Amning och skam

I Sverige är normen att amma i några månader och sedan avsluta amningen innan barnet har hunnit fylla ett år. På så sätt har amning av barn delvis gjorts till något främmande i vårt samhälle. Stora barn som fortfarande ammar ses som ett exotiskt och främmande inslag i vardagen. Går det till exempel att amma en fyraåring på ett café utan att få blickar? Jag minns när jag som sjuåring fick se min kompis mamma sätta sig och amma hennes lillebror som då var tre. Jag stannade till i leken och bara stirrade – som om jag precis fått syn på ett främmande djur. Han såg så stor ut vid bröstet!

Mammor som har problem med amningen och inte får till att amma trots att de önskar och vill, dem har vi nog en rätt bra förståelse för idag. Men det verkar vara helt okej att kritisera långtidsamning. Alltså de mammor som får amningen att fungera och som sen inte gör halt på given signal. Som fortsätter och ammar vidare. Eftersom amning så ofta blir synonymt med mat kanske det ses som suspekt när stora barn (som både kan och ska äta vanlig mat) fortfarande ammar då och då. Men amning är mer än mat och för de mamma-barn par som ammar så blir ju amningen en del av närheten och samspelet.

Att amma i det fördolda (”closet nursing”)

Marit Olanders har i sitt examensarbete (2012) intervjuat mammor som fortfarande ammade sina förskolebarn om deras upplevelser av bemötande på förskolan. Samtliga kunde känna sig utsatta och annorlunda i sin amning. Mammorna valde olika strategier för att hantera detta: några höll tyst om att de fortfarande ammade medan andra medvetet tog plats med sin amning och förväntade sig att omgivningen skulle gilla läget.

När amningen får skulden

Långtidsamning får ofta ”skulden” vid problem av olika slag. Här är några exempel på när amningskortet kan dras:

  • Vid svag viktuppgång
  • Vid problem med maten eller sömnen
  • Vid hål i tänderna
  • Vid problem med inskolningen

När amningskortet dras är känslorna av skam och gruelse inte långt borta.

Min egen amningsresa

Mina fyra första barn ammade jag enligt normen. Jag slutade att amma innan alla fyllde ett år. Varför? Jo jag trodde trodde nog (ganska oreflekterat) att det behövde vara så: innan jag kunde ta upp studier eller arbete så behövde amningen avslutas. Min bild av att det bara är spädbarn som ammar var stark. Det var som om avslutet av amning var en nödvändig ruta att kryssa i innan jag kunde ta mig vidare i livet och karriären.

Min egen amningsresa

Ni som har följt mig här på bloggen vet att saker ställdes på ända när mitt femte barn kom till världen. Allt som kunde krångla under hennes amningsstart krånglade. Jag var ordentligt sjuk i sex veckor innan vi fick uppleva lite flow. Idag är hon tre och ett halvt och hon ammar fortfarande ibland. När vi till slut fick amningen att fungera så upplevde jag njutning. Den här gången valde jag att behålla amningen. Varför ta bort något som funkar som tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och perfekt mellanmål i alla väder? En helt ny värld öppnade sig. Samtidigt har jag ibland känt en ny sorg över att jag valde att avsluta alla mina fullt fungerande amningsrelationer så snabbt med de större barnen.

Kanske behövs det ett robust självförtroende för att amma utanför normen? Blygsel och skam har jag känt flera gånger, och konstigt nog ofta i möte med vården. Det är som om den fria amningen av större barn – att öppet använda den som just tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och mellanmål inte ses som helt legitimt. Varför napp och nappflaska ses som ett mer legitimt alternativ för de lite större barnen har jag svårt att förstå mig på.

Amning

Röster om Amning och Skam

Här kommer några av mina följares reflektioner på temat Amning och Skam.

Att det är så tråkigt och att jag blir uttråkad av att göra det. Det är skam att känna så. Normen är att det ska vara så underbart och härligt att amma. Min bebis är tre veckor och jag tycker det är så sjukt tråkigt att amma.

”Aldrig skämts över amning, ammat ute och gående och överallt för att jag tycker man ska amma på minsta signal. Tycker oxå att jag på det sättet kan visa att amning är naturligt och normalisera det genom att göra det offentligt. Men en gång har jag skämts så mycket att jag slutade amma och gick iväg. Det kom fram en man och började ställa frågor till mig om jag ville ha sällskap och sa att jag var fin osv. Då skämdes jag. Tyckte det var oerhört pinsamt och läskigt och äckligt och allt. Men när jag tänker tillbaka så känner jag att vad är det för sjukt samhälle och hur har det kunnat bli så fel. Efter det är jag rädd att andra ska tycka det är skämmigt när jag ammar. Jag intalar mig alltid att det är det mest naturliga. Mitt barn börjar närma sig året nu och ibland kan jag skämmas nu när han börjar bli äldre men det försöker jag också låta bli, försöker tänka att det är mitt barn jag bestämmer och detta är det bästa för mitt barn, ni får tycka vad ni vill.”

Jag utbildar i bl.a. barn-HLR, och det händer rätt frekvent att jag har nyblivna föräldrar med bebis med sig på utbildningen. Inte helt ovanligt brukar mamman be om ursäkt för att hon behöver amma sitt barn (inte ta en paus i utbildningen – AMMA). För mig personligen är det rätt viktigt att stötta och uppmuntra, för jag tycker det är bland det naturligaste som finns. Det är verkligen inget att skämmas över. Det finns också de som inte kan eller vill amma, och ger flaska – det är också okej. Att ge sitt barn mat ska väl aldrig vara behäftat med skam. De som ska skämmas är de som skambelägger mammor, fnyser, tycker att hon ska täcka över barnet, amma på toaletten och liknande!


”Kände skam när jag inte orkade kämpa mer för min och barnets amning. Så mycket motarbetade oss att jag till slut inte orkade fortsätta: stor smärta pga kort tungband och torsk (vilket jag ville ha kollat på bvc men de viftade bort det), ingen hjälp eller vägledning med teknik eller emotionellt stöd kring amningen varken på bb eller bvc när jag bad om det, inåtvänd bröstvårta på ena bröstet vilket blev svårt, bb sa att vi borde stödmata med ersättning redan dag två.
När jag till slut gav upp och endast ammade lite grann utöver ersättningen kände jag otrolig skam över att inte kämpa mer mot smärtan och problemen för mitt barns skull. Känner mig ledsen än idag två år efter hens födsel. Jag ville verkligen amma!”

Rebecca

Amning och skam


”Med första barnet så tyckte jag att det var jobbigt att amma inför folk. Som att det var något jätteprivat och intimt. Jag tränade på att amma utomhus och bland folk, men jag tog inte en enda bild. Det kändes konstigt att ha. Nu med andra barnet så är amningen bland det finaste jag har, och jag tar bilder, men vågar inte publicera dem. Tänker att folk ska tycka att jag inte behöver skylta med min amning ”i onödan”. Vet inte hur mycket skam som är inblandat i det, men jag skäms för att jag är stolt och älskar min amning? Att det betyder mer för mig än ”bara ett sätt att mata min bebis”.

Rebecca



”Skammen i känslan att det var fel på mig, min kropp”


Skammen i att vilja så innerligt, att kämpa som ett djur för att det ska gå, och ändå misslyckas.
Skammen i att min 1-2-veckorsbebis blev uttorkad och tappade vikt – och att jag inte kunde SE att han fick i sig för lite.
Skammen i känslan av att det var fel på mig, min kropp.
Skammen i att vilja ge mitt barn det bästa, och inte kunna det.
Skammen när andra, inklusive bvc, tänker eller säger att jag gav upp, att jag valde delamning, att det var ju mitt val.
Skammen i att säga ”jag delammade honom i 4-5 månader”, när jag så önskade att jag fått säga något annat.
Den gnagande sörjande skammen i att detta kan jag aldrig göra annorlunda för honom, han och vi kommer aldrig att ha fått en helamning tillsammans.

Anonym

Nathalie

Amning nyfödd

”Jag har ammat båda mina två barn till över de blev 1 år gamla. Den skam jag erfarit har handlat om kost under ens amningsperiod samt det faktum att mina barn fortfarande ammade mycket trots att de var kring 1år.
Just kosten vad oerhört jobbigt för mig som dessutom är lite överviktig. Jag är aldrig heller så sötsugen som jag är första veckorna under amningsperioden. Man är redan skör som man är och bär alla känslor utanpå kroppen och att då få kommentarer vad man än åt var jobbigt på så många plan. Min självkänsla påverkades, jag kände mig som en dålig mamma till mitt barn.
Att få höra saker kring att man ammar längre än normalt har inte påverkat mig lika mycket då jag stått trygg i mina val och vetat varför jag ville och tyckte det var viktigt för barnen att få amma. Men på slutet så hade skammen ändå nått mig och jag kände mig inte längre bekväm att amma var som helst längre som jag gjort innan.”

Nathalie Larsson
Amning utanför normen

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

vår och stress

Vår och stress

Jag vet inte om jag har varit så här glad åt våren något annat år. Nu är det verkligen som om livet sakta återvänder. Förutom allt annat som det här pandemiåret har bjudit på så är den låglatenta stressen det som har gnagt sig in djupast i mig. Först och främst, oron över att bli sjuk. Sen stressen över om barnen verkligen ska klara av sin distansundervisning. Stress över att de behöver få i sig något vettigt till lunch när de har skola hemifrån. Stress över att vissa tonåringar verkar tolka hemskolan som en evig sovmorgon.

Tvära kast. Dagis som plötsligt har behövt stänga ner helt i några dagar för att Covid har letat sig in i personalgruppen. Bryderier – är det verkligen vettigt att gå tillbaka till skolan när flera barn i klassen insjuknat? Vardagen har vänts upp och ner. I mitt arbete har jag mött många oroliga gravida. Det har varit planer som omkullkastas och tvära kast där också. Sorg och oro.

Men när solen började lysa på de första vårblommorna i rabatten, ja då kom det där lilla hoppet tillbaka till mig. Min farmor har nu fått sina båda vaccinsprutor. Mina svärföräldrar har fått en spruta. Mina föräldrar har fått tid för vaccin. Om någon månad är sommaren här och då hoppas jag så innerligt att spridningen avtar. Jag vill helst inte tänka på alla muterade virusvarianter och en eventuell fjärde våg till hösten. Jag vill tänka att det räcker nu.

Maj brukar vara en otroligt stressig månad i mitt liv. Men i år har jag downshiftat maj månad – jag försöker hålla isär tiderna som brukar trängas i almanackan och vill se vad som kan uppstå när jag gör så.

Missa inte veckans gästinlägg på Babyzblogg.se där jag skriver om Födandets dynamik.

Födelsedag på en långfredag

Idag är det 17 år sen som jag blev mamma för första gången. Vi har precis firat vår älskade förstfödda. Tårttallrikarna står kvar på bordet. Det känns bara bra – men känslan är märklig: jag och mitt barn växer ifrån varann samtidigt som vi sakta växer närmare varann fast från ett annat håll. Bilden av barnet blir suddigare och suddigare medan bilden av en annan person träder fram med allt skarpare kanter. För mig har det varit en prövning att bli tonårsmamma. Från att känna att jag äntligen ”fattat grejen” som förälder till att känna mig helt lost igen. För att bli tonårsförälder är att bli sårbar på ett helt nytt sätt.

Många barn i olika åldrar kräver en hel del. Men det finns en sån särskild dynamik i storfamiljen som jag önskar att fler fick uppleva. Det är – när det är som bäst – en härligt svängig tur på ett maffigt hav med magnifik utsikt åt alla håll. För mina barn är det så självklart att vara omringad av sina syskon. Och det är fint att se. För vi kunde ju ha valt ett helt annat liv.

I mitt andra liv så vore det lite mer ordnat och städat. Där finns mindre disk och färre sopor att behöva bry sig om. Det blir inte heller lika mycket högar och alla leksaker försvinner inte in under soffan.

För det är priset man får betala för en stor familj. Att ibland – ofta – kör allt ihop sig. Men sen, utan att man riktigt förstår hur det gick till, så klarnar sikten igen.

Grattis Miriam! Och grattis till alla föräldrar som får se sina barn och barnbarn bli stora.

Fiskelycka på Åland med morfar sommaren 2016

Vad gör doulor som är så bra?

Vad gör doulor som är så bra?

Nästa helg har vi vår avslutande helg på den första omgången av Föda med stöd doulautbildning. Att börja utbilda doulor är något av det roligaste och mest meningsfulla jag har gjort. Jag vet att doulor spelar en helt avgörande roll för många födande och att det kommer vara så under lång tid i Sverige.

Fenomenet med doulor sticker en del i ögonen. Att enstaka doulor provocerar är ju inget konstigt, precis som enstaka barnmorskor eller läkare kan provocera eller irritera någon så kan doulor göra det. Men för vissa är själva fenomenet med doulor provocerande och det intresserar mig. Jag tror det är för att doulor förkroppsligar det där som den konventionella vården ofta går bet på. Att erbjuda födande ett individanpassat, kvinnocentrerat och kontinuerligt stöd under graviditet och födande. Doulor jobbar aktivt och väldigt initierat med empowerment och kan erbjuda en kontinuitet som den konventionella vården sällan kan erbjuda. Doulor bygger relation och den relationen är själva förutsättningen för stödet under förlossningen. Att inte bara markera närvaro utan också vara känslomässigt närvarande under en hel födsel.

För många barnmorskor som vill arbeta relationsbaserat och ge kontinuerligt stöd – one to one under förlossningar – för dem kan doulor väcka sorg. Doulor förkroppsligar då det där som barnmorskor tvingas göra avkall på för att verksamheten kräver det. Jag tror att många barnmorskor tänker att om bara barnmorskan skulle tillåtas göra sitt jobb bättre så behövs inte doulor. Att doulor är istället för, något som nöden kräver. Jag vill utmana den tanken. Eftersom jag tror det är att underskatta doulans roll.

Att doulor idag så ofta blir istället för annat stöd är ju för sorgligt, men knappast doulors fel. De flesta som arbetar med födande önskar sig inget hellre än att alla kvinnor ska vara garanterade ett kontinuerligt barnmorskestöd under sina födslar. En stark barnmorskeprofession med betoning på midwifery är nödvändigt för allt birthwork och det blir torftigt för alla när barnmorskeprofessionen sakta urholkas.

Men jag blir på min vakt när jag hör barnmorskor och andra professioner inom kvinnovården vara kritiskt inställda till doulor som fenomen. Eftersom jag ofta tycker det säger mer om dem än om doulorna. Vem jobbar vi för? Kvinnan. Om kvinnor vill ha doulor med på sina födslar, vem är jag att sätta mig emot det? Är det känslan av att vara ALLT för någon som berusar. Och om doulor behövs så kan inte jag vara allt. Eller utmanar doulan ibland lite av maktförhållandet i ett födelserum? Med sin blotta närvaro så förskjuts en bit av makten tillbaka till kvinnan. Eller blir det kulturkrock mellan olika sätt att vara i födelserummet – olika sätt att se på födandet?

Att doulor erbjuder sina tjänster för pengar blir lätt en svårsmält politisk fråga. Doulor kostar pengar och är därför inte automatiskt för alla. Sant. Men då gäller det att bena lite i vad det är som egentligen provocerar. Är det att doulor tar betalt för sina tjänster som provocerar? För det tror jag nämligen att många oreflekterat irriterar sig på. Och då undrar jag – varför skulle inte doulor ta betalt för sin tid och sitt arbete? Vidare, blir arbetet som görs ”mindre värt” för att det är en privat tjänst? Det finns, tror jag, ett gammalt sunkigt ideal som spökar här: att kvinnligt kodat stöd, känslomässigt engagemang och omvårdnad aldrig ska gå att köpa sig till, att det helst ska vara gratis och bygga på ideell grund. Doulor som jobbar gratis och självuppoffrande ses kanske som lite ädlare än de som tar betalt. Men doulor som jobbar ”gratis” måste tjäna in sina pengar någon annanstans eller bli försörjda av en välbetald partner.

Och då kommer vi in på något ännu mer politiskt känsligt. Ibland hojtas det nämligen: – Doulor borde anställas av regionen! Men om doulastödet bakas in i den regionfinansierade vården, in i systemet, ja då förlorar doulor hela sin självständighet i förhållande till vården och kommer med all säkerhet knuffa ut andra professioner som arbetar med födande. Att anställa ”billiga” doulor för att kunna hushålla ännu mer med de så åtråvärda barnmorskeresurserna, vem skulle det vara bra för?

Kan det vara så att det finns ett värde här – det kontinuerliga både fysiska och känslomässiga stödet till födande – som vi i vår förlossningskultur ännu inte har lyckats baka in i den basala vården runt födande. Just för att vi inte värderar den tillräckligt. En pusselbit vi inte riktigt får in i pusslet. En pusselbit som svävar fritt. Och så länge vi inte förstår oss på dessa behov i tillräckligt hög utsträckning så kanske den här ”doulastenen” kommer skava i vissa skor. För marknaden styrs av konsumenten och inte tvärtom. Utan efterfrågan – ingen marknad.

Doulor har jour dygnet runt i flera veckor för varje födande. Jouren är en helt nödvändig del av alla doulaskap. Det är att underkasta sig någon annans behov att gå på jour. Du blir väckt mitt i natten. Behöver bryta taffeln mitt i fredagsmyset. Du behöver gå från kalaset till en förlossning. Du behöver ringa in en barnvakt med kort varsel. Jag tror därför att vi måste spana in vad doulor gör som är så bra för födande. Istället för att bli irriterade så behöver vi med intresse studera fenomenet och fråga oss – nyfiket – vad det är som gör det här till ett vinnande koncept.

Vårkänslor

Vårkänslor

Visst är det ganska mycket vår i den här bilden?
Foto: Eva Grape Ersson

Alltså, sista helgen i februari och redan så mycket vår i luften! Det var också min och Evas första helg på vår doulautbildning. När vi lanserade utbildningen i somras så anade vi inte att pandemilagen skulle komma att kasta omkull en hel del av planerna. Det har varit lite av en prövning. Särskilt när restriktioner ändras från en vecka till en annan. Då kan även den mest ihärdiga och entusiastiska till slut få gråa hår. Ett tag kändes det som om förberedelserna handlade mer om antalet kvadratmeter i lokalen än vad som är viktigt med stöd runt födande.

Runt jul kom vi iallafall fram till att den största delen av utbildningen behöver bli via zoom. Men är det inte någonting som går förlorat över zoom? Svårt att komma ifrån känslan av att förberedelserna innebär 20 % mer ansträngning alltmedan resultatet riskerar att bli en kvalitétsförsämring med 20 %. Men, det blev faktiskt över all förväntan!

På bilden ovan ser ni kanske hur det riktigt lyser av förväntan och iver i mig, lyckan att äntligen få trycka på startknappen efter månader av förberedelser…

För att skapa något, en bok, en produkt, ett koncept, en utbildning, en hemsida eller en avhandling – allt det innebär ju så mycket mer arbete än vad som faktiskt blir synligt på utsidan. Ibland känns det som om man har stått och skulpterat i ett gigantiskt stort stenblock men allt som omvärlden får syn på är en ynklig liten flisa som ryms i ena handflatan. Jag har därför fått en så otroligt stor respekt för alla som faktiskt gör ovan nämnda saker. Gissa om jag har respekt för de som driver stora välbesökta instagramkonton eller bloggar med mycket bra innehåll, alltså bra content. Jag vet nämligen _precis_ hur mycket jobb som ligger bakom. Det är ett heltidsjobb. Gissa om jag har respekt för de som skriver prosa, alltså skönlitteratur – det är ju som att bygga en katedral helt på egen hand. Och ja, jag har stor respekt för alla de som orkar traggla sig igenom processen med att få sina vetenskapliga artiklar accepterade efter datainsamling, enkätsvar, omskrivningar och refuseringar…

Men det finns en alldeles särskild belöning i andra änden, en slags stolthet över att man ändå vågade ge sig i kast med detta stora.

Behind the scenes i ”zoom-stugan”.

En sak som jag uppskattar med att ha Eva som kollega, förutom att hon är en fantastisk person, är att hon bor så himla mysigt. Ja, jag älskar att få komma ut till höns, vacker trädgård med växthus och gäststuga. Det var i den här gäststugan som vi hängde på zoom hela helgen. Och det var som om det slog om till vår samtidigt som vi satt inne och kurade framför zoom. När vi kom ut så var gräset grönt och solen stack i ögonen.

Nu ska jag smälta den här fantastiska helgen, ta en promenad i solen och känna våren i mig.

Märta Cullhed Engblom

40 år av utveckling

Precis när jag kände att jag höll på att gå in i en mental pandemivägg så fyllde jag 40 år. Vilken tur! Under så lång tid nu så har tillvaron ju kantats av anpassningar. Anpassning av arbete och liv efter pandemin. Tonåringar som plötsligt har skola hemifrån. Begravningar som man plötsligt inte kan gå på. Fester och bröllop som ställs in. Min farmor som jag inte träffat på smärtsamt lång tid. Utbildningar och föreläsningar som behöver omformas och bli zoomvarianter. För att inte tala om alla gravida som ber om min hjälp i ren desperation över sjukhusens Coronaanpassningar. Mor och far föräldrar som jag oftast umgås med ute i den huttrande kylan.

Jag hade redan strykt ett stort streck över min 40-årsfest, skrynklat ihop den som en liten boll och skjutit in den under mattan. När Stefan blev sjuk med hög feber och symtom på halsfluss lagom till min födelsedag så kände jag hur den där sista lilla förhoppningen om ett firande rann ur mig. Varför fyller jag alltid år mitt i vabbruari?

Men min familj lyckades verkligen överraska mig. När förväntningarna fryser till nollpunkten så är det riktigt roligt att få bli överraskad! Det blev ett hjärtligt (om än kyligt) utomhusfirande med sång och champagne. Jag fick en vacker klänning, ett fin födelsedagsmålning och ett förhandsex av min systers mästerverk Eufori. Svårt att inte bli riktigt glad.

Mammas målade blommor

Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.

Det bästa med att bli äldre är att jag blir bättre på att veta vad jag vill göra av tiden som jag får.

Jag är jätteglad för att jag så tidigt i livet har fått uppleva mening. Att det största är att få vara kreativ och få skapa tillsammans med andra – och att få ge något. Att få bidra med det som just jag kan bidra med. För jag är övertygad om att livet är något som blir till i mötet med andra.

Det är därför så smärtsamt att just möten med andra har blivit något som vi ska akta oss för i dessa tider.

Vilken tur att det är helt riskfritt att läsa böcker. De här böckerna och några till fick jag igår, de borde få designpris båda två – sååå snygga!

Sofi Oksanen är en STOR favorit. Och ja, Elin Cullhed en annan (ges ut i mars).

Det finns inget liv helt utan sorger. Men tricket är att lyckas vända sorgen och smärtan till något kreativt – för där finns det rörelse. Rörelsen är liv.

The lost art of midwifery

The Lost Art of Midwifery? Om att bli instängd i en glasburk

Foto: Lovisa Engblom

Det tog mig många år att bli barnmorska eller midwife = med kvinnan. Nu äger jag fördjupade kunskaper om födande men ges inte möjlighet att utöva mina kunskaper i praktiken. Jag är bakbunden, bor i fel region och den enda möjlighet för mig att arbeta med födande (som barnmorska) är att jobba på en centraliserad förlossningsklinik där jag vet att jag snabbt kommer förlora både min fysiska och psykiska hälsa. Jag vet – eftersom jag har provat flera gånger, igen och igen. Jag vet också att min kompetens är hett eftertraktad av många – i synnerhet av kvinnor – och jag älskar att arbeta med födande men vill arbeta på ett sätt som stärker kvinnors egen förmåga och tro på sig själva. Jag vill arbeta relationsbaserat eftersom jag vet att det gynnar hela processen. Vill inte behöva prioritera bort den känslomässiga delen av arbetet, lägga band på mina egna känslor och springa fort mellan förlossningsrum och droppställningar.

Det finns helt enkelt ingen vinst för någon att jag låtsas vara någon jag inte är.

Nu har jag ändå hittat en väg framåt. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det är en fälla att utbilda sig till barnmorska i Sverige idag. För när jag började förstå att kvinnor faktiskt kan föda av egen kraft – om rätt förutsättningar ges – när jag förstod att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat, men att det finns många faktorer i vården själv som gör kvinnor värksvaga idag – ja då hamnade jag ju direkt i en väldigt prekär sits.

Ju mer jag har förstått mig på födandets dynamik, desto svårare har det blivit. För när det gick upp för mig att själva den kontext som kvinnor tvingas in i – att den i sig gör många kvinnor värksvaga, ja då blev det så svårt för mig att själv vara en del av den kontexten. Och med den insikten stängdes jag snabbt in i en glasburk med lock.

Att vara en av fiskarna i vattnet är att ha en självklar gemenskap på bekostnad av att det inte är så lätt att få syn på det egna vattnet.

Jag vet att det finns många barnmorskor världen över som är instängda i glasburkar; att vi är ensamma tillsammans. Nu trivs jag med min tillvaro, både privat och professionellt, men den där smärtan kommer fram som en fantomsmärta då och då, särskilt när jag sträcker mig lite längre efter det där flyende. Ibland när jag får syn på det som blöder. Det är en smärta och en längtan efter att få vara den barnmorska som jag egentligen är.

Aldrig förr har så få kvinnor i Sverige fött barn utan medicinska ingrepp under förlossningen. Och ju längre den processen får fortgå, desto svårare kommer det vara att vrida den tillbaka. Antalet igångsättningar ökar samtidigt som medicinsk intervention i ett spontant förlopp har blivit norm snarare än undantag. Färre och färre kvinnor får kännas vid vilken kompetens och förmåga de faktiskt besitter: att de är värkstarka. Att födandet i sig kan vara något av det mest trygga, intima och ”empowering” som går att få uppleva. Och kvinnor tar rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Barnmorskor tar också rationella beslut efter hur spelplanen ser ut. Jag är en av dem.

Märta Cullhed Engblom

Hejdå 2020!

Det har varit ett omskakande år på alla plan. Den här nya ångesten för att bli drabbad av Corona som har borrat sig ända in i kärnan av tillvaron. Musten som går ur en entreprenör som försöker navigera med profylaxkurser, evenemang och uppdrag i Coronatider. Som av en händelse har mitt år på jobbfronten handlat ganska mycket om att sitta hemma och skriva text. Aldrig har det passat så lägligt att få sådana jobb.

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?
Foto: Lovisa Engblom

Den här dagen i maj var nog vårens höjdpunkt! Jag, Paola och Lovan gick ut i den böljande Uppsalaåkern på andra sidan ån med paraplyer, stativ och kamera. Det är ett litet frö till ett nytt kreativt projekt som håller på och gror just nu.

Jag och Eva hann hålla några underbara profylaxkurser under året.

Yogalistic studio vårterminen 2020
profylaxkurs Föda utan rädsla

Jag fick ett bokkontrakt och sommaren på släktgården gick åt till att sitta och skriva och redigera. Självklart blev det lite semester också men den bjöd på sina egna utmaningar: Tre tonåringar och två små med vitt skilda behov under samma tak. Tonåringar som ville gå och lägga sig vid tre på natten och vakna klockan två på dagen, som inte ville följa med på samma familjeutflykter som tidigare, någon som plötsligt tyckte att landstället blivit ett trååkigt ställe att vara på. Som inte kunde slita sig från sina mobiler och ja. Storfamiljen har definitivt sina egna utmaningar.

Ålandssemestern fick ställas in till vår stora sorg. Men vi fick iallfall EN pangsommardag ihop som tröst, jag och min syster med våra stora familjer.

Den sommardagen levde vi på ett tag. Sen passade jag på att måla om all brun sjuttiotalsfärg från vårt garage och uteställe. I några veckor var det bara färgburkar, penslar och målarkläder som gällde. Och Sommar i P1 och Allvarligt talat med program av Martina Montelius och Lena Andersson. Sen kom årets höjdpunkt för mig.

Märta Cullhed engblom

Min BOK som gavs ut den 19 september. Releasefesten blev ett sånt där minne som jag sparar som en diamant i fickan – underbar! Det var riktig brittsommar och vi skålade under det nymålade taket på vår uppfart. Jag minglade runt, signerade böcker och höll ett tal.

Födandets dynamik Göteborg
I Göteborg

Sen svepte hösten in. Jag blev bjuden till Göteborg för att föreläsa om Födandets dynamik. Jag föreläste också via zoom för barnmorskestudenter på barnmorskeprogrammet på KI.

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst

Jag var med i podden Sanatoriet och vi pratade om hemförlossningar ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.

Så pratade jag Strategier för en trygg förlossning med barnmorska Carina i Babyz podcast!

I november satt jag och pusslade ihop det som skulle komma att bli årets julkalender: The Positive Birth Calendar 2020

Det var verkligen en fröjd att få jobba med den kalendern.

The positive Birth Calendar 2020

Okej, så hur ska jag sammanfatta det här året i mitt liv? På ett professionellt plan så måste jag väl ändå säga att har det varit ett bra år. Jag hoppas att 2021 blir året då vi på allvar börjar prata om Födandets dynamik och vad som egentligen är nycklarna till födandets fysiologi och kraft. Min önskan är att kunskapen om det positiva (ja magiska!) som händer när vi börjar lyssna och ge makt åt kvinnan att välja hur, var och med vem hon vill föda ska bli mer allmänt känd.

I vår familj har det varit ett både bra men bitvis kämpigt år. Det är en utmaning att leva i en storfamilj när riktlinjer och rekommendationer ändras från dag till annan. Dagis, skola, hemundervisning, jobb hemifrån och tjafs med tonåringar. Livet tar liksom sina egna språng och vändningar ibland och det är inte alltid man hinner med i de svängarna.

Jag vill avsluta med att tacka vetenskapen och forskningen för att ett nytt vaccin har prövats, testats och tagits fram i rekordfart. Det är i sanning sensationellt att det gick så snabbt – och det är vår räddning just nu. Jag hoppas att jag hinner få mina vaccindoser innan Corona hinner få mig.

Hejdå 2020!

God fortsättning

God fortsättning

Foto: Lovisa Engblom

Först vill jag säga tack till alla er som har följt The Positive Birth Calendar 2020! Jag har såklart också tackat alla som har bidragit så generöst till kalendern. Det blev väldigt fint att så många nyanser av födandet fick rymmas i de olika inläggen. För en ”Positive Birth Calendar” kan inte bara vara peppig och positiv om den ska bli intressant på riktigt.

Om det är något som jag v e r k l i g e n uppskattar så är det när jag blir drabbad av en text. Det kan för all del vara en roman, men det finurliga med blogginlägg är att det är ett format som är så lättillgängligt och hanterbart, både för läsaren och skribenten. Och ofta kan det som kommer rakt ur skribentens hjärta vara mer intressant än något polerat och slätstruket som ska passa in i mallen. En bra tumregel är helt enkelt att börja där det bränns. Och om det känns som att du inte vill visa upp det som skrivits, ja om det känns som minerad mark, då har du nog träffat ganska rätt.

Vår julafton blev en fin och alldeles lagom familjejul. För mig har det blivit viktigt att det ska få vara just fint, lugnt, och stilla snarare än uppskruvat och bara för mycket. Men att det får vara fint och lite högtidligt för en gångs skull känns också viktigt. Och så blev det.

Jag fick Jonna Bornemarks ”Horisonten finns alltid kvar” av min äldsta dotter i julklapp och har redan läst ut den. Hennes första bok ”Det omätbaras renässans” läste jag för några år sen och den här liknade den förra men var nästan bättre! Om det är något jag älskar så är det när ett undersökande av verkligheten – låt oss säga vetenskap – inte enbart fastnar inom akademin, alltså att akademiker skriver och föreläser för varandra, utan att tankarna och resonemangen spiller över, delvis blir till något annat än ren vetenskap, och når så mycket längre när det kläs i en språkdräkt som träffar en mycket större publik. Jonna Bornemark har verkligen lyckats med det, ja hon blir ju kallad rockstjärnefilosof.

Jonna Bornemark skriver om New Public Management som letat sig in i vår offentliga sektor där det nu finns en tro på att all kunskap går att standardisera och skriva ner i manualer. Medan NPM vill att man ska lösa allt med standardiseringar, mätningar och granskningar så griper vi samtidigt efter den där undflyende kvaliteten som är svår att få nedskriven men som alla vet är helt avgörande i mellanmänskliga yrken: lyssnande, omdöme, empati. Jag citerar ur boken:

Känslor har idag så sällan ett värde i sig. Det visar att vi hamnat på avstånd från livets egen rörelse. Vi behöver höra att förundran ger hjärnan en ”halvhalt”, en mikropaus, som lindrar stress, för att kunna ta den till oss, för att kunna tillåta oss att känna den. Det är som om någon behöver mäta dopaminet i min hjärna för att jag ska kunna tro på att jag verkligen mår bra.

Varje känsla idag tycks behöva ett omedelbart ekonomiskt, eller i varje fall produktivt värde. Aristoteles påpekade dock att förundran leder till ett sökande efter kunskap och inte efter omedelbar praktisk nytta. Det är denna station i mänsklig existens vi riskerar att förlora. Vi blir genast problemlösare, istället för att låta världen öppna sig.

Tillåter du dig själv att känna förundran ibland? Själv har tillåtit mig att känna djup förundran när jag har varit med på förlossningar och det har öppnat upp världen för mig. Det har också givit mig en kunskap som jag aldrig hade kunnat få om jag inte tillåtit mig att vara öppen och känna just en förundran.

Jonna Bornemark är inte emot vetenskap och att kunna fastställa orsakssamband i till exempel randomiserade kontrollerade studier, men hon är emot att man reducerar all kunskap till den sortens kunskap. Jag citerar:

Saken är den att vetenskaplighet inte kan graderas i en hierarki av olika metoder. Vetenskaplighet betyder istället att anpassa metoden efter det fenomen som ska studeras. Det vore inte vetenskapligt att säga att etnologin ska ha samma metod som medicinen. Eller att etnologins metod är mindre vetenskaplig än medicinen för att den inte är fokuserad på att slå fast orsakssamband. Idén om en hierarki mellan forskningsmetoder är i sig ovetenskaplig.

Tack Jonna.

Syskonkärlek

Strategier för att överleva vintern

I morse när jag vaknade kändes det tungt. Treårskalaset som var tänkt att hållas igår fick ställas in. Alla tänkta fester har fått skjutas på framtiden. Digitala möten i all ära men jag saknar att umgås med människor som finns runt mig. Jag saknar att få fira stora livshändelser med mina vänner. En av mina bästa vänner ska snart disputera och det blir ingen fest. Så mycket som just nu ebbar ut i ett stort antiklimax. Min kommande 40-årsfest får väl bli ett stilla familjefirande med barn som kanske har bråttom iväg. Missförstå mig inte, mina barn är underbara men det är också roligt att få fira med andra vuxna människor som gärna dröjer sig kvar vid bordet…

November, december, januari och februari kändes plötsligt som att ha en stor mörk vägg framför sig. Begreppet ”oxveckor” får en ny innebörd. Även om julen står för dörren och lovar lite avbrott från vardagen så är det någonting som fattas i år.

Ja sådär ältade jag för mig själv i morse. Sen tog jag ett djupt andetag och gick ut på en lång promenad i solen. Något jag rekommenderar till dig som vill kunna hålla humöret uppe i dessa tider! En timmes rask promenad i dagsljus gör gott. För jag tror verkligen att vi måste anstränga oss lite nu för att hålla humöret uppe. Jag måste det iallafall. Och om du vill lyssna på en podd under din promenad så rekommenderar jag det senaste avsnittet med mig i Babyz podcast: Strategier för en trygg förlossning del 2

Avsnittet presenteras såhär:

Varje kvinna har rätt att göra anspråk på sin förlossning. Barnmorskan Märta Cullhed Engblom är tillbaka med ”Föda med stöd tankar” som får dig att krypa in i en lugnande ”oxytocinkoja”. Och att badet med sin omslutande värme är en viktig strategi liksom fysiskt närhet samt att våga ge sig hän. Märta ger dig tips i den mäktiga krystfasen och beskriver den som en häftig rörelse med enorm kraft och tryck, likt ett dragspel. Vi pratar även om vikten av pauser, platåfas, att du kan om du vill hålla din hand på barnets huvud vid födseln, långsamt framfödande och ring of fire…..då det är riktigt, riktigt nära! Trevlig lyssning – och du, kom ihåg att trygghet smittar.

Jag lyssnade på just denna podd under min promenad och det blev ett väldigt fint avsnitt. Andra strategier jag tar till för att överleva den här tiden liknar faktiskt de som du kan ta till inför förlossningen. Fokus på nuet. Överlämning. Mod. En tillit till processen.

Att adventspynta och fundera på vilket julgodis som jag ska göra hjälper också till att hålla humöret uppe. Och igår visade min vän Paola mig den här bilden som är från Flogsta år 2008.

Tänk, vårt tredje barn som då bara var några dagar gammal. Lätt gul hudton. I famnen på sin storasyster. Jag blev plötsligt ödmjuk inför det faktum att tiden gör något med oss.

This too shall pass.