Kulturdoulor

– Doulorna blir som de systrar och mödrar som brukar vara med på förlossningar i mångas hemländer. Vi möts i en tvärkulturell gemenskap och kan prata om förlossning, amning, kvinnors rättigheter och relationer till partnern.

Så säger barnmorskan Maria Hogenäs som var med och startade det första projektet med doula och kulturtolkar i Göteborg 2008. Forskning visar nämligen att kvinnor som är födda i utlandet och som  inte kan svenska löper en högre risk att drabbas av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Kulturtolksdoulor arbetar både som doulor och kulturtolkar.

Barnmorskan Anna Moestrup Jensen har byggt upp verksamheten med kulturtolksdoulor i Södertälje och har nu även fått grönt ljus av hälso- och sjukvårdsförvaltningen att pröva samma stödmodell i Storstockholm. Vi i inspirationsgruppen bjöd in henne till höstens inspirationskväll här i Uppsala!

 

 

 

Ett viktigt poddavsnitt

Idag är en sådan där gråtmild och mulen dag. Jag har gått runt härhemma, försökt ta tag någonstans och jobba, rotat runt i min barnmorskeväska,  känt bebisen sparka, blivit trött  och vilat en stund. När jag vaknade från min tupplur satte jag på senaste avsnittet av förlossningspodden. Och vilket bra avsnitt! Jag lärde känna Eva Nordlund när vi blev kollegor på Södra BB. Att lyssna på Emmas och Evas konversation om förlossningsvårdens utveckling och historia i Sverige – de tar avstamp någon gång under det tidiga 1900-talet då förlossningarna flyttade från hemmen och in på sjukhus, och sedan hela långa vägen fram till barnmorskeupproret och stängningen av Södra BB på 2000-talet – ja det var en ren njutning. To me, it all makes sense. Maktstrukturerna som finns där och bestämmer hur vi ska föda, oh ja. Kvinnorna som står längst ner i hierarkin och ofta omyndigförklaras. Hur lätt det är att förlöjliga kvinnor som vill göra anspråk på sina förlossningar. Ja ni vet, de som satsar stort, går en kurs i Föda utan rädsla, kanske skriver långa förlossningsbrev, hyr in en doula eller rentav planerar för en fin hemfödsel.  Finns det något lättare än att skratta åt eller göra sig löjlig på deras bekostnad? Nej.

Och alla ni som har undrat hur det var att föda eller jobba som barnmorska på Södra BB – lyssna!

 

 Här är en länk till avsnittet!

 

Att vara med om det stora

Alldeles ny som mamma

Hur är det att vara gravid när man är 22 jämfört med 36? Jag kan ju faktiskt tillåta mig att jämföra. Fördel ung på de flesta sätt skulle jag säga. Graviditeten var enormt mycket lättare då och är så väldigt mycket tyngre nu. För varje graviditet har jag fått en ny gravidkrämpa på köpet, med de gamla i behåll. När jag var 22 hade jag inga pengar och ingen bil men var väldigt kär i pappan till barnet och omåttligt förtjust i livet som växte i mig. Jag gick överallt, kunde gå 5 kilometer till barnmorskan för 28-veckorskollen på mödravården, sen gick jag 5 kilometer hem och åt lunch. Jag orkade aldrig ta reda på hur bussarna gick här i Uppsala för jag kunde ju gå överallt!

Men att bli mamma som ung var inte riktigt lika lätt. Det var omvälvande. Avsaknaden av en stadig inkomst var inte det största problemet, jag kände mig rik när barnbidraget kom och vi fick ärva barnkläder och köpte begagnad vagn för 300 kronor. Men jag kände mig ensam i det stora och omvälvande mammaskapet. Ingen av mina nära vänner hade barn och jag såg ut som en 19-årig jänta när jag var nybliven mor och nyss fyllda 23. När jag skulle parkera barnvagnen på tåget och inte hittade något lämpligt ställe kunde jag få höra ”Här kan du inte stå flicka lilla”. Jag visste inte riktigt var jag skulle stoppa in den där plötsliga mognaden; det STORA och existentiella. Med mina vänner fungerade det nämligen bäst när jag inte lät mammaskapet ta en alltför stor och inkräktande plats. När jag var ungefär som vanligt och lät min lilla tjej hänga med på allt.

Jag delade självklart det stora med min man som blev pappa, men jag  hade behövt dela det stora med någon annan ung mamma. När jag fick mitt andra barn, 25 år gammal,  så hittade jag den vännen. Vi har följts åt sedan dess.  Vi hade ont om pengar båda två och trängde ihop oss i små lägenheter med alla våra stojiga barn när vi sågs,  vallade skockar med barn mellan hyreshusen; ja ibland tappade vi bort några i labyrinten av hus – då  fick någon av oss springa runt och ropa. Vi möttes i sophuset eller vid cykelstället alldeles gråtmilda och pratsugna. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara småbarnsmamma och jobba skift i vården samtidigt! Titt som tätt behövde det vabbas och smittorna gick runt mellan våra snoriga eller för all del, kräksjuka barn; vi kunde ju inte hålla oss från att umgås ändå.

Trots jobbet och slitet så var kärleken till det nya livet som förälder alltid större. Och mellan oss två unga mammor så fanns det en ömsesidig och genuin förståelse för att vi ville det här – ja vi kanske till och med ville det ännu mer. Ännu fler barn! Det hade mina vänner som ännu inte fått barn väldigt svårt att förstå. För de såg ju stöket, slitet, tröttheten och snoret. Så oglammigt! Ja så oglamoröst och så stort på samma gång.

Nu som lite mer frodig 36 -åring blir jag inte kallad för ung jänta lika ofta på tåget och graviditeten är mycket tyngre. Men att bli mamma igen är så mycket lättare. Jag har så många runt mig som förstår precis hur stort det är att bli förälder till ett nytt barn, och som kanske, till skillnad från när jag var strax över 20, faktiskt kan sukta lite efter den där frodiga magen och barnet som växer. Ja som kan leva sig in i det stora.

 

 

 

Vem vågar ta ansvaret?

Numera får jag ofta frågan och kommentaren; ”Hur vågar du jobba med hemfödslar? Något kan ju hända.” Efter ett tag blir man ganska luttrad och van vid de här kommentarerna, men ibland kan jag inte låta bli att förvånas och tänka: Ja, något kan hända. Välkommen till verkligheten.

Att jobba med hemfödslar som barnmorska är att jobba inom ramen för sin barnmorskelegitimation. Det är inte samma sak som att sätta sig i en raket på väg till mars utan utbildning, hålla alla tummar och helt enkelt hoppas på det bästa. Det är att arbeta självständigt som barnmorska, våga lite på sitt hantverk, den egna yrkeskunskapen, men också – och här är kruxet –  våga ta ansvaret. Att våga ta ansvar är inte samma sak som att ha en religiös övertro på sig själv utan, tvärtom, att inse både styrkor och begränsningar. I det ingår att använda sig av alla situationer som uppstår inom yrket och fortsätta att utvecklas genom att dra lärdom av dem.  Det behövs en stor portion ödmjukhet inför det faktum att man inte klarar allt, men också – en medvetenhet om att man som barnmorska faktiskt kan och klarar någonting. Men kanske det viktigaste av allt; det behövs en medvetenhet om att kvinnor kan och klarar av att föda barn.

Där skulle jag säga att vi i vårt samhälle tvivlar starkt. Spannet normal förlossning krymper sakta men säkert. 70 % av alla förstföderskor får värkstimulerande dropp på sjukhuset. Just nu pågår en stor studie i Sverige om igångsättning i vecka 41 eftersom det redan är praxis i andra stora västländer. Om det skulle visa sig vara bättre för barnet att komma ut i vecka 41 så kanske praxis ändras här också. Det skulle innebära fler igångsättningar och ännu mera dropp. Få sjukhus i Sverige kan erbjuda kontinuerligt stödjande vård, continuity of care eller till exempel vattenfödslar som alternativ till mer medicinsk smärtlindring – idag får en ständigt högre procent av alla födande uppleva att stödet under en födsel kommer i form av en epidural, med påföljande interventionskaskad.

Snittsiffrorna stiger stadigt. I USA ligger de på över 30 % av alla födslar, och i Sverige på snart 20 % av alla födslar. Det finns givetvis en mängd olika infallsvinklar på dessa siffror  men ibland är det nyttigt att ställa sig utanför och bara betrakta siffrorna. Att försöka se skogen istället för alla träd som står nära och fråga sig – vart är vi på väg?

När vi tvivlar på att kvinnor kan och klarar av att föda utan dropp, igångsättning, snitt, forcerad krystning eller epidural, när till och med  vi barnmorskor tvivlar på att vi barnmorskor kan ta ansvar – ja då förstår jag att jag så ofta får frågan. ”Hur vågar du jobba med hemfödslar?”

För det är ju just när det händer något under en födsel som det är bra att en barnmorska finns nära. Hemma eller på sjukhuset.

 

 

 

 

 

 

Vem lyssnar?

Foto: Erik Ardelius

Min syster Elin Cullhed är författare, skrivlärare och mediekrönikör i UNT – bland annat. Hennes debutroman heter Gudarna och den hittar ni här.  I helgen skrev Elin en krönika i UNT som handlar om att det inte räcker att höras – någon måste ju lyssna också.  Som barnmorska känner jag mig genast träffad och tänker direkt på den här debattartikeln i Aftonbladet. 

Ett utdrag:

Barnmorskor har sedan länge försökt att lyfta debatten om förlossningsvården. Vi har fört fram kvinno- och patientsäkerhetsperspektivet, barnmorskeperspektivet, arbetsmiljö- och vårdmiljöperspektivet, kompetensförsörjningsperspektivet, det ekonomiska perspektivet, folkhälsoperspektivet, vård-på-rätt-nivå perspektivet – listan kan göras lång. All den forskning och erfarenhet som finns om olika vårdformer och kvinnors behov har barnmorskekåren och forskare lyft fram. Samtidigt har engagerade föräldrar försökt göra sig hörda.
Men vi talar uppenbarligen för döva öron!
Om intentionen är att vi ska uppnå bästa möjliga sexuella och reproduktiva hälsa – på lika villkor för hela befolkningen är det dags för en ordentlig genomlysning och offentlig utredning av svensk mödra-, förlossnings- och eftervård där alla aspekter tas med.

Elin Cullhed bidrar med sitt perspektiv och jag blev rörd när jag läste hennes text : Höja rösten räcker inte.

Här ett utdrag:

Men de gånger jag har blivit ordentligt läst och lyssnad på är när jag har skrivit om och reagerat på män.

Jag var tjugosju år och hade skrivit i hela mitt liv. Plötsligt en dag ringer Kulturnyheterna och vill ha med mig i tv för att jag på en blogg skrivit nåt kritiskt om Horace Engdahl.

Nästa gång var i kulturmannen-debatten 2014, när jag skrev om daddade kulturmän. Det blev viralt.

Och det lämnade kvar en bitter eftersmak, ett slags skrivandets melankoli.

Jag hade ju egentligen ingen lust att ge kulturmän mer uppmärksamhet. Men jag hade stor lust att ge mig själv och mina texter mer uppmärksamhet.

Varför får jag den då som mest när jag skriver om det jag själv attraheras av som minst?

Författaren Åsa Moberg, som är aktuell med biografin ”Livet”, blev anställd på Aftonbladet 1968 efter att ha skrivit kritiskt om en text av Gunnar Myrdal, representant för den äldre, stolpiga generationen.

Min tidigare litterära chef blev hypad när hon vände sig mot Ingmar Bergman-kulten på åttiotalet.

Jag tänker på Ulf Lundell och Karolina Ramqvist-fejden i samband med ”Fittstim” 1999, när Ramqvist i en krönika hade citerat ett sexistiskt brev hon fått av Lundell, varpå det tog eld för att texten skulle publiceras i ”Fittstim”.

Och jag tänker på att vissa män är så jävla dåliga på att lyssna på kvinnor om det kvinnan säger inte handlar om dem själva.

Ett färskare exempel från min författarbana är att det är svårt att berätta om en feministisk ungdomsroman för medelålders män.

På det senaste framträdandet satt fyra av dessa i publiken och scrollade sin telefon.

Kvinnorna lyssnade som vanligt intresserat, och inte bara det: de lyssnade bekräftande. Ni vet, när man nickar och deltar med hela sin kropp, nästan hoppar ner i samtalet och blir en del av det.

Varför skällde jag bara inte ut dem?

Och vad är det som är så fruktansvärt ointressant för dessa män? Varför måste allting handla om er?

En kvinnodominerad yrkesgrupp som har skrikit i flera år utan att bli riktigt lyssnade på, det är barnmorskorna. Sveriges barnmorskor har larmat om ovärdiga arbetsförhållanden och mycket utsatta situationer för kvinnor och nyfödda, sedan 2013. Den här sommaren blev den värsta hittills. Det är många som nu lämnar förlossningsvården.

På BB-marschen krävde vi garanterad förlossningsplats och en barnmorska per födande, men också en statlig genomlysning av Sveriges förlossningsvård. Och i veckan kom beskedet att SKL kartlägger förlossningsvården i samtliga landsting.

Tack, Sveriges barnmorskor, för att ni aldrig slutat höras.

 

 

Barnmorska hela vägen

Foto: Lovisa Engblom

Ni har väl inte missat projektet ”Barnmorska hela vägen”? Ett forskningsprojekt med sin bas i Sollefteå. Här presenteras projektet på lokalnyheterna!

Det är ett treårigt projekt där målet är att hitta en arbetsmodell som ger ökad trygghet och stöd för blivande mammor i glesbygd. Professor Ingegerd Hildingsson är forskningsledare – tanken är att arbetsmodellen ska uppnå kontinuitet genom hela vårdkedjan; från graviditet, förlossning och eftervård. Det är det här som kallas caseload på forskarspråk.

– Vi utgår från Caseload-modellen som har visat sig vara en bra vårdform för kvinnor, bra för personal och ett mer hållbart sätt att arbeta, säger Ingegerd Hildingsson. Det här är en vårdform som växer snabbt i världen och vi ser den i Danmark, Australien, England och Nya Zeeland. I Sverige är vi först ut att göra detta i ett glesbygdsområde, berättar Ingegerd Hildingsson.

Caseload innebär att en barnmorska har huvudansvaret för all vård, målet är att de blivande föräldrarna så långt som möjligt ska få möta samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård. I ett tidigare blogginlägg skrev jag om det trygghetsskapande informationsövertaget och syftade på vad som händer när en barnmorska redan har hunnit lära känna ett par innan det är dags för förlossning. Trygghetsskapande och informationsövertag är något som både barnmorskan som bistår och föräldrarna som får vården upplever. Det är ett winwin. Jag ser fram emot att få höra mer om det här projektet i Sollefteå!

 

När barnmorskan går till barnmorskan

Emma!

Det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt att vara gravid och barnmorska samtidigt. För när jag själv behöver gå till barnmorskan för att få hjälp med mina egna högst privata gravidkrämpor och funderingar, ja då sitter jag ju ofta mittemot en kollega som vet ganska mycket om vem jag är i min roll som barnmorska. Med min blogg har ju mina tankar och funderingar fått ännu mer spridning – vilket är jätteroligt! Men som gravid hos barnmorskan är jag ju mest väldigt gravid.

Och då är det otroligt skönt att få stöd av en barnmorska som känner mig väl vid det här laget. Som vet vem jag är privat och inte bara i min yrkesroll, ja som också vet vem jag var innan. Emma  är precis den barnmorskan. Efter utbildningen gick hon och blev ett fullfjädrat proffs inom mödravården; hon jobbar på Svartbäckens MVC i Uppsala och det är en förmån att få gå hos henne.

Annars har jag inte fått så många pluspoäng för att jag är barnmorska till yrket, varken under mina graviditeter eller förlossningar. Att vara omåttligt förtjust i sitt yrke behöver inte automatiskt innebära att man är omåttligt förtjust i att själv vara gravid och föda barn. Mina graviditeter har varit ganska tunga. Och mina förlossningar har knappast varit sådär ljuvligt begripliga, hanterbara eller harmoniska som jag nu vet att födslar kan vara. Istället vet jag precis hur det känns att förlora sig fullständigt, både den egna kontrollen och känslan av sammanhang. Men jag vet också hur det känns att få den tillbaka som en fin present.

Det som har hjälpt mig att få min känsla av kontroll och sammanhang tillbaka under mina födslar är utan tvivel det stöd jag haft runtomkring mig. Utan det stödet hade jag nog förlorat mig fullständigt, det är min uppriktiga känsla. Även om det är jag som i slutändan har fött alla mina barn av egen kraft.

Därför lägger jag nu en otrolig vikt vid det stöd jag har runtomkring mig. Ingen kan vara gravid åt mig eller föda mitt barn åt mig – men de kan göra hela skillnaden för mig ändå.

 

Vad tycker vården om doulor?

Foto: Lovisa Engblom

Jag tycker att doulor gör ett fantastiskt jobb. Efter egen erfarenhet av att doula så vet jag vilket åtagande det är. Det är varken särskilt glamoröst eller några lättförtjänta pengar. Det innebär jourer och långa arbetspass, väldigt mycket jobb helt enkelt – men ett otroligt meningsfullt och roligt sådant.  Det går inte att bli rik på att doula om man inte tar mer uppdrag än någon rimligen orkar; eller blir en administratör som administrerar en grupp med doulor vid sidan av andra mer inkomstbringande uppdrag inom företaget.

Så missriktad ilska och frustration över vårdens tillkortakortakommanden är ingenting som doulor ska behöva ta. Jona Elings landar därför  lite fel i den här  krönikan från 2014 – Jona som jag oftast tycker skriver jättebra.  Att doulor skulle vara vårdens medgångsupportrar, var kommer det ifrån? Ingen vet på förhand vad ett uppdrag kan innebära. Det kan komma att innebära traumatiska livshändelser som en dödfödsel eller ett urakut snitt. Att vara mitt i människors liv är att utsätta sig. Som doula finns inga garantier alls. Oftast finns ingen skyddande arbetsgivare som står bakom när det inte går som alla tänkt , däremot finns det ofta en stor portion tillit mellan doulan och det födande paret. Och vad är det för fel med att vilja stödja en i grund och botten frisk process?

Så länge barnmorskor behöver lämna förlossningsrummen i tid och otid för att skynda till nästa föderum – ja så länge stödet till de födande fortsätter att vara villkorat, så kommer vi se fler och fler doulor i förlossningsrummen. Det är min övertygelse. Det som är synd är att det riskerar att bli en sådan uppdelning mellan det medicinska och emotionella stödet. En barnmorska kan göra allt det en doula gör, om bara tiden och en annan möjlighet till kontinuitet i vården fanns – men en doula kan inte göra allt det barnmorskor gör.

Vi barnmorskor behöver spänna bågen högt och fortsätta vara proffs på att ge både ett medicinskt såväl som ett kontinuerligt omvårdande stöd. När jag arbetar som hembarnmorska får jag ihop världarna. Då behöver jag inte välja om jag ska vara barnmorska eller doula – det blir en helhet ändå. För jag är omåttligt förtjust i mitt barnmorskehantverk. Det är en fröjd att suturera en bristning riktigt noggrant eller kunna känna hur barnet ligger under födseln- kanske i en vidöppen bjudning? Det vill jag absolut inte vara utan.

Men mitt sätt att fortsätta utvecklas är att gå mellan dessa världar och arbeta både som sjukhusbarnmorska, hembarnmorska och doula. När jag har tur får jag ihop dessa världar, men ibland behöver jag skilja dem åt och vara på ett ställe i taget. Det går bra det också.

Doulor blir proffs på det omvårdande, psykosociala och emotionella stödet till par som föder; de blir också proffs på alla de tekniker som stärker det naturliga i födandet, tex olika förlossningsställningar, spinning babies, massage, rebozo… Det är fantastiskt att det finns en hel grupp som förkovrar sig enbart i detta och här finns mycket inspiration att hämta för oss barnmorskor! Det är också så jag önskar att vi som jobbar inom kvinnovården ska se på doulor – som en enorm tillgång. För både barnmorskor och doulor behövs. Vi kan och måste samarbeta; på köpet har vi massor att lära av varann.

Men fenomenet med doulor får aldrig bli en ursäkt att inte fortsätta arbeta för en barnmorska – en födande.  Alla födande borde ha rätt till ett kontinuerligt stöd av barnmorska under sin födsel.

 

Barnmorskor tillåts sällan vara experter

Foto: Lovisa Engblom

Mina barnmorskerelaterade blogginlägg, de som rör just sådana specifika saker där barnmorskor skulle kunna vara experter, om vi fick tillåtelse – de skjuter jag inte direkt från höften i hejdundrande åsiktsfyrverkeri. När jag skriver mina inlägg om vattenfödslar, hemfödslar, upprätta förlossningsställningar, eller mitt förr inlägg om det ovillkorade stödet – ja i botten ligger såklart min legitimation som barnmorska och erfarenhet av att ha bistått hundratals födslar som barnmorska på olika förlossningskliniker, både  mer centraliserade med många komplicerade födslar men också det småskaliga Södra BB. Där ligger även min erfarenhet av att ha följt med på födslar som doula och hembarnmorska. Jag har egen erfarenhet av vattenfödslar, kontinuerligt stöd och upprätta förlossningsställningar. Men jag har också ägnat ansenlig tid åt att gå igenom den forskning som finns på området. Det är viktigt. När jag uttalar mig inom dessa områden så känner jag därför att jag har en viss grund att stå på.

Självklart kan man tycka olika och även komma fram till olika slutsatser trots hyfsat liknande bakgrunder; ingenting är absolut och saker färgas beroende på var man själv kommer ifrån – ja vilken ingång till ämnet man har. Det har jag stor respekt för. En dynamisk diskussion berikar ett förbund, en yrkeskår; även om det behövs ett visst konsensus för att man tillsammans ska kunna driva frågor.

Men ibland blir jag paff över personer som inte alls har en bakgrund inom området, när de uttalar sig som tvärsäkra experter. Hanne Kjöller är en sådan person som ofta uttalar sig extremt tvärsäkert och som har gett sig in i debatten om förlossningsvården ett flertal gånger. Ofta handlar det om hennes påstående att det självklart är rätt att stänga igen alla mindre kliniker; att gnälla över en bilresa till  centraliserad förlossningsvård två timmar bort (som enligt hennes resonemang per automatik levererar högkvalitativ förlossningsvård åt alla på grund av sin storlek) är ett lyxproblem – ja det är bortskämt. Barnmorskor som försvarar de mindre klinikerna och kvinnors behov och rätt till nära vård vet aldrig vad de pratar om – de pratar i nattmössan.

Det mekaniska synsättet på förlossningsvården, att all vård blir bättre ju större kvantiteter som lyfts, att ju fler kvinnor en barnmorska har ”förlöst”, desto bättre –  det har sina begränsningar. Att centralisera hjärtkirurgi är en sak. Att centralisera all förlossningsvård en annan. En viss ödmjukhet inför att det är mer komplext vore på sin plats här. När jag kom till Södra BB hade jag varit på förlossningskliniker där jag fått öva ordentligt på förlossningar och jag var lycklig över att äntligen få koncentrera mig på ett förlossningsförlopp i taget. För då fick jag utrymme att lära mig annat som jag inte riktigt hunnit med innan; bland annat att öva upp en lyhördhet. Det fanns också tid till reflektion. Jag blev väldigt förundrad över att en kritik mot Södra BB var att vi barnmorskor hade för lite födslar och på så sätt borde kunna mindre än andra barnmorskor. Som om allt handlade om mängden och antalet. Jag hade ju födslar hela tiden, bara inte flera samtidigt!  Som barnmorska mådde jag bättre, jag orkade arbeta kvar inom förlossningsvården och fortsätta vara med på födslar. För många födslar på för lite tid brukar leda till att barnmorskor ger upp om förlossningsvården. Hemligheten med ett maratonlopp är ju att inte ta ut all kraft i början av loppet.

Det här med vattenfödslar är en annan sak. Vem bestämmer om kvinnor får föda i vatten eller inte? De barnmorskor som är experter på vattenfödslar får nämligen väldigt sällan bestämma. Oftast bestäms det av personer som själva aldrig bistått vid vattenfödslar och som egentligen inte har någon erfarenhet eller kunskap på området. Hur de värderar forskningsunderlaget väger ändå tyngre i egenskap av deras profession, auktoritet och plats i hierarkin. Barnmorskor som själva har lång erfarenhet av att bistå vid vattenfödslar och därför besitter stor kunskap på området; hur de värderar forskningsunderlaget får sällan någon tyngd.

Kruxet med forskning är att den fort blir gammal. Så när ignorerad forskning har varit ignorerad ett tag går det alltid att hävda att den har blivit gammal och mossig – ja att det behövs ny forskning! Men det finns väldigt mycket bra forskning som redan är gjord.

Många undrar varför jag inte väljer att forska. Ja varför jag inte väljer att ägna min tid åt att forska ”på riktigt” istället. I botten ligger ofta en föreställning om att jag då ska kunna vara med och förändra ”på riktigt” – med ett annat mandat. Det är högst medvetet som jag själv har valt att inte ge mig in på det spåret. Jag har på olika sätt fått inblick i den akademiska världen ändå och vet att den på inget sätt är opartisk eller befriad från intriger, maktspel och hierarkier. Barnmorskeforskning och omvårdnadsforskning värderas inte särskilt högt i den akademiska världen. Det finns barnmorskor som har har klivit allra högst upp på stegen,  ja som har disputerat och kanske till och med blivit professorer. Min förhoppning är att de under min livstid också ska kunna få ett mandat att förändra på riktigt.

 

 

Ovillkorat stöd spelar roll

 

Foto: Lovisa Engblom

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.