jag med kompis och pojkvän i alldeles för kalla kläder och försökte få syn på något i folkmassan. Det var svårt. Jag har flera episka Valborgsfrukostar i minnet; den i Engelska parken, studentlägenheten, Flogstaparken…

När min äldsta dotter var några veckor gammal tog vi med oss henne på Valborgspicknick. Men med barn som har fyllt ett har det där studentikosa Valborgsfirandet upphört och känslan av att befinna sig i festandets centrum övergår i en känsla av att befinna sig i utkanten av ett firande; Valborgsperiferin.

Min fjortonåring tycker inte att det är alltför kul att befinna sig i Valborgsperiferin. Själv har jag fullt upp med att sortera bland saker som måste göras. Jag googlar tapeter till vårt nya hus och försöker få rent i köket, går igenom kalendern för maj månad ännu en gång och försöker hålla reda på var min yngste son befinner sig just nu. Men mina föräldrar är riktigt inbitna Valborgsproffs. I lördags hälsade vi på hemma hos mormor och morfar och då var Valborgsförberedelserna redan i full gång. Idag smäller det!

Solkatten Sally