När började doula(r)evolutionen?

Från vårens doulautbildning

När var första gången du hörde ordet doula? Minns du? Jag minns att ordet inte fanns med i mitt eget ordförråd när jag födde mitt första barn år 2004.

År 2012, när jag födde mitt fjärde barn, fanns det med. Man kan nu prata om en trend med doulor, eller för all del en ”doularevolution”. Den provocerar vissa. Andra jublar.

För att förstå var allt det här kommer ifrån måste man backa bandet och förstå vad som har hänt med barnafödandet under de senaste hundra åren.

Innan industrialiseringen och den närmast totala institutionaliseringen av barnafödandet så tillhörde hela området kvinnorna själva. Ja makten och kontrollen över barnafödandet har faktisk tillhört kvinnor: allt från de kvinnliga vännerna och familjemedlemmarna till traditionella hjälpkvinnor, jordgummor, jordmödrar. Barnen föddes hemma. En ”tyst kunskap” om födandet och hur man bäst kunde stödja det ärvdes vidare från kvinna till kvinna. Tyst i den meningen att den ej blev nedskriven. Bokskrivandet och naturvetenskapen var framförallt männens sfär.

I samband med att naturvetenskaperna och den moderna medicinen började vinna mark, samtidigt som sjukhusen byggdes upp, så började den kollektiva ”tysta” födslokulturen sakta vittra sönder. När barnmorskeyrket formaliserades så försvann en stor del av de traditionella barnmorskornas kunskaper. En förståelse för barnafödandets holistiska natur ebbade ut. Den mekaniska synen på människan och barnafödandet fick företräde.

Men förändringsresan in i moderskapet är holistisk till sin natur. Det är en psykologisk, känslomässig, existensiell (spirituell?) social och kulturell händelse. Att enbart betrakta det som en fysisk händelse där ett barn lämnar en kvinnokropp är ett väldigt begränsat perspektiv. Det är som att rikta strålkastaren mot dörrmattan och samtidigt missa hela huset.

När kvinnor i en allt stridare ström började åka in till sjukhusen för att föda barn (vilket skedde under andra hälften av 1900-talet) så slutade vi kollektivt att erkänna de andra dimensionerna av födandet. Kvinnor skulle inte bara föda på sjukhusen! De skulle även underkasta sig sjukhuskulturen som var inspirerad av industrins löpande band. Den teknokratiska modellen för födandet som har kommit att dominera över världen var född.

Det är inte så svårt att se att något gick förlorat.

I The Doula Book läser jag om ordet doula:

In searching for a term to decribe this role, we wanted a word with a non-medical connotation that would adress the value of a woman companion as attentive and comforting. We turned to the Greek word doula, meaning ”woman caregiver”.

Whatever the term, we hope our readers will come away with an understanding oft the vital shared ingredient that makes this role so powerful and beneficial.”

Dagens trend med doulor började ta fart på riktigt någonstans på 1990-talet.

Referenser:

The Doula Book av Marshall H. Klaus med flera

Reclaiming childbirth as a rite of passage av Rachel Reed

Podd Sanatoriet

Hemförlossningarnas återkomst? Lyssna på Sanatoriet

Nu finns ett mycket intressant poddavsnitt ute där jag tillsammans med medicinhistorikern Helena Franzén, idéhistorikern Ylva Söderfeldt och Joakim Svartheden som är pedagogisk utvecklare vid Läkarprogrammet diskuterar medikaliseringen av barnafödandet. Spännande!

Sanatoriet är en nystartad podd som vill diskutera medicinens roll i samhället och kulturen – och kulturens och samhällets roll inom medicin. Det är centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala Universitet som står bakom podden.

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst
Joakim, Ylva och Helena

Här är länken till poddavsnittet:

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst?

Alltså, det är otroligt spännande att lyssna på Helena som ger det historiska perspektivet. PÅ 1800-talet var det liksom tvärtom jämfört med idag. En förlossning på ett barnbördshus i Sverige förknippades med stora risker eftersom många smittades och dog i barnsängsfeber där. Det som vi idag förstår som bakterier och infektion slapp ofta de kvinnor som födde hemma. Så gott som alla födde sina barn i hemmet! Även om många fler dog i barnsäng då så överlevde ju faktiskt de allra flesta kvinnor sina många graviditeter och födslar. De första kejsarsnitten innebar ofta en säker död för modern men barnet hade en liten chans att överleva.

Från 1940- talet flyttade de allra flesta födslar in på sjukhus och kejsarsnitt blev livräddande operationer för både mor och barn. Idag har vi på de flesta håll i Sverige en beröringsskräck inför fenomenet hemfödslar – vi har på 100 år gått från den ena ytterligheten till den andra.

Eftersom vi saknar en gemensam och kollektiv kunskap om hemfödslar i Sverige idag så framstår en planerad hemförlossning som något exotiskt och lite farligt för de flesta. Det väcker mycket känslor. I podden berör vi just det, varför fenomenet rör upp så mycket känslor. Hur ser verkligheten ut? ÄR det livsfarligt för alla att föda hemma? Sjukvård och medicin spelar en otroligt stor roll för de allra flesta som föder barn i Sverige men någonting hände när Coronapandemin svepte in över Sverige. Vad var det som hände?

Jag ger min syn på saken och berättar om hur jag bytte narrativ från värksvag till värkstark.

Två porslinskatter i ett fönster

Ur barnafödandets historia

Två porslinskatter i ett fönster

Foto: Lovisa Engblom

När En flicka kom till världen

Av: Kristina Söderlind Rutberg och Solfrid Lagerheim

Tyvärr fick jag aldrig träffa min mormor Solfrid (Lagerheim) och min morfar Arno Cederberg – de var båda döda då jag föddes. De gifte sig 1920 och flyttade då till Dorpat (Tartu) i Estland. De skulle komma att bo där under åtta års tid, fram till 1928. I april 1922 föddes deras enda barn, en flicka som fick namnet Päivä. Hon skulle bli min mamma.

Morfar var finlandssvensk och professor i historia. Han kallades till universitetet i Dorpat tillsammans med flera andra högt utbildade akademiker för att hjälpa till att bygga upp verksamheten där efter det att Estland blivit självständigt. Mormor var utbildad civilekonom – hon blev färdig kring 1920 och vi fick höra av mamma att hon var den enda flickan som gick på Handelshögskolan under sin utbildningstid. Hon kom aldrig att egentligen utöva sitt yrke, men utvecklade andra intressen. Så t ex var hon en mycket respekterad genealog (släktforskare). Hon blev bara 46 år gammal.

Mormor skrev en dagbok under de åtta åren i Estland. Kanske hade hon tänkt att den skulle publiceras, men så blev det inte. Jag har valt ett avsnitt ur dagboken där mormor berättar om sin lilla flickas födelse och om dopet. Hennes språk är för oss gammaldags, men speglar också den tid hon levde i. När den lilla dottern föddes var mormor 25 år gammal.

Påskaftonen den 15 april 1922 var en stor märkesdag för oss, ty då föddes vår lilla flicka.

Några dagar efter skriver jag från Melins klinik till min mor: Att jag fick den allra bästa vård, kan Du tänka Dig. En läkare, en barnmorska och två sjuksköterskor voro närvarande, när flickebarnet kom. Så dröjde det ej heller många sekunder förrän lilla fröken var placerad i badkaret för att skrubbas ren från allt damm hon fått på sig under den långa färden till vår planet. Doktorn lär anses vara den skickligaste på detta område i Dorpat. Bättre än här på kliniken är ej att tänka, då allt som användes tages direkt ur steriliseringsapparaten och allt är annorlunda ordnat än man någonsin kan drömma om i hemmet. Bara att trycka på en knapp i väggen, snälla människor och god mat.

Doktorn säger, att han på långa tider ej har upplevat något sådant som lillans födelse. Det anses vara ett rekord. Efter tre timmar var lilla flickan kommen och efter 3 ½ lågo både modern och barnet i allsköns ro i sina sängar. Mamman kände sig så kry, att hon helst skulle velat springa hem med detsamma, men hon fick vackert ge sig till tåls. – Här är som en blomsterträdgård i mitt rum. Stora grupper hortensior, lacknejlikor, rosor och blå blommor. I Eesti hade man en förmåga att arrangera kolossala blomsterkorgar prydda med krepp-pappersband och rosetter på ståltråd, så att det hela snart sagt såg imponerande ut. – Det tycks ha varit stor överraskning på åtskilliga håll i Dorpat.” De finska fruarna kunde ej nog uttrycka sin överraskning, i synnerhet de som ett par dagar före den stora händelsen varit på kaffe hos mig.

Från sjukhuset återvände vi lyckliga och nöjda med den lilla skatten till hemmet vid Teichstrasse. En sjuksköterska hade jag till hjälp den första veckan hemma. Redan 15 dagar efter lillans ankomst voro vi tillsammans på ett större kafferep, då advokaten Rütli med sina båda kompagnoner invigde sina nya arbetslokaler. De hade inköpt det gamla Manteuffelska huset på Stortorget straxt vid sidan av Rådhuset. Det var ett helt enkelt kolossalt kafferep med otaliga gäster inbjudna och sådana massor bakelser, tårtor och glass, att man trodde sig på ett konditori. Alla voro mycket överraskade över att se mig där, frisk och frodig, som om ingenting hade hänt.

Tiden förgick nu med att sköta och bada den lilla nykomlingen. Om alla hennes små framsteg inberättas till mormor i Stockholm av beundrande och lyckliga föräldrar. En sak klagar dock den unga mamman över: ”Numera hinner jag så litet läsa i tidningarna, men A. studerar dem med desto större intresse. ”Husmodern” brukar jag dock ganska noga se igenom, om jag ej hinner annat. Många gånger har jag tänkt se på bridgeproblemen i Svenska Dagbladet, men det blir ej av.”

/…/

Den 29 maj reste vi, om jag icke missminner mig, till Helsingfors för att därifrån fortsätta till Stockholm och Dalarö. Det hade varit långa och ivriga diskussioner med Fru Bergman, om hur man lämpligast borde föra den lilla fröken på en så lång resa. Fru B. tyckte vi skulle ha henne i en korg, men slutligen blev det så, att hon bands fast på en stor sovkudde med mjuka snören och så sveptes hela byltet in i filtar och schalar. Min man bar henne sålunda till stationen, på natten, då vi icke lyckats få någon häst, och vi välsignade vår lycka, att vi bundit fast den lilla på den tjocka kudden, ty en häftig kall storm hade blåst upp och kudden tog emot all blåsten och släppte ej igenom något. Det var alltid besvärligt, att tågen till Reval gingo mitt i natten, kl 2 och 3 på den tiden, det var vid följande resor tråkigt att behöva väcka och kläda på ett så litet barn, när det låg i sin sötaste sömn. –

Den 30 maj anlände vi till Helsingfors och påföljande dag skedde det högtidliga dopet i närvaro av alla de släktingar, som funnos i Helsingfors. Min svåger förrättade dopet på finska språket och den lilla erhöll namnen Päivä, Solfrid, Elisabeth. Päivä, som betyder ”sol” blev hennes tilltalsnamn. Vid dopet bar hon samma dopdräkt, som före henne endast begagnats av hennes mor och morfar samt torkades efter vattenösandet med sin farmors brudnäsduk, som sedermera använts vid alla dop inom familjen.

Från Helsingfors reste jag ensam med den lilla till Stockholm och min man for i och för vetenskapliga studier till Berlin och Leipzig.

När vi anlände till Stockholm, var den nyblivna mormor emot oss vid båten. Då hon ville taga emot det i filtar och schalar insvepta barnbarnet, medan jag skötte vårt bagage, kom en lång tullkarl emot henne och sade, att hon icke fick taga barnet, förrän tullen givit sitt tillstånd. När tullen så i nåder småleende givit sitt tillstånd, fick mormodern bära lilla barnbarnet i famnen ut till den väntande bilen och först där gläntade hon litet på schalen för att första gången ordentligt betrakta sitt lilla barnbarn. Hemma väntade en av mormor iordningsställd babykorg och i den placerades genast den lilla för att sova ut resans besvärligheter.

 

Eesti = Estland

Reval = nuv Tallinn

 

Sveriges jordemorförbund

Barnafödandets historia: om kyrktagning

Av: Kristina Söderlind Rutberg

Kyrktagning var en gammal tradition som levde kvar ända in i vår tid: på 40- och 50-talen förekom den ännu på västkusten. Traditionen grundades på en bibeltext i Tredje Moseboken, 12 kapitlet. Så här löd den:

BARNAFÖDERSKORS RENING

Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara oren. Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras. Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro ute. Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar under sitt reningsflöde. /…/

 Från början uppfattades kvinnors kyrktagning som en reningsrit efter förlossningen, men redan under tidig medeltid blev betydelsen oftast en annan: genom seden uttrycktes en tacksamhet för att kvinnan blivit räddad och frisk igen efter förlossningen.

Begreppet ”oren” anses vara ett kultiskt begrepp i detta sammanhang och inte ett moraliskt.

Traditionen innebar att kvinnan 40 dagar efter förlossningen på nytt togs upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen genom att välkommas till kyrkan igen. I samband med kyrkobesöket skulle hon då ta med sig en gåva, ett offer, som placerades på ett Jungfru Maria-altare vid sidan om huvudaltaret i kyrkan. Seden kallas också ”En moders tacksägelse” eller ”Barnakvinnors kyrkogång”.

Kyrktagningen genomfördes oavsett barnets kön efter ca 40 dagar, i motsats till vad som står i bibeltexten ovan. Småningom kortades kyrktagningstiden till fyra veckor. Traditionen innebar att kvinnan ”fredades” och fick möjlighet att vila under några veckor efter förlossningen.

Då man släktforskar och läser gamla kyrkoböcker ser man att datum för barnets födelse och dop samt datum för moderns kyrktagning noggrant finns angivna. Dessutom kan man läsa barnets namn och namnen på de faddrar som barnet fick i samband med dopet.

Några ordförklaringar:

Månadsrening                    menstruation

Reningsflöde                      avslag, blödningen efter förlossningen

Jordemodern Foto: Lovisa Engblom