Av Anneli Lundblad

Hej på er!      

Jag heter Anneli Lundblad även kallad Doulamamman.
Jag är 61 år, gift, har 3 vuxna döttrar, 3 barnbarn och bor i Stockholm.

Här berättar jag om när jag tog mig an min största utmaning i livet. När jag tog klivet mot drömmen och sa upp mig från min fasta tjänst vid 59 års ålder. 

Hur började allt?

I unga år jobbade jag med ekonomi men efter att jag själv blev förälder kände jag i mitt hjärta att möjligheten att få jobba med barn var det jag egentligen ville. Jag började därefter som dagmamma i en grupp med tre kollegor. Tillsammans utvecklade vi och startade ett personalkooperativ i förskolans värld som vi drev i över 30 år. Att varje dag få jobba med barn i olika åldrar var utvecklande och helt underbart. Jag älskade mitt jobb och stöttade föräldrar även efter arbetstid. Efter 30 fina år kom till slut dagen då jag kände att jag måste gå vidare om jag ska ”hinna” pröva något annat jobb.

Eftersom jag har lite ekonomikunskap i botten så sökte jag mig tillbaka till en kontorstjänst.

Jag trivdes bra men saknade att arbeta med människor. Jag ville använda min erfarenhet av livet med barn och finnas i vardagen för föräldrar.

Tankarna snurrade och en gammal dröm kom fram, att bli doula! Jag började då se mig omkring efter de möjligheter som fanns. Jag hittade en utbildning ”Din Gravidcoach” med Anna Tallwe & Emma Philipsson.

På våren 2019 blev jag antagen och jag vet att jag under utbildningen tänkte att jag kanske var för gammal för att få jobb som doula, vem skulle anlita mig?
Men jag vet idag att vi behövs i alla åldrar och vi bidrar med olika energier och personligheter. Att bli doula visade sig vara ett av de bästa beslut jag tagit.

Hur blev jag Doulamamman?

Jag behövde ett namn och det var viktigt att det skulle vara något som representerar vem jag är.
Där och då blev jag: Doulamamman.

Efter ett tag blev jag tillfrågad att bli en del i en etablerad doulagrupp i Stockholm och fick chansen att verkligen komma i gång med att vara backup och få egna uppdrag! Det blev så tydligt för mig att jag var på rätt plats, hela min själ sa att jag ville göra detta.

Tänk att få finnas med vid människors största livshändelse!

Att till en början få bidra med förkunskaper, så de känner att de tar kontroll över sin födsel. För att sedan få äran att vara med och stötta vid födseln, så de kan fokusera, känna sig trygga och hållna både mentalt och fysiskt. 
Att få barn innebär en stor förändring i livet. Att komma hem kan vara skrämmande och skapar många nya frågeställningar. Vi började vartefter få in förfrågningar om vi kunde hjälpa till även efter födseln och fortsätta ge stöd, postpartumstöd. För mig var det något som redan låg varmt om hjärtat och jag tog gärna dom uppdragen när jag kunde. Det var en bra kombination som gav mig drömmen och tankar om att kunna jobba heltid som doula.

Min familj såg att jag älskade det jag gjorde, och jag kände starkt att det här var något som jag skulle vilja jobba med på heltid. Jag kunde dock inte hjälpa att tänka tanken “är det riktigt klokt i min ålder?”. Att ännu en gång våga gå en ny väg som dåvarande 59-åring, vilket innebar att säga upp mig från tryggheten och en fast anställning. Hittills hade doulandet varit en bisyssla som min dåvarande arbetsgivare stöttade.

Med min familjs och vänners stöd vågade jag ta klivet. 
Jag bestämde mig för att VÅGA och följa mitt HJÄRTA!  <3

Att få doula och stötta familjer på olika sätt är det som jag brinner för och verkligen ville göra framöver, innan det är för sent. Intuitionen talade högt!
                                                                                           

Kan man klara sig som doula på heltid? 

Ja det kan man, men man måste ha något annat ”ben” att stå på inom doulavärlden.
Något som rör graviditet och/eller tiden efter, samt allt däremellan som är av intresse för den födande.

När jag hade jobbat några år som postpartumdoula ville jag få det att växa och sprida ordet om vad det innebär att stötta upp i den fjärde trimestern. För att kunna skapa alternativa lösningar för dom blivande föräldrarna så kände jag ganska snabbt att en utbildning ovanpå min tidigare erfarenhet av föräldrar och barn var ett måste för mig. 

Efter utbildningen Om Baby & Wellness i Lori Boggans regi blev jag den första ODIS-certifierade postpartumdoulan i Sverige. Men det finns många olika certifieringar idag och vi är många flera med varierande utbildning som jobbar med att stötta genom fjärde trimestern.

Idag är jag glad att området växer, att efterfrågan ökar samt att kunskapen om postpartumtiden blir mer känd. För mig blev mitt andra ”ben” – Postpartumdoula!

Jag gillar att samarbeta med andra doulor och startade därför Swedish Doula Agency. Med visionen om att vi skulle bli ett team av doulor där vi alla har lite olika inriktningar. 

-Varför har vi ingen postpartumkultur i Sverige?

Många kommer hem från förlossningen med nya känslor och frågeställningar och vet inte vart man kan vända sig. Kunskapen finns, men få vet om att det finns stöd rent fysiskt att få privat. Vi är i vår kultur fostrade att klara oss själva, att inte be om hjälp, något som i många andra kulturer är så självklart. 

Som nybliven förälder måste vi våga be om hjälp utan att känna skuld! Anhöriga måste också våga erbjuda hjälp, då vi oftast inte vill besvära. 

Vi borde sprida kunskapen om att inte komma tomhänta till nyblivna föräldrar. Vid ett besök ta gärna med till exempel matlådor eller fikabröd.

Vi måste även respektera tiden, cirka en timmes besök kan räcka i början. Föräldrarnas fokus ska gå till att lära känna den lilla och att skapa nya rutiner i deras vardag tillsammans. Vi behöver förstå att vi behöver ge den nyblivna mamman  tid för att vila, läka och emotionellt bearbeta allt som hänt. Framför allt behöver vi lugn och ro, tid för att få i gång amning och knyta an till sitt barn. 

Jag säger allt detta med värme då vi alla gör vårt bästa.
Ensam är stark men tillsammans blir vi starkare.

-Framtiden: 

Jag önskar att kunskapen om postpartumtiden och hjälpen som finns att få ska nå alla. Drömmen är att det ska vara möjligt för alla att få det subventionerat och kanske även bli RUT-berättigat med tiden.

Emotionellt och praktiskt stöd är otroligt viktigt i början av föräldraskapet och det kan vara på flera olika sätt. Det kan stoppa många tårar av hjälplöshet och stärka självkänslan, samt hjälpa till att förhindra förlossningsdepression. Stödet kan som sagt vara både från oss postpartumdoulor men lika väl från nära och kära. 

Slutligen hoppas jag ha kunnat inspirera några av er att våga gå er egen väg, att lyssna på hjärtats röst.
Jag är tacksam varje dag för att jag har möjligheten att jobba med det jag gör. Det är få förunnat att få sadla om i senare delen av livet. Vi lever här och nu, vi får inte livet i repris, det är det som är självaste grejen.

Så vem vet, nästa år kanske du vågar ta steget mot din dröm!

Tack för att ni läste fram hit och tack Märta för möjligheten att få vara med i detta forum.

Jag önskar er alla en fin jul och en vit vinter, 

Med värme, Anneli/Doulamamman