Jag vet att jag är tråkig just nu

Innan man har börjat skriva på en bok så haglar infallen. Kanske går man och dagdrömmer lite om vissa passager i boken som man bara måste få på pränt. Sen sjösätts projektet med samma ivriga lust. Det är roligt, känslan av flow när skeppet tar sig ut från hamnen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna lyfter från kajen i ett fulländat ögonblick. Inte ett mörkt moln på himlen.

Konsten är aldrig att sätta igång ett projekt. Konsten är ALLTID att slutföra dem.

För den dagen då man vaknar upp i sin roddbåt mitt ute på öppet hav ( ja man har hunnit flyta ganska långt) och plötsligt märker att årorna har lossat. Eller att det går så himla trögt framåt och man har cirklat runt på samma punkt i en evighet nu. Känslan av att man glömt vart man ska och hur tusan man kommer dit. Det är just då man måste fortsätta. Ändå. Streta på och inte ge upp.

För till slut kommer man fram. Men det är aldrig med samma berusande känsla av flow som ofta infinner sig där i början utan det är ofta med ganska mycket svett i pannan och ett lättat: Vi klarade det!

Okej jag överdriver lite

Jag håller inte på att skriva en bok. Jag håller på att slutföra projektet med vår stora webbkurs: Födandets dynamik. Och det är fantastiskt roligt, men just nu har vi kommit långt från kajen. Vi är i fasen mitt ute på öppet hav och att snart, snart börja skönja New York där borta i dimman. Haha! Den här metaforen hjälper mig ska ni veta.

Men när jag hade skrivit färdigt min bok så var jag inte direkt sugen på att två dagar efter sätta igång och skriva nästa bok. Känslan var snarare: det här gör jag inte om. Att få ihop alla trådar på slutet, sitta med referenser och noter och gaaaah!! Jag kan bara föreställa mig hur det känns när man har sjösatt sitt doktorandprojekt och inte har börjat se skymten av något färdigt resultat än… Känslan just nu är att det är ett otroligt stort jobb att skapa en längre webbkurs.

Samma respekt som jag känner för alla som lyckas sno ihop en bok känner jag nu inför alla som lyckas sno ihop en längre webbkurs.

Och även om vi inte har kommit ända fram så är jag redan stolt över att jag själv snart har lyckats med den här bedriften. För vi kommer i mål. Det är bara att ro vidare. Men för att kunna göra det så behövs det där invända fokuset. Där är jag nu. Nästan som besatt. För i slutändan är det inte de högt flygande drömmarna somt tar en nånstans utan det dagliga nötandet. De där nedplöjda timmarna. Tiden.

Sen att sitta där med ny erfarenhet, den som kommer av av att ha slutfört ett kreativt projekt. Den tillfredsställelsen slår det mesta.

Och rätt som det är så kommer dagen då man glömt den där känslan av – att- befinna- sig- mitt- ute- på- havet- med- tröga- åror och börjar dagdrömma om att sjösätta nästa bok. Eller kurs.

Premiär för doulautbildning i Enköping!

Under helgen var det premiär för vår doulautbildning i Enköpings yogastudio! Åh det var så mysigt. Jag älskar verkligen att få träffa ännu en grupp aspirerande doulor – det är lite julafton för mig.

Men just den här helgen var jag lite nervös för att åka ifrån Nils under hela dagen (fast det gick – såklart – bra).

Med en lite mindre grupp så kan samtalen bre ut sig ännu mer. Det blev snabbt en intim och fin känsla/ sammanhållning i gruppen. Det som är så häftigt med en sån här vuxenutbildning är att alla kommer med så olika bagage och infallsvinklar till kursen. Flera brukar ha erfarenhet av att ha jobbat länge inom ett legitimationsyrke i vården. Samtalen blir så initierade när det redan finns så mycket förkunskaper och en mognad inför MÖTET.

Jag och Eva på plats!

Varje gång jag föreläser om den stora effekt kontinuerligt stöd har på en förlossning så blir jag förbluffad över att det inte är implementerat i stor skala redan. Hur kan man få ignorera så tydlig kunskap? Som en mirakelmedicin utan bieffekter! Ja, om det vore en medicin skulle det vara oetiskt att inte ge den till kvinnor. Men eftersom det inte är något som kommer i form av ett piller så går det bra att fortsätta ignorera elefanten i rummet.

Är det enkelt att ge stöd under en förlossning?

En myt är att det skulle vara simpelt och enkelt att ge stöd och bygga relation till kvinnor inför och under en födsel. Inget kan vara mer fel. Det är bland det svåraste man kan ge sig på faktiskt. Det är ett sånt finlir att stödja utan att störa, att igen och igen tvätta bort det egna egot och våga släppa lockelsen med att ha en egen agenda. Istället: att öppna sig inför varje nytt möte. Finnas där med sin egen högst personliga klangbotten. För den är såklart inte oviktig.

Beröring och närhetsövningar

Jag slapp andfåddheten den här gången. Förra hösten var jag ju höggravid när jag höll mina föreläsningar på utbildningen. Svettigt och andfått minns jag att det var. Tänk vad kroppen förmår ändå! Men det är skönt att graviditeten är över och att pappan kan få svettas lite istället.

Och ingen doulautbildning är komplett utan en bebis i tyg och ett bäcken av plast…

September och nystickad kofta

September är en av mina bästa månader. De där dagarna när allting har rullat igång men sommaren ändå dröjer sig kvar. Jag älskar dem.

Just den här hösten har mitt och Evas stora jobbprojekt – vår kommande webbkurs – gått in i en ny och intensiv fas. Efter att ha filat på manus under våren så har vi nu börjat filma och skapa grafik till kursen. Att vara igång med ett kreativt projekt är något av det roligaste jag vet. Och just det här projektet gör mig väldigt stolt. För det är ett otroligt stort jobb att skapa en onlinekurs på 3-4 timmar. ALLT fixar vi själva. Vi filmar med egen kamera, vi har lärt oss ritprogrammen på datorn, vi har lärt oss att klippa och skapa film i filmprogrammet på datorn. Varenda steg är vårt eget steg. När jag ser hur fint det blir så blir jag nästan gråtfärdig. För vi har inget produktionsbolag i ryggen, ingen miljon i sponsorpengar. Det är vi och vår kreativa drivkraft, en stor portion seg envishet och så många timmars nedlagt jobb som har tagit oss hit.

Men under helgen som kommer är det dags för doulautbildning i Enköping! De dagarna är några av de mysigaste jag vet. Ser så fram emot att hålla utbildningen igen för en ny grupp. Men barnen härhemma får gärna bli heelt friska till helgen. För nu när Nils verkar vara på bättringsvägen från sin sjuka så har Hanna insjuknat på nytt.

September påminner mig också om att det snart har gått ett år sedan Nils föddes.

Tre nystickade koftor senare

Några dagar ny

Den här bilden tog jag innan vi skulle åka in på en hörselkontroll på sjukhuset. Nils var fyra dagar gammal i världen och mormors nystickade regnbågskofta satt som en smäck. En sån gosros jag hade fått! Och det har han varit sedan dess.

Innan Nils kom var jag faktiskt lite orolig över om kärleken skulle kunna räcka till ett sjätte barn. Sen kom han och förälskelsen blommade ut i bröstet som en varm kärlekslav. Naturen har verkligen tänkt till.

Men året som gått har inte bara varit enkelt. Stundtals har jag känt mig så otillräcklig. Generation Z möter generation Y liksom. Var det verkligen meningen att de äldre barnen skulle bli liggande i varsitt hörn i varsin ändlös scroll? Maktlösheten över de nya världar som har skapats för tonåringar, som slukar dem nästan helt, och som till viss del gör dem halta i den verkliga världen, den är stor hos mig. Våra nervsystem är inte skapta för gruppmobbning, jämförelsesjuka och de starka kommersiella krafter som verkar på sociala medier. Så många som faller handlöst just under de där identitetsskapande åren.

Några veckor gammal

Nils hann bara vara nyfödd i några dagar. Ja det var som om växtkrafterna knakade när han växte sig större. Blicken hos honom har känts som en evig brunn av liv som tittar upp på mig.

Några månader!

Nu fyller han snart ett år och i mig löper flera parallella spår. Jag är småbarnsmorsan i ena stunden, tonårsmorsan i det andra. Ibland möts vi allihop runt middagsbordet. Ibland sitter jag bara där med de små. Hur orkar du? är en fråga jag ofta får. Men just nu orkar jag mycket tack vare den här oförställda glädjen över att finnas till. Den som går att finna hos lille Nils.

Vackra bilder av graviditet och födande!

Reklam för egen verksamhet

Det här är ett samarbete mellan mig och min mamma Christina Cullhed som också är konstnär. Hon har med olika fotografier som inspiration skapat konstverk där den gravida och födande kvinnan får vara sin egen. Det stora blir så vardagligt och nära på de här bilderna.

Alltså, de blev SÅ fina. Jag tycker faktiskt att de gör sig bättre i verkligheten än såhär på skärmen.

Nu finns de som prints i begränsad upplaga! De är 40*50 cm och passar i en vanlig standardram. Kostar 575:- kr styck inklusive moms (frakt tillkommer!). Om du vill köpa så kan du maila din beställning till info@fodamedstod.se

1. Vattenfödsel
2. Gravid i hallen
3. Gravid med barn

Frimodighet och födande

Asabea och Opokua Britton har skrivit en JÄTTEFIN bok om födande. Idag var det boksläpp för deras bok Föda. Om det är något jag verkligen älskar med de här systrarna så är det deras frimodighet.

För att skriva en riktigt juicy bok om födande och ändå lyckas balansera på den där gränsen mellan saklighet/ stringens å ena sidan och kvinnlig existensialism och sinnlighet å den andra. Det är ingen lätt uppgift! Men Asabea och Opokua lyckas. Ja de lyckas med konststycket att sammanfläta sina personliga erfarenheter med sina professionella så att det lyfter. I boken FÖDA får hela den födande människan plats.

Asabea Britton och jag på systrarnas boksläpp!

Boken Föda av Asabea och Opokua Britton

Boken genomsyras av deras goda kunskaper inom födandets fysiologi och hypnobirthing. De vrider om hela spelplanen ett varv så att fokus blir på den som ska föda barn istället för på vårdpersonalen som hjälper till. Latensfasen blir mognadsfasen. Och den ”aktiva fasen” blir den djupa fasen (för alla faser är väl aktiva sett ur den födande kvinnans perspektiv?) eftersom det bättre speglar hur just den delen av födseln brukar upplevas inifrån.

Det vardagliga får plats mitt i det högstämda. Recept på energibollar och smoothies. Yes, please. Och så får sexualiteten i födandet ett helt eget kapitel. Ja, det är juicy på helt rätt sätt: sådär så att det vidgar vyn och blir en ögonöppnare istället för att skrämma bort.

Helt enkelt en efterlängtad bok om att FÖDA.