Låt oss lyfta blicken

The Positive Birth Calendar 2022
Av Karin Christensson

Jag heter Karin Christensson, är mamma och psykolog och driver SYSTERMATIKpodden. Podden har både svenska och internationella gäster och analyserar förlossningsvården som organisation. Med mitt bidrag till kalendern vill jag inspirera dig att lyfta blicken, att ta dig och dina erfarenheter på allvar, och att hjälpa vården. Tack för att du tar dig tid att läsa!  

På något sätt får vår kultur och sjukvården dig att tro att allt handlar om dig. Och inte på det där fina sättet, att det här är din resa, nu ska du påbörja ett helt nytt kapitel i ditt och din familjs liv, bästa omsorg och medicinska kunskap ska omge dig, du är viktigt, vi utgår från dig!

Nej, fokus hamnar på dig på ett mer pressande sätt. Mycket handlar om vilken riskkategori du eller din bebis tillhör. Om huruvida du är tillräckligt förberedd på att föda, eller om du är för förberedd? Är du en kvinna som har kontrollbehov, en massa krav, typisk för vår tid? Eller vet du ingenting, kan du inte ens språket? Kommer du lyckas vara den där lagoma patienten där mitt emellan för mycket och för lite behov av vården?

Ingen inom hälso- och sjukvården vill att du ska känna krav på att vara lagom, de flesta vill dig det allra bästa och är beredda att kämpa hårt för det. Men organisationen runt om är inte rätt byggd för att hjälpa till i den strävan. Därför vill jag att du ska sluta bära det tunga oket av ansvar, sluta försöka vara en perfekt patient i ett operfekt system.

Så är alternativet då att istället lägga ansvaret på någon annan, någon viss barnmorska eller läkare, eller på någon viss procedur eller apparat? Nej, det skulle bara vara andra sidan av samma närsynta mynt. Jag vill att vi tillsammans lyfter blicken till organisationen, systemet som helhet, då kan vi komma vidare.

En urgammal samarbetsövning

Att föda barn är en urgammal samarbetsövning mellan den som föder och de som assisterar, och tittar man närmre på dagens förlossningsvård och vårdkedjan runtom inser man snart att teamet runt barnafödandet inte får bästa förutsättningar. De olika delarna av vårdkedjan finns på olika platser och har sällan samma chef. Arbetslagen med barnmorska, undersköterska och förlossningsläkare på förlossningen får lite tid, resurser eller annat stöd att planera arbetet tillsammans. I den mån det görs tenderar det, som så ofta vid tidsbrist, att handla oproportionerligt mycket om akuta eller riskfyllda situationer och för lite om en plan för hela födandet, en plan för att stärka den som föder och förebygga det akuta. 

Inte heller all personal som arbetar i samma verksamhet, samma “stuprör” i vårdkedjan, har alla samma chef eller samma bord att luncha vid. Och den som föder ser man inte med nödvändighet som en del i teamet. Vården har en “givare” och en “mottagare” och det komplexa samarbetet mellan patient och sjukvård glöms lätt bort. 

Teamets psykologiska trygghet

När inte ledarskapet är tydligt för dem som ska utföra ett svårt uppdrag tillsammans, när inte roller klargörs, när inte mål och metoder samkörs eller alla teammedlemmar vet om eller erkänner varandra sjunker teamets så kallade psykologiska trygghet. Psykologisk trygghet är en term från arbets- och organisationsforskningen och beskriver en upplevelse som behöver finnas hos alla i teamet om man ska lyckas prestera väl på arbetet.

Psykologisk trygghet i praktiken får sitt uttryck genom att både bemöta och bemötas väl då någon i teamet ger uttryck för osäkerhet, har frågor, har sett ett fel begås eller har en idé på hur arbetet skulle kunna utföras annorlunda. En svår standard att upprätta och upprätthålla men nödvändig för samhällsviktiga funktioner som hälso- och sjukvården. Annars döljer den sina fel och brister, når inte sina medicinska mål och klarar inte att gå framtiden till mötes med lärande och innovativa medarbetare.

I min upplevelse är både förlossningsvården själv och mediedebatten om den ganska närsynt och missar oftast de här avgörande frågorna om samordning av vården och möjligheter för teamen till gott samarbete. Frågor på system- och organisationsnivå lyser med sin frånvaro medan det fokuseras desto mer på vårdens beståndsdelar. Det upprättas och diskuteras PM och riktlinjer kring vägande och mätande av den födande, kring rekommenderad igångsättningstidpunkt, kring vem som bör göra en viss bedömning, kring kriterier för planerade kejsarsnitt, användning av elektronisk fosterövervakning, användning av läkemedel, hemgångsrutiner osv osv. Och alla dessa frågor är bokstavligen livsviktiga, men de riskerar att tappa sin avgörande verkan om de behandlas som idag, inzoomade och ibland separerade från varandra.

Den övergripande frågan som ska ha central status är hur vi får ihop all den vård vi kan ge, hur teamet som består av människor som är experter på olika delar av vården, inklusive den som föder och anhöriga, får en chans att samarbeta väl. Först när vården tar ansvar för att ge sina team en möjlighet till helikopterperspektiv och samordning kan avancerade ingrepp och specialisters kunskaper komma till den användning som både specialisterna och de födande förtjänar.

I projektet Min Barnmorska samordnar barnmorskan vården

I Stockholm finns projektet Min Barnmorska som arbetar utifrån det vanliga förlossningsvårdssystemet med ett undantag, att en barnmorska samordnar hela vården och assisterar den födande genom graviditet, i förlossning och in i eftervård och uppföljning. Jag förvånas över hur programmet ofta talas om som att det är ett alternativ för “bättre upplevelse”, men knappast har mer att erbjuda. Som att arbetssättet kan vara trevligt för både familj och barnmorska men knappast är relevant ur ett medicinskt säkerhetsperspektiv. 

Med allt vi vet om problem inom modern hälso- och sjukvård med patienter och information som trillar mellan stolar och dålig samordning, så tänker jag att vi måste kunna lyfta oss lite, som födande, vårdpersonal, politiker, tjänstemän och media, i hur vi resonerar kring program som Min barnmorska. Vi ska titta på dessa vårdmodeller främst ur ett organisationsperspektiv. De är försök till samordning i en vård som är i starkt behov av det, de är försök att åtgärda kända kvalitetsproblem i den vård vi erbjuder idag. Att ett program som Min barnmorska kan vara med och lösa dessa problem är upp till bevis och måste utvärderas. Men det är det sannolika, och därför är det problematiskt att den här typen av program möter sådan skepsis bland vissa på maktposition i vården. För den stora skepsisen, även om den finns hos långt ifrån alla vårdmakthavare och även om den kan tendera att bygga mer på känslor än fakta, drar ned takten på nödvändig utveckling och innovation i vården.

Ett annat projekt i Stockholm som har som uppgift att professionalisera teamarbetet och öka koordineringen i vården är TeamFödsel som just nu testas på Karolinska Universitetssjukhuset Solna. Projektets utformare heter Neel Shah och är förlossningsläkare och forskare på Harvard (han är med i avsnitt 15 i SYSTERMATIKpodden). Ansvarig för utveckling och anpassning av den här vårdprocessen till svensk kontext är barnmorskan och forskaren Malin Edqvist. Inte heller TeamFödsel är särskilt avancerad som insats i sig, den är “bara” samordnande. Genom en whiteboard som den födande och alla andra i teamet kan se redogörs för teamets, inklusive den födandes, planering. Tavlan uppdateras efter behov utefter att saker ändrar sig under förlossningens gång. Målet är att minska onödiga överraskningar för alla inblandade och öka funktionen i teamen.

De medicinska utfallen får en bättre chans i team som respekterar alla medlemmar, inklusive patienten, och som samkör sig kring mål och metoder. Bättre chans får naturligtvis även arbetsmiljön och upplevelsen hos de som får vården. Vilka resurser i termer av tid och pengar kunde inte en gott samordnad vård och välfungerande team spara den idag så fragmenterade och dyra vården? 

Att lyfta blicken till organisationsnivå ger dig som föder makt samtidigt som det faktiskt är enklare att avgöra på denna nivå vad som fungerar bra och dåligt, utan att du själv är expert. För komplexa system och organisationer lever vi alla med, genom alltifrån våra hem och familjer till våra arbeten. Vi har generellt sett en hög intuitiv förståelse för behovet av psykologiskt trygghet i arbetsteam och vi ser när ett team får bra förutsättningar att arbeta och när det inte får det. Vi vet hur viktig tydlig ledning är för våra egna samarbeten på jobbet och vi vet att vi inte kan skrämma eller stressa vår kollega om vi samtidigt vill att hen skall samarbete eller prestera. Ändå normaliserar vi om och om igen denna underliga logik i hierarkiska strukturer mellan olika yrkesgrupper i sjukvården, mellan media och vårdanställda och inte minst mellan vården och oss patienter.

Det skämtas ibland om att sjukvården verkar leva under en sten och inte hänger med i övrig samhällsutveckling, och kanske ligger det något i den kritiken. Men hjälpen till vården är inte långt borta, och att ge den behöver vi ta ansvar för så många som möjligt. Förutom din egen inbyggda, om än omedvetna, känsla för komplexa system och teamarbete, är du och över ytterligare hundra tusen svenskar som föder barn varje år i en nyckelposition att analysera vården och att hjälpa den. Barnafödandet är ju nämligen den första, eller en av de första närkontakterna i skarpt läge mellan den vuxna individen och svensk hälso- och sjukvård. Och ett gott första intryck, ett gott omhändertagande av en professionell och väl samordnad mödra-, förlossnings, och eftervård, får sannolikt avgörande effekter för befolkningens relation till vården i stort. Så det är värt för alla parter att börja värdera detta möte för vad det är.

Hoppingivande är att de där över hundratusen som föder barn varje år är hela samhället och därmed en enorm resurs. Vi är juristerna, ingenjörerna, fabriksarbetarna, servitriserna, nationalekonomerna, historikerna, genusvetarna, sjukvårdscheferna, förskollärarna, journalisterna, städerskorna, vårdflödesexperterna, barnmorskorna, undersköterskorna, förlossningsläkarna, politikerna, de fattiga, de rika och de med sina rötter både i Sverige och i andra kulturer och sjukvårdssystem. Om vården tar sina egna mål kring nära vård och personcentrering på allvar och vi tillsammans tar vårt ansvar att medskapa vården, hur långt kan vi då nå?

Låt oss börja med att lyfta blicken. 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*