Lycka

Lycka

Nils några timmar gammal

Lyckan är så stor just nu. Kanske är det för att han är mitt sjätte barn. Jag vet vilken ynnest det är att få vara med om det här stora igen. Få föda ut ett friskt barn på mina villkor. Allt gick bra. Han var så levande och vaken från sin allra första stund med oss.

Tänk att återigen få snusa på ett mjukt och fjunigt bebishuvud som luktar fostervatten, järn och vanilj. Jag känner mig varken fången eller låst. Längtar inte bort nånstans. Känner mig bara innesluten i en varm bubbla av kärlek och vill hinna njuta så mycket jag kan eftersom jag vet att den här tiden inte kommer tillbaka.

Det var värt allt.

Två storasystrar och mormor

Han vill bara amma och vara nära just nu. Och jag verkar vara hans absoluta favorit. Men syskonen och pappan går också bra. Förändringen är nog störst för Hanna som har varit vår minsting så länge nu. Hennes första blick på honom och man kunde ana en viss skepsis: Vem är det egentligen som har kommit och tagit min plats i familjen?

Jag sitter i mitt hörn av soffan och känslan är som tystnaden efter ett vulkanutbrott. Att just ha gått igenom en så stor förändring. Anspänningen och laddningen av att vara gravid som precis har värkt ur mig. Nu har jag gått iland igen och min kropp känns som varm mjuk sand på en strand. Det droppar tunga droppar av nektar från mina bröst. Växtnäring åt honom.

Nils.

Affirmationer och förberedelser inför förlossningen

Förberedelser och affirmationer inför förlossningen

Just nu befinner jag mig i ett tillstånd där jag har svårt att få fram skarpa analyser och tankar i text. Inte för att jag har gått och blivit dum utan kanske för att min kropp tar plats och förbereder sig inför förlossningen. Hormonet progesteron och beta-endorfin stiger nu vilket jag tror bidrar till ett slags lugn och inåtfokus. Jag är inte ”där ute” längre utan här inne. Den senaste veckan har min ”nesting-instinct” slagit i taket. Soffan i vardagsrummet är full av kuddar och täcken och när det ringer på dörren blir jag nästan lite paranoid. Vem är det nu som kommer och inkräktar?

Bokade besök går bra. Men spontanbesök där min tillvaro liksom ska ta ett skutt åt ett håll jag inte planerat klarar jag inte riktigt just nu. Igår när jag skar lök råkade jag skära mig i fingret och då kom både tårarna och blodet. Jag är visst ganska blödig och lättirriterad just nu.

Foto: Elin Cullhed

Men i fredags kom min syster förbi med lite lunch och det var supermysigt. Hon tog ett episkt foto av mig i soffan. Visst ser jag höggravid ut?

Ja just nu är det olidligt spännande. Min yngsta dotter som känner på sig att det börjar dra ihop sig pratar mer och mer om sitt syskon. Hon säger: Den ska åka rutschkana ut genom snippan! Jag har ingen aning om varifrån hon har fått det uttrycket men jag tycker det är riktigt roligt. Att bebisen ska ut genom snippan har jag förklarat eftersom hon undrade hur den skulle komma ut. Men rutschkana var ju en ny variant. Jag hoppas att det blir en riktigt härlig vattenrutschkana isåfall.

Varsågod: du får några bilder och affirmationer inför förlossningen

Nu tänker jag nog inte skriva så mycket mer här på bloggen innan förlossningen. Vi får ses på andra sidan helt enkelt. Men jag vill dela med mig av några affirmationskort som jag satt och pillade med för någon vecka sen.

Den här bilden ska illustrera förflyttningen från den rationella ”tankehjärnan” till känslohjärnan – den som vi föder med och som är en del av det limbiska systemet. Det är där vi får tillgång till våra instinkter i födandet.

Den här bilden får symbolisera det universella i att föda barn. Vi är aldrig ensamma i födandet även om det är lätt att tro det eftersom vi har gömt undan födandet på institution i vår kultur.

Havet det mäktiga. Organiskt, lite läskigt men också väldigt trösterikt. En naturkraft som det inte går att värja sig emot.

Dags att summera 237 veckors graviditet

När det begav sig julen 2003

Det är några år av mitt liv som jag har varit gravid nu. Förra veckan, efter att jag skrivit min rapport från gravidvecka 105 så kom en våg av kraft över mig. Bara sådär. Jag kände mig så påfylld av energi och det gjorde mig lite kaxig. Känslan av att det här kan jag göra om. Blir det inte värre än såhär? Det var mäktigt att känna sig så oövervinnelig och kraftfull. Som en ballongfärd över ett stort och mäktigt landskap.

Känslan varade i prick en vecka innan någon stack hål på ballongen. Jag blev den höggravida fembarnsmamma jag är. Tung och stadig med fötterna på jorden igen. Trött, andfådd och med den där känslan av att bäckenet håller på att skruva sig loss från resten av kroppen. Min gång har blivit både långsam och vaggande.

Om jag blickar tillbaka

När jag tittar tillbaka på mina graviditeter så är det nog så jag skulle sammanfatta de här månaderna och åren. Känslan av att vara både i min fulla kraft och samtidigt i något djupt sårbart. Det är en dubbel känsla. Jag har nog haft de flesta gravidkrämpor man kan ha. Värst av allt har illamående och olika typer av smärtproblematik varit. Men den största förändring jag har gått igenom är ändå den psykologiska. Då när det begav sig, år 2003, kände jag mig ofta ensam. Jag läste till sjuksköterska och ingen av mina vänner var gravid eller fick barn samtidigt som jag. Jag försökte ett tag att låtsas som om ingenting hade hänt inuti mig, att allt var som vanligt och jag fortfarande var den jag var innan jag fick barn. Men det skar sig ofta. För med min första dotter trädde jag in i en ny värld och dörren tillbaka till den andra världen förblev stängd, hur mycket jag än låtsades som om den fortfarande var vidöppen.

Min ensamhet som ung och nybliven mor stressade mig och blev till en stor FOMO: fear of missing out. Jag tillät mig inte att hamna efter utan fick bättre resultat på alla mina tentor när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. Jag kände nog ett behov av att visa för omvärlden att jag fortfarande var någon att räkna med. Min dröm om att bli barnmorska var stark och jag lämnade in min c-uppsats, tog examen som sjuksköterska och födde vårt andra barn fem veckor senare. Vi åkte till Amerika och när vi återvände till Sverige hade jag redan en arbetsintervju inbokad på barnsjukhuset.

Några veckor efter intervjun började jag arbeta där och några månader senare blev jag gravid igen. Men då kom någonting ikapp mig och oss. Att arbeta skift i vården och samtidigt vara gravid med två små förskolebarn hemma blev tufft. Jättetufft. Min kropp orkade inte riktigt och jag drog på mig alla infektioner som barnen kom hem med. Hela den tredje graviditeten var som en enda lång luftvägsinfektion och mitt i allt detta försökte jag mig på att börja arbeta natt. Jag slets mellan rollen som småbarnsmamma och den som lojal och duktig medarbetare i vården. Det blev allt svårare att upprätthålla fasaden inför mina vänner som ännu inte fått barn – att låtsas som om ingenting hade hänt.

Jag önskar att någon där och då hade kunnat få mig att förstå att det inte var MIG det var fel på. Att det egentligen är helt orimligt att orka arbeta treskift i vården, vara mamma till två små, vara sjuk/ gravid och samtidigt låtsas som om jag fortfarande var den där kompisen att ”räkna med” till festen. Jag drabbades av en förlossningsdepression och det första året med tre små barn blev tufft.

Varför i hela friden valde vi att få fler barn?

Varför stannade vi inte där.

Det kan man såklart fråga sig. Men i allt det brokiga och ibland jobbiga har det underbara och härliga med råge vägt över. För livet är ju inte antingen eller utan både och och alltihop samtidigt. Och vi hade nog inte varit VI om vi gjort på nåt annat sätt. Alla barnen (utom vårt första) är planerade och alla våra barn har varit väldigt efterlängtade. Om det är något jag kan känna mig bitter över så är det att vårdyrket och särskilt barnmorskeyrket skördar så många unga brinnande entusiaster. Mellan åren 30 och 40 är det mer regel än undantag att det kokar över, att man bränner ut sig och måste hitta någon ny väg i livet. Som jag kämpade mig igenom utbildningen och så stolt jag var över mina dubbla legitimationer. Det är jag fortfarande.

Men det är först nu som jag äger en bubbla av trygghet, den som kommer med erfarenhet. Jag är inte längre drabbad av FOMO. Jag är klok och ganska erfaren, både som mor och som yrkesverksam. Jag vågar välja och jag vågar välja bort. Att bli äldre är ju också att bli mer medveten om hur sårbart livet är. Det kan faktiskt vara en fördel.

Under den här graviditeten har jag inte tagit något för givet. Jag har tagit hänsyn till att min kropp är lite äldre och att det kan bli jobbigt. Men det har faktiskt (kanske just därför) varit en piece of cake jämfört med de andra gångerna. För med den erfarenheten i ryggen har jag navigerat mig igenom de här månaderna på ett helt annat sätt. Jag har tillåtit mig att vara gravid på ett lite djupare plan.

Sista gången

Den stora utmaningen är ju att vara förälder. Och den utmaningen pågår ständigt så fort dörren till föräldraskapet öppnas och den till den egna barndomen slår igen.

Idag är jag mer rädd för att missa värdefull tid med mina barn än för att missa fester och jobbmöjligheter. Okej, jag nojar kanske lite mer över pensionen nu än jag gjorde då. Men då kände jag mig å andra sidan rik när barnbidraget kom. Lite känns det som att jag avslutar de här gravidåren med flaggan i topp. Jag hoppas så att den känslan ska vara ända in i mål.

Rapport från gravidvecka 105

Nej jag ska absolut inte klaga. Egentligen mår jag rätt bra. Barnet i magen sparkar och har sig – det är ett helt tivoli därinne! Om tivolit slocknar och tystnar skulle jag bli orolig. Men det verkar inte vara några bekymmer än så länge.

Och en graviditet i sig är ingen sjukdom. Men nog är det ett tillstånd alltid. Just nu känner jag mig som en snöboll som har vuxit sig större och större, ja vi är precis på väg mot toppen av berget. Någon annan rullar obevekligt den här snöbollen med fast hand. Däruppe är det bländvitt. Jag ser inte längre än till själv toppen. Men jag vet att jag kommer åka nerför och utför på den andra sidan. Någonting i mig längtar verkligen dit eftersom det är sån uppförsbacke nu. En annan del av mig är lite rädd för det okända som väntar där på andra sidan. Samtidigt jag helt lugn och trygg med att det är en del av själva processen.

Min önskan är att det ska få bli en helt organisk snöbollsprocess. Jag är inte rädd för mina egna rädslor den här gången. Däremot är jag rädd för andras rädslor. Skulle önska att vi levde i en förlossningskultur som var mindre rädd för snöbollar.

Att få barn i en redan stor familj

Veckorna innan en förlossning så går min boa-instinkt igång på riktigt. Det är som att jag inte vill lämna hemmet mer än nödvändigt. Jag försöker hinna städa ikapp, organisera, plocka, rensa ut… Med första barnet var det lättare att stänga ute omvärlden men för varje barn har det av naturliga skäl blivit svårare och svårare. De drar ju ut mig ur bubblan hela tiden. Nu har det krävts mer pyssel än vanligt här hemma. En barntand behövde visst lagas. Och en näsa behövde få hjälp med att sluta blöda hela tiden på öron näsa hals. Någon har krångliga mediciner som har behövt hämtas ut – som inte brukar finnas i lager på apoteken. Och så vidare.

Men det är ju så att ha stor familj. Jag försöker bli bättre på framförhållning och att vässa mina logistiska och organisatoriska skills. Hur får man vardagen i en storfamilj att flyta på smidigt?

Svar på måfå:

  • Veckoplanering
  • Mat kan faktiskt handlas på nätet numera! Thank God. Att släpa hem 10 liter mjölk är tungt nu.
  • Att alla hjälps åt systerligt och broderligt. Jag försöker, oj vad jag försöker. Men med tonåringar som har sina egna mat och sovklockor är det inte alltid så lätt.
  • Sänka kraven. Jag har till exempel precis fyllt frysen med halvfabrikat som köttbullar, vegobullar, pyttipanna och annan ”nödmat” som är bra att ha när man inte orkar ställa sig och laga mat från grunden.
  • Sen är det bara en sak som gäller: Roll with the punches

Vi människor är bra på att anpassa oss till nya omständigheter. En del har svårt att förstå hur det går ihop att ha en familj med fler än två barn. Men det går! Kruxet är just anpassning och att kollektivet behöver gå lite före varje enskild individ om det ska fungera smidigt för alla.

Så det kommer nog gå vägen den här gången också. Jag är full av förtröstan.

föda med stöd doulautbildning

Höstens första doulahelg!

Jag föreläser om Födandets dynamik

Så blev det september. Och därmed höstens första doulahelg på vår doulautbildning ”Föda med stöd”. Det är alltid lite pirrigt att hålla föreläsningar och kurser som man själv har skapat. Att vara sin egen innebär ju att både stå för kursens själva innehåll och ansvara för hela arrangemanget runtomkring. Men det är också precis det som är tjusningen!

Jag kände mig som om jag vore gravid i vecka 45. Men för att både vara och känna sig SÅ gravid måste jag säga att det gick över förväntan bra. Solen sken över oss hela helgen även om vi blev tvungna att dra för gardinerna för att kunna visa våra powerpoints. Brittsommardagar. Kanske det bästa som finns.

Det var (såklart) en alldeles underbar grupp att hålla utbildningen för. Att skapa rum för så många fina och initierade samtal om födande känns väldigt fint och meningsfullt. En sån här lite kortare utbildning handlar så mycket om att initiera en process för vidare inlärning på egen hand. Men den kan betyda väldigt mycket. När jag själv gick en doulautbildning för fyra år sedan så fick jag en rejäl skjuts framåt i min egen process som birth-worker. Jag hittade den pusselbit som jag saknat i mitt arbete med födande: att få bygga relationer med blivande föräldrar. Möjligheten till kontinuitet.

När helgen var över och anspänningen släppte så kom tröttheten som ett litet brev på posten. Mitt extrabatteri är som jag tidigare skrivit urladdat sen några månader tillbaka. Det innebär att min energi tar slut. Och när det väl händer så kan det komma rätt plötsligt. På måndagen efter doulahelgen sov jag hela förmiddagen. Och igår planterade jag de två sista perennerna som jag fick ett infall att köpa i slutet av augusti. Ja, för då köpte jag ett helt flak med perenner men tappade orken mitt i planterandet. Allt grävande blev lite för mycket. Så två stackars kärleksört har fått stå och vänta på sin tur i flera veckor… Jag undrar om de hinner rota sig och överleva vintern. Nu får de iallafall vara med och blomma i rabatten ett tag innan frosten kommer.

Igårkväll efter middagsbestyren tog jag upp boken ”Birthing from Within” av Pam England och Rob Horowitz. Det är en klassiker från 90-talet som jag ”missat” (älskar sånt). Här är några vackra rader ur den boken som jag vill dela med er:

In the moment a Cesarean birth (or any event) happens, no one can know all the forces which converged to create that event.

Labor and birth unfold within a complex, and infinite web,

Spun by the mother,

And by everyone who has ever taught her about mothering, birth, sexuality, pain,

control and surrender.

All the people at her birth helped spin the web with treads from their histories, beliefs, experiences, fears…

and recent birth experiences that they have witnessed,

which empowered

or terrified them.

Rapport från gravidvecka 34

Det är lite svårt för mig att ta in att jag snart kommer vara i gravidvecka 35. För mig är just den veckan en sån där gyllene gräns där graviditeten tippar över åt det mer mogna hållet. Igår ”firade” vi vår 15-åriga bröllopsdag genom att i vanlig ordning nästan glömma bort den. Jag kom ihåg den sent omsider och såg till att göra ett riktigt ömsint inlägg på instagram och facebook. Trots allt så är det ju en dag att minnas!

Vad unga och vackra vi var!

Men så mycket firande blev det inte. Till middag lagade jag isterband med rotmos. Ja, för så ser vår vardag ut. Den är rätt fullspäckad. Det som ändå känns väldigt speciellt är att vi snart ska få vårt sjätte barn. För inte ens jag kunde ana det då när vi gifte oss för vad som känns som många, många år sen.

Att få ett till barn ändrar dynamiken i hela familjen. Det är som att blanda om en kortlek och få ett helt nytt mönster framlagt framför sig. Någon blir storasyster istället för lillasyster, någon kanske hamnar lite i kläm, och vem vet, det äldsta barnet i syskonskaran kanske plötsligt känner ett behov av att frigöra sig från familjen. Alla går in i en ny utvecklingsfas. Så har det varit varenda gång på ett både ljuvligt och ibland smärtsamt sätt. Den jobbigaste utvecklingsfasen för oss alla var när vårt barn som har svåra allergier föddes. Det tog ett tag innan vi förstod oss på hans specifika behov.

Själv känner jag att de små barnen ofta hamnar lite i skuggan av sina stora tonåriga syskon, de som nu är i majoritet här hemma (men frågar du mina tonårsbarn så kanske de säger något annat). Det ska iallafall bli väldigt spännande att se vad som händer nu.

Höstens doulautbildning med knorr

Precis innan Hanna föddes så utbildade jag mig till doula som en slags fortbildning i mitt arbete med födande. Att jag nu – nästan fyra år senare – själv håller i doulautbildningen känns som ett så roligt steg i den här framåtrörelsen som är livet. Jag ser verkligen fram emot att återigen få möta en kull med blivande doulor och få vara en del av processen.

Att jag är så pass gravid som jag är känns som den där extra knorren jag sätter på allt.

För här kommer några ärliga rader om hur jag känner mig just nu:

Stor, otymplig, lite svullen och klumpig. Blir lätt andfådd. Särskilt av att gå i trappor.

Alla praktiska, vardagliga göromål kräver en annan ansträngning av mig. Som att slänga sopor, skjutsa barn, handla, dammsuga, försöka borsta tänderna på små barn som springer iväg eller krånglar sig ur famnen… Då känner jag mig ungefär lika smidig och snabb som en trött sköldpadda på land.

Alltså, hela det här att vara gravid och föda barn är ju på ett sätt så vackert och sublimt. På ett annat plan är det väldigt jordiskt och jobbigt. Det är tungt, krävande och lite svettigt kladdigt.

Längtar nu efter att få vara med om förvandlingen. Längtar efter att den här extra kroppen som jag går runt och bär på ska få bli en egen självständig liten del av familjen. Ja, så värst självständig blir den ju inte. Men han eller hon kan ju få ligga i någon annans famn och sprattla av sig ett litet tag. På sin pappas bröst till exempel.

Sist det begav sig. Lillasyster som snart blir storasyster!

gravidresa

Rapport från gravidvecka 32

Minns ni det här inlägget som jag skrev i våras? Då var jag alldeles vårrusig och lycklig efter att ha fått känna de första sparkarna efter en lång och jobbig första trimester. Äppelträden stod i full blom.

Nu har det gått en hel sommar och min graviditet börjar närma sig sitt slut. Samtidigt har äppelblommorna förvandlats till klasar med röda snart ätmogna äpplen på våra träd. Jag och bebisen kommer vara mogna ungefär samtidigt som det är dags att skörda våra äpplen. Det känns fint och trösterikt. Samma organiska, dynamiska process som naturen är så full av är jag ett med just nu.

Men jag vet också hur övermogen och jäst man kan känna sig där på slutet. När man bara längtar efter att få ta språnget över till den andra sidan.

Att samla kraft och boa in sig

De sista veckorna av en graviditet händer det något med mig. Jag blir lite hudlös och i den hudlösheten kommer yttervärlden och tränger sig på. Jag kan inte på samma självklara sätt sortera det inre och det yttre utan att där sker en sammanblandning. All världens elände blir svårare för mig att härbärgera. Situationen i Afghanistan. Eller klimatkrisen med sina översvämningar och bränder runtom i världen. Det är som att jag känner hur skört och starkt livet är på precis samma gång. En väldigt dubbel känsla.

Själv har jag i mitt arbete med födande ofta iakttagit hur gravida får ett skimmer över sig med ett inåtfokus mot slutet av graviditeten. Hur de liksom träder in i en bubbla där yttervärlden stängs ner bit för bit. Jag ser det som en förberedelse inför förlossningen. Ibland kan jag intuitivt se att nu är det inte långt kvar. Och den förändringen kan gå från en dag till en annan.

I vår del av världen är vi så otroligt fokuserade på den lilla intensiva bit av förlossningen där barnet tränger ner och ut i världen. Vi missar ibland att förlossningen är en process som börjar så långt innan och slutar så långt efter att barnet har bytt universum. Att det är en kontinuerlig, dynamisk process där det finns utrymme för så många nyanser och skiftningar. Den känslomässiga process som det innebär att vara gravid, föda barn och bli förälder förbises ofta framför de rent fysiska förändringar som tar plats i kroppen. Men för mig har det blivit allt tydligare med åren hur kropp och psyke sammanflätas och blir en del av precis samma process.

Min egen gravidresa

Det finns därför inget gyllene koncept för varken förlossningsförberedelse eller sätt att föda barn på som passar precis alla. Eftersom varje ”gravidresa” är unik i sitt slag och helt oefterhärmlig.

Det här citatet av barnmorskan Rachel Reed tycker jag säger mycket om det unika hos varje födande kvinna:

”However, the most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intuition.”

Själv känner jag hur det här att vara ett med naturen är en tröst just nu. Även om den, naturen, också är obarmhärtig, rå och bitvis oförutsägbar så finns det något så oändligt friskt och livskraftig med den. Ja rentav kaxigt. Alla dessa röda äpplen som nu hänger i klasar på träden. De är kaxiga.

Snart ätmogna!

tankar inför förlossningen

Rapport från gravidvecka 28, 29, 30

Jag är nu gravid i vecka 31 och den ”riktiga” nedräkningen har börjat. Det känns smått surrealistiskt. Att jag befinner mig här igen. Veckorna har gått så fort och jag börjar därför känna mig aningen stressad. Vill ju att det ska vara städat, ordnat, fixat, lagat och uppstyrt lagom tills bebisen kommer. Vad det nu innebär.

Samtidigt så är det en övning i acceptans att få sitt sjätte barn. För jag kan inte styra helt över hur tillvaron som snurrar runt mig kommer se ut. Hur resten av familjen mår, ja alla toppar och dalar som det innebär att vara tonåring till exempel. Däremot önskar jag hett och innerligt att jag ska få med mina tonårsbarn på att de behöver lära sig städa sina rum ( på riktigt) och bli lite mer delaktiga i hushållet härhemma. Jag är inte så förtjust i den här rollen som hotellvärdinna. Om och om igen hör jag mig själv tjata om basala saker som att man gärna får ställa in smöret i kylen när man gjort sin kvällsmacka, att man gärna får tappa ur sitt badvatten när man har badat och att skräp ska slängas i papperskorgen samt att disk inte mår bra av att ligga och gro under sängen… Önskar att vi hade kommit lite längre på just den punkten.

Att trivas med sin gravidkropp i högsommarvärme

höggravid
Som den här kannan ser ut känner jag mig!

Efter hemkomsten från vår släktgård så har mitt mående gått lite upp och ner. De allra varmaste högsommardagarna i juli var tuffa. Jag kämpade med att försöka trivas i min kropp och med värmen. Det gick sådär. Som en varm, bubblande och fräsande tekanna kände jag mig. Vår svala källare blev räddningen. Jag har passat på att rensa bland mina papper och inreda mitt hemmakontor i källaren så att det ska kännas mysigt att gå tillbaka till ”jobbet” vid skrivbordet efter sommaren.

Trädgården hann bli alldeles torr under våra veckor borta och jag har kämpat med att försöka rädda mina tomatplantor och alla växter som behövt vatten. Men trädgårdsarbete i högsommarvärme är tufft när man redan känner sig som ett litet kraftvärmeverk. Sällan har jag känt en sån befrielse och lättnad som när några regndagar svepte in över landskapet.

Tankar inför förlossningen

Det allra roligaste är att vår bebis nu lever sitt eget liv inne i min livmoder. Att bära runt på någon som sparkar, hickar och fnular med olika saker därinne är speciellt. Jag är inte en utan två personer just nu. På riktigt. Vi sitter ihop som en enhet och det är så djupt fascinerande. I mina förberedelser inför förlossningen så bär jag med mig den vetskapen: att mitt välmående är viktigt för bebisen. För det här att vi sitter ihop gäller ju inte bara under graviditeten utan i högsta grad även under förlossningen. Därför berör det mig så illa – nu kanske mer än någonsin – att kvinnor så ofta inte får det stöd och den kärlek de behöver under själva födseln. Födande kvinnor förtjänar att bli behandlade med den största respekt och att få allt det känslomässiga stöd de behöver. Det är viktigt för alla att upplevelsen av att föda barn blir så stärkande och positiv som möjligt. Barnet ska ju inte bara komma ut med livet i behåll utan också bli väl omhändertaget av föräldrar som mår så bra de bara kan – föräldrar som inte är traumatiserade efter en onödigt lång eller jobbig födsel.

Därför: att ännu en sommar få höra alla vittnesmål från en extremt pressad förlossnings och BB-vård gör mig både trött och ledsen. Oj jag har hört och läst så många berättelser både från mina barnmorske – och doulakollegor. Att kvinnor ändå föder barn i det kaos som nu är mer norm än undantag på somrarna beror på att våra födande krafter är starka och våra kroppar välfungerande – inte på att förlossningsvården fungerar som den ska.

Ja, jag vet lite för mycket. Men all den erfarenhet jag sitter på, både som barnmorska, doula och som födande kvinna bär jag med mig in i mina förberedelser inför just den här födseln.

Och snart är det verkligen höst

Nästa vecka börjar de stora barnen skolan och det känns skönt att få några veckors hösttermin innan bebis är beräknad. Jag och min kollega Eva har redan hunnit med några arbetsdagar ihop och det ger faktiskt mer energi än det tar! Älskar mitt jobb. Den som tror att jag har satt jobbet på paus för att nu gå helt in i en bebisbubbla tror fel. Både mina egna och våra gemensamma kreativa projekt bubblar och puttrar på för fullt.

Däremot tänker jag givetvis anpassa allt efter bebisens ankomst. Längtar SÅ efter det nya liv som bokstavligen växer så det knakar i mig.

När känslan av lätthet och grace försvinner i värmen

Låt oss prata om värmen… Även om det kanske inte är extremt varmt i Sverige just nu så är det varmt. Och det räcker med några grader varmare och lite mer fukt i luften än vanligt för att det verkligen ska kännas, särskilt när man är gravid.

Sommarvärmen blir det där extra barnet som man måste ta hand om vare sig man vill det eller inte. För att låtsas som ingenting går inte. En morgon kände jag för att ta en promenad. Jag tog min vanliga långpromenad, den som tar ganska precis en timme att gå. Kände mig lite sådär nonchalant gravid och allmänt fabuolus. ”Titta här går jag och tar en lång promenad, gravid eller inte”. När jag kom hem kändes det som att all vätska hade samlats på ett ställe i kroppen: i mina fötter. De var som små svullna kuddar och jag kände mig besegrad. Blev tvungen att ligga med benen i högläge och bara andas en lång stund. Svettig var jag också. Ja klumpig, svettig och svullen kände jag mig. Inte alls så fab längre.

Det är väl kanske det som gör att värmen blir lite jobbig. Känslan av lätthet och grace försvinner. Att krångla på sig stödstrumpor på morgonen kan vara värt. Tunna sommarklänningar är också att rekommendera. Men det bästa tipset är nog ändå att anpassa dagen efter värmen. Och gärna försöka ligga lite steget före innan värmen kommer och liksom hugger en i ryggen. Tänk Katalonien. Tänk Spanien. Siesta.

Morgontimmarna fram till kl 12 kan vara det bästa med hela dagen. Då är det fortfarande svalt i huset, det går att tänka klara tankar och äta frukost i lugn och ro. Men jag undviker ändå att ta mina entimmespromenader på morgonen när det är såhär varmt. Eftersom de kostar lite för mycket. Mitt styrkepass på 20 minuter funkar däremot helt okej! Efter klockan 13 gäller det att lägga in en lägre växel. Då försöker jag tänka siesta och gärna vila i någon eller några timmar. Eller – om det ska åka och badas någonstans så är det vid den här tiden. Svalkan som ett bad i sjön kan ge slår det mesta.

Det värsta är när jag glömmer att det är ”siesta- dags” och bara jobbar på i trädgården, köket eller med det där städprojektet. Då när jag glömmer att lägga i en lägre växel alternativt att åka och bada. Då hinner värmen komma och ”ta mig” mitt i arbetet.

Även om siesta kan kännas som ett litet avbrott i dagen så får man tänka på kvällstimmarna som kommer sen. Åh, de där ljuvliga kvällstimmarna då när man kan börja leva igen. Äta en sen middag eller bara fortsätta med det där projektet. Eller läsa några kapitel i sommarboken, nu med en lagom ljummen bris som sällskap.

Att ta hänsyn till värmen på semestern, anpassa sig och försöka att inte kämpa emot är därför mitt bästa tips. Och så måste jag slå ett litet slag för det här med att bada. Även om vägen dit ibland kan vara lite kämpig: ja att packa badkläder och handdukar, knöla in barnen i bilen och hinna bli ALLDELES genomsvettig innan man äntligen kommer fram till badet. För att då upptäcka att nästan alla andra tänkt samma sak och befinner sig på samma bad som ni gör.

Ändå. Den där svalkan som kommer av att sakta sänka ner sin gravida muminkropp i vattnet. Lättheten. Känslan av att vara en flytande kork ett tag. Känna att kroppen återfår sin grace under några långsamma simtag. Så koordinerat och utsökt att simma en stund. Sublimt rentav.

Rapport från gravidvecka 25, 26, 27

Idag är jag gravid i vecka 27 enligt min gravidapp. Jag ligger alltså precis några veckor efter kalenderveckorna. Det är en aning förvirrande nu när jag snarare räknar tiden i gravidveckor. När vi åkte till Hälsingland på semester var jag iallafall i gravidvecka 25. Allt kändes fortfarande rimligt och under kontroll. Vi började våra Hälsingeveckor med att hälsa på våra vänners släktgård i några dagar. Varmt, mysigt och mycket trevligt! Vår äldsta dotter Miriam åkte till Frankrike en vecka istället.

Sommarsemestern är ju de där veckorna då när allas förhoppningar och förväntningar på ledighet, bad, njut, långa promenader och lästa böcker ska infrias (alternativt ett ohemult mobilscrollande och dagslånga sovmorgnar). Allt ska liksom tas igen på semestern. Själv hade jag packat ner träningsskor, träningskläder, böcker och bar på en massa förväntningar om ledighet som skulle hinnas med. Det är lätt att glömma att sommar i en storfamilj också innebär berg av disk, sår som ska plåstras om, syskontjafs och det ständiga kravet på att man som förälder förväntas fixa fram saker att äta.

När vi checkade in på vår egen släktgård i Hälsingland så var både jag och Hanna sjuka. Misstänkt sjuka. Med alla covidsymtom… Först blev jag så indignerad och sur. Det här var ju inte alls enligt plan! Sen att vi lyckades pricka in de flesta Covidsymtom gjorde ju inte direkt saken bättre. Att gå runt och hosta som om man har cornflakes i lungorna på släktgården. Inte jättepopulärt i pandemitider.

Plötsligt svepte minnen från mina tidigare graviditeter över mig. Alla tröstlösa hostnätter jag har genomlevt som gravid. Halvsittandes i någon soffa knaprandes på någon värdelös (läs verkningslös) receptfri hostmedicin. Att vara gravid med småbarn runt sig innebär ju en ständig risk att bli smittad eftersom immunförsvaret trycks ner en aning under graviditeten. Och det kan vara riktigt kämpigt att dras med en seg övre luftvägsinfektion, en som inte riktigt vill släppa taget, hur ofarlig den än är.

Covidtest och löktricket

Jag och Hanna hostade ikapp på nätterna en hel vecka. Det blev soffan för mig. Halvsittande. Ja, jag tyckte ganska rejält synd om mig själv då. Kände mig faktisk riktigt ledsen. Hostade så jag nästan kräktes flera gånger ( kräktes en gång på riktigt) och sov bara några enstaka timmar i stöten. Dagarna flöt förbi som i en dimma medan resten av familjen åkte och badade någonstans. Själv såg jag till att boka tid för Covidtest.

Min kära man skjutsade mig till egenprovtagningen som erbjöds utanför Bollnäs lasarett. Det måste nog vara kärlek – att hjälpa någon att ta prov för Covid. Han fick sitta och hålla i påsen med provrören medan jag satt där i bilen och spottade, snörvlade och försökte få till provet enligt konstens alla regler. Svaret kom morgonen därpå. Det var negativt.

Först när jag hade resignerat fullständigt från mina planer på att inte vara sjuk under semestern kom vändningen. Jag bad mina följare på instagram om ett husmorstips som kan hjälpa vid rethosta och fick löktipset. Det var så många som helt oberoende av varandra gav mig just löktipset – att jag kände att det måste jag bara prova! Man skär upp en gul lök, lägger på en tallrik och häller kokande vatten över. Tallriken ska stå bredvid sängen så att det går att andas in lökångorna. Det fungerade faktiskt förvänansvärt bra! Mycket bättre än de receptfria hostmedicinerna. Så jag andades in lökångor i några nätter och kände mig riktigt upplyft. Tänkte på hur billig en lök är. Hur ofarligt det är att andas in lök. Att det luktade lök gjorde mig inget. Snarare fick doften av lök mig att känna mig mer levande. Jag tänkte att det inte är så dumt att ha en följarskara på instagram.

På morgonen frågade Hanna: ”Ska du inte äta upp din löksoppa mamma?”

Filmer och böcker

Sen såg vi ”The square” av Ruben Östlund och jag kände mig ännu mer levande. Det är en av de många filmer vi inte hunnit se. Att just den filmen är en riktig saltlakritskaramell med toner av körsbär i botten – en som man kan suga länge på – ja det gjorde ju inte saken sämre.

Jag fortsatte att läsa ur boken ”Samlade verk” av Lydia Sandgren. Men det var först när jag bytte till boken ”Kattöga” av Margaret Atwood som jag verkligen kände mig drabbad. Åh, att få läsa hennes skildring av att vara barn i Toronto. Den boken blir en sån där bärarbok, ännu en värld att alltid bära med sig.

När jag hunnit bli frisk såg vi filmen ”Parasit” av Bong Joon-ho. Wow vilken film! Du som inte redan har sett den har något att se fram emot. En rafflande film.

Träningen under gravidvecka 25, 26 och 27…

Ja det blev ju ingen träning när jag var sjuk. Men så fort jag kände mig piggare tog jag upp min rutin: hemmagympa med Sofia på morgonen. Alltså, tack public service och SVT. Tack. Passen är 20 minuter långa och finns på SVT play. Mina favoritpass är Core och Styrka. De går utmärkt att göra som gravid. Tanken jag har är att försöka förebeygga att få så besvärlig ryggvärk som jag hade mot slutet av min förra graviditet. Just det känns som en liten kamp mot tiden. Tredje trimestern brukar ju vara den tyngsta och det är avgörande att komma igång med träningen innan det blir för jobbigt.

Att städa ur oss från släktgården blev en pärs. Jag städade tills jag var alldeles andfådd och svettig. När vi väl kom hem till Uppsala såg jag på min gravidapp att jag nu tippat över till den tredje trimestern. Och när jag klev ur bilen kände jag den där välbekanta värken mot ryggslutet… Nej. Svanken som liksom tynger och börjar värka efter ett tag.

Jag. Ska. Inte. Få. Ryggvärk.

Förflyttning med en stor familj är alltid lite av ett företag. Och jag upplever att det förstärks av att vara gravid. Min energi räcker inte riktigt hela vägen fram som den alltid brukar göra. Det är som att jag nu saknar det där reservbatteriet som drar igång på autopilot när det ordinarie batteriet tar slut (vilket det alltid gör). Nu tar det liksom slut när batteriet är slut. Så när vi kom hem däckade jag.

Väl hemma

Idag fyller vår äldsta son David 15 år och det har vi firat nu på morgonen! Nu ska jag snart bege mig till min barnmorska på mödravården. Veckorna går trots allt och att vecka 30 snart hägrar känns som en riktig milstolpe. Snart börjar den riktiga nedräkningen.

Foto: Lovisa Engblom