Freebirth, oassisterad hemfödsel eller vild graviditet?

Med Eva Nordlund i programmet Efter fem

Förra veckan var jag inbjuden att prata om fenomenet ”freebirth” i TV4 och programmet Efter fem tillsammans med Eva Nordlund. Oj, vad nervös jag var! Tänk att du får två minuter på dig att diskutera live i TV ett av de mest kontroversiella ämnen som finns… Det är också ett ämne där de flesta saknar grundläggande kunskaper. Fördomar däremot – och starka känslor – är det många som har.

Att blanda ihop begreppen ”vild graviditet”, ”freebirth” och ”hemfödslar” är ganska vanligt och det blir så förvirrat. För det första är vild graviditet inget vedertaget begrepp. Vad är motsatsen till vild? Civiliserad?

Civiliserad graviditet. Säger vi så?

Den vilda graviditeten innebär iallafall att inte gå till mödravården. Det är väldigt ovanligt att gravida i Sverige väljer bort mödravård. Vääldigt ovanligt.

Att föda hemma utan barnmorskor förekommer däremot och anledningarna till det varierar. Ofta kan det handla om att välja bort någonting, snarare än att den planerade oassisterade hemfödseln ses som ett optimalt val. De kvinnor som har blivit traumatiserade av sina födslar på sjukhus kanske inte överhuvudtaget ser det som ett alternativ att åka in till sjukhus för att föda. Vad återstår då? I Sverige finns i praktiken inga alternativ om kvinnan inte har turen att hitta en privat hembarnmorska och sedan råd att betala densamma.

Det är väldigt mycket prat om säkerhet under förlossningar men det lyfts inte många fingrar för att göra hemförlossningarna säkra i Sverige. Det är ju inte sjukhuset som föder fram barnet. Det är ju den kvinna som är gravid som föder fram barnet. Varför skulle hon inte ha rätt till vård utifrån de egna förutsättningarna?

Själv har jag kommit i kontakt med flera kvinnor som har sökt hjälp från vården, blivit nekade, och sedan gått vidare och planerat för en så kallad freebirth hemma. De har samtliga gått på mödravård och de hade mer än gärna haft en barnmorska hos sig under förlossningen. Men de har samtliga blivit nekade detta och lämnade helt utan någon form av organiserad hjälp.

Kvinnor som aktivt väljer bort att ha en barnmorska hos sig under förlossningen hemma

Det finns kvinnor som inte önskar ha en barnmorska hos sig under förlossningen. Förlossningen kanske ses som en intim familjeangelägenhet. Det kan också vara att man inte klickar med hembarnmorskan som finns att tillgå, eller en tidigare negativ erfarenhet som en anledning till att det väljs bort. Så det finns en liten, mycket liten grupp skulle jag säga, som ser freebirth som ett optimalt val.

För mig var det viktigt under det korta TV-inslaget att inte hamna i fällan av att ställa kvinnor mot kvinnor eller att skamma en redan utsatt grupp. Jag tror att många tänker att de flesta som väljer en freebirth är övervintrade hippies och naturlighetsvurmare. Vad många inte förstår är hur stor andel kvinnor som faktiskt lämnas traumatiserade efter sin förlossning på sjukhus. Utan stöd, hjälp eller något alternativ till samma typ av sjukhusförlossning när det är dags att föda nästa barn.

Här kan du se klippet om freebirth i TV4!

Dags att titta på lite statistik från år 2022

Nytt år, ny statistik. Jag har varit inne och tittat på Graviditetsregistret och tagit del av statistiken för år 2022. Jag tänker i det här blogginlägget skriva en liten sammanställning av de variabler som jag följer. Det får bli en årlig tradition att i januari ta en titt på förra årets statistik och på så sätt långsamt kunna följa trenden. Åt vilket håll pekar kurvorna? Det jag är mest intresserad av att titta på är hur det ser ut inom förlossningsvården.

Alla sjukhus som använder Obstetrix som journalsystem är med i Graviditetsregistret, alltså saknas några sjuhus som använder ett annat system för journalföring.

Medikaliseringstrenden inom förlossningsvården fortsätter.

Vad innebär medikalisering?

En medikaliseringstrend innebär en långsam eller snabb glidning. Över tid så omformas något i grunden friskt till något som anses behöva behandlas med mediciner eller medicinska procedurer. Ett tydligt tecken på det här inom förlossningsvården är att antalet spontana förlossningar minskar medan medicinska igångsättningar av förlossningar ökar.

Under åren 2015-2021 så har andelen förlossningar som startar spontant minskat från 76 % till 65%. Igångsättning av förlossningarna har under samma tidsperiod ökat från 18- 27%. Det handlar om en ökning av igångsättning i alla möjliga graviditetsveckor: anledningarna varierar. Det som jag själv tycker är intressant (eller skrämmande, beroende på hur man ser det) är den otroligt stora variationen mellan sjukhus. Det verkar finnas ett ganska stort mått av godtycke och en låg tröskel till att intervenera på vissa sjukhus.

Under år 2021 hade till exempel Örnsköldsviks sjukhus lägst andel förlossningar med spontan start, 52%. Här sattes hela 40 % av alla gravida igång med medicin eller medicinska prodedurer! Karlskrona Blekingesjukhuset hade en hög andel födslar med spontan start: 78% och endast 14 % induktioner.

Den totala andelen kejsarsnitt har ökat till 19%

En tydlig ökning av antalet kejsarsnitt ses. År 2018 så låg den totala andelen kejsarsnitt på 17,2 % för riket. Det har alltså ökat till 19 % på fyra år. Nästan var femte graviditet. Inte så konstigt med tanke på den tydliga ökningen av antalet igångsättningar.

Perinealbristning grad 3-4

I stort så ser siffrorna för sfinkterrupturer ut på samma sätt som år 2021. De är ganska låga vilket är glädjande. En liten ökning, från 4,9 till 5,1 % ses hos förstföderskor som får sin förlossning igångsatt.

Klipp vid vaginal förlossning

Andelen som får ett klipp i mellangården vid förlossningen varierar stort mellan olika sjukhus. Hos förstföderskor så varierade det enormt mellan klinikerna! Från bara 1,8% i Södertälje till 19,1% i Huddiksvall som låg i topp vad gäller antalet klipp. På förlossningen i Malmö fick 15 % av förstföderskorna ett klipp i mellangården, också det en hög siffra.

Värkstimulerande dropp vid en förlossning som startar spontant

Att vara restriktiv med värkstimulerande dropp vid en förlossning som startar spontant är klokt. Detta eftersom det alltid finns en risk för överstimulering som kan påverka både mor och barn negativt. Det verkar faktiskt som att man har lyckats minska på användningen av värkstimulerande dropp under år 2022. Det är mycket glädjande. Från 53,7 % år 2021 till 51,9 % år 2022.

Men här syns också stora skillnader mellan klinikerna vilket väcker en del frågetecken. Södersjukhuset i Stockholm ligger i toppen tillsammans med Värnamo sjukhus, där fick 62,7% respektive 62,9 % av alla förstföderskor med spontan start ett värkstimulerande dropp. På Ystad lasarett var motsvarande siffra 42,1 %.

Nyköpings lasarett låg detta år i toppen vad gäller omföderskor, där fick 25,9 % dropp. I Borås Södra Älvsborgs sjukhus fick 20,5 % av omföderskorna med spontan förlossningsstart ett värkstimulerande dropp. På Sahlgrenska i Göteborg fick 11.7 % av omföderskor med spontan start dropp.

Epiduraler fortsätter att öka

Epidural eller spinal som smärtlindring fortsätter att öka. Siffrorna i parentes visar samma siffror från år 2014, det har alltså ökat markant under mindre än 10 år.

Källor:

Graviditetsregistret.se

Graviditetsregistrets årsrapport år 2021

Låt oss lyfta blicken

The Positive Birth Calendar 2022
Av Karin Christensson

Jag heter Karin Christensson, är mamma och psykolog och driver SYSTERMATIKpodden. Podden har både svenska och internationella gäster och analyserar förlossningsvården som organisation. Med mitt bidrag till kalendern vill jag inspirera dig att lyfta blicken, att ta dig och dina erfarenheter på allvar, och att hjälpa vården. Tack för att du tar dig tid att läsa!  

På något sätt får vår kultur och sjukvården dig att tro att allt handlar om dig. Och inte på det där fina sättet, att det här är din resa, nu ska du påbörja ett helt nytt kapitel i ditt och din familjs liv, bästa omsorg och medicinska kunskap ska omge dig, du är viktigt, vi utgår från dig!

Nej, fokus hamnar på dig på ett mer pressande sätt. Mycket handlar om vilken riskkategori du eller din bebis tillhör. Om huruvida du är tillräckligt förberedd på att föda, eller om du är för förberedd? Är du en kvinna som har kontrollbehov, en massa krav, typisk för vår tid? Eller vet du ingenting, kan du inte ens språket? Kommer du lyckas vara den där lagoma patienten där mitt emellan för mycket och för lite behov av vården?

Ingen inom hälso- och sjukvården vill att du ska känna krav på att vara lagom, de flesta vill dig det allra bästa och är beredda att kämpa hårt för det. Men organisationen runt om är inte rätt byggd för att hjälpa till i den strävan. Därför vill jag att du ska sluta bära det tunga oket av ansvar, sluta försöka vara en perfekt patient i ett operfekt system.

Så är alternativet då att istället lägga ansvaret på någon annan, någon viss barnmorska eller läkare, eller på någon viss procedur eller apparat? Nej, det skulle bara vara andra sidan av samma närsynta mynt. Jag vill att vi tillsammans lyfter blicken till organisationen, systemet som helhet, då kan vi komma vidare.

En urgammal samarbetsövning

Att föda barn är en urgammal samarbetsövning mellan den som föder och de som assisterar, och tittar man närmre på dagens förlossningsvård och vårdkedjan runtom inser man snart att teamet runt barnafödandet inte får bästa förutsättningar. De olika delarna av vårdkedjan finns på olika platser och har sällan samma chef. Arbetslagen med barnmorska, undersköterska och förlossningsläkare på förlossningen får lite tid, resurser eller annat stöd att planera arbetet tillsammans. I den mån det görs tenderar det, som så ofta vid tidsbrist, att handla oproportionerligt mycket om akuta eller riskfyllda situationer och för lite om en plan för hela födandet, en plan för att stärka den som föder och förebygga det akuta. 

Inte heller all personal som arbetar i samma verksamhet, samma “stuprör” i vårdkedjan, har alla samma chef eller samma bord att luncha vid. Och den som föder ser man inte med nödvändighet som en del i teamet. Vården har en “givare” och en “mottagare” och det komplexa samarbetet mellan patient och sjukvård glöms lätt bort. 

Teamets psykologiska trygghet

När inte ledarskapet är tydligt för dem som ska utföra ett svårt uppdrag tillsammans, när inte roller klargörs, när inte mål och metoder samkörs eller alla teammedlemmar vet om eller erkänner varandra sjunker teamets så kallade psykologiska trygghet. Psykologisk trygghet är en term från arbets- och organisationsforskningen och beskriver en upplevelse som behöver finnas hos alla i teamet om man ska lyckas prestera väl på arbetet.

Psykologisk trygghet i praktiken får sitt uttryck genom att både bemöta och bemötas väl då någon i teamet ger uttryck för osäkerhet, har frågor, har sett ett fel begås eller har en idé på hur arbetet skulle kunna utföras annorlunda. En svår standard att upprätta och upprätthålla men nödvändig för samhällsviktiga funktioner som hälso- och sjukvården. Annars döljer den sina fel och brister, når inte sina medicinska mål och klarar inte att gå framtiden till mötes med lärande och innovativa medarbetare.

I min upplevelse är både förlossningsvården själv och mediedebatten om den ganska närsynt och missar oftast de här avgörande frågorna om samordning av vården och möjligheter för teamen till gott samarbete. Frågor på system- och organisationsnivå lyser med sin frånvaro medan det fokuseras desto mer på vårdens beståndsdelar. Det upprättas och diskuteras PM och riktlinjer kring vägande och mätande av den födande, kring rekommenderad igångsättningstidpunkt, kring vem som bör göra en viss bedömning, kring kriterier för planerade kejsarsnitt, användning av elektronisk fosterövervakning, användning av läkemedel, hemgångsrutiner osv osv. Och alla dessa frågor är bokstavligen livsviktiga, men de riskerar att tappa sin avgörande verkan om de behandlas som idag, inzoomade och ibland separerade från varandra.

Den övergripande frågan som ska ha central status är hur vi får ihop all den vård vi kan ge, hur teamet som består av människor som är experter på olika delar av vården, inklusive den som föder och anhöriga, får en chans att samarbeta väl. Först när vården tar ansvar för att ge sina team en möjlighet till helikopterperspektiv och samordning kan avancerade ingrepp och specialisters kunskaper komma till den användning som både specialisterna och de födande förtjänar.

I projektet Min Barnmorska samordnar barnmorskan vården

I Stockholm finns projektet Min Barnmorska som arbetar utifrån det vanliga förlossningsvårdssystemet med ett undantag, att en barnmorska samordnar hela vården och assisterar den födande genom graviditet, i förlossning och in i eftervård och uppföljning. Jag förvånas över hur programmet ofta talas om som att det är ett alternativ för “bättre upplevelse”, men knappast har mer att erbjuda. Som att arbetssättet kan vara trevligt för både familj och barnmorska men knappast är relevant ur ett medicinskt säkerhetsperspektiv. 

Med allt vi vet om problem inom modern hälso- och sjukvård med patienter och information som trillar mellan stolar och dålig samordning, så tänker jag att vi måste kunna lyfta oss lite, som födande, vårdpersonal, politiker, tjänstemän och media, i hur vi resonerar kring program som Min barnmorska. Vi ska titta på dessa vårdmodeller främst ur ett organisationsperspektiv. De är försök till samordning i en vård som är i starkt behov av det, de är försök att åtgärda kända kvalitetsproblem i den vård vi erbjuder idag. Att ett program som Min barnmorska kan vara med och lösa dessa problem är upp till bevis och måste utvärderas. Men det är det sannolika, och därför är det problematiskt att den här typen av program möter sådan skepsis bland vissa på maktposition i vården. För den stora skepsisen, även om den finns hos långt ifrån alla vårdmakthavare och även om den kan tendera att bygga mer på känslor än fakta, drar ned takten på nödvändig utveckling och innovation i vården.

Ett annat projekt i Stockholm som har som uppgift att professionalisera teamarbetet och öka koordineringen i vården är TeamFödsel som just nu testas på Karolinska Universitetssjukhuset Solna. Projektets utformare heter Neel Shah och är förlossningsläkare och forskare på Harvard (han är med i avsnitt 15 i SYSTERMATIKpodden). Ansvarig för utveckling och anpassning av den här vårdprocessen till svensk kontext är barnmorskan och forskaren Malin Edqvist. Inte heller TeamFödsel är särskilt avancerad som insats i sig, den är “bara” samordnande. Genom en whiteboard som den födande och alla andra i teamet kan se redogörs för teamets, inklusive den födandes, planering. Tavlan uppdateras efter behov utefter att saker ändrar sig under förlossningens gång. Målet är att minska onödiga överraskningar för alla inblandade och öka funktionen i teamen.

De medicinska utfallen får en bättre chans i team som respekterar alla medlemmar, inklusive patienten, och som samkör sig kring mål och metoder. Bättre chans får naturligtvis även arbetsmiljön och upplevelsen hos de som får vården. Vilka resurser i termer av tid och pengar kunde inte en gott samordnad vård och välfungerande team spara den idag så fragmenterade och dyra vården? 

Att lyfta blicken till organisationsnivå ger dig som föder makt samtidigt som det faktiskt är enklare att avgöra på denna nivå vad som fungerar bra och dåligt, utan att du själv är expert. För komplexa system och organisationer lever vi alla med, genom alltifrån våra hem och familjer till våra arbeten. Vi har generellt sett en hög intuitiv förståelse för behovet av psykologiskt trygghet i arbetsteam och vi ser när ett team får bra förutsättningar att arbeta och när det inte får det. Vi vet hur viktig tydlig ledning är för våra egna samarbeten på jobbet och vi vet att vi inte kan skrämma eller stressa vår kollega om vi samtidigt vill att hen skall samarbete eller prestera. Ändå normaliserar vi om och om igen denna underliga logik i hierarkiska strukturer mellan olika yrkesgrupper i sjukvården, mellan media och vårdanställda och inte minst mellan vården och oss patienter.

Det skämtas ibland om att sjukvården verkar leva under en sten och inte hänger med i övrig samhällsutveckling, och kanske ligger det något i den kritiken. Men hjälpen till vården är inte långt borta, och att ge den behöver vi ta ansvar för så många som möjligt. Förutom din egen inbyggda, om än omedvetna, känsla för komplexa system och teamarbete, är du och över ytterligare hundra tusen svenskar som föder barn varje år i en nyckelposition att analysera vården och att hjälpa den. Barnafödandet är ju nämligen den första, eller en av de första närkontakterna i skarpt läge mellan den vuxna individen och svensk hälso- och sjukvård. Och ett gott första intryck, ett gott omhändertagande av en professionell och väl samordnad mödra-, förlossnings, och eftervård, får sannolikt avgörande effekter för befolkningens relation till vården i stort. Så det är värt för alla parter att börja värdera detta möte för vad det är.

Hoppingivande är att de där över hundratusen som föder barn varje år är hela samhället och därmed en enorm resurs. Vi är juristerna, ingenjörerna, fabriksarbetarna, servitriserna, nationalekonomerna, historikerna, genusvetarna, sjukvårdscheferna, förskollärarna, journalisterna, städerskorna, vårdflödesexperterna, barnmorskorna, undersköterskorna, förlossningsläkarna, politikerna, de fattiga, de rika och de med sina rötter både i Sverige och i andra kulturer och sjukvårdssystem. Om vården tar sina egna mål kring nära vård och personcentrering på allvar och vi tillsammans tar vårt ansvar att medskapa vården, hur långt kan vi då nå?

Låt oss börja med att lyfta blicken. 

Freebirth – att föda ”oassisterat” i Babyz podcast

Nu finns avsnittet i Babyz podcast där jag och Carina Rylander diskuterar fenomenet freebirth. In och lyssna!

https://shows.acast.com/babyzpodcast/episodes/free-birth

Boken som vi diskuterar i slutet av podden har jag fått hem och läser just nu. Den är omskakande bra.

Faktorer som drar eller knuffar någon i riktning mot en freebirth

Författarna till boken summerar anledningar till att kvinnor väljer en freebirth. De kallar det för ”push” eller ”pull” – faktorer som kan vara bra att känna till.

  • Faror och risker med att föda på sjukhus = onödiga interventioner
  • Tillit och förtroende till den egna kroppen och förmågan att föda barn
  • Integritet
  • Autonomi och kontroll
  • Brist på barnmorskor som kan bistå (eller att inte klicka med barnmorskan som finns)
  • Säkerhet
  • Tryggheten i det egna hemmet
  • Att se förlossningen som en familjeangelägenhet
  • En önskan sen långt tillbaka om att få föda hemma ”själv”
  • Tillit till instinkter och intuition
  • Förlossningstrauma: vilja undvika, eller tidigare trauma
  • Att det känns rätt
  • Önskan om att ta helt och fullt ansvar för födseln

Oftast är det en kombination av faktorer som drar kvinnor från den ”vanliga vården” och mot beslutet att välja en freebirth.

Jag vill också tipsa om den här vetenskapliga artikeln från Sverige:

Taking the matters into one’s own hands – Women’s experiences of unassisted homebirth in Sweden

Mina tankar om freebirth eller oasissterad förlossning

Jag fick frågan om att diskutera fenomenet ”freebirth” i en podcast strax efter att jag själv börjat göra efterforskningar inom ämnet. Det är av naturliga skäl ett ämne som väcker otroligt mycket känslor! Jag ska därför försöka bena lite varsamt i det. För det finns mycket intressant att diskutera om freebirthing. Men det som kanske intresserar mig mest är hur själva diskussionen om fenomenet freebirth ser ut i vårt samhälle. Det är närmast ett tabu att diskutera och kan innebära ett socialt stigma att vara den som föder utanför systemet. Trots att det är varje kvinnas rätt.

Vad innebär freebirth?

Ja hur definieras freebirth? En bred definition är att inkludera alla som väljer att föda utanför systemet i någon form. Det innebär oftast att planera för att föda hemma utan legitimerade barnmorskor närvarande. I Sverige säger vi ”oassisterad förlossning” om att föda utan barnmorskor. Men det betyder ju inte att förlossningen behöver vara oassisterad. En partner, familjemedlemmar eller andra stödpersoner kanske närvarar istället.

I den vetenskapliga litteraturen på området inkluderas alla som på olika sätt föder utanför systemet under paraplyet ”freebirth” – alltså även högriskfödslar som sker i hemmet med barnmorskor närvarande. Så jag väljer att använda den breda definitionen. Men framförallt är freebirth en födsel som har planerats att ske utan legitimerad vårdpersonal närvarande.

Är de som väljer en freebirth dumma i huvudet?

När ämnet kommer på tal dyker den bilden ofta upp: kvinnor som väljer att föda utanför systemet avfärdas som tokiga galningar. Galningar som varken vet sitt eget eller sitt barns bästa. Jag har nog själv gjort mig skyldig till att spä på den bilden. Men stämmer den?

Definitivt inte. Skulle jag säga idag.

Tvärtom så tror jag att många av de som planerar för en freebirth är betydligt mer pålästa och kunniga än många som väljer att göra som de blir tillsagda. De kvinnorna har gjort en egen riskvärdering och landat i en annan slutsats än den som vår mainstream förlossningskultur förespråkar.

Men det betyder inte att jag inte ser att det kan finnas risker eller faror med fenomenet. Vilket är en helt annan sak.

Jag dömer bara inte reflexmässigt ut kvinnor som väljer en freebirth. Jag väljer att lyssna på dem noga istället.

För det är precis här skon klämmer enligt mig. Många barnmorskor och läkare blir så otroligt ivriga på att berätta hur livsfarligt det är att föda oassisterat hemma och tror att DE vet en massa saker som de här kvinnorna inte vet. Tänk om det är precis tvärtom? Att det är just de här kvinnorna som har något att berätta. Tänk om det är vi som borde spetsa öronen och börja lyssna istället.

Det handlar om trygghet och om att undvika trauma

De forskare som har lyssnat till kvinnornas berättelser kommer till ungefär samma slutsats:

Kvinnor som har valt alternativet oassisterad hemfödsel eller ”freebirth” har mycket noggrant vägt olika risker mot varann. De har lagt energi och möda på sina riskvärderingar och kommit till slutsatsen att en sjukhusfödsel inte är lika säker som en födsel i hemmet.

Delvis kan man därför säga att freebirth är ett fenomen som säger något om vilka stora brister som finns i vår förlossningsvård – mer än vad det berättar om de kvinnor som faktiskt väljer detta alternativ. Jag citerar här ur en artikel av Jackson et al. 2020:

Women who gave birth outside the system in Australia had the countercultural belief that their knowledge about what was best and safest had greater authority than the socially accepted experts in maternity care. The women did not believe the rhetoric about the safety of hospitals and considered a biomedical approach towards birth to be the riskier birth option compared to giving birth outside the system. Previous birth experiences taught the women that hospital care was emotionally unsafe and that there was a possibility of further trauma if they returned to hospital. 

Just den vetenskapliga artikeln tycker jag sammanfattar ganska väl vilken process det är för kvinnor att välja en freebirth. Jag har ”översatt” två av de grafiska figurerna från den vetenskapliga artikeln så att du som läser här enkelt ska kunna ta del av processen.

När ett fenomen upphöjs till ideologi

Risken eller faran med freebirth (eller ja, vadsomhelst egentligen) är – tror jag – när det framställs som ett ideal. När en förlossning utan legitimerade barnmorskor närvarande blir ett mål i sig.

Om en kvinna blir traumatiserad av sin förlossning på sjukhus har vi alla ett ansvar. Att som samhälle vända den kvinnan ryggen är ett svek. Att inte lyssna eller erbjuda henne något som rimmar med de egna värderingarna eller synen på födandet. Det är faktiskt vårt fel. Om facebokgruppen med ”radical birthkeepers” som innehåller vissa karismatiska röster blir den enda gemenskapen eller trösten – ja det är också vårt fel.

För idag, om en planerad freebirth leder till en katastrof. Vem får då skulden av samhället?

Kvinnan.

Alltid kvinnan.

Men det är faktiskt inte hennes skuld att bära.

Referenser:

Jackson, M.K., Schmied, V. & Dahlen, H.G. Birthing outside the system: the motivation behind the choice to freebirth or have a homebirth with risk factors in Australia. BMC Pregnancy Childbirth 20, 254 (2020). https://doi.org/10.1186/s12884-020-02944-6

Henriksen L, Nordström M, Nordheim I, Lundgren I, Blix E. Norwegian women’s motivations and preparations for freebirth-A qualitative study. Sex Reprod Healthc. 2020 Oct;25:100511. doi: 10.1016/j.srhc.2020.100511. Epub 2020 Apr 4. PMID: 32283477.

Jackson M, Dahlen H, Schmied V. Birthing outside the system: perceptions of risk amongst Australian women who have freebirths and high risk homebirths. Midwifery. 2012 Oct;28(5):561-7. doi: 10.1016/j.midw.2011.11.002. Epub 2012 Feb 1. PMID: 22300611.

Framtidens kvinnohälsa – om att lyssna och tro på kvinnor

Av: Morlin Schubert, Doulagruppen

En sal full med kvinnor. Flera med kvinnotecken, livets träd, eller livmoder-, vulva-, klitoris-smycken. Flera grymma talare vars tal sträcker sig från upplevelser, erfarenheter och fakta till lösningsförslag och skymt av framtiden.

Framtidens kvinnohälsa.

Så efterlängtad. Så välbehövligt. Så viktigt.

Vi som satt i rummet var främst barnmorskor och doulor, men även politiker och födande/intresserade ”brukare” fanns med. Alla ville vi en sak: en bättre kvinnovård i framtiden. För idag är mödrahälso-, förlossnings- och eftervård bara bra om man som socialstyrelsen tittar på en handfull utvalda medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt eller sfinkterskador. Eller om man är politiker och SKR-lobbyist som kan utforma en enkät så att “9 av 10 är nöjda” kan bli slutsatsen – och då ignorerar man de 12.000 kvinnor som även med så pass förskönade siffror inte är nöjda.

Som Lisel Naeslund, ordförande i Birth Rights Sweden, sa:

“Som sjuksköterska arbetar jag i akutsjukvården och trots att jag och mina kollegor dagligen vårdar patienter under LPT, alltså tvångsvård, så ser jag inte i närheten av så grova övergrepp från vårdpersonal som jag ser i födelsevården.”

Konferensen satte tonen för dagen med två kvinnor som berättade om sina upplevelser – vi får aldrig, oavsett vad vi gör, tappa blicken från de födande, det är de som står i främsta rummet, det är de som vi alla ska tjäna och underlätta för. 

De berättade om att inte bli lyssnade till, om auroraplanen som kastas ur fönstret, om att föda ofrivilligt hemma, ambulansfärd, blödning och operation med separation. Om att nekas planerat snitt tre gånger. Och stora blödningar, separationer, operationer som följd. 

Att separera en mor från sitt barn, ett barn från sin mor. Knivar vrider sig i magen när Kerstin Uvnäs-Moberg en stund senare berättar om oxytocin, den viktiga första tiden, hudmothud-kontaktens verkningsmekanismer och fördelar – och jag kan inte låta bli att titta på kvinnan som delade sina upplevelser och mitt hjärta svämmar över av sorg och ilska och ett löfte till mig själv, att jag kommer att kämpa mot separationer tills #nollseparation är ett faktum i Sverige.

Den andra kvinnan visade att även en drömfödsel “på papper” och överlag fina upplevelser kan störas av en enda människas beteende, hur kort mötet än må vara. Hon berättade om skammande och skuldbeläggande och en läkare som försöker att tvinga henne upp ur badet: “jag är inte beredd att äventyra bebisens säkerhet för att du ska ha det lite mysigt” och “jag vädjar på mina bara knän att du ska komma upp ur badet.” 

Om denna läkare visste vad ett sådant agerande kan betyda för en familj. Hur stressen att behöva stå på sig och hantera en konflikt kan vara nog för att påverkas djupt, inte känna samma glädje efter födseln och lång tid därefter. Hur lätt en upplevelse kan störas. Hur lätt en erfarenhet kan för-störas. Hur vi på djupet måste tillåta kvinnan fatta egna beslut. Att se henne som mer än en ologisk hysterisk varelse som inte vet sitt eget bästa.

Om oxytocin med Kerstin Uvnäs Moberg

Kerstin Uvnäs Moberg

Men sedan Kerstin Uvnäs-Mobergs tal om oxytocin, vilket föredrag! Klok, livlig, en ynnest att lyssna på henne. Om att kroppen kanske verkligen är byggt så att den ska kunna funka. Om att kvinnor kanske inte är felfungerande eller icke-fungerande per automatik. Om balansen mellan sympatikus för att syresätta och parasympatikus för oxytocinet, för att föda. Om att syntetiskt oxytocin kan sänka det egna oxytocinet. Om det märkliga att det var lätt att anta att kroppen inte kommer kunna föda, och nu måste vi med en mängd vetenskapliga metoder och forskning bevisa att kroppen faktiskt fungerar – “är inte det märkligt”? Jag kan inte annat än att hålla med – mycket märkligt. 

Förlossningsläkare Thorbjörn Brook Steen

Thorbjörn Brook Steen är obstetriker (förlossningsläkare) från Oslo som blev känd för mig när han för ett tag sedan i ett öppet brev bad om ursäkt för den vård han hade gett i början på sin karriär. Han pratade tyvärr norska, så jag som inte har svenska som modersmål förstod inte så värst mycket, men det jag förstod var bra och viktigt. Omsorg tar tid! Interventioner ofta görs för säkerhets skull: värde x är liiiite för högt och värde y liiiiite för lågt, bäst vi snittar för säkerhets skull. Istället hade hans klinik börjat att ge kvinnorna tid. Förr så sattes dropp och höj, höj, höj, nu kopplas droppet bort och kvinnan får en chans att vara ifred och öka sitt eget oxytocin. Siffrorna talar ett tydligt språk: till exempel kejsarsnitt i Robson-grupp 1, dvs fullgånget barn med spontan start 5,7% (kejsarsnitt total: 13,6%), eller grad 3-4 bristningar 0,95%.

Thorbjörn Brook Steen

Nyckeln ligger i att lyssna på kvinnorna. Han blev varse det obstetriska våldet han själv bidrog med genom att prata med förlossningsrädda. Lyssna på kvinnorna. Uttjatat, men måste upprepas om och om igen: lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor. Lyssna på kvinnor.

”Min Barnmorska”

Ett inslag som riktade sig specifikt till barnmorskorna i rummet var när två barnmorskor från caseload-enheten “min barnmorska” öppet och generöst delade med sig av sina scheman, hur det känns att jobba i dem, fallgropar och förbättringar de utvecklade under tiden. Om hur den första beredskapen kan kännas och hur ovant det är att vara med den födande hela tiden. Vad ska man göra när man inte kan sticka?? 

Budskapet var: våga! 

Barnmorska Mia Ahlberg

Mia Ahlberg, omvårdnadschef på Karolinska och drivande kraft bakom “min barnmorska”-projektet och -enheten pratade om att det behövs eldsjälar i början, och en lång anda. Eller, som politikern Madeleine Jonsson senare skulle kalla det “uthållig otålighet”.

Mia Ahlberg

Mia Ahlberg och Thorbjörn Brook Steen pratade också om det något torrare, men ack så viktiga ersättningssystem för vården och därmed förlossningskliniker. Idag bygger ersättningen på DRG-poäng, dvs diagnosrelaterade grupper: diagnoser och åtgärder ger pengar, inte omsorg eller tid spenderad med patienten. Men omsorg tar tid. Och personalkostnaderna är, oavsett hur dåligt betalda och överbelastade personalen är, höga. Mia Ahlberg slog fast att caseload må vara billigare för skattebetalarna, på samhällsnivå, men blir till en kostnad för sjukhuset som ska driva detta. Dels ska bilar och utrustning anskaffas och kanske en barnmorska få betalt för beredskapen utan att arbeta det passet, men framförallt minskar ju risken för komplikationer… och därmed förekomsten av diagnoser… och därmed utförda åtgärder… och därmed klinikens intäkter! Vi som kommer ihåg nedläggningarna av BB Sophia och Södra BB kommer så väl ihåg att det i dagens ersättningssystem tyvärr inte går ihop ekonomiskt att ha för många lågriskfödslar med låg antal interventioner. Vilket sjukt system, tänker jag, som premierar det sjuka. 

Lisel Naeslund från Birth Rights Sweden

Dagens höjdpunkt blev Lisel Naeslunds tal, ordföranden i brukarorganisationen Birth Rights Sweden. Se hennes del på UR play (coming soon), jag kan inte göra den rättvisa. Hon lyfte attityden, hur vi som samhället, vi som jobbar med födande, vi som föderskor ser på föderskor: passiva, bortskämda, vet inte sitt bästa? Kan inte fatta beslut, ska inte fatta beslut, ska inte oroa sig? Är de mindre värda än sina barn? Tror de att de kan föda barn? Tror VI att de kan föda barn?

Jag tänker på messengerkonversationen jag har haft med en barnmorska förra året som apropå begreppet ‘obstetriskt våld’ skrev att “föda och födas är globalt sett det farligaste man kan göra och det är ett bortskämt i-landsproblem att tro att vi utför ‘våld’ på födande kvinnor”. Där och då kände jag så tydligt att vi pratade helt förbi varandra.

Lisel Naeslund däremot, blivande barnmorska själv, vävde in sina fyra perspektiv på födande, som doula som blir vittne till övergrepp inom förlossningsvården, som sjuksköterska som INTE bevittnar i närheten så grova övergrepp inom akutverksamhet, som födande som vill föda i trygghet och som ekonom som mår illa av att höra ordet “stordriftsfördel” i samma mening som förlossningsenhet, när stordriftsnackdelar glöms bort. Hon slutade sitt tal med följande: 

“Vad får en födsel kosta?

Den får inte kosta en kvinna hennes självkänsla.

Den får inte kosta en familj deras förutsättningar till en trygg start.

Den får inte kosta vårt land viljan till framtida reproduktion.”

Lisel Naeslund och Karin Christensson

Till slut följde ett panelsamtal som kom att handla mycket om Västra Götalands regions “sjukvårdspamp” (tack, underbara konferencieren Karin Christensson från Sytermatikpodden) Madeleine Jonsson, ordförande i västra hälso- och sjukvårdsnämnden, som kläckte nyheten att VG-regionen vill införa ett caseload-projekt. Hon delade även generöst med sig hur politiker ibland överöses med tyckanden från professionen – som att det skulle vara livsfarligt att bedriva förlossningsvård utan neonatal eller att “det ska inte vara ett jävla spa” när en förlossningsenhet planeras med badkar i varje rum – som kan göra det svårt att fatta bra beslut. Även Anna Krohwinkel, forskningschef på tankesmedjan Leading Health Care, bidrog med kloka analyser av hur fel tänket kan bli när en konstant ökade kostnadseffektivitet får styra tankar och beslut: Om effektiviteten (eller, med Thorbjörns ord tidigare: “produktionen”) hela tiden ska öka blir det viktigt att den födande kommer in så sent som möjligt och lämnar så tidigt som möjligt, dvs tillbringa största delen av födseln och postpartumtiden i hemmet – men ändå är det livsviktigt att hon föder i just sjukhusets säng, inte i sängen hemma eller på annan plats. Hur ska vi ha det egentligen?

Tyvärr fick dock de andra paneldeltagarna mindre utrymme, och jag säger med Kerstins ord: “mammorna försvann lite, eller hur?”

Min take-away från dagen blev frågan hur vi ytterligare kan stärka ”mammornas” position när beslut om födevården ska fattas och enskilda vårdgivare ska agera. Kvinnorna får inte försvinna, kvinnor ska få sitt jävla spa, och den forskning som så tydligt visar på oxytocinets verkningsmekanismer och den psykologiska aspekten av födandet får aldrig försvinna bland forskning om kvinnokroppens förmodade patologi. 

Lyssna på kvinnorna!

Ge de födande kvinnorna och de yrkesarbetande kvinnorna rimliga förutsättningar för födandet och sluta nedvärdera, stressa, håna och underprioritera kvinnors liv och mentala hälsa.

Kerstin Uvnäs Moberg och Morlin Schubert

Morlin Schubert Doulagruppen.se

Färre svåra förlossningsskador med två barnmorskor på rummet!

Nyss publicerades en studie i The Lancet som är gjord av barnmorskor i Sverige. Resultatet är helt fantastiskt: Det går att minska svåra bristningar i slutet av en förlossning med nästan en tredjedel. Hur? Jo, interventionen är att vara två barnmorskor i förlossningsrummet precis på slutet när barnet håller på att födas fram. Det är en komplex intervention eftersom den kan utföras på ganska många olika sätt. Men kontentan är att försöka hjälpa kvinnan att föda fram barnet så långsamt som möjligt precis på slutet så att vävnaden hinner töja sig. Något som är särskilt viktigt när det är första barnet som ska födas. Att vara två barnmorskor innebär att man kan trygga varann och ge mer stöttning till den födande kvinnan.

Såhär skulle man också kunna beskriva interventionen:

Det långsamma framfödandet gynnas att att två barnmorskor tryggar varann att låta kvinnan föda i sin takt.

Det finns nämligen två faktorer som är viktiga när det handlar om att undvika en stor bristning.

  1. Det långsamma framfödandet av barnets huvud så att musklerna i vagina hinner tänja sig
  2. Möjligheten till eftergivlighet och töjbarhet i vävnaden

Kvinnors instinktiva beteenden under en fysiologisk födsel skyddar vävnaden. Utan det värkstimulerande droppet så går det oftast ganska långsamt precis på slutet när det första barnet ska födas fram. Att instinktivt vilja ”hålla tillbaka” och sätta ihop knäna när huvudet står i genomskärning är ett utmärkt sätt att skydda perineum. Forskning visar också att det är mer sällsynt med stora bristningar när kvinnor föder inom alternativa vårdformer, tex vid hemfödslar.

Men på sjukhus så föder en majoritet av förstföderskor med epidural och dropp. Och antalet induktioner har fortsatt att öka sedan flera år tillbaka: medikaliseringstrenden inom förlossningsvården är tydlig. För en barnmorska blir det lätt mycket att hålla koll på precis mot slutet av en födsel. Men det finns alltså ett sätt att skydda förstföderskor mot svåra bristningar som nu är vetenskapligt utvärderat: stöttning av en barnmorskekollega de sista 15 minutrarna kan minska andelen sfinkterrupturer med nästan en tredjedel! Av de mammor (samtliga väntade sitt första barn) som födde med två barnmorskor på rummet så fick 3,9 procent en sfinkterskada jämfört med 5,7 procent av dem som födde med stöd från endast en barnmorska. Alltså – wow.

Det är verkligen wow eftersom resultatet så tydligt visar att närvaro och barnmorskestöd kan göra skillnad. En multifaktoriell intervention är testad i en stor randomiserad studie. Jag är så glad över det här eftersom diskussionen nu kanske äntligen kan byta fokus från att handla om enskilda skyddande faktorer såsom ett finskt grepp, en plastmojäng, en varm handduk eller ett manuellt perinealskydd. Vi människor fungerar nog så, vi vill veta EXAKT vilken stekspade som är magisk. Men sanningen är att det kanske inte finns någon sådan magisk tingest som lätt som en plätt kan appliceras på alla födslar.

Hur gick interventionen med två barnmorskor till?

Kort och gott handlade interventionen om att kalla in en till barnmorskekollega mot slutet. Vad den andra barnmorskan gjorde för att hjälpa till att skydda kvinnan från stor bristning varierade. Men det handlade om stöttning, observation, att ge respons och kanske tips på någon förebyggande strategi. Jag har själv deltagit i studien som barnmorska under några födslar i Stockholm sommaren 2019.

Eftersom endast förstföderskor deltog i den här studien så går det inte att direkt överföra resultatet till omföderskor. Själv känner jag också att det är viktigt att interventionen görs kvinnocentrerat: alltså följsamt och inte som en pålaga utifrån. För det är möjligt att en föderska som föder lugnt och stilla på knä, helt guidad av sina egna krystimpulser, kan bli störd av att en okänd person dyker upp oanmält precis på slutet. Om den andra barnmorskan ”tar över” utan att känna in stämningen i rummet, ja då kan ju det givetvis störa.

Men med det sagt. Det här är fantastiska nyheter!

Länk till den vetenskapliga artikeln finns här: Oneplus:thelancet.com/journals/

Klipp under förlossningen – var, hur och varför?

Att ett snedklipp under förlossningen kan innebära att det klipps i svällkroppsvävnad/ alltså i delar av klitoris var lite av en nyhet för mig. Men det är ju rimligt eftersom nerver till klitoris och svällkroppssvävnad omsluter vagina. I den här vetenskapliga artikeln konstaterar forskarna:

”Vaginal förlossning med mediolateral episiotomi är inte associerad med urin- och/eller fekal inkontinens och sexuell dysfunktion men däremot associerad med nedsatt sexuell funktion samt sexuell lust, upphetsning och orgasm inom fem år efter förlossningen.”

Long-term impacts of vaginal birth with mediolateral episiotomy on sexual and pelvic dysfunction and perineal pain

När jag skrev om ämnet på instagram fick jag snabbt in flera berättelser om nedsatt sexuell funktion efter klipp. Det fick mig att tro att det kan finnas ett mörkertal av kvinnor som har problem efter snedklipp i samband med förlossningen:

”Jag blev klippt, precis som ca 20 % av alla föderskor här i Finland. Klippt på pga sugklocka som lades på mödraindikation (svaga värkar). Sprack vidare ner i bäckenbottenmusklerna till 5 cm djup. Märkte efter nån dag att känseln var nedsatt på den klippta/spruckna sidan. Lever idag 1 år och 4 månader senare, med knappt nån känsel alls från klitoris till anus på höger sida, totalt icke-erogent.”

”Episiotomi gjordes, de fick klippa två gånger… Hade ont i ryggen, ingen kontakt med bukmuskulaturen i två och ett halvt år efteråt. Tappade känseln i klitoris från klippet upp på den klippta sidan. Var inget roligt att ha sex efteråt på grund av nedsatt känsel.”

Sexuell funktion, såsom lust, upphetsning och orgasmförmåga efter ett snedklipp behöver studeras mer noggrant. Jag tänker i det här blogginlägget redogöra för vilka klipp som används inom förlossningsvården och varför.

Varför läggs ibland ett snedklipp under förlossningen?

Under senare delen av 1900-talet lades snedklipp på rutin på många förlossningskliniker i Sverige. Hypotesen var att det skulle bli bättre med en kontrollerad bristning än en okontrollerad. Det visade sig inte stämma så bra. Ett klipp innebär mer smärta i efterförloppet än en spontan bristning, läker sämre och blir lättare infekterat. Det orsakar också mer ärrbildning än spontana bristningar.

Det finns inget vetenskapligt stöd för att ett snedklipp på rutin hjälper kvinnor som föder spontant vaginalt. Tvärtom finns det evidens för att det är en intervention som bör användas restriktivt. Ibland behöver dock barnet hjälpas ut jättefort, och då kan man behöva lägga ett klipp för att hjälpa barnet.

I Sverige idag är rekommendationen vid spontana förlossningar att endast lägga ett klipp på barnindikation.

Klipp vid spontana vaginala förlossningar hos förstföderskor

Hur förlossningskliniker tillämpar detta varierar stort. Här är ett utdrag ur Graviditetsregistrets årsrapport för år 2020 (några sjukhus som inte använder Obstetrix journalsystem är inte med). Statistiken här nedan visar förekomsten av klipp hos förstföderskor vid spontana vaginala födslar. Det varierar mellan 15,2 % och 0,8 %. Det mörkgrönmarkerade visar genomsnittet för riket.

Andel klipp hos förstföderskor vid instrumentell vaginal förlossning

Eftersom klipp vid en förlossning med sugklocka minskar risken för sfinkterruptur så används det mer liberalt vid sugklockeförlossningar. Det här är intressant: samma kliniker som använder klipp på rutin vid förlossningar med sugklocka är också mer liberala med klipp även vid spontana förlossningar. Det säger mig något. När ”att lägga ett klipp” normaliseras och blir en vanlig intervention på en förlossningsavdelning så kommer sannolikt andelen onödiga klipp att öka.

Hur läggs klippet? Om olika typer av klipp vid förlossningar

Bild från bäckenbottenutbildning.se

Figur Medialt, mediolateralt och lateralt klipp.

  1. Medialt klipp
  2. Mediolateralt klipp
  3. Lateralt klipp börjar med än 1 cm från medellinjen

Medialt klipp

Det mediala klippet innebär att klippa rakt ner mot anus, en intervention som är vanlig i USA. Det mediala klippet är lättare att sy men ökar risken för sfinkterskada och är därför inte rekommenderat i Sverige.

Det mediolaterala eller laterala klippet

Det mediolaterala klippet utgår från medellinjen men riktas snett utåt. Det är det rekommenderade klippet i Sverige. Det laterala klippet läggs lite högre upp.

Risker och komplikationer med själva klippet

Eftersom ett klipp ger mer ärrbildning än en spontan bristning så kan det vara tekniskt svårt vid operationer som syftar till att rekonstruera mellangården.

Såhär skriver författarna till utbildningsmaterialet Bäckenbottenutbildning.se:

”Vi vill framhålla att ett klipp ger en permanent bäckenbottenskada. Ju mer lateralt klippet är desto mer skada på m bulbocavernosus och desto svårare att rekonstruera direkt, men även att frilägga vid senare rekonstruktiv kirurgi. Det finns även risker för att klippet kan skada både m puboanalis (den viscerala delen av m puborectalis) och sfinkterkomplexet.

Även vid mediolaterala klipp finns en risk att klippet engagerar den externa sfinktern. M transversi perinei skadas vid ett mediolateralt klipp och skador på denna kan ge risk för analinkontinens och tarmtömningssvårigheter. M transversi perinei är viktig som stöd för den externa sfinktermuskulaturens laterala stöd mot bäckenet. Även m puboanalis kan skadas vid ett klipp och detta kan orsaka en instabilitet i bäckenbottenmuskulaturen med risk för tarmtömningssvårigheter och andra symtom såsom bäckensmärta, sexuell dysfunktion och vidhetskänsla.”

Mina egna tankar om klipp vid förlossningar

Själv har jag varit med på sugklockeförlossningar där det inte har blivit någon bristning alls. Att tro att man ”räddar” kvinnor genom att klippa – alltså genom att skada – är ett feltänk anser jag. Ja några kvinnor blir med sfinkterrupturer efter en sugklocka. Men vem vill vara den som blir klippt i tron att man då blir räddad från en skada när man i själva verket kanske går miste om sin chans att INTE bli skadad. Ett livslångt profylaxärr. Jag tror vi underskattar de problem en del (men inte alla) kan få efter ett klipp.

Läs gärna mer här:

Referenser

Bäckenbottenutbildning.se

Graviditetsregistret årsrapport 2020

Selective versus routine use of episiotomy for vaginal birth Cochrane Database Systematic Reviews 2017

Bülent Doğan,İsmet Gün,Özkan Özdamar,Ali Yılmaz & Murat Muhçu Long-term impacts of vaginal birth with mediolateral episiotomy on sexual and pelvic dysfunction and perineal pain The journal of Maternal-Fetal & Neonatal medicine Apr 2016, Published online: 25 Apr 2016

Hur vi föder spelar roll

Ni som inte deltog i webinariet med Hannah Dahlen idag missade något. Åh wow, hon har en sån passion för sitt ämne och är samtidigt duktig på att presentera metod och forskning utan att blanda in en enda gnutta akademiskt snobberi i det hela. Hennes klangbotten liknar min egen, nämligen: Birth has a fundamental purpose.

Hannah är alltså barnmorska och professor i Sydney Australien. Under webinariet på plattformen Own Your Birth idag så redogjorde hon för den forskning som ligger till grund för den explosion av igångsättningar vi har sett inom förlossningsvården de senaste åren. Jag kan inte återge hela hennes dragning men essensen är att vi måste bli mycket försiktigare än vad vi är idag. Det är hela tiden konsekvenserna exakt här och nu som det fokuseras på. De lite mer långsiktiga konsekvenserna struntar man i. För att illustrera vad hon menar så delade hon det här citatet:

It is only relatively recently that we have been looking beyond the throw of the stone to the distant shore. What we see is very, very scary.

I Australien idag så sätts nästan hälften av alla förstföderskor igång och enligt Hannah Dahlen så finns det ett tydligt samband mellan igångsättning och förlossningstrauma. För förstföderskor är det särskilt tydligt att en igångsättning kan få stora efterverkningar. Vi diskuterade att modern förlossningsvård delvis reflekterar en syn på kvinnan som en källa till komplikationer under förlossningen. Den födande kvinnan betraktas som en svag länk i en födelsekedja och vår uppgift blir att ”rädda” henne från sig själv, men kanske framförallt hennes barn. Det är ur det perspektivet som allt fler interventioner motiveras. Igångsättningar i vecka 41 är bara en liten del av dem. Många fler förlossningar sätts nu igång i vecka, 37, 38, 39, 40. Anledningarna varierar.

Hannah Dahlen menade att vi måste bli mycket bättre på att verkligen informera kvinnor om vad en igångsättning faktiskt innebär. Vad den kan få för framtida konsekvenser och att det knappast är något att ta lätt på. Jag kan bara hålla med.

Ny nationell definition av Aktiv fas under förlossningen

Nu har Sveriges förening för obstetriker och gynekologer (SFOG) och barnmorskeförbundet enats om en ny definition på aktiv fas av förlossningen. Födandets fysiologi har ju inte förändrats. Men hur förlossningsvården ringar in kvinnor som föder – och därmed vilken typ av hjälp och vilka interventioner som kommer att föreslås – det ska nu förändras. Äntligen. För den gamla ”ramen” eller måttstocken visade sig vara alltför snäv. Som en klädstorlek SMALL till alla. Vi trodde i någon form av missriktad välvilja att det var fel på en massa kvinnors spontana födelseförlopp när det i själva verket var måttstocken det var fel på. Så tokigt kan det bli när ett fel systematiseras. Det visar hur svårt det är att fånga en organisk, dynamisk process in i ett standardiserat ramverk.

Det här är bakgrunden till att den nya definitionen har kommit till. Jag citerar:

”Ny forskning talar för att aktiv fas, brytpunkten för när öppningsgraden av modermunnen ökar i hastighet, föreligger vid minst 5 cm för de flesta kvinnor, förstföderskor såväl som omföderskor. Det som tidigare beskrivits som värksvaghet (modermunnen öppnar sig <1cm/h) har i nyare forskning visat sig vara en alltför strikt tidsindikator och bör inte användas som en enskild faktor för att bedöma förlossningsprogress. Vidare finns vetenskapligt stöd för att partogrammets actionline inte bör användas som enskild indikator för intervention under öppningsskedet, vid spontan start av förlossningen. Det som skiljer från tidigare definition är att det tydliggör den aktiva fasen vid spontan förlossning. Öppningsgraden har ändrats till 5 cm från tidigare 4 cm eller utplånad cervix och öppet 1 cm. Vattenavgång ingår inte i definition av aktiv fas. Etablerat värkarbete som föregår aktiv fas hanteras individuellt.”

Det finns nu forskning som stöder det här om kvinnor som föder:

  • Livmodertappen öppnar sig inte linjärt som en perfekt ritad graf på att papper
  • Förlossningen kan ta lång tid men mor och barn kan ändå må utmärkt efteråt. Det kan med andra ord vara okej att en förlossning tar tid, en normalvariation
  • Det finns stora individuella variationer. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor. Tågen går olika fort
  • Partogrammets actionline är ingen bra prediktor för ett bra utfall

Hur kommer vården och stödet under förlossningar att se ut med den nya definitionen?

Många kvinnor har skrivit till mig och varit oroliga för att det nu kommer bli ÄNNU svårare att få komma in till förlossningen. När det inte längre räcker att ha värkar och vara fyra centimeter öppen! Det visar tydligt att vi behöver tänka om. Frågan ska ju snarare vara – Vilket behov av stöd har du? Vilken hjälp behöver du? Hur kan vi stötta? Vad behövs?

Inte: Hur många centimeter öppen är du?

Louise Lundborg skrev så bra i sitt inlägg i The Positive Birth Calendar 2021, jag citerar:

”Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.

Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen.

Kanske är det precis så enkelt – och samtidigt så svårt. Det spontana födandet är i allra högsta grad en oförutsägbar process och det finns inget standardsvar på hur fort den ska gå. Kvinnor behöver stöd under alla faser av födandet.

Referenser:

Lundborg L. et al. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large
population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi:
10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.

WHO recommendations; Intrapartum care for a positive childbirth experience.
World Health Organization 2018.
WHO | WHO recommendations: intrapartum care for a positive childbirth experience