Centimeterdoktrinen

”Hur många centimeter öppet?” Varför vi måste sluta mäta antalet centimetrar under vaginala förlossningar

Vissa saker ter sig rationella, noggranna och mycket precisa vid en första anblick. Men om man skrapar lite på ytan så visar det sig att så inte är fallet. Tvärtom kan den förmenta exaktheten förvilla och leda till att vi istället slutar se saker som helt uppenbart manifesterar sig framför oss. Att räkna cervix längd eller öppningsgrad i antal centimetrar under en vaginal förlossning är en sådan sak.

Jag ska i det här blogginlägget förklara varför jag anser att det är dumt att fortsätta räkna antal centimetrar i öppningsgrad under vaginala förlossningar.

1. Det finns inget standardiserat sätt att trovärdigt mäta centimetrar under en förlossning

Barnmorskor och läkare blir under sin utbildning upplärda att uppskatta antal centimetrar under en vaginal förlossning. Mycket vikt läggs vid att man ska lära sig att uppskatta cervix öppningsgrad i antal centimetrar. Fingrarna används för att uppskatta, ett finger en centimeter, två fingrar tre centimeter osv. Det finns söta modeller i trä med runda cirklar som barnmorskestudenter tränar på. Någonstans förstår många undermedvetet att det är en grov uppskattning som inte är huggen i sten. Men vi beter oss som om det är en helt tillförlitlig och mycket noggrann uppskattning eller vetenskap eftersom vi baserar den förlossningsvård vi ger till kvinnor på antalet uppmätta centimetrar.

Födelseberättelser innehåller ofta (nästan alltid) denna referens till öppningsgrad i antal centimeter. Många kan berätta om hur de har blivit hemskickade från förlossningen eftersom ”jag bara var öppen 2 centimeter”, eller numera: ”jag var bara öppen 4 centimeter”.

Att räkna något i antalet centimetrar kräver en linjal eller ett ultraljud där avståndet från punkt A till punkt B används. Antalet millimeter på en tumör är tex ofta en viktig referens för den fortsatta cancerbehandlingen. Och den noggrannheten uppnås inte med fingrar som känner efter samtidigt som ögonen är täckta med en ögonbindel.

Det skulle vara intressant att göra en studie på hur duktiga vi är på att uppskatta något i antalet centimetrar enbart med fingrarna. Gissningsvis skulle felmarginalen ligga någonstans mellan 10–20%. Det är rimligt att anta att det finns en betydande felmarginal när cervix öppninsgrad i antalet centimetrar uppskattas under en förlossning eftersom alla som uppskattar har olika stora händer. Den data som dessa uppskattningar under en förlossning utmynnar i är alltså gissningsvis inte särskilt tillförlitlig.

2. Kvinnor öppnar sig olika mycket och i olika takt under en förlossning

Från 1 till 10 centimeter har vi alla lärt oss att kvinnor öppnar sig under en vaginal förlossning. Det är den skala som åtgärder, vård och interventioner baseras på. Men det är ett kollektivt fel, ja en missuppfattning. I själva verket öppnar sig någon till 8 cm, en annan till 12 cm, en till 9 cm. Cervix är en portal som barnet ska passera på sin väg ut i världen och hur mycket den öppnar sig beror naturligtvis på vad som ska passera först. Barn är olika stora och bjuder sig lite olika.

Därför betyder 4 cm olika saker beroende på vilken kvinna och vilket förlossningsförlopp vi har framför oss.

Någons ”skala” är 1–8 cm, en annans ”skala” är 2–12 cm osv.

Takten som dessa individuella skalor öppnas på varierar och är dynamisk. Det är inte en mekanisk procedur som man kan påverka genom att mekaniskt dra isär utifrån, utan en hormonell process som utgår från kvinnans hjärna, den som ju är i synk med barnet i livmodern. Därför kan en kvinna vara i aktiv förlossning redan vid 2 centimeter och en annan kvinna kan gå från 3 centimeter till 11 inom loppet av minuter. Precis som allt kan stanna upp helt och göra halt vid 5 centimeter. Eller vid 10 centimeter. Det finns naturliga och fysiologiska platåer vid ett spontant förlopp.

Kvinnor lyckas inte uppvisa rätt kriterier vid rätt tidpunkt

Följden som blir av att vi går efter en skala från 1–10 där vi tror att 1–2 cm eller 4–5 centimeter betyder ungefär samma sak för alla födande kvinnor blir att många kvinnor hamnar i kläm. Utmaningen för kvinnor blir då inte enbart att hantera födandet i sig utan även att lyckas uppvisa rätt kriterier vid rätt tidpunkt – vilket i sin tur innebär att ”tur och tillfälligheter” blir en extremt viktig faktor för en alldeles för stor grupp kvinnor.

Det finns många exempel som kan illustrera detta. När min mor födde sitt femte barn var det smällkallt ute och minusgrader. Bilen startade inte och hon trodde att hon skulle behöva föda i Läby kyrka på vägen in till Akademiska sjukhuset. När de väl var framme konstaterades att hon ”bara” var öppen 1–2 cm och hon fick rådet att sätta sig i bilen och åka hem igen i den smällkalla vintern. Hennes intuition var stark och hon vägrade detta – istället satte hon sig i väntrummet. En timme senare var min lillasyster Signe född. Det här var år 1996. Jag har hört flera liknande berättelser från år 2023, vilket tyder på att inte så mycket av centimeterdoktrinen har förändrats under detta tidspann.

Att dra generella slutsatser utifrån ett visst centimeterantal kommer därför att träffa rätt för någon kvinna och bli fel för en annan kvinna som har en annan skala. Det kommer bli orättvist för de kvinnor som inte lyckas bete sig på det sätt under förlossningen som vi har bestämt oss för är ”standard”. Förstföderskor som öppnar sig snabbare än alla förväntar sig är en särskilt utsatt grupp som ibland hålls borta från sin födelseplats in absurdum.

3. Uppmätta centimetrar övertrumfar all annan information

De flesta vet att det finns nyanser som inte ryms i en standardiserad skala från 1–10 cm. Många barnmorskor och läkare idag trycker på att det behöver göras individuella bedömningar och att antalet uppmätta centimetrar bara är en liten del av den större bilden när en kvinna föder. Ändå tycker jag mig se att den siffra som antalet centimetrar bidrar med övertrumfar annan information. Även om antalet centimetrar inte korrekt speglar verkligheten så ter det sig åtminstone så. Särskilt när det är fullt på avdelningen och man behöver prioritera hårt. Antalet uppmätta centimetrar tenderar då att trumfa den information som är mer kvalitativ och mjuk i sitt slag.

Vi älskar det mätbara och har en allmän generaliseringsinstinkt. Det gör att vi ibland ser verkligheten som mindre komplex än den faktiskt är.

Använd en grov skala med inexakta mått som bättre fångar verkligheten

Mitt förslag är att istället för som idag använda en exakt skala med stor felmarginal som inte speglar verkligheten på ett fullt ut användbart sätt – använd ett grövre mått! Det kanske bättre kan ”passa” verkligheten? Istället för att kvinnan ska passa in på centimetern.

Mitt förslag är att vi slutar prata i termer av antalet centimetrar helt när vi diskuterar förlossningsprogress. Istället kanske vi kan referera till öppningsgraden i tre grova mått:

Lite öppet (Eller: Öppnandet har börjat, så det inte blir en negativ referens)

Mycket öppet

Helt öppet

Då kommer tyngdpunkten automatiskt att flyttas till den andra informationen som är av betydligt större vikt: Hur ligger barnet? Var i bäckenet? Har barnet snurrat? Hur mår barnet? Framförallt: hur mår kvinnan? Vad behöver hon för stöd?

Relationsbaserad vård kan hjälpa oss att komma bort från att kvinnor som föder blir till siffror på ett papper.

Stormens öga

Av Mimansa Madheden

”I stormens öga” –  sägs det stå still. Det sägs att där upphör allt. Där Är det som Är.  

Men runtomkring pågår en massa, en MASSA!  

När Mötet uppstår med Kvinnan som söker, en undran, en längtan, eller en smärta sen gammalt – och hon vänder sig utåt – Hon delar: ”Bli här med mig!, och vi Möts, jag blir Med Henne.  

I det som är Viktigt på Riktigt för Henne blir jag en med tiden betrodd medpassagerare. Hon bjuder in mig till att resa med, jag bestämmer mig och ”mönstrar” på. 

Sen seglar vi.  

Genom alla slags väder!,  alltför ofta utlösta av riktlinjer och PM, eller inom henne kända eller dolda rädslor. Jag vandrar med….och hon börjar modigt så sakteliga lita på att jag vandrar med. Jag vet att jag också vandrar i mig själv. I varje Möte. 

Men jag är samtidigt med Henne. 

Hon ber mig, eller jag ber Henne, om att få lägga mina händer Nära den lille, den ofödde.  

När jag gör det bugar jag mig. 

Inför det ofödda nya livet som är en helt ny liten Människa. 

Och jag lovar, jag lovar denna lilla Människa att jag också ska göra allt jag kan för att hjälpa till ett varmt och mjukt mottagande in i den här världen! ”

Den stunden är en bit av ”Stormens Öga” som jag som barnmorska så tydligt vet att vi kommer att möta. 

Tack till alla er som bjudit in mig till Stormens Öga!

Jag trodde jag skulle skriva något om ”Stopp, min Kropp!”.  Om hur vi pratar om systerskap, girlpower, medan vi samtidigt låter rädslan regera vår kvinnokropp. Patriarkatets hotande röst om alla faror, om hur 42+0, som nu blivit 41+2, eller nåt, blivit farlig för vårt barn. Hur vi i vårt värnande om vårt ofödda barn låter maktpolitiken härja runt i vår kropp – på detta hav som är Ovisshetens Hav. Det finns ingen att klandra här. För ingen råder över död och liv – fast vi beter oss som om vi följer ”rekommendationerna”, in absurdum, måste jag nog ändå få säga, leder oss hela vägen in i rädslan. Det är Inte en kurs ut ur ”Stormens Öga”, som jag skulle välja. För där urholkas vi, där tappar vi vår skärpa, där överlåter vi vetskapen om våra grynnor, blir någon annans sjökort. 

Det skulle jag, som erfaren seglare aldrig göra. 

Frågan är väl vem som är Kapten?”

Denna dikt illustrerar allt jag har att säga så väl:

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan

och en gynnsam vind råda”

Margareta Ekström

Att Vara en Positiv Närvaro i Födelserummet: Med Anna The Spiritual Midwitch

Av Anna The Spiritual Midwitch

I en värld där födslar alltför ofta sker i sterila sjukhusmiljöer och präglas av medicinska ingrepp istället för av stöd, kärlek och närvaro av dem som är menade att ge det. Där kvinnor inte går ut stärkta ur sin upplevelse utan alltför ofta känner sig överkörda, inte lyssnade på och till och med traumatiserade. 

Ur denna födelsevärld, som jag själv som före detta barnmorska har varit en del av, har det tänts en brinnande eld och en djup kallelse att själv vara en, samt utbilda Sacred Birth Advocates & Space Holders för att beskydda denna betydelsefulla övergångsrit som det är att föda barn.

Denna bloggpost kommer utforska betydelsen av att vara en fullt närvarande beskyddare av en kvinna och hennes familjs födelseupplevelse och hur man kan erbjuda ett positivt stöd under detta ögonblick av transformation.

Skapandet av Heliga Rum

Att vara en Sacred Birth Advocate & Space Holder handlar om att förstå födandets fysiologi och veta hur du applicerar detta i verkligheten och skapar en trygg och kärleksfull atmosfär i födelserummet för att upprätthålla den.

Många tror att det bara handlar om att lära sig om fysiologin. Men det handlar om så mycket mer.

Det handlar först och främst om att kultivera sig själv som en klar kanal (space holder), då din närvaro påverkar den födande kvinnans fysiologi: hennes födsel-process. En födande kvinna är väldigt känslig när hon föder. Hon känner allt och alla i hennes närhet. Hon känner om du är rädd, stressad, är orolig, tänker på annat och är disträ.

Den största risken för en kvinnas födelseprocess är vem hon bjuder in i sitt födelserum. Barnmorskor, doulor, stödpersoner, ja du. 

Kommer du vara en positiv eller negativ influens under hennes rit?

För att vara den bästa närvaron du kan vara så behöver Du själv göra regelbunden inre reflektion, utföra ditt inre arbete inklusive meditation och mindfulness samt utforska allt från din egna födsel, din röda tråd (mamma och mormor), din relation till din kropp, din cykliska varelse, dina egna riter så som första mensen och om du själv fött barn och hur det har influerat hur du ser på dig själv som kvinna och vad det betyder att vara kvinna i vår kultur, din relation till din sexualitet (en kvinna som föder låter sexuellt, hon kommer ofta vara naken) och din relation till din intuition för att nämna några teman. 

För om du inte gör det kan det du bär i ditt undermedvetna påverka en kvinnas födelseprocess negativt då din närvaro bär dessa avtryck. Omedvetna åsikter och trossystem för du in i födelserummet, vare sig du vill eller ej. Med inre arbete och ökad medvetenhet förminskar du det som finns i det omedvetna.

T.ex. om du har problem med nakenhet och din egen sexualitet, hur kommer du då bete dig med en kvinna som låter som att hon har sex och är spritt språngande naken inför dig. Hon kommer att känna att du är obekväm och det kommer att göra att hon känner sig obekväm, vilket för henne upp i huvudet, hon kanske börjar oroa sig för att göra dig obekväm och kan inte längre ge sig hän till sin födelseprocess som kallar henne inåt och att bli primal i ljud och handling. Du är här ett hinder och en negativ närvaro för hennes process. 

Och utan detta regelbundna inre jobb och mindfulness är ditt huvud så fullt att du inte kan vara en helt närvarande följeslagare, en klar kanal för den heliga födelseenergin. Med ett fullt huvud av tankar kan du sämre känna in i rummet och vad din intuition säger till dig och vad kvinnan ger dig för tecken. Detta är något som endast kan snappas upp i total närvaro: ett tillstånd av mindfulness.

Vara Hennes Beskyddare

Det handlar också om att hitta din röst och utforska din relation till auktoriteter. För i den övermedikaliserade förlossningsvården vi har idag kommer du att behöva ha en stark röst och inte vara rädd för att stå upp för vad den födande vill. 

Du behöver själv ha utforskat din ”duktiga flicka” och ditt ”häx-sår”, den del av dig som är rädd att bli uthängd/utsatt/bränd för din åsikt, som den kvinnliga kollektiva själen bär. Gör du inte det kanske du inte har rösten som behövs i förlossningsrummet och är en del av det som då traumatiserar den födande eller hennes barn genom att stå bredvid och inte tala.

Du behöver förstå systemet, dess uppbyggnad och dess policy och riktlinjer och du behöver förstå patientlagen och mänskliga rättigheter och historien bakom barnmorskeri, häxbränningar och hur förlossningar flyttade in på sjukhus. 

Och du behöver förstå att allt på sjukhus kommer kunna ha ett negativt inflytande på den födande kvinnans fysiologi och hur du kan hjälpa henne navigera det på bästa sätt om hon väljer att föda där.

Genom att göra ditt inre jobb är du med och skapar en harmonisk födelseprocess vilket kan vara en del av pusslet som kan möjliggöra en stärkande och positiv upplevelse för den födande kvinnan.

Dessa födslar, där kvinnan känner sig stärkt, skapar ringar på vattnet som når långt utanför förlossningsrummet och berör kvinnors, bebisars, familjers liv och världen på djupet.

Om Mentorskapsprogrammet för Sacred Birth Advocates & Space Holders: The Sacred Birth Worker Mentorship 

För dig som känner kallelsen, precis som jag, att bli Sacred Birth Advocates & Space Holders för en kvinnas övergångsrit och en familjs födelseupplevelse så erbjuder jag sedan 2023 en djupgående utbildning och mentorskap. 

Detta är inte bara en utbildning i födandets fysiologi och hur du kan stödja en kvinna genom hennes graviditet, födsel och postpartum; det är en djupdykning in i dig själv för att bli en klar kanal för den heliga övergångsriten och en kvinnas transition från Maiden to Mother. Det är en kallelse för dem som, som jag själv, ser en födelsekultur i Sverige som skadar kvinnor och barn och vill vara en del av förändringen. Detta mentorskap är ett kärl för förvandling, en plats där du kommer att bli omhändertagen, stödd och hållen medan du lär dig, förkroppsligar och delar dina gåvor med världen. I ett år reser vi tillsammans. En 6 månaders djupdykning i lärandet och förkroppsligandet och sedan 6 månader för att implementera det i din värld på ditt sätt. Du får utöver detta lära dig om Soul Aligned Business Strategies och att skapa ett hjärtcentrerat företag för dig själv och dina soul clients.

Med mig som vägledare transcenderar vi det kliniska och skapar rum för födandet att blir en förvandlande, stärkande och helig resa. Om du känner kallelsen att vara en del av denna rörelse, att återta födandet som en övergångsrit, så är mitt mentorskapsprogram din inbjudan att träda fram och bli en stråle av ljus för kvinnor och familjer över hela världen.

Du behövs nu mer än någonsin!
Nästa Sacred Birth Worker Mentorship startar 15 Januari 2024.

För mer information och för att ansöka, besök

 https://www.thenaturalbirthcourse.com/thesacredbirthworkermentorship

Vill du ta kontakt med mig?

Gör så på instagram via @thespiritualmidwitch eller besök mig på

 www.thenaturalbirthcourse.com

Minoriteter, feminism, födelse (… och grått hår)

Av Elisa Corubolo

Hej!

Jag heter Elisa  och är barnmorska sedan 2005. Detta är en berättelse om hur mitt liv har påverkat mig som barnmorska och mitt syn på föräldraskap och födande. Mitt yrkesliv och mitt jobb har alltid vävts in i varandra, för mig är att vara barnmorska en kallelse, nästan som att vara präst. Folk pratar med dig när de får veta att du är barnmorska och berättar om deras födslar även om du inte frågar och du finns och bekräftar, tar emot och bekräftar, tackar och smälter. Jag kommer från en familj där både mina föräldrar kommer från två olika minoriteter och min syster är adopterad, hon kom till oss från Palestina när hon var 16 år. Jag tror att omedvetet eller inte sådde denna mångfald ett frö, en insyn och upplevelse av att “alla är olika och lika värda”, att minoriteter är en självklar del av samhället. Det var inte ovanligt att på middagsbordet fanns förrätt från Friuli (min pappas region) och huvudrätt från mormor som är från före detta Jugoslavien. Inga konstigheter, inga frågor, ingen snack om inkludering eller sånt, det var så vi levde.

Jag utbildade mig i Italien där man går en tre års direktutbildning till barnmorska efter fem års gymnasium och då… ja, jag var 19 när jag bestämde mig att bli barnmorska.

När jag började plugga till barnmorska, första dagen jag hade praktik, lärde jag mig det viktigaste på den tiden: skydda födandets upplevelse. Vi var i en historisk stund av enorm transformation där vi som barnmorskor kämpade för att få födande föda i fria positioner, låta barnmorskorna  ta beslut om födelse var ”fysiologisk” (så kallade vi lågrisk födande). Så vad var det första och viktigaste att lära sig? Hur man lurar läkare när hen började säga “klipp, klipp!” (perineum) medan det inte var nödvändigt. Så det fanns en precis teknik för att ge en liten putt till bordet så perineotomisax (som du hade tidigare ställt i en specifik plats) skulle ramla och du hann exakt säga “ oh va slarvigt av mig, kan du snälla undersköterska springa och hämta en ny?” och då hann barnet komma till världen med ett oftast intakt perineum. 

Jag fick lära mig vad hierarki är

Jag fick lära mig ganska snabbt också vad hierarki är, som om det inte var tillräckligt att ha en pappa som var polis. Läkare hade alltid rätt… ja, det gick att diskutera men du borde ha haft is i magen för att rösten höjdes snabbt och antingen vågade du stå och lyssna eller så höjde du rösten ännu mer. Men förr eller senare var du tvungen att bestämma om du vill utföra orderna  eller om du ville göra födandets bästa. Och det var en konst. Det var feminism. Vi visste inte att det kallades feminism men det var så. Vi ljög konstant om hur många cm cervix var öppen, om den födande hade börjat krysta, om tiderna… för att skydda deras upplevelser, deras perineum, deras sexualiteter. Och sen kom evidens som gav oss rätt: det behövs inte att cervix öppnar sig 1 cm per timme, det räcker med spermierna som springer 1 cm per timme.

Vi riskerade våra egna legitimationer, vi låste dörrarna när våra kollegor födde barn för att undvika att  arroganta läkare skulle komma in och börja skälla, vi “råkade” bistå födslar på knä trots att man inte fick och mycket mer för att bevisa att “varsågod! Detta kan ske, lita på oss, vi är inte dumma, vi vet vad vi gör!”. Men mest av allt började vi prata om förlossningstrauma, om vikten av upplevelsen för familjen, vi skrattade och grät med den födande och familjen. Vi tog hand om dom sköraste för att vi ville att de skulle ha samma rättigheter som de hade när de inte var i värkarbete: rätt att välja om sin kropp, de var inte plötsligt icke-kapabla att ta beslut bara för att de var i värkarbete. Det var feminism men vi visste inte.

En dag sa en kollega till mig “Aldrig som nu är att vara barnmorska en politisk handling”. Jag fattade inte direkt men insåg senare att det handlade om vilket parti du skulle välja: den födandes eller hierarki och pm. Jag har alltid jobbat evidensbaserat MEN samtidigt för födandets bästa: när jag valde bort pm:et var för att jag var 200% säker att det skulle gynna den födandes process. 

2017 flyttade jag, min dåvarande man och vår dotter till Sverige. Oj, vilken kulturkrock! Den var jag inte förberedd på och jag kämpar fortfarande ibland. Men det jag uppskattade enormt på mitt första uppdrag som undersköterska på neonatalavdelning var att det fanns väldigt lite hierarki. Läkare kallades för namn, uskorna var inkluderade på ronden och fick berätta hur våra små patienter hade haft den dagen. Vilken skillnad! I början var det lättnad men lite sjukt med tiden kände jag att jag saknade utrymme för att visa känslor: ingen var aldrig synligt arg eller ledsen eller stressad. Uttrycket “hej hur mår du?” var en hälsning, inte en genuin fråga från någon som verkligen ville veta hur jag mådde, det tog bara  tid att lära sig det och att svälja alla ord som jag egentligen skulle ha velat säga.

Sakta men säkert fick jag min svenska barnmorskelegitimation och började jobba först på BB och senare på förlossningen: väldigt ofta tänkte jag och tänker fortfarande nu på mina kollegor i Italien “Dom skulle verkligen se det här, dom skulle också börja med det där, titta om dom visste att man kan ha det så eller då”. Allt kommer att komma, i sin tid, när det är moget, Elisa, oroa dig inte. Jag tappade en del kompetenser som till exempel att vara operationssjuksköterska vid kejsarsnitt eller manuell placentalösning, assistera narkosläkare vid intubation eller under kejsarsnitt men det som är viktigast är att jag kan vara barnmorska! Debatten är just nu enorm i Sverige och jag håller med om att vi har mycket utrymme för förbättringar i vårt yrke, vi skulle absolut kunna starta birth centers som Italien till exempel har, både privata och offentliga… men i början var jag bara glad att vara barnmorska här, jag såg inte problemen.

Jag såg möjligheterna som svenska samhället erbjuder

Samtidigt som jag såg möjligheterna inom barnmorskeriet såg jag också möjligheterna som svenska samhället erbjuder för queera personer. I Italien hade jag smyghjälpt ett par med två mammor att sätta igång samamning men hade aldrig berättat för någon, jag var för rädd. Jag hade aldrig vågat heller utforskat dom delar av mig själv som för olika anledningar skuggades, med flytten till Sverige och skilsmässa efter ett år öppnade möjligheten till det också. Jag var fri och jag fick vara mig själv. Då skedde det av sig själv: processen från att förespråka för kvinnor och födande blev också att förespråka för regnbågsfamiljer och queera personer. Efter att jag hade läst allt möjligt, informerat mig om statistiken om psykisk ohälsa (orsakat av vården eller inte) bland queera personer, komorbiditet osv kände jag att jag borde göra något. Fick träffa personer, prata och det pratande var idén att hjälpa mer konkret och erbjuda samtal och amningsstöd, samtidigt som jag började samarbeta med RFSL.

Jag ville öka tilliten till vården, jag ville skapa en trygg plats för dom som inte vågade fråga, för dom som inte hittade svar och då  fick jag gå hand i hand i deras resa med en familj med tre föräldrar, en transpappa, några självstående, många par mammor, fick gå i klädbutikerna och välja kläder tillsammans med en icke-binär gravid förälder och hjälpa till med panikångest i omklädningsrummet. Det var den stunden i mitt yrkesliv jag älskade mest, dessutom bistod jag också med hemfödslar som gav mig lycka, jag känner mig ärad att bevittna ett så empowering moment. Att bistå hemma är också en feministisk handling, du som barnmorska väljer aktivt att stötta valet en familj gör, valet den födande gör om och med sin kropp, ett val som kommer påverka hens liv.

Innan jag födde mitt barn (2012) var för mig som barnmorska amning något obehagligt för att “jag ville inte röra/peta på andras bröst”… kanske  var jag då redan lite klok och visste, som senare skulle riktlinjerna säga, att man inte ska röra ammandes bröst. Efter att jag födde barn ändrades mitt synsätt och fokus flyttades på barnets perspektiv, jag lärde mig att lite på barnet, hon visste när hon var mätt och när hon var hungrig, hon hade överlevnadsinstinkt, jag skulle bara ha funnits för henne. Efter två års amning och pluggandet började jag nörda in mig i amning och började undervisa i Italien på UNICEF/WHOs amningsutbildning för vårdpersonal och reste en del runtom i italien för att prata till vårdpersonal om positiva effekter av hud mot hud efter födsel tillsammans med en barnläkare.

Det kom av sig själv att dom sakerna jag var mest intresserad av och dedikerad till skulle gå ihop när jag väl kom i Sverige, amning och regnbågsfamiljer, trots jag gillar ordet queer, det innebär en mer politisk betydelse och jag kallar mig själv som queer. Där känner jag att mitt ursprung i en multi-minoritets familj vattnade alla celler i min kropp, jag brinner för att minoriteter, alla minoriteter, är en levande del av samhället och har samma rättigheter. 

Jag lärde mig också vad intersectional feminism är och tänkte “titta det är så man kan vara, så enkelt är det”.

Foto: Ulrika Casselbrant

Mina tankar om inkludering

Att inkludera i sitt tal och i sin vardagspraktik mina egna tankar om minoriteter är feministisk för mig. Sista definitionen (Oxford University) av feminism är “the advocacy of women’s rights on the basis of the equality of the sexes”… vilka kön? alla för mig! man, kvinna, icke-binär, fluid, agender mm.. Min tanke, och jag vill understryka att jag tänker så men vill inte säga att jag har rätt, är att likasom man har rätt att själv bestämma med sin kropp hur man vill föda, om man vill behålla graviditet osv (reproduktiva rättigheter) så har man rätt att bestämma och känna vem man vill älska, hur man vill bli kallad, vilket könsidentitet man har osv. Vi är däggdjur, ja, men vi har den där lilla delen av hjärnan som heter cortex som komplicerar lite saker så dom som drar parallellt med djur och säger “djur är inte homosexuella” behöver plugga lite mer, sorry for det.

Jag är en glad cis-kvinna som mår bra i min kvinnliga kropp. Om jag läser någonstans “födande” i stället för kvinnan är jag bara glad för att jag tänker att jag kan använda den artikeln och skicka till alla dom som inte definierar sig som kvinna och föder barn. Det tar mig inte bort dignitet eller jag känner inte att om jag läser ordet kvinna är jag mer respekterad. Jag tänker ofta på alla kvinnor (ja, i detta fall var dom kvinnor) som har kämpat för att få deras röst hörda och jag är tacksam för dom som har gjort det för mig, min dotter och alla kvinnor. Nu är det dags att hålla våra händer tillsammans, kvinnor, queera, icke-vita mm för att vi behöver varandra för att inte vara sköra. För att få våra röster hörda utan att behöva skrika.  Kimberle Crenshaw, den amerikanska akademikern som myntade ordet “intersectional feminism” i 1989 berättade för Times att det är  “a prism for seeing the way in which various form of inequality often operate together and exacerbate others” och “ looking through an intersectional feminist lens, we see how different comunities are battling various interconnected issues, all at once. Standing in solidarity with one other, questioning power structures and speaking out against the root causes of inequality are critical actions for building a  future that leaves no one behind”

I slutändan tycker jag också att vi som vårdpersonal har en plikt: samhället förändras väldigt snabbt och kontinuerligt och vi behöver och måste vara uppdaterade med samhällets förändringar, detta innebär såklart att vara normmedvetna och inkluderande i språk samt korrekta och icke dömande, oavsett om personen vi pratar med är queer, muslim, invandrare mm. Jag har fått förfrågan nu att prata för vårdpersonal om amning och regnbågsfamiljerna och detta är bland de svåraste och mest tillfredsställande uppdrag någonsin: att möta fundersamma blickar, motstånd men också genuin nyfikenhet och öppet sinne.

Tack kollegor för att ni vågar fråga och ifrågasätta, tillsammans är vi den förändringen världen behöver “

Changing the world with love one birth at at time” (Ibu Robin Lim).

Till Helena, Bea, Paola, FrancescaM, Rita, Ingrid, MariaD, Maura, Valentina, Elisa, Enrica, Fracesca DT och alla andra häxor som gjorde skillnaden.

Att vänta och föda tvillingar

Av Malin Mejstad

Mitt namn är Malin. Jag har en stor och bullrig familj, men vägen hit har varit krokig. Det här är min historia.

Hösten 2012 är jag gravid för första gången. I vecka 18 på ett barnmorskebesök lyssnar barnmorskan med doppler på bebisen, men hittar inget hjärtljud. Ett ultraljud ett par timmar senare bekräftar att ett foster finns, men att det slutade växa i vecka 15. En dryg vecka senare genomgår jag en medicinsk abort. I min hand ligger en missbildad liten pojke.

Det dröjer inte länge tills jag är gravid igen. I vecka 18 hör vi det vackraste ljudet: ett hjärta som slår starkt som en ardennerhästs. På rutinultraljudet visar det sig att glädjen var kortvarig. På skärmen ser vi ett foster som har tarmarna utanför magen och en läpp-, käk,- och gomspalt. På det utökade ultraljudet i samband med fostervattensprov en vecka senare ser läkaren också hjärtfel och njurfel. Fostervattensprovet visar på en Trisomi 13  och vi får veta att de med denna kromosomavvikelse sällan överlever graviditeten och om de gör det så lever de sällan mer än ett par månader. Vi beslutar oss för att göra en abort och ansöker hos Socialstyrlsen. På skottdagen 2013 föder jag ut en liten pojke. 

Den stora känslan jag bär med mig efter dessa upplevelser är att trots att det värsta hänt, så har ingenting förändrats. Jag har samma man, bor i samma hus, har samma vänner, går till samma jobb och går samma runda i skogen. Det är som att vi har målat upp en bild av framtiden, men att den bryskt suddats ut. Det gör ont. Men det gör inte i närheten av så ont som jag skulle trott, för ingenting har ju förändrats mer än min bild av framtiden. Det är trösterikt.

Under sommaren som följer blir jag gravid igen. I vecka 34 stöter vi på en bekant som är barnmorska och skriver sin doktorsavhandling på temat ”kvinnors upplevelser av andras reaktioner på sina planer att föda hemma”. Den kvällen tänds en glöd i mig när jag förstår att det faktiskt går att välja var man vill föda, även om jag inte hade fått den valmöjligheten från vården.

Med bara ett par veckor kvar av graviditeten planerar vi för en hemförlossning och lyckas hitta två barnmorskor som har möjlighet att bistå oss. Ett par dagar efter BF vaknar jag mitt i natten av att vattnet går. Dessvärre är det mekoniumfärgat, så vi beger oss till sjukhuset. Det är snöstorm och det tar oss 1,5 timme att köra dit, men vi ligger bakom plogbilen och värkarna är hanterbara. En av våra hembarnmorskor börjar sitt skift drygt 8 timmar efter att vi anlänt på sjukhuset och med hennes stöd och guidning sitter jag på förlossningspallen, med min man bakom, och föder barn. I min famn håller jag plötsligt ett livs levande barn, vår dotter. Min känsla är ren eufori och jag är uppfylld av känslan att jag gjort det. Jag har fött barn! Jag berättar för vänner och bekanta att jag har haft en “hemfödsel på sjukhus”. Med all den kunskap och erfarenhet jag har idag nästan 10 år senare, förstår jag att det betyder att jag födde i min egen kraft, med en barnmorska som trodde- och litade fullt ut- på min förmåga att föda. Jag känner mig oövervinnerlig.

Ett och ett halvt år senare föder jag vår andra dotter hemma i sovrummet en ljuvlig sommarmorgon. Även hon föder jag sittande på en förlossningspall med min man bakom mig. Samma barnmorska som förra gången guidar och stöttar och bistår. Lyckan är total. Allting är perfekt.

Att bli mamma

Att bli mamma förändrar mig på djupet. Jag hittar nya sidor av mig själv, och jag älskar det jag hittar. Jag känner mig för första gången i livet BRA på något. Jag är NÅGON. Jag fylls med liv. Jag utstrålar liv och jag ger liv.

Min längtan efter ett tredje barn låter inte dröja på sig. När yngsta är nio månader börjar vi försöka och efter ett par månader är vi gravida igen.

Intuition

Under graviditeten hopar sig tecknen på att vi väntar tvillingar. Jag drömmer drömmar, vi får flera nya bekantskaper som har eller väntar tvillingar, jag upplever en helt bedövande trötthet och så är det det där med ett 10 pack ekologiska ägg som alla hade dubbel äggula…. Vi slår enträget bort tecknen med argumenten att det inte kan vara så, eftersom vi inte skulle klara av fyra barn under 3,5 år.

På rutinultraljudet i vecka 20 får vi reda på att våra föraningar stämmer och att vi faktiskt väntar tvillingar. Vi bryter ihop i vårt livs längsta skrattanfall. Vi skrattar så mycket och så länge att barnmorskan väljer att lämna oss ifred ett par minuter. När hon kommer tillbaka skrattar vi fortfarande så att vi kiknar. Och den där skrattande, bubbliga och lyckliga känslan håller i sig flera veckor. Jag känner mig otroligt rik och lyckligt lottad. Tänk att jag som först inte kunde få några levande barn nu är på väg att blir fyrbarnsmamma. Exakt en vecka efter att vi får reda på att vi väntar tvillingar köper vi ett nytt större hus. Livet känns härligt och spännande.

Ett svart hål

Ett par veckor senare ramlar jag dock ner i ett stort svart hål som det tar mig flera månader att kravla upp ur. Den bubbliga lyckan är som bortblåst efter en förlossningsförberedande kurs speciellt utformad för blivande tvillingföräldrar. Det är mycket medicinsk information, det är mycket risker och det är många sanningar som presenteras, mycket ”så här ÄR det”. Strategier som presenteras kommer från en helt annan föräldraskapstil än jag och min man har. Nedtryckt i skorna går jag därifrån. Det är som att jag målat upp en bild i mjuka pastellfärger och att någon bryskt målar om bilden i en märklig blandning av svartvitt och skrikigt neon. Jag känner mig helt maktlös och fråntagen både min kraft och min förmåga. Jag ser bara skräckfyllda scenarion och omöjliga situationer. Vanmakten är förlamande. Jag känner hur den person jag blivit sedan jag födde mina två första barn försvinner och tynar bort.

Parallellt med detta bär jag på en stark känsla av skuld. En känsla av att jag har förstört vår familj eftersom jag har släppt två ägg. Jag gråter oändligt mycket tårar. Jag är vilsen och känner mig ensam.

Uppfångad

Min barnmorskan på mödravårdscentralen ser mig och skickar remiss till mödravårdspsykologen som lyckas fånga upp mig och bogsera in mig till land. Hon hjälper mig att hitta tillbaka till glädjen över att få bli förälder igen, lyckan över att berikas med liv och förvissningen att jag både kan föda mina barn och är kompetent att ta hand om mina fyra barn.

Min inre röst

Sakta börjar jag hitta min inre röst och den kraft som burit mig genom de senaste åren. Jag kontaktar en doula för hjälp att hitta vägar framåt, och med hennes vägledning hittar jag tillbaka till min autonomi. Jag är inte per definition en vandrande riskbomb. Jag är Malin, en kvinna som gjort två medicinska aborter, och med urmoderlig kraft fött två levande barn. Jag är Malin och nu ska jag föda två barn till, på mitt sätt i all min kraft.

Jag väljer sjukhus med omsorg. Jag formulerar ett förlossningsbrev som tydligt beskriver mina behov. Jag låter personalen veta att jag har två otroligt stärkande födslar i bagaget och att jag vägrar låta sjukhusets rutiner, PM, risktänkande och ”för säkerhets skull” förstöra mig och min upplevelse av att föda barn. 

Deras födelsedag

Så kommer dagen, den 5 juni 2017. Jag vaknar på småtimmarna med milda värkar och väcker min man som ringer efter barnvakterna. Jag går och ställer mig i duschen med en hård varm stråle på magen. Det känns gudomligt. Jag är pirrig och förväntansfull. Barnens farmor och farfar kommer och jag lämnar motsträvigt vattnet och värmen och vi beger oss mot sjukhuset. Vi anländer strax innan 6 på morgonen och får ett rum som vetter ut mot havet. Vi ser solen gå upp över sundet. Jag spenderar hela dagen i sängen. Precis som jag vill och precis så som jag behöver:

Med slutna ögon.

I total tystnad.

I fullt fokus.

I min inre värld.

Födseln

I detta fokus, i mitt labour land, är jag kvar tills upploppet och krystfasen. Under vissa påtryckningar beslutar vi att ta hål på hinnorna för att det ska bli födsel snart. Då är närvaron på rummet hög. När tvilling 1 står i genomskärning som det så fint heter, trycks det på en ljudlös larmknapp som gör att rummet fylls på med ytterligare personal. Det är barnläkare, barnsjuksköterska, obstetriker, barnmorskor och undersköterskor. Jag gissar att det är åtminstone 8 främlingar i rummet. Hon kommer upp på bröstet, men hennes navelsträng är mycket kort och magen är fortfarande stor. Men jag håller henne kvar där under tiden det stökas och bökas. Det är ultraljudsmaskiner och händer överallt. Jag hör ord som ”jag tror jag har en rumpa här”, ”jag känner ett huvud här”, ”jag håller kvar”. Läkaren har ett kraftigt tag om tvilling 2s rumpa från utsidan på magen, barnmorskan har handen inne i slidan och håller guidar ner. Jag vet att detta görs för att de är rädda för är att barn nummer 2 ska lägga sig i tvärläge när det plötsligt finns så mycket plats. Nu börjar väntan på att krystvärkarna ska börja igen. Jag har läst att tvilling 1 redan banat väg för tvilling 2 så jag hade föreställt mig att lillebror bara skulle simma ut utan någon större ansträngning från min sida. Jag känner mig lurad och ber nu om att klippa navelsträngen på tvilling 1 så att jag kan fokusera och få lite mer kraft.

Drygt en halvtimme efter tvilling 1 föds tvilling 2. 

Lättnaden är enorm. Det gick. Det var möjligt. Jag hittade mod och tillit att föda igen, mod och kraft att föda på mina villkor trots att jag visste att det skulle behöva vara mer medicinskt och övervakat. Men det gick.

Jag är intakt i själ och hjärta.

Livet med fyra barn under 3,5 år

Hur blev livet med fyra barn under 3,5 år undrar du? Jo tack, det var minst sagt intensivt. Men vi var kloka och bad om hjälp. Under tvillingarnas första år kom våra föräldrar hem till oss två dagar i veckan. Vi fixar och trixar med vår ekonomi och lyckas vara hemma tillsammans på heltid i 15 månader tills tvillingarna börjar i förskolan. Att vi ber om hjälp från vår omgivning och att vi väljer att prioritera bort allt annat än att vara hemma tillsammans är helt avgörande för att vi står stadigt i vår relation, uppskattar och ser varandra och fortsätter att prioritera familjen och våra barn.

Idag njuter jag av min stora och bullriga familj, den familj som jag alltid har önskat mig. Den långa och krokiga vägen in i föräldraskapet har hjälpt mig att hantera utmaningen med fyra små barn. När andra uttalar sin beundran och förundran över att vi klarar av det, så är min starkaste känsla tacksamhet. Tacksamhet för att jag överhuvudtaget fick barn. Tacksamhet för att jag har fått äran att sortera och vika triljoner små bodys och strumpor, sopa smulor från golvet och natta barn i flera timmar. Det är faktiskt inte alla som får det.

Sedan snart fyra år tillbaka är jag utbildad doula och en del av Din Gravidcoach, verksamma i södra Sverige. Vi erbjuder förlossningsförberedelse och doulastöd, men det vi verkligen erbjuder är trygghet och empowerment. För vi vet att det som spelar roll när vi föder är i vilken känsla vi föder. Jag har skapat en unik förlossningsförberedande kurs för blivande tvillingföräldrar, med förhoppningen att ingen blivande tvillingförälder ska ramla ner i ett svart hål och känna vanmakt som jag gjorde. Jag vill att alla, oavsett förlossningssätt och förlossningsplats, ska gå starka ur sina förlossningar- och trygga in i föräldraskapet.

www.gravidcoach.se/tvillingkurs

Jag är en del av något större

Av Katarina Svensson Flood

Jag heter Katarina Svensson Flood och har arbetat som barnmorska i drygt sju år. Jag bestämde mig när jag var 19 år gammal att det var barnmorska jag skulle bli och att jag skulle arbeta på en ungdomsmottagning. Sex år senare, som 25-åring, tog jag min examen och knappt två år senare började jag arbeta på Sveriges äldsta ungdomsmottagning i Borlänge där jag sen arbetade i fem år. Det var lika roligt och givande som jag hade föreställt mig som nittonåring. Att bli barnmorska är ett av mina bästa beslut.

Min tid som barnmorskestudent

Något jag inte hade räknat med under min utbildning var hur förälskad jag skulle bli i att närvara vid förlossningar. Jag har ju aldrig varit den som har klarat av oväntade händelser, snabba beslut eller hög press. Som barnmorskestudent kände jag mig orolig för hur jag skulle hantera just denna stress, att ha koll på flera födande och kunna ansvara för det största som en människa kan vara med om; att föda och födas. Hur skulle jag kunna räcka till, hur skulle jag kunna vara ett bra stöd? Det visade sig att när jag som student fick fokusera på en födande åt gången, vilket är något jag önskar alla barnmorskor möjligheten till, då var jag väldigt bra på att erbjuda stöd och råd under förlossningar. Jag minns min tid som barnmorskestudent på förlossningen med värme och glädje och hade svensk förlossningsvård sett annorlunda ut hade jag kunnat se mig själv arbeta på en förlossningsklinik under många år. 

Året efter min barnmorskeexamen blev jag gravid med mitt första barn. Under en av de sista skälvande dagarna av 2017 fick jag vara med om det som så många andra genom historien också varit med om, det som fört mänskligheten framåt och givit oss nytt liv. Jag födde mitt första barn. Våren 2020, precis när restriktioner infördes för covid – 19, fick jag återigen vara med om det största som finns, jag födde mitt andra barn.

I nuläget är jag gravid med mitt tredje barn och jag känner mig just nu övertygad om att detta kommer vara sista gången jag kommer få vara med om en egen förlossning. Det känns både sorgligt men skönt. Jag har fått uppleva denna kroppsliga och själsliga förändring snart tre gånger och förundras fortfarande hur mycket jag kan känna, tänka och utvecklas när det kommer till hur jag ser på graviditeter och förlossningar. 

Fyra generationer! Här är mina två barn med.

Kvinnohälsa och historia

Förutom mitt stora intresse och passion för kvinnohälsa och barnmorskeyrket har jag länge haft ett stort intresse för historia. Självklart är det bästa att kunna kombinera mina favoritämnen! Både kvinnohistoria generellt och historia med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa är något jag tycker är oerhört spännande. Detta i kombination med en önskan om att utforska min egen historia fick mig att våren 2022 bestämma mig för att jag skulle försöka intervjua kvinnor i min och min mans familj med fokus på hur de upplevt sin uppväxt och liv med fokus på just sexualitet och reproduktion. Jag ville skriva om hur kvinnor haft det och om tidigare generationer kan påverka de nästkommande. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på det faktum att denna idé faktiskt kommer att utmynna i en bok som planeras att ges ut under nästa år.

Förutom fakta kring hur kvinnors rättigheter och möjligheter sett ut under 1900 – talet med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa består boken även av berättelser från tretton kvinnor, den äldsta född 1925 och den yngsta är jag själv som är född 1990. Tre gånger får vi följa kvinnor från tre generationer; mormor, mamma och dotter. Resterande gånger är det endast mödrar och döttrar som berättar om sina erfarenheter. 

Den äldsta kvinnan är min mans farmor: hon förlorade sin egen mamma i barnsäng i slutet och 1920 – talet när hon bara var några år gammal. Själv födde hon sitt första barn som 19-åring i början av 1940 – talet och sitt sjunde och sista barn i början av 60- talet. Hon beskriver att något av det svåraste som småbarnsmamma var bristen på rinnande vatten och att familjen endast hade ett utedass när hon var ensam med fyra barn mellan åldrarna 0 – 6 år medan mannen arbetade i skogen under veckorna.

När jag själv skrev om det svåraste med att vara mamma handlade det mer om den ständiga känslan av att inte räcka till, att inte veta om jag gör det bästa för mina barn, tvivlet på mig själv och min förmåga som mamma. Det är med stor ödmjukhet jag ser hur våra förutsättningar som kvinnor och mammor har förändrats med tiden. 

Alla kvinnor i min kommande bok har givit liknande svar på vad det bästa med att vara mamma är. Svaren handlar om kärlek och om möjlighet att få vara en del av sina barns liv. Flera har även pratat om hur de velat göra saker annorlunda och kanske bättre än sina egna mammor. Även om vi fötts under olika tidsperioder och med olika förutsättningar har många känslor och tankar varit gemensamma och återkommande bland berättelserna. 

Min förhoppning med denna  bok är att ge fler en insikt i hur kvinnor kämpat och levt under 1900-talet. Jag vill att detta ska vara en skildring av kvinnors styrka, mod och kärlek. Jag vill att kvinnors berättelser ska få samma uppmärksamhet och samma status som mäns. Jag vill se en förändring kring vad vi pratar om. En revolution, en historisk skillnad. Jag vill göra skillnad för mina egna barn, för deras mödrar och för kommande generationer.

 Jag hoppas att mina barn kommer att läsa denna bok och känna vördnad och respekt för de generationer av kvinnor som gjort deras liv möjligt. Och jag hoppas att du som läser blir inspirerad att inleda samtal med kvinnorna i din egen familj. 

Att få berätta sin historia har varit terapeutiskt för många

På förhand såg jag detta projekt som något spännande och intressant, jag såg fram emot att få ta del av allas berättelser och att få dela dem med andra. Vad jag inte hade räknat med var hur alla vittnesmål påverkat både de som valde att dela med sig av sina liv och mig själv. 

Flera av de jag har pratat med har efteråt verkligen tackat för samtalet och för att jag har låtit dem berätta. De har tyckt att det varit både givande och jobbigt att prata om dessa saker och en av mina mostrar uttryckte att det nästan var terapeutiskt att prata med mig om detta, flera av de hade knappt pratat om sina graviditeter och förlossningar sedan de hände.  

Samtalen har haft en form av terapeutisk inverkan även på mig och jag har kommit min och min mans familj så mycket närmare på flera sätt. Jag har fått ta del av saker som få andra känner till och fått dela fina stunder med de som deltagit. Att få lyssna till när någon berättar om viktiga händelser i sitt liv gör att man får en annan bild av den personen jämfört när man bara pratar om ytliga saker med varandra under korta möten. Jag har även förundrats över hur många livsöden det finns. Tänk så många oberättade historier det finns bland världens alla kvinnor – så många erfarenheter som bara faller i glömska för att vi inte pratar om dem. 

Dokumentera din tid som gravid!

Mitt råd till dig som ännu inte har några barn är att du om du någon gång är gravid ska skriva ner dina tankar och känslor under graviditeten; fotografera, arkivera, bevara. Skriv om din upplevelse, om din förlossning, prata med dina barn om hur det var. Prata med dina vänner, prata om hur det kändes att föda. Våga berätta, våga stå för att det är otroligt olika att föda och vara gravid. 

Till dig som redan fött barn är det aldrig för sent att skriva ner dina tankar och känslor. Den äldsta kvinnan i boken födde sitt första barn för snart 80 år sedan men hon kom ändå ihåg mycket när vi pratade om det. Graviditeter och förlossningar är stora händelser i livet och de flesta kommer ihåg många detaljer när man får prata om det. Att bevara dessa minnen till kommande generationer kan ha stor betydelse. 

Jag ser berättandet som något läkande och tror att vi kan få en större förståelse för våra egna upplevelser när vi får en chans att berätta våra egna historier och ges möjlighet att ta del av andras erfarenheter och livsöden. Jag har fått en större förståelse och acceptans för min uppväxt och min familj tack vare att jag tagit del av de livsöden som finns. De flesta har gjort sitt bästa, utifrån de förutsättningar de getts av sin egen uppväxt och samhället. Jag har funderat mycket på generationsövergripande trauman, ideén om att jobbiga händelser som en person är med om kan påverka måendet inte bara för hen själv utan även för kommande generationer. Kan vi vara den första generationen med tillgång till stöd som kan läka våra generationstrauman? Jag vill hoppas och tro att det är så, att det lidande som påverkat relationerna mellan många människor i min familj någon gång kan få en chans att läka.

Även min egen läkning har kommit långt genom att jag tagit del av andras berättelser samt kunnat sätta ord på hur jag mått och känt mig under mina två första graviditeter och förlossningar. Det finns fortfarande mycket att bearbeta men jag ser fram emot att ännu en gång vara en del av denna upplevelse, att vara gravid och födande för mig närmare de som gått före och de som kommer. Det är för mig att vara en del av något större vilket är en tröst när det ibland känns överväldigande. Andra har gjort det innan och andra kommer göra det efter mig. Jag är inte ensam. 

Här är en länk till mitt instagramkonto @sexetochreproduktionen

Att stötta någon som vill föda fysiologiskt

Av: Hanna Pauser Lindgren

Foto: Elisabeth Jubelin

Jag sitter i väntrummet på en förlossningsklinik och inväntar mina klienter som jag är doula åt. Väntrummet är starkt upplyst av lysrör och en tv-skärm med stark skärmstyrka och högt ljud påslaget.

Det är samma rum som jag kom till när jag skulle föda min son. Jag har varit här några gånger sen dess men det här är första gången jag sitter ner en längre stund och hinner reflektera.

En varm känsla sprider sig i bröstet. Det känns väldigt fint att mina klienter kommer att mötas av någon de känner som bara är där för att stötta dem.

Det är en känsla av att det nu är ordning där det tidigare varit oordning. Och det känns som att det inte finns någon annan plats jag ska vara på.

Värkarna startar

Jag var gravid med mitt första barn och såg fram emot att föda. Jag ville uppleva det som hände i kroppen hela vägen även om jag förstod att det skulle bli intensivt och utmanande. Så länge min kropp fick vara ostörd och jag kunde undvika onödig medicinsk inblandning kände jag mig trygg. Jag hade förberett mig noggrant och skrivit ett strikt förlossningsbrev.

Jag hade lagt mig för att sova en stund på eftermiddagen efter en promenad i det blåsiga septembervädret. När jag vaknade hade det mörknat ute. Min man kysste mig och några sekunder efter det kände jag ett litet sting av smärta i livmodern. “Oj – nu hände det något” sa jag. Efter tio minuter kom en till molande sensation och de fortsatte ungefär var tionde minut. Inom en timme hade jag intensiva värkar som krävde hela mitt fokus.

Jag hittade instinktivt en position med breda knän framåtlutad mot en hög av kuddar och täcken. Jag försökte nå den där djupa avslappningen som jag förberett mig för, men det gick inte. Tanken på hur det skulle gå att åka till sjukhuset låg som ett tunt skikt mellan mig och avslappningen.


Efter några timmar bestämde jag mig för att vi skulle åka in trots att mina värkar ännu inte nått tre värkar på tio minuter. Det var så intensivt och jag behövde få landa och släppa tanken på att behöva åka iväg.

Värme & kyla – mörker & ljus

När jag klev ut på sjukhusets parkering började jag känna mig övermannad av smärtan. Att befinna sig på en kylig parkering mitt i natten i det här tilltsåndet kändes både surrealistiskt och fel.

Vi klev in i det starkt upplysta väntrummet och möttes av en undersköterska som ledde oss vidare in till ett litet mottagningsrum med en brits för att invänta en barnmorska.

Vågorna fortsatte att rulla in och kändes allt mer omöjliga. Jag kände snabbt att jag behövde kissa, men det kändes som en oöverstiglig utmaning.


Mellan två värkar skyndade jag så snabbt jag kunde genom det upplysta väntrummet till toaletten i andra änden av rummet. Jag hoppades innerligt att jag skulle hinna tillbaka innan nästa värk.

“Finns det så man kan ha lite svagare ljus?” frågade jag genom dörröppningen i riktning mot receptionen. “Nej tyvärr, jag tror inte det”.

Värken kom när jag satt på toan under lysrören med en våg som slog ut mina sinnen. Jag tittade på plastgolvet och övervägde att lägga mig i fosterställning.

När värken var över skyndade jag gråtfärdig tillbaka till vårt lilla rum. Det som känns jobbigast var att vara i en miljö som kändes så offentlig när jag kände mig så utsatt och svag. Barnmorskan konstaterade att jag inte var tillräckligt öppen och att det ändå var fullt på avdelningen, men jag sa att “vi åker ingenstans” och de lät oss stanna i mottagningsrummet.

Avslappning & trygghet

Först kändes det omöjligt att stanna i det lilla rummet med enbart en hård brits och inget rörelseutrymme alls. Men känslan av att bli lämnad ifred och ha en egen sfär började sprida en känsla av lugn i min kropp. Det var bara vi två igen och vi skulle ingenstans.

Vi släckte så det blev nästan helt mörkt. Min man började stryka på min hand och började viska ord för att lugna mig och guida mig ner i avslappning. Långsamt, långsamt kom avslappningen.

Myset, hans röst, mörkret. Smärtan i vågorna fanns där men det var som att någon lagt ett oskarpt och drömlikt filter över hela mitt medvetande.

Jag somnade och rörde mig mellan sömn och knapp vakenhet i takt med att vågorna kom och gick. Timmarna gick. Det var intensivt men hanterbart – och vackert.

Vikten av stöd

När vi skulle förflytta oss till förlossningsrummet väcktes jag ur mitt transliknande tillstånd och smärtan ökade successivt igen tills den återigen kändes ohanterlig.

Jag badade någon timme i badkaret men kände att vattnet var för kallt och hade svårt att slappna av med två främmande personer i rummet som stod över mig.

Barnmorskan som vi blev tilldelade var på rummet hela tiden, men verkade ovan och lite tafatt inför situationen. Samtidigt verkade min man bli påverkad av hennes närvaro och tog ett steg tillbaka i sin roll som stöd.


Hon strök försiktigt mitt hår och sa “du gör precis rätt” men eftersom jag inte kände att det var hanterbart fick hennes ord motsatt effekt. De tycktes bara bekräfta att det inte fanns något mer att göra.

Ingen tryckte på mina höfter eller knän, ingen TENS plockades fram, inga ställningar eller rörelser föreslogs och rummet var knappt mörklagt med lysande skärmar.

När jag ser tillbaka på situationen nu, med den kunskap jag numera har som erfaren doula, är det tydligt att jag saknade stödet av någon med kompetens att stötta vid fysiologiska födslar.

Utifrån situationen var det rätt beslut att ta emot en epidural, eftersom stödet och kompetensen jag behövde inte fanns där.

Epiduralen satt jättebra och jag fyllde på glest och med halv dos. Det gjorde det lättare att ta kontroll över situationen och börja be om vad jag behövde. Min man tryckte på mina knän och jag kunde andas igenom värkarna.

Som tur var behövdes inga fler interventioner och jag kunde krysta på egen impuls. Det kändes som ett återtagande.

När huvudet stod i genomskärning och barnmorskan bad mig sluta krysta och andas sa jag “nehe du” och krystade ut honom ändå utan någon bristning.

Gynnsamma förutsättningar och naturlig smärtlindring

Att stötta någon som vill föda fysiologiskt handlar inte om att förmå eller uppmuntra dem att härda igenom ohanterbar smärta. Det handlar om att hjälpa till att skapa förutsättningar där intensiteten i värkarna upplevs hanterbara, i alla fall fram till övergångsfasen, men det brukar vara en betydligt kortare fas. Det handlar också om att adressera smärtan om det behövs. Om man föder på sjukhus är det ännu viktigare eftersom det alltid kommer att vara en rad moment och miljöer som påverkar nervsystemet.

När det är hanterbart kan det fortfarande vara oerhört intensivt och utmanande, men det som är utmärkande är att den födande är kvar i det. Hon uttrycker ingen desperation, uppgivenhet eller vädjande.

Höftpress, foto Anna Ejemo

En blick full av tillit

Jag får höra att mina klienter har kommit. Jag släpper tankarna på min egen födsel utan någon svårighet och lämnar väntrummet bakom mig. När jag kliver in i förlossningsrummet ser de lättade ut över att se mig, men jag märker att hon har det väldigt tufft. Jag sätter mig på huk med händerna på hennes knän och börjar prata lugnande med henne.

Jag provar att börja guida till avslappning men märker att hon har för ont och att det mer verkar skapa stress så jag byter spår. Jag påminner om att de precis har rest i bil och anlänt till en ny plats. Nervsystemet behöver få landa och hon har ingen naturlig smärtlindring på plats. Vi kan försöka hitta en ställning som funkar bättre – det finns många steg vi kan ta, vi kan börja där. Hon tittar upp och möter min blick i full tillit “Okej” och tonfallet är “okej – vi kör!”


___

Mitt namn är Hanna Pauser. Jag bor på Ekerö med min familj och arbetar som doula i Stockholm.

Connecta gärna med mig på Instagram @doulabyn eller på www.doulabyn.se

Doulamamman

Av Anneli Lundblad

Hej på er!      

Jag heter Anneli Lundblad även kallad Doulamamman.
Jag är 61 år, gift, har 3 vuxna döttrar, 3 barnbarn och bor i Stockholm.

Här berättar jag om när jag tog mig an min största utmaning i livet. När jag tog klivet mot drömmen och sa upp mig från min fasta tjänst vid 59 års ålder. 

Hur började allt?


I unga år jobbade jag med ekonomi men efter att jag själv blev förälder kände jag i mitt hjärta att möjligheten att få jobba med barn var det jag egentligen ville. Jag började därefter som dagmamma i en grupp med tre kollegor. Tillsammans utvecklade vi och startade ett personalkooperativ i förskolans värld som vi drev i över 30 år. Att varje dag få jobba med barn i olika åldrar var utvecklande och helt underbart. Jag älskade mitt jobb och stöttade föräldrar även efter arbetstid. Efter 30 fina år kom till slut dagen då jag kände att jag måste gå vidare om jag ska ”hinna” pröva något annat jobb.

Eftersom jag har lite ekonomikunskap i botten så sökte jag mig tillbaka till en kontorstjänst.

Jag trivdes bra men saknade att arbeta med människor. Jag ville använda min erfarenhet av livet med barn och finnas i vardagen för föräldrar.

Tankarna snurrade och en gammal dröm kom fram, att bli doula! Jag började då se mig omkring efter de möjligheter som fanns. Jag hittade en utbildning ”Din Gravidcoach” med Anna Tallwe & Emma Philipsson.

På våren 2019 blev jag antagen och jag vet att jag under utbildningen tänkte att jag kanske var för gammal för att få jobb som doula, vem skulle anlita mig?
Men jag vet idag att vi behövs i alla åldrar och vi bidrar med olika energier och personligheter. Att bli doula visade sig vara ett av de bästa beslut jag tagit.

Hur blev jag Doulamamman?

Jag behövde ett namn och det var viktigt att det skulle vara något som representerar vem jag är.
Där och då blev jag: Doulamamman.

Efter ett tag blev jag tillfrågad att bli en del i en etablerad doulagrupp i Stockholm och fick chansen att verkligen komma i gång med att vara backup och få egna uppdrag! Det blev så tydligt för mig att jag var på rätt plats, hela min själ sa att jag ville göra detta.

Tänk att få finnas med vid människors största livshändelse!


Att till en början få bidra med förkunskaper, så de känner att de tar kontroll över sin födsel. För att sedan få äran att vara med och stötta vid födseln, så de kan fokusera, känna sig trygga och hållna både mentalt och fysiskt. 
Att få barn innebär en stor förändring i livet. Att komma hem kan vara skrämmande och skapar många nya frågeställningar. Vi började vartefter få in förfrågningar om vi kunde hjälpa till även efter födseln och fortsätta ge stöd, postpartumstöd. För mig var det något som redan låg varmt om hjärtat och jag tog gärna dom uppdragen när jag kunde. Det var en bra kombination som gav mig drömmen och tankar om att kunna jobba heltid som doula.

Fotograf Stephanie Östlund (www.strandstudion.se)

Min familj såg att jag älskade det jag gjorde, och jag kände starkt att det här var något som jag skulle vilja jobba med på heltid. Jag kunde dock inte hjälpa att tänka tanken “är det riktigt klokt i min ålder?”. Att ännu en gång våga gå en ny väg som dåvarande 59-åring, vilket innebar att säga upp mig från tryggheten och en fast anställning. Hittills hade doulandet varit en bisyssla som min dåvarande arbetsgivare stöttade.

Med min familjs och vänners stöd vågade jag ta klivet. 
Jag bestämde mig för att VÅGA och följa mitt HJÄRTA!  <3

Att få doula och stötta familjer på olika sätt är det som jag brinner för och verkligen ville göra framöver, innan det är för sent. Intuitionen talade högt!
                                                                                           


Kan man klara sig som doula på heltid? 

Ja det kan man, men man måste ha något annat ”ben” att stå på inom doulavärlden.
Något som rör graviditet och/eller tiden efter, samt allt däremellan som är av intresse för den födande.

När jag hade jobbat några år som postpartumdoula ville jag få det att växa och sprida ordet om vad det innebär att stötta upp i den fjärde trimestern. För att kunna skapa alternativa lösningar för dom blivande föräldrarna så kände jag ganska snabbt att en utbildning ovanpå min tidigare erfarenhet av föräldrar och barn var ett måste för mig. 

Efter utbildningen Om Baby & Wellness i Lori Boggans regi blev jag den första ODIS-certifierade postpartumdoulan i Sverige. Men det finns många olika certifieringar idag och vi är många flera med varierande utbildning som jobbar med att stötta genom fjärde trimestern.

Idag är jag glad att området växer, att efterfrågan ökar samt att kunskapen om postpartumtiden blir mer känd. För mig blev mitt andra ”ben” – Postpartumdoula!

Jag gillar att samarbeta med andra doulor och startade därför Swedish Doula Agency. Med visionen om att vi skulle bli ett team av doulor där vi alla har lite olika inriktningar. 

-Varför har vi ingen postpartumkultur i Sverige?

Många kommer hem från förlossningen med nya känslor och frågeställningar och vet inte vart man kan vända sig. Kunskapen finns, men få vet om att det finns stöd rent fysiskt att få privat. Vi är i vår kultur fostrade att klara oss själva, att inte be om hjälp, något som i många andra kulturer är så självklart. 

Som nybliven förälder måste vi våga be om hjälp utan att känna skuld! Anhöriga måste också våga erbjuda hjälp, då vi oftast inte vill besvära. 

Vi borde sprida kunskapen om att inte komma tomhänta till nyblivna föräldrar. Vid ett besök ta gärna med till exempel matlådor eller fikabröd.

Vi måste även respektera tiden, cirka en timmes besök kan räcka i början. Föräldrarnas fokus ska gå till att lära känna den lilla och att skapa nya rutiner i deras vardag tillsammans. Vi behöver förstå att vi behöver ge den nyblivna mamman  tid för att vila, läka och emotionellt bearbeta allt som hänt. Framför allt behöver vi lugn och ro, tid för att få i gång amning och knyta an till sitt barn. 

Jag säger allt detta med värme då vi alla gör vårt bästa.
Ensam är stark men tillsammans blir vi starkare.

-Framtiden

Jag önskar att kunskapen om postpartumtiden och hjälpen som finns att få ska nå alla. Drömmen är att det ska vara möjligt för alla att få det subventionerat och kanske även bli RUT-berättigat med tiden.

Emotionellt och praktiskt stöd är otroligt viktigt i början av föräldraskapet och det kan vara på flera olika sätt. Det kan stoppa många tårar av hjälplöshet och stärka självkänslan, samt hjälpa till att förhindra förlossningsdepression. Stödet kan som sagt vara både från oss postpartumdoulor men lika väl från nära och kära. 

Slutligen hoppas jag ha kunnat inspirera några av er att våga gå er egen väg, att lyssna på hjärtats röst.
Jag är tacksam varje dag för att jag har möjligheten att jobba med det jag gör. Det är få förunnat att få sadla om i senare delen av livet. Vi lever här och nu, vi får inte livet i repris, det är det som är självaste grejen.

Så vem vet, nästa år kanske du vågar ta steget mot din dröm!

Tack för att ni läste fram hit och tack Märta för möjligheten att få vara med i detta forum.

Jag önskar er alla en fin jul och en vit vinter, 

Med värme, Anneli/Doulamamman

Vad är en barnmorskeledd klinik?

Av Märta Cullhed Engblom och Jaqueline Vejlstrup

Jaqueline Vejlstrup är barnmorska på Roskilde Födeklinik i Danmark och har bidragit med sina kunskaper till det här blogginlägget. Roskilde Födeklinik är en barnmorskeledd enhet eller klinik, precis som BB Gårda som snart öppnar i Göteborg. BB Gårda kommer skilja sig åt från Roskilde Födeklinik på några punkter men principen är densamma. Här kommer några frågor och svar om hur saker fungerar på en barnmorskeledd enhet. Frågorna och svaren är översatta från danska till svenska av mig, Märta.

Frågor och svar OM BARNMORSKEKLINIKEN

Något av det bästa vi vet är nyfikna samtal från nya familjer som vill veta lite mer om vad ”den där barnmorskeledda enheten” handlar om. De frågor vi får mest handlar om antal och längd på barnmorskebesök, om vår förlossningsförberedelse och om den relationsbaserade vård som kända barnmorskor kan ge. Och vi bara sprudlar av stolthet över att kunna erbjuda: – 7-11 barnmorskebesök på ca 1 timmes längd – öppenvårdsförlossning med samma 2-3 kända barnmorskor som har följt familjen genom graviditeten och – grundlig föräldra och förlossningsförberedande kurs i mindre grupper med möjlighet till både workshops på kliniken och onlinekurser (för dig som inte kan ta hand om de större barnen).

Vidare erbjuder vi förlossningsbesök efter förlossningen i familjernas hem med amningsvägledning och PKU-test i eget hem och avrundning med postnatal intervju 4-6 veckor efter födseln.

Men det finns också många andra frågor. Nedan har vi samlat några av de vanligaste (och svaren på dem) i hopp om att denna kunskap med din hjälp kan nå några av dem som INTE frågar oss – antingen för att de tror sig veta svaren i förväg eller för att de har aldrig har hört att det finns barnmorskeledda enheter i Danmark.

Fråga 1: ”Men kan vi gå hem polikliniskt, 4-6 timmar efter förlossningen, även om vi föder för första gången? Hur är det med amningen?”

Svar: Oftare än inte måste vi faktiskt skynda oss att skriva färdigt papper efter förlossningen, bara för att våra familjer, både förstagångs- och flerföderskor snabbt vill komma hem till boet med sina nyfödda. Om du kan gå hem 4-6 timmar efter förlossningen och vågar börja amma i ditt eget hem beror på de förberedelser och den information du fått under graviditeten. Om barnet börja amma/ får i sig bra näring på kliniken innan det går hem – och det hjälper vi till med – så behövs bara mer av samma sak tills mjölken rinner andra eller tredje dagen. Dessutom finns vi tillgängliga 24/7 med stöd och tips för framgångsrik amning.

Fråga 2: Men när det inte finns några läkare på plats varken under graviditeten eller förlossningen – är det lika säkert att föda på en barnmorskeledd enhet? Det borde vara tryggare på sjukhuset, där man har snabb tillgång till läkare och kejsarsnitt, eller vad?

Svar: All erfarenhet och forskning visar att barnmorskeledda kliniker och hem är de säkraste platserna att föda på för friska kvinnor utan nuvarande eller tidigare förlossningskomplikationer. En av anledningarna till den höga säkerhetsnivån är att det med den trygghets- och relationsbaserade vården helt enkelt blir färre förlossningskomplikationer och därmed färre förlossningsingrepp – inklusive färre kejsarsnitt och transfusionskrävande blödningar. En annan anledning till den högre säkerheten, trots frånvaron av läkare på kliniken, går att finna i vårt strikta urval. Alla som vill föda hos oss har vi en grundlig intervju med. Här tas alla aktuella hälsofrågor upp och tidigare förlossningar granskas. Det är endast de som är friska som kommer igenom nålsögat.

Fråga 3: Men vad händer om graviditeten inte går som förväntat? … Eller förlossningen?

Svar: Allt, både under graviditeten och under förlossningen, ska förlöpa helt normalt för att du ska kunna föda på kliniken. Våra barnmorskor har lång erfarenhet från både förlossningsavdelningar och hemförlossningar av att upptäcka komplikationer under förlossningen. Vid minsta avvikelse under graviditet eller förlossning överförs proceduren till sjukhuset. Men så kommer den välkända barnmorskan från kliniken och stannar hos familjen tills barnet föds. Dock utan medicinskt ansvar för sjukhusets behandling.

Fråga 4: Men vad händer om plötsliga och oväntade komplikationer uppstår? Händer det aldrig?

Svar: Ja. Även med de bästa förutsättningarna för en normal och okomplicerad förlossning kan förlossningskomplikationer uppstå som kräver medicinsk hjälp. Eftersom det inte finns några läkare på själva kliniken kommer barnmorskan vid avvikelser från det normala förlossningsförloppet att överföra dig till Roskilde sjukhus där du tas emot av sjukhusets barnmorskor och specialistläkare om du också skulle behöva dem. I mycket sällsynta fall av plötsligt uppträdande allvarliga eller livshotande förlossningskomplikationer, till exempel vid stora blödningar efter födseln eller ett allvarligt tillstånd hos barnet, kommer din barnmorska att inleda livräddande behandling och ordna akuttransport med ambulans till Roskilde Sjukhusets förlossningsavdelning. Barnmorskan följer alltid med ambulansen, där hon fortsätter all behandling som påbörjats tills ambulansen når Roskilde sjukhus. Det är 7 minuters transport till Roskilde sjukhus.

Fråga 5: Men hur kan man vara säker på att klara av sådana plötsliga och allvarliga komplikationer?

Svar: För att vara skarpa på dessa sällsynta händelser uppdaterar vi oss regelbundet och underhåller och tränar de akuta färdigheter som kan rädda en mamma eller ett barn. En del av denna professionella uppdatering övervakas och finansieras av Region Själland och hålls varje år tillsammans med hemförlossningsbarnmorskor, förlossningsläkare och barnläkare från Regionens övriga födelseorter. Dessa dagar av akut färdighetsträning är effektiva och absolut nödvändiga för att hålla hem- och klinikbarnmorskor i form, eftersom de verkliga komplikationerna – det vill säga de där livräddande färdigheter kan behövas, inträffar så sällan – delvis på grund av våra ”stränga” regler för vilka som kan föda hos oss.

Fråga 6: Är det inte farligt att bli förflyttad under förlossningen och hur många behöver förflyttas?

Svar: De senaste årens erfarenheter av barnmorskeenheter i Region Själland har visat att ca. 25 % av klinikfödslarna flyttas till sjukhuset. Denna andel är något större än utomlands och det beror bl.a. på att en relativt stor andel av kvinnorna som väljer att föda på en vår avdelning i Danmark är förstagångsföderskor. De har längre och mer krävande förlossningar och behöver därför medicinsk smärtlindring oftare än flerföderskor. De kan bara få medicinsk smärtlindring på sjukhuset.

Fakta om överföringar: Av överföringarna är det bara en av tre som har brådskande karaktär. Och av dessa akuta förflyttningar är det bara ca. en av fyra som behöver behandling för antingen mamman eller barnet. I resten av fallen fortsätter förlossningen på sjukhuset utan komplikationer och utan att något ingripande är nödvändigt.

Fråga 7 Står barnmorskeledda kliniker emot eller kritiska till sjukhusförlossningar?

Svar: Nej! Du ska föda där du känner dig trygg. För vissa (även friska kvinnor) är det på en högspecialiserad förlossningsavdelning med läkare och all tänkbar teknik. För andra är det en liten intim klinik med kända barnmorskor. Det ena är inte bättre än det andra – det möter bara olika familjers olika behov. Dessutom skulle vi på Roskilde Fødeklinik INTE kunna göra det vi gör utan stöd från våra duktiga barnmorskor och läkarkollegor på sjukhusen. Så vi är faktiskt, tvärtom, otroligt glada över det goda samarbetet vi har med regionala Själlands sjukhus och det prehospitala centret, ambulanstjänsten, för att göra klinik- och hemförlossningar så säkra som all statistik och forskning visar att de är. I detta sammanhang tackar vi återigen Region Själland för att de skapat utrymme för dessa skillnader. Med detta visar regionen sin respekt för konventionen om mänskliga rättigheter och kvinnors rätt att bestämma omständigheterna kring sin födelse.

En hyllning, ett lovord från en ’gammeljordmor’

Av Eva Robertson

I mitt bidrag lovordar och hyllar jag traditionella barnmorskor. De barnmorskor med lång erfarenhet förankrade i den plats på Moder Jord där de verkar och med en omfattande kunskap överförd från tidigare generationer. Det är en sinnrik intuitiv evolutionär utveckling som skett under miljoner år för att lägga tillrätta för kvinnor och barns och mänsklighetens överlevnad i samband med födsel, amning, anknytning mellan mor och barn för långsiktigt välbefinnande (1).

På hemsidan till dokumentären “Give Light” (2) ställs frågan; Are midwifery and its tradition dying out or is midwifery the hope for the future? Och de framhåller att “It is time to bridge the gap between traditional wisdom and modern technology”

Jag har undrat mycket över varför inte dessa erfarenheter och denna kunskap inte erkänns, tas bättre till vara på och respekteras i modern medicinsk obstetrisk vård. Det gäller även i länder där de fortfarande är det enda stöd kvinnor kan få i avlägsna landsbygdsområden (3). Jag utgår här från ett samtal med Paula, en Ecuadoriansk kvinna som är under upplärning till att verka som traditionell barnmorska (betyder runt tio års upplärning), där hon förmedlar sina erfarenheter. Detta samtal gjorde ett djupt intryck på mig.

Life giving roots, birth-gifting where mothers gift their life force to the babies they gestate and birth (4) 

Paula talade om traditionell barnmorskepraxis och kunskap -där ingår örtmedicin (plantas sagradas/sacred plants)-som ett hantverk som inte erkänns som ett hantverk och som utmanar modern obstetrik. Den moderna obstetrikens ”Akilles häl” , som hon uttryckte det. Därför ignoreras, undertrycks den och riskeras att utplånas (5).  Paula framhävde att det också finns en ignorans bland många kvinnor idag som inte tar eget kroppsligt ansvar, utan i bekvämlighet och lydiga i ett system lämnar över sig till ’experter’.

Paula betonade att från tidig graviditet (före vecka 20) behöver blivande mödrar ( men även partner, nära familj)  börja att emotionellt förbereda sig för att kunna släppa ’egostyrda kontroll-tankar’ under  graviditeten och inför förlossningen. För att kunna lyssna till sina instinkter, sin intuition och möta de födande krafter tillsammans med sitt barn. Barnafödande tillnärmas som en ceremoni där ritualer förbereder och stödjer kvinnor att ta eget ansvar, få styrka och inte ge efter för rädsla utan ge sig hän sin intuition och de födande krafterna i samarbete med sitt barn. En födande kvinna behöver i födandets slutfas fokusera inåt och samarbeta med sitt barn, använda sina instinkter, vila i ett intuitivt skede -inte störas med ord, frågor som kopplar på ett intellektuellt rationellt tänkande. En födande kvinna kan få stöd med känslor av tilltro, andning, blick och beröring. Barnafödande som ceremoni och med stöd av ritualer har sin grund i att urfolk i olika världsdelar ser människor som spirituella varelser likt alla andra organismer (vi är alla relaterade), alla kan vi utveckla en känslighet och kommunicera utan ord. Spiritualitet ses som konstant flödande energi, som finns och rör sig i allt och alla (alla är vi relaterade) i på vår jord och i kosmos.

The baby grows as do fruits and flowers on this human tree of life (4)

Paula betonade att barnet känner av och påverkas av om mamman är rädd, blir negativ påverkad före och under födseln. De känslor som ”skapas i reptilsystemet” börjar bildas under graviditeten och påverkar framförallt de första tre levnadsåren. Känslan av ens födelse är känslan av att vara, de kan beskrivas som vibrationer (energi) som vi känner när vi föds. Det spelar roll hur vi välkomnas in i världen-rofyllt och lugnt- det påverkar hur vi kan känna,  och hur det gör möjligt för oss att kunna kommunicera bortom ord. Det lägges tillrätta för i många ceremonier och ritualer -(förankrade i det lokala landskap och i den sociokultur man tillhör)- en förmåga att känslomässigt kommunicera i relationer (med alla organismer) när vi föds. Kan denna känslighet och kommunikation ligga till grund för att respektfullt och fredligt kunna samexistera inte bara med människor och utan allt levande (vi är alla relaterade), jorden och kosmos?

Paula betonar att känslor hos de andra som finns i rummet påverkar kvinnan och barnet. Till exempel om jag som barnmorska (eller blivande pappan) är rädd eller inte kan släppa kontroll -kanske andas ansträngt eller är orolig och spänd, kan den födande kvinnan knyta an till dessa känslor och det kan komplicera förlossningen. Födande kvinnor påverkas känslomässigt av sina upplevelser att föda. En rofylld lugn födsel kan kvinnor beskriva som något magiskt som i grunden har förändrat dem, en kroppslig, mänsklig och känslomässig ’växt’. Paula betonar ett ansvar bland barnmorskor om att vara öppna, ta lärdom av den omfattande djupa kunskap om barnafödande som är intergenerationellt förmedlad och inspireras av den. Den ska inte kopieras ’copy-and paste’ (härmas) utan respektfullt omsättas och anpassas till lokala förhållanden, individuella kvinnors livsvillkor och livssituationer(6).

Claire Loprinzi (7), en traditionell barnmorska hävdar att traditionella barnmorskor bär även på livräddande färdigheter och kunskap. Deras sätt att återuppliva är djupt kopplade till barnet, inte att arbeta ett barn, utan att få barnet att andas, att arbeta med barnet som är djupt förknippat och knyter an till våra förfäder.

Life begins through gestation in the umbilical gifting dialogue of blood, nourishment that flows from mother to baby through placental roots (4)

Vår syn på världen, vår världsbild tar vi för givet, den diskuteras eller ifrågasätts sällan, inte heller i akademiska sammanhang. Den är delvis prelingvistisk/förspråklig, präglar vårt modersmål, vårt beteende, våra handlingar, och genomsyrar vår kultur, våra tidigaste interaktioner, berättelser, och barnvisor.

Tink Tinker (8) och  Barbara Mann (9) betonar i sin forskning som utgår från Turtle Island- att de flesta amerikanska (syd och nord) urfolks världsbild och syn på livet skiljer sig distinkt från modernitetens (’the euro-christian’) -kolonisatörernas- världsbild. Modernitetens världsbild är vertikal och starkt hierarkisk. Den baseras på ’One’ (en gud, en kung, en påve, en president, en statsminister, en kommunordförande osv.) med en antagonistisk dualism där motsatser i tillvaron ofta ses som helt oberoende varandra (natur-kultur) eller som eviga fiender (god-ond) som strävar efter att dominera eller eliminera den andra.  En strävan efter en statisk total kontroll där våld (explicit eller subtil) är ett centralt verktyg. En sådan kontrollerad värld är en stum värld, som i samhället och individuellt kan leda till frustration, aggression, ångest och förtvivlan (10).

Mann hävdar att ’One’ är sett som dysfunktionell – ofullständig – ibland de flesta urfolk. Den mest utbredda världsbild ibland amerikanska urfolk är ’colloborative binary’ (reciprocal dualism=ömsesidig/komplementär dualism),  känd som ’Twin Cosmos of Blood and Breath’. Den bygger på att ingendera hälft av kosmos kan existera utan sin tvilling, båda halvor är nödvändiga, om det är obalans krävs det att det balanseras, inte ett utplånande av den ena hälften till förmån för den andra. Det är en horisontal, egalitär världsbild ständigt i rörelse. Blood (and water) står för det feminina, det kreativa jordbaserade (kopplat till spirande liv, frön), och blod förknippas med menstruation, befruktning och födsel. Kvinnor ger liv -kan blöda utan att dö, och det gav respekt, och var, enligt Mann en anledning till att de flesta Nord Amerikanska urfolks nationer var matrilinjära. Det maskulina är överlägsna med Breath- luft  förknippas med vind, vingar och tal. Mäns speciella kreativitet är deras förmåga att sätta upp fysiska vibrationer i luften därför är det en maskulin praxis att leda sånger, tal och använda  ’blowing medicine’(insufflation) (9).

Olika kulturers relation till binära oppositioner – en evig kamp för dominans eller ömsesidigt beroende av en harmonisk helhet- är ofta tagna-för-givna, men påverkar starkt hur vi sociokulturellt och individuellt -i en psykologisk mening- förhåller oss till rädsla och utmaningar i tillvaron, hur/om vi skapar, ger liv och motståndskraft i våra dagliga liv (11).

Har en modern vetenskaplig obstetrisk vård -utifrån en förgiven tagen världsbild med strävan efter dominans och kontroll – skapat en stum värld där vi i stort ignorerar och inte tar lärdom av traditionella barnmorske-erfarenheter?

Erfarenheter vunna i en sinnrik intuitiv evolutionär utveckling under miljoner år för att lägga tillrätta för kvinnor, barns och mänsklighetens överlevnad(12). Alla barnmorskor behöver ta ansvar och driva förändring genom att inspireras och ta lärdom av traditionell visdom. En visdom där betydelse av en förmåga att känslomässigt kommunicera i relationer (med alla organismer) när vi föds kan vara avgörande för fredlig och respektfull samexistens inte bara mellan människor och utan allt levande (vi är alla relaterade), moder jord och kosmos.

Eva Robertson, barmorska-gammeljordmor, professor emerita i helsevitenskap, Nord Universitet, Bodø, Norge

FOTNOTER OCH REFERENSER

  1.  Jag vill med en gång göra klart att detta bidrag inte är ett förnekande av eller ringaktning för modern obstetrisk medicin och vård (jag utgår inte från ett ’antingen-eller’ tillnärmande). Den har sitt berättigande situationer med komplikationer och utifrån individuella kvinnors livssituation och erfarenheter exempelvis med kroniska sjukdomar. Modern obstetrisk medicin och vård ser jag bör vara ett komplement, inte styra, vara en standard, eller ett program som är det enda tillgängliga för alla gravida och födande kvinnor
  2.   www.givelight.info
  3. I Europa har sedan tusentals år feminin kunskap successivt tagits kontroll över. Framförallt sedan kristendomens våldsamma härjningar. I Macon 585 C.E. tog det de manliga kristna kyrkoledarna flera dagar, med tveksamhet, att besluta att inkludera kvinnor som en del av det mänskliga släktet. Sedan följde korståg, inkvisition och förföljelse av kvinnor med sin förkroppsligade kunskap. De anklagades för häxeri, torterades och brändes på bål. I Malleus Mallificarum betonas ”no one does more harm to the catholic church than midwives”.  Ett budskap till alla kvinnor att bli underdåniga och lyda under manlig dominans i ett allt mer våldspräglat, patriarkalt och kapitalistiskt samhälle. (Federici 2004 ; Ehrenreich&English 2010). Många andra faktorer inverkar också såsom fattigdom, undernäring, maktmissbruk med mera- som i detta sammanhang blir sidospår.  Jag vill betona att i denna blogg skriver jag utifrån mitt samtal med Paula,  hennes erfarenheter som lärling hos några traditionella barnmorskor från  Ecuador med lång erfarenhet och omfattande intergenerationell överförd kunskap. Vi samtalade på spanska och jag översatte till svenska.  I ett annat samtal skulle andra erfarenheter komma fram, det skiljer sig åt hur de uttrycks både beroende av lokala levnadsvillkor, traditioner och socio-kultur i Anderna och ibland urfolk i andra delar av världen. Gemensamt är, att föda barn är betingat av känslomässigt, sociokulturellt och spirituellt  samarbete och samspel. 
  4. Nané Jordan 2019. “Placental Roots for Honoring an Embodied Gift Economy of Birth” Canadian Women Studies Vol 34, 1-2, page, 152.161
  5. Ecuador som är ett flernationellt land med 18 erkända urfolksnationer. Dessa nationer tillåter traditionell medicin, där traditionella barnmorskor har rättighet enligt deras lagar att verka. Däremot har Ecuadors Hälsoministerium förbjudit hemförlossning med barnmorskor i urban miljö för kvinnor med blandat ursprung (mestizas). I de flesta låginkomstländer världen förordar hälsomyndigheter modern obstetrisk medicin och skapar hinder (begränsningar) för hemförlossningar även i avlägsna rurala områden. Till exempel genom att (traditionella) barnmorskor inte har rätt att signera födelsebevis utan bara statligt godkända institutioner. Få unga kvinnor ser därför en framtid att gå i lära hos traditionella barnmorskor med intergenerationellt överförda erfarenheter och kunskap. Beskrivs även i dokumentären ’Give Light’.
  6. Urfolks kunskap och visdom exploateras. Medicinska örter har försökts patenteras, en girig kommersiell exploatering. Det skapar misstänksamhet och barriärer, kunskap kodas för att värnas/skyddas. Ytterligare barriärer förutom olika världsbild och brist på grundläggande respekt, är språkliga och inte minst en vilja att lyssna till och lära av det som utmanar oss.
  7. https://midwivesofcolor.wordpress.com/2018/07/27/traditional-midwife-clare-loprinzi-speaks-out/ www.mammaprimitiva
  8. Gregory E. ‘Tink’ Tinker, Professor emeritus, (Wazhazhe/Osage Nation https://thenewpolis.com/2019/12/17/what-are-we-going-to-do-with-white-people-tink-tinker-wazhazhe-osage-nation/    “Why I Don’t Believe in a Creator.” In Buffalo Shout, Salmon Cry: Conversations on Creation, Land Justice, and Life Together, edited by Steve Heinrichs. Herald Press, 2013. pp. 167–179. Now online at: https://s3.amazonaws.com/iliff-edu/wp-content/uploads/2018/06/18155740/Tinker-Why-I-Do-Not-Believe-in-a-Creator-Conversations-on-Creation-Land-Justice-and-Life-Together.pdf
  9. Barbara A. Mann, Iroquoian Women, The Gantowisas, 63. 2006 and Barbara A. Mann, The twinned cosmos of indigenous America. Oxford Press 2016

Fördjupad läsning om binära oppositioner / Komplementär dualism: Hillary Webb 2012. The Splendid and the Savage: The Dance of opposites in Andean Thought”. I nordiskt sammanhang: Kari Martinsen i Løgstrup og Sykepleien (2012) och Caring and vulnerability (2006) om Knut E. Løgstrups (1983) begrepp “Förenade motsättningar”; ”Mänskliga möten som vilar i ett tänkande om förenande motsättningar ger liv och motståndskraft åt tillvaron. Utan sådana här motstånd blir livet utarmat och förstört”(Martinsen 2006, s 64-65).

  1. Hartmut Rosa 2020 “The uncontrollable of the world” Polity Press, Cambridge, UK 2020
  2. Hillary Webb 2012. The Splendid and the Savage: The Dance of opposites in Andean Thought”. Journal of Transpersonal Research 2012. Vol 4 (1) 69-93
  3. Se även “The Hormonal Physiology of Childbearing Report”  Sarah Buckley 2014 https://sarahbuckley.com/hormonal-physiology-of-childbearing-report/