en vecka nyfödd

En vecka nyfödd

Med mormors nystickade regnbågskofta på!

Ja Nils fyller en vecka idag. Och jag fyller en vecka nyförälskad mor idag – igen. Det är svårt att förstå att en vecka redan har gått för jag vill egentligen inte alls att tiden ska gå fort. Den här karamellen vill jag ska smälta långsamt, långsamt i munnen. Vill låta hela gommen fyllas upp av en smak som dröjer sig kvar.

Min stora rädsla den här gången har varit att få återuppleva den första tiden med Hanna. Tiden som mynnade ut i en krönika med titeln: Två sår och tre mjölkstockningar (finns att läsa i appen Preglife). Jag var SÅ sjuk i sex veckor med upprepade mjölkstockningar, svampinfektion och svårläkta sår på brösten. Men jag känner redan att det är helt annorlunda den här gången. Mjölken rann till snabbt och Nils hade gått upp i vikt när vi åkte in för vägning och hörselkontroll på sjukhuset. Jag har som väntat fått skavsår på båda brösten (som jag fått med alla barnen den första veckan) men de håller redan på att läka fint!

Ja det är en euforisk känsla att allt har gått så smidigt och lätt. Och jag kan fortfarande inte riktigt ta in att jag faktiskt har fött sex barn och att de finns runtomkring mig allihop. De är så vackra. Under de här åren har jag fått frågan om det är samma pappa till barnen många gånger. Ni som följer mig vet ju. Men ja, det är samma pappa.

Min kropp efter förlossningen + ärliga barn

Min yngsta dotter har under veckan som gått frågat mig upprepade gånger vad det är som egentligen finns i magen nu – bebisen är ju ute! Hon tycker att jag fortfarande är tjock. För hennes såg ekvationen ut såhär. Stor mage = bebis. Bebis ute = ingen mage. BEBIS UTE + STOR MAGE fanns inte i hennes föreställningsvärld. Så ja, jag har fått förstå att jag fortfarande ser gravid ut. Tar det med ro. Men ser fram emot att snart få börja röra på mig och sakta men säkert få tillbaka min kropp. Det jag inte tänker göra är att börja banta. Efter att ha läst Erik Hemmingssons bok Slutbantat så är jag rätt övertygad om att kaloriräkning och hets kring vikten inte är rätt väg.

Jag känner en ny sorts ömhet inför kroppen. Tänk vad den har åstadkommit. Att straffa den – kroppen – med någon sorts skam och hets kring vikten känns inte alls bra. Däremot vill jag ju att min kropp ska hålla för att bära, lyfta och leva i många år till. Så jag kommer försöka lyssna till vad den behöver och i lagom takt börja med promenader och lättare hemmaträning. Låter det flummigt?

Nja, att försöka lyssna in vad jag och min kropp kan behöva är ett vinnande koncept. Det har jag lärt mig. Kroppen är trots allt en komplex helhet och det går inte att plocka loss den i olika stuprör, något som vi har försökt göra länge. Ofta med förödande resultat. Att dra en parallell till att föda barn ligger nära till hands. Livmodern är inget stuprör som ska trycka ut ett barn: helt avskiljt från resten av kroppen. Den förklaringsmodellen (som har varit förhärskande inom förlossningsvården i några decennier nu) fungerar inte särskilt bra. Modermunnen öppnar sig inte en centimeter i timmen och majoriteten av alla kvinnor är inte värksvaga. Vi är värkstarka men föder i olika takt. Mänskligheten skulle aldrig ha överlevt om de inte vore för att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat. Däremot kan man lätt som en plätt ta ifrån kvinnor deras egen agens i födandet och få dem att tro att de inte kan föda barn. Men se den gubben går jag inte på längre.

När jag födde Nils så lyssnade jag inåt på mig själv och vad jag behövde. Hela vägen. Det blev ett vinnande koncept. Här en bild från förlossningen.

”In the zone”

Lycka

Lycka

Nils några timmar gammal

Lyckan är så stor just nu. Kanske är det för att han är mitt sjätte barn. Jag vet vilken ynnest det är att få vara med om det här stora igen. Få föda ut ett friskt barn på mina villkor. Allt gick bra. Han var så levande och vaken från sin allra första stund med oss.

Tänk att återigen få snusa på ett mjukt och fjunigt bebishuvud som luktar fostervatten, järn och vanilj. Jag känner mig varken fången eller låst. Längtar inte bort nånstans. Känner mig bara innesluten i en varm bubbla av kärlek och vill hinna njuta så mycket jag kan eftersom jag vet att den här tiden inte kommer tillbaka.

Det var värt allt.

Två storasystrar och en mormor

Han vill bara amma och vara nära just nu. Och jag verkar vara hans absoluta favorit. Men syskonen och pappan går också bra. Förändringen är nog störst för Hanna som har varit vår minsting så länge nu. Hennes första blick på honom och man kunde ana en viss skepsis: Vem är det egentligen som har kommit och tagit min plats i familjen?

Jag sitter i mitt hörn av soffan och känslan är som tystnaden efter ett vulkanutbrott. Att just ha gått igenom en så stor förändring. Anspänningen och laddningen av att vara gravid som precis har värkt ur mig. Nu har jag gått iland igen och min kropp känns som varm mjuk sand på en strand. Det droppar tunga droppar av nektar från mina bröst. Växtnäring åt honom.

Nils.

Affirmationer och förberedelser inför förlossningen

Förberedelser och affirmationer inför förlossningen

Just nu befinner jag mig i ett tillstånd där jag har svårt att få fram skarpa analyser och tankar i text. Inte för att jag har gått och blivit dum utan kanske för att min kropp tar plats och förbereder sig inför förlossningen. Hormonet progesteron och beta-endorfin stiger nu vilket jag tror bidrar till ett slags lugn och inåtfokus. Jag är inte ”där ute” längre utan här inne. Den senaste veckan har min ”nesting-instinct” slagit i taket. Soffan i vardagsrummet är full av kuddar och täcken och när det ringer på dörren blir jag nästan lite paranoid. Vem är det nu som kommer och inkräktar?

Bokade besök går bra. Men spontanbesök där min tillvaro liksom ska ta ett skutt åt ett håll jag inte planerat klarar jag inte riktigt just nu. Igår när jag skar lök råkade jag skära mig i fingret och då kom både tårarna och blodet. Jag är visst ganska blödig och lättirriterad just nu.

Foto: Elin Cullhed

Men i fredags kom min syster förbi med lite lunch och det var supermysigt. Hon tog ett episkt foto av mig i soffan. Visst ser jag höggravid ut?

Ja just nu är det olidligt spännande. Min yngsta dotter som känner på sig att det börjar dra ihop sig pratar mer och mer om sitt syskon. Hon säger: Den ska åka rutschkana ut genom snippan! Jag har ingen aning om varifrån hon har fått det uttrycket men jag tycker det är riktigt roligt. Att bebisen ska ut genom snippan har jag förklarat eftersom hon undrade hur den skulle komma ut. Men rutschkana var ju en ny variant. Jag hoppas att det blir en riktigt härlig vattenrutschkana isåfall.

Varsågod: du får några bilder och affirmationer inför förlossningen

Nu tänker jag nog inte skriva så mycket mer här på bloggen innan förlossningen. Vi får ses på andra sidan helt enkelt. Men jag vill dela med mig av några affirmationskort som jag satt och pillade med för någon vecka sen.

Den här bilden ska illustrera förflyttningen från den rationella ”tankehjärnan” till känslohjärnan – den som vi föder med och som är en del av det limbiska systemet. Det är där vi får tillgång till våra instinkter i födandet.

Den här bilden får symbolisera det universella i att föda barn. Vi är aldrig ensamma i födandet även om det är lätt att tro det eftersom vi har gömt undan födandet på institution i vår kultur.

Havet det mäktiga. Organiskt, lite läskigt men också väldigt trösterikt. En naturkraft som det inte går att värja sig emot.

Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Föda barn under en pandemi

Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Birth Rights Sweden släppte för ett tag sedan en rapport om att föda barn under pandemin. Den kan du ladda ner och läsa här. Om du ska föda barn alldeles strax och känner dig orolig så kanske du ska avstå från att läsa rapporten eller det här inlägget just nu. Det kan nämligen väcka en hel del känslor.

Själv gråter jag när jag läser rapporten. Det berör mig djupt att födande kvinnor och deras partners har behövt betala ett så högt pris i samband med pandemin. Man får en känsla av att det mest varit besvärligt att hantera födande och deras nyfödda på sjukhuset under den här tiden. Så många som har känt sig ensamma i den sköra och sårbara stund av livet, då när man kanske behöver känna sig som mest omringad av stöd och kärlek.

Såhär skrev jag om det trubbiga i att försöka bedöma födande kvinnors individuella behov av vård och stöd utifrån generella yttre kriterier:

Inte alla kvinnor som föder får regelbundna värkar. Värkmönster är lika unika som det finns unika kvinnor på den här jorden. Vad ”fyra centimeter öppen” egentligen betyder varierar på precis samma sätt. Om det är något som fynden vid vaginala undersökningar befäster i ett förlossningsrum så är det vem som äger mest makt i rummet. Under pandemin har det blivit mer påtagligt än någonsin. Kvinnor har behövt underkasta sig vaginala undersökningar för att få tillgång till viss vård, till en viss typ av stöd – till att slippa behöva vara ensamma i rummet. Någon annans subjektiva bedömning av antalet centimetrar har många gånger fått avgöra om partnern äntligen kunnat kliva ur bilen och komma och vara med under förlossningen. På samma sätt har antalet centimetrar fått avgöra om kvinnan måste fortsätta vara ensam under igångsättningen eller om hon nu bedömts vara i ”aktiv fas” och kan få komma i åtnjutande av lyxen att ha sin partner eller stödperson med sig vid sin sida.

”Doulan får komma när hon är fyra centimeter öppen”.

En fras som plötsligt har tett sig helt rimlig. Varför då? En omföderska kan ha mindre än en halvtimme kvar av förlossningen när det är fyra centimeter öppet. Och antalet centimetrar behöver inte säga något om kvinnans eget behov. Det bästa sättet att ta reda på vilket behov av stöd hon har är att lyssna på henne. Ibland behöver vi påminna varann om att kvinnor har rätt att avstå vaginala undersökningar. Även under en förlossning. Även om den äger rum under en pandemi.

Här några röster om att föda barn under en pandemi:

På mitt instagramkonto trillade det in några vittnesmål på temat:

”Jag födde mitt andra barn i november 2020. Hade ett enormt tryck nedåt under värkarna hemma och åkte in till förlossningen, min man blev såklart nekad att komma in och jag var ”bara” 4 cm öppen och fick därmed inte vara kvar.. Då förlossningen med första barnet var komplicerad så fick jag komma till patienthotellet , hann bara in genom dörren då jag kände att barnet höll på att ”glida” ur mig.. vi vände och min man sprang med rullstolen till förlossningen men blev åter nekad att komma in. Väl inne på rummet så var huvudet framme och barnet föddes 10 min efter.. Hela situationen var så stressande, ibland önskar jag att jag hade fött hemma på golvet , hade varit mindre stressande att veta att ambulans var på väg än som det nu blev. Kändes som att vården ”ägde” min förlossning..”

Usch ja, det var nog det jobbigaste med min andra förlossning. Jag är superkänslig för intryck och får adrenalinpåslag vilket gör att jag skakar och fryser och det tar lång tid tills jag kommer till ett lugn igen. Jag födde dessutom relativt snabbt första gången så när det väl var dags att åka in och föda mitt andra barn fick jag gå upp själv på förlossningen, prata, ge ID, ta värkar och lägga mig för en undersökning för att min man skulle få komma upp. Jag hade tur och var öppen 4 cm, fick ta min telefon, pausa för värk, ringa min man, pausa för värk, be han komma upp och sen vänta. Jag blundade och försökte slappna av och få bort alla intryck men det var svårt. Vilken lättnad när han kom upp och kunde släcka, ge förlossningsbrev och sen hjälpa mig att slappna av igen. Fruktansvärt. 10h senare, när vår bebis var ute kände vi oss dessutom stressade över hur mycket tid vi skulle få tillsammans innan jag behövde åka upp till BB och min man åka hem. Trots negativt corona svar på snabbtest fick han inte ens följa med upp och låta mig duscha i lugn och ro innan han åkte. Han fick inte ens hjälpa mig upp med väskorna. Usch.

”Med barn två ville jag de skulle undersöka mig för att kolla hur långt gången jag var (blev igångsatt) men de ville inte. Trots regelbundna och täta värkar så fick min partner inte komma dit för jag var inte tillräckligt smärtpåverkad. Tillslut bröt jag ihop och de lyssnade som tur var och min partner fick komma. Kändes så fel att de ville de skulle synas mer på mig när jag jobbade för avslappning och andning. Man kan ju föda barn utan att skrika. Och jag är glad jag lyckades hitta bubblan av lugn igen och utöver detta fick en riktigt fin förlossning.”

Hade precis den upplevelsen vid förlossningen med min andra dotter för 2 veckor sedan. Kom in på förlossningen, min man får inte vara med pga covid – känner mig oändligt ensam med fruktansvärda värkar och upplever att personalen inte ser mig. Undersöks efter en stund- ”bara” 5 cm öppen. BM förklarar att ”bara för att din första förlossning var snabb behöver det inte betyda att denna också blir det”. Blir nedslagen och känner mig ännu mer otrygg, vill inte vara där – särskilt inte ensam. Efter 30 min på förlossningen får min man äntligen komma upp – 15 min senare föds vår dotter. Hade så önskat att han fått vara med hela vägen, hade en snabb första förlossning och konstaterad vattenavgång några timmar tidigare – samtidigt öppnade nattklubbar och människor trängs i köpcentrum men pappan till barnet får knappt vara med på förlossningen 😔

”Been there! Fast innan covid. Sommaren 2019. Igångsättning, vattnet togs. Pang! 6 cm öppen. Några minuter senare ”Nu tror jag att hon kommer”, lyckas jag få ur mig. Till svar: ”neeej, det är låååång tid kvar!”.. Jag får en monstervärk med urmoderns vrål som resultat, personalens stressnivå då när de hör att det är en krystvärk jag har. Då blev det brått i rummet.. PANG, sen vad hon ute. Tillåt mig påminna att detta var mitt fjärde barn som skulle födas. Ingen trodde på mig förens barnets huvud låg vid öppningen… helt sjukt. Istället för stödet i MINA känslor så blir jag nedtryckt likt ”lilla gumman” och får ta mig igenom det ensam, för att de väljer att klistra sig fast vid centimetrar och tid, istället för att lyssna på mig… ”

Det minsta vi kan göra är att lyssna på de här kvinnornas egna upplevelser och berättelser. Kanske är det oförutsägbara, ja alla de individuella variationer i värkmönster, öppningsgrad och födande något som vi generellt behöver börja ta mycket större hänsyn till inom förlossningsvården?

Tack Birth Rights Sweden för det arbete ni har lagt ner på att lyfta de här berättelserna om att föda barn under en pandemi.

Doulautbildning sjalteknik

Nyfiken på att bli doula? Välkommen till vår doulautbildning i vår

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster.

Så. Nu är höstens omgång av doulautbildningen ”Föda med stöd” färdig. Det blev en intensiv helg med ett maxat program. Vi vill ju hinna med så mycket som möjligt! Utan att det ska kännas alltför stressigt såklart. Ja, vi är medvetna om att två helger eller fyra dagar är knappt om tid. Vi skulle inte ha några problem att förlänga utbildningen både en eller till och med två helger till, men då skulle utbildningen också behöva vara dubbelt så dyr. De flesta doulautbildningar som finns i Sverige idag ges i form av två helgkurser med självstudier däremellan. Jag ser det som att en process initieras och efter avslutad utbildning har du fått det som du behöver för att kunna ta dig an ditt första doulauppdrag. För trots allt så hinner mycket hända på den korta tiden. Och vi finns kvar som stöd även efter avslutad utbildning, då när nya frågor ofta dyker upp.

Doulautbildning sjalteknik
Oxytocingungan

Framtidens doulautbildning i Sverige?

Men vem vet, kanske kommer vi gå mot ännu längre doulautbildningar i framtiden. Eftersom en sån här utbildning handlar så mycket om det mellanmänskliga stödet och faktiskt inte fördjupar sig i det rent medicintekniska (eftersom doulor inte tar medicinskt ansvar) så är det inte alldeles självklart hur lång en doulautbildning behöver vara.

Något som blev tydligt för mig under den här avslutande doulahelgen var iallafall hur många frön man hinner så på kort tid. För det är en alldeles särskild energi som uppstår när man tryggar ett rum och tillåter samtalet om födande att ta plats. Då väller det fram både sorg, förundran, ilska, nyfikenhet och den där glöden. Åh, när jag ser den där särskilda doulaglöden väckas till liv blir jag lite gråtmild. Jag vet nämligen hur ihärdigt och hur länge den kan hålla i sig.

Ja jag kände mig faktiskt lite blödig och sentimental efter helgen… Kanske har det något med mitt höggravida tillstånd att göra månne? Såhär skrev jag på mitt instagramkonto efter helgen:

”Det är så häftigt att få vara med en bit på vägen och vara en del av den ”process” som ofrånkomligen tar vid när man anmäler sig till en sån här utbildning. Oavsett vilka förväntningar eller förkunskaper som finns där. Just det som är så häftigt. Själv gick jag ”min” doulautbildning med Lisel för precis fyra år sedan (väldigt höggravid då precis som nu) och för mig blev just den utbildningen en stor del av min egen process. Är övertygad om att platsen i mitt yrkesliv, den som jag befinner mig på nu, hade sett annorlunda ut utan den. För att inte tala om Lisels egen process! My God, hon är ju som en stjärnraket, nu ordförande i brukarföreningen Birth Rights Sweden. Oavsett vilken väg som NI väljer att slå in på nu så kommer den här platsen som vi möttes på alltid att finnas med på våra respektive kartor.”

Doulautbildning Föda med stöd
Höstens doulagäng! Ja hälften blundar men det är väl så det ska vara. Glada var vi iallafall!

Våra gästföreläsare på doulautbildningen

Vilka föreläsare vi bjuder in kan givetvis variera från gång till gång. Men under helgen så föreläste Lisel, Paola och Carolina.

Lisel Birth Rights Sweden
Lisel Naeslund

Lisel är doula, sjuksköterska (blivande barnmorska) och ordförande i brukarföreningen ”Birth Rights Sweden”. En ideellt verksam förening som vill sprida kunskap kring att gravida och födande har rättigheter.

Deras önskan är följande:

✔️Att saklig och opartisk information finns tillgänglig så att föderskor kan göra informerade val
✔️Att föderskor får det individuella stöd de väljer och har rätt till
✔️Att rätt vårdnivå erbjuds varje föderska
✔️Att olika vårdformer tillhandahålls av vården
✔️Att mer kontinuitet och samvård erbjuds av vården
✔️Att vårdpersonal är införstådd med den psykosociala/emotionella delen av födsloarbetet
✔️Att vården utgår från WHO:s riktlinjer, god vetenskap och beprövad erfarenhet

Lisel berättade om gravida och födande kvinnors rättigheter – och hur Birth Rights Sweden arbetar med detta!

Paola Oras

Paola

Vad beslutades egentligen på mjölkdroppekonferensen år 1907 i Bryssel? Och hur har rekommendationerna och vården av spädbarn sett ut de senaste 100 åren?

Paola Oras är barnmorska, forskare och lärare på barnmorskeutbildningen i Uppsala. Hon har bland annat undersökt hur amningsmönster ser ut hos spädbarn, det vill säga hur ofta och hur långa stunder barn ammar under ett dygn. Den vetenskapliga litteraturen på området är inte särskilt omfattande men den innehåller förbluffande olika resultat som behöver sättas in i ett större sammanhang för att bli begripliga.

Paola gör det hela lite mer begripligt. Att förstå hur det alldeles späda barnet fungerar och vilka medfödda behov som finns där är en nyckel för att kunna stötta blivande föräldrar under denna mycket speciella period i livet.

Carolina Sorabowska

Carolina

Carolina är doula och solomamma till två barn. Hon föreläser på vår doulautbildning om HBTQIA+ och ensamstående föräldraskap ur ett doulaperspektiv!
Under föreläsningen utgick hon både från sina egna och andras erfarenheter och berättade om smärta, stolthet, sorg, suveränitet och att få komma någon riktigt nära som doula. Mycket värdefullt.

Välkommen med din intresseanmälan till vårens doulautbildning!

Om du är intresserad av att gå vår utbildning så får du gärna anmäla ditt intresse till vårens omgång av Föda med stöd doulautbildning redan nu. En intresseanmälan är inte bindande utan betyder att vi återkommer till dig när platserna till utbildningen släpps. Vi kommer snart att öppna den riktiga bokningen men behöver först ordna med ett liite mindre krångligt system för hantering av anmälningar/bokningar.

Vårens datum är iallafall helgen den 23 och 24 april samt helgen den 14 och 15 maj! Vi kommer vara på samma ställe här i Uppsala och jag kommer nog behöva amma i lunchpaus. Kanske ses vi då?