Är Sverige redo för vårdmodeller med barnmorskekontinuitet?

För några dagar sedan läste jag Maja Larssons text i DN om Barnmorskan som försvann från människors vardag

I slutet av 1800-talet var barnmorskan synlig i samhället, och kunde ha enorm betydelse för familjer. Dagens barnmorskor finns på mottagningar där man behöver boka tid. I stället kanske sociala medier fyller behovet av en barnmorska att ha en personlig relation till, skriver författaren Maja Larsson.

Det finns egentligen ingen motsättning mellan sjukhusförlossningar och en barnmorska i byn. Dagens fragmenterade mödra – och förlossningsvård där kvinnor går en snitslad bana mellan olika institutioner och vackert tar seden som den kommer på respektive institution, den är inte särskilt modern. Jag skulle säga att vår modell för födande idag är rätt omodern.

Barnmorska Ingegerd Hildingsson (tidigare verksam som forskare och professor) har skrivit en bok om vårdmodeller med barnmorskekontinuitet. I den går hon igenom den forskning som finns och som tydligt visar på fördelar med att ha en modern och uppdaterad variant av en ”barnmorska i byn”. Den röda tråden som löper genom historien och som inte går ur tiden är behovet av att ha en personlig relation till sin barnmorska. Ingen avancerad teknisk utrustning eller topptrimmat operationsteam i världen kan slå den trygghet och säkerhet som kommer av att ha byggt relation över tid. Att ta med sig den tryggheten in i förlossningsrummet (som förvisso gärna får ha avancerad teknisk utrustning och ett topptrimmat operationsteam i bakfickan) kan göra all skillnad i världen.

Det gäller att förstå att relationer är ett skyddsnät. Det är svårt att begå våld på någon man känner intimt och har fattat tycke för – och som man sedan ska träffa igen. Men det är lätt att begå övertramp på någon man inte känner och som man förmodligen aldrig mer kommer träffa efter att man stämplat ut från sitt hektiska pass. Om det uppstår ett känslomässigt trauma hos den födande så är det en annan institution som i den akuta fasen får skrapa ihop bitarna och försöka hjälpa.

Ingegerd Hildingsson sätter fingret på detta i sin bok:

I modern hälso-och sjukvård ses ofta kroppen som en maskin och livmodern som en muskel som kan manipuleras och förlossningen som en process som kan styras. Sett ur ett större perspektiv, med barnafödandet som en livshändelse, så spelar psykologiska och sociala faktorer en stor roll i hur förlossningen upplevs och framskrider. Förlossningsupplevelsen följer med in i nästkommande graviditet och minnet av förlossningen är ofta levande under lång tid efteråt. Om kvinnan upplever förlossningen negativ eller traumatisk finns det risk att drabbas av förlossningsrädsla.

Det finurliga med att barnmorskan och kvinnan gör den här gravidresan ihop är att den verkar skydda båda. Risken att barnmorskor som arbetar inom vårdmodeller med kontinuitet ska bli utbrända minskar, medan arbetstillfredsställelsen ökar. Arbetet inom kontinuitetsmodeller innebär färre avhopp från yrket!

Evidensen visar tydligt att vårdformer med kontinuitet är bättre för kvinnor eftersom den leder till färre interventioner och ökad tillfredsställelse med vården SAMTIDIGT som barnmorskor behålls där de behövs så förtvivlat – inom förlossningsvården. Winwin. Så, vad väntar vi på?

Ingegerd Hildingssons bok ”Vårdmodeller med barnmorskekontinuitet” är en bra bok att läsa för dig som är intresserad av att implementera denna vårdform i Sverige.

Ingegerd Hildingsson

Ring barnmorskan! En framtidsspaning

The positive Birth Calendar 2021

Av Ingegerd Hildingsson

Jag som skrivit detta inlägg heter Ingegerd Hildingsson och är barnmorska sedan 36 år. Jag är också professor i reproduktiv hälsa och forskar bland annat om kontinuitetsmodeller och förlossningsrädsla. Här vill jag ge en framtidsspaning om barnmorskans profession och födandets villkor.

Ingegerd Hildingsson Foto. Mikael Wallerstedt

SARA

Sara stod på knä, lutad över sängen där mjuka kuddar avlastade hennes tyngd. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs på huvudet. Hennes blick var inåtvänd, hon tog ett par klunkar ur juiceglaset som stod på det lilla sängbordet bredvid. Kläderna låg slängda lite här och var. Plaggen hade åkt av ett efter ett ju mer ansträngningen skapat värme och svett i hennes kropp. En våg började byggas upp i hennes inre, det stramade inombords, ryggen kändes nästan som att den skulle gå av. Ett långsamt JAAAA med mycket mörk röst formades automatiskt i hennes inre, tung, ner, tyngd, JAAAA, var det mantra hon hade lärt in. Det fungerade att möta smärtan på detta sätt. Marcus torkade svett ur hennes panna. Deras ögon möttes. Snart skulle de få möta sitt barn, deras kärleksskapelse. Tiden fanns inte längre, Sara visste inte hur länge värkarbetet hade pågått. Det var sen eftermiddag och nog hade hon hållit på hela dagen?

De senaste dagarna hade Sara känt sig lite disträ och samtidigt förväntansfull. Rastlösheten bytte av tröttheten. Det var varmt både utomhus och inomhus. Hon hade simmat nästan varje dag, njöt av vattnet som smekte hennes kropp och av att hon kände sig lättare och mindre svullen. Det var nu fyra dagar över det beräknade datumet. Nog hade hon haft enstaka sammandragningar de senaste veckorna och hon hade fått gå på toaletten oftare de senaste dagarna. Men inte förrän i morse hade hon börjat tro på att det verkligen kunde vara dags. Sara visste allt om latensfasen, att den kunde hålla på länge. De känslor som den medförde kunde vara allt från ökad energi till uppgivenhet. Hon hade läst att det var viktigt att låta latensfasen ta sin tid, att den förberedde för det som skulle komma. Det riktiga värkarbetet.

I morse hade det kommit lite blodblandat slem när Sara gick på toaletten. Kunde det vara den berömda slemproppen?

Tätare och starkare, längre och kraftigare. Barnet rörde sig inuti henne. Hon strök sin enorma mage och viskade välkomnande ord. Pausen var kort, nu kom nästa kraftfulla sammandragning, JAAAA, tung, ner, tyngd, JAAA. Hennes röst var så annorlunda, så mörk, stabil, ett urkraftsläte. Så visste hon plötsligt att något var annorlunda. Ring barnmorskan! sa hon till Marcus, det är snart dags.

EMMA

Telefonen ringde kvart över tre. Emma ställde några rutinfrågor, bad att få prata med Sara, lyssnade till hennes andning under en värk. Efter många år som barnmorska kunde Emma kategorisera ett värkarbete genom att lyssna till kvinnans andning, läten och höra om det var möjligt att föra ett samtal under en värk. Det var det inte. Vi ses om en stund avslutade Emma samtalet. Emma kontrollerade att all utrustning fanns med, tog fram de läkemedel hon eventuellt kunde behöva och packade allt i den stora lådan bak på elcykeln.

Efter den stora pandemin, ekonomikrisen som följde och det allt viktigare miljöarbetet hade många restriktioner tillkommit. Distansarbete var numera vardag för alla som kunde. Människor reste mindre, både privat och i arbetet. Konsumtionen hade också minskat till följd av den ökade arbetslösheten. Restriktionerna hade omfattat begräsningar i tillgång på vatten, bilkörning och import. Allt fler hade börjat odla mer av sin egen mat. Det var inte bara negativt det som skett efter utbrottet av pandemin. Människor började rannsaka hur de levde. Regeringen – som hade tillskjutit oerhörda mängder med bidrag till kommuner och regioner under krisen – fick också omvärdera många aspekter.

Under pandemin blev det tydligt hur viktigt det är att lita till vetenskapen. Att i alla områden agera utifrån den bästa tillgängliga evidens som finns.

Det hade varit bara till fördel för Emmas profession. Under pandemin började kvinnor undvika sjukhus på grund av rädsla för smitta. Hemfödslarna ökade och kvinnor började också välja att föda oassisterat. En orsak till det var bland annat att partners inte längre gavs möjlighet att följa med vid besöken under graviditeten eller i samband med födseln. Det stora bekymret för kvinnor som ville föda hemma var att hitta en barnmorska som kunde hjälpa till. Det kostade också väldigt mycket att anlita en barnmorska, tidigare fanns inga bidrag till hemfödsel, familjerna hade fått bekosta detta med egna medel.

Nya evidensbaserade riktlinjer

Men så hände något. Det kom nya, evidensbaserade riktlinjer på hur en god förlossningsvård ska organiseras och bedrivas. Tidigare hade evidens enbart studerats ur ett medicinskt perspektiv, men den senaste nationella utredningen hade även tagit kvinnors upplevelser i beaktning. Det hade resulterat i att all vård under graviditet och födande samt den första tiden efter nu bedrevs i statlig regi. En vårdpeng följde kvinnan, som själv gavs möjlighet att välja vilken vårdgivare som önskades, vilken vårdform som föredrogs, men även vilket förlossningssätt som valdes. Detta hade tidigare inte varit möjligt. När förlossningarna flyttades från hemmen till sjukhusen under 1940-60 talet byggdes förlossningsvården och dess organisation upp lika som operationssalar och kirurgavdelningar. Vårdens fragmentering hade börjat. Distriktsbarnmorskan, som var känd av medborgarna där hon verkade och respekterad för sin kunskap fick då andra uppgifter.

Mödrahälsovården som började byggas ut under 1940-talet innefattade till en början enbart kontroll av kvinnans blodtryck och urinprov, men med ökad kunskap och diagnosmetoder utökades också barnmorskans uppgifter inom mödrahälsovården. Det förebyggande arbetet bestod av flera hörnstenar. Graviditetskontroller, föräldrautbildning, abortförebyggande verksamhet, preventivmedelsrådgivning var relativt förekommande under 1980-90 talet. Senare tillkom information om fosterdiagnostik, alkohol-och tobaksprevention, samtal om våld i nära relationer. När datajournaler infördes blev tidsbokningen mer detaljstyrd och barnmorskan miste en del av sin frihet att ge individualiserad vård. Måhända uppvägdes detta av säkerhet i registrering och journalföring när vården blev alltmer digitaliserad.

I svallvågorna av allt som hände under 2020-talet gavs också möjligheter för barnmorskor att arbeta evidensbaserat. Inte bara inom sjukhusvården utan genom att kunna erbjuda kontinuitet genom hela vårdkedjan, från graviditet, under födsel och eftervården. Det generösa startbidraget som Emma fick hade använts till inköp av utrustning, som dator, CTG-apparat och elcykel. Men viktigast var hennes trästetoskop. Händer, öron och tålamod är en barnmorskas viktigaste instrument.

Trästetoskop
Foto: Lovisa Engblom

Barnmorskan kommer

När Emma kom hem till Sara och Marcus stannade hon i dörröppningen för att känna in atmosfären. Här fanns ingen rädsla, bara fullkomlig tillit, till kroppen, till processen, till förmågan att föda. Sara och Marcus hade valt att föda hemma. Graviditeten hade varit normal, de önskade ha en så naturlig födsel som möjligt. Samtidigt var de väl pålästa och visste att en födsel ibland kan ta en annan inriktning än vad som önskas. Emma var väl medveten om att många fortfarande tyckte att hemfödsel var ansvarslöst.- Tänk om nånting skulle hända! Den tanken fanns i det kollektiva medvetandet.

Kunskap, baserad på vetenskapliga studier om säkerhet vid hemfödsel hade så småningom nått beslutsfattarna och efter några remissrundor bestämdes det att hemfödsel skulle ingå i det ordinarie sjukvårdsutbudet, under förutsättning av den assisterades av en utbildad barnmorska som hade tillgång till nödvändig utrustning och läkemedel. Krav ställdes också på den födande kvinnan. Det skulle vara en okomplicerad graviditet med en förväntad normal födsel. Ett (1) barn i huvudbjudning, fött i fullgången tid (mellan graviditetsvecka 38 och 41) samt att det fanns möjligheter till akut transport till sjukhus i händelse av komplikationer. De flesta föräldrar var nöjda med dessa restriktioner.

Ofta blev det så att födseln startade i hemmet, barnmorskan var med hemma och födseln avslutades alldeles normalt. Någon enstaka gång hände det att kvinnan önskade smärtlindring och ville åka till sjukhus. Det kunde också hända att födseln gick alldeles utmärkt men att mer vård behövdes efteråt, exempelvis om kvinnan blödde för mycket eller om barnet visade tecken på att inte må bra. Emma hade aldrig varit med om ett barn som inte mått bra, men någon gång hade en kvinna som fött hemma börjat blöda sex-sju timmar efter födseln. Den kvinnan skattade sin förlossningsupplevelse mycket positivt. Att bli överflyttad till sjukhus efteråt för att få dropp och livmodersammandragande medel var inget negativt för henne. Som hon själv uttryckte de: det är ju därför jag valde att föda hemma med en barnmorska, de har kompetens att avgöra om man behöver sjukhusvård eller inte.

Emma smög sig försiktigt in i Sara och Magnus sovrum. Att vara gäst hos en födande kvinna och hennes partner innebär ett annat förhållningssätt än man normalt har på sjukhus. Även om personal försöker respektera föräldrars privata sfär så är förlossningsavdelning på sjukhus personalens domäner. I hemmet, däremot, är förhållandet det omvända. Därför ville Emma känna in och bli inbjuden innan hon gjorde något mer. Sara var mitt i en värk, men när den släppte frågade Emma viskande hur det gick? Sara nickade men orkade inte prata så mycket. Emma la sin hand på hennes mage och höll den där för att känna styrkan i värkarna, som nu kom med ungefär tre minuters intervall. Efter en stund frågade Emma om hon fick kontrollera hur barnet mådde. Det gick bra och Emma lyssnade en lång stund med sin bärbara dopton. Helst ville hon lyssna med sitt trästetoskop, men avstod så länge för att Sara inte skulle behöva ändra ställning.  Barnets hjärtljud lät regelbundet med en frekvens på runt 140 slag per minut.

Sara undrade om Emma kunde undersöka hur långt hon kommit i sin födsel. Under graviditeten hade de kommit överens om att Sara gärna fick säga till när hon ville bli vaginalundersökt. Först kände Emma utanpå Saras mage, för att känna efter åt vilket håll barnet låg, att barnets huvud låg neråt, och för att känna efter utifrån hur långt ner barnet trängt i bäckenkanalen. Under den vaginala undersökningen kände Emma att livmoderhalsen var helt utplånad, modermunnen öppen 7 cm, barnets huvud stod strax nedom spinaetaggarna i bäckenet och en stor buktande hinneblåsa kändes. Sara hade jobbat igenom stor del av öppningsskedet hittills. Barnets hjärtljud avlyssnades igen, denna gång med trästetoskopet. Det lät regelbundet och bra.

Emma satte sig vid parets köksbord och kopplade upp sin dator mot sjukhusets server. Hon började skriva i den elektroniska förlossningsjournalen. Om det skulle behövas råd eller hjälp från sjukhuset så underlättade det med en tydlig dokumentation. Emma skrev in de undersökningar som gjorts samt en planering för den fortsatta vården. Eftersom allt verkade vara normalt så fick Sara och Marcus fortsätta hantera värkarbetet med FUR-metoden. Emma fanns i bakgrunden som stöd, gav lite massage då och då, uppmuntrade Sara till att äta och dricka, gå regelbundet och tömma urinblåsan samt vara i rörelse. Sara började skaka och blev orolig, smärtan tog över. Emma och Marcus hjälpte henne till duschen för smärtlindring. Det varma vattnet hjälpte bra.

Övergångsskedet

Efter en halvtimme gick Sara tillbaka till sovrummet. Ingenting hjälpte längre, hon blev orolig och ville ge upp.

–Jag klarar inte mer, nu vill jag ha ett kejsarsnitt, grät Sara. Bra tänkte Emma, nu är Sara i övergångsskedet, det är då sådana tankar och känslor kommer. Precis när hon tänkt tanken gick fostervattnet. Det var klart och fint. Emma kontrollerade att det inte fanns någon navelsträng som lagt sig i vägen. Livmoderhalsen var nu helt öppen och barnets huvud stod strax ovanför bäckenbotten. Sara började få krystimpulser. Emma ville att Sara skulle följa kroppens impulser och ville därför inte försöka forcera födseln. Mellan varje krystvärk kontrollerades barnets hjärtljud, de var lite lägre nu, precis som de brukar när huvudet trycks ihop under krystning. Sara stod på alla fyra i sängen, Marcus halvlåg framför henne och höll hennes händer. Hela tiden uppmuntrande och följsam i Saras värkarbete. JAAA, tung, ner, tyngd…JAAA.

Emma satt på sängkanten, beredd att bromsa framfödandet när barnets huvud syntes. Huvudet stod i det man kallar för ”genomskärning”, vilket betyder att det inte längre åkte tillbaks mellan värkarna. Det sved rejält i Saras underliv, men som de tidigare kommit överens om, lyssnade Sara på Emmas instruktioner och flåsade under de sista värkarna. Barnets huvud föddes i slutet av en värk, det blev en kort paus. Tyngdkraften hjälpte axlarna att rotera och vid nästa värk kom hela barnet. Bebisen skrek direkt. Efter att ha pustat ut en kort stund böjde Sara sig bakåt, lyfte på ett ben så att Emma kunde föra barnet till Saras framsida. Utan vidare instruktioner observerade Emma det naturliga förloppet som händer när en kvinna föder. Först tittade Sara nyfiket på sitt barn, undersökte det, räknade fingrar och tår. Sedan tog hon upp barnet i sin famn, välkomnade det tillsammans med Marcus. Vilken fantastisk upplevelse!

Emmas arbete efter födseln

För Emmas del fanns det en hel del kvar att göra innan födseln var klar. Hon frågade om Sara ville vända sig om så att barnet kunde påbörja sin vandring mot bröstet. Sara gjorde så, grimaserade för att det var så obekvämt och svårt att ändra ställning, trots att hon precis varit hur rörlig som helst under födandet. -Ajajaj, det gör ont stönade Sara. Navelsträngen som fortfarande pulserade var aningen kort och det smärtade när Sara rörde sig. Emma kände på Saras mage för att se om den börjat lossna. En lite blödning kom och när navelsträngen slutat pulsera strax efteråt ville Sara krysta. Moderkakan kom spontant. Emma inspekterade den. De dubbla hinnorna som format hinnsäcken där barnet legat, var fullständiga. Den köttiga delen på moderkakan undersöktes och fanns vara fullständig den också. Under tiden låg barnet storögt och tittade på sina föräldrar. Så småningom började barnet göra de typiska rootingrörelserna som en signal att börja amma. Emma kontrollerade om det fanns någon bristning som behövde sys. Hon satte två stygn i blygdläpparna, efter att ha bedövat området med spray. Efter födseln är det också viktigt att livmodern orkar dra ihop sig ordentligt. Emma masserade Saras livmoder utifrån, det kändes inte så skönt. Ett litet koagel kom, därefter var den väl sammandragen. Kontroll av livmoderns sammandragningsförmåga gjordes ofta de närmaste timmarna. Sara fick också instruktioner om hur hon själv kunde massera utanpå magen och stimulera livmodern genom att låta barnet amma ofta. Marcus hjälpte Emma att få rent i sängen och ordnade med fika.  Bebisen låg hud-mot-hud de följande dygnen, mest på Sara, för att stimulera amningen, men Marcus var stand-in när Sara behövde duscha eller gå på toaletten. Emma skrev journal och skickade födelsemeddelande till Skatteverket så att barnet fick personnummer. Efter några timmar återvände Emma hem.

När Emma kommit hem rengjorde hon sin utrustning. Förutom doptonen och trästetoskopet fanns det instrument som använts vid födseln, som skulle rengöras. I förlossningslådan fanns två peanger, en sax, ett navelband samt packat för sig, en mindre sutureringlåda, bestående av sax, pincett och nålförare. Tråd att sy med var packat i små kuvert där tråd och nål utgjorde en enhet. De läkemedel som Emma hade med vid förlossning var två typer av livmodersammandragande medel, lokalbedövningsmedel som gavs innan bristningar syddes, samt k-vitamin som gavs till bebisen efter födseln, i syfte att förebygga inre blödningar. I hennes väska fanns även akupunkturnålar, TENS apparat (för elektronisk smärtlindring), saturationsmätare och blodtrycksmanschett. En portabel CTG apparat fanns också i utrustningen. Den användes för att registrera barnets hjärtljud och värkarnas frekvens. En liten ultraljudsapparat hade också införskaffats. Den kunde Emma använda under graviditeten för att räkna ut beräknat förlossningsdatum, lokalisera moderkakans läge samt se om det fanns fler än ett barn. Apparaten var dock inte så bra att använda till missbildningsdiagnostik, storleksmätning i sen graviditet eller mätning av flödet i moderkakan. Om sådana undersökningar krävdes, remitterade Emma kvinnan till specialistmödravården på sjukhuset.

Under de följande dagarna gjorde Emma hembesök till den nya familjen. Amningen kom igång, men brösten blev väldigt svullna någon dag. Eftersom Sara visste att detta var vanligt så kämpade hon sig igenom de första dygnens amningssmärtor. Den första natten hade både bebis och föräldrar sovit, men den andra natten var det mycket bök när barnet ”meckade”, vilket innebär att det tjocka tarminnehållet, mekonium, avgick. Efter någon dag ändrade bajset färg från grönsvart och kletigt till gulbrunt grynigt. Då visste Sara och Marcus att amningen fungerade utmärkt.

Om den kontinuitetsmodell som Emma arbetar i

Caseload

Den kontinuitetsmodell som Emma arbetar inom kallas ofta caseload. Det innebär att hon ansvarar för omkring 40 gravida kvinnor per år. Hon arbetar tillsammans med en kollega, Lisa, som även hon har hand om 40 kvinnor/år. Emma och Lisa träffar också varandras kvinnor vid några av besöken, eftersom det är omöjligt att vara i beredskap för förlossning varje dygn. Emma och Lisa ansvarar själva för att göra upp sina arbetstider och kan vara flexibla för att täcka upp för varandra vid särskilda tillfällen. Skulle det kollidera, eller vid händelse av sjukdom, så får kvinnorna vända sig till den ordinarie vården. Det händer sällan och totalt har mellan 80-90% av kvinnorna en barnmorska de tidigare känner väl eller i alla fall har träffat, med vid födseln. Undantaget är i samband med semestertider då kontinuiteten är lägre. Kvinnorna är medvetna om detta och accepterar att barnmorskorna behöver semester.

Efter att förslaget kom från regeringen om att uppmuntra och finansiera modeller med barnmorskekontinuitet, hade olika vårdmodeller vuxit fram. En del barnmorskor arbetade tillsammans i något större grupper, oftast fyra i varje team, andra erbjöd kontinuitet till speciella grupper, exempelvis förlossningsrädda eller ensamstående kvinnor. Alla möjligheter att erbjuda vård av en barnmorska kvinnan tidigare träffat kan ge en mer positiv upplevelse av vården och förlossningen. Ingen annan vårdintervention har visat så betydande effekter som kontinuitet. Beroende på lokala förutsättningar kunde vård med kontinuitet se olika ut på olika platser och under olika tider. Många barnmorskor som tidigare lämnat förlossningsvården återvände när de nu gavs möjlighet att arbeta på det sätt de visste var det bästa och där relationen mellan barnmorskan, kvinnan och paret stod i centrum.

Den omfattande utredningen av utbildning till barnmorska hade också inneburit att det nu inte längre var nödvändigt att vara sjuksköterska innan barnmorskeutbildningen påbörjades. Det gjorde att det gick snabbare att utbilda barnmorskor genom så kallad direktutbildning. Utbildningsplatserna fylldes snabbt. Studenterna var något yngre än i tidigare utbildning och tack vare utbyggnaden av kontinuitetsmodeller så fanns det goda möjligheter att barnmorskestudenter skolades in i dessa modeller. Att exponeras för många födslar under den fem år långa utbildningen gav både stor yrkesskicklighet och vetenskaplig kunskap då utbildningen avslutades på masternivå.

Några år tidigare hade barnmorskeyrket varit hotat. Hotet kom från många håll. Andra professioner stod beredda att ta över barnmorskans roll. Arbetsgivarorganisationerna ville ta genvägar och snabbutbilda sjuksköterskor till förlossningsassistenter som passade kvinnorna under värkarbetet och när det var dags att krysta kallades läkare in. Stora protestaktioner hade genomförts över hela landet. Kvinnor och deras familjer och barnmorskor stod enade mot den ökade medikaliseringen och utrotandet av barnmorskeprofessionen. Utredningsförslagen fick ingen genomslagskraft. Istället började beslutsfattarna lyssna på vad kvinnor och barnmorskor önskade. Många politiska partier hade framfört argument för att förbättra förlossningsvården, kvinnors och barnmorskors villkor. Det var en av få frågor där det rådde total enighet över alla partigränser. För vem vill stå i skamvrån och visa att man inte lyssnar till evidensen?

Rätten till en trygg och säker förlossning

Rätten till en trygg, säker och jämlik vård

Rätten till en trygg och säker förlossning

Idag sken solen på oss när jag gjorde ett hembesök efter en förlossning. Det kändes så ljust och hoppfullt.

Men mitt förra blogginlägg var ett ganska sorgligt inlägg doppat i smärta. Flera barnmorskor har skrivit till mig att de kände igen sig så i min beskrivning. Jag kan också tänka mig att inlägget väckte lite oro – nej, nu skrämmer jag blivande barnmorskor, de som vi behöver så förtvivlat! Eller kanske ännu värre, nu skrämmer jag födande. Men jag tror inte att vägen framåt handlar om att vi ska bli bättre på att putsa på någon fasad. Jag tror att den enda vägen framåt handlar om att skapa bättre villkor och fler alternativ för både födande och barnmorskor. Och ja, det går hand i hand.

Framförallt måste vi börja förstå att den förlossningsvård vi har skapat inte är särskilt inkluderande, varken för födande eller barnmorskor. One size does not fit all. Evidens för alternativa vårdformer finns. Det är uppenbart att det är viljan till förändring som saknas här. Trots att barnmorskor flyr förlossningsvården och att 30 000 nu har skrivit under vår namninsamling för en lugn och trygg förlossning med fler alternativ så säger Västra Götalandsregionen nej till att införa ”caseload midwifery”.

Titta på klippet i SVT här!

Dags att damma av min politikerlista!

Här har jag sammanställt en lista i punktform på det som jag själv anser saknas innan vi kan säga att vi har en fullt ut evidensbaserad, individualiserad och kvinnocentrerad förlossningsvård. Skriv gärna ut listan och överräck till någon som frågar efter vad som skulle kunna göra förlossningsvården bättre, mindre stressig och mer jämlik.

  • Grunden av trygghet behöver finnas där för alla kvinnor. Inför därför vårdmodeller med caseload och små team av barnmorskor som följer kvinnor hela vägen genom graviditet, förlossning och tiden efter, över hela landet.
  • Nivågruppera förlossningsvården genom att skapa fler och mindre enheter. Idag finns det bara svårbemmanad stordrift kvar inom förlossningsvården – här behövs nytänk. Att skapa fler enheter kommer göra förlossningsvården mer tillgänglig för alla kvinnor som bor långtifrån en storstad. Mindre enheter kommer också leda till mindre stress på arbetsplatsen. De barnmorskor som finns kvar på våra sjukhus har fått det alldeles för stressigt och varje år ger fler barnmorskor upp om förlossningsvården. Men en säker och evidensbaserad förlossnings – och BB vård behöver att barnmorskor stannar kvar.
  • Inför fler kvalitetsmått varav kontinuerligt stöd av en barnmorska per födande kvinna är ett.
  • Låt friska kvinnor med normala födslar få välja vattenfödsel som alternativ på samtliga sjukhus, precis som kvinnor har rätt att välja epiduralbedövning som smärtlindring på samtliga sjukhus.
  • Om kvinnor i större utsträckning än idag ska få tillgång till sina egna födande krafter (kroppseget oxytocin) behöver vi börja värdera det känslomässiga arbetet med födande och hålla kvar en specialistkunskap om det fysiologiska födandet.
  • Inför nationella och evidensbaserade riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning.

Känd barnmorska på Hjärtat

Känd barnmorska på Hjärtat i Uppsala läggs ner

Känd barnmorska på Hjärtat
Karin och Anna, två barnmorskor på Hjärtat som jag fått äran att samarbeta med

Jag har fått veta att Region Uppsala har valt att lägga ner vårdmodellen Känd barnmorska på barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala. Projektet får inte fortsätta efter årsskiftet. Varför? Det vill jag hemskt gärna veta. Om det är något som har gjort mig riktigt stolt över min hemstad de senaste åren så är det just att barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala har varit först ut i Sverige med att utveckla den här unika vårdformen för gravida. Känd barnmorska innebär att den gravida kvinnan får möta ett litet team av barnmorskor som följer henne och familjen hela vägen genom graviditet och förlossning. Vårdformen som kallas för caseload midwifery må vara ny i Sverige men det är en internationellt känd och väl beprövad vårdform. Det är den vårdform som rekommenderas till alla gravida och födande. För förlossningsrädda kan det vara just det halmstrå som får dem att trots allt vilja satsa på en vaginal förlossning.

En översiktsartikel från Cochrane med 15 randomiserade studier där över 17 000 kvinnor ingick visar att vårdformen innebär färre ingrepp under förlossningen, fler spontana födslar, hög grad av kontinuitet av en känd barnmorska, nöjdare kvinnor och en billigare vård.

Det är en vårdform som många gravida efterfrågar men också den vårdform som barnmorskor trivs allra bäst med att arbeta i. Forskning visar nämligen att barnmorskor inte drabbas av utmattningssyndrom i lika hög utsträckning om de får arbeta inom ramen för den här vårdformen. Och i mitt eget arbete som privatpraktiserande barnmorska ser jag vilken skillnad det gör för kvinnor att få lära känna den barnmorska som sedan ska vara med på förlossningen. Det skapar en enorm buffert av trygghet för kvinnan som ska föda såväl som för hennes partner, men även för barnmorskan som ska bistå.

Jag anser att vård i huvudsak ska vara offentligt finansierad eftersom den därmed blir tillgänglig för alla som behöver den. Just därför är det ett steg i helt fel riktning att lägga ner en vårdform som är evidensbaserad, som kvinnor efterfrågar i hög grad och som barnmorskor stortrivs med att arbeta i. Kvar blir nämligen bara de gravida som har råd att betala en privat barnmorska eller doula som följer dem hela vägen genom graviditet och förlossning. För att ta bort ett populärt alternativ inom den offentliga vården drabbar framförallt de gravida som inte har råd att betala – eftersom de som kommer från resursstarka grupper alltid kommer kunna hitta sig en privat väg förbi.

Plus att Sverige inte har råd att förlora en enda barnmorska från vården av våra gravida och födande. Så allvarligt är faktiskt läget. Därför får jag känna mig riktigt ledsen över detta beslut och istället snegla på vår huvudstad Stockholm: där utökas istället vårdformen caseload så att den kommer ännu fler gravida kvinnor till del! Grattis till alla Stockholms gravida och födande och grattis till Min barnmorska i Stockholm.

Referens:

Cochrane: Midwife-led continuity models of care compared with other models of care for women during pregnancy birth and early parenting

Johanna Sedeborn, jordmor och barnmorska

Födelsefestivalen i Drammen 2019 – Kvinnors röst

Johanna Sedeborn, jordmor och barnmorska
Kvinnors röst under födandet

Av Johanna Sedeborn

I helgen var jag tillsammans med goda kollegor i Drammen i Norge på födelsefestival, det är inte chokladhjul eller serpentiner och ballonger som man kanske kan förvänta sig av en festival. Det är engagerade kvinnor och några män som har sett något annat och önskar erbjuda något bättre eftersom vi har upplevt det själva!
Temat för årets konferens var ”kvinnors röst” och det var det verkligen, vi fick ta del av flera kvinnors berättelser, de goda och de dåliga. Och de riktigt, riktigt fruktansvärda historierna. Det var kvinnor som berättade sin resa genom graviditet, förlossning och eftervård. Man jämförde olika länder och man hade ett personligt perspektiv samt ett övergripande folkhälsoperspektiv. Implementering och evidens diskuterades och det som framkom tydligt är det vi alla önskar, kontinuitet och låg tröskel till hjälp i en utsatt tid av livet. Samt att det finns pengar att tjäna och liv att rädda.

Depression i samband med förlossningen

Dagen inleddes med en norsk kvinna, Lena Yri Engelsen, som bodde i Australien under tiden hon fick en förlossningsdepression. Depressionen uppmärksammades snabbt och hela familjen fick omedelbar praktisk hjälp och uppföljning.

Hjälpen som var väl utbyggd och implementerad inom den allmänna hälsovården bestod bland annat att av att hela familjen dagen efter diagnos fick komma till ett ”sömnhus” där de fick hjälp att sova, hjälp med att tolka barnets signaler (som man kan har sämre förmåga till vid depression). De fick samtalshjälp för både mor och partner och något som var till mycket stor hjälp – parterapi. Detta var helt strukturerat och med en stark medvetenhet om hur hela familjen, den utökade familjen samt ett helt samhälle drabbas ekonomiskt och socialt när den ena parten lider av en depressionssjukdom. Man fick som familj gott stöd och uppföljning under lång tid. Därav namnet, 1001 dagar, den kritiska tiden från konception tills att barnet fyller 2 år.

Landsföreningen 1001 dagar

Man hade ett förebyggande arbete i mödravården som bestod i en strukturerad ”postpartumplan” Utbudet av postpartum-doulor var gott.
När hon, inte så långt efter detta, kom hem till Norge igen hörde hon sig för i landet och upptäckte att hjälpen för dessa tillstånd i Norge (som ligger långt före sitt grannland Sverige i frågan) och kunskapen var i stort sett obefintlig. Hon tog då ett personligt ansvar samt initiativet att starta en landsförening.


www.landsforeningen1001dager.no/

Här finns en jourtelefon och praktisk information, kurser och utbildningar för individer och instutioner. Detta har växt enormt i Norge och föreningen fick gott stöd av staten att fortsätta jobba. Dessa kloka, kloka norrmän som förstår att man inte behöver uppfinna hjulet igen. När all evidens pekar åt ett håll kan man faktiskt stötta och kopiera den modellen. Kanske har det med ödmjukheten och viljan att lyssna och lära av andra att göra.

Vi vet att det är fysiskt tryggt att föda i Sverige, mor och barn överlever men är det tryggt att föda psykiskt? När vi har fött vill alla hålla i barnet, men vem håller om mamman?

Vi fick också lyssna till en stark och drabbande historia av Victoria Oppegaard Berre som berättade om sin fina födelsehistoria som helt förtogs när hon hade fött och blev överflyttad till BB för att få amningshjälp eftersom hon hade haft problem vid första barnets amningsstart. Hon trillade mellan stolarna på BB, fråntogs rätten att gå hem till familjen med ett friskt barn eftersom man ville göra kontroller på barnet. Men kontrollerna blev ändå inte gjorda eftersom man inte hade tid. Detta är något vi ser dagligen på våra enheter runt om i Sverige och är bekymmersamt för frågan blev

”Varför frågar du hur jag har det när du inte har tid att få mitt svar?”


www.maree.no/

Våga fråga om våld

Vi lyssnade till professor Mirjam Lukasse som arbetat internationellt och nationellt med våldsutsatta kvinnor där vi även fick lyssna till en berättelse från en kvinna som brutit sig ut och fått hjälp att fly ur en relation – något som många inte överlever. Hon berättade sin historia med risk för sitt eget liv. Det som blev tydligt var hur sårbar man är efter att ha varit utsatt för våld och hur nedbruten man blir. Starka kvinnor och män som utsätts har inte kraft att ta sig ur under graviditeten eftersom man lever under hotet att barnet skall tas ifrån en om man avslöjar. Vi fick strategier hur man kartlägger och frågar om våld och hur hjälpen kan organiseras. Vi fick även upp ögonen för hur dessa kvinnor har mer graviditetsåkommor samt minnen från övergrepp och våld som påverkar födelseförloppet negativt.

Besök från Sverige och projektet ”Min barnmorska”

Det var besök från Sverige, projektet ”Min Barnmorska” på Huddinge sjukhus som jobbar i team kring familjer under mödravård och förlossning. Det bygger på det välkända arbetssättet Caseload midwifery som bevisligen är det arbetsätt som har tydligast positiva effekter på mor och barns hälsa. KONTINUITET.

Continuity of care
Evidens för Continuity of care

Jag vill ta med ett citat som en forskare som presenterade arbetssättet i London UK hade på en slide eftersom man uppenbarligen även i Sverige ska vänta med att införa modellen för att titta på hur den fungerar i Huddinge. Men jag känner då, hallå Sverige kom igen! Vilka tror vi att vi är? Självklart behöver vi anpassa vissa delar till vårt land men om det fungerar i UK med tydlig evidens för modellen att det har fördelar för både brukare och utförare. I UK är sjukhuset (huvudmannen) SKYLDIG att erbjuda olika vårdformer som mest gagnar kvinnor och barn, de är skyldiga att erbjuda avancerad sjukhusvård för ett selekterat urval, de måste erbjuda barnmorskeledda enheter och de måste erbjuda hemförlossningar. Detta eftersom evidensen är klar och man inte ägnar sig åt personligt tyckande. Eftersom vårdformerna finns under samma huvudman är samarbetet gott och man har en tydlig insikt vem man är där för, nämligen vårdtagaren! Det som också var fantastiskt att höra var hur barnmorskorna från Stockholm insåg hur mycket större bredd och utveckling de fick i sin kompetens genom att dagligen nyttja hela spektrat av sin profession. Hur de aldrig upplevt sig så starka och haft mer frihet i sina dagar.


”If continuity of care were a drug, it would be unethical not to use it!”

För 15 år sedan frågade jag på mitt sjukhus, Östra sjukhuset i Göteborg om vi kunde införa modellen, jag fick då till svar att det skulle vara omöjligt. När jag frågade om orsaken förklarade de höga cheferna för mig att Göteborg var en alldeles för stor stad att implementera denna modell.
Då slutar jag att föra dialog med någon som inte ens vet eller förstått att London och de flesta städer i UK är liiite större än Göteborg. Således ett personligt tyckande och personlig bekvämlighet före vårdtagarens bästa?! Hur kan detta vara möjligt i vårt så kallade upplysta land?

Att gå över ån efter vatten: Roskilde födeklinikk

Några som också var med och inspirerade mycket var Roskilde födeklinikk där man har en mödravård och förlossningsenhet som sedan länge bevisat sig vara den mest säkra formen för lågriskkvinnor: nämligen barnmorskeledd enhet med kontinuitet under förvård, förlossning och eftervård. Här kan man börja tala om förstklassig vård som kvinnor och barn förtjänar.
De presenterade hur man har god vård, goda relationer till samhället och sjukhuset och en arbetsmodell som möjliggör en riktigt hög kvalitet och ett hållbart arbetsliv för barnmorskan. Detta är alltså möjligt några timmars bilresa från Göteborg, och har högsta säkerhet. Säkrare än det stora dyra sjukhuset och mycket bättre arbetsvillkor och livskvalitet för barnmorskan.


Hur kan detta vara så mycket osäkrare på andra sidan vattnet – har vi sämre barnmorskor eller föderskor och barn i Sverige eftersom man inte anser detta möjligt i Sverige? Eller är vi inte värda en god arbetsmiljö som barnmorskor, eller ska vår kompetens inte nyttjas till fullo?

Ja sammanfattningsvis har jag haft en fantastisk helg i mötet med de underbaraste av människor med stark kärlek till sin omgivning, samhället och familjerna. Ja kärlek till sin nästa är helt enkelt drivkraften till att fortsätta den här kampen. Den upplevelsen vill jag hålla kvar för det är det som är min egen drivkraft, att jag söker efter att sprida kärlek och omsorg. Vikten av att lyssna till någon för att lära istället för att svara. Om majoriteten av oss på jorden tänkte så tror jag vi kan uppnå en bättre värld. Jag tänker fortsätta göra vad jag kan, lära av de jag möter och lära ut det jag har lärt till de som vill lyssna så länge jag har ork. Så den största av medaljer vill jag dela ut till Cathrine Trulsvik som så helhjärtat ger av sig och sina resurser för att göra en bättre värld.

Här finns info samt hur man kommer åt dagen i sin helhet som streamades:

www.jordmorteamet.no

Måste också dela Emil Jensens ”Samma värld” som en avslutande text om att vi bor i samma värld men har vi tappat meningen med att leva i vår jakt på tryggheten. Är vi rädda för att leva?


www.youtube.com/watch

Om doulajour och beredskap

Doula, hembarnmorska eller barnmorska? Om att gå på jour

Om doulajour och beredskap
Hur löser ni jouren?

Jag har skrivit om jour eller beredskap förut men det förtjänar att dryftas några gånger. Så jag gör det igen. Just jouren är en stor bit av jobbet när man arbetar som doula, hembarnmorska eller med caseload som barnmorska (dvs när man är med som barnmorska hela vägen och födseln äger rum på sjukhus). En födsel kan äga rum inom ett visst tidsspann – ja från och med vecka 37 + 0 till och med vecka 42 + 0 räknas det som om barnet är fullgånget. Om barnet föds innan denna tidsperiod räknas graviditeten som underburen och barnet föds då ”prematurt”, alltså för tidigt. Om barnet stannar kvar längre än 42 veckor pratar man om överburenhet och den gravida erbjuds en eller fler överburenhetskontroller och även igångsättning av förlossningen. Men normalspannet är 5 veckor långt. Det innebär att doulor eller hembarnmorskor behöver ordna med beredskap under just denna tidsperiod.

Hur lång är en doulajour?

Doulor brukar i sina kontrakt erbjuda en jour eller beredskap under en tidsperiod på fyra veckor. För att det ska vara rimligt, görbart och helt enkelt inte bli för dyrt så behöver man sätta en gräns någonstans på mellan 3 eller 4 veckor. De allra flesta bebisar föds inte innan utan efter det beräknade datumet. Så om man ska justera jouren åt något håll är det bättre att lägga till veckor efter det beräknade datumet. Hembarnmorskor har inte lyxen att välja utan måste vara jour under hela perioden som barnet räknas som fullgånget och ”får” födas hemma. Det blir fem hela veckor. I Sverige jobbar de flesta hembarnmorskor i par och då är det två barnmorskor som behöver vara jour under en period på fem veckor.

Jouren avgör ofta priset

Det är jouren som kostar. För med en inställelsetid på två timmar under en månads tid så måste jag som doula eller barnmorska tacka nej till allt annat jobb som inte går att gå ifrån med kort varsel. Ja, min tid kostar pengar! Så enkelt är det. De flesta doulor och barnmorskor är jour för flera födslar samtidigt. Två till tre födslar i månaden brukar vara logistiskt fullt görbart. Om man är jour för fler födslar än så ökar givetvis risken för att de ska krocka med varann, eller att doulan behöver gå direkt från en födsel till en annan. Jag anser att det är riskabelt att vara jour för fler än två till tre födslar i månaden. Risken för att kvalitén eller kontinuiteten blir lidande är uppenbar.

Men att vara jour för fler än ett par samtidigt, eller för all del ha en annan parallell inkomst, är nödvändigt – om det ska gå runt ekonomiskt. Ytterst få hembarnmorskor och doulor i Sverige kan försörja sig enbart på doulandet eller hembarnmorskeriet. Det är egentligen synd, för jag tror att det vore bra både för branschen, erfarenheten och kunskapen – om fler kunde ägna sig åt just detta på heltid. Men då behöver priset gå upp ordentligt. Frågan är vem som skulle vara beredd att betala för det.

Förlossningen är kulmen efter lång tid av beredskap

Kortfattat så kan man säga att timmarna på förlossningen är kulmen efter en lång period av beredskap. Själva födseln kan man likna vid rosen på tårtan, men det blir liksom ingen maffig tårta med enbart en ros. Knäckfrågan för de flesta doulor, hembarnmorskor och barnmorskor hela vägen är iallafall hur man löser jouren. Ja, du som är barnmorska, hembarnmorska eller doula själv – hur löser du jouren?

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Halvtidsrapport, barnmorska hela vägen

Barnmorska hela vägen! Rapport i halvtid

Halvtidsrapport, barnmorska hela vägen
Barnmorska hela vägen!

Barnmorska hela vägen är ett spännande samarbete mellan region Västernorrland, Mittuniversitetet och Uppsala Universitet. Det är ett tvåårigt projekt som påbörjades år 2017 och beräknas pågå hela 2019. Man kan säga att det är forskning i realtid, så kallad aktionsforskning. I samband med att Sollefteå BB las ner så gavs tillfälle att prova detta nya arbetssätt.

Projektet som fick namnet Barnmorska Hela Vägen är en variant av vårdformen caseload som innebär vård i en sammanhållen vårdkedja. Tanken är att en eller några få barnmorskor ska följa med hela vägen under graviditet och förlossning.

Varför caseload?

Jag citerar här direkt ur professor Ingegerd Hildingssons halvtidsrapport:

”Vårdformen caseload är den vårdform som rekommenderas för alla gravida och födande kvinnor. En Cochrane översiktsartikel med 15 randomiserade studier där 17 674 kvinnor ingår visade att vårdformen caseload innebar färre ingrepp under förlossningen, hög grad av kontinuitet av en känd barnmorska, nöjdare kvinnor och en billigare vård. Cochraneöversikten rekommenderar att de flesta kvinnor bör erbjudas högre grad av kontinuitet för att uppnå lägre användning av interventioner, högre grad av spontana vaginala förlossningar och högre grad av tillfredställelse med vården. ”

Vad innebär då aktionsforskning? Jo, att projektet har arbetats fram på plats. Forskare och projektdeltagare har tillsammans och under tiden utformat lösningar på vårdmodellens implementering. Projektbarnmorskorna rekryterades från Sollefteå BB i samband med nedläggningen av BB och förlossning men under projektets gång har barnmorskesammansättningen varierat.

Under graviditeten har kvinnorna/paren haft en huvudansvarig barnmorska som har ombesörjt alla besök på mödravården. Det har också funnits möjlighet att träffa alla barnmorskor i projektet i samband med informationsträffar och föräldrautbildning.

Men hur gick det då? Om beredskap under tiden för förlossning

För det första så har inte en dygnetruntberedskap kunnat erbjudas. Enligt rapporten beror det framförallt på sjukdomstillstånd bland projektbarnmorskorna. Personalsituationen har varierat, bland annat blev två av de fem som anställdes i projektet sjukskrivna på grund av allvarlig sjukdom. Man kan säga att logistiken runt beredskap och jour har varit en av de svaga länkarna i projektet. De långa resvägarna och det ofta dåliga väglaget har påverkat barnmorskornas arbetsmiljö.

Bristen på barnmorskor har påverkat projektet

Jag citerar ur halvtidsrapporten:

Stundvis har projektbarnmorskorna även använts i ordinarie mödravårdsverksamhet då det saknats personal. Detta har påverkat både rekryteringen av projektdeltagare och möjligheterna till beredskap. Under några veckor under våren 2018 fanns det inga barnmorskor inom den ordinarie mödrahälsovården, vare sig i Sollefteå eller Kramfors. Vissa dagar lånades därför projektbarnmorska ut till ordinarie verksamhet, men kvinnor som behövde tid för inskrivning eller graviditetskontroll hänvisades också till andra mottagningar i länet. I april 2018 blev det allvarliga personalproblem i projektet då ytterligare en barnmorska blev sjukskriven. Således har projektet varit ytterst sårbart när det gäller bemanning.

Totalt rekryterades 178 kvinnor och deras partners till projektet. Om man räknar bort de situationer som ej har gått att påverka, såsom för tidig födsel, avhopp, att kvinnor valde andra sjukhus utanför länet, planerade kejsarsnitt eller födsel utanför beredskapstiden (till exempel förlossning på natten då barnmorskorna ej hade beredskap) så har en projektbarnmorska varit med vid 57 av 117 möjliga födslar. Det innebär en barnmorskekontinuitet på 49 %.

Inga skillnader kunde ses i de medicinska utfallen mellan paren som hade haft en känd barnmorska och de som inte hade haft det. Några skillnader kunde ses vad gäller själva skattningen av mödra – och förlossningsvården, de var mer positiva. Eftervården genererade dock inte samma positiva resultat och här finns ett förbättringsområde. Skattningen av förlossningsupplevelsen visade statistiskt signifikanta skillnader, både vid helhetsbedömningen och enskilda aspekter av den.

I sin halvtidsrapport för professor Ingegerd Hildingsson en diskussion om faktorer som har påverkat projektets framgång:

  • Bristen på barnmorskor inom ordinarie mödravård
  • Avstånd till förlossningsavdelning, väglag och arbetstidsreglering
  • Ett missnöje med projektet har skapats över tid vilket har inneburit svårigheter i rekryteringen
  • Sjukhusockupationen har påverkat (framförallt till en början då många har haft svårt att skilja på vad som var landstingets beslut att stänga Sollefteå BB och initiativet att starta projektet som kom från forskare)
  • Sorgen efter och förhoppningen om att Sollefteå BB åter ska öppnas har påverkat alla
  • Olika huvudmän för vården har försvårat arbetet med kontinuitet
  • Svårigheter att hantera induktioner (igångsättningar) inom ramen för projektet och svårigheter att kunna vara med vid planerade kejsarsnitt i Sundsvall har haft betydelse

Sammanfattande slutsats

Caseloadmodeller som har en dygnetruntberedskap brukar innebära en kontinuitetsgrad på 75-80%. Föräldrarnas kommentarer som har analyserats tyder på att projektet har uppfyllt målen att skapa trygghet -men på grund av det stora bortfallet måste dessa data tolkas med försiktighet. Önskvärt vore att implementera liknande vårdmodeller på fler håll i landet!

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 




hemma i uppsala

En höst med mer barnmorskor hela vägen!

Tryggt och o-exotiskt? Foto: Lovisa Engblom

Höstterminen har börjat och det är så mycket spännande saker på gång! MYCKET som händer bakom kulisserna just nu. Något väldigt roligt var att få komma på besök på nya BB Huddinge i veckan  -på Karolinska universitetssjukhuset –  och få se de nya fina universalrummen som är utrustade för att kunna användas under både graviditet, förlossning och eftervård.  Så smart att inte behöva flytta patienten utan istället stuva om i rummet istället. Syftet är också att öka familjernas kontinuitet och delaktighet i vården. Förutom den nya BB-avdelningen så sjösätts snart det nya caseloadprojektet (på måndag) där en grupp barnmorskor ska börja följa gravida kvinnor hela vägen genom graviditet och förlossning. Äntligen!

Något som också har glatt mig så var den fina artikeln i SVD om att föda hemma, skriven av Elisabeth Ubbe. Jag blev genuint glad för det var första gången på länge som en hemfödsel presenterades på ett o-exotiserande sätt. Utan den obligatoriska faktarutan där någon – oftast någon som själv aldrig varit med på en hemmafödsel – uttalar sig om dess potentiella farlighet. Läsaren lämnas då med 1. En kvinnas fantastiska men ovanliga och exotiska upplevelse 2. En läkares dom över denna ovanliga och exotiska upplevelse. Ungefär som om universum kräver någon slags helig jämvikt i alla skildringar av hemfödslar. Det är räddhågset tycker jag.

Det rimliga är ju att berätta så öppet och o- exotiserande som möjligt, så att läsaren får fritt fram att  dra sina egna slutsater. Läsare och framförallt gravida kvinnor behöver sällan uppläxas eller uppfostras, man ska akta sig för att underskatta dem! De förstår och kan dra mer slutsatser än man kanske inbillar sig som journalist/skribent/ textförfattare/ barnmorska eller läkare.

Själv har jag hunnit träffa flera par som ska föda i höst och förhoppningsvis kommer jag få följa med dem hela vägen både fram till och sedan under själva födseln. Hemma eller på sjukhus.

Kontinuitet – en modell för Sverige?

Jourklockan ringer!

På Karolinska Huddinge kommer ett tvåårigt caseloadprojekt att starta till hösten. Rekryteringen av barnmorskor till projektet pågår nu för fullt och det är så spännande. Hur kommer det att gå? Jo, det kommer att gå bra. Det tar nog ett tag innan formen för det hela sätter sig, men så är det alltid när något nytt implementeras. Ingenting sker i ett vakuum utan i ett sammanhang och vi vet att förlossningsvården i Stockholm är ansträngd med en kronisk brist på förlossningsplatser.

Nya frågor poppar upp med anledning av projektet. Vill barnmorskor verkligen arbeta såhär? Finns det barnmorskor som vill ha både mödravård, jour i hemmet och sedan följa de gravida kvinnorna hela vägen, både under själva förlossningen och den första tiden efter? Jag tror att svaret är ja.

På barnmorskekonferensen berättade forskaren Helen Haines om sin studie av en caseloadmodell i Australien.

Barnmorskorna har tagit hand om och följt över 3000 kvinnor från 1998 och fram till nu. Vad visade studien? Jo, att vården i en caseloadmodell är precis lika säker som konventionell vård. Nöjdheten hos barnmorskorna som arbetade inom caseloadmodellen var påtaglig.

” The caseload midwives attribute sustainability of the program to the enjoyment of flexibility in their working environment, to establishing trust among themselves, the women they care for and with the obstreticians.”

Barnmorskor som arbetar heltid i den här modellen hinner ta hand om ungefär 40 kvinnor per år, eller 4 kvinnor i månaden. Det går även att arbeta deltid i samma modell. Risken för utbrändhet verkar vara lägre för barnmorskor som arbetar med caseload jämfört med barnmorskor som arbetar inom mer konventionella vårdformer.

 

 

 

Höggravid kvinna

Hur är det att vara jour inför någons födsel?

Jag skulle vilja ägna just den här biten lite mer uppmärksamhet. För den tenderar att bli bortglömd. När vi pratar om doulor och att vara med på någons förlossning så glömmer vi ofta bort allt arbete runtomkring och tänker framförallt på förlossningen. De intensiva och roliga timmarna just då vår hjälp behövs som mest minns vi såklart, då när barnet föds. Men alla de andra timmarna då? Förberedelserna. Oron, förväntningarna. Veckorna innan. De långa telefonsamtalen och den regelbundna (eller kanske sporadiska) smskontakten mellan doulan och den gravida kvinnan. Doulan som också packar sin väska och iallafall känner en bit av samma anspänning som det födande paret. Glädjen – och lättnaden – efteråt.  Om förlossningen är blomman som slår ut på toppen av stjälken så är jouren och tiden innan jouren både rotsystem och stjälk.

Det kan vara svårt att i kronor och ören värdera den relation som doulan eller hembarnmorskan bygger med paret och det trygghetskapital som sedan förvaltas under själva förlossningen. För många är det något ovärderligt. Alltså – det har ett så enormt stort mervärde. Så upplever jag det själv, båda den egna erfarenheten av att ha med en doula när jag föder barn, men också att arbeta som doula (eller med caseload som barnmorska). Att arbeta extra som doula eller ta uppdrag ideellt kan man ju göra, men det brukar vara svårt att i längden att leva så. Nu när fenomenet med doulor växer och det ploppar upp nya projekt med kulturtolksdoulor i olika städer så tror jag att vi på allvar behöver försöka uppskatta vad det innebär att vara jour i fyra till fem veckor inför någons födsel.

Hembarnmorskor har jour i upp till fem veckor inför en hemförlossning, från vecka 37+0, och med den ersättning *de får från Stockholms läns landsting så är jourersättningen försvinnande låg. Tre barnmorskor har jour, två är sedan med på födseln, och en barnläkare gör hembesök efteråt. De får sedan dela på cirka 20-24 000 innan skatt. Barnmorskor som arbetar inom ramen för Caseloadprojekt behöver också ersättas för jourperioder.  Som jour behöver man vara konstant nåbar på telefon, dag som natt. Men framförallt – man behöver vara beredd att åka iväg om det behövs! Hela tiden tänka steget före: ”om det ringer så måste jag ringa om hjälp med att hämta barnen och ta bilen och vara utvilad och ha väskan packad…” När telefonen ringer kan planer snabbt behöva ändras och saker i tillvaron får stuvas om och rätta sig i ledet.

För att göra det attraktivt och kunna rekrytera samt behålla doulor, hembarnmorskor eller barnmorskor som vill arbeta inom ramen för caseloadprojekt så behöver jouren generellt värderas högre. Eftersom den är en så stor del av jobbet.

*Hälso och sjukvårdsförvaltningen godkänner sedan några år tillbaka inga nya hembarnmorskor inom avtalet i Stockholms län.