Min skatt

Nils är ett halvår gammal och har ett skratt som sprider sig över hela ansiktet. Han är bara för go. Åh vad jag är kär i honom.

Ändå känns det lite rörigt just nu. Oron för vad som händer i världen. Oron för hur man på bästa sätt hjälper sina tonåringar att kunna stå på egna ben: med alla framsteg och bakslag som det innebär.

Sånt som inte väger riktigt lika tungt men som ändå hjälper till att få det att kännas rörigt i mitt huvud är att instagram håller på att förändras till en miniversion av TikTok. När man jobbar aktivt med att skapa innehåll på plattformen så påverkas man vare sig man vill eller inte.

Så har jag en klump i magen för att vi står inför ännu en sommar i förlossningsvården, nu med barnmorskebrist i 21 av 21 regioner.

Genom mitt instagramkonto så får jag en unik inblick i hur det ser ut runtom i landet både från födande kvinnors perspektiv, men även från barnmorskors perspektiv. Jag har dagliga konversationer med barnmorskor som arbetar på olika kliniker runtom i landet. Och jag blir mer och mer övertygad om att det är själva förlossningskulturen som behöver förändras. Den kollektiva synen på födandet. Vattnet vi alla simmar i. Jag tror inte att någon riktigt stor förändring kommer kunna ske förrän vi har grävt lite djupare ner i vad som orsakar de problem vi står inför. Tills vi har hittat den – vår förlossningskulturs kärna – så är jag rädd att ”räddningspaket” kommer bli som att strössla strössel på en flytande sandhög.

Min inspiration just nu

Det är från utlandet jag får min stora inspiration just nu. Ni som har följt mig vet att Hannah Dahlen, Rachel Reed och Milli Hill är tre av mina absoluta favoriter. Efter Nils födsel har de faktiskt blivit ännu större inspiratörer för mig eftersom deras texter nått mig på ett ännu djupare plan. Jag lyssnar på podden The Midwives cauldron med Katie James och Rachel Reed, en podd jag verkligen rekommenderar! De är lite flamsiga ibland och avsnitten är lite långa (ofriserade) men gästerna och de ämnen som avhandlas är absolut världsklass. Lyssna på avsnitten med Sarah J. Buckley, Hannah Dahlen och Kemi Johnson.

I Sverige finns nu Systermatikpodden som också VERKLIGEN levererar. Det är psykologen Karin Christensson som intervjuar namnkunniga barnmorskor och läkare. Jag har lyssnat på alla avsnitt. Sen vill jag också lyfta Doulapodden som nu har ett mycket fint bibliotek av poddavsnitt.

Min riktning nu

Jag kommer fortsätta på den inslagna vägen: att bidra till att lyfta bort skuld från kvinnors axlar. Vrida och vända på den förlossningskultur vi lever i. Det känns viktigare än någonsin. Jag är bra på är att hitta språket och förklara det där som många känner men kanske inte riktigt hittar orden för.

Pass, förhoppningar och vår

Påsktårtan!

Varje år har jag en förhoppning om att jag ska hinna njuta av våren. Gå runt i trädgården och påta, peta bort lite vissna löv från rabatterna, ta en kopp kaffe i solen… Känna aprilvindens ljumma bris mot kinderna. Sen fyller mina äldsta döttrar år med en veckas mellanrum, jag fixar presenter, och sen är det visst påsklov. Barnen har lov från skolan. Det blir inte så mycket påtande alls. Mest mat och tvätt och tjat.

Vips så står maj månad inför dörren. Och det här undrar jag varje år: Hur kan ljuvliga maj månad förvandlas till ett stressigt ånglok som bara tutar vidare och sprider giftig rök runt sig?

Det som fick mig att verkligen känna stress i år var att vi behöver fixa pass åt sex familjemedlemmar. Tälta på Arlanda för att stå i kön till de provisoriska passen är liksom inget alternativ för oss. Så i måndags var jag i Tierp för två pass och igår var jag på polishuset i Uppsala. Det blir visst en tur till Östhammar också innan passdebaclet är i hamn för vår familj. Just nu ser det ut som att den uppskjutna Spaniensemestern kan bli av i juni.

Men ett fantastiskt roligt avbrott i vårstressen är Föda med stöd Doulautbildning som vi nu håller för tredje gången! Den här helgen blir första utbildningshelgen (tyvärr krockar det med konferensen Framtidens kvinnohälsa som också hade varit superkul att gå på – men det går fler tåg). Såklart är det lite stress med allt administrativt som ska fixas inför doulautbildningen. Men när vi väl är på plats så blir det bara roligt. Nils kommer barnvaktas av sin äldsta storasyster som också kommer befinna sig i samma lokaler. För nej, han har inte slutat amma. Jag hoppas att han kommer fortsätta länge till för det är såå bekvämt och gosigt.

Planen är att han ska få börja smaka mat nu i vår. Det blir nog roligt för honom. Själv tycker jag att den här mattillvänjningsperioden är rätt kladdig. Bebisar är ju så ljuvliga men rätt kladdiga (och lite farliga när de börjar se sig om i världen sådär vid ett års ålder).

Liten som blir stor..

Men våren var det. Det känns som att upptakten till våren är så mycket längre än våren själv när den väl infinner sig. Vips så är den över och det blir sommar istället. Då står man där mitt i värmen och behöver se över förrådet med baddräkter, simpuffar och sommarskor.

Jag är så tacksam över att jag kommer stå där med hela min stora familj. Att ha ordnat fram sex barn är liksom inte gjort i en handvävning. Jag börjar förstå det nu. Att ta hand om dem allihop är inte heller världens enklaste sak. Vurpan att fixa pass till dem nu när det blev rusning till tiderna bleknar en aning. Det är trots allt ett ganska behändigt hinder att ta sig över.

Alltid en fot utan strumpa på..

Tankar om veckan som gått

”Mamma, det kommer bli krig snart” Så sa en av mina döttrar för några veckor sedan. TikTok är visst den nya informationskanalen som jag inte riktigt har koll på. Jag avfärdade henne och fortsatte med mitt. Sen blev det verklighet. Ryssland som invaderar Ukraina. Peter Englund hade lagt ut en bild på Putler (Putin med Hitlermustasch) samma morgon och det var den jag vaknade till. Det var en chock. Jag kunde först inte ta in vidden av vad som hänt. Det tog några dagar för min hjärna att ställa om. Ljuset i Covidtunneln som plötsligt blev ett mörker.

Vi firade min mamma som fyllde 70 i helgen, och hade hon bara fyllt några dagar innan hade stämningen varit ännu mer uppsluppen. Nu fanns kriget också med på festen.

Igårkväll tog jag fram Krishandboken (igen). Med sex barn hemma så känner jag att vi måste vara lite förberedda. Det har ju känts smått knasigt och framförallt nördigt att läsa om prepping. Fram tills nu.

Kvällslektyr

Men samtidigt. Jag vill inte ändra kurs helt bara för att Putin har bestämt sig för sätta sina storvulna och makabra planer i verket. Det är så lätt att känna Inte ska jag skriva om det här futtiga nu när det händer så förfärliga saker. Men det kanske är precis vad jag ska. För en sak är säker. Det kommer fortsätta födas barn till den här världen. Och barnmorskor behövs.

En sak på min preppinglista är redan klappat och klart: min barnmorskeväska. Den är fylld till bredden.

Kusiner och semlor på min födelsedag

Kusinbild meta

Dagen började med att Nils kräktes ner hela mig. Mitt hår luktade fortfarande lite surt när resten av familjen överraskade mig och honom med födelsedagsbricka på sängen. Nils verkade tro att firandet handlade om honom.

Och vem hade kunnat ana att jag skulle bli så glad över ett gäng vackra tallrikar? Sådär jätteglad. Jag har önskat mig glas och porslin eftersom vårt sakta men säkert har nötts ner av alltför flitigt användande. Till slut blir det ju pinsamt att bjuda folk på middag. Det känns inte jättekul att duka ett bord med ett gäng udda och rejält kantstötta tallrikar med lika udda dricksglas till (eller varför inte en mugg istället för ett glas?).

Så. Det känns som om bohemen i mig äntligen har mognat lite. Att längta efter mer ordning och reda. Japp. Det gör jag nu.

Mina päron, min bror med sambo och deras dotter Alma kom och åt semlor med oss mitt på dagen. Det var så fint att se kusinerna hälsa på varann. De skrattade så de kiknade båda två. Men mitt i allt började Nils storgråta så känslorna var visst lite all over the place.

Bilden av gungbrädan

På min födelsedag för precis ett år sedan beskrev jag åldrandet såhär:

”Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.”

Nu när jag fyllde 41 fick jag en alldeles ny bild i huvudet. Gissa vilken? Jo, bilden av gungbrädan. Ditt liv är en gungbräda. Föreställ dig en gungbräda. När du föds så sitter du på den ena kanten längst ner mot jorden och tar sats, du häver dig mot livet. Du ser inte något slut än, du ser bara himmel och sol. Hela barndomen befinner du dig där. Sakta lyfts du upp av din ålder, den som börjar tynga ner på den andra sidan av gungbrädan. När du blir medelålders så står brädan helt plant i luften med lika mycket luft under båda ändarna av brädan. Plötsligt en dag kan du se lika långt åt båda hållen. Du kan ”greppa” om ditt liv när du befinner dig där nånstans på mitten. Sakta häver du åt den andra sidan och avståndet till barndomen blir nu längre och längre. Även i den här bilden av ålder finns inget slut. Bara en långsam rörelse. Livet är när gungbrädan befinner sig i rörelse. Gungbrädan är inget utan själva rörelsen. Och samma klangbotten som rörelsen börjar i slutar den med.

Alma och Nils

Februari är snart här

Okej, hur var det man tog en sån här spegelselfie nu igen?

Januari kom och gick. Vad hände? Jag försöker hänga med i svängarna men det är svårt. Det går så fort. Barnen har varit sjuka i omgångar under månaden och var och varannan dag hör jag om någon ny bekant som testar positivt för Covid. Nils är redan tre månader gammal och jag får en sån där känsla av att året bara kommer säga swoosh.

I helgen såg vi på några videofilmer från när de stora barnen var små. Då insåg jag hur mycket swoosh som har gått. Det märkligaste är att så mycket hinner hända på bara 15 år. Vem filmar ens med en sån där videokamera idag? Alla har ju smartphones. Det här var alltså tiden INNAN alla hade smartphones. Folk tittade inte nervöst ner i sina mobiler hela tiden, det ser man tydligt på filkmklippen. Åh jag kan sakna den tiden. För det är så svårt att värja sig idag. Sociala medier har inneburit en sån förändring i hur vi kommunicerar med varann. En förändring som förvisso har fört mycket gott med sig men verkligen inte bara gott.

Algoritmerna har en tendens att förvränga verkligheten. Bara för att ett inlägg blir populärt och följer en viss sociala- medier logik så kan man få en känsla av att det är den objektiva sanningen som visas upp. Filterbubblor gör till exempel att vissa tror att fysiologiska födslar är den nya trenden. När den medicinska statistiken egentligen pekar åt rakt motsatt håll. Induktionerna ökar i antal medan spontana födslar minskar stadigt. Det blir lätt skevt när vår verklighetsuppfattning formas av hur populära vissa inlägg blir på våra appar.

Däremot så diskuteras födande på ett annat sätt idag än för 10 år sedan.

Själv har jag ju jobbat med sociala medier i några år nu och känner mig luttrad. När jag började blogga hade många dömt ut den. Bloggen var död hette det. Nu var det video, youtube, instagram, podcast och rörliga klipp som gällde. Det struntade jag i. Utan en tanke på varken strategi eller målgrupp så bloggade jag ur ren passion för ämnet som jag skrev om. Och med tiden har jag verkligen kommit att uppskatta mitt eget utrymme på nätet. För jag gör det till vad det är. Här finns inte en enda algoritm som betygsätter mitt arbete.

Om det är något jag lärt mig så är det långsiktighet. Det dagliga nötandet spelar roll. Även om det kan kännas helt hopplöst ibland utan något som helst ljus i sikte så tar man sig framåt om man nöter på. Det gäller både relationerna i det verkliga livet och på sociala medier. Ja allt egentligen. Misslyckanden är jobbiga men helt outstanding som läromästare. Det värsta som kan hända är att aldrig våga göra bort sig eller misslyckas.

Hur jag kunde skriva en bok? Genom att våga kasta mig ut, misslyckas och resa mig upp igen. Att våga bli läst och ta kritik är viktigt om man vill utvecklas i sitt skrivande. Det ska vara lite skavigt, obekvämt och jobbigt – det är ett bra tecken på att man håller på att lära sig något nytt.

Hur blir man en bra förälder? Samma där. Genom att kasta sig ut och försöka lära sig av sina misstag. Genom att nöta på och inte ge upp. Success is persistence.

Sådärja!

Min värld och vår värld

Jag och Nils är ute ur vår lilla ”bubbla” nu. När jag gick en promenad häromdagen och fick lite ljus på min vinterbleka hy så kände jag att världen är ny. Igen. Att föda sex barn är att gå igenom portal efter portal och samtidigt bli till som människa. Känslan för mig just nu är förälskelse. Jag älskar den här nya platsen jag hamnat på. Men så har jag inte alltid känt när jag har blivit mamma.

Efter att jag fött mitt första barn så gick en stor del av tiden åt att gömma den stora förvandlingen istället för att bejaka den. Men att bli mamma är ju något oåterkalleligt. Och att ge sig själv tillåtelse att bejaka det är ju bara helt underbart. Jag förstår inte varför jag inte gjort det på samma sätt tidigare.

Komma tillbaka i sina gamla kläder.

Komma i form.

Komma iväg.

Komma över småbarnsåren.

Jag vill ju bara vara i det som är nu!

Men även om jag har varit inne i min förälskelsebubbla ett tag så ser ju att världen aldrig kommer bli densamma efter den här pandemin. Att vi alla är med om något omskakande.

Hur mår vården egentligen? Alla barnmorskor som slutar? Hur mår våra tonåringar egentligen? Vad HÄNDER med världen?

Att vända blicken utåt är oroligt. Vilken tur för mig då att jag kan fly in i gos med Nils och långa amningsstunder i soffan. Till kluckandet, nafsandet och krafsandet med de små händerna. Så trösterikt.

När jag inte ammar i soffan så försöker jag hinna med ett kreativt och vansinnigt roligt projekt. För att ”bara” vara föräldraledig har jag svårt för. Så jag ammar och skriver, ammar och skriver. Varifrån den kreativa energin kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Men jag älskar den eftersom den ger mig en slags välbehövlig kontur i mammatillvaron just nu. En kontrast till mjölkpaket, tvätthögar, diskstaplar och blöjor. Sånt som det blir ganska mycket av i en sexbarnsfamilj.

Mitt och Nils år

Foto: Lovisa Engblom

Jag är så glad över det här året i mitt liv. Att Nils finns. När jag försöker summera året som har gått så är det svårt att fyllas av någon annan känsla än en stor tacksamhet över just det.

Mitt bloggår har självklart präglats av att jag varit gravid. Ni fick följa med mig på resan. Under perioden då jag mådde illa var graviditeten fortfarande inte offentlig. Men sen kom ÄÄntligen vårdagen då jag lite nervöst (men väldigt lycklig) berättade för världen att jag var gravid igen. Nu med sjätte barnet.

De första sparkarna som jag kände på mors dag.

När hösten kom summerade jag mina 237 veckor av graviditet…

Sen hemlighetsmakeriet kring en planerad hemförlossning. Asabea har verkligen rätt när hon säger att de som planerar för en hemförlossning är mer utsatta än andra. Just att det högst privata valet, så fort det offentliggörs, blir ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Det är så tröttsamt att andra väljer att projicera sina egna fördomar och rädslor på dem som planerar att föda hemma. Ännu mer tröttsamt är att många tror att de har rätt att ha en högljudd åsikt om hur andra ska föda sina barn. Eftersom en förlossning framförallt är föderskans angelägenhet så valde jag att skydda mig själv.

Jag är så glad att jag tog mig själv och min förlossning på det allvar som jag gjorde den här gången. Helst av allt skulle jag vilja backa bandet och få föda om alla mina barn. Även om den här förlossningen inte avslutades hemma så blev den magisk och på mina villkor.

Läs berättelsen om Nils födelse om du inte redan gjort det:

Ett Gott nytt år önskar jag dig! Och om du har Netflix så rekommenderar jag filmen Don’t look up såhär inför det nya året.

Tips på julklappar!

Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Snart jul. Jag vet inte hur fridfull julen är egentligen. Kanske att någon av er kära läsare har fått till det med planeringen så att julen verkligen blir så som vi alla tänker eller hoppas att den ska vara: fridfull, vilsam, högtidlig. Julen väcker så mycket i oss. Att vara en stor familj som ska synka ihop allas planer, förhoppningar och förväntningar till något hanterbart kan vara en logistisk utmaning. Samtidigt är det en lyx att inte behöva fundera över om någon vill fira jul med mig. Att känna sig ensam och utestängd från gemenskap under julen är värre.

Så är det ju det här med julklappar. Säg den som inte har våndats inför tanken på julklappar. Ångest över att inte ha råd, ångest över att inte leva upp till någons högt ställda förväntningar, ångest över att inte hinna, ångest över att missa någon som man bryr sig om… Så klimatångesten. Den lägger sig som en tung filt över alltihop.

Ja man kan ju såklart medvetet välja bort julklappar helt och hållet. Vet att några väljer att ge till barnen men inte till de vuxna. Andra sätter upp regler eller har julklappslotteri där alla köper en sak som blandas i en påse… Det kan ju låta fiffigt men min erfarenhet är att något ändå brukar skava. Regler tolkas olika. Någon bryter mot överenskommelsen. En annan blir besviken trots att överenskommelsen hålls.

Själv kan jag tycka att det finns något fint med att ge bort en väl vald julklapp. Glömmer inte när jag gav bort ”Ina May’s Guide to childbirth” vid precis rätt tidpunkt till precis rätt person. Jag ger helst bort böcker. Dels för att jag läser mycket själv och verkligen uppskattar böcker. Men också för att jag drömmer och hoppas att andra ska få lika stora läsupplevelser. Och böcker kan göra sig lika bra second hand eftersom de ofta åldras vackert.

Min syster gav mig en signerad diktsamling av Bruno K Höijer en jul. Älsk på den. Och min svägerska gav mig en vacker Gudrun Sjödén-duk en jul som hon shoppat hem på Tradera. Sånt gör mig jätteglad.

Sen ger jag gärna bort teaterbiljetter eftersom teater med barnen är något av det roligaste jag vet. Eller kläder. De flesta behöver kläder. Fina vantar i ull går ofta att hitta second hand. Ett väl valt secondhand-fynd kan ibland vara roligare att både få och ge än något dyrt och vräkigt från en stor kedja. Men det tar såklart lite tid att gå runt och leta i affärer (tid jag inte har just nu). Det är helt enkelt roligast att ge bort något som känns på riktigt också i mig. Om jag samtidigt stöttar lokala hantverkare eller småföretagare som brinner för något eller en teaterverksamhet: ja då känns det ännu bättre!

Märta Cullhed engblom
Foto: Lovisa Engblom

Själv har jag några exemplar av min bok Föda barn med stöd hemma som jag gärna signerar, slår in i ett paket och skickar hem till någon som du tror skulle kunna bli glad! Om du är intresserad, skriv till mig på info@fodamedstod.se (det kostar 268 kronor inklusive frakt och moms). Jag vill också tipsa om möjligheten att köpa ett presentkort på min och Evas webbkurs Aktiv förlossning. Kursen och presentkortet hittar du på Mina webbkurser.se

Mamma och födelsedagsblues

Idag fyller vår yngsta dotter fyra år. Världens goaste fyraåring. Tänk att hon redan är så stor! För det är faktiskt en milsvid skillnad mellan att vara noll år och fyra år. Man hinner nästan glömma hur små bebisar är. Framförallt hur små och krävande de kan vara. En bebis kan uppta precis allt utrymme och mer därtill. Bebisen bryr sig inte om att klockan är fyra på natten och att sömnbristen ligger som ett raster över hela tillvaron.

Det känns skönt att Nils är vårt sjätte barn. Hade han kommit först hade jag nog blivit lite förskräckt över känslan av ockupation.

Men jag märker att även jag blir trött. Och den där mammabluesen kan slå till när man minst anar det. Faktiskt kan den slå till när allt känns som mest euforiskt och fulländat. Hastigheten är det läskiga tycker jag. Hur det kan gå så fort från känslan av kontroll över tillvaron till känslan av att allt flyter och svämmar över. Som två helt olika sidor av samma mynt.

Mammabluesen ska man ha en viss respekt för. Minns när jag var 27 år och drabbades av en förlossningsdepression. Allt var först så ljust och lyckligt även om det fanns en skörhet under ytan. Sen var det som om tillvaron lade på tyngd efter tyngd tills jag kände mig helt urgröpt. Minns fortfarande den där känslan av tomhet och ihålighet. Kände mig som en trädstam utan innehåll, med bara barken kvar. Jag kunde sitta i soffan och amma och liksom bara glömma bort vem jag var. Vad jag ville. Det var en SÅ läskig känsla.

Då hade jag tre små barn. En fyraåring, en ett och ett halvt-åring och en tre månader gammal bebis. Mina barn var alla ljuvliga men det var en pärs att vara själv med dem. I en lägenhet tre trappor utan hiss. När dagis hade stängt för sommarlov. Med en man som var upptagen, precis i färd med att skriva ihop sin avhandling.

Minns när ångesten kom. Den var som kvicksand som blev djupare ju mer jag fäktade för att försöka hålla mig ovanför ytan. Sen skulle vi åka på semester och DÅ skulle allt bli bra. När vi väl kom fram till Gotland och jag förstod att jag skulle behöva punktmarkera barnen i två veckor eftersom bilvägen gick precis utanför huset som inte hade något staket runt sig – ja då brast det för mig. Sen dess har jag en viss respekt för den där skörheten.

Med tre tonåringar hemma finns det nya sårbarhetsfaktorer i mitt mammaskap. Jag behöver inte längre punktmarkera blöjbarn med en tremånaders bebis på armen, eller ta plötsliga oresonliga utbrott mitt i affären. Med tonåringar kan det var tvärtom. Det kan vara tystnaden som blir för stor. Ibland har jag behövt leta ledtrådar i spåren av mina tonåringar. Och känslan av att vara en privatdetektiv i sitt eget hem kan vara riktigt kuslig.

När livet är brokigt blir tacksamheten över guldstunder då när alla samlas, stor. Fröjden att få väcka en sovande fyraåring med ”ja må hon leva”, tårta och presenter. Den omedelbara glädjen över en låtsashund i koppel som kan skälla (vad tänkte jag på egentligen?), ett litet cirkustält, en sångbok, spel och adventskalender med pyssel i. Fint att få se henne stråla så mitt bland sina morgontrötta äldre syskon. Och en liten Nisse som bara vill amma. Hela tiden.

Fyra år idag! Här för tre år sedan.

Foto: Lovisa Engblom

Primum non nocere First do no harm

Berättelsen om Nils födelse

Foto: Lovisa Engblom

Under den här graviditeten har jag varit orolig. Jag har varit orolig för att falla offer för patologisering och onödig medicinsk intervention i samband med födseln av mitt sjätte barn. Det är en rädsla som till viss del har präglat den här tiden.

Jag har så väldigt gärna velat bli sedd för den jag är: en kompetent kvinna och flerföderska. Inte som något farligt eller otäckt, det som MULTIPARA signalerar för många. Att risken så gott som alltid springer ur den födande kvinnan själv.

Tidigt förstod jag också hur viktigt det skulle bli att jag fick gå stärkt ur min sjätte födsel. För att helt enkelt orka vara mamma till sex barn. Ja jag behövde göra allt som stod i min makt för att det skulle få bli en födsel på mina egna villkor. En där samtycke och delaktighet kunde få utgöra en solid grund.

Jag visste att det skulle bli svårt för mig att avsäga mig rutiner som screening med intagnings-CTG och vaginala undersökningar om jag bestämde mig för en planerad sjukhusfödsel. Eftersom jag är väl insatt i forskningen på området så vet jag att den vårdform som ger bäst utfall för friska omföderskor är en planerad hemfödsel med barnmorskor. Dessutom, när vårt femte barn – Hanna – kom så hann vi knappt in till förlossningen. Ungefär 20 minuter efter vår ankomst var hon ute och att det skulle kunna gå fort den här sjätte gången är något jag haft med mig sen dess. För att få det jag verkligen ville ha i samband med förlossningen så behövde jag planera för en hemfödsel i privat regi.

Förberedelser inför förlossningen

Jag bokade in två av mina underbara hembarnmorskekollegor: Helena och Elisa. Det kunnande de besitter har jag stor respekt för. Jag frågade också mina vänner och barnmorskekollegor Paola och Elin om de ville dela på doulajour för mig. Sen började jag förbereda mig, både praktiskt och mentalt. De praktiska förberedelserna bestod i att låna en förlossningspool, beställa hem underlägg, stora bindor och planera för vilket rum som skulle få bli födelserum. De mentala förberedelserna bestod bland annat i att skapa mina egna affirmationer och fundera över hur jag skulle kunna möta och hantera smärtan under förlossningen. Surrender är ett ord som har levt med mig under den här graviditeten.

We cannot birth our babies through sheer force of will. We need to learn the more subtle, the equally powerful, path of surrender. Women’s bodies have their own wisdom, and a system of birth refined over 100,000 generations is not so easily overpowered.

Sarah J Buckley

De två böcker som betytt mest för mig den här gången är Reclaiming childbirth as a rite of passage och Birthing from within.

Förlossningen

Två veckor innan började jag boa in mig och långsamt separera från omvärlden. Jag ville ogärna gå hemifrån. Åt dadlar till frukost. Sov middag på soffan med min rosa avlånga gravidkudde mellan mina fötter och knän. Några riktigt långsamma dagar förflöt innan jag äntligen fick ett litet tecken. Blod på pappret.

Det skulle ta ett helt dygn till innan förlossningen verkligen kom igång. Under det dygnet hann barnen åka fram och tillbaka mellan oss och mormor och morfar medan jag städade halva huset och höll mitt födelseteam på tårna. Till slut, lite matt av alla förberedelser, dråsade jag ner i soffan igen med min rosa gravidkudde.

Klockan blev 19.42 Jag tittade på första delen av Postrånet på SVT och skickade iväg ett sms till Helena:

Jag har haft 7 värkar som känts annorlunda. Känns mer som riktig latensfas nu. Ni behöver inte komma än men om det fortsätter såhär kanske det blir inatt. Jag ligger på soffan och allt känns bra.

Allt kändes verkligen bra. Lycka. Jag behövde inte fundera över när det skulle bli dags att packa ihop mig och ringa in till förlossningen. Jag kunde bara sjunka in i min födslovärld och känna hur den tog över min kropp. Slappna av bit för bit samtidigt som jag var helt ostörd från omvärlden. Stefan satt i fåtöljen i vardagsrummet bredvid mig medan jag tog värkar. Efter ett tag föreslog jag att han skulle gå och lägga sig. Själv somnade jag där på soffan.

När klockan hade passerat midnatt vaknade jag av mina värkar.

Jag väckte Stefan och bad honom kontakta vårt födelseteam.

Sen började den natt jag sent kommer glömma.

affirmation

Jag flög över landskap. Kände värkarna passera som eldbollar genom mig. Rummet och atmosfären var som gjord för att jag skulle kunna bege mig till det där andra landet. Levande tända ljus. Tystnad. Alla i mitt födelseteam knackade så försynt på dörren innan de smög sig in i rummet, en efter en. Inget larm eller oväsen. Ingen som hade något behov av att hävda sig, visa sig duktig eller på något sätt ”kontrollera” mig. Jag kände mig så trygg och omhändertagen. Alla runtom mig ville mig på riktigt väl.

Min oxytocinkoja Foto: Paola Oras

Stefan började förbereda för att fylla poolen. Ett hemtrevligt pyssel och sorl tog vid. Jag hörde hur vattnet tappades upp i poolen. Samtidigt hjälptes barnmorskorna åt att bära hinkar med varmvatten så att det skulle gå lite snabbare att få hela poolen fylld. Deras småprat sinsemellan fyllde mig med ro. Det fanns ingenstans jag hade haft det bättre än på just den platsen där jag befann mig. Jag var i så goda händer. Elisa lyssnade på bebisens hjärtljud med en doppler. Jag visste att han mådde bra eftersom jag kände igen hans rörelsemönster därinne. Ingen vaginal undersökning utfördes eftersom jag inte ville och det inte behövdes.

När poolen var fylld till hälften gick jag i. Åh, det var ljuvligt. Att känna hela kroppen omslutas av varmt vatten som tog udden av värkarna. Jag flöt runt i mitt eget hav.

affirmation förlossning

Samtidigt som värkarna tog i lite mer började jag kräkas. Jag har alltid varit känslig för att kräkas sen jag blev kvinna. Har minnen av att jag ligger och vrider mig i plågsamma månatliga kramper och kräks på olika ställen under mina tonår. Och under samtliga av mina födslar har jag kräkts upprepade gånger. Den här var inget undantag.

Helena sätter lite akupunktur mot illamående

Timmarna gick och flöt i varann. Jag har aldrig förr tagit värkar så koncentrerat som jag gjorde den här gången i poolen. De var smärtsamma men fullt hanterbara. Natten var som ett skydd, ja en kupol över hela mitt födelserum. Jag minns inte alla detaljer eftersom oxytocinet har suddat ut de skarpa kanterna. Natten hemma är som en impressionistisk tavla i minnet.

Barnmorskorna dricker té.

Någon lägger en våt kall handduk över min panna.

Jag får saft att dricka.

Stefan håller i spypåsen.

Jag får papper att torka mig med.

Jag känner själv efter barnets huvud i poolen.

När morgonen kom började jag bli lite tröttare och nyfiken på var barnet befann sig. Jag frågade om Elisa kunde undersöka. Hon berättade om mjuka kanter, 9 centimeter öppet, en hinnblåsa och ett huvud som stod ganska högt. Tänkte att det här var det minst smärtsamma öppningsskedet jag upplevt. Jag fortsatte att ta värkar. Fortsatte kräkas.

Två barnmorskor på morgonkvisten

Långsamt började jag känna hur det blev kämpigare att hantera smärtan. Jag förstod själv att barnet stod högt eftersom det inte tryckte på så mycket bakåt. Om det hade varit som när Hanna föddes så hade han varit ute för längesen. Men det här var en annan födelsedans, ett annat förlopp.

Efter någon timme till i poolen med värkar bad jag Elisa undersöka igen om huvudet inte hade kommit ner något. Nu var det helt öppet, en buktande hinnblåsa men fortfarande ett huvud som stod högt ovan spinae. Jag förstod att jag kanske skulle behöva vara tvungen att använda mig av knep som jag själv lär ut för att få honom att komma ner. Samtidigt, jag var inte alls i mitt rationella jag. Jag var i mitt emotionella födelsejag.

Transition, platåfas (eller the rest and be thankful phase of labour)

Jag fick en liten paus från värkar och la mig i min favoritposition: på sidan med min rosa gravidkudde mellan benen. Vet inte om jag var så tacksam egentligen för den pausen. Lyckades slumra mellan några värkar. Kände hur tröttheten kom över mig samtidigt som en liten besvikelse flyttade in i födelserummet. Det var som om jag hade kräkts ur mig min energi bit för bit under natten. Ändå hade mitt barn inte kommit ner. Varför? Mitt intellektuella jag förstod att det inte var något fara, att det här var en normalvariation av ett födelseförlopp, men mitt emotionella jag, det som jag befann mig i, blev lite fundersam. Hade han lagt sig på något tokigt sätt? Varför kom han inte ner? Jag började undra hur jag skulle orka med den sista biten av förlossningen. Det kändes plötsligt segt.

Jag tog mig upp ur sidoläget och gjorde några tappra försök att få ner honom. Squatts, launching, ner i poolen igen.. Men värkarna blev plötsligt mycket mer smärtsamma i alla de upprätta ställningarna. Den enda ställning som nu fungerade för mig att hantera smärtan var, konstigt nog, sidoläget med kudden mellan benen. Så har det inte alls varit under mina tidigare födslar. Då har det alltid varit värst att ligga ner.

Så nådde jag min botten. Allt kändes plötsligt övermäktigt. Jag tog ut lite av besvikelsen över att han inte trängt ner. Blev barnslig och lite omedgörlig. Mitt rationella jag hade lämnat mig helt. Men de, mina barnmorskor tog det hela med ro.

”Jag orkar inte mer.”

Stefan försökte peppa och förhandla med mig. Tyckte jag skulle få i mig lite fruktsocker men jag var inte riktigt med på noterna. Svarade ganska korthugget. Upprepade att jag inte orkade mer. Ville bara ligga på sidan. Det var som om min kropp hade låst fast sig i den positionen. Jag var nu på riktigt oroad över att min energi och ork hade försvunnit och kände att jag behövde mer smärtlindring för att orka.

Paola fick ringa in till förlossningen.

Gav mig luren.

Jag fick prata med koordinatorn.

Svarade kort och koncist på frågor.

Orkade inte klä på mig själv.

Fick hjälp att klä på mig.

Med nöd och näppe tog jag mig till bilen.

Sekvensen jag helst skulle vilja klippa bort ur min förlossning

Vi har tio minuter med bil in till förlossningen. Och eftersom vår bil är stor kunde jag få plats att ligga ner i baksätet och hålla om min rosa gravidkudde men det var ändå tio förfärliga minuter. Kylan, känslan av utsatthet och ensamhet… Så sårbart att förflyttas i det skedet.

När vi kom fram till förlossningen kunde jag inte röra mig. Jag var så smärtpåverkad och bad därför om en bår. Efter vad som kändes som en hel evighet så kom äntligen båren och jag blev skjutsad in i ett förlossningsrum.

Mitt andra förlossningsrum

Lyckligtvis så blev jag skjutsad in i ett förlossningsrum där kulturskillnaden mellan hem och sjukhus inte var alltför stor. Koordinatorn hade ordnat med en mycket lyhörd barnmorska till mig. En som lyssnade och tog mina ord på allvar. Så hade jag ju Paola och Stefan kvar vid min sida.

Jag började andas lustgas och fick smärtlindring innan några andra undersökningar gjordes.

Förlossningen gick inte framåt så fort att saker inte hanns med. När smärtlindringen hade verkat så fick jag äntligen lite av min förlorade kraft tillbaka. Jag kunde komma upp ur mitt krampaktiga och låsta sidoläge. Jag började med att gå på toaletten och kunde sen hitta upprätta ställningar att ta värkar i.

Vattnet gick av sig själv strax därefter.

Jag började krysta.

I efterhand har jag förstått att det fanns de utanför förlossningsrummet som var otåliga och hade synpunkter på progress. Att det pratades om värkstimulerande dropp. Vilken tur att det inte blev så.

För jag var inte alls värksvag. Jag krystade ut ett gossebarn på över fyra kilo helt av egen kraft.

Det gick galant.

Tog emot honom själv.

Han mådde bra.

Jag blödde inte till.

Tackade nej till navelsträngsprover.

Jag fick ha moderkaka, navelsträng och bebis intakt tills navelsträngen var vit (det tog 1,5 timme).

Han började amma.

Lite senare under dagen kunde jag vandra ut ur förlossningsrummet och känna mig stark. Kapabel. Alla mina noggranna förberedelser inför förlossningen hade burit frukt. Jag kände mig så trygg och tacksam över min kropp.

Den visste precis hur Nils skulle födas.

Vår födelsedag