Det har varit en ganska kämpig termin. Och allt som händer går ju inte riktigt att dela på bloggen eftersom barnen är en så stor del av mitt liv. Men det har varit kämpigt att försöka balansera min sprudlande kreativitet med både småbarn och tonåringar hemma. En tröst är att jag har varit igenom såna här kämparperioder förr och alltid kommit ut på andra sidan.
Maj är en månad som jag brukar bäva inför. Det är tiden på våren då allt snurrar ihop sig som ett stort garnnystan med tåtar hit och dit som man desperat försöker bringa lite reda i; utflykter, skolavslutningar, musikuppvisningar, föräldramöten..
Men i år blev maj annorlunda. Det blev en majmånad så fin som man alltid hoppas att den ska bli (men som den så sällan blir). Min bror gifte sig i början av månaden och det var som om bröllopet gav ett skimmer över alla de dagar som följde i spåren.
Vi invigde mina svärföräldrars sommarhus i Östhammar. De har lyckats hitta en riktig pärla till hus, så pittoreskt och vackert, ja en riktig Madickendröm. Ett gult trähus med vita knutar och så fina välbevarade detaljer från en annan tid. En dröm vid vattnet helt enkelt. Bara en ynka timme från Uppsala!
Vårt eget hus hemma i Uppsala är i behov av en del underhåll. Och det är inte så lätt att få varken tid eller pengar till det när tillvaron snurrar på i ett sådant tempo. Särskilt inte när Nils kräver en vuxen person som följer honom i hasorna vart han än går.
Hanna har lärt sig cykla! Stolt som en tupp cyklar hon fram och tillbaka här på vår lilla gatsnibb, varv efter varv. Vilken frihet det måste vara att äntligen lära sig cykla. När jag själv var liten var just cyklandet ett mått på graden av frihet. Det var inte ägandet av en mobil som avgjorde till vilka världar man kunde färdas – det var cykeln som avgjorde.
Som grädde på moset så fick vi som var kursare på barnmorskeprogrammet till en återträff nu i maj! Det var som att färdas 12 år tillbaka i tiden och sen framåt igen. Så trevligt och roligt! Det enda som gjorde lite ont var att ingen av oss som träffades under middagen jobbar kvar på förlossningen längre. Och några har bytt bana helt. Jag räknar till att ungefär tre av oss ca 25 barnmorskor jobbar kvar på förlossningen. Det är en låg procent sett till hur många av oss som drömde om att jobba med födslar då under utbildningen.
Snart är maj månad slut för i år
Tacksam känner jag mig. Nu börjar nedräkningen tills den här donnan tar studenten. Att ett av våra barn nu tar studenten känns STORT.
Miriam, snart student. Men då är maj månad redan förbi. Juni blir studentens månad!
Maj månad bjöd också på en gudomlig pavlova i mina föräldrars trädgård. Den förtjänade att få vara med här.
Jag hade en fantastisk hemförlossning som stärkte mig, det som hände sen knäckte mig.
Min mjölk rann till först dag fem, vilket är lite sent men fortfarande helt normalt. Den här dagen var vi också på efterkontroll vilket visade att vår lilla flicka hade gått ner 12% samt hade hon lite för höga gulvärden, saltvärden och infektionsvärden. Men väldigt pigg bebis! Allt det här är kopplat till för lite mjölk. Så fort hon fick i sig mer så skulle allt förbättras.
Senare på eftermiddagen får vi ett samtal att vi ska komma in till sjukhuset för att prata med en läkare. Vi åker till neo och helt plötsligt får vi reda på att vi ska läggas in ett tag. Det blir en fullständig chock. Allt är otroligt illa skött, alla säger olika saker till oss. Allt ifrån att vi får åka hem på kvällen, till att vi ska stanna en vecka. Jag bryter ihop totalt och gråter floder. Det pratas om att kanske sondmata henne. De vill amningsväga och kontrollera oss.
Vi har ingen personkemi med personalen, ingen förstår oss eller ser oss. Vi känner oss som fångar. När första amningsvikten tas möts jag av en kommentar från sköterskan ”det var ju bara 10g”. Min kropp är totalt blockerad, låst, panik och ångest. Jag hatar dessutom sjukhusmiljön. Min mjölk försvinner…
Jag ber om att vi måste få åka hem, jag måste ha lugn och ro och känna mig trygg för att mjölken ska komma tillbaka. Vi säger att vi gärna kommer tillbaka för att ta proverna tidig morgon. Läkaren säger nej… Hon säger att det är för många faktorer som spelar in. Men allt är ju kopplat till mjölken! Hon säger att hon förstår mig, men det gjorde hon inte alls.
Tillslut fick vi ”permission” några timmar, vi åkte hem, så skönt! Senare på kvällen bad jag min sambo ringa tillbaka och säga att vi inte kommer in förrän proverna ska tas igen. Han fick prata med en underbar sköterska som förstod oss precis. Min sambo frågade vilka åtgärder som skulle göras på sjukhuset och det fanns inget de skulle göra som vi inte kunde göra hemma. Vi fick hela natten hemma tillsammans. Jag fortsatte att amma, pumpa och vi erbjöd ersättning från kopp som komplement. Det gick bra och hon åt med god aptit.
Dagen efter möttes vi av ett nytt team. Alla var väldigt snälla och förstod knappt vad vi gjorde där. Vår flicka hade ökat 60 gram i vikt och värdena hade sjunkit, vi blev utskrivna! Min mjölk var tillbaka!
Något vi reflekterat över är att vi dag tre på återbesök inte fick någon som helst heads up på att kanske börja pumpa eller erbjuda ersättning efter amningen. De såg då vart värdena var påväg och att min mjölk inte runnit till än, men allt var lugnt! Två dagar senare är läget något sämre men inte katastrofalt, men sjukvården reagerar i hysteri.
Vården måste individualiseras, du kan inte sätta alla i en ram och bara se siffror.
Jag diskuterade detta beslut med min barnmorska som var på min sida. Läkaren fick mig att tro att mitt barn kunde dö under natten och det skulle hon såklart inte göra. Vi behövde tid hemma tillsammans. Nu mår hon toppen! Jag pratade också med en annan mamma som varit med om en liknande händelse. Man är så skör i detta läge vilket förstör ens självförtroende totalt. Det skapar trauman. Jag fick aldrig chansen att ens försöka mata mitt barn.
Just nu är det svårt att jobba hemifrån. Jag har mina måndagar och tisdagar men då är det så mycket som ska hinnas med. Resten av veckan försöker jag få jobbgrejer gjorde när Nils sover typ. Det går sådär. Han är ändå precis ett och ett halvt. Den ålder som man på något magiskt vis lyckas glömma bort mellan varje barn…
Kvällarna funkar inte heller för då är det fullt ös härhemma. Mat, disk, driva in tonåringar och samtidigt försöka tandborsta de små utan att tappa tålamodet. Så jag har kommit in i fasen jobba i små bitar. Alltså en pyttebit i taget. Gå ett steg framåt med bonden. Vänta några timmar på nästa drag. Sen nästa. På något sätt får man ju saker gjorda men det går långsamt och kostnaden är denna: SÅ FORT det blir en ledig stund känner jag pressen att behöva jobba. Det är inte helt tillfredsställande.
Jag längtar efter att kunna planera mer. Skriva prydligt i min tomma kalender. Och snart är jag där för i höst börjar Nils på dagis! Ja det känns så stort och overkligt. Mitt yngsta och sista barn i skaran börjar på dagis (nej förlåt förskola heter det ju, jag är kvar på 80-talet). Att skola in på förskolan för sista gången som förälder känns fint för jag tror att Nils kommer stortrivas.
Jag vet ju att förskola också innebär en hel del VAB så det känns tryggt att jag kommer fortsätta jobba hemifrån. Med ett jobb som är kreativt och som jag älskar. Ja just nu håller jag ju på med flera olika parallella projekt som till viss del överlappar varann. Min och Evas gemensamma plattform där våra utbildningar kommer ligga (alltså, vad fint det blir!). Så en egen webbutik som kommer bli helt min egen. Sen har jag en annan idé som håller på att ta form men den är inte riktigt redo för världen än.
I tisdags åt jag lunch med min vän och kollega Elin Ternström. Hennes yngsta går fortfarande att ha med på café och hon är bara för underbar. Det var så mysigt att lämna ett och ett halvt årsåldern för en stund och bara få mysa med de två. Vi pratade om förlossningsrädsla som ju är Elins forskningsområde, men även om trauma i samband med förlossning. Det är ett område som behöver belysas ännu mer.
Vi spånade på framtida samarbeten och avrundade lunchen med en promenad längs Fyrisån. Så mysigt.
Det är något alldeles speciellt att träffa de barnmorskevänner som man har gjort hela resan ihop med. Så många hållplatser att stanna på i minnet, och så mycket energi framåt (oftast). Ikväll ska jag äta middag med mina klasskompisar från barnmorskeprogrammet. För 12 år sedan tog vi examen. Det var precis en sån här vacker sommardag och framtiden låg inbäddad i allt som ett mjukt löfte.
Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster
Foto: Lovisa Engblom
Den här veckan läser jag de reflektioner som deltagarna i vårens omgång av Föda med stöd doulautbildning har skrivit. Alltså, vilka fantastiska texter! Arbetet med doulautbildningen känns så väldigt meningsfullt när jag får läsa alla de insikter och kloka reflektioner som kommer från våra deltagare.
Den här omgången var det dessutom premiär för den doulautbildning som vi håller helt online på distans. En liten farhåga som jag och Eva hade innan var om den skulle kännas lika ”på riktigt” som den utbildning vi håller live. Men det gick över förväntan bra! Jag får faktiskt nypa mig i armen lite för det känns så fantastiskt att vi har lyckats nå ut till både Öland, Stockholm, Malmö, Kiruna och Östersund. Samtidigt.
Jag lovar, diplomen kommer till er som väntar! Men de kommer med snigelpost.
Våra planer för framtiden
Jag och Eva har kommit till en punkt där vi tänker satsa ännu mer på vårt gemensamma varumärke. Vi ska ömsa skinn. Vår gemensamma hemsida och instagramkonto har gått under det praktiska namnet profylaxkurser. Det har vi vuxit ur lite! Istället ska vi satsa på det gemensamma varumärket Märta & Eva. Tjoho! Vi tänker också bli med en egen kursplattform. Ja, nu har vi kommit till en punkt där det känns helt rätt, som nästa naturliga kliv framåt. Vår doulautbildning kommer i höst alltså att ligga på den egna kursplattformen: Märta & Eva.
Det innebär att vi just nu kommer behöva jobba en hel del med att sätta upp vår gemensamma plattform, jobba med texter, administration och såklart: branding. Det är både kul och tidskrävande. Vårt övergripande mål är att kunna växa med kursplattformen. Alltså skapa fler kurser under samma paraply.
Men Föda med stöd och Föda med stöd doulautbildning blir samma!
Datum för höstens doulautbildningar
Hösten 2023 så kommer vi hålla två doulautbildningar. En som blir helt online på distans precis som den vi just avslutat.
Vi kommer också hålla en doulautbildning som blir både på distans och på plats här i Uppsala. Här är viktiga datum att hålla reda på för dig som är intresserad:
Digital utbildning: Obligatorisk deltagande på zoom 27 augusti och 10 september
I Uppsala: Vi ses helgen den 7-8 oktober
Om du skriver upp dig på vår väntelista så får du information först av alla när vi öppnar portarna till anmälan! Varsågod, länk finns här ⬇️
Överskådlig grafik kan vara bra till att beskriva vissa fenomen. Till exempel den maktstruktur som dagens förlossningsvård bygger på. För grafiken gör det tydligt varför det är svårt att bedriva kvinnocentrerad förlossningsvård inom dagens system.
Jag vet att det finns fantastiska barnmorskor, undersköterskor och läkare som arbetar kvinnocentrerat inom vår förlossningsvård (eller som försöker göra det). Jag vet att det finns fantastisk förlossningsvård! När jag kritiserar ett övergripande system så kritiserar jag inte automatiskt alla de individer som verkar inom detta system.
Men många kvinnor fortsätter tyvärr att fara illa inom den förlossningsvård som utgår mer från organisationens behov än från kvinnors behov. Därför är det viktigt att ta upp det här.
När strukturen ser ut såhär så skymmer barnet sikten för kvinnan. Hon hamnar allra längst ner i en omvänd pyramid där barnet blir viktigare än kvinnan. Tankar om barnets säkerhet ”rättfärdigar” ofta övertalningsförsök eller överträdelser som begås av de som befinner sig längre upp i pyramiden. Här finns en uttalad maktasymmetri mellan kvinnan och vårdpersonalen. De som befinner sig längst upp i pyramiden har tolkningsföreträde och makt. Alla som befinner sig under måste på olika sätt förhålla sig till den grupp som befinner sig längst upp i pyramiden.
Det finns mest svängrum och auktoritet kopplat till att befinna sig längst upp i pyramiden. Här kan man kosta på sig att ta beslut enbart på magkänsla eller att argumentera för sin sak utifrån anekdotisk bevisföring. Eftersom att befinna sig längst upp innebär en automatisk auktoritet kopplad till positionen i pyramiden.
Att befinna sig längst ner i pyramiden innebär ofta att inga argument räcker. Kvinnor som önskar föda hemma och som samlar på sig ett gediget underlag kopplat till evidens kan få en mur av NEJ till svar. Det viktiga är positionen i pyramiden, inte om argumenten är tillräckligt vetenskapligt underbyggda. Kvinnan tas många gånger automatiskt ifrån sitt självbestämmande och blir tvungen att anpassa sig. I en sådan miljö är det lätt hänt att övergrepp begås, alltså att kvinnors kroppsliga och känslomässiga integritet överträds.
Kvinnocentrerad förlossningsvård
Vården individualiseras och anpassas efter kvinnan som ska föda. Kvinnors förkroppsligade kunskap om födande blir solen som de andra planeterna måste snurra runt. Barnmorskor, läkare och undersköterskor behöver lära sig att arbeta i riktigt starka tvärprofessionella team eftersom det är kvinnan som har tolkningsföreträde. I den här modellen blir det svårare att begå övergrepp eftersom det bakas in icke-auktoritära relationer med kvinnor i systemet.
Hierarkier in disguise
I dagens förlossningsvård så pratas det ofta om teamwork även fast en grupp har tolkningsföreträde och mer makt än de andra i teamet, oavsett vårdsituation. Men det är eller hierarkier in disguise. Riktigt teamwork är att ha ett helt mandat utifrån den egna professionen. Inom kvinnocentrerad förlossningsvård – alltså där kvinnan bemannas istället för organisation – så tar man tillvara både på barnmorskors och förlossningsläkares expertis. Man suger ut det mesta ur dem båda två eftersom det gagnar kvinnor. Inom denna modell ryms olika vårdnivåer som hemfödslar, födestugor, högspecialiserad obstetrisk vård, planerade familjevänliga kejsarfödslar.
En stor del av arbetet blir att förse kvinnor med information så att de själva kan ta informerade beslut som gagnar dem. Kvinnans egen förkroppsligade kunskap om födande blir en självklar och viktig del av teamet. Hon blir en auktoritet eftersom det är hon som föder barnet.
Tänk att en så ljuvlig påskafton kan sluta med en sådan total kraschlandning ner i årets influensa. Jag som har lyckats klara mig från den så länge! I så många år har jag duckat den där influensan. Men det här var inte roligt. Jag blev snabbt sjuk med huvudvärk, hög feber, sjukdomskänsla de luxe, illamående, kräkningar. Det var verkligen no mercy.
Det är en jobbig kontrollförlust att bli så sjuk i en stor familj. Att knappt ens orka gå upp och hämta ett glas vatten skapar problem. Jag har sms:at tonåringarna från sjukbädden.
Kan du hämta ett glas saft?
Det har stundom skapat förvirring när jag har lagt in beställningar på glass och läskande drycker från min säng. Natten då jag inte kunde få ner febern med varken alvedon eller ipren drömde jag om svalkande glass och googlade årets glassnyheter på GB. Det har aldrig hänt förut, att jag googlar glassnyheter.
Jag ammar fortfarande och det får följden att vid feber blir min mun lika torr som botten av en fågelbur. Så det är ingen underdrift att kall dryck och glass har varit en livlina under veckan som gått.
Nåväl, efter några dagar blev det bättre och febern gav med sig. Men tröttheten. TRÖTTHETEN. Och illamåendet. Ett så mystiskt illamående, ungefär som vore jag gravid i vecka 7-8. Vilket jag inte är. Flera av mina följare har berättat samma sak. Någon tog till och med ett graviditetstest. Jag förstår det, för det har varit ett så lömskt illamående. Ett som lever sitt eget liv. Plötsligt gör det sig påmint för att sedan försvinna för att sen dyka upp igen.
Tröttheten finns fortfarande kvar. Det går segt framåt att uträtta uppgifter nu. Hälsan tiger still. Men oj vad det sprattlas och skrävlas när sjukdomen slår till. Att acceptera att det kanske behöver gå lite tid innan jag känner mig helt bra igen är nog allra svårast.
Men något hann hända medan jag spenderade en vecka i sängen. Det blev vår på riktigt.
Nu vill inget av de mindre barnen vara inne längre. Och plötsligt blev det bråttom att börja planera inför vårens fester. Jag hänger inte riktigt med på hur tiden står alldeles stilla i januari, februari och mars för att sedan rusa framåt i april, maj och juni. Hur blev det så?
Ett skepp kommer lastat med bröllop. Och student. I sommar står konfirmationsläger och seglarläger på menyn. Men först av allt vill jag vila lite i känslan av att våren äntligen är här.
En glad bild på mig och mina systrar innan influensan slog till.
Just nu repar jag mig efter världens jobbigaste influensa. Fy. Jag kommer behöva vara konvalescent i några dagar till. Men så glad jag blev att ett nytt avsnitt av Doulapodden har släppts med mig som gäst. Det är en crash course i Fysiologiskt födande! Jag tycker avsnittet blev riktigt bra. Lyssna gärna på det.
Jag har läst en väldigt intressant Cochrane review, en översiktsartikel som har rubriken ”Planned hospital birth compared with planned home birth for pregnant women at low risk of complications.” Artikeln är bakom betalvägg men jag ska göra mitt bästa för att förklara resultaten och framförallt vilka resonemang den innehåller, här på bloggen.
Det är till sin natur svårt att lotta födande kvinnor till att antingen föda hemma eller på sjukhus. Just därför finns det inte några stora kontrollerade randomiserade studier inom detta område. RCT:s (randomized controlled trials) är den typ av studier som anses ha högst evidensgrad, näst efter stora metaanalyser där flera studier analyseras och forskarna väger samman resultaten.
Bakgrunden till artikeln
Artikeln är författad av Ole Olsen och Jette Clausen. Det är en uppdatering av en äldre översiktsartikel. Bakgrunden till uppdateringen är att det har tillkommit alltfler observationsstudier av god kvalité som visar att planerade sjukhusfödslar på många ställen inte kan uppvisa några tydliga fördelar för friska kvinnor – såsom en lägre mödra eller barnadödlighet. Istället är de planerade sjukhusfödslarna associerade med en mängd onödiga interventioner och iatrogena komplikationer.
”WHO has raised concern that the increasing medicalisation of childbirth tends to undermine women’s own capability to give birth and negatively impacts their childbirth experience.”
Eftersom det inte finns så många randomiserade studier (av förklarliga skäl) så kunde författarna till artikeln endast ”godkänna” en studie med 11 deltagare för granskning. Och givetvis är det svårt att dra säkra slutsatser från en studie med ett så litet underlag.
Poängen med den här artikeln är dock inte studien med de 11 deltagarna utan hela diskussionen om fenomenet. I den diskussionen vävs alla de observationsstudier av god kvalité in.
Att alla friska kvinnor med förväntat friska födslar ska föda på sjukhus är en intervention som aldrig har utvärderats i randomiserade kontrollerade studier
Hypotesen: att en planerad sjukhusfödsel förbättrar utfallet för just den här gruppen kvinnor har aldrig blivit ordentligt utvärderad. Jag citerar ur studien:
”It is of historical interest to note that the transfer of low-risk births from home to hospital in the 1960s, despite lack of high-quality evidence, was one of the pivotal issues when Archie Cochrane laid out the ideological ground for the Cochrane Collaboration. Cochrane awarded ”the wooden spoon” to obstetrics (Cochrane 1989) , because ”The speciality missed its first opportunity in the sixties, when it failed to randomise the confinement of low-risk pregnant women at home or hospital. Then, having filled the emptying beds by getting nearly all pregnant women into hospital, the obstetricians started to introduce a whole series of expensive innovations into the routines of pre- and postnatal care and delivery, without any rigorous evaluation.”
Logiken bakom denna intervention
Idén bakom den medikaliserade modellen för födandet är att det är säkrare att befinna sig på sjukhus – ifall något händer. Alltså är födandet endast säkert i retrospekt eftersom patologi kan uppstå likt en blixt från klar himmel ur kvinnans egen kropp.
Det som inte har tagits i beaktande är de sidoeffekter som följer av denna intervention.
En planerad sjukhusfödsel är en komplex intervention och författarna till artikeln har använt en ram för att djupare kunna analysera den.
Interventionskaskaden som ett koncept
Den första interventionen är att lämna hemmet, sitta i bilen med värkar, hitta en parkeringsplats och till sist möta sjukhuspersonalen. Andra däggdjur flyttar vi inte gärna i anslutning till en födsel, vi vet att det är kontraproduktivt att ta dem ur sin välkända miljö. Det leder till komplikationer.
Väl på sjukhuset stannar födandet ofta av och det är inte ovanligt att paret blir lämnade ensamma med CTG – apparaten. Känslan av otålighet och att sitta av tiden i okänd miljö leder inte sällan till att förlossningen puttas igång med hjälp av olika interventioner.
Ganska snart vill kvinnan ha en epidural. Författarna till artikeln menar att det är en är en helt logisk följd av hur förlossningsvården är uppbyggd.
Väldigt tidigt i förloppet har kvinnan som föder blivit störd med olika avbrott. Förflyttning, okänd miljö, okända människor, kanske ängslan, osäkerhet, otålighet, vaginal undersökning, CTG. En epidural.
Här är min egen tolkning av figuren i den vetenskapliga artikeln som fått namnet Kaskad av interventioner och komplikationer
Kaskad av interventioner och komplikationer
Vad de studier som har tittat på utfall vid planerade hemfödslar respektive utfall vid planerade sjukhusfödslar kommer fram till är bland annat detta:
Risken för stor blödning eller infektion efter förlossningen ökar med 50 % i den grupp som planerar för födsel på sjukhus. Risken för interventioner såsom klipp, oxytocinstimulering och epidural ökar med mer än 50 %. Risken för kejsarsnitt ökar med 20 %. Överföring av barnet till neonatal ökar markant i den grupp som planerade för födsel på sjukhus.
Amningsstart försvåras, osv osv.
Mönstret av att de planerade sjukhusfödslarna konstant gör mer skada än nytta för gruppen friska kvinnor med förväntat friska födslar återkommer igen och igen när man tittar på utfallen i de studier som är gjorda.
Olsen O, Clausen JA. Planned hospital birth compared with planned home birth for pregnant women at low risk of complications. Cochrane Database of Systematic Reviews 2023, Issue 3. Art. No.: CD000352. DOI: 10.1002/14651858.CD000352.pub3. Accessed 03 April 2023.
I söndags hade vi vår sista livedag på Föda med stöd digitala doulautbildning. Jag sov som en kratta natten till söndagen och möttes sen av ett kompakt vinterlandskap på morgonen. Kroppen som blivit tvungen att anpassa sig till sommartid var liksom inte med på noterna. På kvällen kände jag mig därför som Alice i Underlandet. Glad över dagen som blev så fin men med känslan av att kroppen och tiden hamnat i osynk med varann.
Kanske det som kallas jetlag.
Just det. Att vara mamma till många små barn kan kännas som en konstant och kronisk form av jetlag.
Så blev det ännu en vecka med VAB. Igår insjuknade två av döttrarna, en i magsjuka och en med feber. Alltså den här vintern har varit ett rekord i långa och sega VAB-perioder. Eftersom jag hela tiden jobbar lågintensivt hemifrån så känns det ibland som om allting flyter ihop i en grumlig pöl. Jag längtar efter ännu tydligare kontraster i tillvaron just nu. Fullt ös. Sen tystnad och ro. Koncentrerat jobb.
Att arbeta i tystnad och koncentration framför datorn är något av det bästa jag vet. Men sen är det jätteskönt att få hem ett gäng barn som behöver att jag lagar mat till dem.
Att försöka arbeta koncentrerat men hela tiden bli störd av ett konstant lågintensivt surr runtomkring är inte någon favoritsyssla – även om jag blivit ganska bra på det vid det här laget.
Förra året vid exakt den här tiden åkte jag runt i hela Uppland för att försöka få tag på pass till familjens alla medlemmar. Vi skulle ju till Spanien. I år är jag så glad att slippa turnera Uppland runt i jakt på pass. Jag längtar efter att sommaren ska krypa på oss som en långsam transformation och omformning. En mjuk befrielse. Inte i formen av ännu ett projekt som ska ros iland med andan i halsen.
De här bilderna är tagna i Hälsingland och Stockholms skärgård av min svärmor – och de fick mig att längta.
Längta efter en sommar där inte ALLT behöver hända (som förra sommaren). Då när vi alla var frisläppta från pandemins bojor och de uppskjutna semestrarna stod och väntade i kö.
Orbaden 2018, Hälsinglands playa
Längta efter lathet och skön ovisshet som springer ur en glad känsla, inte en ledsen.
Vi har pratat om att huset behöver målas. Det är ju möjligt att det här blir sommaren då alla de bortglömda husprojekten hamnar högst upp på dagordningen.
Det blir iallafall den sista sommaren som vi har en ett och ett halvt-åring att springa efter.
Nu måste jag släppa datorn och göra chokladbollar tillsammans med Hanna som har hunnit fylla fem.
Det har varit en vecka av extra allt! Under torsdagen var det gravidfotografering härhemma.
Och under fredagen hann jag och Nils hälsa på farmor en stund. Så efterlängtat. Det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade farmor sist. Med sex barn hemma är det nästan alltid någon som är sjuk och då undviker jag att besöka farmor.
Under söndagen så höll vi den första av två livedagar på Föda med stöd doulautbildning distans. Alltså, mäktet att få sitta med deltagare från Öland, Kiruna och Malmö. Även om det tar något längre tid att få till en gruppkänsla när alla deltar digitalt så är det faktiskt helt otroligt att det går så pass bra som det gör. Det var en superfin dag ihop med alla aspirerande doulor.
Men sen föll jag ner i den trötthet som numera är standard dagen efter utbildning. Det är en alldeles särskild utmattande känsla eftersom den är blandad med en känsla av tillfredsställelse och nöjdhet. Hursomhelst, dagen efter är det som om min hjärna inte klarar av alltför avancerade uppgifter. Den (hjärnan) behöver landa i att bara få vara i en kropp i ett görande som inte kräver ett tänkande.
Jag och min syster Elin hade planerat att gå och simma ( jag fick ett simkort i födelsedagspresent, vilken toppenpresent) men det visade sig vara att sikta mot stjärnorna. Lilla Hanna blev sjuk och dagen bytte helt inriktning. Efter att vi upptäckt små utslag på armarna så blev vi rädda att det kunde vara Scharlakansfeber. Tydligen är det något som går nu. Fy.
Så jag spenderade eftermiddagen härhemma med Nils, orolig, medan Hanna och Stefan åkte in till närakuten. Efter flera timmar kom de hem och då var det som om besöket på närakuten hade fått lilla H att påbörja en snabb tillfriskningsprocess. Några Piggelin och sen var hon.. pigg igen. Läkaren trodde att utslagen möjligen var något allergiskt och att kardinalsymtomen för Sharlakansfeber saknades, bla smultrontungan. Så bra då.
Att vara mor till många är att kastas mellan glädje, hopp och förtvivlan, utmattning och ett jävlar anamma. Det är att alltid, alltid bli överraskad över livets krumsprång och att stundom fastna i de nyanser som föräldraskapet innehåller. När ett lager är upptäckt och utforskat så kommer nästa.
Eftersom livet just nu är väldigt intensivt med både tonåringar och en ettåring i huset så märker jag att min hjärna ofta går på något slags högvarv. Jag lyckas inte sakta ner farten. Ungefär som ett cykelhjul som man trampar upp farten rejält på och sen fortsätter hjulet att snurra alldeles av sig själv. Så när det plötsligt blir lite utrymme för lite vila och eftertanke är jag ofta alldeles stissig och fortfarande på högvarv. Jag har alldeles glömt bort hur man tar det lugnt verkar det som. Hjälp.
Då är träning bra. För några veckor sen gick jag på ett pass, ett lugnare ryggpass, ja det gick utmärkt att vara barfota. Och det var som om en solfjäder av välbehag vecklade ut sig i mig. Passet var precis lagom utmanande och mitt snurrande hjärnhjul stannade. Alltså. Jag kom ner från hjärnan och blev ett med kroppen. Känslan efteråt var helt magisk.
Så planen är att idag på eftermiddagen kliva ner i en av stadens bassänger med klor i. Ja, drömmen är att ta några simtag och känna hur vattnet bär mig.
Mitt 22-åriga jag skrattar gott åt den här morsan som är så svältfödd på träning. Men jag tror aldrig att jag förut njutit så mycket av att simma, basta och duscha i lugn och ro.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
Klicka på bilden
