Helt istället för styckevis och delt

Idag är det en hel del födslar som sätts igång på förlossningsavdelningar. Av olika anledningar. De födslarna brukar innebära ganska många timmar på sjukhus eftersom förlossningen både sätts igång och avslutas innanför sjukhusets dörrar. De flesta kvinnor som föder på det sättet har inte en tillstymmelse till värk när de kliver in på förlossningsavdelningen. Kanske en hel mängd andra krämpor – men ingenting som kan kallas för förlossningsarbete. Kroppen eller barnet har inte tryckt på knappen åt dem. Det får läkarna eller barnmorskorna på förlossningen göra.

Sen finns det den andra gruppen som går hemma och avvaktar spontan förlossningsstart. Vissa går och väntar vad som kan upplevas som oanständigt länge och får komma in på  överburenhetskontroll när 42 veckor har gått av graviditeten. Det är rätt jobbigt att behöva vänta så länge. Men för de allra flesta som tillhör den här gruppen så sätter faktiskt födseln igång av sig själv. Oftast i hemmet. Kanske på natten när resten av familjen sover.

För mig har det kommit att bli missvisande att säga att så gott som alla ”föder” på sjukhus i Sverige. Jag skulle säga att de flesta förlossningar avslutas på sjukhus i Sverige. För en stor bit av förlossningsförloppet äger faktiskt rum i hemmet – innan kvinnan har kommit in till sjukhuset. En mycket större bit än många tror. Och den biten är varken oviktig eller struntsamma. Tvärtom. Den biten är själva förutsättningen för att barnet sedan ska kunna komma ut på sjukhus. Ibland är det helt avgörande för en födsel hur man handlägger det tidiga skedet av förlossningsförloppet. När är det dags att åka in till sjukhuset? Det kan vara tiotusenkronorsfrågan för en förstföderska och hennes partner. Vissa får åka in både en och två gånger innan de slutligen släpps över tröskeln till ett förlossningsrum. Om man kommer in med värkar så ska de gärna vara regelbundna och lagom långa – ha någon effekt på modermunnen och öppningsgraden. Inga latensfaser brukar få uppta förlossningsrum i onödan.

Omföderskor har kanske lite mer bråttom in och vissa kommer faktiskt in för tidigt. I studier har man sett att det kan vara direkt ogynnsamt att komma in för tidigt till förlossningen som omföderska eftersom man riskerar att utsättas för onödiga ingrepp och interventioner. Klåfingrighet helt enkelt. Men sen finns det de som inte blir riktigt trodda på. Förstföderskor med snabba förlopp tillexempel. Som kanske får höra att det aldrig är dags att åka in. Särskilt när det är fullt på förlossningsavdelningar kan den medicinska bedömningen färgas av platsläget.  Till slut kommer de in och hinner knappt över tröskeln innan barnet tittar ut.

Idag finns det väldigt få broar mellan hem och sjukhus när det är dags att föda. Och än värre blir det när det råder brist på förlossningsplatser. Jag kan ibland undrar över rimligheten i att alla ska  känna sig tvingade att avsluta sina födslar på sjukhus när man behöver mota så många i grind. Hålla födande hemma längre än de själva känner sig bekväma med. Det finns otaliga exempel på födslar där värkarbetet har fått pågå inne på Mc Donalds, på en promenad eller  en parkeringsplats –  och sedan har sjukhuset bjussat på hyggliga 20 minuter innan barnet tittar ut. Den stora merparten av födseln har ju då ägt rum någon annanstans än på sjukhuset! På Mc Donalds är det ingen som lyssnar på fosterljud eller kan erbjuda stöd och omvårdnad till den som föder. Istället för känslor av lugn och trygghet så dominerar  då ofta känslan av stress, rädsla och frustration.

När födande väl kommer över tröskeln till förlossningen – hur få minuter som än återstår av födseln – så tenderar minnet av biten som ägde rum innan sjukhuset att blekna som ett moln i fjärran. Som om innan aldrig har ägt rum. Som om allt faktiskt satte igång och blev ”på riktigt” när födseln väl hamnade innanför sjukhusets väggar.

Vad skulle det kunna innebära för vården av födande om vi började tänka i andra banor?

Kanske är tiden nu mogen att börja fundera över en födsel som en helhet. Inte som något upphackat i delar där det finns delar som väger tyngre än andra. Där vissa delar är viktiga och andra närmast oviktiga.  Ingen förlossning blir hel utan dess beståndsdelar. För en kvinna som föder så är det ett skeende, ett förlopp. Seglatsen till Söderhavsön har en början och ett slut,  vissa passager må vara mer intensiva än andra – men det är en resa.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Landskapet gravid

Jag har den stora turen att ha en svägerska som både är läkare och proffsfotograf. Det är hon som har fotat många av bilderna till hemsidan och bloggen – jag är så tacksam över vårt samarbete! För mig skulle det kännas som en väldigt hög tröskel att be en okänd fotograf om ett samarbete. Bara att försöka förklara vad jag vill med mina bilder…

Ett litet höstnypon får vara med.

Vi lyckades klämma in ett fotoshoot förra veckan. Tanken var att få några bra gravidbilder på mig såhär innan det blir alldeles för sent. För just nu känns det definitivt som min sista gravidmage. Resultatet blev maffiga gravidbilder varvat med små pyttiga stilleben – och några lite experimentella bilder på temat vatten! Vi fick jobba på att få fram det där organiska med vatten – det som händer när vattenytan bryts i vågor eller luftbubblor.  Men det blev riktigt bra.

Jag är känslig för hur gravida och födande porträtteras. Det finns mängder av (ganska kitschiga) gravidbilder med magar och röda rosor som flyter runt i bubbelbadkar.  Och de kanske är helt rätt för vissa! Precis den känsla några vill åt. Personligen gillar jag det avskalade, det som inte är alltför stylat och tillrättalagt utan där kroppen får vara ett landskap – det som bara är.

Men när jag kom hem till Lovisa hade jag alla de där vackra och tillrättalagda gravidbilderna i huvudet och jag kände att det här kommer aldrig att gå.  Själv känner jag mig stor, otymplig och oformbar. Mer som en barbamamma än något som flyter runt i badskum, champagne och rosor.

Men bilderna blev mäktiga! Och vad sägs om den här gravida pungkannan? Den var vi ju bara tvungna att fota.

Gravid pungkanna.

Barnmorskedoula

Foto: Lovisa Engblom

Idag har jag uppdaterat informationen om mina doulauppdrag under menyfliken DOULA. Anledningen till det är att jag känner att jag vill introducera begreppet barnmorskedoula. Min erfarenhet som doula säger mig nämligen att uppdragen brukar bli allra bäst när jag först kommer hem till par som ska föda barn – inte att vi möts upp på sjukhuset. För det är just i det tidiga förlossningsförloppet jag som doula kan göra en ganska stor och avgörande insats; som sedan sätter tonen för resten av förloppet. Jag blir en bro mellan hemmet och sjukhuset.

Barnmorskedoula kan man kalla för ett kombinerat barnmorske och doulauppdrag. Det går till på precis samma sätt som ett vanligt doulauppdrag men med den skillnaden att jag och paret drar nytta av att jag är en erfaren barnmorska. När förlossningen väl sätter igång så kan jag komma hem till den som ska föda och göra en första bedömning. Jag lyssnar på fosterljud och undersöker hur barnet har trängt ned och om modermunnen har börjat öppna sig. Vi kan då tillsammans avgöra när det är dags att åka till sjukhuset för att föda. Det här upplägget brukar bidra till att kvinnan och hennes partner tryggt kan stanna hemma under hela latensfasen och slipper komma in till sjukhuset för tidigt – eller för sent.

När jag är hemma hos ett par så tar jag även ett medicinskt ansvar inom ramen för min barnmorskelegitimation och det är hela anledningen till att jag vill hålla isär begreppen barnmorskedoula och doula. När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag över det ansvaret till barnmorskorna och läkarna som arbetar på förlossningen och fokuserar sedan hela min uppmärksamhet på det känslomässiga stödet. Sådana här uppdrag går att ta om man är legitimerad barnmorska och även har tecknat en patientskadeförsäkring.

Foto: Lovisa Engblom

Min erfarenhet säger mig att oavsett om jag under ett doulauppdrag drar nytta av mina barnmorskekunskaper eller inte så är den allra viktigaste uppgiften att vara det trygghetsskapande stödet – först hemma och sedan på sjukhuset.  Ett uppdrag blir alltså  inte nödvändigtvis bättre för att det är en barnmorska som doular.

Inställd inspirationskväll!

Foto: Lovisa Engblom

Kvällens inspirationskväll om kulturtolksdoulor i Uppsala är tyvärr inställd på grund av sjukdom. Så kan det gå! Livet kommer emellan. Men vi hoppas på att få anordna samma inspirationskväll lite senare i höst för det verkar vara mycket på gång nu vad gäller projekt med doulor och kulturtolkar. Uppsala har än så länge inte hakat på tåget! Men det hoppas jag bara är en tidsfråga.

Här kommer några länkar med inspiration om kulturdoulor:

https://www.doulakulturtolk.se

Invandrarkvinnor får permanent stöd vid förlossning.

Utbildning av kulturtolksdoulor i Södertälje!

Och titta gärna på den här videon när Fanta Yayo dansar loss med sin kulturdoula Hanane:

Fanta Yayo dansar loss!

Här en bild från vårt senaste inspirationsgruppsmöte!

Linn, Camilla, Paola och Vikram!

Alla har känt fel!

Såhär säger Hans Karlsson på Sveriges Kommuner och Landsting om sommaren i förlossningsvården:

SKL: Sommarens förlossningsvård fungerade väl
Publicerad: 20171021 17.46
Förlossningsvården fungerade väl i somras. Den slutsatsen drar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter att man sammanställt erfarenheterna, rapporterar Sveriges Radio.
– Om vi ser på den totala bilden, kan vi säga att den totala uppmålade krisen som flera talat om, den ser vi inte, säger Hans Karlsson, chef för avdelningen vård och omsorg på SKL.
Enligt honom har 95 procent av kvinnorna fått förlösa där de tänkt sig och det har inte varit något stort tillgänglighetsproblem.
– Vi ser inga stora kvalitetsproblem så här långt, vad vi kan bedöma.
Bilden kontrasterar starkt mot den kritik som svensk förlossningsvård fått utstå. I augusti arrangerades ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset” som samlade tusentals personer på 15 olika orter och i medierna har ”förlossningskrisen” blivit en stående vinjett.

Vi som har befunnit oss mitt i förlossninsgsvården under sommaren; barnmorskor, läkare  doulor,  undersköterskor eller födande har ju som bekant en annan bild. Men den bilden är bara en ”subjektiv känsla”, något personligt som inte stämmer med verkligheten. Det menar utredarna på SKL.

Det här förvånar mig inte ett dugg. För själva innehållet i omvårdnaden spelar ingen som helst roll i en sådan här rapport så länge barnet kommer ut med ett okej resultat på ph-provet och utan alltför stora medicinska skavanker hos mor. Och när hela 95% har fått ”förlösa” (när slutade det heta föda?) på den klinik de valt så har det inte heller varit något tillgänglighetsproblem. Rapporten från SKL säger ingenting om verkligheten. Den är enbart meningsfull för chefer på SKL som nu kan slå sig för bröstet och ignorera alla jobbiga tjatmostrar (barnmorskor och födande) som börjar bli riktigt tjatiga. Som surrande, störande och irriterande flugor.

Så ser en maktstruktur ut.

När det saknas en vilja att förstå vad förlossningskrisen egentligen handlar om, ja då blir de som vill påtala problem bara irriterande störmoment. Som den där jobbiga feministen på festen sent 90-tal, hon som förstörde hela feststämningen.

En läkare sa till mig en gång att ph-provet från barnets navelsträng är ett kvitto på hela förlossningen. Ja, när ph-provet är är riktigt dåligt är det förstås ett kvitto på att något under förlossningen inte har varit optimalt  och kanske krävt ett annat handläggande. Men när ph-prover är bra så skulle jag påstå att de är tämligen irrelevanta som kvitton på förlossningar. För ett bra ph-prov säger ingenting om hur omvårdnad, omhändertagande eller förlossningsvård såg ut runt kvinnan som födde. Ett ph-prov talar bara om ifall barnet led av syrebrist vid födseln. Inget mer.

Vi har en hög medicinsk säkerhet som standard i svensk förlossningsvård och det är bra. Men jag är övertygad om att födslar i Sverige skulle kunna bli mycket tryggare, bättre medicinskt handlagda, säkrare och mer mänskliga om vi även erkände förlossningen som den psykologiska händelse det är. Om vi förstod att värdera allt det som inte ryms på den lilla papperslappen med svar på ph-provet från barnets navelsträng.

Foto: Lovisa Engblom

Doulahelg!

Susanna Heli!

Förra hösten anmälde jag mig till Föda utan rädslas doulautbildning! En hembarnmorskehelg kom emellan och det hela fick skjutas på framtiden. Nu är jag äntligen på plats här i Stockholm alldeles höggravid och otymplig – men det är underbart att få vara det i sällskap med en stor grupp blivande doulor. Eftersom jag är barnmorska har flera undrat varför jag går en doulaubildning, det behöver jag väl ändå inte? Nej jag behöver ingenting. Men jag vill! Jag ser mina färdigheter och kunskaper i arbetet med födande som ett stort dragspel, eller varför inte en solfjäder, som går att dra ut långt åt alla möjliga håll. Att gå en doulautbildning är ett sätt att få fördjupa mig i  den känslomässiga delen av födandet och träffa andra som också är intresserade av just den biten. Det är inspirerande och väldigt roligt.

Litteratur

 

Trust, intimacy and love – the chemistry of connection

Lena Ahlner har arbetat med födslar länge. Såhär presenterar hon sig på egenbarnmorskas hemsida:

Jag vill verka för att födandet blir den trygga och stärkande upplevelse som den kan vara. Så får vi starkare kvinnor, tryggare barn, bättre anknytning, fler som ammar och bättre familjerelationer. Det är starka krafter som styr födandet. Samtidigt är processen ytterligt lättstörd och fungerar allra bäst om kvinnan får vara ostörd i sin egen miljö.

Kontinuiteten i det fria barnmorskearbetet är bland det jag tycker mest om; att träffas före, under och efter födseln – till skillnad från de korta mötena på ett sjukhus. Att bistå vid hemfödslar är fantastiskt roligt. Sedan flera år har jag varit med på hemfödslar och är sen några år legitimerad barnmorska. Fram till nedläggningen i maj 2016 arbetade jag på BB Sophia.

Lena var den enda barnmorska från Sverige som åkte på Midwifery today international conference som hölls i Helsingfors den 4-8 oktober i år. När hon var där drabbades hon av samma känsla som jag drabbas av ibland ”Om inte jag gör det, vem gör det då?” Det här är konferensen med betoning på midwifery. När jag hör Lena berätta så önskar jag att jag hade varit där!

Lena har återberättat för mig i stora drag vad konferensen handlade om och vilket ”take home-message” hon reste hem med. Gemensamt för barnmorskor världen över är att snaran dras åt och spannet normal förlossning hela tiden minskar – den övergripande trenden är en medikalisering av födandet där vi i högre grad blir assistenter till obstetriker, så kallade obstetric nurses. Barnmorskor som arbetar självständigt med betoning på midwifery har det svårt i samtliga länder. Hit hör såklart hembarnmorskor.  En föreläsare konstaterade att det är otroligt lätt att bränna ut sig som barnmorska i det klimat som råder – låta passionen för arbetet bli en förtärande kraft – som i slutändan drabbar oss själva hårt. Vi barnmorskor måste därför akta oss för att inte hamna där –  för i det diket gör vi ingen nytta! Vi  måste ta hand om oss själva och ta hand om varann. Här tror jag att vi i Sverige behöver bli bättre. För i ett tufft klimat är det lätt att som kår glida isär i olika fraktioner.

I Tyskland höjs hela tiden kostnaden för den försäkring som hembarnmorskor behöver för att kunna arbeta. Nu är försäkringen så dyr att färre och färre barnmorskor har råd att teckna den. Det är också ett sätt att komma åt fenomenet med hemfödslar.

Här kommer glimtar från ett föredrag som hölls av barnmorskan Elizabeth Davis:

The physiology of intuition

  • Induced by oxytocin
  • Induced by endorphins
  • Induced by entraining to others in alpha or theta states
  • Enhanced by intentionally increasing oxytocin levels
  • Decreased by activity in the cerebral cortex (observation, performance anxiety, sense of time constraints)
  • Decreased by memories of trauma
  • Decreased by adrenaline- EXCEPT in crisis situations (”Lion in the middle of the road”)

 

The Truth About Labor Plateaus

  • The first occurs at 4 cm – this is the point of realizing labor is bigger than you are, you don’t do birth; it does you!
  • The second occurs at 7 to 8 cm, the point of accessing deep traumas: physical, sexual, obstetrical, emotional.
  • The third occurs with transition, the point of sensory overload that leads to fear of annihilation.
  • The fourth occurs with crowning, the point of bringing baby into the world and letting go of pregnancy.

Den här bilden tyckte jag var så träffande! What does not necessarily HELP (H)ERR

Mina reflektioner: Varför är det självklart och logiskt att en kvinna med ett förväntat stort barn (ja där risken att barnet ska fastna antas vara större) ska föda i gynläge? Så att vi som personal ska kunna ”komma åt” att göra en massa interventioner enligt HELPERR, som klipp till exempel. Det fysiologiskt mest gynnsamma läget borde ju vara om kvinnan föder på alla fyra med det största utgångsmåttet. Säte – handsoff och alla fyra! Det är ju bättre att arbeta förebyggande och inte krångla till det från början istället för att behöva krångla sig ur ett ogynnsamt läge. Vi måste ju arbeta enligt devisen att förhoppningsvis slippa behöva göra interventioner, inte förutsätta att vi kommer behöva göra det. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Om man nu ändå skulle behöva lägga ett klipp så finns det ingenting lättare än att lägga klipp när kvinnan står på alla fyra. Jag vet av egen erfarenhet.

Det är av konvention och fördomar som vi tror att det är lättare att komma åt att göra interventioner när en kvinna ligger i gynläge. Så vad borde vi göra istället?

Take a BREATH

 

Move the Mother

 

Move the Baby

 

Remember to Breathe

 

Följ Elizabeth Davis på  http://elizabethdavis.com 

Nästa konferens kommer att hållas i Mount Laurel, New Jersey den 18-22 April 2018! Jag blir vansinnigt sugen på att försöka åka dit. För det vore ju kul om Lena fick sällskap av några fler från Sverige nästa gång. Vi får se vad min bebis säger om saken. All information finns på midwiferytoday.com

 

 

 

 

 

 

 

Förlossning i farkost

Nej, jag skulle verkligen inte vilja ha en två timmars bilfärd framför mig när förlossningen väl sätter igång. De 10 minuter det tar för mig att åka in till sjukhuset har varit lika vedervärdiga varje gång. Att behöva slå ner lägret man precis har fixat till hemma, tömma ur badkaret, släcka värmeljusen, låta den kalla blöta handduken få ligga och droppa på badkarskanten, skjutsa undan kräkhinken och försöka få på sig de där praktiska och uttänjda mammabyxorna en sista gång. Krypa in i bilen och blunda när färden väl börjar – ett försök att få fatt på den där koncentrationen man ansträngt sig för att uppbåda. Känna varje gupp på vägen genom hela kroppen när värkarna kommer, eldbältet som blir närapå outhärdligt på det där hårda bilsätet. Hur svårt det är att inte låta paniken ta över. Att vara i en kropp i ett förlossningsarbete i en farkost – nej tack.

Jag glömmer aldrig natten då ett av mina syskon skulle födas, det var smällkall vinternatt och bilen ville inte starta. Min mamma hann tänka tanken att hon kanske skulle få föda i en kyrka längs vägen. Själv har jag kommit in för tidigt till förlossningen flera gånger just för att jag inte har stått ut med tanken på en bilfärd när det har blivit försent.

Rädslan för en lång bilfärd mitt under ett brinnande värkarbete är högst reell. Rädslan för att behöva föda i en bil är en adekvat och logisk rädsla. Sluta förminska den. Det lugnar inte blivande föräldrar att barn som föds i bil ofta är resultatet av ett okomplicerat och normalt förlossningsförlopp. På vissa låter det ungefär såhär; Förlossningskomplikationer som tillstöter i bil är ovanliga och så länge det finns ett löfte om att man möts upp av ambulans så ska ingen behöva gå och vara orolig i förskott. Det är barnsligt och bortskämt att klaga över en resa de flesta blivande mödrar behöver göra högst två gånger i livet. Förlossningsvården som de flesta trots allt kommer hinna fram till är av god kvalité eftersom den är centraliserad. Helt enkelt det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Särskilt för barnet. Så tänk på att en plågsam bilresa är för barnets bästa. För om barnet kommer ut och mår riktigt, riktigt dåligt så måste rätt barnläkarkompetens finnas på plats. Och det gör den därframme, två timmar bort.

Det här har blivit allt vanligare argument för att lägga ner små förlossningsenheter, ja som Sollefteå BB. Jag tycker att det är människovidriga argument. Ett systematiskt förminskande av framförallt gravida kvinnor. Sollefteå BB hade fin medicinsk statistik och kompetent personal på plats, de förlossningar som bedömdes vara högriskförlossningar hänvisades till större kliniker i ett tidigt skede av graviditeten. Erkänn att skälen till att lägga ner var ekonomiska och menade som en besparing – i efterhand har man med hjälp av vissa professioner  låtit påstå att en nedläggning i själva verket var det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. 

Men det bor människor på otillgängliga och glesbefolkade ställen här på jorden. I Sollefteå, på Åland eller på Gotland – och de har faktiskt rätt att föda sina barn precis som alla andra. Med  vård på rätt vårdnivå och professionell hjälp inom rimligt avstånd.  Att tvinga ut alla dessa kvinnor till långa bilfärder under sina födslar, emot deras egen och deras barnmorskors vilja, med beskäftiga argument om  barnets patientsäkerhet – det är helt enkelt inte riktigt klokt.

 

Mer barnmorskor hela vägen

Foto: Lovisa Engblom

Vårdval förlossning blev tyvärr en enda stor chimär av valfrihet för födande kvinnor i Stockholms län, ja ett trixande med siffror och statistik för att det hela skulle se fint ut på pappret och passa ideologin bakom. Men jag blev glad när jag läste om politikerna Emma Blomdahl och Christine Lorne som båda kandiderar för Centerpartiet i Stockholms län. De kommer här med ett konkret förslag på förbättring av förlossningsvården:

För att skapa bättre arbetsklimat för barnmorskor, ökad trygghet för föräldrarna och säkrare förlossningar krävs större flexibilitet inom förlossningsvården och eftervården. Vi vill därför att landstinget ökar valfriheten och erbjuder komplement till den traditionella förlossningsvården, till exempel ”caseload-modellen”. Modellen innebär att ett litet team av barnmorskor har ansvar för att ge stöd till kvinnan under graviditet och förlossning samt vid eftervården.Detta arbetssätt kostar inte mer och den efterfrågas av både barnmorskor och blivande föräldrar då den ger bättre kontinuitet och trygghet genom hela vårdkedjan samt skapar förutsättningar för ett hållbart arbetsliv som barnmorska.

Jag tycker det är utmärkt att politiker vågar ta ställning för riktig valfrihet  och även ge konkreta exempel på hur förlossningsvården kan utformas till det bättre. Mer sådant! Läs hela texten här.

 

Susanna Heli och Liisa Svensson

Om tryggt födande

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!