En trött Mors dag

Igår var det mors dag. En av mina tröttaste dagar på längre. På sociala medier samsades fina kort och hyllningar till mamman, modern, moderskapet. Själv var jag bara trött. Kände mig lite tyngd under moderskapet. Ett av barnen har öroninflammation och vår majförkylning har gått i vågor mellan olika familjemedlemmar.

Hallen behövde rensas på kläder som tynger ner hyllor och krokar. Vi fick ihop två svarta sopsäckar med sånt som inte används härhemma längre. Skönt att få rensa ut. Något lättade.

Jag borde läsa biografin om Maja Ekelöf. Känslan av att man snurrar runt i sitt eget universum. Den som få andra förstår sig på. Kraften i det skrivna ordet, då när en erfarenhet sätts på pränt.

Att ha barn är ju att göra sig så öppen och sårbar. Just nu tycker jag det är svårt att vara tonårsmamma. Den här tiden är sjuk på något sätt. Smartphones och sociala medier hjälper inte till. Alla föräldrar som tror att barnens mående (särskilt tonårsstjejernas) inte har något med användningen av sociala medier att göra. Tänk om.

Igår, efter hallstädningen, hade vi städning på dagis. Lille Nils fick följa med. Han satt där och studerade solfläcken på matten alldeles förundrad. Jag tog några kort. Plötsligt svällde hjärtat och tröttheten försvann. Han är 8 kilo kärlek.

Sphincter law – en princip som plockar bort skuld från kvinnor

Sphincter law är nog den mest missförstådda principen när det kommer till födande. Det är ett begrepp som kommer från förlossningskulturen som bildades på The farm där Ina May Gaskin var en av de ledande barnmorskorna.

Vad betyder Sphincter law? Det som på svenska kan översättas till sfinkterprincipen eller sfinkterlagen

Jo det är medvetenheten om att kvinnokroppen INTE är en sämre fungerande maskin som behöver ständigt mekaniskt putsande och fixande. Sphincter law är en påminnelse om att kvinnokroppen i själva verket är en utsökt avancerad, ja raffinerad skapelse med helt otroliga förmågor.

Varför behövs en sådan påminnelse? Jo därför att kvinnor ofta får skulden för en förlossning som inte går framåt. Skulden kommer i olika skepnader. Värksvag är det vanliga. Men även etiketter som för stort barn, ”failure to progress”, ”förlängt utdrivningsskede”, patologisk värkrubbning, uttröttad mor, förlängd latensfas.

Passenger, Passage och Power

Inom obstetriken pratar man ofta om de tre P:n: Passenger, Passage och Power.

Bottom line: Antingen byggde kvinnan en för stor bebis eller så hade hon en för svag livmoder eller så var det något annat knas med själva konstruktionen. Problemet med de tre P-teorin är att den ignorerar vikten av känslomässig säkerhet under förlossningen. Den tar inte alls hänsyn till vilket stöd och vilken VÅRD kvinnorna får. Hur kunde Ina May och hennes kollegor ha en kejsarsnittsfrekvens på 2 % sida vid sida med en förlossningsvård som då hade en kejsarsnittsfrekvens på 25 % (nu är den uppe i över 30 % i USA). Kvinnorna de vårdade skiljde sig inte från de som födde på sjukhusen. Sådan statistik säger något viktigt: nämligen att sannolikheten till interventioner handlar om vilken dörr den födande kvinnan passerar under förlossningen.

Sphincter Law plockar bort skuld från kvinnors axlar. När förlossningen inte gått framåt går det nästan alltid (med några få undantag givetvis) att härleda det till den omgivning som kvinnan befunnit sig i. Kvinnan har alltså inte gjort något fel utan reagerat helt korrekt på fel i sin omgivning.

Den här kunskapen har vi när det gäller djur. Vi vet att det kan vara fatalt att störa en ko som kalvar (inte fölar som jag råkade skriva på instagram 🙂

Födande kvinnor behöver avskildhet, mörker, tystnad, en privat sfär, ett eget rum, kärleksfull interaktion och att hjärnan inte ”triggas igång” med onödiga stimuli. Så få störande moment som möjligt för att kunna släppa taget och ”öppna upp” under förlossningen. Kvinnor behöver känslomässig säkerhet.

Nej, modermunnen är inte rent tekniskt en sfinkter, men fungerar på ett liknande sätt. Själv använder jag uttrycket ”the power of context” för att beskriva exakt samma fenomen. Diskussionen kantrar nämligen lätt när man nämner ”Sphincter law” och börjar då handla om huruvida modermunnen är en sfinkter eller inte. Samtidigt som hela poängen försvinner.

Hur är det att bajsa omringad av fyra främmande människor i ett rum som liknar ett operationsrum? Skulle det vara lätt? Nej, är nog de flesta överens om. Varför antar vi att det går att föda lätt under liknande omständigheter?

Här nedan följer ett tydligt exempel:

Medskick till alla nyutbildade doulor

Åh, det har varit en fantastisk sista helg på den doulautbildning som jag och Eva ger. Men som alltid så känns det som om jag skulle vilja hinna säga så många fler saker. Tiden känns knapp. Ändå. Det är fascinerande hur mycket man faktiskt hinner på fyra dagar. Vilken process av kunskapsinhämtning som drar igång på så få dagar.

Istället för att grotta ner mig i hur man skulle kunna packa just vår utbildning med ännu mer matnyttigt så vill jag idag göra ett öppet medskick till alla nyutbildade doulor. Varsågod.

En doulautbildning är bara början

Ja. Att gå en doulautbildning är att öppna en dörr till ett rum som länge varit stängt. Det är som att få en nyckel i sin hand, sätta nyckeln i låset, öppna dörren och sedan stå där i dörröppningen med en helt nytt rum framför sina fötter. En ny värld. Det kan kännas spännande, pirrigt och fantastiskt roligt. Lusten till att dra igång doulandet i sitt liv kan vara stark. Men för vissa blir det överväldigande och nästan lite too much. Det kan kännas skrämmande, svårt, stort, för ansvarsfullt.

För de flesta som redan har fött barn drar det igång en process av bearbetning. Upplevelsen av den egna födseln som man trodde att man var ”klar med” flyter upp till ytan igen och kräver ny bearbetning. Det öppna rummet kan då kännas som att plötsligt stå där naken och alldeles sårbar igen.

Hur får man sitt första doulauppdrag?

Det är en uppförsbacke för de allra flesta att håva in sina första uppdrag. För några bara ”händer det” – en väninna ska just föda barn och du blir tillfrågad om att vara med och vips så har du fått ditt första doulauppdrag. Men en vanlig erfarenhet är att behöva kämpa lite för att få det första uppdraget. Det blir ju lätt så att de erfarna och väl etablerade doulorna håvar in mängder av uppdrag, nästan fler än de klarar av, medan nyutbildade doulor som inte har den där självsäkerheten som kommer av erfarenhet i ryggen känner att det är svårt att få komma in i värmen.

Att erbjuda sig att vara backup till en annan doula är för många ett ypperligt första steg.

Se det inte som någon nackdel att du aldrig förut doulat på en förlossning. Du kommer påfylld med ny energi. De första uppdragen är ju något alldeles speciellt. Ingen slentrian här inte utan istället en massa NY doulaenergi! Se på dig själv som en tillgång för blivande föräldrar.

Vänd det till din fördel att du är ny i branschen. Sätt en ny ton. Bidra med din unika personlighet. Du behöver inte göra som ”alla andra” doulor gör.

Ibland går det ändå trögt att få in de första uppdragen. Då kan det vara klokt att börja dra i en annan tråd istället. Starta en föräldragrupp, en mammagrupp, en bokcirkel, erbjud gravidmassage, ja kom in i det från ett annat håll.

Att vara på jour inför en förlossning för första gången

En förlossning passar egentligen inte alls in i vårt samhälle. Den är alldeles för oförutsägbar. Vi försöker ringa in den spontana förlossningen i vår klocktid genom mätningar, partogram, beräknade förlossningsdatum osv. Men vi lyckas inte helt. Ändå gäckar den oss och pockar på med sin oberäknelighet. Att gå och vänta på att ett barn ska födas kommer hålla dig på tårna. Just oförutsägbarheten kan vara svår och lite jobbig emellanåt. Men det är också just att få vara en del av den händelse som går lite på tvärs gentemot hur resten av vårt samhälle är organiserat som innebär en möjlighet till så mycket kunskapsinhämtning. Du kommer få unika erfarenheter. För det är som att tideräkningen gör halt precis när ett barn föds. Allting står och väger under de timmar som förlossningen varar, det är en resa till ett annat landskap som du får följa med på. Det är på riktigt. Det är rått. Ärligt. Den fernissa som vi alla går runt och bär på för att orka med att vara sociala varelser i våra vardagliga liv, plötsligt försvinner den.

Och där står du. Mitt i.

Birthwork har en kulturell shadowban

Efter ett tag i den här branschen kommer du kanske upptäcka att birthwork har en slags kulturell shadowban över sig. Ja doulacommunityt beskrivs och uppfattas av många som en egen subkultur.

Kom då ihåg att det är en allmänmänsklig upplevelse att få barn och föda barn. Och doulor är precis lika unika och olika varann som kvinnor är unika och olika.

Det är kvinnan som föder som är den unika och oersättliga i förlossningsrummet. Om hon vill ha en doula med sig så har doulan samma existensberättigande som de andra i teamet. Det är kvinnan som väljer sitt team. Och det finns gott stöd i forskning att doulor gör något värdefullt och bra för födande kvinnor.

Men doulor har ingen självklar plats i vår mainstream förlossningskultur. Vissa som arbetar inom förlossningsvården ser därför med skepsis på doulor.

Åh, det här med företagande är så svårt…

Separera doulandet från företagandet. Det är två helt olika saker. Du kan vara en fantastisk doula men en usel entreprenör. Man kan äta en utsökt soppa från en skavig plasttallrik med plastsked.

Men i längden kommer inte doulandet att bli hållbart om du inte börjar tänka lite mer business och företagande. Precis som en konstnärssjäl kommer få svårt att fortsätta försörja sig som konstnär om ingen köper konsten.

Att driva ett företag handlar om att skapa, förpacka och sälja produkter och/ eller tjänster som folk vill ha. Att skapa koncept som funkar. Som entreprenör kanske du förändrar förutsättningarna för en hel bransch. Som företagare vill du få vardagen att gå ihop, mat på bordet och kunna betala dina räkningar. Du behöver ha flera inkomstben om det inte ska bli alldeles för skört.

Så om du vill ”satsa” som entreprenör och företagare, se doulauppdragen som ett av benen i företaget. Du behöver nog tre ben till för att det ska bli hållbart på sikt. Och minst ett av dem bör vara digitalt.

Om du inte vill omfamna hela företagarbiten så kan du utnyttja att det nu finns faktureringsföretag och doula vid sidan av något annat du gör. Inget doulande är mer värt än något annat.

Var dig själv

DU kommer att vara din största tillgång i doulandet. Så var dig själv, ta hand om dig och se till att mejsla fram det där som är positivt och unikt för just dig. Bara du kan vara riktigt bra på att vara du.

Framtidens kvinnohälsa – om att lyssna och tro på kvinnor

Av: Morlin Schubert, Doulagruppen

En sal full med kvinnor. Flera med kvinnotecken, livets träd, eller livmoder-, vulva-, klitoris-smycken. Flera grymma talare vars tal sträcker sig från upplevelser, erfarenheter och fakta till lösningsförslag och skymt av framtiden.

Framtidens kvinnohälsa.

Så efterlängtad. Så välbehövligt. Så viktigt.

Vi som satt i rummet var främst barnmorskor och doulor, men även politiker och födande/intresserade ”brukare” fanns med. Alla ville vi en sak: en bättre kvinnovård i framtiden. För idag är mödrahälso-, förlossnings- och eftervård bara bra om man som socialstyrelsen tittar på en handfull utvalda medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt eller sfinkterskador. Eller om man är politiker och SKR-lobbyist som kan utforma en enkät så att “9 av 10 är nöjda” kan bli slutsatsen – och då ignorerar man de 12.000 kvinnor som även med så pass förskönade siffror inte är nöjda.

Som Lisel Naeslund, ordförande i Birth Rights Sweden, sa:

“Som sjuksköterska arbetar jag i akutsjukvården och trots att jag och mina kollegor dagligen vårdar patienter under LPT, alltså tvångsvård, så ser jag inte i närheten av så grova övergrepp från vårdpersonal som jag ser i födelsevården.”

Konferensen satte tonen för dagen med två kvinnor som berättade om sina upplevelser – vi får aldrig, oavsett vad vi gör, tappa blicken från de födande, det är de som står i främsta rummet, det är de som vi alla ska tjäna och underlätta för. 

De berättade om att inte bli lyssnade till, om auroraplanen som kastas ur fönstret, om att föda ofrivilligt hemma, ambulansfärd, blödning och operation med separation. Om att nekas planerat snitt tre gånger. Och stora blödningar, separationer, operationer som följd. 

Att separera en mor från sitt barn, ett barn från sin mor. Knivar vrider sig i magen när Kerstin Uvnäs-Moberg en stund senare berättar om oxytocin, den viktiga första tiden, hudmothud-kontaktens verkningsmekanismer och fördelar – och jag kan inte låta bli att titta på kvinnan som delade sina upplevelser och mitt hjärta svämmar över av sorg och ilska och ett löfte till mig själv, att jag kommer att kämpa mot separationer tills #nollseparation är ett faktum i Sverige.

Den andra kvinnan visade att även en drömfödsel “på papper” och överlag fina upplevelser kan störas av en enda människas beteende, hur kort mötet än må vara. Hon berättade om skammande och skuldbeläggande och en läkare som försöker att tvinga henne upp ur badet: “jag är inte beredd att äventyra bebisens säkerhet för att du ska ha det lite mysigt” och “jag vädjar på mina bara knän att du ska komma upp ur badet.” 

Om denna läkare visste vad ett sådant agerande kan betyda för en familj. Hur stressen att behöva stå på sig och hantera en konflikt kan vara nog för att påverkas djupt, inte känna samma glädje efter födseln och lång tid därefter. Hur lätt en upplevelse kan störas. Hur lätt en erfarenhet kan för-störas. Hur vi på djupet måste tillåta kvinnan fatta egna beslut. Att se henne som mer än en ologisk hysterisk varelse som inte vet sitt eget bästa.

Om oxytocin med Kerstin Uvnäs Moberg

Kerstin Uvnäs Moberg

Men sedan Kerstin Uvnäs-Mobergs tal om oxytocin, vilket föredrag! Klok, livlig, en ynnest att lyssna på henne. Om att kroppen kanske verkligen är byggt så att den ska kunna funka. Om att kvinnor kanske inte är felfungerande eller icke-fungerande per automatik. Om balansen mellan sympatikus för att syresätta och parasympatikus för oxytocinet, för att föda. Om att syntetiskt oxytocin kan sänka det egna oxytocinet. Om det märkliga att det var lätt att anta att kroppen inte kommer kunna föda, och nu måste vi med en mängd vetenskapliga metoder och forskning bevisa att kroppen faktiskt fungerar – “är inte det märkligt”? Jag kan inte annat än att hålla med – mycket märkligt. 

Förlossningsläkare Thorbjörn Brook Steen

Thorbjörn Brook Steen är obstetriker (förlossningsläkare) från Oslo som blev känd för mig när han för ett tag sedan i ett öppet brev bad om ursäkt för den vård han hade gett i början på sin karriär. Han pratade tyvärr norska, så jag som inte har svenska som modersmål förstod inte så värst mycket, men det jag förstod var bra och viktigt. Omsorg tar tid! Interventioner ofta görs för säkerhets skull: värde x är liiiite för högt och värde y liiiiite för lågt, bäst vi snittar för säkerhets skull. Istället hade hans klinik börjat att ge kvinnorna tid. Förr så sattes dropp och höj, höj, höj, nu kopplas droppet bort och kvinnan får en chans att vara ifred och öka sitt eget oxytocin. Siffrorna talar ett tydligt språk: till exempel kejsarsnitt i Robson-grupp 1, dvs fullgånget barn med spontan start 5,7% (kejsarsnitt total: 13,6%), eller grad 3-4 bristningar 0,95%.

Thorbjörn Brook Steen

Nyckeln ligger i att lyssna på kvinnorna. Han blev varse det obstetriska våldet han själv bidrog med genom att prata med förlossningsrädda. Lyssna på kvinnorna. Uttjatat, men måste upprepas om och om igen: lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor.

”Min Barnmorska”

Ett inslag som riktade sig specifikt till barnmorskorna i rummet var när två barnmorskor från caseload-enheten “min barnmorska” öppet och generöst delade med sig av sina scheman, hur det känns att jobba i dem, fallgropar och förbättringar de utvecklade under tiden. Om hur den första beredskapen kan kännas och hur ovant det är att vara med den födande hela tiden. Vad ska man göra när man inte kan sticka?? 

Budskapet var: våga! 

Barnmorska Mia Ahlberg

Mia Ahlberg, omvårdnadschef på Karolinska och drivande kraft bakom “min barnmorska”-projektet och -enheten pratade om att det behövs eldsjälar i början, och en lång anda. Eller, som politikern Madeleine Jonsson senare skulle kalla det “uthållig otålighet”.

Mia Ahlberg

Mia Ahlberg och Thorbjörn Brook Steen pratade också om det något torrare, men ack så viktiga ersättningssystem för vården och därmed förlossningskliniker. Idag bygger ersättningen på DRG-poäng, dvs diagnosrelaterade grupper: diagnoser och åtgärder ger pengar, inte omsorg eller tid spenderad med patienten. Men omsorg tar tid. Och personalkostnaderna är, oavsett hur dåligt betalda och överbelastade personalen är, höga. Mia Ahlberg slog fast att caseload må vara billigare för skattebetalarna, på samhällsnivå, men blir till en kostnad för sjukhuset som ska driva detta. Dels ska bilar och utrustning anskaffas och kanske en barnmorska få betalt för beredskapen utan att arbeta det passet, men framförallt minskar ju risken för komplikationer… och därmed förekomsten av diagnoser… och därmed utförda åtgärder… och därmed klinikens intäkter! Vi som kommer ihåg nedläggningarna av BB Sophia och Södra BB kommer så väl ihåg att det i dagens ersättningssystem tyvärr inte går ihop ekonomiskt att ha för många lågriskfödslar med låg antal interventioner. Vilket sjukt system, tänker jag, som premierar det sjuka. 

Lisel Naeslund från Birth Rights Sweden

Dagens höjdpunkt blev Lisel Naeslunds tal, ordföranden i brukarorganisationen Birth Rights Sweden. Se hennes del på UR play (coming soon), jag kan inte göra den rättvisa. Hon lyfte attityden, hur vi som samhället, vi som jobbar med födande, vi som föderskor ser på föderskor: passiva, bortskämda, vet inte sitt bästa? Kan inte fatta beslut, ska inte fatta beslut, ska inte oroa sig? Är de mindre värda än sina barn? Tror de att de kan föda barn? Tror VI att de kan föda barn?

Jag tänker på messengerkonversationen jag har haft med en barnmorska förra året som apropå begreppet ‘obstetriskt våld’ skrev att “föda och födas är globalt sett det farligaste man kan göra och det är ett bortskämt i-landsproblem att tro att vi utför ‘våld’ på födande kvinnor”. Där och då kände jag så tydligt att vi pratade helt förbi varandra.

Lisel Naeslund däremot, blivande barnmorska själv, vävde in sina fyra perspektiv på födande, som doula som blir vittne till övergrepp inom förlossningsvården, som sjuksköterska som INTE bevittnar i närheten så grova övergrepp inom akutverksamhet, som födande som vill föda i trygghet och som ekonom som mår illa av att höra ordet “stordriftsfördel” i samma mening som förlossningsenhet, när stordriftsnackdelar glöms bort. Hon slutade sitt tal med följande: 

“Vad får en födsel kosta?

Den får inte kosta en kvinna hennes självkänsla.

Den får inte kosta en familj deras förutsättningar till en trygg start.

Den får inte kosta vårt land viljan till framtida reproduktion.”

Lisel Naeslund och Karin Christensson

Till slut följde ett panelsamtal som kom att handla mycket om Västra Götalands regions “sjukvårdspamp” (tack, underbara konferencieren Karin Christensson från Sytermatikpodden) Madeleine Jonsson, ordförande i västra hälso- och sjukvårdsnämnden, som kläckte nyheten att VG-regionen vill införa ett caseload-projekt. Hon delade även generöst med sig hur politiker ibland överöses med tyckanden från professionen – som att det skulle vara livsfarligt att bedriva förlossningsvård utan neonatal eller att “det ska inte vara ett jävla spa” när en förlossningsenhet planeras med badkar i varje rum – som kan göra det svårt att fatta bra beslut. Även Anna Krohwinkel, forskningschef på tankesmedjan Leading Health Care, bidrog med kloka analyser av hur fel tänket kan bli när en konstant ökade kostnadseffektivitet får styra tankar och beslut: Om effektiviteten (eller, med Thorbjörns ord tidigare: “produktionen”) hela tiden ska öka blir det viktigt att den födande kommer in så sent som möjligt och lämnar så tidigt som möjligt, dvs tillbringa största delen av födseln och postpartumtiden i hemmet – men ändå är det livsviktigt att hon föder i just sjukhusets säng, inte i sängen hemma eller på annan plats. Hur ska vi ha det egentligen?

Tyvärr fick dock de andra paneldeltagarna mindre utrymme, och jag säger med Kerstins ord: “mammorna försvann lite, eller hur?”

Min take-away från dagen blev frågan hur vi ytterligare kan stärka ”mammornas” position när beslut om födevården ska fattas och enskilda vårdgivare ska agera. Kvinnorna får inte försvinna, kvinnor ska få sitt jävla spa, och den forskning som så tydligt visar på oxytocinets verkningsmekanismer och den psykologiska aspekten av födandet får aldrig försvinna bland forskning om kvinnokroppens förmodade patologi. 

Lyssna på kvinnorna!

Ge de födande kvinnorna och de yrkesarbetande kvinnorna rimliga förutsättningar för födandet och sluta nedvärdera, stressa, håna och underprioritera kvinnors liv och mentala hälsa.

Kerstin Uvnäs Moberg och Morlin Schubert

Morlin Schubert Doulagruppen.se

Min skatt

Nils är ett halvår gammal och har ett skratt som sprider sig över hela ansiktet. Han är bara för go. Åh vad jag är kär i honom.

Ändå känns det lite rörigt just nu. Oron för vad som händer i världen. Oron för hur man på bästa sätt hjälper sina tonåringar att kunna stå på egna ben: med alla framsteg och bakslag som det innebär.

Sånt som inte väger riktigt lika tungt men som ändå hjälper till att få det att kännas rörigt i mitt huvud är att instagram håller på att förändras till en miniversion av TikTok. När man jobbar aktivt med att skapa innehåll på plattformen så påverkas man vare sig man vill eller inte.

Så har jag en klump i magen för att vi står inför ännu en sommar i förlossningsvården, nu med barnmorskebrist i 21 av 21 regioner.

Genom mitt instagramkonto så får jag en unik inblick i hur det ser ut runtom i landet både från födande kvinnors perspektiv, men även från barnmorskors perspektiv. Jag har dagliga konversationer med barnmorskor som arbetar på olika kliniker runtom i landet. Och jag blir mer och mer övertygad om att det är själva förlossningskulturen som behöver förändras. Den kollektiva synen på födandet. Vattnet vi alla simmar i. Jag tror inte att någon riktigt stor förändring kommer kunna ske förrän vi har grävt lite djupare ner i vad som orsakar de problem vi står inför. Tills vi har hittat den – vår förlossningskulturs kärna – så är jag rädd att ”räddningspaket” kommer bli som att strössla strössel på en flytande sandhög.

Min inspiration just nu

Det är från utlandet jag får min stora inspiration just nu. Ni som har följt mig vet att Hannah Dahlen, Rachel Reed och Milli Hill är tre av mina absoluta favoriter. Efter Nils födsel har de faktiskt blivit ännu större inspiratörer för mig eftersom deras texter nått mig på ett ännu djupare plan. Jag lyssnar på podden The Midwives cauldron med Katie James och Rachel Reed, en podd jag verkligen rekommenderar! De är lite flamsiga ibland och avsnitten är lite långa (ofriserade) men gästerna och de ämnen som avhandlas är absolut världsklass. Lyssna på avsnitten med Sarah J. Buckley, Hannah Dahlen och Kemi Johnson.

I Sverige finns nu Systermatikpodden som också VERKLIGEN levererar. Det är psykologen Karin Christensson som intervjuar namnkunniga barnmorskor och läkare. Jag har lyssnat på alla avsnitt. Sen vill jag också lyfta Doulapodden som nu har ett mycket fint bibliotek av poddavsnitt.

Min riktning nu

Jag kommer fortsätta på den inslagna vägen: att bidra till att lyfta bort skuld från kvinnors axlar. Vrida och vända på den förlossningskultur vi lever i. Det känns viktigare än någonsin. Jag är bra på är att hitta språket och förklara det där som många känner men kanske inte riktigt hittar orden för.

CTG på storbildsskärm

Kan CTG på storbildsskärm ute på expeditionen underminera säkerheten för mor och barn?

Övervakningssystem med CTG inklusive storbildsskärm med alla pågående ”kurvor” ute på expeditionen är standard på våra förlossningsavdelningar. En stor del av känslan av säkerhet på en förlossningsavdelning ligger i den gemensamma övervakningen av alla dessa pågående registreringar.

Ny forskning visar att centrala fosterövervakningssystem kanske inte främjar säker vård under förlossningen. Detta eftersom det i hög grad påverkar barnmorskor och läkares beteende. Frågan är om det i själva verket kan underminera säkerheten för mor och barn?

Varför ha CTG på storbildsskärm ute på expeditionen?

CTG på storbildsskärm ute på expeditionen antas erbjuda bättre översyn som minskar risken att en enskild barnmorska eller läkare misslyckas med att reagera på en mycket avvikande kurva. Antagandet är att det gör förlossningsvården säkrare för mor och barn. Men det finns ingen forskning som tydligt visar att så är fallet. Däremot finns det studier som visar att tiden som barnmorskor spenderar inne på förlossningssalen med kvinnan minskar när CTG på storbildsskärm införs.

Förlossningsläkaren Kirsten A. Small med kollegor har publicerat en mycket intressant vetenskaplig artikel i tidskriften Women and Birth:

 “I’m not doing what I should be doing as a midwife”: An ethnographic exploration of central fetal monitoring and perceptions of clinical safety”

Det är första gången någon undersöker på vilket sätt barnmorskor och läkare förändrar sina beteenden som en följd av att CTG på storbildsskärm införs på en avdelning. Data (kvalitativ med intervjuer och observationer) samlades in på ett sjukhus i Australien med 5000 födslar/ år  – som år 2016 valde att införa ett stort centralt CTG- övervakningssystem.

Syftet med den här studien var att undersöka och beskriva om och hur personalen modifierade sina beteenden rörande ”säkerhet” vid vården under förlossningen. Forskningen är en del i ett större doktorandprojekt som syftar till att undersöka frågor om interprofessionell makt i relation till användningen av ett centralt fosterövervakningssystem.

Vad blev resultatet?

Analysen visar att flera nya beteenden tillkom efter införandet av det centrala övervakningssystemet. Framförallt: fokus flyttade bort från den födande till tekniken. Vissa i personalgruppen modifierade hela sin inställning till beslutsfattande. Den ökade synligheten av informationen vid den centrala övervakningen ute på expeditionen innebar ständiga arbetsavbrott. Övervakningen bidrog till rädsla och förlust av självförtroende hos barnmorskorna, samt ledde till en press att ingripa.

Så påverkar CTG på storbildsskärm beslutsfattande:

Det blev vanligare att beslut fattades av läkare och teamledare på avdelningen baserat på den information som presenterades på den centrala övervakningsskärmen. Att prata med den födande kvinnan och hennes barnmorska fick lägre prioritet. Många samtal om kvinnans vård och planeringen av vården pågick således utan att involvera kvinnan och utan att involvera barnmorskan. Det innebär att relevant och vital information om kontext och upplevelse uteblev från många diskussioner – och många beslut.

Arbetsavbrott, stress och rädslor

Barnmorskorna blev ofta tvungna att sluta med vad de gjorde för att svara på frågor om kurvan. Närvaron av det centrala övervakningssystemet skapade en känsla av att vara övervakad av någon som kunde komma in genom dörren när som helst. Oförmågan att kontrollera omgivningen skapade stress och ökad vaksamhet.

Press att intervenera

Barnmorskorna modifierade sin hantering av kvinnornas förlossningar i ett försök att undvika störande inträden i förlossningsrummet. De begränsade till exempel den födande kvinnans rörelsemönster i försök att få till en tolkningsbar CTG.

Personalen var medveten om att det fanns perioder då ingen observerade CTG vid den centrala övervakningsstationen och att det var problematiskt att anta att någon skulle märka och svara på en onormal CTG, som denna barnmorska beskrev:

Du antar typ att någon tittar på CTG. Så att du typ skulle anta att om kurvan börjar bli dåligt så hoppas du verkligen att någon kommer ner och hjälper till. Men du kan inte garantera att någon tittar på din kurva och du kan inte garantera att någon faktiskt kommer och hjälper till.

Forskarna kom till den här slutsatsen:

Central fosterövervakning har införts på bred front i syfte att förbättra säkerheten för mor och barn. Det har dock inte varit känt hur tekniken påverkar barnmorskor och läkares beteende, vården som ges och vidare: resultaten av den vården. Denna studie visar att personalen verkligen modifierade sina beteenden som en konsekvens av införandet av det centrala fosterövervakningssystemet.

Studien väcker frågor om säkerheten i beslutsprocesser som främst fokuserar på informationen som är tillgänglig från det centrala övervakningssystemet.

”This research highlights that the use of central fetal monitoring in one maternity service introduced behaviour changes among clinicians which may possibly undermine perinatal safety. Further research is required to examine this concern. Decisions to implement expensive central fetal monitoring technology should be carefully considered while this evidence is collected.”

Vad kan studien om CTG bidra med?

Min egen erfarenhet är i linje med det som forskarna kommer fram till i den här studien. När CTG på storbildsskärm tillkommer så förflyttas diskussioner om vården av den födande i hög grad från kvinnan och från förlossningssalen till ett annat rum. Det kan äventyra säkerheten eftersom viktiga pusselbitar av information ofta lämnas ute. Det kan också bli otydligt vem det är som egentligen har ”koll” på kurvan. Men framförallt: Den kvalitativa och mjuka informationen – den relationella kompetens som finns att hämta i närvaron och samspelet med den födande kvinnan – riskerar att urholkas.

Jag hoppas att den här studien kan öppna upp för viktiga diskussioner om hur CTG på storbildsskärm ute på expeditionen påverkar beteenden och beslutsfattande hos personalen. Det är en viktig diskussion som handlar om vad säker förlossningsvård egentligen är.

Referens

Kirsten A Small et al, “I’m not doing what I should be doing as a midwife”: An ethnographic exploration of central fetal monitoring and perceptions of clinical safety” Women and Birth Volume 35, Issue 2, March 2022, Pages 193-200