Det har varit en ganska kämpig termin. Och allt som händer går ju inte riktigt att dela på bloggen eftersom barnen är en så stor del av mitt liv. Men det har varit kämpigt att försöka balansera min sprudlande kreativitet med både småbarn och tonåringar hemma. En tröst är att jag har varit igenom såna här kämparperioder förr och alltid kommit ut på andra sidan.

Maj är en månad som jag brukar bäva inför. Det är tiden på våren då allt snurrar ihop sig som ett stort garnnystan med tåtar hit och dit som man desperat försöker bringa lite reda i; utflykter, skolavslutningar, musikuppvisningar, föräldramöten..

Men i år blev maj annorlunda. Det blev en majmånad så fin som man alltid hoppas att den ska bli (men som den så sällan blir). Min bror gifte sig i början av månaden och det var som om bröllopet gav ett skimmer över alla de dagar som följde i spåren.

Vi invigde mina svärföräldrars sommarhus i Östhammar. De har lyckats hitta en riktig pärla till hus, så pittoreskt och vackert, ja en riktig Madickendröm. Ett gult trähus med vita knutar och så fina välbevarade detaljer från en annan tid. En dröm vid vattnet helt enkelt. Bara en ynka timme från Uppsala!

Vårt eget hus hemma i Uppsala är i behov av en del underhåll. Och det är inte så lätt att få varken tid eller pengar till det när tillvaron snurrar på i ett sådant tempo. Särskilt inte när Nils kräver en vuxen person som följer honom i hasorna vart han än går.

Hanna har lärt sig cykla! Stolt som en tupp cyklar hon fram och tillbaka här på vår lilla gatsnibb, varv efter varv. Vilken frihet det måste vara att äntligen lära sig cykla. När jag själv var liten var just cyklandet ett mått på graden av frihet. Det var inte ägandet av en mobil som avgjorde till vilka världar man kunde färdas – det var cykeln som avgjorde.

Som grädde på moset så fick vi som var kursare på barnmorskeprogrammet till en återträff nu i maj! Det var som att färdas 12 år tillbaka i tiden och sen framåt igen. Så trevligt och roligt! Det enda som gjorde lite ont var att ingen av oss som träffades under middagen jobbar kvar på förlossningen längre. Och några har bytt bana helt. Jag räknar till att ungefär tre av oss ca 25 barnmorskor jobbar kvar på förlossningen. Det är en låg procent sett till hur många av oss som drömde om att jobba med födslar då under utbildningen.

Snart är maj månad slut för i år

Tacksam känner jag mig. Nu börjar nedräkningen tills den här donnan tar studenten. Att ett av våra barn nu tar studenten känns STORT.

Miriam, snart student. Men då är maj månad redan förbi. Juni blir studentens månad!

Maj månad bjöd också på en gudomlig pavlova i mina föräldrars trädgård. Den förtjänade att få vara med här.

Just nu är det svårt att jobba hemifrån. Jag har mina måndagar och tisdagar men då är det så mycket som ska hinnas med. Resten av veckan försöker jag få jobbgrejer gjorde när Nils sover typ. Det går sådär. Han är ändå precis ett och ett halvt. Den ålder som man på något magiskt vis lyckas glömma bort mellan varje barn…

Kvällarna funkar inte heller för då är det fullt ös härhemma. Mat, disk, driva in tonåringar och samtidigt försöka tandborsta de små utan att tappa tålamodet. Så jag har kommit in i fasen jobba i små bitar. Alltså en pyttebit i taget. Gå ett steg framåt med bonden. Vänta några timmar på nästa drag. Sen nästa. På något sätt får man ju saker gjorda men det går långsamt och kostnaden är denna: SÅ FORT det blir en ledig stund känner jag pressen att behöva jobba. Det är inte helt tillfredsställande.

Jag längtar efter att kunna planera mer. Skriva prydligt i min tomma kalender. Och snart är jag där för i höst börjar Nils på dagis! Ja det känns så stort och overkligt. Mitt yngsta och sista barn i skaran börjar på dagis (nej förlåt förskola heter det ju, jag är kvar på 80-talet). Att skola in på förskolan för sista gången som förälder känns fint för jag tror att Nils kommer stortrivas.

Jag vet ju att förskola också innebär en hel del VAB så det känns tryggt att jag kommer fortsätta jobba hemifrån. Med ett jobb som är kreativt och som jag älskar. Ja just nu håller jag ju på med flera olika parallella projekt som till viss del överlappar varann. Min och Evas gemensamma plattform där våra utbildningar kommer ligga (alltså, vad fint det blir!). Så en egen webbutik som kommer bli helt min egen. Sen har jag en annan idé som håller på att ta form men den är inte riktigt redo för världen än.

I tisdags åt jag lunch med min vän och kollega Elin Ternström. Hennes yngsta går fortfarande att ha med på café och hon är bara för underbar. Det var så mysigt att lämna ett och ett halvt årsåldern för en stund och bara få mysa med de två. Vi pratade om förlossningsrädsla som ju är Elins forskningsområde, men även om trauma i samband med förlossning. Det är ett område som behöver belysas ännu mer.

Vi spånade på framtida samarbeten och avrundade lunchen med en promenad längs Fyrisån. Så mysigt.

Det är något alldeles speciellt att träffa de barnmorskevänner som man har gjort hela resan ihop med. Så många hållplatser att stanna på i minnet, och så mycket energi framåt (oftast). Ikväll ska jag äta middag med mina klasskompisar från barnmorskeprogrammet. För 12 år sedan tog vi examen. Det var precis en sån här vacker sommardag och framtiden låg inbäddad i allt som ett mjukt löfte.

Varje år vid den här tidpunkten brukar det bli något inlägg om hur grått och trist det är i januari… I år blir inget undantag. Tyngden från oxveckorna känns väldigt påtaglig i år. Inget riktigt som lyser upp i närtid. Alltså! Så trist och sörjigt.

Och med sex barn hemma blir det dyrt när matpriserna stiger. Vårt matkonto snittar nu på ungefär 15 000 kronor i månaden! Tänk om någon hade berättat det för mig då när jag var 20 år och någonting.

I måndags fick jag ett återfall i min magkatarr. Efter lite för mycket stress (och några koppar kaffe för mycket) så sa min kropp ifrån på skarpen. Jag känner igen signalen vid det här laget och fick lov att avbryta all kaffekonsumtion på studs. Min äldsta dotter tittade på mig som om jag var ett främmande djur i morse: Dricker du té mamma?? En sån inbiten kaffedrickare är jag.

Men att kraschlanda kan också vara lite nyttigt. För då får man ju en chans att samla ihop sig igen.

Just nu verkar fenomenet freebirth vara på tapeten.

En viss ”Yoga girl”, aka Rachel Bråthen har gått ut med att hon ska föda… hemma med barnmorska verkar det som. Och det har lett till en debatt som går under parollen ”influencers som väljer freebirth”. Typ.

Yoga girl: ”Det känns väldigt viktigt att födseln får vara på min villkor”

You go Yoga girl säger jag bara.

Att piska upp en stämning, förfasas och exotifiera kvinnor som väljer att föda barn på egna villkor känns så unket. Vi kan inte ha som utgångspunkt att kvinnor är dumma: att de inte kan tänka eller ta egna beslut när det kommer till sin egen kropp och sitt födande.

Istället borde vi titta på vad vi kan göra för att hjälpa till.

Vi kan börja med att göra hemfödslarna säkrare! Det pratas mycket om säkerheten i födandet men det lyfts inte många fingrar för att göra hemfödslarna säkra i Sverige. I min egen region så vet jag flera kvinnor som har fött hemma utan assistans efter att de blivit nekade hjälp av vården.

Självklart är det bra, om en akut situation uppstår i hemmet, om en barnmorska finns på plats. Vid en blödning efter förlossningen så kan en barnmorska direkt påbörja åtgärder och ge läkemedel utan att viktig tid går förlorad.

Kvinnor har inte makten i födandet. Och när kvinnor gör anspråk på en del av den makten så får de ofta ganska snart veta vart skåpet egentligen ska stå.

Först vill jag tacka dig som har följt och läst (nu förra) årets The Positive Birth Calendar 2022! Men framförallt vill jag tacka alla er som har bidragit till att årets kalender blev så fantastiskt fin. Tusen tack. Jag vet att ett av kalenderbidragen kommer vara med i en bok som ges ut senare i år – och en annan av deltagarna i kalendern fick en inbjudan om att komma och föreläsa i Norge. De ringar på vattnet som den här kalendern skapar gör mig glad.

Det som är så fint med The Positive Birth Calendar är att den finns kvar. Jag samlar alla inlägg under kategorin ”The Positive Birth Calendar” och på sidan med samma namn här på bloggen. Du som ännu inte har läst inläggen har verkligen något att se fram emot!

Nu är det ett NYTT år.

Just i år kändes det ödesmättat med nyårsafton. Kriget i Ukraina bidrog till den känslan hos mig. Jag vet också att vi är många som har fått det kärvare – flera som har svårt att få ihop det. Matpriserna är en sån där sak som verkligen märks i en så stor familj som vår. Ett paket smör för 70 kronor liksom! Jag har provat att köpa annat än Bregott som är favoriten härhemma och de paketen går inte åt lika fort… Men idag diskuterade vi hur man enkelt kan göra sitt eget Bregott på bara två ingredienser, nämligen vanligt smör och rapsolja. Kanske blir det något jag provar nu under 2023.

Svårt att räcka till

Även om 2022 har varit ett fantastiskt år på många sätt för mig personligen, så har det också varit ett ganska jobbigt år. Att räcka till för tre tonåringar och tre mindre barn är inte det lättaste när behoven skiljer sig så dramatiskt åt. Den känslan har intensifierats under året. Men under vårterminen kommer jag att få två arbetsdagar i veckan utan barn, så då finns det bättre förutsättningar för mig att hinna göra mitt jobb utan barn runt mig. Alltid något.

Tydlighet!

I mitt professionella liv är tydlighet mitt ledord för 2023. Jag vill bli tydligare i mitt budskap och arbeta mer fokuserat. Under 2022 hann vi med att skapa och producera webbkursen Födandets Dynamik och lägga grunden för Föda med stöd doulautbildning online. Vårterminen kommer gå åt att förvalta det på olika sätt. Jag har redan många planer för vad jag vill sätta tänderna i framöver men de planerna måste synka med så många olika saker. Projekt och planer är lätt att ha, men det ska till timing och en massa andra saker också för att saker ska kunna gå att genomföra.

Hursomhelst, jag ser fram emot år 2023!

Här några höjdpunkter från det gångna året.