Kategori: Debatt

Centimeterdoktrinen – om öppningsgrad i antal centimeter under vaginala förlossningar

Lämna en kommentar
Poddavsnitt om Centimeterdoktrinen

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om centimeterdoktrinen här på Föda med stöd. Jag minns att jag vägde mina ord på guldvåg och verkligen bemödade mig om att föra ett rationellt resonemang om det orimliga i att utgå från exakt antal centimeter när vi mäter öppningsgrad under vaginala förlossningar. Jag tänkte i min enfald att blogginlägget skulle få något slags genomslag. Vad fel jag hade! Även om jag tror och vet att några som redan var inne på samma spår som jag fick ord på något de känt och upplevt i praktiken men ännu inte förmått formulera. Men något mer genomgripande genomslag blev det inte. Tvärtom. Centimeterdoktrinen är högst aktuell och väldigt genomgripande i vår förlossningsvård även år 2026. Några enkla googlesökningar på nätet bekräftar detta:

Här information från Region Stockholm:

”Den aktiva fasen startar när du som förstagångsföderska är öppen minst 5 cm, och du som omföderska är öppen minst 6–8 cm. Målet med den här fasen är att barnet ska sjunka ner med sitt huvud eller säte (vid planerad sätesfödsel) mot bäckenbotten.”

Här information från 1177

”När får jag stanna?

På förlossningsavdelningen undersöker barnmorskan hur mycket livmodertappen har öppnat sig. Man brukar oftast få stanna om den har öppnat sig mer än tre till fyra centimeter.

Man kan behöva åka hem igen om barnmorskan bedömer att det är ett tag kvar innan barnet ska komma. Det är vanligt.”

Här är fler frågor som google föreslår att jag kan ställa (som verkar ha ställts tidigare):

Hur många cm krävs för att föda?

Hur många centimeter ska man vara öppen för att föda?

Hur många cm öppen krävs för att få stanna?

Hur lång tid tar det i snitt att öppna sig från 2 till 10 cm?

Hur många cm öppen för epidural?

Min tydliga uppmaning är: sluta ange öppningsgrad i exakt antal centimeter under en vaginal förlossning

Så jag känner ett behov av att förtydliga mitt budskap. Jag anser att det är oetiskt att fortsätta ange exakt antal centimeter i öppningsgrad under en vaginal förlossning. Vi bör sluta fortsätta behandla öppningsgrad i centimeter under förlossningen som om det vore ett exakt och tillförlitligt mått. Vi uppskattar grovt, vi mäter inte i exakt antal centimeter. Till det behövs nämligen en linjal. När den grova uppskattningen utmynnar i ett exakt tal blir den en etikett som vi klistrar på födande kvinnor. Vi bör sluta organisera vård och forskning utifrån siffror som ser exakta ut men som i själva verket inte speglar verkligheten på ett bra sätt.

Jag kallar detta för Centimeterdoktrinen eftersom ordet doktrin beskriver hur det här centimetertänket fungerar i praktiken. Det handlar inte om en enskild mätning här och där utan om ett helt tankesystem och sätt att förstå födandet som tas för givet och som får styra beslut på ett sätt som kan få stora konsekvenser för kvinnor.

Frågan ”hur många centimeter öppet?” ställs nästan reflexmässigt, och svaret får en auktoritet som ofta överordnas både kvinnans egen upplevelse och annan relevant klinisk information. Det är inte bara ett mått bland andra utan det blir lätt en tolkningsram för hela situationen. Säg den födelseberättelse som inte innehåller referensen ”antal centimeter öppet”.

När något får den här rollen slutar det vara ett hjälpmedel bland andra och blir istället en norm. En norm som säger vilken kvinna som räknas som att vara ”i aktiv förlossning”, vad som räknas som progress under förlossningen och vad som räknas som avvikelse. Och det är just därför ordet doktrin är relevant. Det handlar om att mätningen i sig får vara med och definiera verkligheten. I praktiken innebär det att beslut fattas på grundval av något som varken är särskilt tillförlitligt eller särskilt informativt. 

Kvinnor öppnar sig olika mycket och i olika takt

Mätmetoden i sig har alltså låg tillförlitlighet. Men nästa inbyggda fel är tron om att alla kvinnor öppnar sig från 1-10 centimeter. Varför tror vi det? Vi vet ju att så inte är fallet. Kvinnor öppnar sig olika mycket och i olika takt. Någon öppnar sig till åtta centimeter, en annan till tolv, en tredje till nio. Cervix är en portal som barnet ska passera och hur mycket den behöver öppna sig beror på vad som ska passera. Barn är olika stora och bjuder sig lite olika. De roterar olika. Kvinnor är också olika stora.

Det betyder att fyra centimeter inte innebär samma sak för alla kvinnor. I praktiken betyder 4 cm olika saker för alla kvinnor. Det kan vara början, slutet eller mitten. Och det finns hur många berättelser som helst som kan illustrera detta. 

Vill du ha hela min analys och förslag på vad vi kanske kan göra istället för att räkna antalet centimeter under den vaginala förlossningen?

Lyssna på mitt poddavsnitt om Centimeterdoktrinen

Förminska inte oss som väljer alternativet planerad hemfödsel

Lämna en kommentar

Av Cecilia Kauppi

Det här är en replik på debattinlägget ”Hemfödsel bör inte skattefinansieras” som publicerades i SVD den 10 juli.

Skribent är Cecilia Kauppi som är 50 år och mamma till fyra döttrar mellan snart 22 och 11 år. Hon har en fil kand i litteraturvetenskap och arbetar på bibliotek. Under ett antal år var hon aktiv i Amningshjälpen och drev bloggen Amma Vidare tillsammans med sin vän Kim.

Att föda hemma är ovanligt i Sverige, och det omgärdas av en hel del fördomar

Hemförlossningar erbjuds sedan lång tid av den offentliga vården i bland annat Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna och i Storbritannien. Varför är frågan så kontroversiell just i Sverige?

Det är framförallt högutbildade kvinnor som föder hemma i Sverige. En grupp som är vana att söka information och som är väl pålästa om forskningsläget. Anna Rask-Andersen och Torbjörn Karlsson påstår i SvD att föräldrar skulle undanhållas väsentliga fakta. De antar att vi lockas av alternativmedicinska idéer och är lättpåverkade av trender på sociala medier. Jag tror att många med mig är trötta på att bli förminskande och misstänkliggjorda. Att debattörerna dessutom öppet medger att de inte ens brytt sig om att ta reda på definitionen av fysiologisk födsel är problematiskt i sig. 

Jag har till skillnad från artikelförfattarna fött två barn hemma regionfinansierat med det tidigare bidragssystemet i Stockholm, och vill hävda att deras bild är direkt felaktig. I slutet av graviditeten ingick ett risksamtal med en förlossningsöverläkare, som gick igenom de sällsynta händelser som kan vara svåra att förutse, såsom tex navelsträngsprolaps och skulderdystoci. Vi fick all relevant information och utrymme att ställa frågor. Läkaren gick igenom journalen och tidigare födslar, gjorde en medicinsk bedömning och fattade beslut om att godkänna eller avslå ansökan. 

Vi behöver större förståelse för att föräldrar värderar risken för sällsynta händelser olika, inte minst utifrån erfarenheter från tidigare födslar. Jag hade tidigare fött två barn helt okomplicerat och snabbt på sjukhus, och kände inget behov av att stressa iväg med täta värkar i bilen igen. Mina barn har fötts fullgångna, spontant, varit fixerade i god tid och jag har blött sparsamt. Dessutom hade barnmorskorna med sig läkemedel i händelse av blödning och utrustning för att sy mindre bristningar, med mera. Jag kände mig trygg med deras erfarenhet och kompetens och är nöjd med den vård jag fick. En barnläkare gjorde hembesök någon dag senare, och barnmorskorna kom på återbesök och tog PKU prov. En kvalificerad vård i hemmet. 

Gemensamt för många som väljer planerad hemfödsel är en önskan om att optimera förutsättningar för en fysiologisk födsel, genom att undvika förflyttning, stress, biverkningar av kemisk smärtlindring och värkförstärkande medel. Man ser ett värde i att behålla det friska normalt, vill inte riskera att störa eller forcera processen. 

Man kan ha en positiv och stärkande förlossningsupplevelse också på sjukhus med smärtlindring och andra ingrepp. Det är inte någon tävling där en fysiologisk födsel skulle vara bättre per se än en medikaliserad. Poängen är att den som föder känner sig trygg och själv får ta beslut om sin vård. Kvinnor behöver olika saker för att känna sig trygga under värkarbetet. Vi har olika önskningar, varje graviditet innebär nya förutsättningar och vi har olika behov. Men så fort man börjar göra interventioner så behövs en större övervakning. Hemma riskerar man inte ens att ta hål på hinnorna, man åker in och gör det på sjukhuset ifall förloppet blir utdraget. 

Vid behov är man naturligtvis beredd att flytta upp en vårdnivå. Två närvarande barnmorskor ser tidigt om något avviker och då överför man till sjukhus i god tid. Den absolut vanligaste orsaken är att födseln går för långsamt framåt, mamman kan önska mer smärtlindring och behöva andra insatser. Det är sällan bråttom. I många andra europeiska länder får friska kvinnor med normal graviditet välja vårdform själva, och hemförlossningar är väl integrerade i vårdsystemet. 

Diskussioner kring att föda hemma hamnar så lätt i anekdotisk bevisföring och katastroftänk där vi tappar bort nyanserna.

Frågan man bör ställa är inte om något kan gå snett, utan om risken för ett dåligt utfall ökar vid en födsel hemma jämfört med på sjukhus. För förstföderskor finns en liten ökad risk enligt vissa studier. För friska omföderskor och deras barn fanns inte någon ökad dödlighet jämfört med likvärdiga lågriskgravida med planerad födsel på sjukhus. Studier visar dessutom att risken för att drabbas av förlossningsskador, samt att förlossningen avslutas med instrument eller kejsarsnitt, det vill säga även efter överföring, var lägre för den grupp som hade planerat att föda hemma. 

Detta framkommer i internationella metastudier publicerade i ansedda vetenskapliga tidskrifter som The Lancet (2019 och 2020). Det är sant att man inte kan lotta vem som ska föda hemma, vilket krävs för att forskning ska klassas som mest tillförlitlig. Men all forskning är det inte etiskt att lotta till, och det är långt ifrån tal om någon sorts alternativ medicin. 

Det är välkänt att värkförstärkande dropp och medicinsk bedövning, som ges frikostigt på sjukhus idag, är faktorer som ökar sannolikheten för att komplikationer kan tillstöta. Den pågående ökningen av igångsättningar likaså. Det behöver också vägas in och nyansera den samlade bilden av risker i födandet. En dansk studie från 2023 publicerad i BMJ satte fokus på problem inom förlossningsvården med stress, löpandeband – princip där förlossningar forceras för att snabbt göra plats för nästa patient som väntar på att få komma in. Studien lyfter även överanvändning av värkförstärkande dropp i Sverige idag som oroande, vilket medför en risk för syrebrist och medtagna barn. 

Det är problematiskt att man i större delen av landet tvingas betala sin hemförlossning ur egen ficka, trots att man redan har betalat via skatten. Vi behöver se över organisationen för hemfödslar så att kvinnor som vill föda hemma med stöd av barnmorskor inte föder oassisterat av ekonomiska skäl. En säker födsel ska inte behöva vara en klassfråga.

Att många mindre förlossningsenheter lagts ned på senare år, och att födande i glesbygd har fått orimligt lång resväg till närmaste sjukhus är inget man kan lägga skulden på hemfödslar för. Det är osakligt att ställa de olika bristerna inom förlossningsvården mot varandra. En lågteknologisk vård är dessutom kostnadseffektiv. 

En hemfödsel passar inte alla. Det passar främst för en selekterad lågriskgrupp. Men en differentierad förlossningsvård med valfrihet och flera olika vårdnivåer är en del av en modern vårdkedja. Det fungerar bra i våra grannländer. Varför saknas nyanserna i diskussionen om fler alternativ i Sverige?

Källor:

Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(19)30119-1/fulltext

”Women who are low risk and who intend to give birth at home do not appear to have a different risk of fetal or neonatal loss compared to a population of similarly low risk women intending to give birth in hospital.”

Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta vi-analyses 

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(20)30063-8/fulltext

”Among low-risk women, those intending to birth at home experienced fewer birth interventions and untoward maternal outcomes.”

Inconsistent definitions of labour progress and over-medicalisation cause unnecessary harm during birth

https://www.bmj.com/content/383/bmj-2023-076515

”Historically, the morbidity toll of prolonged labour has been on women in rural, resource constrained settings receiving interventions “too little, too late.” Although this may still be true for some women living rurally, interventions now often happen “too much, too soon” in urban and overburdened maternity units lacking empathetic designs.  For instance, a survey among 204 Swedish midwives found that excessive oxytocin use for augmentation was driven by congestion and high workload rather than individual women’s needs.”

Bok: Revolution i BB-fabriken

Lämna en kommentar

Ibland slår frustrationen och otåligheten till med full kraft. Hallå! Vi har en förlossningsvård som konverterar friska processer till patologiska på löpande band. Sen skylls allt på kvinnan. Det är hon som är för tjock, har bakat ett för stort barn, är värksvag (hur många gånger upprepas ordet värksvag i Sverige varje dag?), är för gammal, har varit gravid för länge, har ett för stramt perinueum, det är hon som får etiketten förlossningsrädd när hennes egna kunskaper och rättigheter i födandet inte respekteras.

Ödmjukhet och självreflektion är inte förlossningsvårdens starkaste sida. Det paradigm vi rör oss inom skulle kunna kallas kvinnan själv är roten till alla problem. Vi har glömt bort att födandet är en hormonell process som gynnas av vissa faktorer och missgynnas av andra. Istället behandlar vi födandet som vore det en mekanisk process där barnet, cervix och bäcken i ohelig allians och på orimligt vis försöker trotsa fysikens lagar.

Att barnet, cervix och bäcken alla tillhör en kropp vars hjärna reagerar på sin omgivning på ett fullkomligt adekvat och rimligt sätt – det bekommer oss inte.

Eller jo, vi är några som har förstått var och framförallt varför det skaver.

Kristina Turner och Maria Bengtsson har skrivit boken Revolution i BB-fabriken

Revolution i BB-fabriken är allmänbildning för dig som vill förstå den polariserade debatten om förlossningsvården. Varför den inte tystnar och varför det skriks högt i olika läger. Maria och Kristina har gjort en grundlig genomgång av de systemfel som dagens förlossningsvård bygger på.

Patriarkala strukturer ligger till grund för förlossningsvårdens utformning och vi är alla delaktiga i dem så länge vi inte är medvetna om dem- förlossningsläkare, barnmorskor, journalister och även du som föder. Det är dessa systemfel, som gör att kvinnor känner sig maktlösa över sina kroppar, som vi vill blottlägga.

Ingen annan i Sverige skriver så insiktsfullt och initierat om interventionskaskaden, om Stockholmssyndromet i förlossningsvården och om de mekanismer som gör att samhället fortsätter upprätthålla ett system där kvinnors egna röster och behov i stort ignoreras.

Om du är minsta nyfiken på förlossningsvården eller på debatten om densamma så ska du läsa den här boken! Det är en svensk och helt egen variant av Milli Hills ”Give birth like a feminist”.

För att kunna se på födandet ur ett feministiskt perspektiv behöver vi lyfta att den kvinnliga biologin, inklusive hormonutsöndringen, faktiskt fungerar på ett liknande sätt som för många andra däggdjur. Gravida kvinnor har rätt att behandlas minst lika bra som hästar, kor, och grisar när de föder. En feministisk förlossningsvård kan inte utformas för att friska gravida ska ta sig igenom systemet så effektivt som möjligt eftersom det reducerar kvinnor till en produkt med patologiska karakteristika. Det avhumaniserar en i grunden djupt emotionellt, psykiskt och spirituellt transformerande process.

Revolution i BB-fabriken av Maria Bengtsson och Kristina Turner, Domeratzky förlag

Om frifödsel, hemfödsel och ett risktänk som har gått lite överstyr

Lämna en kommentar

Förra veckan släppte SVD:s podd Blenda en dokumentärserie om Yogagirls vilda graviditet och fria födsel. Det blev en fin dokumentärserie tycker jag, där de olika perspektiven på födandet verkligen fick träda fram. Jag blev själv intervjuad i podden. En anledning till att jag återkommer till att berätta om min första förlossning är för att den på inget sätt är unik. Den belyser ett systemfel. Så många friska födande kommer ur sin första förlossning stukade och med en känsla av att de har misslyckats med att föda.

Jag vet att en bidragande orsak till den hätska debatten om Rachels födsel beror på att den var planerad att ske utan barnmorskor på plats. Ingen mödravård och ingen förlossningsvård. All kunskap som just hon behövde för att föda sitt barn fanns inom henne.

När jag lyssnar på dokumentären och tar del av den debatt som följer i tidningar och TV så blir det tydligt för mig hur exotiskt och ovanligt det fortfarande är med hemförlossning – alltså fysiologisk födsel – för många. Kvinnor som gör anspråk på sin egen kunskap ses som besvärliga och kanske lite farliga för allmänheten. Tänk om någon tar efter deras beteende? Det verkar som om många går runt med föreställningen att det är lika farligt att föda barn som det är att spela rysk roulette. Och att de enda som kan kontrollera och styra processen i rätt riktning är sjukvården.

Men för friska kvinnor som föder barn i hemmet är de absoluta riskerna för att något hemskt ska hända under själva förlossningen små. Med mödravård under graviditeten och barnmorskor i närheten vid en hemfödsel så tillkommer en högre grad av medicinsk säkerhet. Ändå har jag respekt för att kvinnor är olika och gör olika val. Rachels frifödsel var ett medvetet beslut och hon förberedde sig i månader.

Att diskutera hemfödslar – eller frifödslar för den delen – är ofta snudd på omöjligt på grund av de känslosvall som uppstår. Fakta försvinner fort från bordet.

Om mödradödlighet och vår syn på risk

Varje år dör runt sex kvinnor i Sverige under eller inom 42 dagar efter en avslutad graviditet. Av de mödradödsfall som inträffar sent är suicid den vanligaste orsaken. Dödsorsaker som har med graviditeten att göra handlar om havandeskapsförgiftning/ tromboembolisk sjukdom/ blodförgiftning och blödning. Fostervattenemboli och extrauterin graviditet är andra dödsorsaker. Indirekta dödsorsaker inträffar ibland när en grundsjukdom förvärras under graviditeten. Det kan vara hjärt och kärlsjukdomar, cancer, infektioner och hjärnblödningar. Mord förekommer också.

Att födas för tidigt är den största riskfaktorn för neonatal dödlighet. Under själva förlossningen är värkstimulerande dropp och sugklocka ofta inblandat när ett barn föds medtaget.

För att få lite perspektiv så kan man titta på hur många som dör i trafikolyckor varje år. Drygt 200 personer dör på det sättet varje år i Sverige. Hittills i år har 166 personer omkommit i vägtrafikolyckor. Och 10 kvinnor har drunknat i år.

Mellan år 2017-2020 så dödades i snitt 15 kvinnor om året av en före detta eller nuvarande partner i Sverige. Rent statistiskt så är det alltså farligare för en kvinna att vara ihop med en man än att vara gravid och föda barn. Det är sannerligen mycket upprörande!

Att jämföra siffror såhär kors och tvärs kan såklart bli lite spekulativt. Men min poäng är att vi tar risker i livet hela tiden och att det finns långt mer riskfyllda saker vi kan göra – och GÖR hela tiden utan att bli ifrågasatta – än att vara friska och föda barn.

Referenser:

https://www.nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/vald-i-nara-relationer/dodligt-vald/

https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/statistik/olycksstatistik/statistik-over-vagtrafikolyckor/

Mödradödlighet i Sverige, vad kan vi lära?

Klicka för att komma åt mm-arg-mo-drado-dlighet.pdf

Graviditetsregistrets årsrapport 2022

Drunkningsstatistik

Kasta inte bort förlossningsvård som fungerar!

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Om det är något jag har lärt mig under mina år som barnmorska (och det börjar bli några nu) så är det detta: Förstör inte fungerande förlossningsvård! För den kommer inte tillbaka.

Jag arbetade själv som barnmorska på Södra BB när det lades ner.

Det var samma vår som BB Sophia lades ner.

Två förlossningsavdelningar där både barnmorskor och födande STORtrivdes. Vi anordnade en begravning för vår arbetsplats: kastade ut rosor i Mälaren. En kör sjöng och flera av barnmorskorna i gruppen grät.

Några veckor senare anordnade region Stockholm en rekryteringsträff för de barnmorskor som sagt upp sig (många!) när deras arbetsplatser försvunnit. De ville berätta för barnmorskorna att regionen behövde dem nu! Nästan ingen kom och verksamhetscheferna stod där själva. Villrådiga.

Istället spreds barnmorskorna för vinden. Många lämnade förlossningsvården för gott. Jag började skriva på den här bloggen som nu har över 1000 inlägg.

Jag vet att det var många som hejade på dessa nedläggningar. Misstro, svartsjuka, avundsjuka, jante. Förlossningsvård där både barnmorskor och kvinnor trivs sticker många fler i ögonen än vi vill erkänna. Fungerande enheter rivs ner med mottot: Om inte alla kan få detta så ska INGEN få det.

Några månsekunder senare så kom ändå en försiktig ljusglimt. Projektet Min Barnmorska på förlossningen Karolinska i Huddinge. Nu skulle alla ”misstag” från förr rättas till. Inte skapa något vi och dem. Inte skapa två olika vårdkulturer på samma sjukhus. Inte bara lägga energi på friska lattemammor. Fokus på fungerande teamarbete med läkarna. Goda relationer till barnmorskorna på den ordinarie förlossningen. Förlossningsrädda kvinnor skulle få förtur till vårdformen.

Det blev succé! På samtliga punkter. Kvinnor ringde och bad om att få en plats i projektet innan de ens hunnit plussa på stickan.

Många gånger fick jag frågan om inte jag ville söka mig till Min Barnmorska. I mitt stilla sinne tänkte jag: de här barnmorskorna kommer arbeta som djur i några år, de kommer plöja terrängen för denna evidensbaserade vårdform i Sverige, de kommer lägga energi på att hitta fungerande arbetssätt och schemalösningar, de kommer se att vårdformen ger resultat och de kommer få känna på den där energigivande arbetsglädjen som är så sällsynt idag inom förlossningsvården. De kommer börja älska sin arbetsplats och sitt arbetssätt. De kommer hitta den där unika gemenskapen inom arbetsgruppen – den som gör att de blir känslomässigt bundna till sina kollegor och till de familjer de bistår. Då, när de på riktigt börjar känna på hur långt man kan komma med god och evidensbaserad förlossningsvård – då kommer vårdformen raseras.

Det finns fortfarande en chans att rätta till det här misstaget. Än har barnmorskorna i Min Barnmorska inte lämnat. Men jag skulle bli väldigt förvånad om det slutar på ett annat sätt nu än det gjort förr. De krafter som vill ha bort förlossningsvård där både barnmorskor och kvinnor trivs är för starka.

Doulapodden

När jag och Nils gästade Doulapodden!

Lämna en kommentar
På tåget till Stockholm!

Att låta sin bebis hänga med på jobb funkar ganska bra ibland. Mitt jobb just nu liknar ju inte ett vanligt barnmorskejobb. Jag sitter hemma och läser, skriver, tar fram texter, kursmaterial, håller föreläsningar och ger utbildningar. När Nils sover får jag det mesta som jag behöver göra gjort. Däremot: att tacka ja till att vara med i en podd är ju helt klart ett litet risktagande med bebis.

Men det var på den premissen vi åkte. Om Nils fick följa med så kommer vi! Just Doulapodden har jag gästat ett flertal gånger och jag gillar den skarpt. För dig som inte har lyssnat på den ännu – gör det! Det finns många bra avsnitt (har inte hunnit lyssnat på alla).

Just poddformatet tycker jag är outstanding för möjligheten till fördjupning i olika frågor. En sån lyx att få initierade samtal mellan två yrkespersoner rakt in i öronen. Under mina promenader eller när jag viker tvätt lyssnar jag nästan alltid på podd.

Farligt att föda?

Ämnet för det här avsnittet av Doulapodden var Är det farligt att föda? Jag och Anna Bjelkefeldt diskuterar de här frågorna:

  • Har det friska födandet hamnat på fel plats?
  • Vad är det största hotet mot födande idag?
  • Varför dog så många födande ”förr”?
  • Vad innebär övermedikalisering och vad finns det för risker med det?

Vi diskuterar optimala och suboptimala förutsättningar för födandet samt vad onödiga interventioner och risktänk i förlängningen kan leda till. Varför det behövs en klimatomställning i hur vi samtalar om födande.

Det blev ett spännande samtal. Lyssna här: Doulapodden/73 Farligt att föda?

Upplivad Nils! Men den ömma modern ser lite trött ut efter poddinspelningen…

Tack Anna för att du bjöd in oss.

Graviditet och förlossning på film

Lämna en kommentar

Hej! Jag heter Sonya och är filmvetare och kulturskribent. När jag blev gravid med mitt första barn började jag intressera mig för graviditetsskildringar på film, och fördjupade mig i ”Rosemary’s Baby”. Här kommer en text om några av de senaste årens filmer på temat graviditet och födande.

Sonya Helgesson Ralevic

Den mest kända filmen om graviditet är förmodligen Rosemary’s Baby från 1968. Den handlar om den vackra Rosemary som blir våldtagen av djävulen och bärare av hans avkomma, för att hennes svin till make ska lyckas i sin karriär som skådespelare.

Det är inte den enda filmen som använder graviditet som skräckelement. Som ett tillstånd då en osynlig och alienlik parasit lever av och genom kvinnan, lockar den gravida kroppen gärna fram skräckberättelser.

Åtminstone om det är en man som fantiserar.

Det är inte svårt att se att Rosemary’s Baby bottnar i en misogyn kvinnosyn, särskilt när man vet vad Roman Polanski gjort sig skyldig till privat. Samtidigt har jag tidigare argumenterat för att man i en feministisk motläsning av filmen kan finna att filmen skildrar avigsidor av graviditetsupplevelsen som inte rymts i andra genrer än i skräckgenren (åtminstone inte på 60-talet), och att man som gravid kvinna kan finna stärkande identifikation med Rosemary. (https://flm.nu/2019/08/helvetesgraviditeter/)

En graviditet är och kan vara många saker. En fantastisk utomkroppslig, andlig och djupt meningsfull tillvaro för många. En tid av oro, ångest och smärta för andra – eller samma personer, på en och samma gång. Det är ett faktum att man som födande kvinna rör sig nära döden. Att bära och ge liv är också att potentiellt bära döden i kroppen. Men måste graviditeter för den sakens skull skildras genom skräckgenren där den gravida kroppen används som ett förfrämligande element? Krävs det feministiska motläsningar för att finna bra skildringar av graviditet och födande på film – eller har det hänt något sen 1968?

Mia Farrow – Rosemary’s Baby

Jo, det har det allt. Bara under förra året kom till exempel två filmer om ofrivilliga graviditeter: ”Ninababy” och ”Never Rarely Sometimes Always”. ”Ninjababy” är en norsk romantisk komedi om en serietecknare som för sent upptäcker att hon är gravid. Fostret gestaltas som en lillgammal ninjabebis som kritiserar Rakels liv och tjatar om att den vill bli bortadopterad till Angelina Jolie. ”Never Rarely Sometimes Always” är ett abortdrama om 17-åriga Autumn som måste resa över delstatsgränsen för att kunna avsluta sin graviditet i det abortfientliga USA. På kliniken i hennes hemstad försäkrar sköterskan att fostrets hjärtljud kommer vara det finaste hon någonsin har hört, men för Autumn gör ljudet bara att ångesten blir allt mer kompakt. Hon kommer hem och börjar slå på sin mage i ett försöka att avsluta livet där inne. Båda två är träffsäkra filmer som ger ordentlig plats år den unga kvinnans upplevelse.

Under Göteborg Film Festival hade ytterligare en film om graviditet premiär – ”Du som er i himlen”. Filmen är baserad på Marie Bregendahls roman ”En dödsnatt” och utspelar sig under ett ödesmättat dygn på en gård i 1800-talets Danmark. Huvudperson är inte den gravida kvinnan, utan hennes äldsta dotter – Lise. Lise är 14 år och ska snart lämna gården för att börja skolan. Hon har fem yngre syskon, och ska alltså snart få ett sjätte.

Öppningsscenen liknar en gudomlig vision som varslar om vad som komma skall. Lise går på ett vackert vetefält, nynnar en melodi och blåser på en maskros. Men fröna som blåser iväg bildar ett moln på himlen, som snabbt mörknar och övergår i rött. Det börjar regna blod. Scenen bryts och vi kastas istället in i ett vardagligt och idylliskt familjemyller. I en tidig scen samlas alla barn och mamman vid köksbordet, där mamman sitter och smörar bröd. Det är stojigt och trivsamt. Men snart börjar värkarbetet och barnen skickas iväg till kusinerna på gården bredvid, och det visar sig att Lises förväntansfyllda tillvaro hänger på en tunn tråd – lika skör som spetsgardinen i fönstret.

Perspektivet är genomgående Lises. Därför får vi inte följa förlossningsförloppet särskilt nära – de skymtar vi får se är från de tillfällen då Lise smugit sig hem och kikar in bakom en dörr. Men den komplicerade förlossningen är filmens dramatiska kärna och motor. Filmen fångar spännvidden mellan födandet som det mest naturliga och vardagliga som finns, och samtidigt det mest extrema och dramatiska man kan uppleva. Lise försöker orientera sig i situationen och har främst kristendomens lära att använda som kompass. Är det som händer ett gudomligt straff, och är det en konsekvens av något hon själv har gjort?

”Pieces of a Woman”

En desto mer närgången förlossningsskildring får vi i ”Pieces of a Woman” från 2020. Den som snart ska föda sitt första barn kan med fördel vänta med att se filmen. Vi kastas in i filmen när Martha är höggravid. Martha och hennes partner Sean har valt att föda hemma. I en enda lång, imponerande tagning får vi följa förlossningen som (åtminstone för en lekman) ser mycket trovärdig ut. Men något går fel och bebisen hinner bara ta några andetag innan hon dör. Resten av filmen handlar om det efterföljande sorgearbetet, och hur förlusten bildar sprickor i familjerelationerna som blir svåra att överbygga.

Som en förlossningsskildring är filmen ångestladdad och stark. Av dramaturgiska skäl är det en relativt snabb förlossning vi får följa, men intensiteten och trovärdigheten gör att den känns längre än vad den är. Precis som i ”Du som er i himlen” handlar filmen om de svallvågor en komplicerad förlossning kan föra med sig, även om tidsramarna ser olika ut. I sin koncentrerade form tar ”Du som er i himlen” slut efter ett dygn, och vi som publik får själva föreställa oss hur Lises tillvaro påverkas på lång sikt av dramat som har utspelat sig. I ”Pieces of a Woman” handlar merparten av filmen om själva svallvågorna.

Tyvärr blir resultatet inte helt lyckat. Många trådar sätts i spinn, bland annat en om en rättsprocess mot barnmorskan, som också får utgöra filmens klimax. Skrämselpropaganda mot hemfödsel? Nja, kanske inte, man får förstå det som att filmen i första hand intresserar sig för sorgen i att förlora ett barn. Familjens vilja att dra barnmorskan inför rätta är säkert en trovärdig reaktion, inte minst i ett USA som är besatt vid rättsliga processer. Men det är också någonting som skaver i skildringen av barnmorskan. Hon fråntas röst, snarare används hon som ett symboliskt slagträ mellan de olika familjemedlemmarna. Kusinen, som också är åklagare, försäkrar Martha om att de kommer vinna, att ”everyone hates her”. Hm. När man ändå väljer att utvidga filmen och gör den till ett rättsdrama, är det ett märkligt val att inte inkludera barnmorskans perspektiv. Inte ens under själva rättegången får vi höra hennes syn på vad som hände. Hon avvisas helt enkelt som en inkompetent barnmorska.

Förlossningen skildrades ändå på ett fint sätt. Vad är det man säger, två steg framåt, ett steg bak?

Genom filmhistorien har man har känt ett behov av att spetsa till graviditeter, om de alls skildrats. Alla filmer jag har diskuterat har förvisso en dramatisk knorr – om det inte rör sig om en ofrivillig graviditet så är antingen fostrets eller mammans liv i fara. Men det är ju också viktiga, utbredda kvinnliga erfarenheter. Jag tror inte man ska lägga alltför mycket vikt vid det faktum att ”Pieces of a Woman”, den film jag tycker är minst lyckad, är den enda som är regisserad av en man – men det är intressant att få syn på att graviditet och födande äntligen börjar ta plats på vita duken, och att det är kvinnor själva som i hög utsträckning berättar. Fler och fler filmskapare tycks inse att graviditeten och födandet inte behöver kryddas med djävulsbarn eller alienfoster för att vara engagerande, skrämmande och intressanta nog. Födandet i sig är stoff nog för konsten. Det är ju livets bästa berättelse.

Läs mer på sonyahelgesson.com

Rosemary’s Baby och Never Rarely Sometimes Always finns på Viaplay, Pieces of a Woman på Netflix. Du som er i himlen har inte fått premiärdatum än och Ninjababy finns inte heller att streama i nuläget.

Krisen i förlossningsvården

1 kommentar

Jag har inte skrivit så många rader om den pågående krisen i förlossningsvården. Dels beror det på att jag har fullt upp med att snusa på en fyra veckor nyfödd bebis. Men kanske framförallt för att jag är trött och lite uppgiven när det kommer till barnmorskors arbetsvillkor och kvinnors födevillkor. Jag vet, det känns hemskt att skriva ut det så i text.

Uppgiven får man väl ändå inte vara? Lite jävlar anamma och kampvilja finns det väl ändå därinne. Klart det gör. Men den är inmurad. Jag har varit med om flera barnmorskeuppror, jag har varit med om nedläggningen av Södra BB. Då försvann jättemånga barnmorskor från förlossningsvården. Jag har skrivit debattartiklar och ett personligt brev till den politiker som var ansvarig. Då när jag fortfarande närde ett hopp om att en förändring skulle kunna ske. Bara vi berättade hur läget var. Det här var år 2014, år 2015, år 2016.

Sen dess har situationen bara blivit värre. Jag tror att få på riktigt förstår hur både fysiskt och känslomässigt ansträngande det är att vara barnmorska i en pressad förlossningsvård. I en vård där allt egentligen borde vara fantastisk. Men där det faktiskt inte är det.

Kan vi inte bara sluta säga att vår förlossningsvård är världsbäst och att majoriteten av kvinnorna är supernöjda. Att patientsäkerheten inte är hotad. Det stämmer inte. Och vi vet det, allihop. Ja det finns definitivt öar av fantastisk förlossningsvård i vårt land men de är just det: öar. Inte landskap. Att de flesta överlever sin förlossningsvård är ingen bra måttstock.

Nu finns det ny forskning som visar att det inte är brist på barnmorskor utan brist på bra arbetsvillkor för barnmorskor.

Eva-Maria Wassberg, senior barnmorska, skrev nyss ett av de bästa inlägg jag läst om svårigheten att förändra förlossningsvården. I sin text beskriver hon alla de försök som inte lett till någon övergripande förändring. Försök 1, försök 2, försök 3, försök 4 och försök 5. Såhär avslutar hon sitt inlägg:

Som pensionär efter ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom mig och nu i rollen som tf ordförande i Göteborgs Barnmorskesällskap, ser jag att vi har goda förutsättningar att få till världens bästa kvinnohälso- och sjukvård. Vi har den forskning som behövs, vi har den kompetens som behövs genom alla välutbildade barnmorskor och alla barnmorskor som forskar, disputerar, avancerar till lektorer, docenter, professorer, vi lever i ett av världens rikaste länder, har lagar som styr oss som till exempel hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen, patientlagen och arbetsmiljölagen. Därutöver barnmorskans etiska kod som ställer oss på kvinnans sida.

Jag avslutar min berättelse med en fråga till dig, kära läsare:
Varför har vi inte kommit längre?

Många är vi barnmorskor som känner igen oss i Eva-Marias text. Någon är inne på försök 1, någon har hunnit till försök 3 medan en annan nu är inne på försök 5.

Många är vi också som har försvunnit ut i någon slags periferi där sådana här nyheter om kriser i förlossningsvården inte biter på oss lika mycket längre. För det är mänskligt att till slut resignera. Kasta in handduken. Tappa tilltron. Att ge upp och byta bana. Kanske är det till och med sunt? Att lämna en relation där man bara ger men inte får något tillbaka kan vara det som gör livet värt att leva igen.

Och pensionen ska vi inte tala om.

Jag tycker det är jättebra att Irene Svenonius nu hörsammar barnmorskors önskan om en barnmorska per födande kvinna. Men jag är rädd att hon gör det försent.

trygghet i födandet

Felen vi gör när vi jämför olika sätt att föda på rakt av med varann

Lämna en kommentar

När det pratas om födslar så blandar vi ibland ihop olika typer av födslar och jämför dem rakt av med varann. Det kan lätt bli tokigt eftersom det blir som att jämföra äpplen och päron med varann. Det är ju två olika frukter. Ett äpple ska smaka och se ut på ett visst sätt, ett päron likaså. De smakar lite olika. Men det är inte något fel med varken frukten päron eller frukten äpple. Båda kan vara utsökta. Däremot: någon kan ju ha önskat sig ett äpple och blir då besviken när det visade sig bli ett päron som serverades. Och tvärtom.

Ibland hamnar vi ändå i diskussioner om vad som är bättre och finare. Då kan en del utropa: Päron åt alla! Medan några istället förespråkar äpplen åt alla! Det här att förespråka en viss frukt åt alla blir dumt.

Däremot har jag full respekt för att en individ verkligen, och då menar jag verkligen, föredrar det ena eller det andra. En längtan efter äppelförlossningen kan vara stark och existensiell.

Vissa kanske av olika anledningar inte kan få uppleva en äppelförlossning hur gärna de än skulle vilja. Någon menar att just det faktumet är orättvist. Om inte alla kan få äppelförlossningar så ska INGEN få det. Kanske är det bäst att inte prata om hur de som faktiskt kan få uppleva äppelförlossningar ska göra för att förbättra sina chanser att nå fram till det ätmogna äpplet – eftersom dagens system gör så att många vurpar på stegen till äppelträdet.

Den som blir stolt och lycklig över att noga ha förberett sig inför en äppelförlossning, som med hjälp av de egna förberedelserna inte trillar av stegen utan får fatt i sin specifika frukt. Den personen ställs ofta i skamvrån efteråt. Kanske får den personen veta att äppelförlossningen bara var en slump! Att egentligen är det päron som är bäst och säkrast åt alla. Gå inte runt och var mallig för det där äpplet nu. Och framförallt – basunera inte ut det till andra! Förr i tiden dog man av äpplen.

Men vårt system favoriserar faktiskt en viss fruktsort. Alla de som gör anspråk på den andra frukten blir misstänkliggjorda. Vissa inser att om jag vill få fatt på det där äpplet, ja då är det nog bäst att jag kliver fram till äppelträdet på natten när ingen ser. Utom räckhåll för alla fruktvaktare.

Instinkter i födandet

Instinktiv födsel är ett annat sätt att beskriva vad en fysiologisk födsel är. Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. Det är vad som menas med att kvinnor i grund och botten har förmågan att föda barn på ”egen hand” – precis som andra djur inte behöver överlägga med någon extern part för att kunna föda. Katter känner instinktivt när det är dags och hittar ett undanskymt ställe där de föder sina kattungar. De vet precis hur de ska göra. Allt grundat på medfödd instinkt (inte samma sak som att det alltid går vägen med lyckosamt resultat).

Det är lättare att få tillgång till sina instinkter i en välbekant miljö, omringad av välkända människor. Det är också lättare om det finns en inre tillit och ett självförtroende. Att man helt enkelt litar på sina egna instinkter. Just därför är en planerad hemfödsel den bästa förutsättningen om man fullt ut vill få tillgång till sina instinkter under födseln. De flesta hembarnmorskor är väl medvetna om detta eftersom de har fått se det med egna ögon. De vet att det viktigaste blir att skydda kvinnans sfär, att inte störa i onödan. Trygghet, lugn och ro. All medicinsk kontroll bör göras så följsamt och smidigt som möjligt så att det inte stör.

Det finns många saker som kan sätta ens egna instinkter ur spel. Okänd miljö, att vara ”gäst” på någon annans territorium. Ligg här, gör så. Okända människor. Egna starka rädslor. Vårt autonoma nervsystem reagerar då och drar i handbromsen även om vi kanske intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna. Kruxet är att vi inte föder med vår tankehjärna (vårt neocortex) utan med vår mer primitiva del av hjärnan: det limbiska systemet eller känslohjärnan.

Det kan gå jättebra ändå. Just eftersom våra födande krafter är starka, ja de kan vara mycket starkare än någon handbroms. Det är därför vi ibland läser om kvinnor som föder på flyg, i bilar och på parkeringsplatser. Anmärkningsvärt är att de där snabba födslarna ofta går utmärkt rent fysiskt. Även om upplevelsen kan vara traumatisk.

Smärtlindring under förlossningar

Kvinnor har i alla tider sökt olika sätt att lindra smärtan under sina födslar. Det är helt naturligt att vilja lindra den smärta som kommer under tröskeln eller övergångsskedet, då när barnet ska pressas ner och ut i världen. Att motstå medicinsk smärtlindring när den finns att tillgå är särskilt svårt under just den fasen av förlossningen. Men medicinsk smärtlindring kan sätta de egna instinkterna ur spel och leda till en kaskad av andra medicinska interventioner under förlossningen. Även mildare medicinsk smärtlindring som lustgas kan sätta egna instinkter ur spel. Verklighetsuppfattningen kanske ändras och fokus blir på att andas in så mycket gas som möjligt.

De som från början önskar en instinktiv födsel planerar därför ofta att försöka föda utan medicinsk smärtlindring. De optimerar istället allt det andra så att de får annan hjälp att hantera sin smärta. De kanske säkrar tillgången till varmt vatten, gör en oxytocinkoja, har kontinuerligt stöd och egna inövade avslappningstekniker som gör att de får ett maximalt endogent oxytocin och endorfinpåslag. En del blir förbluffade över hur enkelt och lätt det faktiskt kan vara att föda utan medicinsk smärtlindring när förutsättningarna runtomkring är optimala.

För andra fungerar det inte så enkelt och lätt och för dem kan det bli en befrielse att efter flera timmars kamp få ta sig ur den planerade instinktiva födseln. Att få annan hjälp, medicinsk smärtlindring och dropp – och att då kanske äntligen kunna slappna av och ta emot sitt barn. Gud så skönt.

Andra har ingen som helst lust att pröva på en omedicinerad förlossning utan vet från början att de vill ha all smärtlinding och all medicinsk hjälp de kan få. Alla har precis samma rätt till sin förlossning. Den enas besvikelse kan vara den andres förhoppning. Den enas dröm kan vara den andres mardröm.

Olika utgångspunkter

Däremot går de olika sätten att föda på inte att jämföra rakt av med varann. En igångsättning av en förlossning är något annat än en förlossning som startar spontant. När förlossningen sätts igång med hjälp av mediciner så behövs oftast en annan typ av övervakning. Personalen behöver veta vad de gör. Barnet och värkarna behöver övervakas mer noggrant så att inte värkarna kommer för ofta och för tätt vilket kan leda till syrebrist. Vidare så verkar syntetiskt oxytocin mer lokalt på livmoderns sammandragningar och ger inte de känslomässiga fördelar som kroppseget oxytocin gör (som kan vara både smärt och ångestdämpande). Därför kan igångsatta värkar ibland upplevas som vassare och medicinsk smärtlindring blir ofta nödvändigt. Men inte för alla.

En planerad kejsarfödsel är ju att föda barn med hjälp av en operation. Då är det saker som operationsteknik, kirurgisk skicklighet och väl inövat teamarbete som blir viktigt. Men också goda förberedelser och att den som föder känner sig trygg, sedd och respekterad från början till slut. En kejsarfödsel kan göras till en familjevänlig och högtidlig fest.

Poängen här är att det viktiga för upplevelsen inte är sättet man föder på utan snarare känslan man föder med.

Ett personligt pris i botten

Det är viktigt att konstatera att det inte är självplågeri som ligger bakom att vissa vill välja en hemfödsel utan en epidural. Eller en sjukhusförlossning utan epidural. Ett högst personligt pris ligger till grund för det önskemålet. En önskan om att nå en viss frukt.

Trygghet kan vara att föda på sjukhus med epidural. Jag har varit med på många sådana förlossningar. Eller med hjälp av en planerad kejsarfödsel. Trygghet kan vara att föda hemma omringad av välkända människor som inte stör i onödan. Inget av dessa alternativ är mer rätt eller fel än det andra. Allt beror på vem som föder, den personens unika förutsättningar och vad den personen själv önskar.

Foto: Lovisa Engblom
Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som det var för ett år sedan

3 kommentarer

Jag vet att kvinnor idag behöver gå till barnmorskan eller ultraljudet ensam – kanske med sin partner på videolänk. Många kontroller och bedömningar på sjukhuset behöver göras utan en nära anhörig på plats. Förberedelsekurser får ges via zoom. Det finns nog generellt en stor förståelse hos gravida och deras partners att det är så det behöver vara just nu. För det ligger ju i allas vårt intresse att minska smittspridningen av Covid-19.

Men jag måste erkänna att en stark känsla av vanmakt och sorg uppstod i mig när jag förstod att många kvinnor landet över som en konsekvens av Coronarestriktioner – nekas att ha sin friska partner eller stödperson hos sig under delar av själva födandet. Innan personalen på avdelningen vet om kvinnan befinner sig i så kallad aktiv fas av förlossningen så kan partnern behöva vänta i bilen på parkeringen medan kvinnan få ta sina värkar ensam inne på intagningsrummet. Om det är en igångsättning som startar upp på BB så kan kvinnan behöva vara ensam i timmar under födandet.

Att kvinnor separeras från sin (friska) partner eller annan stödperson som kvinnan knytit an till under själva förlossningen ser jag allvarligt på. För det är att göra ett ingrepp i den känslomässiga process som födandet är. Precis som en del kommer behöva akut sjukvård: Vi plockar ju inte bort en av de viktigaste personerna i ett operationsrum bara för att vi har en pågående pandemi. På samma sätt kan vi inte göra ett ingrepp i kvinnans trygghet under en förlossning. Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som för det var för ett år sedan.

Denna rutin har nämligen lett till situationer där kvinnan ibland får ligga ensam i timmar på intagningsrummet för att invänta någons bedömning. Det har lett till situationer där par separeras från varann under födandets mest intensiva delar (på bekostnad av att teamkänslan och de gemensamma förberedelserna för hanteringen av födandet går förlorade). Det har lett till situationer där kvinnor med krystkänsla separeras från sin partner och stödperson för att sedan själv behöva ombesörja att kontakta dem när personalen också förstår att barnet snart är på väg. Det har lett till situationer där kvinnor med sexuella övergrepp i anamnesen (som själva bett om att få avstå vaginala undersökningar under födandet) – har behövt underkasta sig en vaginal undersökning utan partner eller stödperson vid sin sida – för att ultimatum har ställts. Det enda sättet att få tillbaka partnern till rummet har varit att behöva underkasta sig undersökningen.

Även om vi lever mitt i en allvarlig pandemi så måste vi kunna ställa oss frågan vad som egentligen är rimligt i varje given stund. Principen bör vara att de restriktioner och de rutiner som vi underkastar oss ska göra mer nytta än skada. Att inte få fira jul med hela tjocka släkten eller att behöva gå på en del kontroller på sjukhuset utan nära anhörig – och ha planeringsmöten via zoom istället för ansikte mot ansikte – det är nog något som de flesta av oss kan ha stor förståelse för.

Däremot så riskerar hanteringen av Coronapandemin att bli en skamfläck i vår historia där kvinnors psykosociala behov i samband med sina förlossningar har kommit att åsidosättas bortom rimlighet och sans. För kvinnors förlossningar – och därmed de känslor och emotioner som är kopplade till denna händelse – är lika viktiga idag som de var för ett år sedan.