Rapport från gravidvecka 25, 26, 27

Idag är jag gravid i vecka 27 enligt min gravidapp. Jag ligger alltså precis några veckor efter kalenderveckorna. Det är en aning förvirrande nu när jag snarare räknar tiden i gravidveckor. När vi åkte till Hälsingland på semester var jag iallafall i gravidvecka 25. Allt kändes fortfarande rimligt och under kontroll. Vi började våra Hälsingeveckor med att hälsa på våra vänners släktgård i några dagar. Varmt, mysigt och mycket trevligt! Vår äldsta dotter Miriam åkte till Frankrike en vecka istället.

Sommarsemestern är ju de där veckorna då när allas förhoppningar och förväntningar på ledighet, bad, njut, långa promenader och lästa böcker ska infrias (alternativt ett ohemult mobilscrollande och dagslånga sovmorgnar). Allt ska liksom tas igen på semestern. Själv hade jag packat ner träningsskor, träningskläder, böcker och bar på en massa förväntningar om ledighet som skulle hinnas med. Det är lätt att glömma att sommar i en storfamilj också innebär berg av disk, sår som ska plåstras om, syskontjafs och det ständiga kravet på att man som förälder förväntas fixa fram saker att äta.

När vi checkade in på vår egen släktgård i Hälsingland så var både jag och Hanna sjuka. Misstänkt sjuka. Med alla covidsymtom… Först blev jag så indignerad och sur. Det här var ju inte alls enligt plan! Sen att vi lyckades pricka in de flesta Covidsymtom gjorde ju inte direkt saken bättre. Att gå runt och hosta som om man har cornflakes i lungorna på släktgården. Inte jättepopulärt i pandemitider.

Plötsligt svepte minnen från mina tidigare graviditeter över mig. Alla tröstlösa hostnätter jag har genomlevt som gravid. Halvsittandes i någon soffa knaprandes på någon värdelös (läs verkningslös) receptfri hostmedicin. Att vara gravid med småbarn runt sig innebär ju en ständig risk att bli smittad eftersom immunförsvaret trycks ner en aning under graviditeten. Och det kan vara riktigt kämpigt att dras med en seg övre luftvägsinfektion, en som inte riktigt vill släppa taget, hur ofarlig den än är.

Covidtest och löktricket

Jag och Hanna hostade ikapp på nätterna en hel vecka. Det blev soffan för mig. Halvsittande. Ja, jag tyckte ganska rejält synd om mig själv då. Kände mig faktisk riktigt ledsen. Hostade så jag nästan kräktes flera gånger ( kräktes en gång på riktigt) och sov bara några enstaka timmar i stöten. Dagarna flöt förbi som i en dimma medan resten av familjen åkte och badade någonstans. Själv såg jag till att boka tid för Covidtest.

Min kära man skjutsade mig till egenprovtagningen som erbjöds utanför Bollnäs lasarett. Det måste nog vara kärlek – att hjälpa någon att ta prov för Covid. Han fick sitta och hålla i påsen med provrören medan jag satt där i bilen och spottade, snörvlade och försökte få till provet enligt konstens alla regler. Svaret kom morgonen därpå. Det var negativt.

Först när jag hade resignerat fullständigt från mina planer på att inte vara sjuk under semestern kom vändningen. Jag bad mina följare på instagram om ett husmorstips som kan hjälpa vid rethosta och fick löktipset. Det var så många som helt oberoende av varandra gav mig just löktipset – att jag kände att det måste jag bara prova! Man skär upp en gul lök, lägger på en tallrik och häller kokande vatten över. Tallriken ska stå bredvid sängen så att det går att andas in lökångorna. Det fungerade faktiskt förvänansvärt bra! Mycket bättre än de receptfria hostmedicinerna. Så jag andades in lökångor i några nätter och kände mig riktigt upplyft. Tänkte på hur billig en lök är. Hur ofarligt det är att andas in lök. Att det luktade lök gjorde mig inget. Snarare fick doften av lök mig att känna mig mer levande. Jag tänkte att det inte är så dumt att ha en följarskara på instagram.

På morgonen frågade Hanna: ”Ska du inte äta upp din löksoppa mamma?”

Filmer och böcker

Sen såg vi ”The square” av Ruben Östlund och jag kände mig ännu mer levande. Det är en av de många filmer vi inte hunnit se. Att just den filmen är en riktig saltlakritskaramell med toner av körsbär i botten – en som man kan suga länge på – ja det gjorde ju inte saken sämre.

Jag fortsatte att läsa ur boken ”Samlade verk” av Lydia Sandgren. Men det var först när jag bytte till boken ”Kattöga” av Margaret Atwood som jag verkligen kände mig drabbad. Åh, att få läsa hennes skildring av att vara barn i Toronto. Den boken blir en sån där bärarbok, ännu en värld att alltid bära med sig.

När jag hunnit bli frisk såg vi filmen ”Parasit” av Bong Joon-ho. Wow vilken film! Du som inte redan har sett den har något att se fram emot. En rafflande film.

Träningen under gravidvecka 25, 26 och 27…

Ja det blev ju ingen träning när jag var sjuk. Men så fort jag kände mig piggare tog jag upp min rutin: hemmagympa med Sofia på morgonen. Alltså, tack public service och SVT. Tack. Passen är 20 minuter långa och finns på SVT play. Mina favoritpass är Core och Styrka. De går utmärkt att göra som gravid. Tanken jag har är att försöka förebeygga att få så besvärlig ryggvärk som jag hade mot slutet av min förra graviditet. Just det känns som en liten kamp mot tiden. Tredje trimestern brukar ju vara den tyngsta och det är avgörande att komma igång med träningen innan det blir för jobbigt.

Att städa ur oss från släktgården blev en pärs. Jag städade tills jag var alldeles andfådd och svettig. När vi väl kom hem till Uppsala såg jag på min gravidapp att jag nu tippat över till den tredje trimestern. Och när jag klev ur bilen kände jag den där välbekanta värken mot ryggslutet… Nej. Svanken som liksom tynger och börjar värka efter ett tag.

Jag. Ska. Inte. Få. Ryggvärk.

Förflyttning med en stor familj är alltid lite av ett företag. Och jag upplever att det förstärks av att vara gravid. Min energi räcker inte riktigt hela vägen fram som den alltid brukar göra. Det är som att jag nu saknar det där reservbatteriet som drar igång på autopilot när det ordinarie batteriet tar slut (vilket det alltid gör). Nu tar det liksom slut när batteriet är slut. Så när vi kom hem däckade jag.

Väl hemma

Idag fyller vår äldsta son David 15 år och det har vi firat nu på morgonen! Nu ska jag snart bege mig till min barnmorska på mödravården. Veckorna går trots allt och att vecka 30 snart hägrar känns som en riktig milstolpe. Snart börjar den riktiga nedräkningen.

Foto: Lovisa Engblom
sommarsemester

Bloggen tar semester i några veckor!

Foto: Lovisa Engblom

Ja, eller jag som skriver bloggen tänkte ta bloggsemester i några veckor. När jag ”släpper” bloggen så ett tag brukar det nämligen poppa upp en massa nya idéer till blogginlägg. Och det är precis det jag vill åt! Att få känna den där bloggpeppen igen är underbart. Eftersom det här inte är en livsstilsblogg så behöver jag inte heller skriva ett blogginlägg om dagen för att bevisa att jag fortfarande finns och är någon att räkna med. Ni vet att jag finns och är någon att räkna med.

Vi ska åka upp till Hälsingland och vår släktgård i några veckor. Det ska bli så skönt. Men innan vi åker vill jag tipsa om några godingar till blogginlägg!

För dig som ska amma för första gången i sommar (eller för all del som ammar igen och behöver lite repetition och stöd). Läs min guide till amning första veckan!

Om du har ett barn som inte vill ta bröstet:

För dig som vill förbereda dig inför förlossningen!

För dig som är gravid och vill ha tips på hur du kan förbereda dig inför förlossningen: Gå till appen One Million Babies, tryck på menyn, sen på ”inför förlossningen” och sist på ”förlossningsförberedelse”, så kommer du åt de 15 texter som jag har skrivit om just förlossningsförberedelse.

För dig som funderar på det här med igångsättning och förlossning, varsågod, här kommer ett tips på inlägg:

Om du vill läsa ett mustigt inlägg om krystfasen så rekommenderar jag det här inlägget:

Sist men inte minst vill jag tipsa om en riktig ögonöppnarbok som är ett måste för alla som vill fördjupa sig i vår förlossningskultur:

Jag önskar dig en riktigt fin sommar! Den 19 juli är min bloggsemester över.

Foto: Lovisa Engblom

bad!

På äventyr i skärgården

Jag måste erkänna att sommaren kom lite fort ( i år igen). Trots att jag gett mig tusan på att vara förberedd och hinna med både det ena och det andra innan semestern började så blev det inte riktigt så. En vecka VAB, en förlossning, lite ändringar i schemat och vips så låg jag efter i mitt tilltänkta schema. Men, jag har blivit faster för första gången och barnen har fått en till kusin! Det slår ju det mesta.

Den här skärgårdsveckan får bli en slags upptakt till den riktiga semestern: en vecka med både lite jobb och semester. Ja så mycket semester som det blir när man åker ut till en ö med fyra tonåringar och två små. Bara ATT komma iväg är ju ett helt företag i sig. Vår äldsta dotter Miriam och hennes pojkvän fick inte plats i bilen så de tog tåget ihop. Vi andra sprang in och ut ur huset och lastade in i bilen i vad som kändes som flera timmar. Kruxet var den att ett lagat tält var på väg med postnord. Och innan vi kunde åka behövde vi invänta denna leverans eftersom paket skickas hem om de inte plockas ut inom en viss tid. Så det slutade med att vi åt hamburgare ute, handlade med oss all mat som man behöver när man ska ut till en skärgårdsö och sen åkte vi hem igen och hämtade ut ett tält. SEN kunde vi komma iväg.

Vid Björkviks brygga blev vi mötta av barnens farmor och bonus-farfar med båt. Det blev en dyrbar båtlast. Och det lät misstänkt från motorn när båten tuffade ut mot Orrö i Stockholms Skärgård. När vi kom fram stod det snart klart att båten och båtmotorn behövde skickas iväg på reparation.

Men vi gjorde oss hemmastadda och nästan alla barnen hoppade i vattnet. För mig tog det en dag men sen var jag också i! Det är faktiskt rekord. Jag brukar vara lite badkruka i början av sommaren men nu verkar det som att jag har fått något slags skyddande späck. Känner mig som en varm varelse som bara mår bra av att kylas ner lite. Lustigt hur gravid man kan känna sig efter knappt 23 gravidveckor.

Dagen idag vaknade vi till en riktig idyll: snart midsommar i skärgården.

Eftersom tonåringarna vaknar sent fick vi morgonen ihop, jag, Stefan, Lovisa, kusin Sonja och vår Hanna. De två kusinerna har inte riktigt hunnit lära känna varandra än på grund av pandemin. Men nu får de lite tid på sig att bekanta sig med varann.

En svanfamilj flöt förbi på det stilla vattnet och jag räknade till sex små svanungar även om bara fyra av dem syns på den här bilden. Tänk om man kunde ha sina sex små ungar på en rad sådär framför sig genom livet. Så pastoralt.

Vid lunchtid blev det väldigt varmt och stilla. Tonåringarna dåsade på bryggan innan de tog en tur med gummibåten till stranden på andra sidan vattnet.

Själv sitter jag här och försöker förstå vart all tid tar vägen. Ja, både år och månader. Den här vårterminen som nyss började har blivit till en sommar som jag inte vill ska vara över alltför fort. Samtidigt hinner så mycket hända på ett år att jag blir alldeles snurrig. Förra året vid den här tiden satt jag och redigerade bok. Nu sitter jag här med en ny bebis som sparkar därinne – och tre tonåringar som snart ska ut ur sin mammas bo. Bäst att ta ett svalkande dopp nu medan tid ännu finns.

Gravidsommar och lediga tonårsbarn

gravidsommar
Har precis börjat läsa Lydia Sandbergs bok ” Samlade verk”!

Den här veckan har varit varm i Uppsala. Och vårt hus som är byggt exakt 1970 har ett svart ganska platt snedtak. Ju längre dagen går desto varmare blir det inomhus. På kvällen har vissa rum absorberat det mesta av värmen medan andra rum är svalare. Källaren är ljuvligt kall. För mig har nätterna blivit lite av en utmaning ( trots att jag inte är särskilt höggravid än). Sen jag slutade amma på nätterna så sover vi i lite olika konstellationer i olika rum. Två tonåringar huserar i källaren.

Förra lördagen när solen stod högt så köpte jag en pelarfläkt. Jag tänkte den skulle hjälpa mig att sova bättre på nätterna. Det är bara att den låter så högt och jag har behövt låtsas att jag vaggas till sömns i en hytt på Finlandsfärjan för att komma i stämning. Och när jag precis lyckas somna så väcks jag av mina tonårsbarn. För våra tonåringar verkar vilja göra precis allt när vi sover. Titta på film, äta i köket, hänga med kompisar, skratta högt, duscha, ta ett bad. De tar inte alltför stor hänsyn till oss som försöker sova.

Flera nätter den här veckan har jag därför vaknat av att nyckeln sätts i låset på ytterdörren, att någon skrattar högt, att kylskåpsdörren öppnas eller av att den klibbiga värmen fångar mig i sina lakan. Det har gett mig lite huvudvärk och bryderier – hur ska vi få ihop den här sommaren med barn i så olika åldrar?

Mitt svar: allas olika mat och sovklockor behöver synkas någotsånär för att vardagen ska bli uthärdlig. Därför. Låt oss inleda dagen med brunch! Tänk hotellfrukost som serveras mellan 9-11:30. Den som inte kommer inom angiven tidsram blir utan. Så skippar vi lunchen och äter middag senare på eftermiddagen. På så sätt blir matdagen liite enklare. Och den som blir hungrig däremellan får ta en smörgås eller frukt.

Jag började därför dagen idag med att laga scones till hela familjen.

Brygga kaffe, koka ägg, skiva tomater, ställa fram ost och marmelad, vispa grädde.

Voila: brunch!

Det var riktigt trevligt att börja dagen så, även om tonåringarna inte direkt studsade upp ur sängarna av förtjusning över att deras mamma ansträngt sig. Men sånt verkar man få vänja sig vid.

Den här dagen verkar bli en lite luftigare, svalare dag och det har redan hunnit dra förbi ett regn. Hoppas ni alla får en fin helg! Och om du har något bra tips på goda saker att äta till brunch så tar jag gärna emot.

äppelblom

Att få känna sparkar på mors dag

Jag minns när jag kände de allra första sparkarna för 18 år sedan. Det var så speciellt. Som om någon hälsade till mig från en helt annan värld. En värld som snart skulle vara hela min värld. Minns också att det var en gråmulen och trist höstdag som vi var med om det första ultraljudet (det här var innan alla erbjöds KUB i tidig graviditet). Så det måste ha varit i vecka 18. Att plötsligt få syn på den där varelsen som sparkade – det var som att åka vattenkana rakt ner i en sprudlande bassäng. Det glittrade och stormade av lycka och förundran i mig. Vi fick med oss bilder hem. Och den sladdriga svartvita utskriften av ultraljudsbilderna hanterade vi som om det var ett mycket dyrbart dokument. Vi hittade en (såhär i efterhand) förfärligt kitschig ram i vit och svart fuskpäls. Där fick en av bilderna stå inramad på hedersplats i hyllan i studentrummet. För precis så stort var det ju.

Med tiden har de där svartvita sladdriga bilderna sjunkit något i värde för mig. Att få samma sorts hälsning från den andra världen, nu med betoning på inräknade tår, fingrar, kamrar i hjärtat, nackspalt, magsäck och ryggrad har plötsligt känts en aning mer prosaiskt. Jag får inte samma glittrande färd ner i den sprudlande bassängen längre. Mer en suck av lättnad: vilken tur. Vi klarade kontrollen. Igen.

Men sparkarna däremot. De sjunker aldrig i värde för mig. För de känns mer personliga. Jag njuter av det där distinkta och obrydda puffandet. Någon gör sig påmind med en självklarhet som är SÅ oemotståndlig.

Den här resan har varit av en annan karaktär eftersom jag fick uppleva att få missfall på missfall. Två missfall i vecka 9. Det gjorde att resan fram till de första sparkarna kändes overklig och lång. En första trimester som aldrig riktigt ville ta slut med dimmor av illamående i vecka efter vecka. Det är lätt att tappa bort sig själv i det där illamåendet. Jag har fått påminna mig själv om tid, plats och rum. Var jag befinner mig och vart vi är på väg. Att då få vakna en dag i frånvaro av illamående. Och att börja känna sparkar – hur någon gör sig påmind på ett sätt som skingrar alla slöjor av graviditetssymtom. Äntligen något distinkt! En spark. Istället för jolmigt illamående. Det är verkligen lycka.

äppelblom
Vårt äppelträd som står i blom just nu!

Regn, bokklubb och pandemirapport

kakelugn

Maj kom visst av sig lite. Här i Uppsala har det varit blåsigt, regnigt och kallt i flera dagar nu. Det känns som sånt där ostadigt midsommarväder, då när man går och funderar över om man ska ta med sig paraply. Regnskuren som hänger i luften. Lite snuvad på våren känner jag mig allt. Igår eldade vi i vår kakelugn.

Sen i måndags har vi varit rejält vårförkylda jag och Hanna. Hela veckan verkar bli VAB och jag har fått lov att skjuta en del jobb framför mig. Att pyssla med bokföring, kvitton och papper: ja allt möjligt admin, det gör sig inte så bra med en lagom snorig och gnällig unge i släptåg. Särskilt inte när man själv känner sig dimmig av förkylningen. Ibland är det bäst att låta saker vänta. Jag känner bara att våren rinner mig ur händerna – snart är det ju sommarlov! Men som jag ser fram emot sommarlov det här året. Det är nästan som om jag redan har tagit semester mentalt. Jag ser fram emot att få andas ut på vår släktgård och skapa plats i sinnet för nya tankar och idéer att gro. Nej jag kommer givetvis inte kunna hålla mig från att dra igång nya kreativa projekt i sommar. Men jag känner ingen hets eller press att prestera. Det gjorde jag nämligen förra sommaren.

När jag satt och redigerade bok på släktgården hela sommaren.

I söndags hade vi bokklubb. Ja vi är ett litet gäng som har startat bokklubb över zoom ( så roligt!). Vi läser nu ”Give Birth like a Feminist”. Det är en fantastiskt bra bok som jag redan har läst flera gånger om. Men jag ögnade igenom den nu igen inför diskussionen i bokklubben. I den boken finns så många bra citat och oneliners som man kan stapla på hög. Den är helt enkelt så on point. Och nej det handlar inte om att feminister föder på särskilda sätt. Det handlar om att respektera födande kvinnors integritet, autonomi och rätten att göra informerade val under förlossningen. Men det slog mig att just den här boken som jag sedan länge har införlivat i mitt medvetande, den kanske inte är så läst här i Sverige? För mig är den ett referensverk. Det slog mig också att jag inte har förärat den en riktig recension här på bloggen. Nå, nu gör jag iallafall reklam för den. Du som är intresserad av de här frågorna men som inte har läst just den boken – gör det! Här kommer en länk: bok/give-birth-like-a-feminist

En annan bok som jag känner kanske har fått för lite ljus på sig är Hanna och Barnsängskriget av Pia Höjeberg. Det är en skatt till bok! Och den har fått en riktigt fin recension här på bloggen: Hanna och Barnsängskriget Se där, ett lästips till.

En annan tung sak som hände igår var att Birth Rights Sweden släppte en rapport om att föda barn under en pandemi. Det är intervjuer med kvinnor/ par som fått barn och personal som har jobbat med födande under det här året. Rapporten är bitvis ganska jobbig att läsa men den är mycket välskriven. Själv tycker jag att det är viktigt att ta del av dessa vittnesmål. Du kan ladda ner rapporten här:

Föda barn under en pandemi

Så, nu ska jag fortsätta pyssla om min förkylda dotter.

Välkommen att följa med mig på resan!

Igår var jag på rutinultraljud. Ja, det var alltså jag som låg där på britsen. Min (vår) bebis som sprattlade på skärmen. Jag var nervös eftersom resan dit har varit krokig och kantats av besvikelser. Jag har haft flera missfall och hunnit komma till en punkt där jag tänkt att nu räcker det. Vi har en fin familj och väldigt fina barn. Missfall tär på energin och orken. Men precis när jag kommit till just den punkten så hade någon bestämt sig för att hänga kvar. Lyllos den personen! Men framförallt – lyllos oss.

Jag har inte bjudit in er läsare till den här resan eftersom jag helt enkelt inte har orkat. Med en så stor familj och så många barn inblandade så har jag behövt hålla det just inom familjen. Vi har några stora barn nu och de behöver få bearbeta saker i sin egen takt. De små har inte riktigt hängt med i svängarna. Men jag har också känt tydligt att den här resan har varit av en annan karaktär än de tidigare barnresorna. Att önska sig ett tredje barn eller kanske till och med ett fjärde barn har känts mer legitimt på något sätt. Men ett sjätte?

Det är speciellt att bli gravid med barn nummer sex. För det känns som att gripa efter för mycket. Och de flesta blir lätt chockade när jag berättar. Som om man är galen/ har fått hybris/ inte är riktigt klok alternativt en övermänsklig supermänniska med superkrafter. Känslan är ungefär samma som när jag var 22 och alla fick reda på att jag var oplanerat gravid med min pojkvän sen fem månader tillbaka… Bara att jag nu är i andra änden av det spektrat. Ja det är samma ”pojkvän” som då. Fast vi är äldre nu. Och har varit gifta i 15 år.

Vattenförlossning, mor och barn
Snart storasyster!

När jag blev mamma ung förlorade jag halva min bekantskapskrets. De som inte alls var ”där” än. För när man blir förälder sker är en så stor förvandling och jag kunde inte ta mig tillbaka till det land som en gång var innan jag blev mor. Det var oåterkalleligt borta, vilka åthävor jag än gjorde för att låtsas inför mina vänner som om inget hade hänt. Att inte kunna dela den första resan in i föräldraskapet med så många var en sorg. Jag kände mig ofta ensam i det nya landet med barn.

Nu vid 40 så känner jag mig inte alls ensam eller osäker. Jag känner mig trygg och omringad av vänner som förstår precis vad jag går igenom. Däremot finns det en ny nervositet, eller ska jag säga ödmjukhet… inför livet. Jag tar inte saker för givet längre och vet också precis hur mycket ett föräldraskap kräver. Därför hoppas jag på att inte bli sjuk (något som jag inte funderade särskilt mycket på när jag var ung). Jag hoppas också att de barn jag redan har inte ska bli sjuka. Vet hur lite som behövs för att hela livet ska tippa över ända.

För mig har den första trimestern alltid varit värst under mina graviditeter och den här var inget undantag. Det har varit pest och pina att må illa i något som känts som 120 veckor och SAMTIDIGT behöva rådda ett stort hushåll med barn som haft sin skola på distans. Jag har under dessa veckor varken känt mig super eller i min power. Men det är något alldeles speciellt med att börja må bra igen efter det illamåendet. Känna hur livet och våren slår ut i kroppen. Just den här gången har det ackompanjerats av vårens riktiga ankomst och känslan av att det finns ett ljus i Covid-tunneln. Omgivningen och jag har varit ett. Just nu är hela jag äppelblom, blommande hägg och rosa tulpaner.

Förmodligen kommer jag känna mig som överburen jäsande frukt mot slutet av den här resan. Men en dag i taget. Nu är det fortfarande vår. Och snart är sommaren här! Du är hjärtligt välkommen att följa med mig på den här resan.

Långhelg och pollenallergi

Hanna med morfar och mormor

Förra året nästan precis vid den här tiden gjorde vi en utflykt till Wiiks slott. Mormor och morfar, mina syskon, barnen. Pandemin var ganska ny men våren nalkades. Att göra om samma utflykt i nästan samma konstellation precis ett år senare kändes märkligt. Tänk att det har gått ett år.

Jag känner mig äldre och lite sliten. Att våren och grönskan äntligen är här känns underbart. Men hösnuvan! Jag har en sån pollenallergi. Åh vad det kliar och oj vad jag nyser.

Barnen är också äldre. Förra året hade vi två tonåringar, nu har vi tre.

Under året som gått har jag själv gett ut en bok och läst flera böcker, varav några känns som om de verkligen gjort avtryck i mig. Här kommer en lista på några böcker som ”stannat kvar”:

  • Educated av Tara Westover
  • Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet av Jonna Bornemark
  • Testamente av Nina Wähä
  • Reclaiming Childbirth as a rite of Passage av Rachel Reed
  • Eufori av Elin Cullhed

Eftersom jag blev med ett bokkontrakt förra sommaren så försvann i princip fjolårets semester. Under stora delar av sommarens lediga timmar satt jag och redigerade text från släktgården i Hälsingland. I år tänker jag göra annorlunda. Även om det kliar i mig att ge mig kast med ett nytt kreativt projekt. Jag ska försöka att ta det lite lugnt och bara vara, även om jag nog kommer börja provskriva på något nytt. Jag tänker dock inte redigera text den här sommaren.

Den här sommaren tänker jag se till att bada så fort tillfälle ges. Gärna tillsammans med mina barn. Och läsa fler böcker såklart.

Amning och skam

I Sverige är normen att amma i några månader och sedan avsluta amningen innan barnet har hunnit fylla ett år. På så sätt har amning av barn delvis gjorts till något främmande i vårt samhälle. Stora barn som fortfarande ammar ses som ett exotiskt och främmande inslag i vardagen. Går det till exempel att amma en fyraåring på ett café utan att få blickar? Jag minns när jag som sjuåring fick se min kompis mamma sätta sig och amma hennes lillebror som då var tre. Jag stannade till i leken och bara stirrade – som om jag precis fått syn på ett främmande djur. Han såg så stor ut vid bröstet!

Mammor som har problem med amningen och inte får till att amma trots att de önskar och vill, dem har vi nog en rätt bra förståelse för idag. Men det verkar vara helt okej att kritisera långtidsamning. Alltså de mammor som får amningen att fungera och som sen inte gör halt på given signal. Som fortsätter och ammar vidare. Eftersom amning så ofta blir synonymt med mat kanske det ses som suspekt när stora barn (som både kan och ska äta vanlig mat) fortfarande ammar då och då. Men amning är mer än mat och för de mamma-barn par som ammar så blir ju amningen en del av närheten och samspelet.

Att amma i det fördolda (”closet nursing”)

Marit Olanders har i sitt examensarbete (2012) intervjuat mammor som fortfarande ammade sina förskolebarn om deras upplevelser av bemötande på förskolan. Samtliga kunde känna sig utsatta och annorlunda i sin amning. Mammorna valde olika strategier för att hantera detta: några höll tyst om att de fortfarande ammade medan andra medvetet tog plats med sin amning och förväntade sig att omgivningen skulle gilla läget.

När amningen får skulden

Långtidsamning får ofta ”skulden” vid problem av olika slag. Här är några exempel på när amningskortet kan dras:

  • Vid svag viktuppgång
  • Vid problem med maten eller sömnen
  • Vid hål i tänderna
  • Vid problem med inskolningen

När amningskortet dras är känslorna av skam och gruelse inte långt borta.

Min egen amningsresa

Mina fyra första barn ammade jag enligt normen. Jag slutade att amma innan alla fyllde ett år. Varför? Jo jag trodde trodde nog (ganska oreflekterat) att det behövde vara så: innan jag kunde ta upp studier eller arbete så behövde amningen avslutas. Min bild av att det bara är spädbarn som ammar var stark. Det var som om avslutet av amning var en nödvändig ruta att kryssa i innan jag kunde ta mig vidare i livet och karriären.

Min egen amningsresa

Ni som har följt mig här på bloggen vet att saker ställdes på ända när mitt femte barn kom till världen. Allt som kunde krångla under hennes amningsstart krånglade. Jag var ordentligt sjuk i sex veckor innan vi fick uppleva lite flow. Idag är hon tre och ett halvt och hon ammar fortfarande ibland. När vi till slut fick amningen att fungera så upplevde jag njutning. Den här gången valde jag att behålla amningen. Varför ta bort något som funkar som tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och perfekt mellanmål i alla väder? En helt ny värld öppnade sig. Samtidigt har jag ibland känt en ny sorg över att jag valde att avsluta alla mina fullt fungerande amningsrelationer så snabbt med de större barnen.

Kanske behövs det ett robust självförtroende för att amma utanför normen? Blygsel och skam har jag känt flera gånger, och konstigt nog ofta i möte med vården. Det är som om den fria amningen av större barn – att öppet använda den som just tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och mellanmål inte ses som helt legitimt. Varför napp och nappflaska ses som ett mer legitimt alternativ för de lite större barnen har jag svårt att förstå mig på.

Amning

Röster om Amning och Skam

Här kommer några av mina följares reflektioner på temat Amning och Skam.

Att det är så tråkigt och att jag blir uttråkad av att göra det. Det är skam att känna så. Normen är att det ska vara så underbart och härligt att amma. Min bebis är tre veckor och jag tycker det är så sjukt tråkigt att amma.

”Aldrig skämts över amning, ammat ute och gående och överallt för att jag tycker man ska amma på minsta signal. Tycker oxå att jag på det sättet kan visa att amning är naturligt och normalisera det genom att göra det offentligt. Men en gång har jag skämts så mycket att jag slutade amma och gick iväg. Det kom fram en man och började ställa frågor till mig om jag ville ha sällskap och sa att jag var fin osv. Då skämdes jag. Tyckte det var oerhört pinsamt och läskigt och äckligt och allt. Men när jag tänker tillbaka så känner jag att vad är det för sjukt samhälle och hur har det kunnat bli så fel. Efter det är jag rädd att andra ska tycka det är skämmigt när jag ammar. Jag intalar mig alltid att det är det mest naturliga. Mitt barn börjar närma sig året nu och ibland kan jag skämmas nu när han börjar bli äldre men det försöker jag också låta bli, försöker tänka att det är mitt barn jag bestämmer och detta är det bästa för mitt barn, ni får tycka vad ni vill.”

Jag utbildar i bl.a. barn-HLR, och det händer rätt frekvent att jag har nyblivna föräldrar med bebis med sig på utbildningen. Inte helt ovanligt brukar mamman be om ursäkt för att hon behöver amma sitt barn (inte ta en paus i utbildningen – AMMA). För mig personligen är det rätt viktigt att stötta och uppmuntra, för jag tycker det är bland det naturligaste som finns. Det är verkligen inget att skämmas över. Det finns också de som inte kan eller vill amma, och ger flaska – det är också okej. Att ge sitt barn mat ska väl aldrig vara behäftat med skam. De som ska skämmas är de som skambelägger mammor, fnyser, tycker att hon ska täcka över barnet, amma på toaletten och liknande!


”Kände skam när jag inte orkade kämpa mer för min och barnets amning. Så mycket motarbetade oss att jag till slut inte orkade fortsätta: stor smärta pga kort tungband och torsk (vilket jag ville ha kollat på bvc men de viftade bort det), ingen hjälp eller vägledning med teknik eller emotionellt stöd kring amningen varken på bb eller bvc när jag bad om det, inåtvänd bröstvårta på ena bröstet vilket blev svårt, bb sa att vi borde stödmata med ersättning redan dag två.
När jag till slut gav upp och endast ammade lite grann utöver ersättningen kände jag otrolig skam över att inte kämpa mer mot smärtan och problemen för mitt barns skull. Känner mig ledsen än idag två år efter hens födsel. Jag ville verkligen amma!”

Rebecca

Amning och skam


”Med första barnet så tyckte jag att det var jobbigt att amma inför folk. Som att det var något jätteprivat och intimt. Jag tränade på att amma utomhus och bland folk, men jag tog inte en enda bild. Det kändes konstigt att ha. Nu med andra barnet så är amningen bland det finaste jag har, och jag tar bilder, men vågar inte publicera dem. Tänker att folk ska tycka att jag inte behöver skylta med min amning ”i onödan”. Vet inte hur mycket skam som är inblandat i det, men jag skäms för att jag är stolt och älskar min amning? Att det betyder mer för mig än ”bara ett sätt att mata min bebis”.

Rebecca



”Skammen i känslan att det var fel på mig, min kropp”


Skammen i att vilja så innerligt, att kämpa som ett djur för att det ska gå, och ändå misslyckas.
Skammen i att min 1-2-veckorsbebis blev uttorkad och tappade vikt – och att jag inte kunde SE att han fick i sig för lite.
Skammen i känslan av att det var fel på mig, min kropp.
Skammen i att vilja ge mitt barn det bästa, och inte kunna det.
Skammen när andra, inklusive bvc, tänker eller säger att jag gav upp, att jag valde delamning, att det var ju mitt val.
Skammen i att säga ”jag delammade honom i 4-5 månader”, när jag så önskade att jag fått säga något annat.
Den gnagande sörjande skammen i att detta kan jag aldrig göra annorlunda för honom, han och vi kommer aldrig att ha fått en helamning tillsammans.

Anonym

Nathalie

Amning nyfödd

”Jag har ammat båda mina två barn till över de blev 1 år gamla. Den skam jag erfarit har handlat om kost under ens amningsperiod samt det faktum att mina barn fortfarande ammade mycket trots att de var kring 1år.
Just kosten vad oerhört jobbigt för mig som dessutom är lite överviktig. Jag är aldrig heller så sötsugen som jag är första veckorna under amningsperioden. Man är redan skör som man är och bär alla känslor utanpå kroppen och att då få kommentarer vad man än åt var jobbigt på så många plan. Min självkänsla påverkades, jag kände mig som en dålig mamma till mitt barn.
Att få höra saker kring att man ammar längre än normalt har inte påverkat mig lika mycket då jag stått trygg i mina val och vetat varför jag ville och tyckte det var viktigt för barnen att få amma. Men på slutet så hade skammen ändå nått mig och jag kände mig inte längre bekväm att amma var som helst längre som jag gjort innan.”

Nathalie Larsson
Amning utanför normen

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

vår och stress

Vår och stress

Jag vet inte om jag har varit så här glad åt våren något annat år. Nu är det verkligen som om livet sakta återvänder. Förutom allt annat som det här pandemiåret har bjudit på så är den låglatenta stressen det som har gnagt sig in djupast i mig. Först och främst, oron över att bli sjuk. Sen stressen över om barnen verkligen ska klara av sin distansundervisning. Stress över att de behöver få i sig något vettigt till lunch när de har skola hemifrån. Stress över att vissa tonåringar verkar tolka hemskolan som en evig sovmorgon.

Tvära kast. Dagis som plötsligt har behövt stänga ner helt i några dagar för att Covid har letat sig in i personalgruppen. Bryderier – är det verkligen vettigt att gå tillbaka till skolan när flera barn i klassen insjuknat? Vardagen har vänts upp och ner. I mitt arbete har jag mött många oroliga gravida. Det har varit planer som omkullkastas och tvära kast där också. Sorg och oro.

Men när solen började lysa på de första vårblommorna i rabatten, ja då kom det där lilla hoppet tillbaka till mig. Min farmor har nu fått sina båda vaccinsprutor. Mina svärföräldrar har fått en spruta. Mina föräldrar har fått tid för vaccin. Om någon månad är sommaren här och då hoppas jag så innerligt att spridningen avtar. Jag vill helst inte tänka på alla muterade virusvarianter och en eventuell fjärde våg till hösten. Jag vill tänka att det räcker nu.

Maj brukar vara en otroligt stressig månad i mitt liv. Men i år har jag downshiftat maj månad – jag försöker hålla isär tiderna som brukar trängas i almanackan och vill se vad som kan uppstå när jag gör så.

Missa inte veckans gästinlägg på Babyzblogg.se där jag skriver om Födandets dynamik.