trygghet i födandet

Felen vi gör när vi jämför olika sätt att föda på rakt av med varann

När det pratas om födslar så blandar vi ibland ihop olika typer av födslar och jämför dem rakt av med varann. Det kan lätt bli tokigt eftersom det blir som att jämföra äpplen och päron med varann. Det är ju två olika frukter. Ett äpple ska smaka och se ut på ett visst sätt, ett päron likaså. De smakar lite olika. Men det är inte något fel med varken frukten päron eller frukten äpple. Båda kan vara utsökta. Däremot: någon kan ju ha önskat sig ett äpple och blir då besviken när det visade sig bli ett päron som serverades. Och tvärtom.

Ibland hamnar vi ändå i diskussioner om vad som är bättre och finare. Då kan en del utropa: Päron åt alla! Medan några istället förespråkar äpplen åt alla! Det här att förespråka en viss frukt åt alla blir dumt.

Däremot har jag full respekt för att en individ verkligen, och då menar jag verkligen, föredrar det ena eller det andra. En längtan efter äppelförlossningen kan vara stark och existensiell.

Vissa kanske av olika anledningar inte kan få uppleva en äppelförlossning hur gärna de än skulle vilja. Någon menar att just det faktumet är orättvist. Om inte alla kan få äppelförlossningar så ska INGEN få det. Kanske är det bäst att inte prata om hur de som faktiskt kan få uppleva äppelförlossningar ska göra för att förbättra sina chanser att nå fram till det ätmogna äpplet – eftersom dagens system gör så att många vurpar på stegen till äppelträdet.

Den som blir stolt och lycklig över att noga ha förberett sig inför en äppelförlossning, som med hjälp av de egna förberedelserna inte trillar av stegen utan får fatt i sin specifika frukt. Den personen ställs ofta i skamvrån efteråt. Kanske får den personen veta att äppelförlossningen bara var en slump! Att egentligen är det päron som är bäst och säkrast åt alla. Gå inte runt och var mallig för det där äpplet nu. Och framförallt – basunera inte ut det till andra! Förr i tiden dog man av äpplen.

Men vårt system favoriserar faktiskt en viss fruktsort. Alla de som gör anspråk på den andra frukten blir misstänkliggjorda. Vissa inser att om jag vill få fatt på det där äpplet, ja då är det nog bäst att jag kliver fram till äppelträdet på natten när ingen ser. Utom räckhåll för alla fruktvaktare.

Instinkter i födandet

Instinktiv födsel är ett annat sätt att beskriva vad en fysiologisk födsel är. Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. Det är vad som menas med att kvinnor i grund och botten har förmågan att föda barn på ”egen hand” – precis som andra djur inte behöver överlägga med någon extern part för att kunna föda. Katter känner instinktivt när det är dags och hittar ett undanskymt ställe där de föder sina kattungar. De vet precis hur de ska göra. Allt grundat på medfödd instinkt (inte samma sak som att det alltid går vägen med lyckosamt resultat).

Det är lättare att få tillgång till sina instinkter i en välbekant miljö, omringad av välkända människor. Det är också lättare om det finns en inre tillit och ett självförtroende. Att man helt enkelt litar på sina egna instinkter. Just därför är en planerad hemfödsel den bästa förutsättningen om man fullt ut vill få tillgång till sina instinkter under födseln. De flesta hembarnmorskor är väl medvetna om detta eftersom de har fått se det med egna ögon. De vet att det viktigaste blir att skydda kvinnans sfär, att inte störa i onödan. Trygghet, lugn och ro. All medicinsk kontroll bör göras så följsamt och smidigt som möjligt så att det inte stör.

Det finns många saker som kan sätta ens egna instinkter ur spel. Okänd miljö, att vara ”gäst” på någon annans territorium. Ligg här, gör så. Okända människor. Egna starka rädslor. Vårt autonoma nervsystem reagerar då och drar i handbromsen även om vi kanske intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna. Kruxet är att vi inte föder med vår tankehjärna (vårt neocortex) utan med vår mer primitiva del av hjärnan: det limbiska systemet eller känslohjärnan.

Det kan gå jättebra ändå. Just eftersom våra födande krafter är starka, ja de kan vara mycket starkare än någon handbroms. Det är därför vi ibland läser om kvinnor som föder på flyg, i bilar och på parkeringsplatser. Anmärkningsvärt är att de där snabba födslarna ofta går utmärkt rent fysiskt. Även om upplevelsen kan vara traumatisk.

Smärtlindring under förlossningar

Kvinnor har i alla tider sökt olika sätt att lindra smärtan under sina födslar. Det är helt naturligt att vilja lindra den smärta som kommer under tröskeln eller övergångsskedet, då när barnet ska pressas ner och ut i världen. Att motstå medicinsk smärtlindring när den finns att tillgå är särskilt svårt under just den fasen av förlossningen. Men medicinsk smärtlindring kan sätta de egna instinkterna ur spel och leda till en kaskad av andra medicinska interventioner under förlossningen. Även mildare medicinsk smärtlindring som lustgas kan sätta egna instinkter ur spel. Verklighetsuppfattningen kanske ändras och fokus blir på att andas in så mycket gas som möjligt.

De som från början önskar en instinktiv födsel planerar därför ofta att försöka föda utan medicinsk smärtlindring. De optimerar istället allt det andra så att de får annan hjälp att hantera sin smärta. De kanske säkrar tillgången till varmt vatten, gör en oxytocinkoja, har kontinuerligt stöd och egna inövade avslappningstekniker som gör att de får ett maximalt endogent oxytocin och endorfinpåslag. En del blir förbluffade över hur enkelt och lätt det faktiskt kan vara att föda utan medicinsk smärtlindring när förutsättningarna runtomkring är optimala.

För andra fungerar det inte så enkelt och lätt och för dem kan det bli en befrielse att efter flera timmars kamp få ta sig ur den planerade instinktiva födseln. Att få annan hjälp, medicinsk smärtlindring och dropp – och att då kanske äntligen kunna slappna av och ta emot sitt barn. Gud så skönt.

Andra har ingen som helst lust att pröva på en omedicinerad förlossning utan vet från början att de vill ha all smärtlinding och all medicinsk hjälp de kan få. Alla har precis samma rätt till sin förlossning. Den enas besvikelse kan vara den andres förhoppning. Den enas dröm kan vara den andres mardröm.

Olika utgångspunkter

Däremot går de olika sätten att föda på inte att jämföra rakt av med varann. En igångsättning av en förlossning är något annat än en förlossning som startar spontant. När förlossningen sätts igång med hjälp av mediciner så behövs oftast en annan typ av övervakning. Personalen behöver veta vad de gör. Barnet och värkarna behöver övervakas mer noggrant så att inte värkarna kommer för ofta och för tätt vilket kan leda till syrebrist. Vidare så verkar syntetiskt oxytocin mer lokalt på livmoderns sammandragningar och ger inte de känslomässiga fördelar som kroppseget oxytocin gör (som kan vara både smärt och ångestdämpande). Därför kan igångsatta värkar ibland upplevas som vassare och medicinsk smärtlindring blir ofta nödvändigt. Men inte för alla.

En planerad kejsarfödsel är ju att föda barn med hjälp av en operation. Då är det saker som operationsteknik, kirurgisk skicklighet och väl inövat teamarbete som blir viktigt. Men också goda förberedelser och att den som föder känner sig trygg, sedd och respekterad från början till slut. En kejsarfödsel kan göras till en familjevänlig och högtidlig fest.

Poängen här är att det viktiga för upplevelsen inte är sättet man föder på utan snarare känslan man föder med.

Ett personligt pris i botten

Det är viktigt att konstatera att det inte är självplågeri som ligger bakom att vissa vill välja en hemfödsel utan en epidural. Eller en sjukhusförlossning utan epidural. Ett högst personligt pris ligger till grund för det önskemålet. En önskan om att nå en viss frukt.

Trygghet kan vara att föda på sjukhus med epidural. Jag har varit med på många sådana förlossningar. Eller med hjälp av en planerad kejsarfödsel. Trygghet kan vara att föda hemma omringad av välkända människor som inte stör i onödan. Inget av dessa alternativ är mer rätt eller fel än det andra. Allt beror på vem som föder, den personens unika förutsättningar och vad den personen själv önskar.

Foto: Lovisa Engblom
förlossningsbrev

Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Photo by jules.a on unsplash

Jag ställde följande JA och NEJ – frågor till mina följare på instagram.

  • Skrev du ett förlossningsbrev? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Hjälpte den processen dig på något sätt? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Tog personalen hänsyn till ditt förlossningsbrev? 64% svarade JA och 36 % NEJ

Även om detta inte är en vetenskaplig undersökning så tycker jag att de här svaren visar på någonting. Att här finns det något att jobba med! Det positiva är att så många ansåg att processen hjälpte på något sätt. Och en majoritet svarade att personalen tog hänsyn till förlossningsbrevet vilket också får ses som positivt. Men här finns det en förbättringspotential. Jag fick flera meddelanden från följare som var besvikna över att deras förlossningsbrev och önskemål inte tagits på allvar av förlossningspersonalen, att önskemålen viftats bort som något oviktigt. Sånt gör mig ledsen. Jag tänker att alla vi som jobbar med födande måste ta den enskilda kvinnans ord och önskemål på allra största allvar. Ibland kanske det också innebär att vi behöver jobba lite med oss själva.

Du kan påverka mer än du tror

En del verkar tro att det är något förmätet med att skriva ett förlossningsbrev, att våga ta plats med sina önskemål och våga sikta högt. Men jag vill utmana den tanken. Det är inte alls en dum idé att göra anspråk på sin förlossning. Men att göra anspråk ska inte missförstås som att det går att rita en detaljerad karta över sin egen förlossning. Det går aldrig att veta precis hur en förlossning kommer att bli! Men det betyder ju inte att det inte alls går att påverka vad som kommer att hända under förlossningen.

Du kan påverka mycket mer än du tror. Men för att på riktigt kunna påverka behövs ofta en kunskap om de egna behoven. Först efter att du har visualiserat din drömförlossning så kan du börja fundera över hur du ska komma dit. Om det överhuvudtaget är möjligt. Så missa inte den andra biten – att fundera över ”huret”. Om din drömförlossning är en vattenfödsel med favoritmusik i bakgrunden, med en barnmorska som du redan känner och din bästa vän som stöd, ja då är det där du ska börja. Vad kan krävas för att du ska kunna komma dit? Är det möjligt? Erbjuder sjukhuset du ska föda på vattenfödslar? Finns det möjlighet att lära känna barnmorskan? Oftast inte. Det kan krävas viss ansträngning för att en drömförlossning ska gå i uppfyllelse. Men jag har själv varit med på flera sådana förlossningar och de har lärt mig hur viktiga drömmar kan vara. Allt arbete som läggs ner på att få till en så bra förlossningsupplevelse som möjligt har du igen. Jag skulle säga att det alltid är värt besväret.

Anna skrev ett förlossningsbrev som hon aldrig lämnade över, något hon senare kom att ångra:

”För att där och då kände jag mig så trygg i mig själv med tillit till kroppen och trodde inte det skulle påverka så mycket. Känslan då var att det var irrelevant. Kändes lite dumt också att överlämna. Men känslan stämde klart inte med verkligheten eftersom personalen påverkar förlossningen en hel del. Det var inte ett beslut med min rationella hjärna utan mer känslan jag hade under förlossningen pga processen, hormoner och sådant. Men jag ångrade det i efterhand och önskade jag hade bett min partner överlämna det.”

Milli Hill beskriver det bra i sin The Positive Birth Book, jag citerar:

Why not having a plan is not a good plan

”This defeatist approach is disempowering. It encourages people who might normally read, research, think hard and make lists of their lists to instead lie back and let and let the whole birth thing just wash over them. But while ”going with the flow” might feel like a plan in itself, it isn’t – it’s just being passive and handing over the reins to somebody else. Of course, in an ideal world, you could argue, we wouldn’t need a birth plan. In an ideal world, we’d all have a relationship with our midwife and she’d spend time getting to know us in our pregnancy and coming to a unique understanding of the kind of birth we want. And in an ideal world, you could also argue, women wouldn’t need to write in their birth plan that they want things like optimal clamping and skin- to skin, because they get it as standard. But – sorry folks – this is not an ideal world.”

Det är stärkande att skriva ett förlossningsbrev

Eftersom de flesta i vårt samhälle inte alls ges möjlighet att lära känna sin barnmorska i förväg och kanske kommer in på sjukhus mitt under ett brinnande värkarbete – då när det knappt går att få fram ett ”hej”, så kan förlossningsbrevet täcka iallafall en liten bit av det kommunikationsglapp som uppstår. För även om personalen är van vid födslar och generella experter på födande så är det inte experter på just dig, dina behov och DITT födande. Glöm inte det.

Den medicinska biten finns ofta med i journalen i den sammanfattning som barnmorskan på mödravården gör. En del av dina önskemål kan få plats där. Men missa inte chansen att helt fritt från yttre påverkan skriva ner ditt eget brev! Tänk dock på att försöka hålla det så koncist som möjligt. Långa essäer finns det inte tid för personalen att läsa i dagens förlossningsvård. Och din partner eller en annan stödperson kan få i uppgift att överlämna förlossningsbrevet så att du slipper. Tryck upp några ex så att du har ett till alla. Och om du har en lamineringsmaskin hemma – varför inte laminera förlossningsbrevet? Det skulle jag göra.

föda barn med medicinska interventioner

Om kvinnokroppen, sexualitet och födande

Höggravid kvinna
Foto: Lovisa Engblom

Om det är något jag har lärt mig av att följa kvinnors egna processer genom graviditet och födande så är det att sexualitet och födande är intimt sammankopplat med varann. Men att det är en väldigt främmande tanke för många eftersom vår kultur har lärt oss att se på förlossningen som något högst prosaiskt och ur ett strikt medicinskt perspektiv. Vi tänker inte så ofta på kropp, känslor och tankar som något sammansatt utan har blivit proffs på att dela upp dem i egna stuprör. I det här fallet blir livmodern ett av stuprören. När fokus är på risk och säkerhet så glöms kvinnans egen känslomässiga process lätt bort.

Jag citerar barnmorskan Ina May Gaskin ur hennes bok Birth Matters:

Orgasm, of course, is an experience that we almost exclusively associate with making love – so much that some women become offended and upset even thinking about the possibility of having such an experience while giving birth. I think this kind of reaction has much to do with the fact that the medical model of birth has successfully wiped from most people’s minds the obvious fact that women give birth with their sexual organ.

Det finns kanske inget som vi förknippar mindre med passion och sexualitet än sterila sjukhuskorridorer, sjukhusrutiner, gröna plastunderlägg, patientrockar, teknisk apparatur och gigantiska sopkorgar som står uppställda bredvid varje förlossningssäng. Själv var jag otroligt skeptisk när en kvinna berättade för mig att hon upplevt födandet som något delvis skönt, ja nästan orgasmiskt. Jag hade svårt att tro henne. För mig var födandet då mer förknippat med smärta och medicinsk intervention än något annat.

Att titta på filmen ”Orgasmic Birth” hjälpte mig inte riktigt heller att förstå. Snarare upplevde jag att jag omedvetet började exotifiera den sortens förlossningar. Men ju fler kvinnor jag har fått följa (med en ny sorts öppenhet för nyanser) – och ju fler fysiologiska födslar jag har fått vara en del av, desto mer har insikten smugit sig på mig. Det handlar om att kvinnans känslomässiga process och den egna sexualiteten inte går att koppla loss från barnafödandet – att den till och med kan komma till uttryck under en förlossning på ett sätt som gagnar hela födelsearbetet.

Egentligen är det inte så konstigt. För som läkaren och fyrabarnsmamman Sarah J Buckley skriver i sin bok Gentle Birth, Gentle Mothering:

The parallells between making love and giving birth are clear, not only in terms of passion and love, but also because we need essentially the same conditions for both experiences: privacy and safety.

Samma kroppsegna hormoner spelar en avgörande roll: endorfiner och oxytocin. Kvinnans eget kroppssvar på kåthet – alltså att få ”stånd” – är att bli våt och få en blodfylld vagina som sväller. Sex utan kåthet är inte lika skönt. Samma sak händer vid en vaginal förlossning när kvinnan har höga endogena nivåer av oxytocin och endorfiner. Oxytocin driver som bekant hela förlossningsarbetet framåt. Samtidigt sväller slidan och blir blodfylld – och det blir mycket enklare att föda ut ett barn utan att gå sönder. Ina May Gaskin igen:

”Obviously, such hormonal levels are not possible when woman are in great pain, feeling threatened, or being subjectet to constant interruptions – just as men don’t get erections when they’re terrified or being threatened with sharp instruments.”

Riktigt svåra bristningar är mer ovanligt vid hemförlossningar. Att känslor av trygghet, intimitet och tillit ofta är mer påtagliga vid dessa födslar kan vara en del av förklaringen . För det handlar inte bara om att det bör gå långsamt på slutet och tekniken hos de som bistår (finska greppet, hands poised, c-greppet osv). Det handlar också om kvinnans egna känslor och hennes eget kroppssvar.

Att få föda så ostört som möjligt på egna villkor och framförallt att få vara delaktig på ett djupare plan – att få säga JAA till det som händer i ett förlossningsrum – det är nog viktigare än vad vår kultur har lärt oss att tro. Därför blir jag idag glad varje gång en kvinna tar sin förlossning i anspråk, på vilket sätt det än må vara, eftersom jag vet att hon ju känner sig själv, sina känslor och sin kropp bäst.

Katalonien sommar 2017

Här kvinnors egna ord om sexualitet och födande:

Jag ställde en öppen fråga om det här känsliga ämnet på mitt instagram och fick flera svar. Här är några av dem:

Vet du. Jag känner ett litet styng av förbittring av att jag inte hade kommit i kontakt med detta när mina barn föddes. Eller jo, det hade jag på sätt och vis, genom filmen Orgasmic Birth. Men för mig var det sexuella då så förknippat med njutning tillsammans med partner. Jag ville verkligen inte hångla med min man under förlossningen. Men. När jag nu ser foton från bland annat Eva Rose Birth och kvinnor som håller sina fingrar över klitoris så kan jag riktigt känna hur skönt det skulle vara att lägga mina fingrar där under utdrivningen. Och vad jag önskar att jag hade gjort det när jag födde. Minns att jag klagade för barnmorskan att det kändes väldigt mycket vid klitoris. Då lades en varm trasa där. Men vad jag önskar att hon föreslagit att jag själv skulle lagt och hållt den där. Tror att jag mycket väl hade kunnat komma i kontakt med den sexuella energin då.

Blev våldtagen ett par gånger som 11-13 åring. Så det sitter i och kan inte ha personer nära på ”privata” ställen som inte jag litar på till 100%. Har arbetat på det i många år och tycker jag lyckats bra, men både vid kejsarsnittet och den vaginala förlossningen har jag känt mig ”trängd”. Vid kejsarsnittet när jag blev bedövad och rummet fylldes med okända människor och mina enda trygga personer inte var där som jag blivit lovad och jag var ”fast” = panik. Under den vaginala förlossningen när de ”behövde” känna hur öppen jag var.

Är beräknad att föda om fem dagar. Sexlusten har varit till och från under graviditeten: magen har varit i vägen, brösten ömma har inte känt igen min kropp vilket gjort det svårt att komma igång. Men så nu! Ojoj!!! Jag och min partner har legat varje dag senaste veckan! Förväntningar inför förlossningen, svullet kön och en insikt om att nu får vi ”passa på” för sen vet vi inte när vi kommer kunna njuta av varandras kroppar igen i en härlig cocktail! Är lite nervös för att få urinvägsinfektion nu inför förlossning men sexet är så härligt just nu att det inte går att låta bli!
Det konstigaste/häftigaste i det är nog känslan av att min kropp är helt ny. Den här fittan har jag aldrig haft förut inte heller den här kroppstorleken eller de här brösten. Både jag och min partner får liksom upptäcka på nytt det som funkade förut är inte nödvändigtvis det som funkar just nu. Men att ha sex känns som det mest effektiva sättet att närma mig dessa förändringar…


För mig har förlossningarna med barn tre, fyra och fem varit de största sexuella upplevelserna i mitt liv. Med det nummer tre hängde jag nog inte riktigt med på vad som hände och kändes i kroppen. Men till nummer fyra hade jag hört talas om Orgasmic Birth och var lite mer förberedd för att det kunde och fick finnas en sexuell impuls och känsla under födelsen. Under födelsen av barn nummer fyra närmade jag mig min man i tanke och känslan i fingertopparna på samma sätt som när jag vill vara intim, jag ljudande under värkarna på samma sätt som när jag njuter av sexuell beröring och inför varje värk slappnade jag av och lät den skölja över mig på samma vis jag låter en orgasm komma. Och ja, det var skönt att föda barn. Smärtsamt, men skönt. Och hemma i mitt egna vardagsrum med en planerad hemförlossning så hade jag gett mig själv förutsättningarna att låta förlossningsarbetet kännas på detta vis i kroppen. Med mitt femte barn blev känslan i stort sett densamma.
Och med nummer fyra och fem i åtanke så kan jag se tillbaka på nummer tre och i efterhand förstå att det var en liknande sexuell känsla under den förlossningen, men då jag inte kände igen vad det var jag kände då så kunde jag inte följa med kroppen och leva ut känslan.


Första födseln på sjukhus, barnmorskan rekommenderar oss att kyssas och att min man kan stimulera bröstvårtorna för att främja öppnandet. Jag känner hur jag öppnar mig av det, så coolt. Krävde ju verkligen trygghet i rummet för att göra dessa saker på beställning.
Andra födseln, hemma: är själv i badkaret, intensiv fas eftersom födseln gick på 2-3h från att jag vaknade. Har läst att klitoristimulering kan vara smärtlindrande men inser när jag provar att ojojoj det hjälper också värkarna att bli än mer starka.

När mina värkar satte igång började min man tillfredsställa mig sexuellt eftersom vi visste att oxytocin är en öppnare och en smärtstillare och vi ville trippa oss igenom födseln. Jag gick direkt in i aktiv fas och födde 8 timmar senare – förstföderska.

Tack!

Om bröstmjölk och eftervärkar

Om första tiden efter förlossningen

Om första tiden efter förlossningen
Om första tiden efter förlossningen

Graviditet är ingen sjukdom sägs det ofta. Det är ju bra, men kan bli fel ibland. Att graviditet oftast inte är en sjukdom utan något mycket friskt betyder inte att det kan vara ett väldigt krävande och annorlunda tillstånd. Det är ett tillstånd som kan kräva vissa anpassningar i tillvaron. Även om det är något friskt.

Om graviditeten är erkänd som något friskt av de flesta så verkar förlossningen inte riktigt vara det. Det speglar sig i vårt sätt att se på födandet. Födandet ses av många som en stor risk. Nästan som ett potentiellt hot. Och det går ju att förstå, för förr i tiden var det vanligare att kvinnor strök med, dog helt enkelt, i samband med graviditet och barnafödande. Men i Sverige idag är risken för att en kvinna ska behöva dö i samband med sin graviditet eller förlossning väldigt liten. Ändå har vi inte riktigt kunnat släppa den här kollektiva ångesten som framförallt hänger ihop med själva förlossningen. Jag tror att det skulle vara en hjälp för många – och för gravida och nyblivna mammor i synnerhet – om vi började se graviditet, födande och tiden efter lite mer som en helhet. För allt hänger ju ihop.

Tiden efter förlossningen är i själva verket den fjärde fasen av förlossningen

Förlossningen delas in i olika delar. För mig blev det en ögonöppnare när jag förstod att dela in förlossningen i fyra faser som alla är precis lika viktiga.

  1. Latensfasen är förlossningens första fas.
  2. Den andra fasen innefattar både det det aktiva öppningsskedet och utdrivningsskede/ krystfasen. Andra fasen av förlossningen slutar med att barnet föds fram.
  3. Den tredje fasen är tiden från barnets födsel tills moderkakan föds fram och livmodern drar ihop sig. Efterbördsskedet helt enkelt.
  4. Den fjärde fasen av förlossningen är perioden som följer efter födslen av barnet: ungefär sex veckor framåt.

Glöm alltså den fjärde trimestern som vissa kallar perioden efter barnets födsel. Veckorna efter själva förlossningen är inte en del av graviditeten utan en del av förlossningen. Det är den tid det tar för såret i livmodern (där moderkakan har suttit) och eventuella förlossningsbristningar att läka. Det är också den tid det tar att anpassa sig känslomässigt till det nya föräldraskapet. En hel del klarnar när man betraktar perioden efter barnets som den fjärde fasen av förlossningen. För hur är det att bli lämnad ensam och utan stöd under den tiden i livet egentligen?

Att bli lämnad ensam under förlossningen

Alla delar av förlossningen är lika viktiga och bildar tillsammans en unik helhet. Det går inte att plocka ut dess beståndsdelar och analysera dem enskilt utan man behöver alltid förhålla sig till dem som en helhet. Men det är ganska vanligt att stödet till kvinnor under en förlossning koncentreras kring precis den bit då barnet ska födas fram. En del födande upplever att personalen kommer in och ”tar över” just den biten av förlossningen. Ibland är det där övertaget önskvärt, ibland inte. När barnet och moderkakan väl är ute och allt ser bra ut, ja då är det vanligt att personalen måste skynda vidare till nästa födande. Det är ju inte så konstigt utan tvärtom rätt logiskt att det professionella stödet ser olika ut beroende på vilken fas av förlossningen du som föder befinner dig i.

Men de sex första veckorna efter förlossningen är en skör period i en nybliven familjs liv. Behovet av stöd kan vara större under den här perioden i livet än under krystfasen.

Vad händer i kroppen efter barnets födsel? Om prolaktin och oxytocin – bröstmjölk och eftervärkar

Om bröstmjölk och eftervärkar
Hud mot hud och närhet
Foto: Lovisa Engblom

När barnet har bytt universum, kommit upp på bröstet och börjat andas vanlig luft så påbörjas en ny process i kroppen. Omställningen börjar när moderkakan släpper – för då sjunker nivåerna av östrogen och progesteron drastiskt. Mjölkbildningshormonet prolaktin ser till att bröstmjölken börjar produceras. Och hormonet oxytocin driver ut mjölken ur bröstet när barnet börjar suga. Oxytocin är ju som bekant även det hormon som driver ut barnet ur livmodern, och ibland droppar det råmjölk från brösten när barnet krystas ut.

Hormonet oxytocin är inte bara ett förlossnings och utdrivningshormon utan det är i allra högsta grad ett relationshormon! Det fungerar som ett livsviktigt relationsklister. Ett som svetsar den lilla familjen samman både under och efter födseln av barnet. Hud mot hud-kontakt och beröring frisätter oxytocin och en lång separation av förälder och barn i det här läget kan därför vara helt förödande för relationen.

Så fort barnet har kommit upp på bröstet så påbörjas amningsprocessen, men i just det här inlägget tänker jag inte gå in så mycket på just den. Du som vill ha kött på benen inför amningsstarten kan läsa mer här: Guide till amning första veckan efter förlossningen

Oxytocin hjälper även livmodern att dra ihop sig efter förlossningen. När den nyfödda börjar suga så kommer ofta eftervärkarna, och de känns. Livmodern som har fått jobba hårt under födseln kan plötsligt kännas som en ömmande degboll. Efter ett tag som en hård klump. Viktigt att veta om är att den här perioden kan innebära att få uppleva olika grad av smärta. Smärta som inte ska viftas bort som pjosk! Eftervärkar till exempel, de blir oftast värre för varje barn. Värmekuddar, TENS, akupunktur eller smärtlindrande tabletter kan hjälpa till att lindra smärtan i olika grad. Den fysiologiska smärtan går oftast att hantera eller lindra med stöd och hjälp. Men att få uppleva patologisk smärta under den här perioden kan göra det hela till en svår tid. Patologisk smärta under denna fas kan vara:

  • Mjölkstockning
  • Såriga bröstvårtor
  • Infektion inuti livmodern
  • Svår bristning i underlivet efter förlossningen
  • Smärta från ett klipp i underlivet
  • Svår smärta efter ett kejsarsnitt

Feber och stark smärta som inte går över antingen i brösten, i livmodern eller i ett operationssår är kardinalsymtom. Om du upplever dessa symtom så är det viktigt att söka vård och få professionell hjälp. Ibland misstas helt normal mjölkstas för mjölkstockning. Men mjölkstas är ett fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till (dag 3-5 efter födseln av barnet). Brösten blir då mycket spända men det är alltså ett helt normalt tillstånd som går över.

De sjunkande östrogennivåerna skapar ett litet ”miniklimakterium” i kroppen. Sköra slemhinnor är därför vanligt under amningsperioden. Och hormonomställningen precis efter födseln av barnet kan också ge humörsvängningar, ”tredagarsgråt” eller babyblues.

När kroppen läker ihop. Om avslag och bristningar i underlivet

Kvinnokroppen har en helt otrolig förmåga att omforma och anpassa sig till nya omständigheter. När moderkakan har släppt så läker sårytan där den suttit ihop. Blödningen som kommer kallas för avslag och så länge det blöder finns en något ökad infektionsrisk. Det kan vara bra att undvika tamponger under den här perioden och vid vaginala samlag är det bra att använda kondom.

Om bristningar i underlivet och avslag
Den fantastiska bäckenbotten!

En lättare förlossningsbristning läker ofta ihop snabbt. Om du har blivit sydd kan det svida när du ska kissa de första dagarna och det kan hjälpa att kissa i duschen. Men en svårare bristning i slidan kan göra den här perioden riktigt jobbig. Ignorera inte de signaler du får från din kropp! Om något känns väldigt fel i underlivet så är nog något faktiskt fel. Precis som smärta vid amning ibland viftas bort för att en tredje person tycker att ”barnets tag ser bra ut” så kan en felläkt bristning i underlivet ibland viftas bort som något normalt. ”Allt ser bra ut” blir då bevingade ord. Om något känns fel i underlivet och om du börjar att anpassa ditt liv efter svåra smärtor i underlivet, om du blir rädd för att gå och bajsa på toaletten och om det skaver konstigt i trosorna när du går en promenad – sök professionell hjälp.

Men med det sagt, det är normalt att det känns lite annorlunda under den allra första tiden efter förlossningen. Bäckenbotten har blivit utsatt för en stor påfrestning och musklerna har tänjts ut i samband med födseln av barnet. Att försöka undvika förstoppning under den här perioden är bra eftersom det innebär en onödig påfrestning för strukturerna i bäckenbotten om du måste krysta när du ska gå på toaletten.

Ofta är den känslomässiga anpassningen till ett nytt liv det allra största

För väldigt många kvinnor går den fysiska återhämtningen ändå relativt lätt och bra, särskilt om förlossningen har varit okomplicerad. Men om komplikationer har tillstött så kan veckorna efteråt bli till en rejäl uppförsbacke. En stor blödning i samband med förlossningen kan exempelvis göra tröttheten hos den nyblivna modern förlamande. Då kan det vara svårt att ens orka ta en promenad runt kvarteret. Hjälp och stöd för att orka ta sig igenom den första perioden i barnets liv behövs då mer än något annat.

Men att få hjälp och stöd innebär inte att den nyblivna modern ska bli sängliggande. Risken för blodproppar är lite förhöjd efter en förlossning och därför är rörelse bra. Att komma upp ur sängen är viktigt. Och den där promenaden runt kvarteret kan vara precis det som behövs för en nybliven, om än mycket trött mamma. Stöd och hjälp kan handla om att slippa diska, laga mat och hämta äldre barn på dagis under den här perioden.

Men även om kroppen läker som den ska så är en förlossning minst lika mycket ett känslomässig process. Att låtsas som om den känslomässiga delen av födandet inte existerar och drar energi är att spela ett högt spel där det ofta är du själv som står som förlorare. Det gäller både under själva födandet men även under de första veckorna efteråt. Att bjuda hem släkt och vänner och ta på sig rollen som perfekt värdinna kort efter en förlossning kan slå tillbaka som en stor känsloprojektil i nyllet. Att satsa på att komma igång och jobba 1-2 veckor efter förlossningen som om inget har hänt, ja att försöka ro iland ett stort jobbprojekt med pytteliten bebis på armen – det GÅR oftast ihop rent fysiskt. Men det är otroligt vanligt att underskatta den känslomässiga processen, hur sårbart och nytt livet är.

Men den kommer ALLTID ikapp. Så mitt tips är – var inte så stursk. Öppna upp för möjligheten att du inte ska orka fixa något annat än att bara vara nybliven mamma med allt vad det innebär. Låt förlossningen få ta sin tid. Tänk på de sex veckorna efter födseln av barnet som den fjärde fasen av förlossningen.

förlossningen spelar roll, känslomässig anpassning
#birthmatters

Frågor och svar med Robin Lim

Frågor och svar med Robin Lim

Ida Nyström och jag hann ses och jobba ihop några gånger På BB Stockholm för många år sen. Idag är Ida verksam som barnmorska framförallt i Norge. Men hon hon har också rest till Bali och Robin Lims Yayasan Bumi Sehat födelsecenter. Ida och Robin Lim delar passionen för födande och lärde känna varandra år 2016 när Ida var på Bali och besökte hennes klinik för första gången. I den här filmen svarar Robin Lim som är barnmorska på frågor som Ida fått från förstagångsföderskor i Norge! Titta på filmen och njut. Tack Ida.

respekterad under krystfasen

Om att inte bli respekterad och lyssnad på under krystfasen

respekterad under krystfasen

Mitt blogginlägg om krystfasen träffade verkligen en nerv. Jag fick väldigt fin respons på det och nu slår det mig att det kanske inte finns så många inifrån-skildringar av denna känsliga fas av förlossningen. Själv bemödade jag mig om att lyfta flera olika berättelser om krystande så att det skulle bli mångfacetterat och komplext. Men det var också viktigt för mig att tydliggöra skillnaden mellan spontan krystning på egna impulser och den forcerade krystningen. Samt att få fram hur viktigt samspelet mellan den födande och barnmorskan är. Min egen upplevelse är att födande ofta är väldigt lyhörda och följsamma gentemot barnmorskan i ett förlossningsrum, ibland till och med för bra. Barnmorskor är inte alltid lika följsamma och lyhörda tillbaka.

Idag vet jag att födande kvinnor själva besitter den största kompetensen om sitt födande. Ofta utan att veta om det. Så om man som jag vill bli riktigt duktig och lära sig mycket om födandets komplexa väsen, ja då måste man öva upp sin känslighet, helt enkelt träna på att lyssna in gravida och födande kvinnor. Det gör man enklast genom att lära känna den som ska föda innan förlossningen. Sen är kontinuerlig närvaro och stöd i förlossningsrummet ett måste för att kunna uppfatta alla nyanser under själva förlossningsprocessen. Tyvärr är det ju snudd på omöjligt för barnmorskor i dagens pressade förlossningsvård och därför är det inte heller så lätt att öva upp sin stödförmåga idag.

Inför arbetet med blogginlägget om krystfasen fick jag två berättelser skickade till mig om kvinnor som fött barn och blivit traumatiserade under krystfasen. Det gjorde ont i mig att läsa och jag visste inte riktigt var jag skulle placera dessa berättelser. För jag vill ju inte bidra till att skrämma upp gravida. Jag vill inte heller måla upp en onyanserad bild av barnmorskor som inte lyssnar på födande. Så jag valde att inte ha med de här berättelserna i det ursprungliga blogginlägget. Men det kändes också fel att inte låta era röster få höras! För jag vill inte entydigt sopa de negativa berättelserna under mattan.

Så jag publicerar dem här istället. Ni får ert eget inlägg. Och om du har upplevt något liknande så hoppas jag att du ger återkoppling till de som var med dig under förlossningen. För såhär ska det inte gå till.

Malins berättelse

Min krystfas var hemsk, stressande och kaotisk. Började med att jag blev lämnad ensam med orden, du kan börja krysta själv, och när jag frågade om tydligare instruktioner, sa sköterskan, det är lite som att bajsa.. Fick skäll varje gång jag vrålade mig igenom en krystningen för att jag slösade på kraften. Jag fick även värkstimulerande, och mitt i allt började den larma om att det var luft i slangen. Panik utbröt, ingen pratade med mig om vad som hände. Det slets i slangen och sköterskan skrek, det kan inte stämma, det kan inte stämma. När den faran var över, fortsatte dom prata över huvudet på mig, säga att dom inte trodde jag skulle orka, sköterskan började hänga sig över min mage och trycka med hela sin tyngd, trots att det inte fanns någon anledning att stressa på det hela, det var fruktansvärt. Tillslut frågade jag om det var långt kvar och fick ett barskt svar av barnmorskan: Det är ju upp till dig, det är ju du som föder. Jag vill aldrig föda på sjukhus igen.

Idas berättelse

Jag var jätterädd inför förlossningen så jag förberedde mej genom att läsa mycket om att föda barn. Läste också ”föda utan rädsla” och gick också online-kursen. Det hjälpte mej jättemycket och trots en lång och utdragen förlossning så kände jag mej inte rädd. Tills krystfasen… då tappade jag det totalt. Trycket, smärtan och känslan av att det här går inte fick mej att bli panikslagen. Och jag fick noll stöd och hjälp av barnmorskan. Vet inte om hon kanske inte förstod hur rädd jag var? Men hon stod med ryggen mot mej och höll på med datorn och svarade lite frånvarande när jag försökte förmedla hur obehagligt det var. Usch jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Är rejält traumatiserad av det och kommer behöva bearbeta den delen av förlossningen om jag någonsin ska våga föda barn igen. När barnmorskan väl hjälpte mej så fick jag typ skäll för att jag inte vågade krysta genom hela värken. (Det var säkert inte menat som kritik men i mitt sköra tillstånd så uppfattade jag det som väldigt negativt och att jag var ”dålig” på att föda barn.)

Tack för att ni delar med er av de här berättelserna. Jag önskar att ingen ska behöva känna så som ni gör efter sin förlossning! Det ni beskriver är känslomässiga förlossningsskador, och de är precis lika viktiga som de fysiska förlossningsskadorna. Vi har inte riktigt börjat prata om de känslomässiga förlossningsskadorna än – men det kommer. Och att lyfta era berättelser är ett viktigt första steg. För era berättelser illustrerar hur viktigt det är med en lyhördet inför födande kvinnors olika behov.

behov under krystfasen
Dubbelamning!
Lauries förlossningar

Ocensurerat om krystfasen

Foto: wanderings.se

Det finns så mycket kraft i en kvinnokropp. Kvinnor kan nämligen krysta ut barn. Ibland är det svårt att begripa sig på hur det egentligen går till. Men det går oftast alldeles utmärkt om rätt förutsättningar bjuds! Twisten med barnafödandet är att det finns en inbyggd paradox som innebär att du både kommer vara som mest stark och som mest sårbar. Krystfasen är kanske den ultimata överlämningen till krafter som ibland kan vara svåra att förstå sig på. Det är en delikat och känslig fas av hela förlossningen. Ord som sägs under ett krystskede kan leva i årtionden. Under min första förlossning sa barnmorskan att jag skulle ta i för ”KUNG OCH FOSTERLAND”. Jag undrar fortfarande varför jag skulle ta i för just kung och fosterland.

Krystvärkar kan upplevas som en kroppens tsunami, något som det inte går att värja sig emot och som man bara måste följa med i. Det kan vara befriande att efter ett utmanande öppningsskede äntligen få ge sig hän och KRYSTA. Men kraften i krystreflexen kan också väcka rädslor och det enorma trycket bakåt mot ändtarmen kan kännas lite för mäktigt. Det finns också en hel del sexuell energi inbäddad i krystfasen. Gutturala ljud, stönanden, att vara i sin egen bubbla, att vara i kroppen i ett brinnande nu. Och precis som det ibland kan vara svårt att hitta sin egen kåthet så kan det vara svårt att ”hitta” sina egna krystvärkar. Just det där att hitta in i kroppen går oftast lättare om du känner dig helt trygg och säker med de personer som är runt din födande kropp.

Att bli regisserad under krystfasen, alltså att få uppmaningar om vad man ska göra, typ – håll andan, hakan i bröstet, tryck på, tryck på, tryck på, det kan kännas ungefär lika sexigt som att försöka ha sex samtidigt som någon står med en dirigentpinne och håller takten. Särskilt om man har hittat in i sitt eget kryst och inte känner för att ha någon hejarklack som ivrigt hejar på bredvid.

Men ibland, kanske särskilt om förlossningen drar ut på tiden och de där krystimpulserna aldrig riktigt infinner sig, ja då kan det ju upplevas som en befrielse om barnmorskan går in och ”tar över” och berättar för dig hur hen tycker att du ska göra. Det finns helt enkelt inga givna svar. Vad som är rätt varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas.

Att krysta på egna eller andras villkor

När förlossningen går framåt och barnet mår bra så finns det inte någon anledning för någon utomstående att gå in och regissera krystfasen. Ändå är det ganska vanligt att det blir just så i dagens förlossningsvård. Stress, överdriven ängslan, oro, rädslor och förvirring tar kanske plats lite för ofta under en krystfas eller ett utdrivningsskede, även då allt förlöper helt normalt. Det är nog mänskligt, men synd. Barnmorskor får lära sig att det är viktigt med uppsikt över mellangården under krystningen för att undvika bristning, samt att kommunikationen med dig som föder är viktig. Men det är inte samma sak som att du ska föda i den ställning barnmorskan vill eller krysta på barnmorskans uppmaning. Uppsikt över mellangården har man i princip i alla förlossningsställningar förutom huksittande. Kommunikation med dig som föder innebär kanske framförallt att jag som barnmorska ska vara följsam och lyhörd för vad just du behöver.

Kommunikation kan vara att hålla tyst, värna just ditt utrymme och möta din blick på ett bekräftande sätt efter en krystvärk.

Här är några röster om hur olika krystfaser har upplevts:

”Har bara upplevt oforcerade krystningar helt efter min egen kropp, omedicinerat, tack vare hemförlossningar. Kroppen krystar liksom till extra mycket i slutet av värken. Man måste inte ”kunna” någonting, kroppen krystar ju helt av sig självt. (Enda saken som är bra att veta eller bli påmind om är att man kan försöka att inte krysta med under de sista värkarna, OM DET GÅR. Det var så jag märkte att det var krystdags båda gångerna, att kroppen helt enkelt började krysta. Inga vaginala undersökningar eller någon utifrån som sa åt mig att det var dags eller inte dags. ”

”Åh under min krystfas så ville jag instinktivt ta upp hakan (räta upp och ”titta uppåt”), kände att jag öppnade mig mentalt då typ. Varje gång jag gjorde det så sa både barnmorska och undersköterska bestämt NER MED HAKAN, igen och igen och igen. Jag blev så trött och så ledsen att de hela tiden sa emot vad min kropp berättade för mig att jag skulle göra. Blev också rädd att det var farligt, eftersom de sa till igen och igen och igen. 😔”

”När mitt andra barn föddes hetsade barnmorskan mig något otroligt. ”Tryck på tryck på!” ”Våga trycka!” ”Håll ut” ”lite till lite till” osv. Trots att hela födseln tog 3.5 timmar och krystfasen varade 10 minuter. Inga tecken till stress för barnet innan dess men ut kom en bebis som inte kom igång med andningen, behöver klippas navelsträng efter en minut och springa till barnbordet. Jag är övertygad om att det hetsiga utdrivandet inte var bra för mitt barn. När jag sedan födde mitt tredje barn bad jag om oforcerad krystning. Barnmorskan fanns nära mig men sa i princip ingenting. Bara när barnet stod i genomskärning sa hon att jag skulle andas och inte trycka på. Jag andades ut barnet och lät livmodern sköta krystandet. Det var en helt annan upplevelse och bebisen mådde fint! Jag har sett en hel del av båda varianterna som barnmorskestudent, men helt klart mer forcerade krystningar än oforcerade. Forcerade i olika grad också såklart. Men sällan helt oforcerat.” Linda

”Min krystfas var spontan, jag var helt guidad av min intuition. Men det var extremt kraftfullt och jag krystade 2-4 gånger per värk med all min kraft. Jag stod på alla fyra, även det var det min intuition som sa till mig. Det var det enda som var bekvämt. Personalen var jättebra och påminde mig om att andas, de la sig inte alls i hur jag skulle krysta eller när. Den enda gången var när huvudet var på väg i genomskärning, då bad de mig ta det lite försiktigt. Bebisen föddes efter 50 min krystfas på två värkar. Nu i efterhand, barnet är 14 månader, kan jag faktiskt känna att jag inte hade behövt ”ta i” så hårt. Jag tror att det hade kunnat vara lite mjukare, men samtidigt var det kroppen som styrde och jag följde med. Väldigt kraftfullt och empowering men också så tufft. ” Moa

Att krysta spontant på egna impulser

Oftast börjar det med en kraftfull värk som kommer och sen utmynnar i en reflex som gör att du vill hjälpa till att trycka på med bukmusklerna mot slutet av värken. Spontan och oforcerad krystning är därför sällan att utnyttja hela värken till att trycka på. Jämför med hur det är att gå på toaletten och bajsa. Sitter du och håller andan och tar i för all kraft så fort du känner att du är lite bajsnödig? Eller är det snarare så att det kommer plötsliga impulser att vilja hjälpa till och trycka på när du har varit nödig ett tag? Att vara rörlig och kunna variera ställningar under krystfasen är bra. Tänk på din bäckenbotten som ett dragspel. Slidan består av både muskler och veckad slemhinna som kan tänjas ut och omforma sig runt barnet. För vävnaden är det bara bra att det tar lite tid. Ett dragspel är en bra liknelse eftersom den säger någonting dels om att vävnaden kan tänja sig men också om att krystningen är rörelse. Barnet rör sig, vävnaden omformar sig och DU rör dig. Flexibla upprätta ställningar är därför ofta att föredra under krystfasen. Oflexibla ställningar där du låser fast ditt bäcken mot underlaget är inte riktigt lika gynnsamma. Gynläge är kanske den sämsta ställningen eftersom den är så oflexibel – det är att både fixera bäckenet på ett ställe och spänna upp vävnaden i mellangården som ett tält med tältpinnar åt vardera håll.

Födde mitt andra barn i mars (utan bedövning) och blev förvirrad under krystfasen. När jag skulle krysta enligt barnmorskan kände jag ingen ”krystvärk” utan fick ta i för kung och fosterland ändå. Förstod inte vad som hände och undrade varför kroppen inte sa åt mig att krysta. Får en aha-upplevelse nu. Krystandet ville komma i slutet av värken ju! Inte i början!

”Min krystningsfas var det bästa med hela förlossningen. Efter en ca 18 timmar lång sjukhusprocess med många ingrepp och en del vemod kände jag mig stark och som att jag visste precis vad jag skulle göra. Min doula och barnmorska visste att jag ville ha det oforcerat och så blev det och jag andades i princip ut mitt barn, stående lutandes mot en gåstol. Det var fantastiskt och jag var så obeskrivligt lycklig när jag fick mitt barn framskjutsat till mig. Jag hade klarat det! ”

Sara

Krystfas
Den blickan!

Det här upplevde jag verkligen! Alltså att krystandet sker nästan efter värken. Jag jämförde det vid min första förlossning med att vågsurfa: vågen kommer upp bakom en, och om man tajmar att ställa sig upp precis vid rätt tillfälle så får man en skjuts och åker iväg. Ställer man sig för tidigt så välter man, för sent så blir det fjösigt utan kraft. Exakt så är det ju att krysta! Som tur var hade jag en barnmorska som helt litade på min instinkt. ❤️ redan då upplevde jag det också som orgasmiskt. Vid min tredje förlossning (den i vatten!) var varje krystreflex en orgasm. Min vattenförlossning var med ”enbart” lustgas som lindring.

Min första förlossning däremot var långdragen med epidural och värkdropp, men epiduralen hade lossnat före krystfasen började. (Dock var det en sån där eländig historia av krystkänsla och 10 cm öppet men lite kant kvar, i flera timmar… ganska typiskt som Ina May skriver om när man kanske omedvetet håller tillbaka på grund av något…)

Forcerad krystning och levatorpress

Att krysta forcerat är att medvetet använda sig av hela krystvärken för att snabbare försöka ta sig i mål. Alltså, du som föder kan bli uppmanad av barnmorskan att sätta hakan i bröstet, hålla andan och trycka på under hela värken för att försöka få till ett ytterligare buktryck ovanpå det tryck som värken i sig åstadkommer. Forcerad krystning ska användas restriktivt men kan bli nödvändigt vid dessa tillfällen:

  • Värksvaghet
  • Tung bedövning som dämpar de egna krystimpulserna
  • Utebliven progress
  • Om barnet visar tecken på att inte må bra

Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar inne i vagina för att försöka visa dig var du ska lägga kraften under krystvärken. Levatorpress ska inte användas på rutin och aldrig utan ditt samtycke. Barnmorskan eller läkaren måste alltså först informera dig för att sedan inhämta samtycke innan hen stoppar in sina fingrar i vagina.

Här några röster om guidad eller forcerad krystning:

”Jag upplevde att jag blev tillsagd att trycka och ta i så hårt och länge jag kunde vid varje krystvärk. Jag andades definitivt inte igenom det. Detta tror jag var delvis på grund av att jag upplevde att detta var barnmorskans uppmaning, men även pga dålig information samt fördomar om att man ska göra så vid krystningar. När andra har berättat om sin krystfas så har jag upplevt en kort krystfas som någon eftersträvansvärt och att du är en duktig födande om du krystar ut ditt barn snabbt. Jag fick en 2-gradig bristning. 

Inför min andra förlossning har jag gått en profylaxkurs och lärt mig om fördelarna att låta krystfasen få ta tid och att andas sig igenom utdrivningen. Jag har skrivit om detta i mitt förlossningsbrev. Att jag vill låta utdrivningen få vara styrd av mig i första hand.” Helle.

”Guidad krystning och kände inte att jag hade kontroll riktigt.. Barnet blev stressat och slutade i klipp. Bebisen kom ut och andades inte så de fick springa iväg. Tack och lov gick allt bra ändå. Haft problem av klippet efter dock. Efter förlossningen har jag funderat mycket över om allt hade fått ett ”bättre” slut om jag inte hade tagit epidural. Den gjorde så det drog ut på tiden. Sonen hade även bajsat i vattnet och var då stressad under krystfasen. Funderar över om han hade mått bättre och jag sluppit klippet om jag dels skippat epiduralen men även fött i annan ställning än på rygg? Känner att jag nästan blev tvingad att ligga på rygg.  Och jag kände inte riktigt när han rörde sig nedåt utan lyssnade mer på barnmorskan när det va dags att krysta och som du även nämner, krystade genom hela värken och höll andan hela tiden.” Lina

”Såg fram emot den vid första förlossningen men fick epidural och kände inte något alls.. satt på en pall och försökte trycka på efter barnmorskans förklaring men det kändes fel och jag upplevde att jag blev snuvad på den där urkraften. Nästa gång hoppas jag på att få följa kroppens signaler! ”Julia 

”Jag fick aldrig krystvärkar (förmodligen pga EDA och att barnet inte sjönk ned). Fick prova forcerad krystning med guidning av barnmorskan (barnet kom ned men gled hela tiden tillbaka) och tillslut blev det sugklocka pga hjärtljud som gick ned. Men jag fick fortsätta med forcerade krystningar samtidigt som de drog med sugklocka och jag hade ett väldigt bra samspel med både barnmorska och förlossningsläkare. De instruerade mig på ett sätt som jag verkligen förstod och peppade på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig otroligt stark och upplevde att det var den bästa delen av hela min förlossning. Jag fick också en väldigt bra bedövning. På något sätt fick förlossningsläkaren mig att känna att det var jag som i princip hade gjort hela jobbet med att få ut sonen och att hon inte tagit i nåt alls nästan. Trots att min man senare berättat att hon tagit i, som han uttryckte sig, ”för kung och fosterland!” Rebecka.

Emelies femte förlossning

Nyfödd Ebbe

Nu har jag fött fem barn med olika upplevelser. Men jag tänkte berätta om den sista, nu med Ebbe. Alla andra har gått bra och jag har lyckas lite på kroppen alla gånger. Men nu till Ebbes förlossning. Jag blev igångsatt denna gång på grund av 6 dagar över tiden och min egen önskan eftersom jag haft så snabba förlossningar.

Men önskar att jag inte hade blivit det nu i efterhand men, men. Kroppen var inte alls redo så jag fick värkstimulerande dropp efter de hade tagit hål på hinnorna men Ebbes hjärtljud sjönk så de fick stänga av det helt och vänta in mina egna värkar som äntligen kom igång efter någon timme. Men de resulterade till stormvärkar som gjorde att jag aldrig hann andas igenom dem och jag fick för tidiga krystvärkar trots att jag bara var öppen 4 cm. Blev så frustrerad och arg för jag kände ju att kroppen ville men inget hände så det var på håret att det blev snitt eftersom inget hände. Så efter byte med nattskiftet så såg barnmorskan på mig och sa vänta jag vill känna en sista gång på Emelie. Och då hade jag öppnat mig så snabbt på bara några minuter från 4-10 och då äntligen sa hon ”Emelie här blir de inget snitt utan följ kroppen nu”. Tack och lov så fick jag krysta ut honom! Tre krystvärkar och så kom han ut. Jag hade då haft krystvärkar i en timme utan att få trycka på samt stormvärkar så jag var helt slut. Önskar att jag inte hade valt en igångsättning men samtidigt låg han tokigt i vidöppet så det var nog därför jag fick tidiga krystvärkar.

instagram.com/emekarlstrom

Annelies första förlossning

krystfasen

Vår förlossning var helt underbar och magisk (lugn och trygg med mycket stöd och tillit till kroppen) men det finns två saker som jag i efterhand inte kunnat sluta fundera på och det har gjort mig lite uppgiven. 

Fram till krystfasen var vi mest själva på rummet och jag ägde mitt förlopp. Sen när krystfasen drog igång och de stannade på rummet fångade de visserligen lugnet men tyvärr ”tog de över” när jag kommit en bit. Jag upplevde att jag till en början krystade som jag ville genom att låta, andas och låta kroppen styra. Jag stod i olika positioner och det kändes bra. Sen ville de ”för mina vävnaders skull” att jag skulle lägga mig på sidan. Då blev det också så att jag skulle hålla andan och trycka på. Jag upplevde inte att det var lika ”skönt” på sidan men där och då var det inget jag tänkte mer på.

Så det som började som en lugn krystfas där min kropp styrde slutade på sidan i sängen med att de styrde min andning och hur jag skulle trycka på. Eftersom det var första gången jag födde vaginalt var det svårt att veta vad som skulle hända och hur det skulle gå till. Nu i efterhand önskar jag att jag/vi sagt ifrån. Om det blir en nästa gång och om det inte blir en hemförlossning utan på sjukhus kommer jag att vilja vara så ostörd det går. 

Det märkliga är att jag inte tror att de ens förstod att de tog över. De verkade vara så vana vid det. Till och med barnmorskestudenten. Säger man dessutom till någon att det är för att skydda ens vävnader är det klart man lyssnar. De sa även ”det är verkligen ovanligt att en förstagångsföderska inte spricker”. Så skevt att normen är att krysta forcerat och att man spricker. Sorgligt! 

Mys tredje förlossning

Jag upplevde krystfasen som ganska skön faktiskt. Hade haft ett långt öppningsskede (ca 40 timmar) med mycket värk så när det äntligen var dags kändes det bra liksom. Vi födde hemma och när vår barnmorska dessutom ledde oss ner i vattnet var det som om att allt ändrades. Värken försvann och vi fylldes av lycka. Låter kanske konstigt men det var verkligen skönt att krysta. Vårt tredje barn men första vaginala förlossningen.

Lovisas andra förlossning

Första barnet var det stressigt på förlossningen och de hade inte så mycket tid för oss. Jag fick egna spontana krystvärkar som kom av sig själva, kände hur barnet åkte in och ut, de bad mig krysta/ta i ner med hakan osv på de sista värkarna och det gjorde jävligt ont men gick bra.

Andra barnet, de tog sönder hinnorna för att skynda på processen (tror de gjorde detta för att barnmorskan snart skulle sluta sitt pass, för jag och barnet mådde bra) jag kände inga krystvärkar alls, barnmorskan bad mig krysta, krystade tom utan en värk, fick tillslut krystvärkar och barnet kom snabbt då, fick dock panik när barnet skulle ut för han hann ej åka sådär in och ut – bara ut på en gång. Knep i panik och mitt barn roterade inte för att jag knep, men han kom ut utan några större komplikationer. Jag tycker verkligen de ska sluta lägga sig i och låta kvinnokroppen göra sitt. Om jag går igenom en till förlossning hoppas jag på en hemförlossning eller en ostörd på sjukhuset, och då menar jag verkligen ostörd!

Lauries förlossningar

Lauries förlossningar

I gave birth to my first son in March 2016, i had just turned 20 years old. I had a fast, complication-free hospital birth in Mölndal. I laboured for about 6 hours. When the urge to push came i was in a comfortable squatting position on the bed, the midwife saw me push and rushed me on to my back to deliver my baby. It wasnt completely unpleasant but looking back i definitely felt more comfortable and in control in the position i had chosen naturally. I pushed on her command until he was born- i needed 8 stitches afterward. 

When i became pregnant with my second child i planned a home birth with Barnmorsketeamet Gbg. The labour was much the same as my first in intensity and timing. After 5 hours of active labour in the pool i began to feel the urge to push – it was the first time during the entire process that i panicked a little. I wondered why Johanna-my midwife- hadn’t instructed me to do anything, instead she watched on peacfully and silenty. I asked her ”what should i do?” she smiled widely and replied with ”you’re doing it!”. The pushing sensation was overwhelming, i didnt need to do anything. I guided my son out myself and needed no stitches afterward. 

Foto: wanderings.se

Ett stort TACK för att ni så frikostigt har delat med er av era upplevelser av krystfasen. Jag är otroligt imponerad av er allihop.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

första förlossningen positiv

Hur kan den första förlossningen bli en positiv upplevelse?

första förlossningen positiv
Foto: Lovisa Engblom

Jag fick en fråga eller fundering som har gått och växt i mig.

Hur stor skillnad är det att föda sitt första barn och de barn som kommer sen om man föder vaginalt? Jag ska föda mitt första barn om några månader och försöker förbereda mig på olika sätt men ibland känns det som att första barnet alltid innebär en jobbig och hemsk upplevelse och sedan har man chans att få en fin upplevelse till nästa barn. Hur kan man tänka kring detta? Dina erfarenheter? Vad är den fysiska skillnaden?

Det här är så viktigt. För du sätter verkligen fingret på något som jag tror vi behöver prata mer om. Min egen erfarenhet är nog väldigt lik den som ganska många andra har! Det var ett rejält uppvaknande att föda mitt första barn. För jag levde precis som så många andra gör här i väst – i en kultur där födandet är förknippat med något som händer på sjukhus – en värld som är dold för de flesta tills de föder sitt första barn. Lite som att träda in i förvandlingstunneln på Gröna Lund (om det nu fanns en sådan) och komma ut helt förändrad på andra sidan. FÖR många kommer tyvärr ut helt förskräckta på den andra sidan och med en känsla av att inte ha ”klarat av” att föda barn. Att det var värre eller gjorde mer ont än de trodde. Kanske att det inte alls gick framåt på ett sätt som de hade hoppats. Det är för vanligt att komma ut som nybliven förälder med en hop av anklagelser som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Anklagelser som riktas antingen mot den egna kroppen eller mot sjukhuskroppen.

Inför den andra förlossningen är det många som på olika sätt försöker claima sin förlossning, bottna i upplevelsen av hur det egentligen var att föda sitt första barn, som slukar böcker, går en profylaxkurs, kanske betalar för ett stöd de inte upplevde sig ha första gången (kanske anlitar en doula). Det är helt enkelt många som försöker fixa något trasigt inför sin andra förlossning. Inte alla såklart, men för rätt många i vårt samhälle skulle jag säga. Lite för många.

Det är ett strukturellt problem som handlar om flera saker. Dels handlar det om att vi inte värderar själva upplevelsen av födandet (att den i sig kan vara direkt livsavgörande), utan att upplevelsen mer ses som trivia. Alltså – vi ska vara glada om upplevelsen blev bra men inte hänga läpp om upplevelsen blev dålig, eftersom ett friskt barn är det som räknas. Vi saknar också idag en hel del kunskap om själva födandet eftersom födandet i sig har blivit så otroligt medikaliserat. Jag citerar Milli Hill:

”Like death, birth has become something we’ve lost touch with, that no longer takes place in our communities and that we therefore rarely see or hear. Women go to the hospital and come back with a baby, and what happens in the intervening day or two remains a somewhat terrifying mystery.”

På sista tiden har vi börjat prata lite mer om vad som faktiskt händer inne på förlossningsrummen men många förstår ändå inte hur mycket de har möjlighet att påverka inför sin förlossning. Vi är alla invaggade i att det är något som löser sig bara man åker in till sjukhus. Förberedelserna inför förlossningen tenderar därför att få en väldigt praktisk karaktär idag med fokus framförallt på sjukhusrutiner, vad man bör packa i väskan, om man behöver lägga i pengar i p-automaten och hur regelbundna värkarna ska vara innan man får komma in. Hur det fungerar att få en epidural eller vad lustgas egentligen är. Rent medicinskt löser det sig oftast när man åker in till sjukhus – men att föda barn är inte enbart en medicinsk sak.

Riktig kunskap om födandet går därför många helt förbi. Alltså vad som verkligen spelar roll för födandets inneboende dynamik – känslor av trygghet, hormonet oxytocin, platsen, dina relationer, hela den känslomässiga processen som spelar en helt avgörande roll för kroppens egen process. Det är för många i vårt samhälle en stor blind fläck.

Den första förlossningen tar ofta lite längre tid. Kroppens vävnader behöver tid att öppna sig när det är första barnet som ska ut och oftast går det sedan snabbare för kroppen att öppna sig när det är andra barnet som ska ut! Musklerna och vävnaden har redan tänjts ut en gång och det är inte samma motstånd. Men eftersom hormonet oxytocin är så avgörande under en vaginal förlossning så spelar även dina känslor roll. Stark rädsla och stress kan hämma oxytocinfrisättningen.

Bottom line, kunskap är makt. Jättebra att du skaffar dig så mycket kunskap du bara kan inför din första förlossning! Min erfarenhet är att de som inför sin första förlossning verkligen funderar och förbereder sig ett varv extra har bättre förutsättningar och större möjligheter att få en fin förlossning. Jag har varit med på många sådana fina förlossningar! Det behöver absolut inte bli en negativ upplevelse bara för att det är första barnet som ska födas. Lyssna på andras (positiva) berättelser av att föda barn. Fundera över vad som hjälpte dem och försök sedan att hitta dina egna nycklar. Vad gör dig trygg? Vem eller vilka ska få stötta dig genom denna process? En positiv förlossningsupplevelse handlar oftast inte om tur utan om en faktisk kunskap om hur kroppen fungerar under födandet.

Jag vill fortsätta skapa värdefullt innehåll! På medlemsplattformen Bottler community kan du stötta mitt arbete genom att bli månadsgivare.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

smärtlindring, förlossning

Din bästa guide till smärtlindring under förlossningen

smärtlindring, förlossning

Vad får det lov att vara? En förlossning med eller utan smärtlindring? Vad enkelt det vore om födandet var som vilken blindtarmsoperation som helst, där man kunde op-planera enligt en viss rutin. Ibland är ju förlossningen mycket riktigt en operation och vid planerade kejsarfödslar så KAN man planera noggrant för smärtlindringen som oftast kommer i form av en bedövning i ryggen – en så kallad morfinspinal. Men när förlossningen startar spontant, det vill säga alldeles av sig själv, så ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Det finns definitivt medicinsk smärtlindring som kan lindra smärtupplevelsen under en vaginal förlossning betydligt. Jag tänker givetvis på epiduralen. Men det hela blir mer mångfacetterat under en vaginal förlossning just eftersom du som ska föda blir en aktör i dramat på ett helt annat sätt än vid en planerad operation. Tiden, platsen, rummet blir plötsligt också variabler att ta hänsyn till. Hemma, på sjukhuset, på VÄG till sjukhuset. Vem eller vilka har du runt dig? Hur ser din cirkel av stöd ut?

Därför kan det leda snett att liksom ”låtsas” att den vaginala förlossningen är som vilken operation som helst och op-planera som om den vore det. Det kan skapa en illusion av trygghet. Att bli lovad en viss smärtlindring på pappret känns förmodligen tryggt i stunden, om det är vad du önskar, och oftast går det jättebra! Men det kan bli till en rejäl besvikelse om det inte går att ordna allt enligt kontraktet när tiden, platsen, rummet och stödet blir variabler som ställer sig i vägen för den typ av smärtlindring du blivit lovad på pappret.

Så börja i rätt ände! Det är mitt bästa råd om du vill planera för smärtlindring inför en vaginal förlossning. Se inte smärtlindringen som det som kanske ska ”rädda” dig ifrån en eventuell rädsla inför att föda. Det finns nämligen ingen smärtlindring i världen som kan rädda dig från upplevelsen av att föda barn. Och det finns ingen smärtlindring som helt kan ta bort smärtan under eller efter en förlossning. Däremot finns det effektiv smärtlindring som kan dämpa din upplevelse av smärta och kanske göra förlossningen till något som blir mer hanterbart för dig.

Men hanterbarhet under en förlossning handlar definitivt inte bara om smärtlindring. Av alla födande som jag har stöttat genom åren så är känslan av sammanhang och hanterbarhet oftast inte alls kopplat till vilken typ av smärtlindring som används i födelserummet. De mest ”positiva” upplevelserna av födandet återfinns förvånansvärt ofta hos den grupp kvinnor som inte använt särskilt mycket smärtlindring alls. HUR kan det komma sig? Kanske beror det på att smärtupplevelsen under en förlossning inte är endimensionell. En kvinna som just har fött kan tindra med ögonen och berätta om sin helt fantastiska förlossning, samtidigt som hon understryker att det gjorde jätteont. För mig har det blivit uppenbart att smärtan i sig är en pusselbit bland andra, och att det inte behöver bli den huvudsakliga ingrediensen i upplevelsen av att föda barn.

Kroppens eget system för smärtlindring under en förlossning

Ingen kvinna föder helt utan smärtlindring. Kroppen har nämligen ett alldeles eget system för smärtlindring. Just den här komponenten talas det väldigt flyktigt och framförallt väldigt sällan om. Det kan bero på att vi saknar kunskap om kroppens eget hormonspel under en förlossning. Men lite vet vi iallafall. Vi vet till exempel att oxytocin är kroppens förlossningshormon och att ju mer kroppseget oxytocin, desto mer effektiva värkar. Snabba förlossningar är därför ofta väldigt säkra för både mor och barn. Långdragna och sega förlossningar där man behöver hjälpa till med mycket värkstimulerande dropp utifrån är inte riktigt lika säkra. Det är alltså smart att försöka fundera ut hur kroppens eget oxytocindropp fungerar under en förlossning!

För när kroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) så blir förlossningen lättare och du som föder får samtidigt en smärtlindrande och ångestdämpande effekt lite som en bonus. Eftersom livmodern är en muskel som får jobba hårt så frisätts även endorfin – kroppens egen opiat. Oxytocin och endorfin ihop dämpar smärtan som värkarna och barnets nedträngande ger upphov till.

Viktigt att veta om är att kontinuerligt stöd också minskar det generella behovet av smärtlindring under en förlossning. Det finns inget som har en så entydigt positiv effekt under en förlossning som stöd, och det kommer helt utan negativa bieffekter.

Värme och bad under hela förlossningen

Värme fungerar både smärtlindrande, avslappnande och ”tryggande” under en födsel. Det har inga biverkningar annat än att man kan bränna sig om man trycker något väldigt hett mot huden en längre stund. Om du badar varmt en längre stund så kan din och bebisens puls gå upp vilket är ofarligt, men för att inte riskera att bli överhettad är det bra att fylla på med dryck och låta vattnet hålla kroppstemperatur (37 grader). Värme runt kroppen kan man få på flera sätt.

Varma kuddar. Det finns olika varianter av varma kuddar som man kan köpa (tex vetekuddar, hot/ cold packs med en gel i) men det finns också ett busenkelt sätt att tillverka sina egna varma kuddar. Du blöter en liten handduk, stoppar in den i en plastpåse och värmer den i micron i ca 1,5 minut. Sen kan du stoppa in den i ett örngott och lägga mot smärtan. När den har svalnat efter ett tag är det bara att värma om!

Dusch och bad. En varm duschstråle mot smärtan under värk kan vara väldigt skönt. Men om du sänker ner hela kroppen i ett bad får du maximal smärtlindrande och avslappnande effekt av värmen. Bad är otroligt användbart under en förlossning! Gör inte misstaget att tro att bad bara är en förrätt på buffén, nej bad kan vara både förrätt och huvudrätt under en förlossning. Värmen som badet ger bidrar förutom smärtlindring även med avspänning i kroppen, en avslappning som i sig främjar värkarbetet. Det ökar även blodgenomströmningen i livmodern som då kan jobba mer effektivt. Som en bonus upplever många kvinnor att de blir mer rörliga, ja nästan tyngdlösa i vattnet, samtidigt som det skärmar av och ger en egen privat sfär. Om du har ett badkar hemma – bingo – se till att använda det under latensfasen. Om du planerar för en hemförlossning så kanske du vill hyra en birthpool istället. Man behöver inte heller nöja sig med ETT bad under en förlossning utan det går ofta utmärkt att ta flera. Om du ska föda på sjukhus, se till att inventera de möjligheter till bad som finns där.

TENS under förlossningen

TENS står för transkutan, elektrisk nervstimulering. Själva TENSEN är en liten apparat som går på batteri som du använder ihop med ett par böjliga plattor (ytelektroder) som fästs på huden. Den svaga elektriska strömkretsen stimulerar sedan dina nervtrådar via huden. Det här är en metod som framförallt används som behandling vid långvarig smärta men den går att använda även vid ett värkarbete. Här citerar jag från läroboken om TENS inom obstetriken:

”Metoden bygger på grindteorin genom att den genom elektriska impulser ger nervsignaler i grova afferenter, som segmentellt hämmar de nociceptiva afferenternas signalöverföring i signalhornet.”

Kortfattat så är TENS ett sätt att höja smärttröskeln i området. Det tar alltså inte bort smärtan helt och hållet men kan göra det lättare för dig att uthärda den. Elektroderna ska sättas där du har ont! Det kan alltså vara både bak på ryggslutet eller framtill ner mot blygden. TENS kräver i regel lite träning innan man får koll på alla sladdar, plattor och exakt hur apparaten fungerar. Det går att hyra TENS under en kortare period. Själv har jag hyrt en TENSapparat under två av mina graviditeter och haft helt oumbärlig användning av den mot min ryggsmärta (faktiskt även mot mina gallkramper) under slutet av mina graviditeter. Om du blir en invand TENSARE så är det väldigt smidigt att ha som smärtlindring med sig på vägen in till förlossningen. De flesta förlossningsavdelningar har även TENS att låna ut. Det kan vara en bra smärtlindring att börja med om du till exempel blir igångsatt på sjukhuset och ska göra hela förlossningsarbetet på plats.

Akupunktur under förlossningen

akupunktur under förlossning
Akupunktur

Jag trodde nog inte riktigt att akupunktur kunde ha någon effekt överhuvudtaget innan jag själv gick en kurs i obstetrisk akupunktur och lärde mig sätta akupunkturnålar. Sen dess har jag både gett akupunktur och fått behandlingar själv och jag kan intyga att akupunktur kan ha en mycket stark effekt på vissa personer. Det är inte helt klarlagt vad denna effekt beror på och akupunktur ger inte samma effekt hos alla. Men akupunktur är en väl beprövad kinesisk metod och betyder instick med tunna nålar på vissa akupunkturpunkter. Det finns nålar att sätta för alla möjliga krämpor och i förlossningssammanhang så ges det framförallt i smärtlindrande och avslappnande syfte. Bad och akupunktur ihop är ofta en riktig höjdare. Om du är nyfiken på denna metod, fråga din barnmorska om hen kan sätta några nålar! Ofta finns det någon barnmorska på förlossningen som kan. Men det ska inte ges om du har väldigt högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning.

Sterila kvaddlar

Sterila kvaddlar är sterilt vatten som sprutas in under huden där det gör ont. Det gör skitont i ungefär 20 sekunder när barnmorskan lägger kvaddlarna (ofta är man två som hjälps åt och lägger samtidigt) och det är ett sätt att liksom ”skrämma iväg” den andra smärtan för hjärnan. Det blir en liten minichock och du får ett eget endorfinpåslag som dämpar smärtan. Framförallt vid uttalad ryggsmärta under förlossningen kan det fungera jättebra. Effekten sitter i i ungefär 30-60 minuter och det går att lägga om kvaddlarna igen om du vill. De kommer inte med några andra biverkningar förutom det onda vid själv sticket.

Lustgas under förlossningen

Lustgasen, var ska jag börja? Lustgas kan vara en fantastisk smärtlindring, och det kan vara en katastrofal smärtlindring. Det slår lite blint hur lustgasen tar. Men lustgas är ett läkemedel som du tar i gasform och gasen består av dikväveoxid. Du får andas in gasen genom en mask. Hur hög dos du får går att styra, oftast får du börja prova på en låg nivå och sedan kan barnmorskan höja dosen successivt i några steg om den smärtlindrande effekten avtar. Lustgas tar inte bort hela smärtan men den bäddar in den i ett moln och de flesta blir mer avslappnade av lustgas. Lustgasen ger helt enkelt ett rus som vissa födande upplever hjälper bra mot smärtan. Andra blivande mammor kan få läskiga ”ut ur”- kroppen upplevelser och bli helt förvirrade av gasen. En del får med sig lite märkliga lustgasminnen från sina förlossningar. Lustgas kan även ge illamående och kräkningar och en del måste sluta använda lustgas av den anledningen.

En stor nackdel med lustgas är att det är ett läkemedel som är svårt att administrera och att det därför väldigt lätt blir fel. Du behöver ha den största effekten när värken är som mest intensiv och många får då rådet att börja andas in gas ”så fort värken börjar”. Problemet är att det oftast redan är försent, och många kvinnor andas gas som galningar när värken är som värst och får den största effekten precis när värken släppt. ”Fyllan” eller ruset kommer alltså ofta i värkpaus. För att få effekten där den behövs bör du helst börja andas in 10-15 sekunder INNAN värken och sedan sluta mitt i. Det låter kanske enkelt i teorin men är inte alltid lika lätt under brinnande värkarbete.

Vid ett väldigt intensivt värkarbete kanske du knappt känner var värken börjar eller slutar och ligger med masken som en boj mot ansiktet och andas mest hela tiden. Då spelar det ju inte så stor roll. Men då är det å andra sidan väldigt lätt att tappa verklighetsuppfattningen helt under förlossningen. Det kan blir svårt att uppfatta vad barnmorskan eller dina stödpersoner säger och du kanske försvinner bort ur hela sammanhanget.

Men lustgas har hjälpt många kvinnor under sina födslar och är värt att prova. Det är bra att andas ut i masken så att inte lustgasen kommer ut i rummet och det är jättebra om du kan andas vanlig luft mellan värkarna.

Epidural under förlossningen

Epiduralen är i förlossningssammanhang smärtlindringens Rolls Royce. En effektiv bedövning som vet vart den tar! Oftast. Det är en bedövning som har störst effekt framförallt under öppningsskedet av förlossningen, alltså då modermunnen har vidgats några centimeter (ungefär 3-4) och du har börjat få regelbundna värkar. Epidural minskar smärtan betydligt och gör ofta hela öppningsskedet mindre utmanande. Det är alltid en narkosläkare som lägger bedövningen mellan två kotor i ryggen och då behöver du klara av att ligga blick stilla ett litet tag. Läkemedlet sprutas in i epiduralrummet i ryggraden och bedövar hela det område där värksmärtan känns. Så det där eldbältet av smärta runt rygg och livmoder under värk, det försvinner oftast med en epidural. Men trycket när barnet sjunker nedåt under förlossningen, det försvinner inte. Tvärtom så blir känslan av ett starkt tryck mot ändtarmen ofta mer distinkt vid en epiduralbedövning, eftersom den andra smärtan försvinner helt.

Epiduralbedövning under förlossningen
Epiduralbedövning är bäst under öppningsskedet

När epiduralbedövningen har en fullt smärtlindrande effekt under en förlossning är den oftast till stor hjälp framförallt under öppningsskedet. Men mot slutet av förlossningen är det oftast inte en fullt så effektiv bedövning. Bedövningen i sig kan också göra att luften liksom ”går ur” hela det påbörjade värkarbetet och att allt stannar upp. Det är därför vanligt att man behöver hjälpa till med ett värkstimulerande dropp och hela förlossningen kan ta lite längre tid. Det är inte heller alltid man känner så starka krystimpulser när det väl är dags att krysta och därför är det vanligt att barnmorskan får be dig krysta på uppmaning, alltså forcerad krystning. Andra bieffekter som epiduralen kan ge är blodtrycksfall, svårigheter att kissa efteråt, klåda eller frossa och feber. En sällsynt men väldigt tråkig bieffekt är svår huvudvärk efter förlossningen.

Om du har ett mycket högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning under förlossningen kan epiduralbedövningen vara en medicin som förutom den smärtlindrande effekten även sänker blodtrycket! Smart.

Paracervikalbedövning (PCB) under förlossningen

PCB eller livmoderhalsbedövning är en bedövning som har blivit mer och mer sällsynt i förlossningssammanhang. Men det är en bedövning som hjälper under öppningsskedet, precis som epiduralen. Några blivande mammor kan av medicinska skäl inte få epiduralbedövning alls under förlossningen och då kan PCB vara ett alternativ. Det är en bedövning som läggs med två stick inne i slidan, uppe runt livmoderhalsen. De nerver som finns runt livmoderhalsen bedövas då. Du behöver ligga i gynläge med benen i benstöd när du får bedövningen och det är en förlossningsläkare som lägger paracervikalblockaden. Smärtlindringen blir kanske inte riktigt lika effektiv som vid en epiduralbedövning, men den hjälper ofta! Effekten sitter i upp till två timmar. Viktigt att veta om är att barnets hjärtljud kan gå ner av bedövningen, och noggrann övervakning av barnets hjärtverksamhet blir därför nödvändig.

Pudendusblockad under utdrivningsskedet

En pudendusblockad (eller PDB) som också kallas bäckenbottenbedövning läggs enligt samma princip och ungefär på samma sätt som en PCB, bara att den läggs lite längre ner i slidan och bedövar pudendusnerven istället för nerverna runt livmoderhalsen. Det hjälper vid smärtan under krystskedet och bedövar bäckenbotten. Barnmorskor har kompetens att lägga PDB men inte riktigt alla känner sig helt bekväma med att lägga en PDB inne i slidan (det går att lägga en yttre PDB efter förlossningen för att bedöva inför att sy en bristning, vilket alla kan). Men huruvida just din barnmorska kan lägga en pudendusblockad eller inte ska inte få styra om du ska få denna bedövning under förlossningen!

En pudendusblockad kan läggas när modermunnen har öppnat sig helt och barnets huvud har kommit en liten bit nedanför spinaeutskotten i bäckenet. Det kan vara en väldigt bra bedövning särskilt vid en sugklocka. Men också för omföderskor som vill ha hjälp med smärtan men som inte riktigt ”hinner” få någon epidural eftersom allt går så snabbt.

Ibland sjunker barnets hjärtljud efter att du fått en pudendusblockad och det kan också hända att värkarbetet stannar av. Bedövningen kan bli så effektiv att krystkänslan försvinner helt.

”Most women need encouragement and companionship more than they need drugs”

Vad som blir just din unika mix av smärtlindring under förlossningen kanske du bestämmer i stunden. För det går faktiskt inte att säga på förhand exakt vilken smärtlindring som blir bäst för dig eftersom alla kvinnor är olika och alla förlossningar ser så olika ut! Så det kan vara klokt att inte på förhand bestämma sig för en viss smärtlindring. Framförallt, se alltid smärtlindringen som ett komplement till egna strategier för att hantera förlossningen istället för tvärtom. Stödet, platsen, dina relationer, allt sånt kommer först. Det är viktigast. Om det är något jag erfarit så är det att ”samma” smärta under förlossningar kan upplevas på så fantastiskt många olika sätt. En epidural kan vara helt rätt. Helt fel. Lustgas kan vara perfekt. Eller inte alls rätt. Ett bad kan vara det som räcker hela vägen fram till mål. Jag har med åren fått en så djup respekt för att vi kvinnor är olika och behöver olika saker för att må bra när vi föder våra barn. Men stöd och trygghet är det som förenar, ja det behöver alla som föder barn.

Vill du stötta mitt arbete med att skriva guider och inlägg här på Föda med stöd? Bli Bottler!

bottlercommunity.com/fodamedstod

Gäst hos Förlossningspodden

Förlossningspodden – ett tryggt rum

Emma Philipsson som driver förlossningspodden har lyckats med något stort, nämligen det att skapa ett tryggt rum för samtal om förlossningar. Det är inte så bara. Ett tryggt rum karaktäriseras av att du som vistas där kan hålla garden nere och låta den där berättelsen som finns få komma fram som en långsam stjärna i rullning, just eftersom den tas emot så varsamt. Att försöka sätta ord på det arbete som krävs för att skapa ett sånt tryggt rum för andra, det är svårt eftersom den största delen av arbetet med att skapa sådana rum är osynligt för andra, medan resultatet däremot – det bländar.

Bara för att ett arbete inte syns betyder inte att det inte finns.

Vi är idag fixerade på att mäta det mätbara. Allt det där omätbara som betyder minst lika mycket, om inte mer, är vi rätt bra på att låtsas som om det inte finns (eftersom det inte går att mäta). Det arbete jag själv lägger ner på att skapa fler trygga rum för födande kvinnor är just ett sådant, kvalitativt och ofta osynligt jobb, men ett jobb som jag vet (eftersom jag får det bekräftat varje gång) gör stor skillnad.

Vad jag inte visste var att det skulle ha en så stor impact på mig själv, att få vistas i det rum som Emma har skapat.

Att gästa förlossningspodden påminde mig om hur stort det kan vara när en människa rycker sig loss, får tillgång till sin kreativitet och skapar sig något eget. Nej det är inte alltid lätt att vara egenföretagare och den där formen för inkomst som behöver finnas på nåt vis för att livet ska fungera, den känns ju ofta som en tvångströja hur man än vänder sig. Men förutom just den biten så blir jag mer och mer övertygad om att det som gör oss människor unika är att vi kan få tillgång till vår kreativitet och på så sätt öppna upp nya rum. Och nej, vi är inte alltid utbytbara. Jag vet att förlossningpodden inte skulle vara samma sak utan Emma. Men utan hennes gäster skulle det där rummet inte heller finnas för det är just i samtal med andra människor som det stora bor.

Gäst hos förlossningspodden Emma Philipsson

Här hittar du avsnittet där jag gästar podden: Märta