Min första jobbresa till Norge

Utsikt från födeavdelningen

Jag är nu inne på dag fyra här i Norge och det är för tidigt att summera hela resan. Men jag kan ju iallafall summera de fyra första dagarna! Jag är alltså anställd av ett bemanningsföretag och reser hit som vikarie; resa och boende är betalt. Resan gick först till Oslo och sedan vidare till Akershus och Ahus sjukhus som ligger i södra Norge. Det gick förvånansvärt fort och smidigt att resa hit, även om nordNorge ska vara fantastiskt vackert så är det ju en lite krångligare resväg dit.

På Ahus skulle födet  vara uppdelat i tun A och tun B, där tun A är normalfödeenheten och tun B är det komplicerade. Jag hade valt att vara vikarie på  tun A  eftersom det är då jag  kommer som mest till min rätt! Att i lugn och ro få bistå i ett förlossningsarbete som har kommit igång av sig själv är smidigt att göra över landgränser. Det komplicerade födandet innebär ofta många igångsättningar av förlossningar och fler rutiner, procedurer, mediciner och infusionspumpar – fler saker som kan gå snett helt enkelt. Lite jobbigare att göra i ett nytt land med ett nytt språk och med en helt ny personalgrupp som jag inte har hunnit lära känna ännu.

Så det var en besvikelse att få veta att tun A är nedlagt över sommaren och ihopslaget med tun B. Fast  alla jordemödrarna på tun A har inte fått följa med till tun B  – så tun B har fått dubbelt så många födslar men inte dubbelt så många jordemödrar. Och ingen vet om tun A kommer att öppna igen. Det är bara att konstatera att normalfödeenheter, så kallade alongsides, har svårt att överleva på stora sjukhus. Så jag vet inte om jag kan hålla med om det här i dagens DN:

-Vi vill ge förutsättningar att ha en småskalig verksamhet även på de här enheterna. Med större avdelningar kan man ha den lilla förlossningsavdelningen i den stora, säger Ella Bohlin.

För mig är det att leverera en falsk förespegling. Jovisst, man kan, men  i praktiken så går det oftast inte. Och hur det ser ut i praktiken är ju i slutändan det enda som räknas. Den krassa verkligheten säger att stora förlossningsavdelningar brukar bli stora och stressiga förlossningsavdelningar och inget annat. Jag har nu jobbat som barnmorska på ganska många olika sjukhus och om det är något jag har erfarit så är det detta.

Så jag hamnade mitt i en stor och stressig förlossningsavdelning – fast norsk. Den första dagen var en chock. Alla hade fullt upp jag hade blivit lovad ett introduktionspass, fast när min handledare förstod att det gick fint för mig inne på föderummet så fick hon en annan födande. Och jag blev själv i föderummet. Men utan inlogg, passord, lösen eller en susning om hur det norska datasystemet fungerar. Eller vilka mina kollegor egentligen är. Eller hur rutinerna ser ut. Språket var det minsta problemet. Och de födande är inget problem heller, tvärtom, jag känner mig trygg inne hos de födande. Men avdelningslogistiken, den är jobbig att hantera när man inte kan någonting på det nya stället.

Sen förstod jag att det hade varit en hemskt stressig dag för alla jordemödrar och min handledare och koordinatorn för dagen bad om ursäkt (fast det var ju inte deras fel- alls – att jag hade hamnat på en stressig förlossningsavdelning) och hoppades att jag inte hade blivit skrämd. Eftersom dag 1 blev en chock så kände jag att jag behärskade det mesta dag 2… Det blev dessutom en lugn dag. Ibland kan en rivstart ha den effekten. Då fick jag tid att snegla på de stora och fina badkaren som finns på varje föderum! Och de fina barnbord som också finns på varje föderum. Så bad och varmt vatten finns som ett självklart alternativ för de kvinnor som kan och önskar bada under förlossningen. I Sverige har varmt vatten och bad blivit en svåråtkomlig lyx på flera förlossningsavdelningar – födande kan få stå i kö till det enda badkaret på avdelningen. Och  det är ju utmärkt att man inte behöver  springa ut ur föderummet och lämna den oroliga mamman bakom sig om barnet är lite taget efter en födsel; hon kan istället få vara med när barnet får lite hjälp på traven vid barnbordet.

Det är ett äventyr att ge sig ut som bemanningspersonal och det är också en del av tjusningen. Idag är jag ledig och ska in till Oslo och skattetatten!

 

 

Går det att bedriva säker förlossningsvård utanför akutsjukhus?

Såhär skrev Jessica som en kommentar till mitt blogginlägg om barnmorskelänken, där jag refererar till barnmorskans profession som en länk i en vårdkedja snarare än en isolerad ö. All förlossningsvård kräver mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor, obstetriker och barnläkare. Blogginlägget gick ut på att diskutera  varför det finns ett motstånd mot – dels själva begreppet – men också fenomenet barnmorskeledd enhet. Här är kommentaren:

På vilket sätt blir BFK:s säkra? Det kan finnas hur mycket evidens som helst för att kvinnor med normal graviditet får en normal förlossning – men- det räcker med en enda kvinna som avviker , vilket gör att idén alltså faller.

Vad gör du och bm-kollegorna vid oväntad stor blödning?
Flj går ner med dålig återhämtning?
Ett oväntat taget barn?
Ett barn som efter en timme oväntat slutar andas eller blir cyanotiskt?

I dessa fall (som ju inträffar då och då!) tror jag inte att någon patient vill vara utan omedelbar akutsjukvård, så varför envisas med att dessa enheter ska ligga separat?

Att professionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt, gör görandet till en prestigegrej. De patienter som akutsnittas och inte känner ”urkraften” i badkaret – hur tror du de känner sig om deras mål var ett annat?

Först vill jag säga, tack för din kommentar! Den belyser ganska träffsäkert det som många känner inför förlossningsvård utanför akutsjukhus. Fine när allt går bra men vad gör man när något händer? Jag svarar här på dina frågor utifrån min kunskap och erfarenhet. Akuta saker kan alltid hända, så är det. Även i de fall där förutsättningarna ser bra ut från början så kan oväntade saker hända som kräver ett akut omhändertagande. Det gäller även i fallet med hemfödslar. Barnmorskor har kunskap och utbildning i att hantera även akuta situationer, så om en blödning uppstår, fosterljuden går ner eller ett oväntat taget barn kommer ut så agerar man därefter med akuta åtgärdande insatser. Dessa situationer kan komma att kräva teamwork mellan olika professioner och därför bygger hela idén med birthcenters eller BFK:s på att det ska finnas tillgång till akutsjuksvård på ett närliggande sjukhus vid behov.

Det finns stora studier där man har studerat och jämfört utfall vid hemfödslar, barnmorskeledd enhet eller på en så kallad ”obstetric unit” på sjukhus och en är Birthplace study i England; där har man sett att de akuta transporterna endast utgör 0,8 % av alla transporter. De allra flesta överföringar från  en barnmorskeledd enhet till ett akutsjukhus sker alltså under lugna former, till exempel om en förlossning drar ut på tiden och behöver hjälp på traven. Studien från England visar också att det är säkert för mor och barn att föda på ett birthcenter och att det faktiskt finns flera fördelar, framförallt för mamman. Färre interventioner, färre kejsarsnitt och fler normala födslar.

Läs mer på Birthplace keyfindings.

Forskning visar alltså att när alla förlossningar sker på akutsjukhus så tenderar man att överintervenera (göra mer än man behöver) i det normala förlossningsförloppet. Det är helt enkelt svårt med den balansgången.

Jag skulle inte säga att barnmorskeprofessionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt. Däremot är det många barnmorskor (inte alla) som både anser och ser fördelar med att kvinnor får välja plats och sätt att föda på. Kvinnor är olika och alla vill inte föda på ett akutsjukhus, det finns de som  känner sig tryggare i hemmet eller på en småskalig enhet, därför är det flera som anser att det inte är rätt att tvinga dessa kvinnor att föda på akutsjukhus. I Sverige idag har man tagit bort alternativ inom förlossningsvården.

För mig finns det ingen motsättning mellan att vissa kan få föda av egen kraft i badkaret och att andra kan få föda med epidural, annan bedövning, eller med kejsarsnitt. Jag tror att det är bra om vi undviker att ställa födande kvinnor mot varandra och istället individualiserar vård och omhändertagande i samband med födande. Jag tror, precis som du skriver, att det är utmärkt att inte göra detta till en prestigegrej.

Ett alternativ till ett fristående birthcenter är en så kallad alongside eller ett modified in hospital birthcenter. Södra BB var ett sådant – en slags kompromiss. Ett småskaligt alternativ för det förväntat normala födandet men med det stora sjukhusets resurser vid behov. Det gick till exempel utmärkt att få en epidural.

Spirituality and childbirth! Eva-Maria gästbloggar.

Glad midsommar i efterskott till er allihop! Vi hade en lång resdag hem från Barcelona igår och kom hem ganska möra sent på kvällen. Eva-Maria har skickat ett rykande färskt och mycket tänkvärt blogginlägg direkt från Toronto. Det är utifrån barnmorskorna och forskarna Susan Crowther och Celine Le Mays föredrag på kongressen! Utgångspunkten är deras egen forskning inom ämnet Spirituality and childbirth. Just ordet spiritualitet är ett ord som många inte vet var det ska placeras, särskilt inte när det har med ett barnmorskehantverk som faller inom ramen för det medicinska att göra. Därför gör många kopplingen spiritualitet = flum. Ingenting kan vara mer fel. Att födandet  inte enbart är en medicinsk händelse utan också en existensiell händelse, ja det är inte kontroversiellt. Precis som döden inte enbart är en medicinsk händelse utan även en relationell och  existensiell händelse med djupt mänskliga konsekvenser för alla som drabbas. För att poletten ska trilla ner,  ja för att man ska kunna förstå födandets alla aspekter så behöver vi också andra vetenskapliga discipliner än den rent medicinska.  Antropologi, kulturantropologi och humaniora. Då kan man lättare förstå varför vissa INTE vill ha en epidural även fast det rent teoretiskt gör mer ont utan, eller varför vissa vill föda hemma även om det skulle innebära en större medicinsk risk för mor och barn. Så varsågoda, här kommer Eva-Marias inlägg:

 Spirituality and childbirth: låter inte det spännande?

Man kan definiera spiritualitet som en kvalitet i våra liv vars mening och syfte hjälper oss att förstå våra livserfarenheter. Det är en gemensam mänsklig kvalitet som hjälper oss att definiera vilka vi är. För vissa är det förbundet med religiositet, medan det för andra inte är det. Det är en del av att vara människa, en del av vår vardagliga erfarenhet i relation till tid, plats och person.
Detta menar barnmorskan, professor Susan Crowther, som höll en inspirerande och lite omskakande presentation tillsammans med Celine LeMay, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”.

De inledde sin session på ICM kongressen här i Toronto med en övning. Vi skulle vända oss mot någon som satt bredvid, någon vi inte kände, ställa oss upp och fatta den personens händer. Sen se varandra ordentligt i ögonen tills Susan Crowther sa efter mer än en minut: en av er, säg till din partner ”jag ser dig”. Det förflöt ännu en stund. Sen uppmanades den andra att säga samma sak. Därefter, om det kändes okej, skulle man omfamna varandra en lång stund. Det var oerhört kraftfullt.

Susan Crowther, barnmorska och professor

Susan och Celine höll två föredrag. Detta är ett referat av det ena, Susans, föredrag.

Susan definierade olika kvaliteter av spiritualitet med att citera olika författare:

  • Relationer, samhörighet, att vara relaterad till sig själv, andra och gudomlighet
  • Integrerad med vårt välbefinnande
  • Att komma hem
  • En helig öppning
  • Tro
  • Intuitiv och icke-rationell
  • Mening och syfte
  • Transformativ
  • Relationell närvaro
  • Kreativitet, mysticism, omedelbar närhet och överskridande (transcendens)
  • Helhet, enighet, kontakt
  • Religiös och sekulär

De ställde frågan: Vad tänker du om påståendet att det ofödda barnet har en spirituell natur?

Föredraget fortsatte med att beskriva barnmorskans roll utifrån olika perspektiv:
Den som säkrar rummet, som möjligheternas väktare, som väktaren av mysteriet och som väktaren av övergången. Hon fortsatte med att förklara de olika kategorierna så här:

  • Barnmorskan, den som säkrar rummet
  • Rum och plats, space and place, är inte samma sak.
  • Det handlar inte om ”att göra”, (doing) som barnmorska.
  • Att bära ett barn är inte samma som produktion av ett barn. Det är en process av något som uppenbarar sig, som visar sig (emergence). Den gravida kvinnan är i ”ett blivande” (becoming). I den uppenbart kaotiska kroppsliga biologin finns en del, ett liv, som utvecklas (is unfolding). Kvinnan, barnet och de närvarande personerna är i det öppna (the Open).
  • Arkeologiska fynd visar att det finns många ritualer kring döden… Vi betraktas som människor eftersom vi är inskrivna i en symbolisk ordning.
  • Moderskap är betraktat som ett utrymme/space av möjligheter, av mystik, av passager.
  • Att hålla utrymmet (Holding the space) är att beskydda betydelserna
  • Barnmorskor uppfattar sin roll som bevakare och beskyddare av dessa utrymmen/spaces. De är vakter.

Celine Le May, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”

-Barnmorskan, Möjligheternas väktare-
Hur ser vi på barnafödande som fenomen? Som potentiell patologi i första hand? Eller som en möjlighet till transformation, övergång, förändring. Som risk eller möjlighet?
En möjlighet till helande, åt återhämtning (resilience), kurage, självkännedom m.m. Susan benämnde det som ett icke-vetande, icke-makt och att tro på potentialen i graviditet och födande; föräldrablivande.
Susan fortsatte: när barnmorskan ser och bekräftar möjligheterna, är det ett sätt att hantera osäkerhet och det som inte är perfekt… Att stanna i öppenhet, som hon kallar det.
Hon gör liknelsen med en graviditet, ett frö, ett ägg och en puppa. Det är inte samma som ett barn, en blomma, en fågel eller en fjäril, men inom sig besitter allt detta en möjlighet till en sådan transformation, alltså det handlar om att se möjligheterna. Innebörden av detta är att här finns massor av kraft men parallellt med det också massor av skörhet eftersom det inte finns någon garanti att löftet om transformation verkligen sker. Barnmorskor har erfarenhet av löften som hålls, det är glädje, men… också av löften som bryts. Vi känner ödmjukhet inför detta, barnmorskor är inte väktare av livet, menar hon. Barnmorskan som väktare av möjligheter kan hjälpa kvinnan att finna mening i sin erfarenhet så hon kan hylla sig själv och bättre förstå delar av livet. Inget mål, ingen ”succé, inget misslyckande, inte makt över (kontroll) eftersom makten kommer inifrån henne själv. Det finns ett djupt värde i denna resa.

Barnmorskan, Väktaren av mysteriet
Barnmorskor har kunskap och expertis kring barnafödande. Födseln är mycket mer än vad vi ser, hör eller berör. Fenomenet barnafödande är mycket djupare, har en annan storhet än allt annat vi kan känna till och förstå. Susanne har i sin forskning funnit att barnmorskor uppfattar sig själva som väktare av det som är större än det. Graviditet och barnafödande är ett mysterium. Födande tar oss människor till randen, utkanten av vårt eget mysterium. Här förklarar Susanne att mysterium ska uppfattas, inte som något vi inte förstår, utan som en förståelse utan slut.
Det här är en spirituell dimension av mänskligt liv. För barnmorskan, visar hennes forskning, är detta inte relaterat till föräldrarnas trosuppfattning, levande ljus eller var barnet föds. Utan istället ”Detta är något jag måste hålla inom mig vid varje födsel”.
Barnmorskor är det heligas väktare i födslorummet (space of birth) och möter det gudomliga (nominous). Barnmorskan är i det känslomässiga mötet med det heliga, där finns både en fascination och en rädsla. För barnmorskor är det heliga och det vardagliga oskiljaktigt. Man tänker inte på det heliga när man har tid; det finns där under alla omständigheter.

Barnmorskan, Väktare av övergången
Barnafödande är en övergångsrit för kvinnor och det är en initiationsprocess. Kvinnan och barnet befinner sig i transition, starka och ömtåliga samtidigt. Barnmorskan är då ett vittne till denna transformation, förändring och övergång som kvinnan genomgår. Barnmorskan håller ”rummet” (Holding the space) när kvinnans varande är vardande (her being is becoming). Barnmorskan finns där för vad som nu framträder… vad som nu håller på att ”födas”.

  • Susannes sammanfattning är:
  • Att hålla rummet
  • Handlar inte om att göra något
  • Handlar inte om var barnet föds
  •  Handlar inte om fysiologi eller patologi
  •  Handlar inte om succé eller misslyckande
  • Handlar inte heller om lyxen för de som har tid
  • Moderskap är en mänsklig livsresa. Det är ett rum (space) av möjligheter, ett rum av mysterier och ett rum av övergångar.
  •  Att vara Väktaren av dessa

Att vara väktaren av dessa rum (spaces) handlar om att:

  •  Gå bortom biologi och fysiologi
  • Beskydda mening och innebörd
  •  Hålla det oändliga i det ändliga (medveten närvaro)
  • Hålla det osynliga i det synligas värld
  • Handla med medvetenhet
  •  Göra likadant men inget är likadant

Graviditet och barnafödande kan inte fullt ut vara mänsklig utan erkännandet av den spirituella (Spiritual) dimensionen av födande… och i förlängningen barnmorskans arbete.

Susanne och Celine avslutade föredraget med att låta oss, var för sig och i tystnad, formulera på ett papper vilken spirituell symbol vi väljer. Det kan vara en bild eller ord.
Och därefter uppmanades vi att rita eller skriva detta för att kunna minnas och därmed kunna låta denna symbol och dess potential verka i tid och rum i vårt arbete och våra liv.

Om du som läser detta blir nyfiken och vill läsa mer av Susan Cowther och Jenny Hall kan du beställa deras bok Spirituality and childbirth: Meaning and care at the Start of Life. Boken kan förbeställas  här  och släpps i september.

Elin rapporterar från Toronto!

International confederation of midwives i Toronto

Elin Ternström som just nu är med sin familj i Toronto på ICM2017 delar här med sig av sina reflektioner:

Min känsla är att årets ICM fokuserar mycket på indigenous people (svårt att översätta men det handlar om att utsprungsbefolkningarna ska återfå sina mänskliga rättigheter…!) too much too soon vs too little too late  (dvs övermedikalisering i vissa länder och ingen tillgång till mödrahälsovård i andra länder) och att se det friska även hos de sjuka kvinnorna; till exempel så är en kvinna med diabetes alltid så mycket mer än den där diabetesdiagnosen.

På invigningsdagen höll bland annatJane Philpott som är hälsominister i Kanada tal. Hon är allmänläkare och har bott och arbetat i Niger där hon varit med om många födslar. Hon berättade om hur hennes arbete där hjälpte henne att förstå hur viktiga barnmorskor är för mödrar, barn och familjer. Under konferensen har man förstått att inuiterna i Kanada har varit och är diskriminerade på många olika sätt. Ett exempel som tagits upp är att när de har cirka fyra veckor kvar till beräknad förlossning så måste de – helt ensamma – resa väldigt långt för att få tillgång till vård. Detta arbetar nuvarande hälsoministern med, första steget var att se till att inuiterna får ta med sig en anhörig utan att behöva betala när de ska föda… Nästa steg är att se till att de ska slippa resa bort när de ska föda, att barnmorskor istället ska finnas i alla communities. Detta verkar vara ett väldigt stort löfte då endast 10% av gravida i Kanada har tillgång till en barnmorska.

Igår lyssnade jag på Rikke Damkjaer Maimburg som presenterade data från hemförlossningar i Danmark.
I Danmark har kvinnorna rätt att välja var de själva vill föda, dvs hemma eller på sjukhus. Detta har varit lag sedan 2005 men i praktiken förändrades ingenting då utan det gjorde snarare att valet skulle finnas kvar för alla.
Detta leder till att man måste bygga på kvinnornas förtroende gentemot barnmorskors kunskap så att de till exempel inte ska föda hemma om det inte känns säkert rent medicinskt.
Om kvinnans graviditet skattas som en riskgraviditet och hon ändå önskar att föda hemma har kvinnan rätt att ha en barnmorska med sig hemma. Hemförlossningarna i Danmark ökar och därför arbetar man för att även barnmorskestudenter ska få vara med på hemfödslar.

Svenska barnmorskor på plats i Kanada. Elin Ternström tredje från vänster.

Eva-Maria gästbloggar från Toronto!

Eva-Maria och Amal Omer-Selim

Vart tredje år hålls internationella barnmorskekonferensen där representanter från hela världen samlas och i år är det i Toronto. Märta bad mig skriva lite och idag vill jag dela budskapet som World Alliance for Breastfeeding Action, WABA, förmedlar till världens barnmorskor. Svenska barnmorskor är bra på amningsstöd, men vi kan utvecklas. Jag träffade härliga och inspirerande Amal Omer-Salim från Sverige som arbetar på WABA:s huvudkontor i Malaysia, hon säger:

  1.  Diskutera amning redan i skolåldern på sex- och samlevnadsundervisningen. Gärna redan innan puberteten. Har du barn i skolåldern kanske du kan få komma till klassen och berätta?
  2.  Informera mammor och deras familjer redan under graviditeten om fördelar med helamning, vad som händer vid födseln och närmaste tiden efter.
  3. Möjliggör för mamman att uppnå bäst möjliga erfarenhet: a. Uppmuntra hennes partner eller ”birth-companion” att ge henne stöd under födseln. b. Stöd henne i att hitta ställningar hon föredrar under förlossningsarbetet och födsel. c. Undvik onödig separation och medicinska procedurer.
  4. Stöd den ”Gyllene timmen”: a. Säkra omedelbar hud mot hudkontakt efter framfödandet. b. Tillåt oavbruten hud mot hudkontakt tills efter barnet ammat första gången.
  5.  Erbjud kunnig rådgivning till ammande mammor under de första dagarna efter födseln och genom hela barnsängstiden.
  6. Stärk kvinnor genom att lära ut strategier (t ex handmjölkning) för att möjliggöra för henne att kombinera amning och arbete.
  7. Samarbeta med andra för att stärka en kontinuerlig vårdkedja runt mor och barn vid amning. Och ställ dig följande frågor:

På vilket vis kan DU stödja amning…
… I din vård?
… I ditt lokalsamhälle?
… I ditt land?

Jag frågade hur de ser på amning ur ett mänskliga rättighetersperspektiv och hon visade en plansch som lanserades till internationella amningsveckan år 2000.
Texten ”Breastfeeding is your right” kunde inte översättas till svenska som ”Amning är din rättighet” (som kvinna eller som barn). Budskapet blev istället ”Amning är din möjlighet” (i mellanmjölkens land..).
Jag är väldigt väl medveten om att en liten grupp kvinnor inte kan amma rent anatomiskt och en annan större grupp inte vill. De har sina skäl och jag är inte ute efter att skuldbelägga dem på något vis, men vi måste våga prata om fördelar för både mor och barn på såväl kort som lång sikt. Erbjud info om amning till alla mammor!

Hälsningar från Eva-Maria



Barnets första timme

Hur påverkas barnet av de mediciner som ofta används under förlossningar? När forskare har studerat detta så har resultaten varit varierande och ibland lite motstridiga.  Kan det finnas en risk att det påverkar det fina men subtila samspelet mellan mor och barn efteråt? Barnets medfödda beteende? Kan det påverka amningsutfallet?

I den här studien har Brimdyr et al (BIRTH 42:4 December 2015) studerat barnets sugbeteende inom den första timmen efter en vaginal förlossning. Barnet fick vara hud-mot-hud med mamman under hela denna timme. Amning inom den första timmen efter en förlossning har nämligen i studier visat sig förbättra amningsutfallet.

För att undersöka om vanliga mediciner som ofta används under förlossningar – bland annat fentanyl i form av epiduralbedövning eller syntetiskt oxytocin – skulle kunna ha någon påverkan på barnets beteende under den första timmen så jämfördes barnen till 63 mammor som själva  hade valt en födsel med eller utan bedövning. Forskarna videofilmade barnen under den obrutna hud-mot-hud kontakten med mamman efteråt och studerade huruvida de uppnådde steg 8 (att barnet börjar suga på bröstet) på Widströms nio observerade faser av barnets medfödda beteende den första tiden efter födseln.

Här är de nio stegen:

Födelseskrik

Avslappning

Barnet vilar efter födelsen och har vanligen inga mun- eller handrörelser

Uppvakning

Barnet börjar göra små rörelser med huvudet och axlar, börjar blinka och så småningom öppna ögonen

Aktivitet

Barnet börjar göra slick- och munrörelser samtidigt som sökrörelserna ökar

Kryp- eller glidrörelser

Barnet försöker närma sig bröstet med korta kryprörelser eller gör glidande rörelser ofta baklänges

Vila

Barnet vilar mellan perioder av aktivitet

Tillvänjning

Barnet gör sig bekant med bröstet genom att slicka på bröstvårtan och röra vid bröstet samtidigt som barnet masserar bröstet, denna period tycker man ofta tar lång tid.

Amning

Barnet börjar suga

Sömn

Barnet blir sömnigt och somnar efter att ha tillfredställt sitt naturliga behov att amma

Resultatet visade en signifikant skillnad mellan grupperna! Färre barn i den grupp som blivit exponerade för mediciner under födseln ammade under den första timmen efteråt. Alltså kan man med visst fog konstatera att de mediciner som ofta används under förlossningar påverkar det subtila men medfödda beteendet hos barn den första tiden efteråt. Kanske att det i förlängningen påverkar amningsutfallet? Ännu en anledning att använda dessa mediciner med omdöme och på individuell indikation.

 

 

Hälsning från Toronto!

Just nu träffas flera av världens barnmorskor i Toronto på ICM 2017. International confederation of midwives. De träffas under parollen ”Promoting autonomous midwives as the most appropriate caregivers in keeping birth normal, in order to enhance the reproductive health of women and the health of their new-born and their families.”

Den här familjen från Uppsala är på plats i Toronto! Forskaren och barnmorskan Elin Ternström ska delta i konferensen medan pappa Åke tar hand om Abbe. Förhoppningsvis, om det hinns med, så kan vi få några bilder och updates från konferensen här på bloggen!

Semester

Nu har vi varit i Spanien i snart en vecka och jag har hunnit gå igenom de olika nedtrappningsstadierna som hör varje ledighet till. Först ett ganska forcerat stadium; nu ska vi ha kul, nu ska det semestras, nu ska vi ta det lugnt minsann! Fast varje por av kroppen fortfarande andas stress. Just att komma iväg en hel småbarnsfamilj, checka in på ett sommaryrigt Arlanda med väldigt många andra barnfamiljer och sedan trängas på planet… det är liksom kulmen av stress.

Sedan följer en känsla av tomhet när stressen faktiskt börjar släppa sitt tag om kroppen. Var det här allt? Har vi det bra? Är vi lyckliga? Vart är vi på väg? Ett stråk av vemod.

Men sen, när man faktiskt släpper allt – framförallt alla prestationer, de fullspäckade pretentiösa planerna som alltid innehåller alldeles för mycket och  alla nu SKA vi ha det bra minsann – och bara kapitulerar inför värmen, fukten, solen och den nya rytmen som semestertillvaron kräver. Mat och sovklockan som tickar annorlunda här.  Ja då hamnar jag i något mycket njutbart.

Vi har badat i varmt saltvatten och ätit nya fiskar och frukter. Några barn har råkat bli lite svedda av solen, trots allt smörjande med solkräm. De har glömt bort tiden i vattnet alldeles med sina nya snorklar och cyklop. Vår yngsta son som inte är simkunnig än har guppat som en reslig och stolt svan med sin badring om livet.

Jag har hittat den perfekta boken för den här semestern! Värmen och fukten kräver nämligen sin bok och siesta. Den svala morgonen och framförallt den ljumma kvällen är som gjorda för aktivitet medan de långa timmarna efter tolv saktas ner av värmen. Boken heter Vicekonsuln och är skriven av Marguerite Duras. Hon har seglat upp som en stor stjärna på min litteraturhimmel. Född i franska Indokina kan hon skriva om värme, fukt och stora städer som ingen annan. Hon skriver om fattigdom och lidande på ett mycket passionerat och lidelsefullt sätt. Det är en ren njutning att läsa.

En skatt

Här ett utdrag om en gravid och bortstött flicka på flykt som kämpar med hungern:

Hon spyr, anstränger sig att spy ut barnet, att utplåna det från sig själv, men det är bara surt mangovatten som kommer upp. Hon sover mycket, hon har blivit en sömntuta, det räcker inte: barnet fortsätter att äta henne dag och natt, hon lyssnar och hör av det oupphörliga gnagandet i magen att det slukar henne, det har ätit upp låren, benen, kinderna- hon letar efter dem, det finns bara hål där hennes kinder brukade finnas i Tonle Sap- hennes hårrötter, allt, undan för undan övertar barnet all plats som hon tog upp, och ändå har det inte ätit upp hennes egen hunger. Med sin brännande syra framstår magen som en rödglödgad sol i sömnen.

Låter det deppigt? Det är det inte, snarare outsägligt spännande. Vi äter våra luncher på det ljuvligaste lunchstället jag vet. Nämligen i skuggan som blir av löven på detta blå mosaikbord.

Lunch i paradiset

Jämförelse mellan fyrfota och liggande ställning

Foto: Lovisa Engblom

Jag har skrivit om förlossningsställningar i flera blogginlägg. Det vanligaste födsloställningarna på sjukhus i väst är gynläge och halvsittande. Troligtvis för att de ger en känsla av kontroll och översikt för förlossningspersonalen. Däremot finns det ingen forskning som säger att de är de bästa ställningarna  att föda i för kvinnan. Tvärtom så är gynläge associerat med flest antal riktigt stora bristningar. I MIMA-studien tittade forskarna på  midwives management in the second stage of labour och undersökte om en kvinnocentrerad intervention i utdrivningsskedet kunde minska risken för riktigt stora bristningar. Interventionen innehöll dessa komponenter; ett långsamt framfödande, spontan krystning, en förlossningsställning där sacrumplattan är rörlig (det vill säga inte halvsittande eller gynläge) och ett kvinnocentrerat förhållningssätt. Det innebär att tyngdpunkt flyttas från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser. Ja kvinnan ses som en aktör och medspelare med inneboende resurser snarare än ett passivt objekt som ska förlösas. Det visade sig att risken för riktigt stora bristningar minskade med denna intervention.

Nu har den första randomiserade kontrollerade studien som jämför en fyrfota förlossningsställning med en liggande ställning publicerats! Spännande. Läs här:

Jämförelse mellan liggande och fyrfota ställning, en randomiserad kontrollerad studie   

RCT:s anses ha en högre evidensgrad eftersom deltagarna då lottas till antingen det ena eller det andra. 1400 kvinnor deltog i studien och den grupp på 700 kvinnor som födde i fyrfota ställning fick/behövde i mindre utsträckning ett klipp i mellangården. De hade också färre stora bristningar och i högre grad ett helt intakt perineum. Författarnas slutsatser är att både barnmorskor och läkare bör lära sig att bistå kvinnor i en fyrfota förlossningsställning.

Conclusions
This study provided evidence that women who could maintain the hands-and-knees position during the second stage of labour had lower rates of episiotomy and second-degree perineum laceration (including episiotomy). Both midwives and obstetricians are suggested to learn the skills to assist women with delivery in this position.

Hur undviker man interventioner på sjukhus?

Såhär skrev Linn:

Hej!
Vi är beräknade i slutet av juli och jag önskar en normal förlossning dvs. utan medicinska interventioner. Ev. Kan jag tänka mig lustgas. Har gått profylaxkurs och är peppad inför att föda barn. Hur ska jag göra för att ansv BM på förlossningen verkligen ska förstå och hjälpa mig i de stunder under förlossningen som jag kanske tvivlar i mitt beslut att undvika Eda och dyl?
Tack för en toppenblogg!

Såhär svarade jag:

Hej! Tack för din kommentar! Jag tror att det viktigaste är att du försöker förmedla dina önskemål till barnmorska och undersköterska, kanske genom ett medtaget födelsebrev? Eftersom födandet på en förlossningsavdelning ändå sker i en medicinsk kontext med mycket tillgänglig teknik tex, så kan det vara svårt för den födande på en förlossningsavdelning att helt undvika medicinska interventioner. Det beror lite på hur förloppet framskrider. Men skriv gärna i ditt brev att du vill undvika medicinska interventioner så långt det är möjligt. Du har rätt att bli respekterad i detta. Eftersom EDA finns som ett menyval på en förlossningsavdelning på sjukhus så kan man hamna i ett läge under födseln när det känns svårt att motstå detta val. Om du ändå ber om en EDA så har barnmorskan ingen rätt att neka dig. Min erfarenhet är att det bästa sättet att undvika epidural är att istället ha ett kontinuerligt stöd på rummet som hjälper dig igenom de jobbiga faserna av förlossningen när modet kanske sviktar. Så min förhoppning är att du ska ha detta mänskliga stöd när du behöver det som mest! Lyckönskningar från mig / Märta

Har du något bättre svar? Skriv gärna i kommentarsfältet nedan eller maila till info@fodamedstod.se