offentlig amning

Lever vi i ett amningsvänligt samhälle?

Ibland glömmer vi människor bort att vi är en del av naturen. Att vi är biologiska varelser. Ja, vi har smartphones och kan göra en massa avancerade saker. Åka till månen till exempel. Men en kvinna som offentligt ammar sin treåring är inte en varelse från yttre rymden.

Borde inte den här synen vara något av det mest naturliga i världen?

Förra året när jag och min dotter var med i ett reportage om amning i Göteborgsposten. I kommentarsfältet på nätet var det många som förfasade sig. Foto: Anna Tärnhuvud

Att amning av ett lite större barn har ett nyhetsvärde och får ett eget uppslag i en stor tidning kan ju tyckas märkligt. Men det är så det ser ut i vårt samhälle.

Jag tänkte nu dela en kommentar som skrevs som ett svar på det här blogginlägget, signerat min vän och kollega Paola Oras. Både blogginlägget och kommentaren säger något viktigt om samhällets syn på amning. Tack!

Annas kommentar om vårt amningsovänliga samhälle

”Sen på bollen här. En aspekt jag alltid saknar i den här diskussionen är hur amnings-ovänligt samhället är. För det första bor många numera långt från sina föräldrar och annan släkt = liten möjlighet till avlastning. Partner jobbar. Då ska jag alltså sitta hemma själv med en unge som sitter klistrad vid bröstet (mitt barn ammade konstant första veckorna, alltså utan avbrott hela dagarna, och tätt, varje timme, ännu vid 4 månader – så HOPPLÖST det kändes när alla sade att det kommer glesas ut snart och det kändes som det aldrig gjorde det…) alldeles ensam. Det fixade inte jag mentalt, så i början var vi mycket ute på bibliotek, café, hälsade på folk. Och det gick jättebra i början, kunde amma överallt (jag är inte så pryd av mig). Alla som säger att man ska stå ut men det är helt onaturligt att vara så ensam som en nybliven mamma är idag! Det har inte varit så människa levt tidigare och det är inte konstigt att folk mår skit och lägger ner amningen om de inte får komma ut, eller träffa människor. Se på vad pandemin gjorde med folk, när de satt hemma?

När amningsstrulet började efter 2 månader höll jag på att bli knäpp; i två månader blev det bara värre och värre, först var omgivningen för distraherande, sen skulle hon bara amma i vissa positioner, sen kunde jag bara liggamma i tyst rum. Varje-varannan timme! Jag blev mer låst hemma än när hon var nyfödd för det gick absolut inte amma på stan i stökig miljö längre. Kunde inte ta mig nånstans. Vägrade flaska gjorde hon också. Under en period när jag flera ggr behövde göra besök hos tandläkaren, det var en konstant stress att fundera på hur mycket hon skulle skrika och krångla med den stackars sambon som försökte flaskmata innan jag hann hem igen.

Vi härdade ut med amningen, och när jag började jobba så hade jag nära till arbetet och kunde amma morgon, lunch och sen efter jobbet. Men om man inte har det? Om det är längre väg till jobbet? Om jobbet inte är så amningsvänligt i praktiken trots att jag har rätt till det?

”Problemet” som jag ser det är att dagens kvinnor inte accepterar att sitta hemma isolerade, inte accepterar att inte få dela föräldraledighet och kunna återgå till jobb, och då motarbetar samhället oss., samhället är fundamentalt ovänligt mot spädbarn och amning. Var finns det en lugn plats att amma på stan? Inomhus? Ikea och BVC har amningsrum men hur många har det? Inte ens på sjukhuset finns det nånstans att amma när jag varit där i privat ärende. Det finns ingenstans att ta vägen! Klart att man tröttnar på att kedjas fast i soffan hemma, jag var SÅ avundsjuk på mina flaskmatande väninnor som bara kastade fram en flaska i parken och matade under sufflett medan jag förtvivlad letade efter skugga, meckade med filt och sen försökte få mitt trilskande, bråkande barn att ta bröstet… Istället för att försöka driva fram jämställdhet genom att göra våld på amning eller genom att kvinnorna ska bete sig som män, så behöver samhället isåfall anpassas till att tillgodose kvinnans och barnets behov. Se till att det finns möjlighet att amma överallt. Ta det som en självklarhet att ett spädbarn kan tas med överallt! Att jag som kvinna faktiskt behöver göra besök hos fysioterapeut, och tandläkare, och att jag rimligen bör kunna gå till mataffären eller biblioteket. Att barn får ta plats.”

Amning i bärsjal på zoo.

Min bebis vill amma hela tiden!

Min bebis vill amma jämt!

Det är snart tre veckor sen lille Nils kom till världen. De två första veckorna gick jag runt som i ett rus. Jag var SÅ lycklig. Det var en lycka över att förlossningen gått så bra (trots att den inte gick helt enligt plan), över att graviditeten nu var över och att resultatet var så lyckat: en underbar välskapt bebis. En känsla av både lättnad och oövervinnerlighet. Eftersom amningsstarten med mitt femte barn blev så otroligt tungrodd med sår och mjölkstockningar så har jag varit lite rädd för att råka ut för samma sak den här sjätte gången.

Att det skulle bli mycket amning den första veckan var jag väldigt beredd på. Jag har också varit beredd på att få skavsår på bröstvårtorna av nötningen den första veckan. Det blev både skavsår och mjölkstas de luxe, men helt överkomligt. Efter några dagar hade det värsta klingat av.

En mjölkstockning senare

Mot slutet av den andra veckan tog jag i lite för mycket. Jag fick för mig att städa halva huset (låter kanske tokigt men det behövde göras). Felet var väl inte att jag städade utan att jag samtidigt slutade vara lyhörd för vad mina bröst behövde. Jag stressammade i städpaus med för trång BH på mig. Slarvade lite. Kände att ena bröstet var lite väl svullet och mot kvällen hade svullnaden blivit till en sten som kilat in sig i bröstet. Febern smög sig på. Det är nästan löjligt hur sjuk man kan känna sig av en mjölkstockning. Påverkat allmäntillstånd, oh yes! Minst sagt. Det är som att vara rejält sjuk i influensa med huvudvärk, muskelvärk och hög feber. Och så såklart rejält ont i det ena bröstet.

Hela helgen gick åt till att häva stockningen. Vi ammade och ammade. Jag beställde hem kål av ett barn (tycker vitkålsomslag kan göra underverk mot svullnad och smärta vid mjölkstockning). Men det tog lite tid innan kålen levererades så den behövde aldrig användas. Lika snabbt som febern slog till, lika snabbt var den över den här gången.

En bebis som vill amma hela tiden

Veckan efter mjölkstockningen kände jag den där berömda euforin igen… Men med en ny upptäckt: min son ville nu amma hela tiden! Alltså inte nån gång i timmen utan heela tiden. Max 10 minuters uppehåll mellan amningarna. Jag vet naturligtvis att amningsmönster varierar och att det är helt normalt att vilja amma ofta, ofta. Men jag har aldrig haft en bebis som velat amma SÅ ofta även efter den första inledande amningsstarten. Vilken tur att Nils föddes år 2021 och inte år 1970, då på den reglerade amningens tid. Han hade haft en mycket svår tid om någon fått för sig att det enbart skulle ammas var fjärde timme. Jag orkar knappt tänka på skriken som dessa barn och mödrar måste ha genomlevt.

Det verkar iallafall vara många som har erfarenheter av barn som vill amma mest hela tiden i början (jag frågade mina följare på instagram och det var många som kände igen sig) . Den ständiga amningen ger nog med sig efter ett tag.

Jag hittade ett fint och informativt blogginlägg på babybaby.se om bebisar som vill amma jämt.

Och Paola Oras blogginlägg om spädbarn och deras naturliga amningsmönster är ett måste för den som vill förstå.

Amning under graviditeten. Om ömma bröstvårtor!

För tre år sedan!
Foto: Lovisa Engblom

Min yngsta är nu tre och ett halvt år. Aldrig i min fantasi hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle amma henne så länge! Nej faktiskt inte. Men idag är jag så glad för den fina amningsrelation vi haft under de här åren, minus de sex jobbiga veckorna där i början. Enda anledningen att jag inte gav upp amningen när allt krånglade var för att jag visste att det fanns ett pris i andra änden. Och jag är så glad över mitt beslut att fortsätta. Vet att jag alltid kommer kunna minnas den här tiden med sån värme.

Men så blev jag gravid. Och det absolut tidigaste tecknet på att jag var gravid var att det ömmade på ett nytt sätt när hon ammade. Graviditetstestet visade positivt först flera dagar efter att det börjat ömma i brösten. Jag minns så väl den dagen då Hanna backade bakåt efter att hon tagit tag för att amma sin eftermiddagsslurk. Hon berättade för mig att mjölken var stark (ja det är spännande att amma större barn som kan berätta hur det smakar!) och ville inte ha av den mjölken. Några veckor senare fick jag missfall.

Jag har inte ammat särskilt mycket under den här perioden. Jag kallar det för att gossnutta, kanske 2-3 gånger om dagen. Inget på natten. Så jag tror knappast att missfallen berodde på amningen, även om det verkar finnas lite stöd för att helamning under graviditeten kan öka risken för missfall. Men delamning har inte visat sig påverka alls. Nåväl, att smaken ändrades tillfälligt där i början har inte stoppat min unge från att amma vidare. Själv har jag dock känt att den nya ömheten i bröstvårtorna och brösten gjort mig öm ända in i själen. Det har inte varit lika avslappnat att amma, jag har behövt ta sats och inte funnit ro på samma sätt under våra amningstillfällen.

Den ömheten i kombination med att hon själv inte direkt protesterar när jag nekar henne bröstet gör att jag ser den här perioden som ett naturligt sätt att avsluta vår amningsrelation. För jag siktar inte på tandemamning.

Ömhet, amningsaversion eller tandemamning

När jag frågade mina följare på instagram om erfarenheter av att amma under graviditeten så fick jag många liknande svar! De flesta upplevde någon form av ömhet och för en del övergick det till en direkt amningsaversion. Några upplevde den där ömheten som hanterbar, att den kom och gick lite under graviditeten, och en del berättade att de siktade på tandemamning. Det är ju jättefint att det är fullt möjligt att tandemamma! Jag är glad att de som önskar det inte låter någon snäv amningsnorm stå i vägen. Det enda som kan vara viktigt att tänka på precis efter förlossningen är att låta den första råmjölken framförallt gå till den nyfödde, eftersom tillgången på råmjölk då är begränsad. Produktionen av den ”mogna” mjölken som kommer några dagar senare styrs ju att efterfrågan, så den räcker ju gott till fler barn än ett. Det hade ju varit fantastiskt att ha ett större barn som kunde hjälpa till att lätta lite på trycket i de där ibland stora och stinna brösten. Samtidigt som det är fint att kunna ha den gemenskapen och närheten ihop. Men för mig känns det skönt att hinna vänja av innan det lilla syskonet kommer.

amning under graviditeten

amning är mer än bara mat

Amning är mer

amning är mer än bara mat
Foto: Lovisa Engblom

Det är några saker som jag önskar att jag förstått om amning innan jag blev mamma.

Att amning är så mycket mer än bara mat. Att enbart se bröstmjölken som en utbytbar ”produkt” och själva amningen som enbart överföring av näring till barnet är att förminska hela grejen med amning. Det är att förminska kvinnan och barnets roll i det hela. Många missar att amningen i sig är en dynamisk process som skapas och förändras inom relationen mellan mor och barn.

En relation kan ju vara både enkel och svår och framförallt går den igenom olika faser där vissa är jobbiga medan andra är underbara. Men det finns en djupt känslomässig komponent i en relation som alltid lämnar avtryck. Förutom allt det fysiologiskt finurliga med amning, som att bröstmjölken utgör en perfekt anpassad näring åt barnet och att närheten och sugandet i sig hjälper barnet att reglera flera viktiga kroppsfunktioner – så har amningen även en psykologisk dimension. Den hjälper både barnet och mamman att mogna och utvecklas.

Att många inom vården saknar en grundläggande kunskap om amning och att det därför är vanligt med godtyckliga och ibland helt felaktiga råd. Gissa hur många knasiga ”råd” jag har fått från vården om amning under mina fem amningsresor. Jag har fått höra att bröstmjölken bara är blask av en BVC-sjuksköterska. Jag har också på djupet förstått hur vanligt det är att mammor som ammar efter ettårsdagen skammas och skuldbeläggs eftersom det ses som suspekt. Amningskortet dras därför ofta före allt annat när det är något som strular. Vidare så saknar många inom vården en insikt om den känslomässiga och relationella delen av amning. En läkare ordinerade till exempel med myndig stämma ett amningsavslut när jag sökte för sköra slemhinnor. Istället för att hjälpa till med atrofin så skulle amningen bort. Han borde ha frågat mig hur jag själv kände. Ville jag sluta amma?

Att elementära fakta och förståelsen av amning som fenomen kan vara helt avgörande när ett amningsproblem uppstår. Riktig kunskap om amning finns och den riktiga kunskapen gör skillnad när amningen strular. På amningsmottagningar finns specialistkunskap om amning. Det finns många barnmorskor som har gedigen kunskap om amning. Men okunskap och ointresse inom området amning finns det generellt en ganska stor tolerans för inom vården. Det har lett till att kunskapen är ojämnt fördelad och i viss mån koncentrerad till passionerade eldsjälar som verkar både inom men även utanför vården. Den ideella organisationen Amningshjälpen är helt fristående och själv har jag haft en otrolig hjälp av boken Amning i vardagen av Marit Olanders.

Till dig som vill amma

Jag är glad att det finns några riktigt fina och informativa expertinlägg om amning här på Föda med stöd. Varsågod, här kommer några av dem igen!

Guide till amning första veckan efter förlossningen

Guide till amning första veckan efter förlossningen

Guide till amning första veckan efter förlossningen
Amning första veckan efter förlossningen

När jag väntade vårt första barn då för 17 år sen så snurrade mina tankar mest runt själva graviditeten och förlossningen. Tiden som skulle komma efteråt kändes av naturliga skäl väldigt abstrakt och att fundera på det där med amning, eh, ja det kändes ungefär lika intressant som att fundera över hur det egentligen känns att gå och köpa mjölk på affären. Jag visste att jag ville amma, ja det var självklart för mig. Sen tänkte jag inte så mycket på just den saken.

Förlossningen blev inte riktigt som jag tänkt mig. När vi äntligen fick komma upp på BB var min kropp mörbultad (den kändes som plockad från ett slagfält) – och mina överarmar var dubbelt så stora, av svullnad, eftersom jag spänt dem så hårt under varje värk. Med stor möda gick jag för att ta en dusch. Jag var öm ända långt inne i själen. Kvar på rummet fanns min nyfödda dotter och hennes pappa.

Åh vad jag önskar att jag där och då hade fått en liten crasch course i hur amning kan funka under den första veckan! Något snabbt och enkelt. En liten sneak peak på hur själva processen går till. För när min dotter bara ville suga hela nästa dag så förstod jag inte vad som var fel. Kom det ingen mjölk? Varför blev hon inte nöjd? När brösten svullnade upp som två stora blomkål på dag tre och fyra så trodde jag först att något var fel. Och varför ville hon fortfarande amma så ofta?

Den här guiden är till dig – du som vet att du vill amma efter förlossningen – och som ska få barn för första gången, eller som precis har fött barn. Varsågod, en crash course i amning första veckan efter förlossningen! Jag har också skrivit den här guiden lite till mig själv, till mitt yngre jag, såhär 16 år efter att jag själv hade behövt den.

Amning första tiden

Du har råmjölk i brösten redan under graviditeten

Den allra första mjölken, den som bildas redan under graviditeten, kallas för råmjölk. Det är en riktig boost av näring för det nyfödda barnet. Du som är gravid nu kan pröva att pressa fram en guldgul droppe. Under krystskedet börjar det ofta droppa stora droppar råmjölk av sig själv eftersom det är kroppens all time high oxytocinpeak. Oxytocin är ju det hormon som hjälper till att föda fram barnet men också det hormon som hjälper till att driva ut mjölken från brösten. Under de första dagarna efter förlossningen är det råmjölk som barnet ammar. Till skillnad från den ”mogna mjölken” som kommer först efter några dagar så innehåller råmjölken höga halter av protein, fettlösliga vitaminer och mineraler. Råmjölk är alltså en unikt sammansatt proteindrink med en hög andel immunglobuliner som på ett mycket snillrikt sätt boostar barnets immunförsvar och skyddar mot infektioner.

Amning första timmen efter förlossningen

Efter förlossningen är det viktigt att inte störa mor och barn i onödan. Alla procedurer som inte är direkt nödvändiga får gärna vänta. Om ditt barn får ligga ostört och hud mot hud mot ditt bröst så kommer ett unikt samspel mellan dig och ditt barn att börja ta form. Barnet föds nämligen med en inneboende kompetens att själv försöka få i sig av råmjölken. Så lita på ditt barn!

Amning första timmen efter förlossningen

Under de första timmarna efter förlossningen är lugn och ro och frånvaro av stress viktigare än något annat för att hjälpa amningen på traven. Låt barnet få ligga ostört hud mot hud och söka efter ditt bröst själv enligt dessa 9 steg:

  1. Födelseskrik
  2. Avslappning
  3. Uppvakning Barnet börjar göra små rörelser med huvudet och axlar, börjar blinka och tar nyfiket in sin närmaste omgivning
  4. Aktivitet Barnet börjar göra slick- och munrörelser samtidigt som sökrörelserna och ”buffandet” ökar
  5. Kryp- eller glidrörelser Barnet försöker närma sig bröstet med korta kryprörelser
  6. Vila Barnet vilar mellan perioder av aktivitet
  7. Tillvänjning Barnet gör sig bekant med bröstet genom att slicka på bröstvårtan och röra vid bröstet samtidigt som barnet masserar bröstet, denna period tycker man ofta tar lång tid.
  8. Amning Barnet börjar suga
  9. Sömn Barnet blir sömnigt och somnar

Barnet har medfödda sök och sugreflexer men du behöver inte få panik om ditt barn inte får till att amma inom de första två timmarna efter förlossningen. Ett friskt barn som föds i fullgången tid har resurser – det viktiga är att fortsätta vara hud mot hud eftersom det hjälper barnet att hålla värmen och blodsockret stabilt samtidigt som ni båda lär känna varann. Efter barnets första vakna timmar strax efter förlossningen är det vanligt att hen sover i några timmar. Men inte alla barn vill vila länge – en del vill amma snart igen! Vänta inte då utan se till att amma på minsta signal från barnet.

Amning under det andra dygnet eller ”snuttenatten”

Under barnets andra levnadsdygn är det normala att barnet vill amma nästan hela tiden. För vissa nyblivna föräldrar kommer barnets beteende under det andra dygnet som en chock. Det barn som precis sov så gott i många timmar har nu blivit som förbytt! Lugn, bara lugn. Det är barnets högst normala och medfödda beteende. De barn som INTE vaknar och som ”snällt” sover sig igenom hela det andra dygnet är de barn jag som barnmorska oroar mig mest för.

Det friska är att pocka på sina föräldrars uppmärksamhet och vilja snutta, snutta och snutta sig igenom hela det andra dygnet. Den andra natten blir därför ofta en snuttenatt och kanske blir det inte mycket sömn för någon av er. Principen för mjölkbildningen är att ju mer barnet suger desto mer mjölk bildas. Barnet vill alltså säkra sin överlevnad och suga igång en riktigt ordentlig produktion. Heja barnet alltså! Men somsagt, ibland på din och din partners bekostnad. Man får se det som en investering. Under dessa dagar gäller det att anpassa allt efter barnets medfödda beteende och inte efter föräldrarnas egna vanor. Det här är vad som gäller då:

  • Amma fritt så fort barnet signalerar att det är dags att amma! Vänta inte för länge tills barnet skriker i högan sky (sena amningssignaler), utan så fort barnet visar små tecken på att vilja amma.
  • Det är helt normalt att det känns krångligt med amningen i början eftersom amning kräver övning för både mor och barn. Varje amningsrelation är helt unik och ”ny”.
  • Var nu noga med barnets tag om bröstet eftersom det annars är lätt att du får sår som kan göra den första tiden ordentligt jobbig.

Barnets tag om bröstet

Amning, barnets tag om bröstet

Barnets tag om bröstet är viktigt men inte alltid enkelt. Ett felaktigt tag om bröstet kan leda till sår på bröstvårtorna, mjölkstockning och att den första tiden med barnet blir psykiskt och fysiskt väldigt påfrestande för er. Hur gör man då för att barnet ska få ett bra tag? Principen är att ha ditt barn så nära som möjligt – barnet ska föras till bröstet istället för att bröstet förs till barnet.

  • Skynda långsamt. Försök göra det så bekvämt som det bara går för er och nöj dig inte med lagom, det ska kännas bra på riktigt. Bulla upp med kuddar, filtar och allt du behöver för att det ska kännas bra.
  • Bröstvårtan ska komma så långt in i barnets mun som det bara går – att barnet får ett ordentligt och stort tag om bröstvårta och vårtgård är nödvändigt. Tänk att barnets haka ska möta bröstet och att näsan ska vara fri.
  • Ofta behöver barnet böja huvudet lite lätt bakåt för att få ett tillräckligt stort tag om bröstet.
  • Det går att amma i liggande, sittande rakt upp eller laid back. Det viktiga är att barnet ligger nära dig med sin kropp och inte behöver vrida på sitt eget huvud för att komma åt bröstet.
  • Det ska kännas bekvämt. Om det gör ont och känns ”fel” när barnet suger så är det ofta fel, även om en tredje person tycker att det ser bra ut från utsidan. Om det blir fel så kan du försiktigt föra in ett finger i barnets mun så att vakuumet släpper, justera och låta barnet ta ett nytt tag om bröstet. Tålamod behövs ofta i början.
  • Efter att barnet har ammat kan du kontrollera bröstvårtan i efterhand för att ”utvärdera” barnets tag om bröstet. Bröstvårtan ska vara mjuk och rundad efteråt – inte tillplattad eller tilltryckt åt nåt håll och bröstvårtan ska inte peka snett.

Smörj gärna in bröstet med bröstmjölk efter amningstillfället (med rena händer) eftersom det är bakteriedödande, och låt lufttorka. Undvik dyra salvor och krämer som finns att köpa på apoteket. Dyra salvor och krämer hjälper inte mot ett felaktigt tag om bröstet. Om det är svårt för dig och barnet att få till taget om bröstet och det börjar göra mer och mer ont vid varje amningstillfälle tills du knappt står ut längre – sök hjälp! Försök alltid lösa grundproblemet innan du ger dig in på snabba quick fixes. En amningsnapp ska framförallt ses som ett tillfälligt hjälpmedel vid svår smärta under amningen (till exempel vid stora sår).

Viktigt att veta om är att det kan göra lite ont när barnet tar tag om bröstet under den första veckan ändå, även om barnet har ett bra tag. Men det ska inte göra outhärdligt ont för då är det något som är fel. Det är stor skillnad på lite ont och outhärdligt ont.

Blomkålsstadiet tredje och fjärde dagen efter förlossningen = mjölkstas

Någon gång mot slutet av den första veckan (dag 3 -5) brukar brösten svullna upp rejält tills de känns som två stora, knöliga och ömmande blomkål. Det är helt normalt och kallas för mjölkstas. Mjölkstas kan ibland misstas för mjölkstockning men det är två helt olika saker. Mjölkstasen är ett normalt, fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar. Alla som ammar kommer få uppleva det här tillståndet någon gång under den första veckan! Mjölkstasen brukar komma ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till – så plötsligt kanske det sprutar mjölk från brösten samtidigt som de känns som två stora onda blomkål – eller två fotbollar.

När jag själv fick uppleva mjölkstas första gången undrade jag vad det var jag hade gett mig in på. Är det såhär det ska vara att amma? minns jag att jag tänkte. Mjölkstas kan göra riktigt ont och du som vill lindra smärtan kan kombinera till exempel Ipren var åttonde timme med Paracetamol var sjätte timme (läs på förpackningen så du inte överskrider maxdos). Att duscha varmt kan också lindra smärtan. Viktigt att veta om är att mjölkstasen går över.

Hur ofta ska barnet amma?

Grundprincipen för att få amningen att flyga är att barnet ska få amma fritt vid minsta signal. Tänk att det aldrig är fel att amma och att det inte går att amma ”för ofta”. Däremot ska det helst inte gå längre än tre timmar mellan varje amningstillfälle under den första veckan. Om barnet har en längre sovstund på mellan fyra till sex timmar en gång per dygn så är det helt okej! Men, om du har ett barn som sover sig igenom stora delar av både dagen och natten den första tiden så kan du behöva väcka barnet och påminna om att det är dags att äta då och då – erbjud bröstet. Om du har väldigt ont i brösten eller bröstvårtorna så kan det vara så att du själv (omedvetet) gärna glesar ut amningstillfällena på grund av smärtan.

Hur ofta ska barnet amma?

Ett knep är att ha barnet nära (gärna hud mot hud) hela den första veckan. En bärsjal är en mycket bra investering som kommer hjälpa till med det. Närheten underlättar nämligen samspelet er emellan och du blir snabbt proffs på att tolka ditt barns signaler. Att lägga ifrån sig sitt barn långa stunder och försök uträtta en massa ärenden under den första veckan kan försvåra amningsstarten. Sen, när ni har tagit er igenom den första tiden, när amningen fungerar och barnet går upp i vikt – då kommer vardagen så smått att komma tillbaka.

Amning den första tiden kan vara skört och jobbigt

Ja, även om du har tänkt att det ska bli mysigt och härligt att amma så kan det ibland kännas precis tvärtom den första tiden. Det kan vara slabbigt och jobbigt. Det kan göra ont, både fysiskt men även på ett känslomässigt plan. Att få höra att barnet inte går upp i vikt på BVC fastän du har suttit och kämpat med amningen i en hel vecka kan vara som att trilla igenom isen. Då är det lätt att fastna i ett antingen eller – det är lätt att ge upp helt enkelt! Men kom ihåg att den första tiden bara är en liten del av något som kan komma att utvecklas till en fin amningsrelation (som ibland spänner över flera år).

Ibland kräver amning den första veckan mycket tålamod och övning innan det fungerar. Och ibland bara funkar det. Ja det är orättvist, som med mycket annat i livet. Sök hjälp om du får det tufft! Min önskan är att det ska finnas ett professionellt amningsstöd att få för alla som behöver det. På vissa sjukhus finns det amningsmottagningar dit du kan vända dig – de har lång erfarenhet av alla de amningsrelaterade problem som kan uppstå. Amningshjälpen är en ideell organisation som erbjuder personlig amningsrådgivning och som har hjälpt många mammor med amningsproblem.

Sen, när den första (ibland sköra) tiden är över så kanske det kommer en dag när du sitter där och ammar och allt bara känns bra. Själv har jag som mamma upplevt känslan när allt med amningen flyter – det underbara – och känslan när ingenting funkar – det skitjobbiga. Men på det hela taget har det varit en spännande och faktiskt mestadels härlig resa.

Amning kan vara skört och jobbigt
Foto: Lovisa Engblom
Bröstcancer, olika aggressiv

Om amning och bröstcancer

amning och bröstcancer

Av Paola Oras

Bröstcancerepidemin i västvärlden kan förklaras av vårt förändrade mönster av att föda barn och amma. Det menar en expertgrupp av forskare som har studerat sambanden mellan bröstcancer och kvinnors reproduktiva hälsa. Ju längre tid en kvinna ammar under sin livstid, desto mer minskar hennes risk att drabbas av bröstcancer1. Det är dock ingen större poäng med att lyfta den här hälsofördelen eftersom de flesta kvinnor i västländer inte får så många barn och inte vill amma så länge – det menar andra forskare som är mer kritiskt lagda. Själv är jag optimistisk och tänker att vi måste börja med att sprida kunskapen och inte på förhand bestämma oss för hur kvinnor väljer att göra.

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor i Sverige och faktiskt över hela världen men även om den är vanlig överallt är den vanligare i höginkomstländer än i låginkomstländer. Troligtvis kan skillnaderna förklaras av just olikheterna i vårt mönster av att föda barn och att amma men till viss del även av olikheter i dieten. I Sverige var förekomsten av bröstcancer 180 per 100 000 kvinnor år 2016 enligt statistik från Folkhälsomyndigheten. Som jämförelse kan nämnas att förekomsten i Östafrika är runt 20 per 100 000 kvinnor och under 40 per 100 000 kvinnor generellt i låginkomstländer enligt Världshälsoorganisationen. Även om fler drabbas så är överlevnaden bättre för kvinnor i höginkomstländer tack vare tillgången till effektivare behandlingar. I Sverige överlever 80 % medan motsvarande siffra i många låginkomstländer är under 40%.

Forskare har räknat fram att för varje år en kvinna ammar så minskar risken med 4,3%. Men vad innebär den riskminskningen i praktiken? Det är ju alltid lite svårt att göra sådana siffror begripliga. Forskarna själva exemplifierar det så här: under förutsättning att kvinnor i västländer fortsätter att föda 2,5 barn men ammar varje barn sex månader längre än nu så skulle antalet kvinnor som drabbades minska med 5 %. Skulle de istället förlänga amningstiden med ett år så skulle förekomsten av bröstcancer minska med 11 %.

För att konkretisera siffrorna ytterligare kan man säga att av de ca 470 000 kvinnor som varje år drabbas av bröstcancer i västländer så skulle 50 000 kvinnor slippa den sjukdomen om alla som fick barn ammade ett år till1.

Bröstcancer, olika aggressiv
Foto: Lovisa Engblom

Bröstcancer kan delas in i flera underkategorier och kan vara olika aggressiv. Ett annat samband som har hittats genom studier är att kvinnor som har fött barn men inte ammat har en högre risk att drabbas av en mer aggressiv form av bröstcancer som inte är hormonkänslig2. Kunskapen om amningens skyddande effekt mot bröstcancer kom redan under 70-talet då en grupp forskare studerade bröstcancer hos kvinnor i Hong Kong. Hur kunde de komma fram till att det var så? Det forskarna gjorde var att de jämförde fördelningen av cancer i höger och vänster bröst hos kvinnor som hade enkelsidig bröstcancer. De tittade både på de som hade ammat, de som hade fött barn men inte ammat och de som inte hade fött barn men fann ingen skillnad mellan sidorna. Det verkade alltså vara lika vanligt att drabbas av bröstcancer i höger som i vänster bröst. Sedan jämfördes dessa grupper med en grupp kvinnor från fiskarsamhällen där de av tradition bara ammade på höger bröst. Hos fiskarkvinnorna sågs en tydlig ökning av cancer i det vänstra bröstet3.

Hur kan amning skydda mot bröstcancer?

Vad är det då med amningen som ger det här skyddet? Det är ännu inte helt klarlagt och som med de flesta sjukdomar är det inte helt enkelt att utröna hur det hänger ihop. Utifrån det vi vet idag verkar flera mekanismer ligga bakom amningens skyddande effekt mot bröstcancer. En faktor är att hormonet östrogen endast finns i låga nivåer i kroppen under amningsperioden. En del bröstcancersorter är känsliga för just östrogen för att utvecklas. En annan faktor är att cellerna i bröstvävnaden genomgår en mognadsprocess vid amningen som gör att de blir mindre benägna att utvecklas till cancerceller1. Det verkar också som om ett ämne i bröstmjölken kallat HAMLET kan ha effekter på själva bröstvävnaden och ta död på eventuella tumörceller.

HAMLET är en akronym för Human Alpha-lactalbumin Made LEthal to Tumor cells och i laboratorier har man kunnat se att HAMLET tar död på omkring 50 olika typer av cancerceller. Det som är bra med HAMLET är att det inte påverkar de friska cellerna i kroppen, HAMLET ger sig specifikt på cancerceller4. Amningen påverkar också miljön i hela kroppen på ett sätt som inte är gynnsamt för cancer. Det handlar framförallt om att det minskar förekomsten av diabetes och högt blodtryck som båda är kopplade till en förhöjd cancerrisk.

Med den nuvarande amningsförekomsten i världen förebyggs årligen 20 000 dödsfall till följd av bröstcancer1. Det verkar som om all amning har en skyddande effekt men att enbart amning  under barnets första halvår ger ett starkare skydd än delamning under samma tid. Ju längre tid en kvinna ammar sammanlagt under sitt liv, desto lägre risk verkar hon ha för att drabbas av bröstcancer5. Med andra ord är amning enligt Världshälsoorganisationens rekommendation – helamning i sex månader och delamning i två år eller längre – en rätt bra modell att utgå ifrån.

Referenser:

  1. Collaborative Group on Hormonal Factors in Breast Cancer, (2002). Breast cancer and breastfeeding: Collaborative reanalysis of individual data from 47 epidemiological studies in 30 countries, including 50302 women with breast cancer and 96973 women without the disease. Lancet 360(9328), 187–195
  2. Anstey EH, Shoemaker ML, Barrera CM, O’Neil ME, Verma AB, Holman DM, (2017) Breastfeeding and Breast Cancer Risk Reduction: Implications for Black Mothers. American journal of preventive medicine 53(3S1):S40-S46
  3. Ing R, Petrakis NL, & Ho JH, (1977). Unilateral breastfeeding and breast cancer. Lancet 16;2(8029):124-7
  4. Rath, EM, Duff, AP, Håkansson, AP, Vacher, CS, Liu, GJ, Knott, RB, & Church, WB (2015). Structure and Potential Cellular Targets of HAMLET-like Anti-Cancer Compounds made from Milk Components. Journal of Pharmacy & Pharmaceutical Sciences, 18(4), 773–824.
  5. Unar-Munguía M, Torres-Mejía G, Colchero MA, González de Cosío T., (2017). Breastfeeding mode and risk of breast cancer: A dose-response meta-analysis. Journal of human lactation, 33 (2), 422-434

Jämställdhet och amning

Amning och feminism

Amning och feminism
Går det att amma och samtidigt leva jämställt?

Av Paola Oras

I Sverige är jämställdhet mellan män och kvinnor en grundläggande värdering och de flesta har en positiv inställning till någon form av delad föräldraledighet, en minskning av löneklyftan och att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället. När det kommer till amning blir dock resonemangen ofta snåriga, förvirrade och motsägelsefulla eftersom amning är något könsspecifikt och därför går emot antagandet att män och kvinnor som lever i en parrelation ska kunna dela lika på omvårdnaden av barnet. Amning har en del gemensamt med graviditet och födande eftersom även de är könsspecifika företeelser. En viktig skillnad är dock att många ser graviditet och födande som något ofrånkomligt könsspecifikt medan amningen går att ersätta med annan uppfödning utan att barnet riskerar livet och alltså inte är nödvändig. En annan aspekt som ibland lyfts fram är att en gravid kvinna behåller sin autonomi i högre utsträckning än en ammande kvinna eftersom hon bär barnet i magen. En ammande kvinna ses då som mer uppbunden eftersom det födda barnet betraktas som en egen individ och amningen kräver att mamma och barn är tillsammans en stor del av tiden och att kvinnan lägger ned tid på att amma.

Så var och hur ska man egentligen placera amningen när det kommer till ett jämställdhetsperspektiv? Svaren blir olika beroende på vilken feminism argumentationen utgår ifrån men jag tänkte försöka bena upp hur ett par olika feminismer tar sig an frågan och även berätta hur jag själv tänker.

Olika feministiska teorier

Jag vill börja med att klargöra att jag inte är någon expert på feministiska teorier. Däremot tror jag att jag har följt ämnet tillräckligt länge för att kunna sortera bland de vanliga argumenten. Det som olika feministiska teorier har gemensamt är att de strävar mot att män och kvinnor ska ha samma sociala, politiska och samhälleliga rättigheter. Utgångspunkten är alla människors lika värde och en förståelse av världen som bygger på att gruppen män fortfarande har fler privilegier än gruppen kvinnor. En vattendelare bland feminismerna är synen på om kvinnor och män i grunden är väsentligen lika eller olika, med andra ord likhetsfeminister och särartsfemnister. Särartsfeminister kallas ibland även livmoderfeminister och tar sin utgångspunkt i att det finns avgörande skillnader mellan män och kvinnor och att vi därför är lämpade för olika uppgifter men att vi har samma värde. Likhetsfeminister anser också att det finns vissa skillnader mellan män och kvinnor som grupp men att skillnaderna i de flesta situationer är ovidkommande. Jag tänkte fokusera på likhetsfeministiska teorier och belysa amning utifrån cultural feminism och liberalfeminism. Jag har inte hittat någon bra översättning på cultural feminism och kommer därför att använda det engelska namnet. De vanligaste argumenten verkar härröra från någon av de två. Jag kommer också att utgå ifrån heterorelationer eftersom det huvudsakligen är där som amningen problematiseras inom dessa teorier.

Jämställdhet och amning
Det rosa handvirkade bröstet
Foto: Lovisa Engblom

Cultural feminism har vuxit fram ur radikalfeminismen där könsmaktsordningen är central. De ställer sig dock kritiska till delar av radikalfeminismen som de menar har tillåtit manliga egenskaper att bli norm. Lagstiftning anses viktig men otillräcklig för att kunna uppnå jämställdhet. De menar vidare att kvinnors specifika perspektiv, erfarenheter och berättelser behöver synliggöras. Att uppmuntra flaskmatning framför amning för att uppnå jämställdhet innebär enligt det synsättet att pressa in kvinnor i en manlig norm. Amning ses som en förkroppsligad erfarenhet av moderskapet och har som sådan en djupare innebörd för många kvinnor. Pornografi och objektifiering av kvinnokroppen ses som ett förtryck och amningen kan i det perspektivet ses som en motvikt till sexualiseringen av brösten. Amningen blir då en möjlighet att uppleva sin kropp som funktionell och meningsbärande. Dessutom argumenterar de för att amning kan bidra till en mer rättvis arbetsfördelning i parrelationen genom en omfördelning av andra hushållsuppgifter då amningen kan ta mycket tid. Ett annat argument är att den medför många hälsofördelar för både mamma och barn och att det därför handlar om kvinnors och barns rättighet till hälsa.

Behovsinriktad spädbarnsvård

Inom liberalfeminismen ses lagstiftning som nyckeln till jämställdhet och ett mått på jämställdhet är att kvinnor deltar i det offentliga rummet i samma utsträckning som män. Den fria viljan betonas och ansvaret för att utnyttja sina rättigheter ligger i stor utsträckning på individen själv. Medan graviditet ses som ett rent biologiskt fenomen så ses amning som en social konstruktion där mjölkbildningen ingår som en biologisk del. Matningen av barnet ses ur det perspektivet som en bland många arbetsuppgifter när det gäller omvårdnaden av barnet som bör förhandlas och fördelas i parrelationen. Att utgå ifrån amning som norm innebär enligt det synsättet att kvinnan hamnar i ett underläge och inte ges samma handlingsutrymme som mannen. Ofta framställs fördelarna med amning som överdrivna och flaskmatning uppfattas som ett mer jämställt alternativ. De menar att amningen ingår som en del i ett stereotypt moderskap som hindrar kvinnlig frigörelse och cementerar en ojämn arbetsfördelning och traditionella könsroller. Ibland framställs flaskmatning som en rättighet för pappan eftersom mamman annars kan få ett försprång i relationen med barnet.

Jag tror att den feministiska debatten kring amning har relevans för hur vi tänker och pratar kring ämnet men jag tror samtidigt att kvinnors skäl till att amma eller inte oftast avgörs av mer närliggande känslomässiga och praktiska aspekter. Även om jag som amningsförespråkare ibland anklagas för att vara livmoderfeminist så tillhör jag inte kategorin som omfamnar biologisk determinism. Cultural feminism stämmer nog bäst överens med hur jag själv resonerar.

Amningen som boja eller befriare

Att vara amningsförespråkare innebär heller inte att jag tror att amning är det bästa alternativet för alla kvinnor eller att jag ser ner på kvinnor som väljer att inte amma, som inte kan amma eller som inte får amningen att fungera. Amning är onekligen en viktig folkhälsofråga och sett ur det perspektivet är det förstås bra om så många som möjligt väljer att amma, precis som det är bra om så många som möjligt motionerar och äter hälsosamt. Men samtidigt har amningen så många andra dimensioner att den inte kan reduceras till en enkel hälsorekommendation.

Många kvinnor ser amningen som en viktig del i närheten till barnet och förutom att det är ett sätt att mata barnet är det kanske egentligen det främsta skälet till att vilja amma. De som har en fungerande amning kan också må väldigt bra av de hormoner som kommer med amningen, den kan både ha en lugnande, antidepressiv och ångestdämpande effekt. När amningen funkar finns även bekvämlighetsfaktorn på plussidan. Amningen kan vara den universella quick-fixen som löser det mesta: det är lätt att trösta, lätt att söva, lätt att avleda, genvägen till sovmorgon, praktiskt när barnet är sjukt som näsdroppar, vätskeersättning, smärtstillande och så vidare. Men samma närhet som får många att må bra kan vara anledningen till att det för en del kvinnor är oerhört svårt att amma eller att de inte kan amma utan att göra våld på sig själva. För de som har varit med om övergrepp till exempel kan den intima kontakten som amningen medför skapa svår ångest och starka olustkänslor. För andra kan amningen vara en del i läkningen. För de som gärna vill amma men inte får det att fungera kan det vara en stor sorg att behöva lägga ned amningen tidigare än tänkt. En krånglande amning kan för vissa vara den faktor som tippar en redan skör situation och utlöser en depression. Det finns också kvinnor som på grund av medicinering eller sjukdom avråds från att amma även om de skulle vilja. Alla har sina personliga skäl till att vilja som de vill och de har sina personliga omständigheter till att det blir som det blir och därför finns det all anledning att vara snälla mot varandra i den här frågan.

Amningen har alltså ingen given plats i den feministiska diskursen utan kan både ses som boja och befriare beroende på vilken feminism argumenten grundar sig på.

Amning, jämställdhet, nyfödd

Personligen ser jag ingen motsättning mellan amning och jämställdhet. Om amningen blir problematisk för jämställdheten i en relation kanske det är ett symtom snarare än en orsak? För vänder man på det finns det flera studier som visar att kvinnor som lever jämställt ammar i större utsträckning. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom stöd av en partner har framkommit som en viktig faktor för att få amningen att fungera. Jag tror att en feministisk aspekt är att inse att gruppen kvinnor inte är en homogen grupp. Amning kommer aldrig att passa alla. Med det sagt tror jag samtidigt att det är viktigt att veta att de allra flesta i Sverige vill amma, 97% av gravida enligt en undersökning. För att möjliggöra amning för dem behövs det vårdpersonal som har rätt kunskap och positiva attityder och personer runt omkring som kan ge ett bra känslomässigt stöd. Jag tror att vi borde prata mer om hur, vad och varför kvinnor tänker och känner på olika sätt kring detta och försöka förstå, äga och ära våra olika erfarenheter så att vi nyanserar bilden snarare än att polarisera den. Att ställa högre krav på bra stöd till både födande och amning känns ibland som prio sist på den feministiska dagordningen trots att det för många är en så viktig del av livet.

Amning

Vad säger barnen själva om amning?

Amning

Av Paola Oras

Ofta fokuserar vi på barnet när det gäller amningens hälsofördelar och på kvinnan när det handlar om upplevelsen av amning men vad säger egentligen barnen själva om hur det är att amma? De flesta barn i vår kultur har inte börjat prata innan de slutar att amma och därför är det ovanligt att höra beskrivningar av amning med barns egna ord. I en australiensisk studie av Karleen Gribble från 2009 med titeln ”as good as chocolate” and ”better than ice cream” frågade hon över 100 ammande barn som var två år eller äldre om amning. Barnen fick svara på varför de ville amma, hur det kändes när de gjorde det och hur de tyckte att mjölken smakade.

På frågan varför de ammade svarade barnen ganska enkelt – för att de älskade att amma eller för att mjölken var god. När barnen fick frågan hur det kändes när de ammade sa de bland annat följande: mysigt, gosigt, varmt, glad, känns bra, mamma älskar mig och trött. Alla barn kunde dock inte svara på de här frågorna. Ungefär en tredjedel kunde inte svara på varför de ville amma och närmare hälften kunde inte beskriva hur det kändes, däremot kunde hela 85 % svara på hur det smakade. Jämförelserna i smak var många men tillräckligt lika för att förmedla principen. Barnen svarade till exempel att mjölken smakade som jordgubbar, mango, päron, banan, fruktsallad, choklad, glass, godare än glass, klubba, marmelad och mjölk. De använde också beskrivande ord som gott, sött, varmt och smaskigt. En intressant detalj är att två barn vars mammor nyligen haft mastit, en infektion i bröstet, istället svarade att mjölken smakade salt och äckligt.

Amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden

Många känner sig obekväma med att se ett lite större barn ammas, förmodligen för att vi är ovana vid det eller för att bröst har blivit så sexualiserade i vår kultur att det blir en krock i hjärnan. Medan amning av spädbarn uppmuntras så intar omgivningen inte så sällan en misstänksam inställning till amning efter ett års ålder.

Faktum är att amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden. Så pass att amerikanska barnläkarföreningen kände sig tvungna att gå ut med ett förtydligande 2005 där de klargjorde att det inte på något sätt är skadligt för barn över ett år att fortsätta att amma. Världshälsoorganisationen har också vävt in det i sin rekommendation ”i två år eller längre”. Det finns ingen övre gräns eftersom ingen har kunnat påvisa några skadliga effekter med att amma länge.

Amning, barn över ett år
Helt okej att fortsätta amma.
Foto: Lovisa Engblom

Det som många inte känner till är att det är ett ganska nytt fenomen att barn avvänjs så tidigt. Om vi går bortom de kulturella föreställningar som präglar vår uppfattning om hur länge det är normalt att amma så kan man konstatera att det ur ett biologiskt perspektiv är normalt för människan att amma tills barnet är mellan 2,5 och 7 år. 

I ursprungsbefolkningar är det ofta sista barnet i syskonskaran som ammas längst, när ingen ny graviditet väntar. I bondesamhället i Sverige var det vanliga att barnen ammades tills de var två-tre år och ibland uppemot sex år. Det var först under 1900-talet som läkarna började rekommendera en tidigare avvänjning, vid 10-12 månaders ålder och på många håll i världen är normen fortfarande att barnen delammar i mer än ett år. Exempelvis ammas 95% av alla ettåringar i Bangladesh, 82% i Bolivia, 88% i Indien, 86% i Kenya, 80% i Indonesien och 98% i Nepal jämfört med Sveriges 20%. Bland tvååringarna är det färre som ammas men i många länder är det ändå runt hälften av barnen eller fler som fortfarande ammas. För länderna ovan är siffrorna för tvååringar 91% i Bangladesh, 46% i Bolivia, 66% i Indien, 54% i Kenya, 50% i Indonesien och 95% i Nepal (statistik från WHO). I Sverige förs ingen amningsstatistik efter ett år.

I den australiensiska studien som nämndes ovan frågade man även mammorna varför de fortsatte att amma till två år eller längre och de svarade att det främsta skälet var för att de märkte att deras barn blev så glada och mådde bra av det eller att barnet inte ville sluta amma. De svarade att det kändes enkelt och naturligt för dem att bara fortsätta amma. De  fick också beskriva de vanligaste anledningarna till att deras barn ville amma och i vilka situationer de oftast ammade. De svarade att barnen ammade som tröst, för att de var hungriga, för att de ville ha närhet, för att de gillade smaken eller för att de var törstiga. Oftast ville barnen amma när de skulle somna för natten, under natten, när de vaknade, när de skulle sova middag, när de gjort illa sig, när de var upprörda, trötta, när de var sjuka och när de såg andra barn som ammade. Många som har ammat ett barn som är över året kan nog känna igen flera av beskrivningarna ovan. Fenomenet att äldre barn vill amma när de ser andra barn som ammar kan intygas av alla som någon gång har deltagit i en gruppaktivitet med andra ammande barn. Barnen kan då inspireras av varandra i all oändlighet!

Amning, bröstmjölk
Hälsodrink?

I Sverige finns en stigmatisering och okunskap om amning efter ett års ålder. Det är inte ovanligt att kvinnor bemöts med stor skepsis från både familj, vänner, förskolepersonal och vårdpersonal. Många tror att kvinnor som ammar länge har skumma motiv. Antingen tror man att det finns något incestuöst inslag, eller att kvinnan vill ha en ursäkt att hålla sin partner på avstånd eller för att hon vill fortsätta att göra barnet beroende av sig. En annan missuppfattning är den om mjölkinnehållet. Tvärtemot påståendet att det ”bara är blask i brösten” efter ett år så blir bröstmjölken energitätare efter året för att passa det större barnets behov. Den innehåller alltså allt det som den innehåller under den tidiga amningsperioden men har lite mer energi. Tänker man närmare på det så är det ju lite av en superkraft att kunna frambringa en sådan hälsodrink som dessutom är ”lika god som choklad men godare än glass”!

Jag tänkte låta ett barns röst om hur det kan vara att sluta amma få avsluta den här texten. Att amma den allra sista gången är ju något definitivt och samtidigt början på en ny fas i relationen. Den amerikanska miljöjournalisten Jennifer Grayson beskriver i sin bok Unlatched hur det var när hon slutade amma sin äldsta dotter Izzy, som då blivit fyra år. De hade pratat om det länge innan, gjort ett fint album på alla mysiga stunder de hade haft och planerat ett ”weaning party”. Familjen åkte till Disneyland för att fira den stora händelsen och på kvällen skulle Izzy amma för sista gången. Utmattad av den spännande dagen somnade hon dock utan amning, så avslutet fick bli hemma följande dag. Grayson berättar att dottern var stolt över att hon nu var en ”big gurrrl” som hon själv sa och tog avslutet rätt bra. De första dagarna var hon ledsen ibland men kunde ganska lätt avledas och lockas till skratt. Izzy såg också chansen att vända situationen till sin fördel. Vid ett tillfälle log hon pillemariskt mot sin moster och bad om extra mycket glass eftersom ”it’s really hard to give up Milky”. Den första tiden efter avslutet ville hon lukta på bröstet innan hon somnade. ”Like a chocoholic who had recently gone on a diet” skriver Grayson, tog hon varje kväll en lång djup sniff  och utbrast ”ahhh, delicious!” innan hon kröp ihop i sin mammas famn och somnade. En dag kommer Izzys allra sista avsked av amningen och det är så djupt rörande att jag gråter varje gång jag läser det. Grayson berättar hur Izzy en kväll efter sin njutningsfulla långa lukt lutar sig lite närmare  bröstet och viskar ”I’ll never forget about you, Milky.”

Amningsstöd och amning

Amning, ett slagfält och lågt prioriterat område där kvinnors egna erfarenheter och kunskap sällan lyfts

Amning, ett slagfält

Jag kan ibland känna en sån sorg över att jag fick så lite stöd och hjälp med amningen, då när mina stora barn var små. Jag kan också känna sorg över att jag saknade så mycket kunskap om amning. Till exempel: jag trodde att det var helt nödvändigt att sluta amma innan jag kunde återuppta mina studier till sjuksköterska. Jag visste inte att det kan gå utmärkt att kombinera jobb och amning. Inte heller visste jag hur smidigt det kan vara att ha kvar amningen under den första dagistiden när barnen insjuknar i kräksjukor och feber titt som tätt. Istället för att sitta och teskedsmata med äckliga sockerlösningar som de kräktes upp kunde jag ha stuckit till dem bröstet. Jag fick höra att amning i princip var onödigt för barns välmående i ett så förträffligt land som Sverige, och att det framförallt var i länder med mer smuts som amningen verkligen fyllde sitt syfte.

Amning, dagis och VAB

Well, I beg to differ. Idag är jag både erfaren mor och har jobbat professionellt med amning sedan många år. Det gick relativt lätt att börja amma mina fyra äldsta barn men jag avslutade amningen med dem alla innan de hunnit fylla ett, bland annat för att jag trodde att det var nödvändigt för att jag skulle kunna börja jobba. När de sedan började dagis fick jag och min man turas om att vabba på halvtid under hela deras första år på dagis och det trodde jag var en naturlag – att dagisstart alltid behöver innebära ett helt gäng vidriga dagissjukor med riktigt sjuka små barn och stressade föräldrar som grälar om vems tur det är att vabba nu.

Amningsstöd och amning
Amning av mitt femte barn Foto: Lovisa Engblom

När jag födde mitt femte barn tänkte jag annorlunda. Jag ville behålla amningen så länge det kändes bra och rätt för mig. Ironiskt nog så blev våra första sex veckor ihop en av de största prövningarna jag gått igenom som förälder eftersom jag blev sjuk i tre mjölkstockningar efter varann. Jag fick hög feber och smärtsamma sår på bröstet – och en svampinfektion. Men jag ammade på eftersom mitt eget självförtroende var så robust, jag hade ju ammat fyra barn innan. Fast utan den professionella hjälp och det stöd som jag fick av barnmorskor och läkare på amningsmottagningen i Uppsala så hade jag inte orkat – jag hade helt enkelt tur och fick experthjälp. Då lärde jag mig att det finns riktig kunskap om amning i vården, men att den är ojämnt och fläckvist fördelad. Den kan bygga på att några eldsjälar har samlats på ett ställe medan ointresset är kompakt på ett annat ställe. Jag lärde mig också att man inte kan förflytta kunskap om amning från ett ställe till ett annat som när man passar en boll från ett hörn till ett annat. Amning är ett specialområde som vilket annat område som helst inom vården. En jämförelse: man kan inte stänga ner en förlossningsklinik som sedan 20 år har specialiserat sig på kontinuerligt stöd och vattenfödslar och tro att man inte ska tappa kompetens – på samma sätt kan man inte bara stänga ner en amningsmottagning och tro att man inte kommer tappa kompetens. En crash course i amningsstöd kan aldrig kompensera 20 års samlad expertkunskap. Det säger sig självt när det handlar om till exempel medicinsk kirurgi men när det gäller lågt prioriterade områden som amning är det visst ingenting som säger sig självt.

Nåväl, efter sex veckor var jag frisk och sedan har vi haft en fantastisk amningsrelation, jag och min yngsta dotter. En relation som nu har varat i över två år. Jag får kalla kårar när jag tänker på hur det hade varit om Hanna hade råkat komma först i syskonskaran, om jag hade blivit så sjuk med amningen med mitt första barn istället för mitt sista, då när jag varken hade kunskap, erfarenhet eller självförtroende. Aldrig att jag hade tagit mig igenom de första sex veckorna (som var rätt vidriga), jag hade nog gett upp på vecka två. Den upplevelsen hade med stor sannolikhet satt sig djupt i mig, och vem vet hur det kunnat påverka mina amningsrelationer med de fyra nästkommande barnen?

Till saken hör att det enda barn som vi har sluppit VAB, vidriga dagissjukor, stress och jobbiga VAB-gräl med efter dagisstart, ja det är vårt yngsta barn. Jag är faktiskt helt paff. Inget av syskonen har hållt sig så frisk som hon och det var visst ingen naturlag med 50 % VAB det första året efter dagisstart. Det kan ju vara en slump (behöver ju inte ha med amningen att göra) och min erfarenhet utgör naturligtvis inget vetenskapligt underlag, men det är likafullt min erfarenhet. Den kan ingen ta ifrån mig. Och överlag är vi lite för snabba på att förringa kvinnors egna erfarenheter av födande och amning.

Mina erfarenheter säger mig någonting om hur viktigt det är att få professionell hjälp och rätt stöd när amningen inte går på räls – samt att kunskap spelar roll och gör skillnad även inom detta område.

Att se upp för när amning kommer på tal: polarisering och när kvinnor ställs mot andra kvinnor

Amning och polarisering
När bröst och amning blir ett slagfält

Mammor som inte kan/ orkar/ vill eller känner för att amma sina barn provocerar inte mig. Det som provocerar mig är när mammor som VILL amma inte får rätt stöd när det visar sig att amningen inte går på räls – eller som får direkt felaktiga råd när de väl får professionell hjälp. Att klumpiga förståsigpåare kan förstöra en fin amningsrelation helt i onödan, det provocerar mig mycket. Eftersom det med amning precis som med upplevelser av födande finns många kvinnor som går runt med såriga och jobbiga erfarenheter, så är det förrädiskt lätt att även detta område blir till ett slagfält där vi ställer oss själva mot varann istället för att bredda rummet ytterligare. Ni vet, föda med smärtlindring eller utan, föda med planerat kejsarsnitt eller naturligt, amma eller inte amma. Som om det är vad det hela handlar om. Så – watch out for polarity! Amning kan vara både enkelt och svårt och att klampa runt och strö salt i varandras sår kommer inte ta någon av oss framåt. Istället behöver vi förstå att amning är ett lågt prioriterat område där kunskapen inom vården finns, men att den alltför ofta är bristfällig och framförallt ojämnt fördelad.

Vill du sluta amma? Här kommer några tips på hur du kanske kan få till ett fint amningsavslut.

Apropå att lyssna in varandras erfarenheter och den enorma bank av erfarenhet och kunskap som faktiskt finns hos kvinnor:

Jag frågade efter tips på amningsavslut på mitt instagramkonto @fodamedstod eftersom jag nu känner att jag vill börja avsluta amningen. Jag är lite trött på att ha en tvååring som skriker, gnäller och kräver tutte i tid och otid. Vi har fortfarande mysiga amningstillfällen men de som har blivit omysiga har sakta gått och blivit fler. Jag fick så många bra svar! Så, här nedanför har jag nu sammanställt några av de många kloka svar jag fick:

Alla mina avslut har varit mer eller mindre långa processer (är mitt i ett avslut nu). Det har fått ta tid, helt enkelt. För mig har dagamning alltid varit lättast att sluta med först. Då har jag börjat att avleda när jag vet att det vankas amning, kanske gått bort från soffan, hittat på någon lek. Med tiden har jag kunnat föreslå att vi läser eller sjunger istället- nästan lika mysigt! Nattamning är värre för mig, svårare att avleda där.. Men att sluta nattamma har alltid varit enklare än jag har trott, så det har ändå gått bra. Sedan har jag sist av allt slutat med kvälls och/eller morgonamning. Kvällsamningen ersätts med bok. Läsning är väl alltså mitt bästa tips för avslut…

Plåster på brösten. Säga att de har ”ajaj” men man kan gosa istället. Visa plåstren dagtid så barnet är förberedd innan hen är övertrött. (För oss så funkade även att erbjuda bärsjal för att han var så himla sjal-förtjust och njöt otroligt mycket av att vara på ryggen.)

Slutade vid 15 månader redan. Men vi förberedde med att läsa bok om amningsavslut (Dags att sluta amma säger mamma) läääänge (två månader kanske) . Sen pratade vi om att saker tar slut och att tutte skulle ta slut. Dagarna gick jättebra, han köpte det nästan rakt av, nätterna var tuffa. Han fick vatten i flaska, vi bar i sele och gosade.

Jag hade tvärtom, barnet slutade innan jag var redo (14 mån) så kan egentligen inte ge några råd, men jag hann iaf sluta nattamma av egen vilja typ 2 mån innan. Då körde jag på: ”jag vill inte”. Och stod ut med världens mest övergivet ledsna barn. (Första gången jag hörde denna typ av gråt, inte sur eller arg, bara bottenlös ledsen). Jag tröstade, och det var över efter en halvtimme. Efter det hade barnet köpt att det inte skulle bli mer bröst på natten… Min mamma åkte bort för att sluta amma systern på 90-talet då det hon hade gjort med mig och brodern inte funkade på henne. Så pappa fick ta oss själva i 3-4 dagar och när hon kom tillbaka var det inget problem tydligen…. Jag önskar lycka till och håller tummarna att du hittar ett sätt som funkar för er. Och att det går hyfsat fort i alla fall. <3

Dr Jay Gordons metod rekommenderas av de som praktiserar sk nära/lyhört föräldraskap. Den och boken somna utan gråt var bra bas för min del. Men i slutändan var det korta, enkla att jag som mamma var tvungen att vara helt säker på att vilja sluta. Barn är så lyhörda att de snappar upp osäkerhet och då blir det tokigt. ”Menar mamma verkligen detta?” För min del ledde min ambivalens kring avslut till rejäl amningsaversion mot min äldsta tyvärr. Nu har vi slutat men han kan uttrycka saknad och önskan så här ett år senare…

Jag avslutade en amning med min äldsta efter nästan fem år- det var mycket prat och samtal- det hade varit en så stor del av vår relation. Och en viktig faktor för i anknytningen när hon var bebis och jag mådde dåligt. Det var sorgligt att sluta men jag var färdig och hade försökt avsluta många gånger innan. Mitt andra barn slutade pga graviditet när hon var två- jag hade dåligt samvete eftersom det var jag som inte ville och bara blev arg när hon tjatade. (En tvååring ammar ju som en nyfödd, minst!) Jag säger som @liselnaeslund att det är viktigt att du som ammande har landat i beslutet och verkligen är klar, kanske behöver en sörja att det är över eller det som varit svårt? Men jag har också tagit med mig att det är okej att backa även om du bestämt avslut, kanske var någon av er inte redo? Eller tidpunkten blev fel. Oavsett, grattis till era två år!

Vill tipsa om Lin Dahléns text(er) om detta (bloggen sagogrynet eller boken ”Amning i nöd och lust”) Hjälpte mig mkt när jag ville avsluta amningen med min 2,5-åring 💗

Det beror så mkt på barnet! Lilla H är ju så stor så du kan förklara… jag tyckte det hjälpte att pappan gick in och tog många av de stunder då han egentligen velat amma. Det var skönt att lämna över, att inte vara nummer ett. Jag sa att tutten var slut. Och det tog inte så lång tid innan han accepterade! Fint inlägg.

Jag har ammat alla mina ungar till runt två års ålder. Vi har slutat när brösten blivit någon himla lattjolajbanlåda som man flinande står på ett ben och tuttar från 😏. Vid det laget har det varit lättare för mig att avsluta också. Håller med om att det är hjärtskärande när de blir ledsna på riktigt. Jag har bytt till icke-amningsvänliga kläder och haft avledning i form av gosedjur och saga den första tiden vid avvänjningen.

Oj! Längesen jag slutade amma. Barn nr 1 slutade själv vid 13 månader (till min sorg), barn nr 2 slutade vid 2 års ålder för jag kände att det var dags. Hon var envis hon med och ville inte sluta. Men jag och min man la upp en plan. Nattamnigen gick bäst då maken tog barnet och sov i annat rum. Det tog några dygn med det gick. I och med att jag började arbeta och hon på dagis så föll det sig att hon fick amma 3 gånger om dagen. Jag var väldigt bestämd med hur ofta det skulle ske och hon kunde vara bra gnällig hon med. Jag minns en gång när hon var trött och grinig och jag skulle hämta henne på dagis, enklaste lösningen var en liten amningsstund. Jag trodde jag satt i min ensamhet men fick frågan dagen efter av personalen om jag fortfarande ammade!! De hade ju inte de med att göra! (H var då ca 20 månader.) Nåväl processen för att sluta var rätt lång, mer som utfasning. Mycket prat med barnet om att sluta, att mamma vill ha sina bröst för sig själv, bara kramar, gos och pussar. Ungefär så 22 år senare.

TACK.

Spädbarnsvård

Experter och föräldrar i rådgivningen kring spädbarnsvård- ett historiskt perspektiv

Spädbarnsvård
Närhet, trygghet och tröst

Av Paola Oras

Hur vi tar hand om våra småbarn har ändrats en del i Sverige de senaste 300 åren och råden från experter har också förändrats under den tiden. De folkliga traditionerna har inte varit desamma som experternas råd om hur spädbarn bör tas omhand, så det är intressant att titta på de två spåren var för sig. Om vi börjar med att titta på hur experternas råd har sett ut under den här tidsperioden så kan man konstatera att de förändrades mycket över tid men att de också har vissa gemensamma drag. Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Det material som texten grundar sig på är framförallt Kajsa Ohrlanders bok: När barnet fick en kropp: om statsmaktens försök att ändra folkliga traditioner inom barnavården från 1700-talets mitt till 1900-talets början, från 1987 samt Marianne Liliequists avhandling: Nybyggarbarn- Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850-1920, från 1991.

Idag har barn stora rättigheter i Sverige och det är för oss en självklarhet att det finns ett intresse för hur vi bäst tar hand om våra barn, men går vi längre tillbaka i tiden är det inte självklart att samhället skulle intressera sig för de små barnen, de var i första hand familjens angelägenhet. Anledningen till att det här intresset växte under 1700-talet var att man förstod kopplingen mellan befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt.

Spädbarnsdödligheten var hög och kunde man få ned den så kunde man få befolkningsmängden att växa och därmed få en ekonomisk tillväxt. Alltså vaknade intresset för spädbarnen. Staten tog också över mer och mer av det traditionella fadersansvaret och papporna fick en mer perifer roll i familjen. Mammorna ansågs obildade och okunniga men var samtidigt nyckelpersoner när det kom till spädbarnen som skulle räddas. Man kan säga att staten gick i förbund med barnen mot de okunniga föräldrarna, framförallt mammorna, samtidigt som de var tvungna att gå via mammorna och försöka få dem att följa experternas råd kring spädbarnsvård.

Amning, sömn och tröst

Några viktiga områden i spädbarnsvården är amning, sömn och tröst. Fram till 1920-talet var rådgivningen inriktad på att amningen var viktig och att mamman själv skulle amma sitt barn. På den här tiden baserades den medicinska vetenskapen framförallt på de gamla humoralpatologiska teorierna som bygger på att sjukdomar uppstod genom obalans mellan olika kroppsvätskor. Amningen sågs då som en självklar förlängning av fosterlivet där bröstmjölken ”beredes av samma slags blod som fostret blifwit danat” (Ohrlander 1987, s. 34) och alltså var det den biologiska mammans mjölk som ansågs viktig för barnet. Användningen av ammor har aldrig varit särskilt utbredd i Sverige jämfört med andra europeiska länder och var ingenting som rekommenderades under den här tidsperioden. Om mamman själv inte kunde amma så rekommenderades i första hand ersättning i form av ”halvmjölk”, det vill säga hälften komjölk och hälften vatten. Mammans egenskaper  och känslor ansågs överföras till barnet via mjölken och i de fall en amma trots allt användes var det viktigt att amman hade en god karaktär och liknade mamman och att hon togs väl om hand. I Ohrlanders bok (1987) ger Cederschiöld (1868) en beskrivning av hur en amma borde vara.

” …omkring 25 år. Hennes mjölk skulle inte vara yngre än 14 dagar eller äldre än 4-5 månader. Hon borde till förståndet vara kvick och rådig, till sederna from, ärlig och beskedlig, till lynnet mild och glättig. Hennes hull borde vara stadigt och fylligt, huden slät, andedräkt och tunga rena, tandkött och tänder friska. Hon borde se och höra väl, ha välljudande stämma samt ett rent uttal. Hon borde inte vara hysterisk eller ha nervkramper.” (Ohrlander 1987, s. 38)

Stor vikt fästes också vid att den ammande mamman skulle vara i känslomässig balans för att inte överföra negativa känslor på barnet. Under 1900-talet förändrades detta i och med den medicinska vetenskapens framsteg och att bröstmjölkens kemiska sammansättning kom i fokus. Inställningen till att använda en amma blev lite mer positiv och fokus låg på både mammans och ammans fysiska hälsa. I och med det ansågs det inte längre viktigt att amman behandlades väl, tvärtom uppmuntrades föräldrarna att inte ha överseende med hennes fel och brister. Mammans egen sinnesstämning ansågs inte heller viktig längre utan amningen blev helt och hållet en fysisk fråga.

”Ofta är det ren okunnighet eller vidskepelse, som göra, att modern försummar sin plikt att giva barnet di. Utan verklig anledning inbillar modern sig själv eller inbillas hon av andra, att hon är för klen eller nervös för att giva barnet di. Av vem som helst, av välvilliga men okunniga anhöriga, ta den unga modern råd angående uppfödningen av sitt barn.” (ur Jundell 1913, i Ohrlander 1987, s. 41)

Förutom att man nu lämnat idén om att mammans sinnesstämning var av betydelse så började man se amningen som en modersplikt eftersom man hade klart för sig att amningen medförde hälsofördelar. Det är också värt att notera att det är mamman och hennes ”okunniga anhöriga” som får skulden för idéerna trots att det är tidigare experter som spridit dessa. Till skillnad från kyrkan hade den medicinska vetenskapen få tvångsmedel att ta till men möjligheten att bötlägga kvinnor som inte ammade diskuterades faktiskt.

Gällande amningstider så förespråkades viss regelbundenhet och ordning redan under 1700-talet. Jämfört med senare rådgivning var dock inställningen mycket mjukare under den här tiden, samtidigt var råden aldrig samstämmiga med den barnstyrda amning som praktiserades bland folket. Från 1800-talet och framåt skärptes tonen något mot det som experterna ansåg vara ovanor hos folket och man förespråkade som regel 2-3 timmars intervall mellan amningarna. Intervallen skulle dock inte följas slaviskt utan i viss mån anpassas efter barnets behov. Det var först på 1900-talet som den extremt reglerade amningen fick genomslag där barnet skulle ammas 20 minuter varje gång, max en halvtimme, och amningarna skulle förläggas till klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22. Man började också rekommendera en tidigare avvänjning än vad som praktiserades bland folket, redan vid 10-12 månader.

Den medicinska vetenskapens genomslag vid sekelskiftet flyttade fokus mot fysiologiska processer, kemiska analyser, hygien, regelbundenhet och uppfostran. En kombination av fysiologiska och moraliska förklaringar låg ofta bakom råden. Idealet var att barnet skulle fungera som en liten klocka och att det skulle lära sig självbehärskning och lydnad från livets första dag. I bondesamhället fanns inställningen att barnet hade en viss rättighet till amningen och att man inte hade rätt att ”beröva barnet diandets njutning”. Bland det tidiga 1900-talets experter var det dock just det men ansåg viktigt, att barnet skulle lära sig att inte ge efter för det lustfyllda, den övningen ansågs vara karaktärsdanande. Att spädbarnet fungerade annorlunda än en vuxen sågs mer som ett problem som skulle fostras bort än som något man skulle försöka förstå och lyssna på.

När det gäller gråt, skrik och tröst så ansågs gråten vara mycket farlig för barnet och något som genast skulle åtgärdas ända fram till 1800-talets senare hälft. Under 1900-talet blev gråten mindre farlig. Även om sådant som smutsiga blöjor och skavande kläder skulle åtgärdas, så skulle mamman, i uppfostringssyfte, se till att inte alltför snabbt trösta barnet.

Amning, sömn och tröst
Ett litet barns behov

Under 1700-talet och 1800-talets första hälft är det återigen de humoralpatologiska teorierna om balans mellan kroppsvätskor som ligger bakom råden. Eftersom kroppsvätskorna inte flödar fritt under gråten hade man föreställningen att skrikandet kunde leda till både sjukdom och död.

”Kunna barn undgå att skrika så är det wäl. Mycket skrikande kan ha elaka påföljder. Blodet qwarhålles under skrikandet uti hjärnan. Det sliper wäl in genom lungpulsådern, men ej ut. At jag ej må nämna, det däraf för barnet torka i halsen, blifwer hett, och kan lätt få bråck.” (ur Rosén von Rosenstein, 1764, i Ohrlander, 1987, s. 50)

Gråtens farlighet handlade inte enbart om att barnen blev röda i ansiktet då de skrek och att blodet hölls kvar i huvudet utan också om att gråten kunde bero på bakomliggande orsaker som i sin tur innebar obalans mellan kroppsvätskorna. Dessa kunde till exempel vara grön avföring eller förstoppning, eller att mjölken var dålig på grund av mammans sinnesrörelser eller felaktiga kost. Man ansåg också att det kunde bero på överbelastning av magsäcken på grund av för mycket mat. När gråtens farlighet upphörde mot slutet av 1800-talet låter det istället så här:

”…och på det att det icke må vänja sig att genom skrik tilltvinga sig allt hvad det åstunda, och att åter bli upptaget och buret på armarna. Barnet bör nämligen ifrån sin spädaste ålder lära sig att blifwa lydigt och underordna sina önskningar moderns vilja. Sålunda ska barnets uppfostran börja redan ifrån första dagen af dess tillvaro.” (ur Cederschiöld, 1873, i Ohrlander, 1987, s. 56)

Av samma humoralpatologiska skäl avrådde man från att vagga barnet fram till senare hälften av 1800-talet. Det kunde leda till sjösjuka och kräkningar och en alldeles för häftig blandning av kroppsvätskorna. Motarbetandet av vaggandet och vyssjandet upphörde dock inte i och med att de humoralpatologiska teorierna övergavs, senare blev det en moralisk fråga, att barnen inte skulle skämmas bort genom att tröstas på det viset.

Under samma period som de humoralpatologiska teorierna styrde trodde man också att sjukdomar uppstod ur ett sjukdomsaltrande ämne i atmosfären och att dålig luft var en orsak till sjukdomar, de så kallade miasmiska teorioerna. Därför fanns ett stort intresse för arrangemangen kring barnets sovplats. Den skulle vara sval, ljus, öppen, inte för nära golvet och med möjlighet till god luftväxling. En intressant detalj som få känner till är att den klassiska spjälsängen byggdes utifrån miasmiska teorier.

Spädbarnets behov, amning
Att få amma fritt

Behovsinriktad spädbarnsvård

Om man istället vänder blicken mot föräldrarna och den praktiserade spädbarnsvården så kan man säga att det  i bondesamhällets Sverige under 1700- och 1800-talen praktiserades en behovsinriktad spädbarnsvård. Det innebär att hela familjen var involverad i att tillgodose barnets behov av tröst, närhet, vyssjande och vaggande och att barnen ammades ”på minsta pip” (Liliequist, 1991). Det fanns ofta praktiska skäl till att människor gjorde som de gjorde men givetvis också föreställningar om vad som var bäst för barnet. I trångbodda dragiga stugor var det en utmaning att hålla ett spädbarn varmt om natten. Att ha barnet hos sig i sängen var därför ett enkelt sätt för mamman att hålla barnet lagom varmt och gjorde det samtidigt enkelt att amma vilket gav lugn och ro och mer sömn till hela familjen. Amning var både viktig näring och tröst för barnet och en av få tillgängliga barnbegränsningsmetoder för föräldrarna. Amningsperioden varade oftast i två till tre år eller tills det kom ett nytt syskon. Amning under första levnadsåret ansågs vara ett minimum och det hände också att barn ammades i fem till sex år. Det fanns områden i Sverige där amningsförekomsten var lägre, med hög barnadödlighet som följd, och det berodde till stor del på att de mammorna trodde att det var nyttigare att ge barnet komjölk. Skrik och gråt hos barnet var signaler man tog allvarligt på och som man snabbt försökte åtgärda orsaken till. De berättelser som finns nedtecknade vittnar om att man såg de första åren i barnens liv som en tid då de skulle hållas nöjda och glada. Det ansågs helt enkelt inte lönt att försöka uppfostra ett litet barn utan man bejakade att de var som de var och bemötte dem på deras egen nivå. Barnen ansågs vara fullt utvecklade känslomässigt men vare sig mogna eller mottagliga för att lära sig fasta vanor, lydnad eller moral. Tanken att det skulle vara ohälsosamt för de små barnen att få sin vilja igenom var en främmande tanke i bondesamhället.

Under 1900-talet verkar det som om experterna fick lite mer inflytande över föräldrarna i och med att fler kvinnor började föda barn på sjukhus och var tvungna att inrätta sig efter sjukhusets rutiner. Föregångaren till dagens barnavårdscentraler, Mjölkdroppen, byggdes även ut och gjorde att fler mammor kom i direktkontakt med ”experterna”. Fast hur noggrant råden efterlevdes i verkligheten kan nog diskuteras.

Kunskap om amning har låg status

Det känns skönt att konstatera att kunskapsläget är ett annat idag och att många råd har ändrats till det bättre. Trots det kan jag inte låta bli att fortfarande se den röda tråden skymta fram från denna rådgivningshistoria. Att ”experter” går i förbund med barnet mot mammorna och levererar råd med samma självklara auktoritetsroll som tidigare, trots att dessa råd ibland är helt ovetenskapliga. För mig som arbetar med amning händer det att jag får höra en del felaktiga råd som föräldrar fått från sjukvårdspersonal och som särskilt riktar sig mot hur mammorna gör. Det kan vara råd som rör alltifrån att inte låta barnet somna vid bröstet, till att introducera smakportioner tidigt, till påståenden om att bröstmjölken bara är blask när barnet är runt ett år och därför påverkar tillväxten negativt. Kunskapsbristen om amning är stor bland många som arbetar inom hälso- och sjukvården. Det beror delvis på att de flesta grundutbildningar som vårdpersonal genomgår innehåller oerhört knaper information om amning, om ens någon alls. Men det beror också på att kunskapen har låg status och därför inte tillmäts samma värde som annan kunskap.