Trygga vaginala födslar

Vi måste bli bättre på att erbjuda kvinnor trygga vaginala födslar

Den spontana, ostörda fysiologiska födseln blir allt svårare att få kunskap om. Eftersom de hela tiden krymper i antal. Det är ingenting som jag själv hittar på utan det finns siffror som visar att det förhåller sig så. Antalet kejsarsnitt ökar, om än sakta. Sedan år 2004 så har snittsiffrorna legat på 17-17,5 %. Att jämföra med år 1990 då endast drygt 10% av förlossningarna avslutades med kejsarsnitt. År 2019 var de 17,7 % av alla förlossningar (med stora regionala skillnader). Jag citerar WHO som rekommenderar en kejsarsnittsfrekvens på runt 10-15 %:

”Since 1985, the international healthcare community has considered the ideal rate for caesarean sections to be between 10-15%. Since then, caesarean sections have become increasingly common in both developed and developing countries. When medically necessary, a caesarean section can effectively prevent maternal and newborn mortality. Two new HRP studies show that when caesarean section rates rise towards 10% across a population, the number of maternal and newborn deaths decreases. When the rate goes above 10%, there is no evidence that mortality rates improve.”

Men just nu är det framförallt den medicinska igångsättningen av förlossningen som blir allt vanligare i vår kultur. År 1993 så utgjorde andelen igångsättningar 7-8 % av alla förlossningar. Att jämföra med år 2019 då drygt en femtedel av alla förlossningar – 20,7 % – blev igångsatta. Det är en otroligt hög siffra. Av dessa igångsättningar så avslutades 16,3 % med ett kejsarsnitt. Att jämföra med 6,5 % kejsarsnitt i den grupp som startade spontant.

Det kan finnas goda medicinska skäl till att sätta igång en förlossning på medicinsk väg. Alltså där nyttan överväger risken. För allt som är naturligt är inte alltid bra. Men själv är jag högst osäker på om 20,7% är en rimlig siffra för igångsättningar av förlossningar. För faktum kvarstår: vi har ännu inte hittat någon medicin som kan matcha kroppens egen igångsättning av förlossningen. Den spontana ”igångsättningen” verkar vara svåröverträffad.

Själv tror jag att både kejsarsnittsfrekvensen och antalet igångsättningar kommer fortsätta att öka. Hur kvinnor upplever sina igångsättningar är därför en otroligt relevant fråga. Vi måste helt enkelt fundera över vad dessa siffror i förlängningen kan komma att göra med vår förlossningskultur. Det är en principiell fråga. Vi behöver lyfta blicken lite och fråga oss vilka mekanismer vi har satt i rullning. Kanske blir priset vi får betala en förlorad tilltro till kvinnors egen förmåga i födandet.

Själv tror jag att det finns en gräns för hur många kejsarsnitt och induktioner vår förlossningsvård ”klarar” av innan kunskapen om den spontana vaginala födseln tunnas ut för mycket. Jag tror också att det finns en tipping point där efterfrågan på de planerade snitten kommer öka.

Erbjud kvinnor trygghet och kontinuitet! Bästa erbjudandet ever

Det bästa sättet att pressa ner en kejsarsnittsstatistik verkar vara att erbjuda kvinnor trygghet och kontinuitet: relationsbaserad vård. One to one care med kontinuerligt stöd av en barnmorska som den födande redan hunnit lära känna. Att erbjuda kvinnor continuity of care och caseload midwifery är i högsta grad evidensbaserat.

Referenser:

https://www.who.int/reproductivehealth/publications/maternal_perinatal_health/cs-statement/en/

Socialstyrelsens statistik om graviditeter, förlossningar och nyfödda barn 2019

Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database, doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.

Din guide till rutiner i förlossningsvården

Din guide till rutiner i förlossningsvården

Jag definierar rutiner i förlossningsvården såhär: saker som görs på rutin, på de flesta födande eller nyfödda barn utan en första sållning – alltså även utan att det finns en tydlig indikation. Rutiner kan ses som ett sätt att screena, leta efter patologi eller fånga något avvikande – rutiner kan vara något som underlättar flödet på en stor förlossningsavdelning. Men rutiner kan också vara att ge alla en viss medicin i profylaktiskt syfte. K-vitaminprofylax till alla nyfödda räddar till exempel några barn per år från allvarliga blödningar. Sen avnavling på alla barn innebär bevisade fördelar.

Vissa (ganska många) rutiner är inte evidensbaserade, det vill säga att de i vetenskapliga studier har bevisats vara till nytta. Rutiner kan bli ett återkommande moment, en slags ”trygghet” för personalen som kanske aldrig tidigare har mött den födande kvinnan. Vissa rutiner underlättar när relationsbaserad vård inte tillämpas eller när det ej är möjligt att ge födande kvinnor sitt kontinuerliga stöd och sin närvaro. När det går att vara fullt närvarande i situationen under en förlossning – och barnmorskan eller läkaren har hunnit utvecklat sitt professionella omdöme så pass att hen kan vara mycket känslig för situationen – då blir en del rutiner inte riktigt lika viktiga. Rutiner kan alltså i viss mån ersättas av erfarenhet och specifik situationskänslighet, det vill säga professionellt omdöme.

Att göra saker på en tydlig indikation är något annat än att göra saker på rutin. En tydlig indikation kan vara att ge medicin till en mamma med feber eller att ta blodtryck på en kvinna med känt högt blodtryck, eller att ta ett skalpblodprov på ett barn som visar tydliga tecken på syrebrist. I detta inlägg skiljer jag på rutiner som görs på mödravården och de som görs under förlossningen. Varför? Jo, för att en ganska stor del av mödravårdens uppgift är att upptäcka och behandla graviditetskomplikationer. Det går inte att göra utan screening av blodtryck, urin eller blodprover, mätning av livmodern och barnets tillväxt. En stor del av arbetet med födande görs faktiskt innan kvinnan sätter sin fot inne på en förlossningsavdelning – det arbetet görs under graviditeten av barnmorskor på barnmorskemottagningen.

Alla rutiner under förlossningen är väl bra?

Det finns ingenting dåligt med rutiner i sig. Allt beror på hur och i vilken kontext de utförs. Under en vaginal förlossning kan rutiner bli störande moment. Det är därför intressant att diskutera rutiner just i denna kontext eftersom de äger kraft att vara betydande störmoment för den fysiologiska födseln. Födandets fysiologi är en känslig mekanism och allt som händer i ett förlossningsrum spelar roll. Vilka människor som finns där, vad de gör, vad de säger, allt det har betydelse. Varje relation i ett förlossningsrum spelar roll. Varje intervention och varje närmande kan ändra den födande kvinnans eget ”flow”. En vaginal undersökning som görs på rutin och utan att först inhämta samtycke kan ändra hela stämningen i ett förlossningsrum. Alltså äger en sådan rutin kraft nog att påverka hela förlossningsförloppet.

Rutiner som görs i bara farten och utan att först inhämta samtycke kan leda till bristande tillit och en sämre upplevelse av förlossningen – men de behöver inte göra det.

Attityd hos personalen, rutiner och arbetskultur på avdelningen bildar tillsammans ett ”framework”, en kontext. Och den i sig har betydelse för hur en förlossning blir. Jag kallar det för ”The power of context”. De flesta rutiner i förlossningsvården görs i situationer som varken är akuta eller urakuta. Det finns därför ofta både tid att informera och inhämta samtycke. Men det har länge varit tradition att göra merparten av dessa rutiner utan att först ge nyanserad information eller inhämta samtycke från den födande kvinnan. Jag har därför skrivit ihop den här guiden, så att du som önskar och vill ska få möjlighet att lära känna några av våra vanligaste rutiner i förlossningsvården.

De vanligaste rutinerna inom förlossningsvården

Yttre palpation = YP

Yttre palpation är när barnmorskan undersöker med sina händer utanpå magen hur barnet ligger i livmodern och om huvudet är fixerat, rörligt eller ruckbart i bäckeningången. Förlossningsarbetets framåtskridande går att bedöma på ett ungefär med hjälp av yttre palpation.

Vaginal undersökning = VU

En vaginal undersökning är när barnmorskan undersöker med sina händer inifrån vagina. Det går att känna om livmodertappen (eller cervix) är bibehållen eller utplånad. Det går också att känna om modermunnen har börjat öppna sig (1-10 centimeter) och var barnets huvud står, om det står i bäckeningången, ovan spinaetaggarna eller under spinaetaggarna till exempel. En vaginal undersökning kan vara till stor hjälp när jag som barnmorska behöver bedöma ett förlossningsarbete och dess framåtskridande. Men det är ingen nödvändighet för att en förlossning ska fortskrida framåt, tvärtom kan frekventa och upprepade vaginala undersökningar störa den fysiologiska processen med att föda fram barnet. Fynden vid en vaginal undersökning är en variabel av flera och det är inget ”facit”. Vi har kommit att lägga lite för stor vikt vid centimetrar under ett öppningsskede. Modermunnen kan vara öppen 1 cm och det kan då vara en timme kvar av förlossningen – modermunnen kan vara öppen 9-10 centimeter och det kan då vara 4 timmar kvar av förlossningen.

Som barnmorska kan jag bedöma på ett ungefär hur långt framskridet förlossningsarbetet är genom att bara observera den födande kvinnan, hur hon låter, om hon är helt i sin bubbla eller om hon fortfarande är kvar i yttervärlden. Jag har varit med på förlossningar där inga vaginala undersökningar har utförts, men de är ytterst sällsynta i vår kultur eftersom relationsbaserad vård brukar vara en förutsättning för dem.

Infart i handen

Om den som ska föda önskar epidural eller behöver något läkemedel i blodet under förlossningen så kommer barnmorskan sätta en intravenös infart. Det är en liten plastslang som förs in i en ven med hjälp av en nål som sedan tas bort. Plastslangen tejpas sedan med ett genomskinligt plåster så att den sitter kvar. Det är ganska vanligt att en infart sätts på rutin under en förlossning även om epidural inte önskas och något annat läkemedel i blodbanan inte behöver ges (oxytocin som ges på rutin efter förlossningen går att ge som en intramuskulär injektion istället). En infart sätts då mest ”ifall att” den kommer att behövas.

Blodprov och urinprov

Om barnmorskan väljer att sätta en infart så kommer högst troligt ett ”BAS- test” att tas samtidigt. BAS-test betyder Blodgruppering, AntikroppsScreening och Säkerhetskontroll. Det innebär kontroll av blodgrupp. Det är ett provrör med blod som sparas och som skickas till blodcentralen på sjukhuset om det skulle behövas en blodtransfusion under förlossningen. Att sätta en infart och ta ett BAS-test går fort om det senare skulle visa sig behövas. Men många barnmorskor väljer att göra detta på alla kvinnor ”ifall att”. De flesta BAS-test kasseras således eftersom de aldrig skickas iväg till blodcentralen.

Urinprov

Ibland ombeds den som ska föda att kissa i en kopp. Med hjälp av en urinsticka går det att se om det finns tecken på äggvita (protein) i urinen, eller tecken på infektion.

Cardiotocography eller CTG

CTG är en förkortning av ordet cardiotocography. CTG innebär att barnets hjärtfrekvens (kardio) och livmoderns värkaktivitet (toko) registreras tillsammans. Detta görs via en mätare som fästs på kvinnans mage eller med hjälp av en elektrod som fästs direkt på barnets huvud. CTG används för övervakning under förlossningar, framförallt för att diagnostisera hotande eller manifest syrebrist hos barnet. När CTG -övervakningen har pågått en sammanhängande stund går det att få en ”kurva” över barnets puls i relation till ett pågående värkarbete. Barnmorskor eller förlossningsläkare kan bedöma om kurvan är normal, avvikande eller patologisk. Vid alla förlossningskliniker i Sverige så används CTG rutinmässigt under förlossningar och vid ankomsten görs ett så kallat ”door-test” på kvinnan med minst 20 minuters registrering med CTG. Det är i praktiken nästan omöjligt att frånsäga sig denna rutin som födande kvinna idag, så djupt implementerad är den. Men denna rutin är omdiskuterad, framförallt när det gäller gravida med låg risk, eftersom forskning pekar på att den metod som användes innan CTG infördes på bred front – intermittent avlyssning med doptone eller tratt – inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.

En sammanställning av evidensen på detta området kommer till den här slutsatsen:

Intagnings- CTG jämfört med intermittent avlyssning på friska gravida med förväntat normala förlossningar leder till en ökning av antalet kejsarsnitt och instrumentella förlossningar, skalpblodprov och kontinuerliga CTG-mätningar. Det ökar antalet medicinska interventioner och således risken för komplikationer hos kvinnan. Det har ingen effekt på barnets överlevnad men minskar risken för nyföddhetskramp hos barnet.

Här finns en länk till den utvärdering som Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har gjort på området: Fosterövervakning med kardiotokografi (CTG) vid förlossning

Skalpelektrod

Vid kontinuerlig CTG – registering är det mycket vanligt att en skalpelektrod fästs på barnets huvud. Det kallas för att övervaka ”internt” istället för externt med dosor utanpå magen. Anledningen är ofta att registrering av bättre kvalité önskas, en som kanske inte glappar när kvinnan går runt och rör sig. Eftersom väldigt många förr eller senare blir med en kontinuerlig CTG-registrering vid en förlossning på sjukhus så får också väldigt många ofödda barn en skalpelektrod på sitt huvud. I Sverige idag är detta rutin på de flesta ställen. Det har kommit att bli mer sällsynt att barn föds utan en skalpelektrod.

Kontraindikationer för skalpelektrod är infektion hos mor som då kan överföras till barnet. Vid HIV, hepatit B och C, gonorré, syfilis och vid herpesinfektion så bör skalpelektrod inte användas under förlossningen. Om barnet föds väldigt för tidigt bör elektrod på huvudet inte heller användas på grund av den ökade risken för infektion och blödning. Barnet kan drabbas av en infektion i det lilla sår som blir där elektroden fästs. Studier har inte visat någon skillnad i utfall vid registrering med skalpelektrod eller yttre dosor på mammans mage. Det går alltså lika bra med en yttre registrering.

Vid registrering med skalpelektrod så går det ofta inte att använda TENS samtidigt eftersom det stör registreringen.

Amniotomi

Amniotomi innebär att barnmorskan tar hål på hinnorna så att vattnet går. Det är en av de vanligaste interventionerna inom förlossningsvården. Genom att låta vattnet gå så kan förlossningsarbetet påskyndas. Innan ett eventuellt värkstimulerande dropp hängs på så ser man alltid till att hinnorna får brista först. Om en skalpelektrod bedöms vara nödvändig så behöver barnmorskan också ta hål på hinnorna för att kunna fästa skalpen på barnets huvud. Natalie Karlsson och Beatrice Holmqvist har gjort en intervjustudie om kvinnors upplevelse av att genomgå en amniotomi. Deras slutsats blev denna:

”Det är av stor vikt att barnmorskan informerar kvinnan om amniotomin och dess effekter för att kvinnan ska vara förberedd och uppleva att hon har kontroll. Barnmorskan ska vara närvarande efter amniotomin då interventionen kan leda till ett mer intensivt förlopp. Utöver stöd ska barnmorskan vid behov erbjuda ytterligare smärtlindring.”

Rutiner under krystfas

De vanligaste rutinerna under krystfasen är guidad krystning, levatorpress och ett manuellt perinealskydd.

Jag har skrivit ocensurerat om krystfasen i ett annat blogginlägg. Krystfasen är en delikat och känslig fas av förlossningen. Det är ganska vanligt att det blir mer närvaro av personal på förlossningsrummet under krystfasen. Om paret har fått vara ”ifred” under stora delar av öppningsskedet så brukar det ändras under krystfasen.

Ibland behövs guidning och att någon går in och berättar vad som ska göras under krystfasen, det varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas. Stöd, bekräftelse och uppmuntran är ofta viktigt under denna fas. Det är dock en hårfin skillnad mellan stöd och bekräftelse och en ”hejarklack” som lite tondövt tar över under krystfasen.

Levatorpress

Levatorpress är när barnmorskan eller läkaren trycker med sina fingrar inne i vagina för att visa kvinnan var hon ska lägga kraften och är egentligen en del av de åtgärder som ingår i ”forcerad krystning”. Alltså när förlossningen behöver gå framåt på ett eller annat sätt och det kan behövas ett ingripande utifrån. Det kan då upplevas som hjälpsamt – det beror helt på i vilken situation det utförs. Men det är ganska vanligt att levatorpress används på rutin utan en tydlig indikation. Fingrar i vagina under krystfasen är vanligt förekommande i Sverige idag.

Värkstimulerande dropp

Värkstimulerande dropp under både öppningsskedet men framförallt under krystfasen är vanligt på våra förlossningavdelningar, även då förlossningen startar spontant av sig själv. Diagnosen värksvaghet är en vanlig diagnos.

Enligt Graviditetsregistret år 2019 så varierade oxytocinbehandling bland förstföderskor med spontan förlossningsstart från 44% i Örebro till 76% i Linköping. På 80% (32/39) av de inrapporterade
förlossningsklinikerna fick mer än 50% av förstföderskorna med spontan förlossningsstart oxytocinbehandling. Rikssnittet ligger på 56%. När siffran är så hög som 76% så kan man säga att det har blivit en rutinåtgärd. För omföderskor med spontan förlossningsstart sågs en ännu större skillnad mellan klinikerna avseende oxytocinbehandling, från 12% i Halmstad till 54% i Linköping.

Manuellt perinealskydd

Allt som skyddar mellangården eller perineum under framfödandet kan kallas för perinealskydd. Det manuella perinealskyddet är när barnmorskan håller emot med sina händer och på så sätt försöker hjälpa kvinnan att få till ett långsamt och kontrollerat framfödande. Det är rekommenderat och används på rutin. Det råder konsensus kring vikten av ett långsamt och kontrollerat framfödande i Sverige idag. Däremot finns det ingen entydig evidens för att ett manuellt perinealskydd i sig minskar risken för bristningar. Perinealskyddet består av flera komponenter såsom kommunikation, rörelse, att variera ställningar, det emotionella stödet, vilken relation den födande har med sin barnmorska. Ja alla omständigheter runt födseln spelar sannolikt roll för risken att få bristningar. Varmt vatten ökar genomblödningen i vagina och forskning visar att en vattenfödsel minskar risken för bristning grad 1 och 2 under förlossningen.

Rutiner efter barnets födelse

När barnet är framfött så börjar nästa fas av förlossningen. På de flesta förlossningskliniker är det rutin att ge en dos med syntetiskt oxytocin i blodet för att hjälpa livmodern att dra ihop sig och få moderkakan att komma ut. Massage av livmodern och att hålla ett fast drag i navelsträngen tills moderkakan är ute är också vanligt. Om allt har varit normalt behövs egentligen inte sådana åtgärder. Att respektera kroppens egen process är ofta fullt tillräckligt.

Ett mer aktivt ingripande under denna fas av förlossningen är däremot motiverat om det har varit en komplicerad förlossning eller om det finns någon annan anledning att anta att risken för en stor blödning har ökat. Ibland orkar inte livmodern dra ihop sig efter förlossningen och då kan det blöda ymnigt från såret som moderkakan just släppt från. Det är en bedömning som varje barnmorska behöver göra.

Det är vanligt att barnmorskan vill känna på livmodern någon eller några gånger efter en förlossning för att se att den drar ihop sig ordentligt.

Navelsträngsprover

Att ta två navelsträngsprover från navelsträngen strax efter förlossningen är en rutin som infördes succesivt under slutet av 1990-talet i Sverige. Provet tas för att mäta barnets syra-bas-status, eller PH-prov som det också kallas. Tanken var att få ett objektivt mått som kunde användas för forskning, statistik och som en del av bedömningen av barnets behov av vård.

Idag har denna rutin funnits i många år på de flesta förlossningsavdelningar i Sverige – och den är omdiskuterad. Provet har framförallt ett kliniskt värde när ett barn föds medtaget med tecken på syrebrist. För barn som föds med fulla vitalitetspoäng (full apgar som det kallas) efter en normal förlossning så saknar navelsträngsproverna i praktiken klinisk betydelse.

På BB Stockholm tas enbart riktade navelsträngsprover, det vill säga på en tydlig indikation när barn föds medtagna. På de flesta andra förlossningsavdelningar tas proverna fortfarande på alla barn med argumentet att rutinen riskerar att glömmas bort helt om inte provet tas på alla barn. Så på de flesta barn idag kan man säga att personalen tar proverna för att öva. Provet i sig är inte skadligt att ta på barnet men rutinen i sig kan påverka upplevelsen av förlossningen.

Sen avnavling

Det har under lång tid varit rutin att klippa navelsträngen kort efter det att barnet fötts fram. Men under de senaste åren har kunskapen om fördelarna med sen avnavling börjat sprida sig i Sverige. Det nyfödda barnet har mycket att vinna på att få behålla sitt blod, det som fortfarande pulserar i navelsträngen. Blodet som finns i navelsträngen vid födseln kan ses som barnets blodbank som rymmer ungefär 100 ml. Det pågår en autotransfusion av det navelsträngsblodet från moderkakan till barnet vid födseln. Blodtransfusionen hjälper barnet att återhämta sig efter förlossningen och minskar även risken för att barnet senare ska utveckla järnbrist. För barn som föds medtagna kan det vara av stor vikt att vänta med att navla av efter förlossningen. Att vänta minst 3 minuter med att navla av är ett minimum för att det ska kunna kallas för sen avnavling. Den exakta optimala tidpunkten för att navla av är inte fastställd – den varierar troligtvis från barn till barn. ”Wait for white” är därför ett bra riktmärke. Autotranfusionen påskyndas om moderkakan hålls i samma nivå eller över barnet efter födseln.

K-vitamin

En K-vitaminspruta erbjuds/ ges på rutin till alla nyfödda barn. Detta för att minska risken för allvarliga blödningar. K-vitamin är nödvändigt för att blodet ska kunna koagulera i händelse av en blödning. Nyfödda har inte den förmågan att själva bilda K-vitamin och profylax med vitaminet räddar några nyfödda barn varje år från att drabbas av allvarliga blödningar. Risken för att barnet ska drabbas av inre blödningar är större om de föds för tidigt eller råkar ut för något trauma i samband med förlossningen. Fram till år 1960 var vitamin K- bristorsakad blödningssjukdom hos nyfödda ett fruktat tillstånd. Den generella risken för blödning är låg men för att vara på den säkra sidan så rekommenderas att alla nyfödda ska få denna spruta.

Att ge K-vitaminprofylax kan liknas vid rutinen att ge alla barn vaccin, även om detta inte rör sig om ett vaccin. Sprutan ger ett skydd mot en potentiellt allvarlig sjukdom. Men barnets vårdnadshavare måste ändå få en chans att ge sitt samtycke till sprutan och har rätt att tacka nej. Under lång tid har praxis emellertid varit att ge barnet sprutan direkt efter födseln utan information och utan att inhämta samtycke från föräldrar/vårdnadshavare. Jag tycker det är lite märkligt eftersom föräldrarna ju oftast befinner sig i samma rum som barnet strax efter födseln och oftast är fullt pratbara.

Hud mot hud

Kunskap om vikten av hud mot hud strax efter förlossningen är nu allmänt känd bland barnmorskor, undersköterskor och läkare i Sverige. Hud mot hud hjälper barnet att hålla värmen samtidigt som det sänker barnets nivåer av stresshormoner. Hud mot hud innebär närhet, värme och minskar risken för att barnet ska bli nedkylt eller få för lågt blodsocker. Det underlättar också för barnet att börja amma. Att hjälpa barnet att komma hud mot hud strax efter förlossningen är nu rutin på (jag gissar) alla förlossningsavdelningar.

hud mot hud

Inspektion av bristning

Efter en vaginal förlossning är det rutin att inspektera om det har uppstått någon bristning som behöver sys. För att kunna bedöma en bristning på ett noggrant sätt så behövs lugn och ro, tillräckligt med ljus och att kvinnan ges rätt bedövning. God bedövning vid inspektion av bristningar och vid suturering kan förbättra upplevelsen av förlossningen. Idag är det därför rekommenderat att ge en pudendusblockad (bäckenbottenbedövning) när det är uppenbart att en bristning behöver sys.

På senare år har kunskapen om vikten av rätt diagnostik och behandling av förlossningsbristningar ökat. För att kunna göra en lite mer noggrann undersökning av strukturerna/musklerna i mellangården så är det rutin att barnmorskan eller läkaren palperar med sina fingrar. Sfinktermusklerna undersöks med ett finger i vagina och ett i anus. Innan undersökningen ska barnmorskan givetvis informera och inhämta samtycke.

Efterskötning av mor och barn

När ”the golden hour” är över brukar en efterskötning göras på både mor och barn.

På barnet kontrolleras då:

  • Vikt och längd
  • Huvudomfång
  • Temp
  • Kontroll om anus är öppen samt att gommen är hel

På mor kontrolleras:

  • Blodtryck och puls
  • Temp
  • Kontroll av blödningsmängd och om livmodern har dragit ihop sig
  • Kissobs

Några timmar efter födseln brukar barnläkaren komma och göra en första barnundersökning.

Syskonkärlek

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Referenser:

Graviditetsregistret 2019

Fosterövervakning med kardiotokografi SBU

Bäckenbottenutbildning.se

CTG och fosterövervakning, ctgutbildning.se

Neonatal HLR

Är CTG evidensbaserat? www.bevisadnytta.se

Kvinnors upplevelse av att genomgå amniotomi

Dagensmedicin.se/opinion/debatt/stoppa-de-rutinmässiga-proven-på-navelsträngen

Andersson, O., Lindquist, B., Lindgren, M., Stjernqvist, K., Domellöf, M. &Hellström-Westas, L. (2015). Effect of delayed cord clamping on neurodevelopment at 4 years of age. JAMA Pediatrics, 169(7), 631–638. doi:10.1001/jamapediatrics.2015.0358

Ashish, K.C., Rana, N., Målqvist, M., Jarawka Ranneberg, L., Subedi, K. &Andersson, O. (2017). Effects of delayed umbilical cord clamping vs earlyclamping on anemia in infants at 8 and 12 months. JAMA Pediatrics, 171(3), 264–270. doi:10.1001/jamapediatrics.2016.3971

Bystrova, K., Widstrom, A.M., Matthiesen, A.S., Ransjo-Arvidson, A.B., Welles- Nystrom, B., … Uvnäs-Moberg, K. (2003). Skin-to-skin contact may reduce negative consequences of ”the stress of being born”: A study on temperature in newborn infants, subjected to different ward routines in St. Petersburg. Acta Paediatrica, 92, 320–326.

Oras, P. 2020. Care for the New-Born: Breastfeeding and Skin-to-Skin Contact Doktorsavhandling, Uppsala Universitet

föda barn med medicinska interventioner

Färre kvinnor än någonsin föder barn utan medicinska interventioner

föda barn med medicinska interventioner

Aldrig förr har så få kvinnor i Sverige fött barn utan medicinska ingrepp under förlossningen. Det går att läsa sig till i Graviditetsregistrets årsrapport för år 2019. Alla sjukhus finns inte representerade i Graviditetsregistret eftersom olika journalsystem används, men data från 91 % av alla förlossningar finns tillgängliga. Jag kommer i det här blogginlägget att fokusera på ett urval av den statistik som finns med i sammanfattningen. Trenden är tydlig, vi går mot en ökad medikalisering av förlossningsvården.

Förlossningsstart

Antalet igångsättningar av förlossningar har ökat. De kvinnor som fick komma igång i förlossning spontant minskade från 73% år 2018 till 70 % år 2019. Risken för att förlossningen ska behöva avslutas med kejsarsnitt är större om förlossningen induceras.

Förlossningssätt

Genomsnittet för andelen spontana vaginala förlossningar var 77,5 %. Av de barn som föddes i säte (med stjärten före) var endast 10 % spontana vaginala förlossningar – hela 90 % föddes via kejsarsnitt.

Klipp

Det är väldigt intressant att se variationerna mellan de olika förlossningsklinikerna. I Östersund fick 21 % av alla förstföderskor ( alltså en femtedel) ett klipp i underlivet vid sin spontana vaginala förlossning. Att jämföra med Skellefteå lasarett där motsvarande siffra var endast 1 %. När förlossningen avslutades med sugklocka fick 83 % av förstföderskorna i Borås ett klipp i underlivet medan endast 10 % av förstföderskorna som avslutade förlossningen på samma sätt fick det i Örebro. Antalet stora spontana bristningar i ändtarmsmuskeln (den anala sfinktern) varierade också kraftigt mellan de olika förlossningsklinikerna.

Behandling med värkstimulerande dropp

Det här är en av mina hjärtevariabler att följa. Just eftersom primär värksvaghet indikerar att det är något i grunden fel på kvinnokroppen. Jag vet ju att det inte är fel på kvinnokroppen i grunden, utan att det är omständigheterna som är suboptimala i ungefär 95 % av fallen. Sen kan en livmoder bli trött efter att ha varit värkstark länge, det är inget konstigt. Men eftersom det värkstimulerande droppet alltid föregås av en diagnos – nämligen diagnosen värksvaghet – och ofta leder till en andra medicinska interventioner, så är det mycket intressant att ta del av denna statistik. Det är vanligt att kvinnor som får värkstimulerande känner sig misslyckade och värkdropp är ju en stor anledning till överstimulering och stress hos barnet.

Ingen ändring ses jämfört med år 2018. Men variationerna mellan klinikerna är häpnadsväckande stor och sannolikt speglar det vård och arbetsplatskultur mer än något annat.

”Andelen oxytocinbehandling bland förstföderskor med spontan förlossningsstart varierade från 44% i Örebro till 76% i Linköping under 2019. På 80% (32/39) av de inrapporterade
förlossningsklinikerna fick mer än 50% av förstföderskorna med spontan förlossningsstart oxytocinbehandling. Rikssnittet ligger på 56%.”

Om du är förstföderska och föder i Linköping är det alltså väldigt troligt att du blir med ett värkstimulerande dropp. När siffran är så hög som 76% så kan man säga att det har blivit en rutinåtgärd. Jag tycker att rikssnittet också är häpnadsväckande högt!

För omföderskor var variationerna mellan de olika klinikerna ännu större.


För omföderskor med spontan förlossningsstart ses en ännu större skillnad mellan klinikerna avseende oxytocinbehandling, från 12% i Halmstad till 54% i Linköping.

Här är de målvärden för behandling med värkstimulerande dropp som har tagits fram:

  • Spontan start förstföderskor <50,0%
  • Spontan start omföderskor <15,0%

Epiduralblockad

Användningen av EDA fortsätter att öka. Sedan denna statistik började inhämtas år 2014 så har användningen ökat från 36 % till 43 %. Genomsnittet för riket är 63 % – en otroligt hög siffra!

Det är dubbelt så vanligt hos förstföderskor jämfört med omföderskor. I Hudiksvall och på Södersjukhuset i Stockholm var användningen så hög som 74 % hos förstföderskor. Men i Kristianstad var det bara 34 % av förstföderskorna som använde EDA.

Hos omföderskorna var rikssnittet på 27% och även hos dem varierade
användandet av över landet från 11% i Kristianstad till 40% på både Södersjukhuset i Stockholm och BB Stockholm. Jag citerar:

Användningen styrs troligtvis av flera faktorer, till exempel utifrån efterfrågan bland de födande samt förhållningssätt och kultur på den enskilda förlossningskliniken.

Sammanfattning

Det är intressant att ta del av denna statistik eftersom den ändå säger ganska mycket om vår förlossningsvård på ett generellt och övergripande plan. Att de allra flesta av oss föder våra barn i en mycket medicinsk kontext råder det ingen tvekan om.

Vad händer om jag blir ensam under förlossningen?

Hur gör jag om jag blir lämnad ensam under förlossningen?

Hej! Först och främst: tack för allt du gör! Din blogg har varit en så stor kunskaps- och inspirationskälla inför min födsel! Nu väntar jag ivrigt på att få hem din bok. Skriver till dig angående situationen på förlossningarna där partnern inte får följa med in förrän den födande bedöms vara i aktivt skede. Jag har bf 1/2 och är så orolig för just detta. Jag har föreställt mig en lugn, harmonisk hypnobirthing-födsel. Men hur gör jag i praktiken om jag är ensam inne på förlossningen? Jag vill inte prata med någon annan än min kille. Jag vill inte behöva presentera mig eller prata och riskera att lämna min trygga mentala plats. Jag vill inte vanka ensam genom en korridor med värkar. 
Förstår att du inte kan tala å just ”min” förlossningsavdelnings vägnar. Jag förstår också att du inte har några enkla lösningar. Men kanske har du några goda råd? Något som jag kan förhålla mig till? Vad händer om jag faktiskt vägrar att prata med någon annan än min kille?

Tack själv för förtroendet du ger mig. Jag vet att det är väldigt många som oroar sig och undrar samma saker som du. Precis som du skriver så kan jag inte tala för en enskild förlossningsavdelning men jag kan tala utifrån min kunskap och erfarenhet som både barnmorska och doula. Först: du ska inte behöva bli lämnad ensam under din förlossning. Jag vill verkligen understryka detta. De allra flesta födande behöver ett kontinuerligt stöd under sina förlossningar för att de ska fortsätta känna sig trygga. Det stödet kan ges av en partner, doula, barnmorska eller undersköterska. Under den första fasen av förlossningen, det som också kallas för latensfasen, känner många sig trygga även om de blir lämnade kortare stunder. En del kan vila och kanske sova en stund mellan värkarna. Det brukar helt enkelt finnas mer svängrum under denna fas av förlossningen. När värkarbetet intensifieras brukar behovet av stöd bli mer påtagligt.

Du ska inte behöva lämna din trygga mentala plats under din förlossning. Om du inte kan tala för dig själv så måste du få ha din partner eller en annan stödperson hos dig. Det är bara du som kan bedöma om det är okej att bli lämnad. Om personalen på din förlossningsavdelning anser att din partner ska vänta utanför medan de bedömer om du är i aktiv fas – och du har ett behov av stöd – då måste antingen barnmorskan eller undersköterskan som möter upp dig stanna hos dig och försöka fylla det behovet. Om de inte har den möjligheten att stanna hos dig så behöver de tillåta din (friska) partner att vara hos dig.

Jag rekommenderar att du skriver ett förlossningsbrev som du eller din partner kan överräcka till den person som möter upp dig på förlossningen. Det kan också vara klokt att i dessa tider ha en back-up om din partner blir sjuk, så att det alltid finns någon som kan vara där hos dig. Jag vill också att du redan nu tar plats med dig och ditt födande. Låt ingen få förminska dina behov. För även om vi lever mitt i en pandemi så fortsätter vi att föda barn precis som vanligt. Förutsättningarna kan se något annorlunda ut just nu – men ingen har fått någon ny rätt att förminska dina behov inför eller under förlossningen. Tvärtom – du har all rätt att be om den hjälp som just du behöver. Vi som jobbar med födande behöver – precis som vanligt – fortsätta att efter vår bästa förmåga tillgodose ditt och andra kvinnors behov av trygghet och stöd under sina förlossningar.

Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som det var för ett år sedan

Jag vet att kvinnor idag behöver gå till barnmorskan eller ultraljudet ensam – kanske med sin partner på videolänk. Många kontroller och bedömningar på sjukhuset behöver göras utan en nära anhörig på plats. Förberedelsekurser får ges via zoom. Det finns nog generellt en stor förståelse hos gravida och deras partners att det är så det behöver vara just nu. För det ligger ju i allas vårt intresse att minska smittspridningen av Covid-19.

Men jag måste erkänna att en stark känsla av vanmakt och sorg uppstod i mig när jag förstod att många kvinnor landet över som en konsekvens av Coronarestriktioner – nekas att ha sin friska partner eller stödperson hos sig under delar av själva födandet. Innan personalen på avdelningen vet om kvinnan befinner sig i så kallad aktiv fas av förlossningen så kan partnern behöva vänta i bilen på parkeringen medan kvinnan få ta sina värkar ensam inne på intagningsrummet. Om det är en igångsättning som startar upp på BB så kan kvinnan behöva vara ensam i timmar under födandet.

Att kvinnor separeras från sin (friska) partner eller annan stödperson som kvinnan knytit an till under själva förlossningen ser jag allvarligt på. För det är att göra ett ingrepp i den känslomässiga process som födandet är. Precis som en del kommer behöva akut sjukvård: Vi plockar ju inte bort en av de viktigaste personerna i ett operationsrum bara för att vi har en pågående pandemi. På samma sätt kan vi inte göra ett ingrepp i kvinnans trygghet under en förlossning. Att kvinnor får föda i trygghet är lika viktigt idag som för det var för ett år sedan.

Denna rutin har nämligen lett till situationer där kvinnan ibland får ligga ensam i timmar på intagningsrummet för att invänta någons bedömning. Det har lett till situationer där par separeras från varann under födandets mest intensiva delar (på bekostnad av att teamkänslan och de gemensamma förberedelserna för hanteringen av födandet går förlorade). Det har lett till situationer där kvinnor med krystkänsla separeras från sin partner och stödperson för att sedan själv behöva ombesörja att kontakta dem när personalen också förstår att barnet snart är på väg. Det har lett till situationer där kvinnor med sexuella övergrepp i anamnesen (som själva bett om att få avstå vaginala undersökningar under födandet) – har behövt underkasta sig en vaginal undersökning utan partner eller stödperson vid sin sida – för att ultimatum har ställts. Det enda sättet att få tillbaka partnern till rummet har varit att behöva underkasta sig undersökningen.

Även om vi lever mitt i en allvarlig pandemi så måste vi kunna ställa oss frågan vad som egentligen är rimligt i varje given stund. Principen bör vara att de restriktioner och de rutiner som vi underkastar oss ska göra mer nytta än skada. Att inte få fira jul med hela tjocka släkten eller att behöva gå på en del kontroller på sjukhuset utan nära anhörig – och ha planeringsmöten via zoom istället för ansikte mot ansikte – det är nog något som de flesta av oss kan ha stor förståelse för.

Däremot så riskerar hanteringen av Coronapandemin att bli en skamfläck i vår historia där kvinnors psykosociala behov i samband med sina förlossningar har kommit att åsidosättas bortom rimlighet och sans. För kvinnors förlossningar – och därmed de känslor och emotioner som är kopplade till denna händelse – är lika viktiga idag som de var för ett år sedan.

Vem av oss är viktigast runt den som föder barn?

Vem av oss är viktigast runt den som föder

Ibland hamnar vi som arbetar med födande i diskussioner om vem av oss som egentligen är viktigast runt någon som föder barn. Visst kan det kännas härligt att få beröm för sin insats och känna att man är ALLT det som den födande kvinnan behöver. Men det är också förrädiskt att gå och tro att en födande kvinna inte skulle kunna föda utan just mig (mig kan i det här sammanhanget vara doulan, barnmorskan eller läkaren). För då hamnar man så lätt i tankar om att den födande kvinnan är INGET utan mig.

Vi måste ödmjuka oss och vara försiktiga med att själva påstå att vi – om vi tillåts arbeta efter rimliga förutsättningar – kan vara allt för någon som föder. Nycklarna, de som behövs för att få tillgång till sin egen inneboende kraft, kan variera från person till person. Vi som är med behöver förstå att vår roll inte i första hand är att ta över kvinnans födande utan att stötta och stärka efter vår bästa förmåga. Och att ta emot med vårt skyddsnät om hon faller. Jag citerar barnmorskan och professorn Hannah Dahlen:

”See women as being full of capacity, not full of catastrophe”

Att utgå ifrån ett katastrofscenario och överföra sina egna rädslor inför en potentiellt annalkande katastrof är inte hjälpsamt i ett förlossningsrum. Tvärtom behöver vår tilltro till den födandes egna krafter genomsyra allt vi gör i ett förlossningsrum – först då kan den som föder helt och fullt få tillgång till sina egna födande krafter. Att hela tiden gå och tro katastrof kan alltså bli självuppfyllande.

Vi som arbetar med födande behöver lyfta blicken

Att företrädare för de olika yrkesförbunden behöver tillvarata sina medlemmars intressen i första hand har jag full förståelse för. Och vår barnmorskeprofession är en nyckelgrupp för allt birthwork. Alltså: utan en stark och självständig barnmorskekår kommer vi inte särskilt långt, om det är en differentierad och kvinnocentrerad förlossningsvård vi vill åt. Midwifery måste vara barnmorskekårens huvudfokus – att barnmorskor skolas in i att följa kvinnors egna processer genom födandet snarare än att enbart skolas in i en sjukhusprocess; en som de flesta kvinnor och barnmorskor ska in i.

Men om man zoomar ut och tittar på hur trygghet och stöd fungerar under en förlossning. Går det att få för mycket trygghet och stöd? Och om barnmorskan tillåts vara närvarande i ett förlossningrum – behövs verkligen doulan då?

Det är intressanta frågor som inte har helt givna svar. I Sverige idag har doulor kommit att spela en stor roll i att kunna erbjuda kvinnor kontinuitet eftersom vi har så få vårdmodeller som bygger på att en och samma barnmorska (eller ett och samma team) följer kvinnan genom graviditet och förlossning. Continuity of care eller vård enligt caseloadmodellen erbjuds oftast inte inom konventionell vård för födande. Men även om alla födande i Sverige fick tillgång till relationsbaserad vård så är det inte säkert att doulan blir överflödig.

Doulans och barnmorskans roll

Jag ställde frågan om de olika rollerna runt den födande kvinnan på mitt instagramkonto och fick några träffande beskrivningar. Såhär skriver en trebarnsamma som fick föda ostört först med tredje barnet:

”Doulan är den som kan representera den födande i förlossningsrummet som den hon just då inte kan vara själv, en person med hjärna och artighet som måste ta beslut. Doulan blir den födandes medvetande så att hon som föder kan ägna sig åt att bara vara kropp. Jag upplevde min doula som en grindvakt till sjukhuset, hon skyddade mig så att sjukhuset inte kunde komma igenom min födslobarrär och ta sig in i mitt födande. Hon skyddade mig. Utan henne hade det inte gått att föda ostört från sjukhuset. Jag kunde föda och så skötte hon det andra som en som föder faktiskt inte kan ägna sig åt.”

Och såhär beskriver en annan kvinna som har fött två barn:

Nej, helt olika! Födde första med två barnmorskor jag kände; bra men hade behövt ännu mer närhet. Andra barnet min mamma som doula plus känd barnmorska; bättre men vill ha mer beröring plus någon som bara är där, tar kort i bakgrunden. Planerar för min mamma, doula, vän plus barnmorska nu. (Plus vettig partner alla gånger då.) För mig är alla viktiga; olika funktioner. Men faktiskt har nog barnmorskan varit väldigt oviktig, skönt att hon finns, fantastiskt med någon en känner, men hade helst fött utan. Men då kickar hjärnan in om att studier på säkra hemfödslar är med barnmorskor. Men har när jag sover drömt om att ”råka” föda själv sedan jag var tonåring.

Cirklarna runt dig som föder

Cirklarna runt dig som föder
Går det att plocka bort cirkel 1 och 2?

Det finns forskning som visar att ett trygghetsskapande stöd från en person som inte är knuten till institutionen i första hand – utan till kvinnan i första hand – verkar spela stor roll för hela förlossningen. För att lättare få en bild av det hela kan man prata om den inre cirkeln runt någon som föder barn. Tänk dig att kvinnan som föder befinner sig längst in, är själva kärnan, och att den närmaste cirkeln är kärlekspartnern. Det är den innersta och oftast den viktigaste cirkeln. Ingen annan har samma personkännedom och kan ge samma ovillkorade kärlek som partnern kan. Ingen annan kan ligga sked med den födande på precis samma sätt som en kärlekspartner kan. Strax utanför den kommer doulan som har hunnit bygga en relation med paret under graviditeten. Ingen kan finkalibrera det professionella stödet så som den som har hunnit bygga en relation med paret redan innan födseln. Den tredje cirkeln är barnmorskan som kommer in och knyter an först när paret kommer till förlossningsavdelningen. Ingen annan kan skapa trygghet på samma sätt som ett barnmorska kan i ett födelserum. I den tredje cirkeln finns också undersköterskan och barnmorskestudenten (eller läkarkandidaten). Den fjärde cirkeln är läkaren som kommer in och hälsar på paret när barnmorskan behöver konsultera läkaren om något som rör förlossningen. Ingen kan ersätta läkarens kompetens när en födsel blir komplicerad. Alla cirklar är viktiga.

Ibland tror vi att det går att plocka bort cirkel 1 och 2 från bilden ovan och bara behålla den tredje och fjärde. Men så enkelt är det inte. Det beror på att födsloprocessen är kvinnans angelägenhet i första hand och sjukhusets angelägenhet i andra hand.

En planerad hemfödsel med barnmorskor

En planerad hemförlossning med barnmorskor

Det här är mitt sätt att synliggöra vad en planerad hemförlossning med barnmorskor innebär. Oftast har den som föder sin partner med, kanske en doula, och två trygga barnmorskor. Den medicinska säkerheten vid en hemförlossning är avhängig dessa fyra principer:

  • Selektion av gravida ( friska gravida med förväntat normala födslar)
  • Kompetens hos den som assisterar vid förlossningen, tex minst en erfaren barnmorska
  • Avståndet till sjukhus
  • Organiserat samarbete mellan hem och sjukhus

Märk väl att den fjärde cirkeln med den högsta medicinska kompetensen måste finnas där – ja det är en förutsättning för en trygg hemförlossning. Medicinska bedömningar görs av barnmorskan under förlossningens gång och det måste även finnas en chans att byta vårdnivå om behov uppstår.

En ”oassisterad” hemförlossning

I praktiken är de ”oassisterade” hemfödslarna i ett höginkomstland som Sverige sällan helt oassisterade. Men det finns ingen på plats som kan ta ett formellt medicinsk ansvar. Däremot finns ofta både en partner och en stödperson som paret har hunnit bygga en relation med på plats. De två inre cirklarna finns alltså oftast på plats – och om något händer så finns oftast en förlossningsklinik att ta sig till inte alltför långt bort. Därav de streckade linjerna på de två yttre cirklarna.

Att lägga tyngdpunkten för mycket på cirkel 3 och 4 kan alltså bli lika fel som att lägga all tyngdpunkt på cirkel 1 och 2. Därav min önskan om att vi som jobbar med födande ödmjukar oss och inte tror att vi själva kan vara ALLT för den födande. Vi måste se att de olika personerna runt den födande – och de olika yrkeskategorierna som arbetar med födande – inte i första hand konkurrerar med varann utan kompletterar varann.

”Don’t try to be the captain of someone else’s boat. Learn to be a lighthouse, and the boats will find their way.”

HannaH DaHLen

Referenser:

Hodnett, E. D., Gates, S., Hofmeyr, G.J. & Sakala, C. (2012). Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews. do: 10. 1002/14651858.CD003766.pub.4

SBU kommentarer (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: 

sbu-kommentar/kontinuerligt-stod-till-kvinnor-under-forlossning

Svenska barnmorskeförbundet Policydokument Hemförlossning

värkstark

Föderskor måste få en chans att bli så värkstarka de kan bli

Att föda ut ett barn är ett av kvinnokroppens största kraftprov. En livmoder kan bli trött efter ett långt värkarbete och därför är det fantastiskt att det idag finns hjälp att få när en förlossning blivit långdragen. Syntetiskt oxytocin som ges i blodet kan till exempel hjälpa en trött livmoder att orka med den sista biten av förlossningen. Det kan även hjälpa livmodern att dra ihop sig efter en lång förlossning – så att det slutar blöda från såret som moderkakan just släppt från.

Men att så många kvinnor idag får höra att de är värksvaga när de i själva verket aldrig fått en chans att bli värkstarka – det är fel. Då handlar det om att vi har börjat problematisera kvinnokroppen när det i själva verket är omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala. Min barnmorskevän Liisa uttrycker det såhär:

Primär värksvaghet = en signal på att det är något i grunden fel på denna kropp….. skönt att det nu börjar erkännas att det var måttstocken det var fel på. Med för högt satta eller orimliga förväntningar blir det många som inte lever upp till dessa. Men också viktigt att föderskor får möjlighet att bli precis så värkstarka som de kan bli. Vi måste minska på ”störfaktorerna” (som i en medikaliserad och riskfokuserad vård blivit MÅNGA) och förstå att störandet i sig är den stora risken. Genom att inte störa kommer vi långt och adderar vi ännu fler friskfaktorer såsom goda kontinuerliga relationer, närvaro hos alla födande av trygg barnmorska som förstår balansen av görandet och varandet, använder ordens makt i placebons tjänst (bekräftar, uttrycker positiv förväntan om kroppens förmåga osv) så kommer vi märka att alla dessa ”värksvaga kvinnor” skapats i en suboptimal vårdapparat som inte förstått vilka nycklarna till födandets fysiologi och kraft är.

säkert att föda på sjukhus för alla?

Är det säkert att föda på sjukhus för alla?

säkert att föda på sjukhus för alla?

Den frågan borde vi ställa oss lite oftare. Sedan födslarna institutionaliserades och så gott som alla födande i Sverige hamnade innanför sjukhusets väggar (1940-talet) så har mödra och barnadödligheten fortsatt att sjunka. Men det innebär inte att sambandet sjukhus och säker förlossning är kausalt, vilket de flesta verkar tro helt oreflekterat. Att mödradödligheten har gått ner har däremot ett starkt samband med den moderna medicinens framväxt:

  • Mödravård (möjlighet att selektera ut kvinnor med behandlingskrävande sjukdom och riskfaktorer inför förlossningen)
  • Medicin för att stoppa blödning efteråt (uterotonica)
  • Blodtransfusioner
  • Antibiotika
  • Kejsarsnitt
  • Säkra aborter
  • Tillgång till intensivvård

Det innebär givetvis inte att alla födande kommer vara i behov av kejsarsnitt, intensivvård, antibiotika, blodtransfusion eller medicin för att stoppa blödning efteråt. Det är framförallt kvinnor med väl etablerade riskfaktorer inför förlossningen som har mycket att vinna på den moderna medicinens landvinningar. Men finns det några som har förlorat på att det medicinska risktänket har tagit över all vård av födande? Ja det verkar så.

Vård på rätt vårdnivå för födande

Att romantisera naturliga födslar och hävda att alla egentligen borde föda hemma är lika fel som att hävda att det är farligt för alla att föda hemma och alltid säkrast att föda på sjukhus. Båda utgångspunkterna (ytterligheterna) grundar sig i ideologi snarare än på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Det här påståendet ligger närmare sanningen: En förlossning behöver inte äga rum på sjukhus för att vara säker. Att planera för en hemförlossning med barnmorskor är en variant för friska gravida som känner sig trygga hemma. Detta eftersom säkerhet under en förlossning inte är något konstant utan något som är villkorat och i hög grad beroende av vilka som befinner sig runt den födande kroppen. Forskning visar att hemfödslar med professionella barnmorskor som arbetar väl integrerat med den övriga vården (high- income countries med fungerande infrastruktur) faktiskt kan vara säkrare än sjukhusfödslar – framförallt för friska omföderskor. Detta eftersom det vid behov, alltså om komplikationer uppstår, alltid går att flytta en vårdnivå upp. På så sätt kan de som planerar att föda hemma få alla fördelar som en planerad hemfödsel innebär samtidigt som de inte går miste om något av de framsteg den moderna medicinens framväxt har inneburit. Att konvertera en planerad hemförlossning till en sjukhusförlossning bör därför aldrig betraktas som ett misslyckade utan snarare som att den födande flyttar en vårdnivå upp.

Kan en planerad hemförlossning innebära fördelar för vissa?

Vid en planerad hemfödsel undviks de institutionaliserade bromsarna helt. Det vill säga förflyttning under pågående födsel, okända ansikten och ny miljö. Oftast har den födande hunnit etablera en relation till de som ska vara med under förlossningen och det är bra för tryggheten och oxytocinet. Ordentligt med kroppseget oxytocin är viktigt under en vaginal förlossning eftersom det är vad som driver hela förlossningen framåt.

I den här översiktsartikeln som är publicerad i The Lancet har forskarna studerat den bästa forskningen som är gjord på området:

Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital

Kvinnorna i de väl integrerade vårdformerna som planerade att föda hemma jämfördes med de kvinnor som planerade att föda på sjukhus. Resultaten är slående! Kvinnorna som planerade för hemförlossning hade

  • 40 % mindre sannolikhet att födseln skulle behöva avslutas med ett kejsarsnitt
  • 50 % mindre sannolikhet att födseln skulle behöva avslutas med en sugklocka
  • 70 % mindre sannolikhet att få en epiduralbedövning
  • 55 % mindre sannolikhet att få ett klipp i mellangården
  • 40 % mindre sannolikhet att få en svår förlossningskada (tredje eller fjärde gradens skada)
  • 60 % mindre sannolikhet att få värkstimulerande dropp under förlossningen
  • 75 % mindre risk att få en infektion efter förlossningen

Omföderskorna som planerade att föda hemma hade 60% mindre chans/risk för att förlossningen skulle behöva avslutas med ett kejsarsnitt. Stor blödning efter förlossningen minskade med 40 % för samma grupp.

Jag citerar direkt ur översiktsartikeln:

No cases of maternal mortality were reported in either study group. Although it is well known that rare but serious events associated with birthing may occur regardless of setting, we saw no evidence of such events in our sample of nearly one million women. Findings were comparable for multiparous women and in settings where care was well-integrated, as well as less well-integrated, into the health care system.

The findings indicate that home birth is safe for low-risk women in settings where home birth care is well-integrated into the local health care system, and who begin labour with a plan to give birth at home.

Just det uttalandet stämmer väl överens med svenska barnmorskeförbundets ställningstagande i frågan: Policydokument Hemförlossning

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp
Foto: Lovisa Engblom

Visst har du hört talas om bilförlossningar? Förlossningar som går så snabbt att den som föder inte hinner in till sjukhus innan barnet föds. Om barnet är redo att födas och kommer i fullgången tid så går ”bilförlossningarna” oftast bra, rent medicinskt alltså. Även om själva upplevelsen kan bli något helt annat än bra. Att föda i så anonyma miljöer som bilen, på parkeringen, i hissen eller i väntrummet på sjukhuset – det är ett rätt modernt fenomen som kommer sig av att vi har institutionaliserat allt födande. Kvinnor behöver idag infinna sig på sjukhusen också för sjukhusens skull – inte enbart för sin egen skull. Finurligt nog så räknas bilförlossningen som en sjukhusförlossning så länge moderkakan kommer ut på sjukhuset och på så sätt trollas tröskelförlossningarna bort i statistiken.

I regel går de snabba förlossningarna där kvinnokroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) oftast bra om det inte finns några andra sjukdomar i bakgrunden. De förlossningar som inte är fullt så säkra är de sega och långdragna förlossningarna där öppningsskedet och utdrivningsskedet tar god tid på sig (latensfasen undantaget, den tar ofta tid och ska också göra det). Men då har ju i princip alla födande hunnit in på sjukhus så de långdragna förlossningarna blir ju inga bilförlossningar. De långdragna förlossningarna är i vårt samhälle nästan alltid sjukhusförlossningar som ibland slutar i kejsarsnitt.

Men innan födandet institutionaliserades så ägde även de komplicerade och sega förlossningarna rum i hemmet. Då kunde både kvinnan och livmodern hinna bli så trötta att det inte fanns någon ork kvar alls att knyta om blodkärlen i livmodern när barnet väl var ute. De förlossningarna fick inte alltid lyckliga slut.

Syntetiskt oxytocin – ett läkemedel mot långdragna förlossningar

Det syntetiska oxytocinet kom på 50-talet och började användas som ett läkemedel mot långdragna förlossningar. Idag är det ett mycket vanligt läkemedel som ofta ges för att förstärka kvinnors egna förlossningsvärkar. De som löper störst risk att få ett långdraget förlossningsarbete är framförallt

  • Förstföderskor
  • Omföderskor med tidigare kejsarsnitt
  • Födande som använder epiduralbedövning, både i ett tidigt och ett sent skede av förlossningen
  • Vid en graviditetslängd över 42 veckor
  • Om barnet väger över 4000 gram

Men forskning visar att läkemedlet oxytocin idag både överanvänds och felanvänds i stor skala vid förlossningar i Sverige. Kvinnor som föder utsätts alltså ofta för onödig behandling med oxytocin men också för felbehandling (både ”för tidigt” men också försent insättande av dropp förekommer). Lotta Selin som är barnmorska och har forskat om användning av just oxytocin vid förlossningar poängterar att rutiner för värkstimulering med oxytocin kontinuerligt måste följas upp och diskuteras för att minska onödiga interventioner under förlossningar: Delayed Labour -risk factors, use of oxytocin and outcomes

Såhär beskriver Linda skillnaden mellan kroppsegna värkar och de som droppet gav henne:

Jag fick värkstimulerande dropp vid min första förlossning. Jag var öppen 8 cm och de tyckte att jag hade för glesa värkar. Jag hade dock haft glesa värkar hela tiden och ändå öppnat mig effektivt. Före och efter droppet var som dag och natt. Innan droppet hanterade jag värkarna hur bra som helst, jag fick lång paus och därför kunde jag hantera smärtan. Jag var uppe och gick runt och skrattade och var öppen 8 cm utan smärtlindring. Sen fick jag droppet och efter det var hela förlossningen som en enda lång vidrig värk. Forfarande utan smärtlindring. Jag tappade kontrollen över smärtan helt. Jag har efter det fött två barn till och inte behövt något dropp, naturliga värkar har varit så mycket lättare att hantera. De kommer med paus och i en rytm och då går de att förhålla sig till. Med droppet kände jag aldrig av någon paus alls.

Värkstimulering och naturliga pauser i en födsel

Finns det naturliga pauser under en födsel och kan förlossningar ta olika lång tid? Underkänner vi möjligen kvinnors egen fysiologi under födandet lite för ofta? Vet vi allt om hur ett normalt förlossningförlopp egentligen ser ut?

Såhär berättar Hanna, som födde sitt första barn hemma:

Jag fick höra, efter att jag fött mitt första barn, att om jag hade fött på sjukhus så hade jag troligen fått dropp eftersom mina rushar var ”för korta” jämfört med hur de ”ska” vara. Det tror jag hade blivit katastrof. Mina rushar var 20-30 sek långa, och på den tiden hann jag bygga upp så mycket mjölksyra. Det var värre än mjölksyrapassen när jag fortfarande elitsatsade på simning. Varje våg sjönk undan när mjölksyran blev för hög, och sen fick jag en paus för att hinna vädra ut den. Tror bara min egen kropp reglerade det efter vad den själv orkade med. Själva födsloarbetet gick fint framåt hela tiden.
Det är lurigt det där vad vi ser som normalt tidsspann att föda på när födandet sker på platser som inte hjälper kroppen, som inte respekterar den fysiologi som vi har.

Erika som kom in till sjukhuset i latensfas:

Med mitt första barn kom jag in ganska tidigt, jag hade knappt kommit ur latensfasen och fick nog bara stanna för att jag var två veckor över tiden. När jag kom till sjukhuset avstannade det ännu mer. Jag ville vanka omkring men blev tillsagd att hålla mig still för att få vila. De tog hinnorna på grund av långsam progress och då blev värkarna SVINjobbiga. Fick lustgas som gjorde allt ännu värre. Fortsatt för långsam progress, så jag fick värkstimulerande i kombo med EDA. Kände ju inte värkarna, men har sett i journalen att de var nästan oavbrutna. I krystskedet blev jag värksvag istället och pressade ut min son utan krystvärk medan läkaren stod bredvid och pratade om sugklocka. Det hela tog ca 20 timmar. Undrar så ofta hur det hade blivit om jag hade kunnat stanna hemma och låtit det ha sin gång bara. Långsam progress var det enda som gjorde att de gav dropp. Varken jag eller bebis visade tecken på att må fysiskt dåligt under hela tiden.

Sandra fick dropp efter epiduralen:

Jag fick dropp efter att jag fick EDA. ”Vi börjar med en liten dos”. Tyckte det gick bra i början, men sen kom värkarna tätare och tätare och jag hängde inte riktigt med längre. Efter ett tag började barnets hjärtfrekvens påverkas (skalpelektrod) och jag fick inte längre stå på alla fyra, utan fick ligga på sida. Sen fick jag krysta på uppmaning vid varje värk. Allt gick bra och jag var på det stora hela nöjd med min förlossning. Men jag kände mig faktiskt lite sviken när jag läste partogrammet och såg att dosen hade höjts många gånger på väldigt kort tid. Det kommunicerades aldrig till mig och av nån anledning kändes det väldigt jobbigt att veta. Jag känner mig faktiskt lite överkörd.

The rest and be thankful stage of labour

The rest and be thankful stage of labour

I barnmorskeboken under min utbildning läste jag:

I slutet av öppningsskedet kan värkarbetet ta en tillfällig paus under det så kallade övergångsstadiet. Hormonproduktionen förändras från parasympatisk dominans till sympatisk påverkan. Under denna period, som lätt uppfattas som en sekundär värksvaghet, är det frestande att påskynda förloppet med värkstimulerande dropp.

Idag kan jag konstatera att det är vanligt att värkarna tar en paus när modermunnen har öppnat sig helt. Sheila Kitzinger döpte det till The rest and be thankful stage of labour. ”The point in labour where a woman is fully dilated and surges stop or dramatically slow down for a time before she feels pushing sensations.”

Men eftersom det är så pass ovanligt idag med ostörda förlossningar som sker på kvinnors egna villkor så är är det inte heller så vanligt att få möjlighet att observera naturens egen ebb och flod i födsloprocessen. Kanske inte så konstigt att vi till viss del har tappat bort hur det kan fungera.

Såhär beskriver Natalie sin förlossning:

Jag har fött ett barn och då jag fick värkstimulerande dropp. Förlossningen gick tydligt framåt och jag öppnade mig ganska snabbt. Upplevde värkarna som små explosioner som sedan trappades ner och försvann. Fick vila lite och så kom det en till. Så blev jag öppen 10 cm och vi väntade bara på att en liten kant/krans? skulle försvinna och att krystvärkarna skulle komma. Men det gjorde de inte. Det var då jag fick droppet. Och här blir allt väldigt luddigt. Jag fick inte pauser mellan värkarna utan det var som en fors med värk efter värk som aldrig tog slut. Att fokusera på andningen gick inte längre och jag började till slut hyperventilera. Det slutade i akut kejsarsnitt. Jag är tacksam för det men samtidigt funderar jag på om det hade kunnat gått att undvika om saker hade gjorts annorlunda. Det stör mig att inte veta varför inte krystvärkarna kom och jag funderar på om det har med epiduralen och/eller stressandet att göra.

Min egen reflektion är nog densamma som Lotta Selin kommer fram till i sin avhandling. Att det är rätt vanligt med oxytocindropp i onödan men även att det ibland sätts in försent trots att alla riskfaktorer finns på plats (till exempel lång och seg förlossning med epidural hos en förstföderska). Det verkar helt enkelt vara svårt att få det rätt.

Här några röster från kvinnor som i efterhand undrar just om det verkligen blev rätt.

Sofia

Jag fick värkstimulerande eftersom de sa att min livmoder var trött och att jag var värksvag. Värkarna gjorde mycket ondare och med ökningen av droppet blev det ohanterbart och jag blev tvungen att ta en epidural trots att jag egentligen inte ville det från början. Fick inte frågan om jag vill ha värkstimulerande utan de sa bara ”nu kommer jag ge dig lite värkstimulerande dropp här..” och så var det gjort. Bebis föddes senare med ansiktet mot taket (stjärnskådare) vilket jag förstått i efterhand ger ett mer långdraget förlopp. Bebis föddes med klipp, sugklocka och yttre press. Men egentligen tror jag att min kropp behövde en paus en stund bara, jag hade önskat att man väntat in kroppen, och tagit reda på varför bebis inte kom ner, ingen gjorde heller spinning babies eller andra rörelser för att hjälpa min kropp. Det är en tråkig upplevelse då jag kom in till vården med fullt förtroende och tanken ”vi tar det som det kommer”, men istället slutade det i ett övergrepp mot min kropps egen förmåga.

Therese


Fick värkstimulerande med min första. Fick för att jag inte öppnade mig tillräckligt fort… i efterhand känner jag bara näe! Jag skulle propsat på att låta det vara o bli en lång process. Det vart en väldigt lång förlossning med mycket laborerande fram o tillbaka o som oftast när man börjat fibbla med en innovation, leder det till flera. Min andra var helt annorlunda. Mycket snabb förlossning men det kroppsegna var med!
Ska tillägga att jag tyckt att båda mina förlossningar varit underbara, jag har verkligen tyckt de varit helt fantastiska. Men fibblandet med innovationer i onödan störde mig. Det blir så kliniskt. Som att kroppen inte skulle fatta liksom. De var dessutom så snabba på att dra på det. Jag var öppen 3 cm. Jag hade lätt kunnat skickas hem för att vila in kroppsegna hormoner och värkar.
Jag upplevde värkarna väldigt starka med droppet men de tröttade mest ut och lite progress skedde ändå. Därav blev det värkvila och sovsal istället, därpå körde man igång igen med värkstimulerande o sådär höll man på. Jag önskar jag visste mer kliniskt om allt. Jag var helt orädd o beredd, allt kändes helt ok oavsett och i stunden var jag väl öppen för vad som eftersom jag så gärna ville träffa min bebis. Mitt vatten hade inte heller gått så det vet liksom ingen brådska kan jag tycka i efterhand.

Ida

Jag fick värkstimulerande under min första (och enda) förlossning. Jag hade starka och regelbundna värkar men jag öppnade mej inte i den takten som var önskvärt. Jag låg på tre-fyra centimeter i flera timmar.Jag hade önskat att barnmorskan berättat mer om vad som skulle hända när jag fick droppet, att värkarna skulle öka i styrka och så vidare. Jag fick fruktansvärda värkar utan någon paus emellan. Så jag skrek efter epidural och fick det tack och lov väldigt snabbt. Sen hände fortfarande ingenting och dom fick höja dosen. Det var ingen rolig upplevelse och jag tackar alla gudinnor för ryggbedövning!Om jag någonsin ska föda barn igen så är drömmen att få ha en lugn och trygg hemförlossning med så lite medicinsk inblandning som möjligt. För jag tror att det var problemet med att jag inte öppnade mej, jag kände mej inte trygg och bilfärden in till förlossningen var något av det värsta jag har varit med om. Åka bil med värkar! Fy tusan.

Caroline

Fick värkstimulerande under min första förlossning. Uttryckte själv tveksamhet och oro för detta eftersom jag redan upplevde förlossningen som väldigt intensiv och var rädd att det skulle förvärra smärtan i värkarna. Blev tillsagd att det inte skulle hända. Minnet är lite luddigt pga lustgas så gav säkert samtycke för att de verkade veta bäst, men kändes kanske inte helt som samtycke. Förklaringen som gavs var att man oroade sig för att jag skulle bli för trött och inte orka hela vägen. Själv tror jag att det gick långsamt för att kroppen behövde ta det lite lugnt en stund, och att hjälp att förstå var jag var i förlossningsförloppet hade varit minst lika hjälpsamt eftersom jag också upplevde det som stressande att jag uppfattade det som att jag skulle hålla emot krystkänslan i värkarna. När jag väl uppmanades lägga på lite kraft i krystandet kom barnet på två krystvärkar. Däremot fick placentan tas ut på operation. Under andra förlossningen fick jag oxytocin endast efteråt för placentans skull.

Nina

Min son föddes med akut kejsarsnitt för snart två år sedan efter att hans hjärtljud gick ner på grund av det värkstimulerande droppet. Jag fick den ett par timmar efter inskrivning, var fyra cm öppen när jag kom in. Jag hade uttryckligen skrivit att jag inte ville ha värkstimulerande i mitt förlossningsbrev, men efter att inte ha fått stöd när vi kom in första gången (bra mottagande men sen blev vi bortglömda, varefter jag fick en sovdos och vi blev hemskickade trots att jag verkligen hade uttryckt att jag ville stanna pga väldigt täta och kraftiga värkar under latensfasen) kände jag att jag bara ville ha någon form av hjälp, så jag ”tackade ja”. 
Önskar nu att jag hade stått på mig och bett om hjälp med att t.ex. pröva olika positioner då jag tycker att jag fick mer energi efter att mitt vatten hade gått och vi äntligen blev inskrivna. Jag är nu gravid med vårt andra barn och känner en viss trygghet i att värkstimulerande dropp tydligen ges i mindre utsträckning om man har blivit snittad, men jag planerar fråga både min barnmorska och eventuellt på auroramottagningen hur riktlinjerna ser ut för vaginala förlossningar efter snitt. Jag kunde skriva så mycket mer kring den avsaknad av stöd jag och min sambo upplevde när vi kom in, men ville hålla det kortfattat! Eftersom jag fick en epidural i samband med droppet och allt gick väldigt fort efter det kan jag tyvärr inte säga något om styrkan i värkarna jämfört med innan. Det är klart att det hade kunnat sluta med snitt oavsett, men jag kommer alltid att undra och min sons födsel blev något som både rubbade min självkänsla och min tilltro till vården på ett sätt jag inte hade varit förberedd på trots att jag är en pragmatisk och realistiskt lagd person.

Emelie

Jag blev igångsatt med nummer fem och mina egna värkar kom aldrig igång själva utan de fick lov att sätta dropp efter två timmar. Efter ett tag började Ebbes hjärtljud tippa . De sjönk under varje värk hela tiden så vi fick lov att koppla bort droppet efter två timmar med värkstimulerande. Jag stod stilla på fyra centimeter. Vi fick vila någon timme för att se om mina egna värkar skulle komma igång själva. Vi vilade och fick även möjligheten att fylla på med vatten eftersom de trodde att Ebbes navelsträng hamnade i kläm under varje värk – att det var anledningen till att hans hjärtljud sjönk.

Efter ett tag började jag äntligen känna mina egna värkar och jag blev så lycklig så jag grät för de sista jag ville var att bli snittad. Och jag var redan besviken på att de hade gått så knöligt fram nu under förlossningen. Sen sa det bara pang och jag försvann i en timme innan Ebbe kom ut. Värkarna stormade och jag hann nog andas i tre sekunder innan en ny värk kom. Jag ville ha det så naturligt som möjlig men där och då bad jag om att få EDA. Efter ett tag var jag fullt öppen och redo att krysta. Jag öppnade mig så snabbt från 4 cm till 10 cm. Det här var nog den mest intensiva och jobbigaste förlossning jag har haft hittills. Och det vet jag berodde på att jag blev igångsatt. Min livmoder arbetade så hårt där i slutet så därav fick jag stormvärkar. Nu i efterhand hade jag önskat att jag inte valde den metoden utan att jag hade låtit det ske spontant. Men om jag får drömma hoppas jag att jag får uppleva en till förlossning. Så att jag kan få ett annorlunda slut än sist.

Hur aktiverar vi kvinnors eget värkstimulerande dropp?

Det är en konst att varken göra för mycket eller för lite i förlossningssammanhang. Något jag förundras över är att vi inte reflekterar mer över hur vi kan hjälpa kvinnor att få tillgång till sitt eget oxytocin. För kvinnor har ju ett eget värkstimulerande dropp inbyggt i sina kroppar – ett som vi behöver se till att aktivera först, innan vi hänger på en påse med dropp. Men ibland kan det vara de egna värkarna som ställer till det.

Min livmoder verkar ha det motsatta problemet, den arbetar för hårt av sig självt. Hade 6 värkar på 10 minuter sista förlossningen men det klarade dottern bra, sonen inte lika därav akut kejsarsnitt första gången. Varför blir det egentligen så? Har jag aldrig hört någon prata om förut. Gamze

Att möta de egna värkarna med hull och hår är inte heller alltid så enkelt som man ibland hoppas.

Jag har tagit epidural under båda mina förlossningar och fick värkstimulerande dropp i samband med det. Märkte ingen förhöjning av värkupplevelsen (vad jag minns). Men däremot drömmer jag om att inte behöva ta epidural (och därmed värkstimulerande dropp) nu tredje gången. Hade varit underbart att få uppleva hur kroppens egna oxytocin hjälper mig under hela förlossningen. Återstår att se om jag vågar möta värkarna när jag väl är där… Petra

Och ibland går det precis så bra som man hoppats på.

Igår föddes vår trea och det var magiskt! Ingen smärtlindring förutom akupunktur, ingen forcerad krystning, ingen PVK och bara lugn. Och ut kom en bebis med bara hjälp av min kropp. Som jag behövde den revanschen. Var så fint. Kom in kl. 13:00 efter två hembesök av barnmorska (projektet Min barnmorska). Kl. 15:40 kom vår dotter. Ingen som bad mig krysta, eller hetsade på. 
Med tvåan tappade jag tron på att jag kunde föda själv. Att min kropp inte var bra nog. Men det visade sig att den är oerhört kompetent på att föda. Och noll smärta i underlivet idag, ett dygn efter hon kom. Och en själ som mår så bra.
Obs! Sätter ingen prestige i att föda utan smärtlindring eller utan dropp. Var bara viktigt för mig. Jag ville ha en födsel som jag verkligen mindes. Med vår etta (snitt) fick jag morfin, med tvåan tog jag en EDA 1,5 timme innan hon föddes, dropp kopplades på väldigt oklara grunder 20 minuter innan hon kom och sen fick jag ett STORT hematom (där en barnmorska sa att en kanske inte ska föda sitt första barn vaginalt vid 33 år…) Anna

Ett stort TACK för att ni har delat med er så frikostigt av era tankar om och upplevelser av att föda med värkstimulerande dropp.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

respekterad under krystfasen

Om att inte bli respekterad och lyssnad på under krystfasen

respekterad under krystfasen

Mitt blogginlägg om krystfasen träffade verkligen en nerv. Jag fick väldigt fin respons på det och nu slår det mig att det kanske inte finns så många inifrån-skildringar av denna känsliga fas av förlossningen. Själv bemödade jag mig om att lyfta flera olika berättelser om krystande så att det skulle bli mångfacetterat och komplext. Men det var också viktigt för mig att tydliggöra skillnaden mellan spontan krystning på egna impulser och den forcerade krystningen. Samt att få fram hur viktigt samspelet mellan den födande och barnmorskan är. Min egen upplevelse är att födande ofta är väldigt lyhörda och följsamma gentemot barnmorskan i ett förlossningsrum, ibland till och med för bra. Barnmorskor är inte alltid lika följsamma och lyhörda tillbaka.

Idag vet jag att födande kvinnor själva besitter den största kompetensen om sitt födande. Ofta utan att veta om det. Så om man som jag vill bli riktigt duktig och lära sig mycket om födandets komplexa väsen, ja då måste man öva upp sin känslighet, helt enkelt träna på att lyssna in gravida och födande kvinnor. Det gör man enklast genom att lära känna den som ska föda innan förlossningen. Sen är kontinuerlig närvaro och stöd i förlossningsrummet ett måste för att kunna uppfatta alla nyanser under själva förlossningsprocessen. Tyvärr är det ju snudd på omöjligt för barnmorskor i dagens pressade förlossningsvård och därför är det inte heller så lätt att öva upp sin stödförmåga idag.

Inför arbetet med blogginlägget om krystfasen fick jag två berättelser skickade till mig om kvinnor som fött barn och blivit traumatiserade under krystfasen. Det gjorde ont i mig att läsa och jag visste inte riktigt var jag skulle placera dessa berättelser. För jag vill ju inte bidra till att skrämma upp gravida. Jag vill inte heller måla upp en onyanserad bild av barnmorskor som inte lyssnar på födande. Så jag valde att inte ha med de här berättelserna i det ursprungliga blogginlägget. Men det kändes också fel att inte låta era röster få höras! För jag vill inte entydigt sopa de negativa berättelserna under mattan.

Så jag publicerar dem här istället. Ni får ert eget inlägg. Och om du har upplevt något liknande så hoppas jag att du ger återkoppling till de som var med dig under förlossningen. För såhär ska det inte gå till.

Malins berättelse

Min krystfas var hemsk, stressande och kaotisk. Började med att jag blev lämnad ensam med orden, du kan börja krysta själv, och när jag frågade om tydligare instruktioner, sa sköterskan, det är lite som att bajsa.. Fick skäll varje gång jag vrålade mig igenom en krystningen för att jag slösade på kraften. Jag fick även värkstimulerande, och mitt i allt började den larma om att det var luft i slangen. Panik utbröt, ingen pratade med mig om vad som hände. Det slets i slangen och sköterskan skrek, det kan inte stämma, det kan inte stämma. När den faran var över, fortsatte dom prata över huvudet på mig, säga att dom inte trodde jag skulle orka, sköterskan började hänga sig över min mage och trycka med hela sin tyngd, trots att det inte fanns någon anledning att stressa på det hela, det var fruktansvärt. Tillslut frågade jag om det var långt kvar och fick ett barskt svar av barnmorskan: Det är ju upp till dig, det är ju du som föder. Jag vill aldrig föda på sjukhus igen.

Idas berättelse

Jag var jätterädd inför förlossningen så jag förberedde mej genom att läsa mycket om att föda barn. Läste också ”föda utan rädsla” och gick också online-kursen. Det hjälpte mej jättemycket och trots en lång och utdragen förlossning så kände jag mej inte rädd. Tills krystfasen… då tappade jag det totalt. Trycket, smärtan och känslan av att det här går inte fick mej att bli panikslagen. Och jag fick noll stöd och hjälp av barnmorskan. Vet inte om hon kanske inte förstod hur rädd jag var? Men hon stod med ryggen mot mej och höll på med datorn och svarade lite frånvarande när jag försökte förmedla hur obehagligt det var. Usch jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Är rejält traumatiserad av det och kommer behöva bearbeta den delen av förlossningen om jag någonsin ska våga föda barn igen. När barnmorskan väl hjälpte mej så fick jag typ skäll för att jag inte vågade krysta genom hela värken. (Det var säkert inte menat som kritik men i mitt sköra tillstånd så uppfattade jag det som väldigt negativt och att jag var ”dålig” på att föda barn.)

Tack för att ni delar med er av de här berättelserna. Jag önskar att ingen ska behöva känna så som ni gör efter sin förlossning! Det ni beskriver är känslomässiga förlossningsskador, och de är precis lika viktiga som de fysiska förlossningsskadorna. Vi har inte riktigt börjat prata om de känslomässiga förlossningsskadorna än – men det kommer. Och att lyfta era berättelser är ett viktigt första steg. För era berättelser illustrerar hur viktigt det är med en lyhördet inför födande kvinnors olika behov.

behov under krystfasen
Dubbelamning!