Oxveckor och minikrasch

Två som bidrar till att lätta upp stämningen!

Varje år vid den här tidpunkten brukar det bli något inlägg om hur grått och trist det är i januari… I år blir inget undantag. Tyngden från oxveckorna känns väldigt påtaglig i år. Inget riktigt som lyser upp i närtid. Alltså! Så trist och sörjigt.

Och med sex barn hemma blir det dyrt när matpriserna stiger. Vårt matkonto snittar nu på ungefär 15 000 kronor i månaden! Tänk om någon hade berättat det för mig då när jag var 20 år och någonting.

I måndags fick jag ett återfall i min magkatarr. Efter lite för mycket stress (och några koppar kaffe för mycket) så sa min kropp ifrån på skarpen. Jag känner igen signalen vid det här laget och fick lov att avbryta all kaffekonsumtion på studs. Min äldsta dotter tittade på mig som om jag var ett främmande djur i morse: Dricker du té mamma?? En sån inbiten kaffedrickare är jag.

Men att kraschlanda kan också vara lite nyttigt. För då får man ju en chans att samla ihop sig igen.

Just nu verkar fenomenet freebirth vara på tapeten.

En viss ”Yoga girl”, aka Rachel Bråthen har gått ut med att hon ska föda… hemma med barnmorska verkar det som. Och det har lett till en debatt som går under parollen ”influencers som väljer freebirth”. Typ.

Yoga girl: ”Det känns väldigt viktigt att födseln får vara på min villkor”

You go Yoga girl säger jag bara.

Att piska upp en stämning, förfasas och exotifiera kvinnor som väljer att föda barn på egna villkor känns så unket. Vi kan inte ha som utgångspunkt att kvinnor är dumma: att de inte kan tänka eller ta egna beslut när det kommer till sin egen kropp och sitt födande.

Istället borde vi titta på vad vi kan göra för att hjälpa till.

Vi kan börja med att göra hemfödslarna säkrare! Det pratas mycket om säkerheten i födandet men det lyfts inte många fingrar för att göra hemfödslarna säkra i Sverige. I min egen region så vet jag flera kvinnor som har fött hemma utan assistans efter att de blivit nekade hjälp av vården.

Självklart är det bra, om en akut situation uppstår i hemmet, om en barnmorska finns på plats. Vid en blödning efter förlossningen så kan en barnmorska direkt påbörja åtgärder och ge läkemedel utan att viktig tid går förlorad.

Kvinnor har inte makten i födandet. Och när kvinnor gör anspråk på en del av den makten så får de ofta ganska snart veta vart skåpet egentligen ska stå.

Gott nytt 2023!

Först vill jag tacka dig som har följt och läst (nu förra) årets The Positive Birth Calendar 2022! Men framförallt vill jag tacka alla er som har bidragit till att årets kalender blev så fantastiskt fin. Tusen tack. Jag vet att ett av kalenderbidragen kommer vara med i en bok som ges ut senare i år – och en annan av deltagarna i kalendern fick en inbjudan om att komma och föreläsa i Norge. De ringar på vattnet som den här kalendern skapar gör mig glad.

Det som är så fint med The Positive Birth Calendar är att den finns kvar. Jag samlar alla inlägg under kategorin ”The Positive Birth Calendar” och på sidan med samma namn här på bloggen. Du som ännu inte har läst inläggen har verkligen något att se fram emot!

Nu är det ett NYTT år.

Just i år kändes det ödesmättat med nyårsafton. Kriget i Ukraina bidrog till den känslan hos mig. Jag vet också att vi är många som har fått det kärvare – flera som har svårt att få ihop det. Matpriserna är en sån där sak som verkligen märks i en så stor familj som vår. Ett paket smör för 70 kronor liksom! Jag har provat att köpa annat än Bregott som är favoriten härhemma och de paketen går inte åt lika fort… Men idag diskuterade vi hur man enkelt kan göra sitt eget Bregott på bara två ingredienser, nämligen vanligt smör och rapsolja. Kanske blir det något jag provar nu under 2023.

Svårt att räcka till

Även om 2022 har varit ett fantastiskt år på många sätt för mig personligen, så har det också varit ett ganska jobbigt år. Att räcka till för tre tonåringar och tre mindre barn är inte det lättaste när behoven skiljer sig så dramatiskt åt. Den känslan har intensifierats under året. Men under vårterminen kommer jag att få två arbetsdagar i veckan utan barn, så då finns det bättre förutsättningar för mig att hinna göra mitt jobb utan barn runt mig. Alltid något.

Tydlighet!

I mitt professionella liv är tydlighet mitt ledord för 2023. Jag vill bli tydligare i mitt budskap och arbeta mer fokuserat. Under 2022 hann vi med att skapa och producera webbkursen Födandets Dynamik och lägga grunden för Föda med stöd doulautbildning online. Vårterminen kommer gå åt att förvalta det på olika sätt. Jag har redan många planer för vad jag vill sätta tänderna i framöver men de planerna måste synka med så många olika saker. Projekt och planer är lätt att ha, men det ska till timing och en massa andra saker också för att saker ska kunna gå att genomföra.

Hursomhelst, jag ser fram emot år 2023!

Här några höjdpunkter från det gångna året.

Doulautbildning våren 2023

Semester i Spanien

Semester på Åland

Höstens fest!

Skynda att fynda!

Det här inlägget innehåller reklam

Just nu är det rea i min julbutik. Det betyder att du kan få det jag säljer till ett bättre pris, 20 % rabatt från idag tom den 20 december! Du kan få min bok signerad och hemskickad till dig för 159 kr (frakt tillkommer). Men du kan också få något av dessa exklusiva konsttryck till ett otroligt bra pris, nämligen 460 kronor (frakt tillkommer här också). Passa på att fynda dina originella julklappar! Begränsat antal så det är först till kvarn.

Dessa prints mäter 40*50 cm och passar i en vanlig standardram. Maila din beställning till info@fodamedstod.se

1.Vattenfödsel
2.Gravid i hallen
3. Gravid med barn

Och en bättre och mer hållbar julklapp än någon av våra webbkurser kan jag inte komma på. Vår kampanj på profylaxkursen Födandets Dynamik pågår tom den 30 november – så det finns fortfarande en chans att köpa kursen med bonus!

Till webbkursen

Den julklapp som är helt gratis och helt fantastisk börjar här på torsdag – nämligen årets upplaga av The Positive Birth Calendar. Missa inte!

En ovanlig vecka i november

Nej det här var sannerligen ingen vanlig vecka i november! Men ibland är det riktigt roligt med ovanliga veckor eftersom de ruskar om den där vardagslunken lite – plötsligt så får allting en annan nerv. Den första snön singlade ner när jag åkte med bilen mot Enköping.

Torsdag kväll. Eva och jag skulle hålla vårt första webinar ihop med Ila på Mina webbkurser. Vem kan få en positiv förlossning?

Tack alla ni som kom och var med!! Över 100 personer var med live och det gjorde oss så otroligt glada. Ja, det ska erkännas att vi var lite spända och nervösa innan. Kommer internet lägga av? Fungerar länken vi skickade ut? Kommer vi hålla tiden? Men det gick över förväntan bra och vi höll tiden. Några av er som hade tänkt delta hörde av sig och meddelade att ni inte fått någon länk. Så synd, vi ber om ursäkt för det. Vi ska såklart felsöka och undersöka vad det kan ha berott på – och vi kommer även att skicka ut inspelningen av webinaret i efterhand. Det kommer under nästa vecka. Men ännu bättre – det kommer komma ännu fler chanser att delta live. Det här var vår premiäromgång!

Några minuter innan klockan slog sju.

Samma vecka som vi lanserade vår webbkurs Födandets Dynamik så installerades min man Stefan som professor vid Uppsala Universitet. Han har varit professor i beräkningsvetenskap ett tag men ceremonierna och festligheterna har skjutits upp på grund av Covid. Nu var det då äntligen dags! Men tänk att allt det roliga ska hända precis samtidigt… När man har så många barn så blir det ju lite svettigt att rodda allt och logistiken runt blir som en egen avancerad dans med piruetter och olika turer. Festkläder. Strumpbyxor. Finskor. Läppstift. Örhängen. Barnvakt. Chips. Barnmat.

Fredag kväll var det dags för fin middag på slottet. Jag tog en taxi till slottet och kunde nästan släppa tankarna på hur det skulle gå för lille Nils att vara utan oss i några timmar.

Men när vi stod där på slottet med varsitt glas champagne så slog det mig hur viktigt det är att fira viktiga övergångar i livet. Den högtidliga känslan och stämningen i rummet. Sidenfraset. Spraket. Levande ljus i höga kandelabrar. Tråden bakåt i historien.

Så.

Viktigt.

Jag säger bara: Reclaiming childbirth as a rite of passage.

Några timmar senare tog jag en taxi hem till lille Nils som hade blivit badad, iklädd sin nya pepparkaksdräkt och ätit massa sötsaker. Ögonen gick i kors på honom. När jag ammade honom i sängen somnade han snabbare än jag hann säga Trollmor.

Fest med familj och vänner!

Igårkväll kom så finalen. Denna ovanliga vecka i november avslutades med en privat fest på Hantverksföreningen i Uppsala. Stefan hade bjudit in familj och vänner för att fira den här övergången i livet. Det blev en jättefin fest. Tack alla ni som kom och firade med oss! Och titta, jag är nästan mest glad över att vi hann ta kort på hela familjen iklädd festkläder. Ni anar inte hur svårt det är att fånga hela familjen på bild såhär. Episkt.

Jag vet att jag är tråkig just nu

Innan man har börjat skriva på en bok så haglar infallen. Kanske går man och dagdrömmer lite om vissa passager i boken som man bara måste få på pränt. Sen sjösätts projektet med samma ivriga lust. Det är roligt, känslan av flow när skeppet tar sig ut från hamnen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna lyfter från kajen i ett fulländat ögonblick. Inte ett mörkt moln på himlen.

Konsten är aldrig att sätta igång ett projekt. Konsten är ALLTID att slutföra dem.

För den dagen då man vaknar upp i sin roddbåt mitt ute på öppet hav ( ja man har hunnit flyta ganska långt) och plötsligt märker att årorna har lossat. Eller att det går så himla trögt framåt och man har cirklat runt på samma punkt i en evighet nu. Känslan av att man glömt vart man ska och hur tusan man kommer dit. Det är just då man måste fortsätta. Ändå. Streta på och inte ge upp.

För till slut kommer man fram. Men det är aldrig med samma berusande känsla av flow som ofta infinner sig där i början utan det är ofta med ganska mycket svett i pannan och ett lättat: Vi klarade det!

Okej jag överdriver lite

Jag håller inte på att skriva en bok. Jag håller på att slutföra projektet med vår stora webbkurs: Födandets dynamik. Och det är fantastiskt roligt, men just nu har vi kommit långt från kajen. Vi är i fasen mitt ute på öppet hav och att snart, snart börja skönja New York där borta i dimman. Haha! Den här metaforen hjälper mig ska ni veta.

Men när jag hade skrivit färdigt min bok så var jag inte direkt sugen på att två dagar efter sätta igång och skriva nästa bok. Känslan var snarare: det här gör jag inte om. Att få ihop alla trådar på slutet, sitta med referenser och noter och gaaaah!! Jag kan bara föreställa mig hur det känns när man har sjösatt sitt doktorandprojekt och inte har börjat se skymten av något färdigt resultat än… Känslan just nu är att det är ett otroligt stort jobb att skapa en längre webbkurs.

Samma respekt som jag känner för alla som lyckas sno ihop en bok känner jag nu inför alla som lyckas sno ihop en längre webbkurs.

Och även om vi inte har kommit ända fram så är jag redan stolt över att jag själv snart har lyckats med den här bedriften. För vi kommer i mål. Det är bara att ro vidare. Men för att kunna göra det så behövs det där invända fokuset. Där är jag nu. Nästan som besatt. För i slutändan är det inte de högt flygande drömmarna somt tar en nånstans utan det dagliga nötandet. De där nedplöjda timmarna. Tiden.

Sen att sitta där med ny erfarenhet, den som kommer av av att ha slutfört ett kreativt projekt. Den tillfredsställelsen slår det mesta.

Och rätt som det är så kommer dagen då man glömt den där känslan av – att- befinna- sig- mitt- ute- på- havet- med- tröga- åror och börjar dagdrömma om att sjösätta nästa bok. Eller kurs.

September och nystickad kofta

September är en av mina bästa månader. De där dagarna när allting har rullat igång men sommaren ändå dröjer sig kvar. Jag älskar dem.

Just den här hösten har mitt och Evas stora jobbprojekt – vår kommande webbkurs – gått in i en ny och intensiv fas. Efter att ha filat på manus under våren så har vi nu börjat filma och skapa grafik till kursen. Att vara igång med ett kreativt projekt är något av det roligaste jag vet. Och just det här projektet gör mig väldigt stolt. För det är ett otroligt stort jobb att skapa en onlinekurs på 3-4 timmar. ALLT fixar vi själva. Vi filmar med egen kamera, vi har lärt oss ritprogrammen på datorn, vi har lärt oss att klippa och skapa film i filmprogrammet på datorn. Varenda steg är vårt eget steg. När jag ser hur fint det blir så blir jag nästan gråtfärdig. För vi har inget produktionsbolag i ryggen, ingen miljon i sponsorpengar. Det är vi och vår kreativa drivkraft, en stor portion seg envishet och så många timmars nedlagt jobb som har tagit oss hit.

Men under helgen som kommer är det dags för doulautbildning i Enköping! De dagarna är några av de mysigaste jag vet. Ser så fram emot att hålla utbildningen igen för en ny grupp. Men barnen härhemma får gärna bli heelt friska till helgen. För nu när Nils verkar vara på bättringsvägen från sin sjuka så har Hanna insjuknat på nytt.

September påminner mig också om att det snart har gått ett år sedan Nils föddes.

Tre nystickade koftor senare

Några dagar ny

Den här bilden tog jag innan vi skulle åka in på en hörselkontroll på sjukhuset. Nils var fyra dagar gammal i världen och mormors nystickade regnbågskofta satt som en smäck. En sån gosros jag hade fått! Och det har han varit sedan dess.

Innan Nils kom var jag faktiskt lite orolig över om kärleken skulle kunna räcka till ett sjätte barn. Sen kom han och förälskelsen blommade ut i bröstet som en varm kärlekslav. Naturen har verkligen tänkt till.

Men året som gått har inte bara varit enkelt. Stundtals har jag känt mig så otillräcklig. Generation Z möter generation Y liksom. Var det verkligen meningen att de äldre barnen skulle bli liggande i varsitt hörn i varsin ändlös scroll? Maktlösheten över de nya världar som har skapats för tonåringar, som slukar dem nästan helt, och som till viss del gör dem halta i den verkliga världen, den är stor hos mig. Våra nervsystem är inte skapta för gruppmobbning, jämförelsesjuka och de starka kommersiella krafter som verkar på sociala medier. Så många som faller handlöst just under de där identitetsskapande åren.

Några veckor gammal

Nils hann bara vara nyfödd i några dagar. Ja det var som om växtkrafterna knakade när han växte sig större. Blicken hos honom har känts som en evig brunn av liv som tittar upp på mig.

Några månader!

Nu fyller han snart ett år och i mig löper flera parallella spår. Jag är småbarnsmorsan i ena stunden, tonårsmorsan i det andra. Ibland möts vi allihop runt middagsbordet. Ibland sitter jag bara där med de små. Hur orkar du? är en fråga jag ofta får. Men just nu orkar jag mycket tack vare den här oförställda glädjen över att finnas till. Den som går att finna hos lille Nils.

Vackra bilder av graviditet och födande!

Reklam för egen verksamhet

Det här är ett samarbete mellan mig och min mamma Christina Cullhed som också är konstnär. Hon har med olika fotografier som inspiration skapat konstverk där den gravida och födande kvinnan får vara sin egen. Det stora blir så vardagligt och nära på de här bilderna.

Alltså, de blev SÅ fina. Jag tycker faktiskt att de gör sig bättre i verkligheten än såhär på skärmen.

Nu finns de som prints i begränsad upplaga! De är 40*50 cm och passar i en vanlig standardram. Kostar 575:- kr styck inklusive moms (frakt tillkommer!). Om du vill köpa så kan du maila din beställning till info@fodamedstod.se

1. Vattenfödsel
2. Gravid i hallen
3. Gravid med barn

En sommar med larver och fjärilar

Är sommaren slut snart? Nej, inte riktigt än. Jag har en känsla av att det bästa ännu är kvar. Augusti och september är två så mumsiga månader.

Men juli är över. Åh den här sommaren har varit mäktig på fler än ett sätt. Första sommaren med en 18-åring som flyger ur boet (befinner sig nu på Kreta utan oss) och en 9-månaders som mest har kravlat runt som en liten larv inne i boet. Att ha en larv och en fjäril på samma gång liksom. Det är rätt mäktigt.

Sen har den här sommaren haft en hel del förväntningar på sig. Familjesemestrar som stått i post-covid-kö. Nu efter två veckor på Åland infinner sig en behaglig känsla av att inte riktigt veta vad som står näst på tur. Finns det utrymme för spontanitet? För det kan också vara lite tungrott med så mycket förväntningar från alla håll.

Ljuset på Åland om kvällarna

Jag försöker förstå att det har gått snart ett år sen Nils föddes. Det var ju liksom igår. Vet inte om något år nånsin har gått såhär fort. Är så otroligt glad för honom. Jag fattar verkligen inte (eller jo, jag förstår) att förälskelsen kan bli så total i ett sjätte barn.

Men det kan den!

Nils ska vara hemma ett år till innan han börjar dagis. Jag fortsätter att jobba (såsom jag har gjort sen han föddes) för det finns liksom inga bra alternativ när man håller på med det jag gör.

Och jo jag vet hur snurrigt och rörigt det kan bli när det blir svårt att måtta hur mycket jobb som kan hinnas med. Men jag har gjort det förr. På något sätt får jag ihop det.

I vår trädgård hänger stora klasar med vindruvor som snart går att äta. Och min syster har skördat lök.

Jag hoppas få njuta av sommarkvällar ett bra tag till.

Björnbrottning och dopp i älven

Hälsingland är magiskt. Det är en sån ynnest att jag som vuxen har fått lära känna landskapet Hälsingland mer och mer för varje år. Vi spenderar ju några veckor varje år på släktgården utanför Bollnäs. I år blev det bara en vecka, lite inklämd, men ändå så fin.

Jag passade på att njuta av årets bästa älvdopp. Just den här dagen var det varmt i luften och sådär alldeles lagom svalkande i älven. Få saker som slår det!

Nils har blivit stadig och tar snart sina första stapplande steg. Men det är en alldeles särskild trötthet som biter sig fast i mig, den som blir av att ständigt vara på sin vakt. Att passa varje steg. Punktmarkera.

På Järvzoo med mitt människodjur

Vi åkte på utflykt till Järvzoo med farfar, bonusfarmor och kusiner. Det är vår årliga tradition att ta en dag på Järvsö zoo om sommaren. Man blir alltid lika förbluffad över hur stora älgar är och hur majestätiskt mystiska ugglor verkar.

Jag ammade i bärsele och kände mig som ett av djuren, minus att jag samtidigt dokumenterade det hela med mobiltelefon.

Far och dotter
Mor och dotter

Björnungarna bjöd på årets show, kolla in klippet! Det var svårt att lista ut om de lekte och skojbrottades eller om de faktiskt bråkade. Vi stod länge och tittade på.

Tillbaka på gården med min egen unge.

Idag blev den där långa dagen då vi städade oss ur stugan och åkte hem igen. Men det blir bara en natt härhemma för imorgon bär det av till Åland! Än är ”semestern” inte slut.

Vi ses i augusti!

Ett svettigt äventyr – familjesemester i Spanien…

Den här familjesemestern hade vi drömt om och planerat ihop med farmor och bonusfarfar länge. Men Covid kom och ställde sig i vägen. Så känslan av att äntligen få börja planera efter några år där det mesta satts på vänt var härlig.

Vi har åkt och semestrat i det här huset i Spanien i några omgångar i samma konstellation. Stefans syster Lovisa med familj – barnens kusiner – japp, alla skulle med igen såklart! Men vi har aldrig varit så många som i år… Sex vuxna, fyra tonåringar, två tweenies, två småbarn, en bebis, ja skaran har växt så kraftigt sen den där första gången vi semestrade ihop då för ungefär 100 år sedan. Härligt. Och lite svettigt också.

Det var ett lopp att överhuvudtaget komma iväg. Passen som skulle fixas blev det första hindret att ta sig över. Efter att ha behövt jaga passtider och turnera Uppsala runt under maj månad var jag redan matt innan vi ens börjat packa. Mitt och Hannas ID-kort blev färdiga på onsdagen, två dagar innan avresa. Timslånga köer hos polisen för att hämta ut.

Köerna på Arlanda blev nästa orosmoln. Oj vad vi googlade, frågade runt och nojade. Men det gick över förväntan bra på flygplatsen.

I trygg väntan på flyget

Många har berömt oss: ”Att ni orkar åka iväg allihopa till Spanien” Och jag vill inte sticka under stol med att det är lite jobbigt. Bara att packa är ju ett företag. Ett av våra barn har svår allergi så det är alltid ett moment att få ihop till hans akutmediciner: aktuella adrenalinpennor (som inte gått ut), ja sen är det ju den vanliga rekvisitan med solkrämer, badkläder och gärna ett litet barnapotek. Plåster, värktabletter, supp till litet barn, kompresser, lindor… allt kom till användning.

Just eftersom det är ett sånt moment att komma iväg så blir ju känslan när man äntligen kommer fram heelt gudomlig. Alltså, Katalonien och Torredembarra i mitt hjärta. SÅ HIMLA FINT.

Jag norpade direkt ett fikon från fikonträdet. Sen åt jag färska fikon till frukost i några dagar. Den ultimata känslan av lyx: fikon. En så söt och mytomspunnen frukt.

Säkert ingen stor sak för den som är van.

Det älskar jag med sommaren

Sommar är tillvaron upphöjd till två. Så sensuell är den med sin värme, sina svettdroppar, de klara färgerna, bländvita väggar, havet. I år kände jag det så starkt. Att sommaren är mustig och rik på det där som vi i Sverige saknar resten av året.

Fiskarna i hamnen
Bästa cafe cortadon!

Att leva i kollektiv på semestern

Men det är knappast semester att vara på semester när man har så många barn. Jag säger bara en sak: tonåringar. De kan få en mamma att känna den där stressvimpelsnurran snurra fort som tusan även på semestern. Kanske ÄNNU mera på semestern, eftersom man då ska bo tätt, tätt ihop och (försöka) samarbeta om mobilanvändande, frukost, lunch, middagar, disk och läggtider.

Liten varning: Semester kan förutom allt det underbara även innebära nötning, skav och konfrontation mellan föräldrar och tonåringar.

Fröjd för småkusinerna

Att växa upp under en pandemi har för de här småkusinerna inneburit att de inte kunnat träffas så ofta. Så för dem var resan en seger. Äntligen fick de umgås sådär otvunget och ledigt som bara små barn kan göra när tillfälle ges.

Två snäckor på grönbete i skrinda.

Far och dotter i samma utstyrsel, skjorta och hatt ska det vara!

Tyvärr (och såklart) blev barnen sjuka i omgångar och det mesta i vårt husapotek kom till användning. Feber, hosta och snuva. Stafettsjukdomspinnen byttes ut mellan tonåringarna och småbarnen men ingen blev allvarligt sjuk. Och de lekte på trots hosta och snuva. Inget litet virus kunde stoppa småkusinernas lekkrafter den här gången.

Strandhäng med Nils och de små stunderna

Kruxet med en Spaniensemester är ju helt klart solen och värmen. Att hitta precis rätt timeslot på dagen då när det inte är för varmt för att göra saker. Ju mindre barn, desto kortare tidsspann har man på sig innan värmen blir för mycket.

Stranden i gassande sol blev snabbt för varmt för Nils.

Det gäller att njuta av de där små korta stunderna då allting stämmer. Vinden som plötsligt smeker. Barnen som skrattar och har det härligt i vattnet. Sanden mot tårna. Gosig bebis som sparkar förnöjt mot låret med sina knubbiga fötter.

För i nästa stund är ett barn kissnödig, ett annat skriker eftersom det bara finns EN badanka, vågorna har blivit för höga och tweenien i skaran har plötsligt blivit obstinat och tänker inte bära en endaste pinal hem från stranden.

Utflykt till Tarragona

Vi brukar göra en dagsutflykt till Barcelona med några av de stora barnen men orkade inte riktigt den här gången. Det fick bli en utflykt till Tarragona istället. Inte alls illa! Tarragona eller Tarraco är en såå mäktig stad.

En vägg i Tarragona
Som jag känner mig
Snippkonst?

Spanien om sommaren är mäktigt. Om kvällarna satt vi och åt runt det långa bordet i trädgården medan småbarnen sprang omkring i vattenspridaren – åh. Nils hittade till den lilla runda plastpoolen där han såg till att underhålla sig själv i långa sjok.

Den sista kvällen försökte vi ta kort på hela familjen. Har vi ett julkort månne?

Hemresan

Kanske är det bästa med att resa bort ändå att få komma hem igen? Jag tror det. Men själva hemresan var inte rolig. Det blev en lång dag med försenade flyg och ett bagage som hamnade på fel plats. Total antiklimax på Arlanda när vi insåg att vi inte skulle få vårt bagage.

Trött men glad minuten innan vi fick beskedet att vårt bagage var borta

Barnen såg iallafall till att ha roligt under vår väntan på planet i Barcelona.

Tack Spanien, solen, havet och familjen för mäktet!