Röd kaffekopp 70-tal

Fredagsmys

Vi hade vänner från Tyskland på besök förra veckan som berättade att de tagit traditionen fredagsmys med sig från Sverige när de flyttade tillbaka till Tyskland. Tänk att fredagsmys har blivit en sådan institution. Och det kommer från en reklamkampanj för chips. SNACKA om lyckad reklamkampanj!

Fredagkvällar med barn, ja de kan bli lite hursomhelst är min erfarenhet. Just förväntningarna på fredagsmys i kombination med en allmän trötthet efter veckan som varit är förrädisk. Spretiga fredagkvällar med mat som blir alldeles för sen och chips som äts upp för fort av halva skocken barn – två som råkar få för lite chips – någon som just har missat sin speltid på datorn, bråk, trötthet. Att enas om en film som hela familjen ska se är svårt när åldersspannet är så stort. Ofta vill de stora barnen se en film som de små barnen är för små för. Och när klockan börjar närma sig nio är jag ofta för trött för att se den där mastodontfilmen.

Men ibland blir det ju precis hur mysigt som helst. Och då det är inte chipsen som gör myset. Även om skålen med chips för all del kan bidra en liten millimeter till myset. Att äta ihop. Prata om något intressant som engagerar fler i familjen, få höra någon berätta en spännande spontanhistoria – DET är mysigt. Och det händer ibland. På måndagar, lördagar eller söndagar. Ibland även på fredagkvällar. Just idag har jag faktiskt haft det lite mysigt på tu man hand med Hanna. Vi gick och hämtade ut mitt företags redovisning för år 2017 (som ska sparas i sju år har jag lärt mig). Check! Jag gick och köpte ett friskis och svettis kort. Hjälp! Nu måste jag börja träna pass igen. Den här gången har det varit svårt att komma igång med träningen igen, men det finns ju andra fembarnsmammor som hinner träna har jag förstått. Och så har jag köpt ett antal glasburkar som ska fyllas med mera äppelmos. Det har blivit en riktig äppelfabrik härhemma och fruktflugorna bara älskar det.

Och så har jag pysslat med mina nyinköpta vårlökar. Radat upp påsarna med Apeldoorn, Tulipa Angelique, Pink Promise och Tulipa Salmon Impression på bordet. Funderat över var i trädgården jag ska plantera lökarna.  Runda mulliga tulpanlökar. Som stora feta nötter ser de ut.

hemma i uppsala

En höst med mer barnmorskor hela vägen!

Tryggt och o-exotiskt? Foto: Lovisa Engblom

Höstterminen har börjat och det är så mycket spännande saker på gång! MYCKET som händer bakom kulisserna just nu. Något väldigt roligt var att få komma på besök på nya BB Huddinge i veckan  -på Karolinska universitetssjukhuset –  och få se de nya fina universalrummen som är utrustade för att kunna användas under både graviditet, förlossning och eftervård.  Så smart att inte behöva flytta patienten utan istället stuva om i rummet istället. Syftet är också att öka familjernas kontinuitet och delaktighet i vården. Förutom den nya BB-avdelningen så sjösätts snart det nya caseloadprojektet (på måndag) där en grupp barnmorskor ska börja följa gravida kvinnor hela vägen genom graviditet och förlossning. Äntligen!

Något som också har glatt mig så var den fina artikeln i SVD om att föda hemma, skriven av Elisabeth Ubbe. Jag blev genuint glad för det var första gången på länge som en hemfödsel presenterades på ett o-exotiserande sätt. Utan den obligatoriska faktarutan där någon – oftast någon som själv aldrig varit med på en hemmafödsel – uttalar sig om dess potentiella farlighet. Läsaren lämnas då med 1. En kvinnas fantastiska men ovanliga och exotiska upplevelse 2. En läkares dom över denna ovanliga och exotiska upplevelse. Ungefär som om universum kräver någon slags helig jämvikt i alla skildringar av hemfödslar. Det är räddhågset tycker jag.

Det rimliga är ju att berätta så öppet och o- exotiserande som möjligt, så att läsaren får fritt fram att  dra sina egna slutsater. Läsare och framförallt gravida kvinnor behöver sällan uppläxas eller uppfostras, man ska akta sig för att underskatta dem! De förstår och kan dra mer slutsatser än man kanske inbillar sig som journalist/skribent/ textförfattare/ barnmorska eller läkare.

Själv har jag hunnit träffa flera par som ska föda i höst och förhoppningsvis kommer jag få följa med dem hela vägen både fram till och sedan under själva födseln. Hemma eller på sjukhus.

I SVD om att föda hemma

Läs den här fina artikeln om att föda hemma i SVD idag!

Blev så glad av att läsa artikeln för den beskriver  alternativet planerad hemfödsel på ett fint och respektfullt sätt. Efter att ha fött sitt tredje barn på Södra BB (som lades ner våren 2016) framstår  mamma Lisen Forsbergs val att föda i hemmet som ett klokt och logiskt val:

– Med tanke på mina tidigare snabba förlossningar var risken att bli hänvisad – eller risken att föda i en taxi – verkligen ingenting jag ville vara med om.

Barnmorskan Ann Petrén är kritisk till att diskussionen framförallt förs utifrån ett risktänkande och ifrågasätter att debatten ofta förs av personer som inte ansvarar för normalförlossningar:

– När något avvikande sker går det väldigt sällan från noll till hundra superfort, det händer nästan aldrig. Det vet ju vi barnmorskor som ansvarar för normalförlossningar. Därför är det absurt att exempelvis narkosläkare uttalar sig om förlossningsverksamhet. Det är ju bara med när något har hänt.

Artikeln är skriven av Elisabeth Ubbe som är barnmorska och bildjournalist. Ett längre fotoprojekt är att dokumentera födande i hemmet och på sjukhus.

Om att kombinera jobb och amning!

Inte nödvändigtvis nödvändig!

Går det överhuvudtaget att fortsätta amma när man börjar jobba borta från hemmet? Ja det går! Jag har fått ännu fler kommentarer om hur det kan vara att kombinera jobb och amning.

MAJA

-Även för mig har det funkat bra att fortsätta amma (natt och dag) när jag börjat jobba. Min 3:a var 1 år när jag började jobba heltid. Jag jobbade nära hemmet då så kunde amma på lunchen första tiden för att undvika mjölkstockning i början och skönt att ”mjukstarta”. Vi ammade tills hon blev 2,5 år. Med min 4.a började jag jobba 75% redan när han var 6,5 månader. Han fick nån flaska ersättning per dag de första månaderna av pappan medan jag pumpade och slängde på luncherna (trassligt att spara och frakta hem) för att inte få mjölkstockning. Nu har han fyllt 1, amningen fungerar utmärkt! Mjölken finns där de dagar jag inte jobbar, men jag behöver inte längre pumpa på lunchen. Imorgon ny utmaning: sover borta en natt. Tar med pumpen! Lycka till!

MELINAEDREN

-Jag började jobba 75% när min pojke var 1 år och då ammades han till stor del. Vi fortsatte amma morgon, kväll och nattetid sov han vid bröstet. Det har funkat jättebra! När han var 1,5 år gick jag upp i heltid och vi fortsatte som innan. Nu är han 2,5 och ammas till sömns fortfarande.

CITRONA

-Hej Märta! Min erfarenhet är att det största problemet när någon annan ska ge bröstmjölk är själva flaskan. Har ni gett H flaska tidigare så att hon är van vid det? I så fall tror inte att det blir några problem. Jag menar att det är stor skillnad på en bröstvårta och en gummi/silikonnapp i munnen. Men såklart går det att överkomma även det hindret. När barnet är så pass gammalt som H förstår de mer än man tror. Hon kommer att fatta att pappas mat inte kommer från samma ställe som mammas. Önskar er stort lycka till. Hon är ljuvlig.

Det ska sägas att min första långa dag borta från Hanna var lite av en prövning för både henne, pappan och mig. De första timmarna gick hur bra som helst. Men på eftermiddagen började jag längta hejdlöst efter min bebis. Brösten hade då svullnat och börjat gråta av sig själv. De ömmade och kändes hårda men jag pumpade inte ur utan lät dem tömma sig själv. Samtidigt i hemmet; det var visst en kamp att få Hanna nöjd. På förmiddagen hade det gått utmärkt att ta promenader när det var sovdags och få henne att somna gott i vagnen. Men när Stefan hade försökt ge urpumpad bröstmjölk ur den ”amningsvänliga” flaskan så hade hon börjat leka och bita på den konstiga nappflaskan. Vad var det här för märklig tingest liksom? Nej den gubben gick inte. Däremot drack hon upp hela skvätten ur den vanliga drickflaskan. Men någon sömnmetod var det inte. Det blev att bära, vyssja och vagga liten gnällig bebis.

Allra bäst gick det att mata med vanlig mat. Så det så. När jag kom hem slog vi oss ner och ammade  länge i soffan. Mysmysmys. Men ändå – det gick! Och jag tror det kommer gå bättre för var dag som jag ska vara borta. Eller såhär: det finns ingen anledning att vara rädd för att fortsätta amningsrelationen med sin bebis bara för att man ska jobba borta några dagar i veckan. Det är mitt take home message.

 

 

Dynamiska tuttar – om att jobba först och amma sen

Foto: Lovisa Engblom

Det var första skoldagen på läsåret för alla mina (skol)barn idag – och den första skoldagen för mig! Som skolsköterska. Våra äppelträd dignar av vackra Ingrid Marie och Åkeröäpplen och luften är krispig att andas. Det här är nog min bästa tid på året.

Men några av er vet att jag var lite nervös inför att vara borta ifrån Hanna mer än några få timmar med tanke på att jag fortfarande ammar så mycket. Tänk om hon skulle liksom… sakna mig? Eller omvänt, tänk om jag skulle sakna henne? Som en försäkring mot oron hade jag köpt en manuell bröstpump med en nappflaska som tydligen liknar bröstet. Dropparna rinner inte bara ner i munnen utan barnet måste suga på flaskan för att det ska komma något, precis som vid bröstet. Jag har aldrig tidigare lyckats ge egen bröstmjölk på flaska. Så helt ärligt tror jag väl inte riktigt att det är fullt så enkelt som det ser ut att vara på bilden på förpackningen.

Jag frågade efter tips och råd på mitt instagramkonto och fick till min stora glädje en hel rad med fina tips! Jag vet ju såklart mycket redan, men det är otroligt stärkande att få ta del av andras erfarenheter. Just det här att amningen inte behöver vara ett antingen/eller – sådana erfarenheter blir jag glad av att få läsa om. Många får nog för sig att man måste sluta amma innan det går att börja jobba borta från hemmet igen. Att det gäller att trappa ner långsamt och successivt och att vänja av barnet helt innan stafettpinnen lämnas över till partnern. Antingen så ammar man eller så ammar man inte liksom. Men tänk om det faktiskt kan vara så dynamiskt med amningsrelationen att man som ammande mamma både kan börja jobba OCH fortsätta amma som vanligt när man kommer hem igen?

Jag måste bara dela några av tipsen här med er!

DUOCHDINBEBIS

– Inget bekymmer var det här när man är borta två dagar i veckan. Största problemet hade jag med bröstet, så det är bra om du kan pumpa eller handmjölka emellanåt. Som längst var jag iväg två veckor och även då var minstingen bara glad efteråt och fortsatte med amningen (då var barnet 2,5 år). Det blir bra!”

CISSI

-Jag började jobba natt när Tim var 10 månader. Ammade innan jag gick hemifrån och när jag kom hem från passet. Var så mysigt att varva ner med en amning när man kom hem. Bästa sömnpillret. Vi körde med välling då som hans pappa gav. Var inga problem. Han vande sig vid att när jag nattade så var det tutten och när pappa nattade så var det flaskan. Brösten är helt fantastiska med att ställa om!

STÖTTAMAMMA

– Hej! Min erfarenhet är också att brösten är fantastiska på att anpassa sig efter nya förhållanden. Jag behövde inte ens handmjölka när jag var borta på dagtid trots att vi ammade mycket. Och ammar du på natten så upprätthålls produktionen bra. Du kan ju självklart pumpa och ge i flaska om hon vill ta flaskan, men jag tror det kommer gå prima även utan det momentet.

BABYBABY

– Vi har gett barnet min mjölk i pipmugg utan antispillfunktion. Har funkat jättebra. Jag har skrivit ned egna erfarenheter och tips på min blogg om du vill läsa. Pumptips till dig som ammar och jobbar!

MAMAFORMIDABLE

-Jag frös in bröstmjölk som iskuber, perfekt att värma några när det knep.

Kanske är det så att flaskan inte är oumbärlig i sammanhanget? Eller så går det hur bra som helst att hoppa mellan bröst och flaska. Barn kan bli tutt och flaskförvirrade och välja flaskan istället för bröstet om den introduceras. Men det behöver inte alls bli så.

Men hur gick det då idag? Jo jag pumpade ut en skvätt i morse. Men eftersom jag fick besök av Hanna och hennes pappa på skolan idag så passade jag på att amma lite då och saken var biff. Det blev en mjukstart. Men imorgon kanske det blir bröstmjölk på flaska för då ska jag jobba en heldag. Vi får väl se!

 

 

Second victim

Åsa Wahlberg!

Second victim var en av alla de föreläsningar på barnmorskekonferensen i våras som jag verkligen ville gå på. Jag gjorde också det, men kände mig tvungen att gå ut eftersom min bebis just då inte hade samma lust som mig att sitta tyst och lyssna på föreläsning. Som tur var fick jag en liten pratstund med Åsa Wahlberg efteråt och kunde ta ett fint foto.

De flesta som jobbar inom förlossningsvården kan relatera till termen second victim. Det är ju alltid patienten, den som vårdas, som är the first victim. Men att vara en person (personalen) som står bredvid, eller i värsta fall, att vara den som kanske har bidragit till att orsaka skadan hos patienten – det är det som menas med termen second victim. Svåra händelser i vården drabbar alltid fler personer än de man i första hand tänker på och det är utgångspunkten i Åsa Wahlbergs avhandling Second Victims in Swedish Obstetrics.

Alla som jobbar inom vården får förr eller senare vara med om något jobbigt. Så är det bara. Och även om vi givetvis måste arbeta organisatoriskt för att förebygga vårdskador (skapa kollektiva minnen från svåra händelser och dra kollektiva lärdomar) så kan vi inte förebygga den mänskliga faktorn. Eller det faktum att vi är människor allihop och inte robotar. Personal som är med om svåra händelser inom vården och inte får tid för bearbetning eller reflektion efteråt kan drabbas av känslomässig utbrändhet som i sin tur kan ge nedsatt empatisk förmåga.

Åsa Wahlberg utförde en enkätstudie där barnmorskor och förlossningsläkare fick svara på frågor om svåra händelser som de hade varit med om i vården. En stor majoritet av barnmorskorna och läkarna hade varit med om en eller flera svåra händelser och 15 % rapporterade symtom som stämmer överens med post-traumatiskt stressyndrom ( undvikande, intensiv rädsla, skräck, panik, påträngande minnesbilder).  Risken att drabbas av PTSD var fördubblad om personen i fråga kände skuld för något hen gjort – eller inte gjort  i samband med händelsen. Det var också värre om patienter eller anhöriga hade reagerat anklagande eller negativt. För att kunna ta sig igenom och bearbeta den svår händelse var stödet från kollegor viktigt.

När Åsa Wahlberg intervjuade några barnmorskor och läkare om sina erfarenheter så kunde de ofta identifiera flera bidragande faktorer till händelsen. När katastrofen väl var ett faktum kom känslan av panik och maktlöshet, samt en känsla av att de arbetade i ett illusoriskt tryggt system. För när saker ställdes på sin spets saknades både kontroll och säkerhet.

Åsa Wahlberg har med sin avhandling låtit oss förstå att den sårbarhet vi yrkesverksamma utsätter oss för när vi arbetar inom vården inte ska underskattas. Vi behöver ha en beredskap för att  kunna stötta och ta hand om personal som har varit med om svåra händelser inom förlossningsvården. Det kollegiala stödet runtom är viktigt för alla second victims!

 

 

Hemförlossning

Att komma hem igen!

Den här semestern har varit helt underbar. Men lite av själva tjusningen med semester är att få komma hem igen. Sista semesterveckan började också uppvarvningen och tankarna på vad som ska hända härnäst. En ny fräsch höst? Massor med jobb som väntar? Saker att ta itu med helt klart. Under den sista semesterveckan på släktgården var jag  trött på att diska för hand. Det var mina barn också. Och att hela tiden ligga minst en disk efter tär på husmorsnerverna, faktiskt lite på hela semesterstämningen. Ja nu var det ju inte bara diskmaskinen jag ville hem till.

Det kändes mysigt att få komma hem till vårt nya (begagnade) hus. Som vi bara hann bekanta oss med lite ytligt innan det var dags att åka iväg på semester.  Och när vi kom hem på lördagkvällen var trädgården alldeles grön och lummig efter skyfallen. Tänk att vi har vindruvor som snart är ätmogna! Och tre äppelträd som är alldeles proppfulla med äppelklasar som snart, snart ska få bli äppelmos och must.

Men det är ju aldrig enkelt med fem barn. När bildörren öppnades försvann alla in på sina rum och semesterpackningen liksom bara vräktes ut över hela huset; och plötsligt fick jag syn på allt jobb som vi hade lämnat kvar åt oss. Allt fix, jox och trixande. Att sätta upp en grind till trappan blev prio ett eftersom Hanna har börjat krypa. Och hur trött man än är så behöver det införskaffas mat, mycket mat jämt eftersom måltiderna aldrig tar slut i en barnfamilj. När kvällen kom var jag så trött efter att ha släpat matkassar och försökt hålla undan Hanna från att ramla nerför trappan (innan grinden äntligen kom upp) att jag inte längre kom ihåg varför det var skönt att komma hem.

Och var hon inte lite ovanligt gnällig och klängig? Jo, det var hon. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig alldeles snurrig efter alla nattamningar.

Men nu har vi iallfall packat upp våra semesterväskor och börjat klippa gräset. Och fått datum för när vi ska få hjälp med tapetsering av vardagsrum och sovrum (kommer bli så fint!) – och igår fick jag bilderna från min och Lovans fotoshoot i Hälsingland! Som en stor varm sommarhälsning damp de ner på min hårddisk. Oj vad jag fick brått att pimpa födamedstöd.se med fina bilder. Ta en liten rundtur på hemsidan vetja! Medan jag går och ammar mitt lilla skrott för femtioelfte gången idag.

 

Titta här! Roskilde födeklinik.

Roskilde Födeklinik!

Detta är så inspirerande! Det går redan att skriva in sig på Roskilde födeklinik i Sjaelland, Danmark och i september öppnas portarna för födande. Fyra barnmorskor har gått ihop och kommer att driva en privat födeenhet. Ja, det kommer att vara en barnmorskeledd enhet som ska drivas kollektivt av dessa fyra erfarna barnmorskor.

Det kommer att finnas plats för tre födande åt gången och upp till 200 födslar per år (imponerande på fyra barnmorskor!). Även om det är en fristående enhet så kommer det vara gratis att föda här. Följ dem på Facebook! 

Wow!

 

Love is a losing game

Jag känner många barnmorskor som går runt med en gnagande känsla av att inte få komma till sin fulla rätt på jobbet. Som går och funderar på vad som blir nästa steg i karriären, stanna kvar, fortsätta som vanligt, hoppa, flyga, bryta upp, byta bana – släppa helt? Barnmorskeyrket har blivit så inklämt att det knappast går att komma undan dessa funderingar idag. En forskargrupp i Australien har studerat detta fenomen och kondenserat ner sina resultat i en vetenskaplig artikel:

Fighting a losing battle: Midwives experiences of workplace stress.

Syftet med studien var att undersöka barnmorskors jobbrelaterade stress och försöka reda ut på vilket sätt den påverkade såväl barnmorskornas allmänna välbefinnande som effekten på de beslut som rörde den egna karriären.

Forskarna lät djupintervjua 21 barnmorskor och kunde på så sätt vaska fram ett huvudtema: Fighting a Losing Battle. Barnmorskorna beskrev det dagliga arbetet som en ständig, stressfylld kamp för att få utföra yrket på ett för dem värdigt sätt. Studien visar att när möjligheterna att utföra barnmorskeyrket på ett professionellt och för barnmorskor värdigt sätt så sjunker även intresse, engagemang och lust till yrket. Länk till abstract finns här:  Fighting a Losing Battle.

 

Sommaräventyr!

Del 1

Sova i bilen?

Ett långt sommarlov kan vara lite av en utmaning. För oss föräldrar. Barn och tonåringar som inte  har något att göra har en tendens att gå alla andra på nerverna. Särskilt om vi själva har många vuxenprojekt på gång – eller bara försöker njuta av lite ledigt. Att försjunka i  en bok är svårt om sexåringen i huset sitter bredvid och tjatar om godis. Barn som inte är upptagna med lek har en tendens att gå in i något slags kontraproduktivt tjatmood. Sen finns det något märkligt stressande för vuxna med tonåringar som inte gör något väsen av sig alls. Som inte verkar göra någonting alls. Förutom att stirra på sina smarta mobiler. Timme efter timme.

Oftast handlar det inte om vad man kan köpa för pengar. Kompisar råder bot på det mesta. Även om det inte blev någon häftig semesterresa full av aktiviteter så kan sommaren fortfarande räddas bara det finns en eller två kompisar till barnen inom rimligt räckhåll. Helst inom gångavstånd.

Själv semestrar vi ihop med våra syskonfamiljer och eftersom barnen har kusiner i samma åldrar på båda sidor (en till kusin är på väg – kommer i höst!) så finns det kompisar till alla barn. Det underlättar enormt. Förutom bad – som har seglat upp som en av de mest åtråvärda aktiviteterna under denna otroligt varma sommar – så fyller de själva tiden med en massa annat. På det sättet undviker vi en hel drös med syskonbråk och tjat på oss föräldrar. Fast ibland rör det ihop sig ändå. Som igår. Tre av barnen kom överens om att övernatta i vår bil, ni vet – sova ute är ju en sån där stående rätt på sommarmenyn; en sommar skulle det sovas i kojan i dungen varpå täcken och kuddar släpades ut i en strid ström, endast lövverken skulle fungera som skydd mot den bara himlen, och det blev ett riktigt ståhej i den där kojan men någon sömn blev det visst aldrig, sent på natten kom ett litet återtåg av barn, kuddar och täcken in i huset igen. Minus på sömnkontot blev det för oss alla den natten.

Nåväl, nu var det ju bilen barnen skulle sova i och det går faktiskt att fälla ner sätena till en bädd för två vuxna, så oddsen kändes lite bättre. Vad mysigt det blev i vår bil helt plötsligt! Och vilken utsikt de skulle få. Den enda haken var vår femåring som inte alls var inbjuden till sovfesten. Nej bara tre av de stora barnen skulle få plats. Som väntat blev det raseriutbrott och förhandlingar när detta kom fram. Och kvällen blev ett enda snurr av knepiga förhandlingar och täcken som släpades än hit än dit. Såhär: Tre av de stora barnen gick och la sig i bilen. Ett av barnen ville inte stanna kvar när det blev skarpt sovläge utan smög in till huset igen. Då förstod barnen som blivit kvar i huset  att det plötsligt hade blivit en ledig sovplats i bilen. Så en ny sovgäst smög ut och släpptes in i bilen. Detta kom till vår käre femårings kännedom. Rasande som ett bi sprang han iväg till bilen och kröp in under sin storasysters täcke. Jag fick inte ut honom därifrån. Fyra barn skulle plötsligt sova i bilen. Men då blev barnet som knipit den sista sovplatsen sur för någon lillebror var visst inte välkommen. Så det blev ett nytt återtåg av barn, täcke och kudde till huset. Och jag kunde inte somna på ett bra tag. För nu kändes bilen plötsligt  mer som en krutdurk av förhandlingar än ett lugnt sovställe.

Men tre av barnen sov faktiskt i bilen. Hela natten. Vår femåring var en av dem och han är pigg på att sova fler nätter där. Fast jag anser att en natt i bilen räcker för den här sommaren.