Slutbantat, förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

Övervikt, fetma och graviditet? Om boken Slutbantat av Erik Hemmingsson

Slutbantat

Jag har läst boken Slutbantat av Erik Hemmingsson och är faktiskt helt såld. Vilken bra och välbehövlig bok. Övervikt och fetma är något som ofta diskuteras i samband med graviditet eftersom förekomsten ökar stadigt. Och det är något som innebär ökade risker för både mor och barn. Graviditeten i sig är också ofta en inkörsport till övervikt.

De flesta överviktiga är smärtsamt medvetna om den ökade risk för vissa komplikationer som vikten i sig kan innebära. Men hur enkelt är det att göra något åt övervikten? Är det verkligen bara att banta? Fungerar vanliga kost och motionsråd? Att vara överviktig är ofta kopplat till ett helt kluster av skam/ skuld och känslor av misslyckande. Det finns ett stort socialt stigma kopplat till att vara tjock. Samtidigt har vi under flera årtionden också fått det extremt förenklade budskapet om att det enkelt går att banta bort övervikt – att det mest handlar om karaktär. Det har varit ett stort fokus på kalorier in och ut. Ät mindre och motionera mer. Om du misslyckas är felet ditt.

”Du har säkert fått höra in absurdum att övervikt är ett personligt misslyckande som bottnar i en svag karaktär, och att det bara är att banta bort den. Men det är en stor villfarelse. Det finns starka krafter som styr vikten, där majoriteten är sådana som du inte själv kan påverka, som gör att vissa väger mer än andra, och som sätter krokben för den som vill väga mindre på sikt.”

Erik Hemmingson, Slutbantat

Det är inte din karaktär

Det första överviktsforskaren Erik slår fast i sin bok är att traditionell banting inte fungerar – iallafall inte på lång sikt. Varför? Jo för att kroppen är smart och har formidabla försvar mot en lägre vikt. Den som släpper det överdrivna fokuset på vikten och istället inför förändringar i sin livsstil för sin egen hälsas och sitt välmåendes skull har större chans att lyckas. Alltså, istället för att straffa kroppen med kalorifokuserad bantning så kan du skaffa dig ett mer positivt utgångsläge. Istället för att stirra sig blind på sina valkar så behöver vi förstå vad som orsakade övervikten – varför kroppen såg ett ”behov” av att lagra extra vikt.

Det är här någonstans som boken blir riktigt intressant. Själv har jag gått upp i snitt 3 kilo för varje graviditet. Några extra gravidkilon är vanligt. Med fem barn så blir det 15 kilo. Jag har också med hjälp av olika dieter gått ner alla kilon i vikt, MEN, så småningom har de kommit smygande tillbaka. Allihop. Det är därför befriande att läsa vilka mekanismer som kan ha legat bakom allt detta. Erik Hemmingsson djupdyker i orsakerna till övervikt och tar hänsyn till hela människan. Det är fint att läsa en forskare som frankt beskriver hur kropp och känslor samspelar. Att till exempel stress och emotionella faktorer kan vara betydelsefulla för kroppens uppreglering av vikten. Han nämner också naturens egen mirakelmedicin: bröstmjölk. Amning ger en tydligt minskad risk för övervikt i vuxen ålder (20-30% minskad risk jämfört med barn som inte ammas).

Bägaren som rinner över

Bägaren

En tydlig bild som Erik delar med sig av är den om bägaren. Övervikten är bägaren som rinner över. Många gör misstaget att bara fokusera på den sista lilla droppen som fick allt att spilla över när det istället handlar om att se vad som fyllde bägaren i första taget.

Jag skulle säga att det här är något så ovanligt som en stärkande bok för alla som lider av sin övervikt. Erik tar effektivt hål på alla bölder av skuld, skam och misslyckande som många överviktiga tvingas bära runt på – utöver den extra vikten. För att inte tala om den skadliga viktmobbingen som finns i hela samhället. Jag rekommenderar boken särskilt till dig som på olika sätt ”kämpar” med övervikt. Kanske är du gravid och känner skam i ditt möte med vården? Eller så har du nyss varit gravid och bär på skuldkänslor över gravidkilon som inte alls ”rinner av” dig? Läs boken Slutbantat.


trygghet och lugn

Trygghet och lugn för att kunna föda säkert

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför du bör läsa Ina May Gaskins böcker. Ingen annan beskriver så träffande hur mycket omgivningen är med och påverkar ett förlossningsförlopp. Jag anser, precis som hon, att vår förlossningskultur saknar respekt för födandets känsliga mekanism. Många tror att känslor av otrygghet, förflyttning, okänd miljö och flera okända människor mitt under pågående förlossning är av ganska ringa betydelse – som om det egentligen inte är med och påverkar själva förlossningsförloppet. Det är fel. Vi har missat att känslor spelar en stor roll under förlossningen. Men eftersom det är så här vi har arrangerat vår förlossningsvård så är det här vi befinner oss, och vi verkar ha svårt att komma vidare. I praktiken innebär det att vi som kollektiv alltmer har börjat problematisera kvinnors förmåga i barnafödandet och fått en väldigt svartvit, ja nästan naiv syn på vad säkerhet under en förlossning är.

Den som föder behöver trygghet och lugn för att kunna föda säkert. Och ofta misslyckas vi med det mest grundläggande, att erbjuda personliga relationer med professionella yrkesutövare i förlossningsrummet, det som är med och skapar en trygg och lugn atmosfär – och då blir inte födandet så säkert som det skulle kunna bli. Otrygghet och stress leder till att fler komplikationer uppstår. Samtidigt som bilden av hur farligt och nyckfullt födandet är befästs.

Att ta sig ur den här cirkeln av iatrogent orsakad värksvaghet kräver att vi tar ett steg åt sidan. Vi måste våga titta på den kultur vi har byggt upp runt födande samtidigt som vi måste leta svar i den vetenskapliga evidens som finns. Vi måste våga tänka i nya banor. Utgångspunkten bör vara att de flesta kvinnor nog skulle kunna föda barn säkert och tryggt av egen kraft – om de fick rätt förutsättningar för att göra det. Och om just det finns det ingen som skriver så bra som Ina May.

Läs mer om Ina May på Föda Lugnt:

Varsågod, här ett annat inlägg på samma tema:


vår och stress

Vår och stress

Jag vet inte om jag har varit så här glad åt våren något annat år. Nu är det verkligen som om livet sakta återvänder. Förutom allt annat som det här pandemiåret har bjudit på så är den låglatenta stressen det som har gnagt sig in djupast i mig. Först och främst, oron över att bli sjuk. Sen stressen över om barnen verkligen ska klara av sin distansundervisning. Stress över att de behöver få i sig något vettigt till lunch när de har skola hemifrån. Stress över att vissa tonåringar verkar tolka hemskolan som en evig sovmorgon.

Tvära kast. Dagis som plötsligt har behövt stänga ner helt i några dagar för att Covid har letat sig in i personalgruppen. Bryderier – är det verkligen vettigt att gå tillbaka till skolan när flera barn i klassen insjuknat? Vardagen har vänts upp och ner. I mitt arbete har jag mött många oroliga gravida. Det har varit planer som omkullkastas och tvära kast där också. Sorg och oro.

Men när solen började lysa på de första vårblommorna i rabatten, ja då kom det där lilla hoppet tillbaka till mig. Min farmor har nu fått sina båda vaccinsprutor. Mina svärföräldrar har fått en spruta. Mina föräldrar har fått tid för vaccin. Om någon månad är sommaren här och då hoppas jag så innerligt att spridningen avtar. Jag vill helst inte tänka på alla muterade virusvarianter och en eventuell fjärde våg till hösten. Jag vill tänka att det räcker nu.

Maj brukar vara en otroligt stressig månad i mitt liv. Men i år har jag downshiftat maj månad – jag försöker hålla isär tiderna som brukar trängas i almanackan och vill se vad som kan uppstå när jag gör så.

Missa inte veckans gästinlägg på Babyzblogg.se där jag skriver om Födandets dynamik.


barns hälsa kopplat till medicinska interventioner under förlossningen

Barns hälsa kopplat till medicinska interventioner under förlossningen

Foto: Lovisa Engblom

Medicinska ingrepp under förlossningar ökar. I Graviditetsregistrets årsrapport för 2019 går det att ta del av statistik om detta. Jag citerar ur rapporten:

”Vi ser dock en ökad medikalisering av förlossningsvården i form av fler induktioner, kejsarsnitt, ryggbedövningar och behandling med oxytocininfusion. Variationen i landet är stor men färre kvinnor än någonsin föder barn utan medicinska interventioner. Andelen barn med Apgar <7 vid 5 min hos nyfödda fullgångna barn har ökat från 1,0% år 2016 till 1,2% år 2019. I det perinatala temat i årets rapport visas en fördjupning av barnutfall. En stor händelse under 2019 var SWEPIS-studien som bidrog till att fler kliniker i landet ändrade riktlinjer och blev mer frikostiga med induktion i vecka 41+0 istället för 42+0 som tidigare var brukligt. Detta har speglat sig i andelen induktioner i riket.”

Det är inte bara i Sverige utvecklingen ser ut såhär. Andelen spontana vaginala födslar minskar världen över medan kejsarsnitt, igångsättningar och andra medicinska interventioner under förlossningar ökar. Just därför är det högst intressant att ta del av den studie där sambanden mellan medicinska interventioner under förlossningar och barns hälsa vid både 28 dagar och fem års ålder har studerats. Studien publicerade nyss i tidskriften Birth.

Förlossningar i Australien mellan 2000 och 2008

Forskarna har studerat data från förlossningar i Australien och kopplat ihop information om förlossningen med information om barnens hälsa. 491 590 kvinnor och deras barn var med i analysen. Av dem föddes 38 % spontant vaginalt. Forskarna kunde se att de barn som föddes utan medicinsk intervention hade färre hälsoproblem, både på kort och lång sikt, jämfört med de barn som föddes med hjälp av olika medicinska ingrepp. Under nyföddhetsperioden var det framförallt risken för gulsot som var högre. På lång sikt löpte de barn som fötts med hjälp av ett kejsarsnitt högre risk för till exempel infektioner, eksem och endokrina eller metabola sjukdomar.

Här kan du läsa mer om studien:

world-first-study-links-birth-interventions-and-long-term-childhood-illness

Professor Hanna Dahlén – en av forskarna bakom studien – uttrycker sig såhär:

”Professor Dahlen suggests that, by improving continuous support – or continuity of midwifery care – and introducing a more evidence-based approach to care in labour, the rates of physiological birth can improve for women and babies who don’t need medical interventions and health outcomes will improve for all as a consequence. “It is important that women and their partners have all the information about both short and long-term effects of intervention in order to make truly informed decisions about care,” she says.”


Lyssna på samtalet om Födandets Dynamik i Babyz Podcast!

I veckan släpptes ett nytt avsnitt av Babyz Podcast med mig och barnmorskan Carina där vi diskuterar min bok Föda barn med stöd och Födandets dynamik. Det blev ett fint samtal. Vi pratar om vår förlossningskultur och hur man med små medel faktiskt skulle kunna förändra saker till det bättre. Det är inte alltid en kostnadsfråga! Många gånger handlar det om vad vi anser är viktigt eller oviktigt i samband med födande. Vi kommer in på en diskussion om förlossningsrummet och hur man där skulle kunna förbättra miljön runt födande. Tänk om känslan var ett ombonat spa snarare än opersonligt sjukhusrum? Visst skulle det gå om viljan fanns.

Slutsats: Vi behöver bli bättre på att lyssna in enskilda kvinnors individuella behov i samband med barnafödande. Lyssna på avsnittet!


doulautbildning

Vad lär man sig på en doulautbildning?

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Föda med stöd doulautbildning
Föda med stöd doulautbildning

Att ”doula” på en förlossning innebär att följa med som en icke medicinskt ansvarig stödperson. Ja, det är en otroligt torr definition av doulans roll – för den ringar inte in det häftiga och svåra jobb det faktiskt är att vara någons doula. För paradoxalt nog så leder detta icke-fokus på det medicinska ofta till lysande medicinska resultat. Det beror på att födandet inte i första hand är en medicinsk händelse.

Men i vår kultur har vi kommit att se på födandet som en strikt medicinsk händelse där det finns få möjligheter att påverka utgången av förlossningen annat än genom den medicin(tekniska) kontrollen. Denna syn på födandet har bland annat lett till en stor ökning av antalet medicinska ingrepp och en förskjutning bort från födandets andra dimensioner. Att vi har riktat strålkastaren åt ett annat håll betyder emellertid inte att de här andra dimensionerna inte existerar. Det betyder bara att vi i allt högre grad väljer att bortse från dem.

För födandet är en psykosocial, existensiell och kulturell händelse. Den kultur vi skapar runt födande påverkar både utgången av födslar samt kvinnors upplevelser av sina födslar. Just detta pratar vi inte så ofta om. Ord som vårdkultur och vårdmodell hamnar lätt i skymundan – och vi lever i villfarelsen om att alla som arbetar inom vården jobbar evidensbaserat till 100 %. Men det finns mycket annat som styr hur vi jobbar med födande. Våra känslor styr. Våra egna rädslor styr. Vår tilltro till medicinteknik styr. Vår bristande tilltro till kvinnors kroppar styr. Våra vanor styr. Våra ritualer styr oss. Vår vilja att alltid vara en del av gruppen styr.

Det kan kännas väldigt främmande att tänka så. För något av det svåraste att få syn på är just det egna agerandet. Att det inte uppstår i ett vakuum utan alltid i en kontext. Ibland behöver man därför flytta tyngdpunkten från ett ben till ett annat för att få syn på sig själv och sina vanor.

Okej men vad har allt detta med en doulautbildning att göra?

Jo, för en doulautbildning handlar om att ställa sig på det andra benet – att få syn på födandet från det här andra hållet, det som vår kultur har kommit att lägga väldigt lite fokus på. Det är en perspektivförskjutning, att erkänna de andra dimensionerna av födandet som viktiga påverkansfaktorer.

  • Det handlar om att lära sig om födandets dynamik: hur kropp och känslor samspelar under en förlossning. Att trygghet, precis som rädslor, smittar.
  • Det handlar om relation – att bygga relation och vara stöd på någon annans resa. Resan genom graviditet och förlossning. På den resan spelar allting roll för den som föder: relationen till den egna kroppen, relationen till sin partner och familj, relationen till vården. Tilltro, tillit eller bristande tillit är centrala begrepp. Hur skapar och bygger man tillit? Att lyssna och samtala är en nyckel för att komma framåt. Så stödets olika dimensioner: känslomässigt stöd, fysiskt stöd, stöd genom beröring och närhet, verbalt stöd.
  • Det handlar om att lära sig att jobba med empowerment som ett viktigt verktyg. Jag tycker att det engelska ordet är bättre men på svenska så översätts det till ”egenmakt” eller ”bemyndigande”. Att stärka kvinnor inför födandet. Saker som sägs spelar roll. Ord kan vara avgörande.
  • Tricks of the trade. Konkreta övningar för hur man kan stötta genom smärtlindrande tekniker, massage, förlossningsställningar, rörelse, sjalteknik.

Essensen är att det mellanmänskliga spelar roll. Kanske spelar det många gånger den allra största rollen? Därför är en doulautbildning något för alla som vill fördjupa sig inom detta.


Födelsedag på en långfredag

Idag är det 17 år sen som jag blev mamma för första gången. Vi har precis firat vår älskade förstfödda. Tårttallrikarna står kvar på bordet. Det känns bara bra – men känslan är märklig: jag och mitt barn växer ifrån varann samtidigt som vi sakta växer närmare varann fast från ett annat håll. Bilden av barnet blir suddigare och suddigare medan bilden av en annan person träder fram med allt skarpare kanter. För mig har det varit en prövning att bli tonårsmamma. Från att känna att jag äntligen ”fattat grejen” som förälder till att känna mig helt lost igen. För att bli tonårsförälder är att bli sårbar på ett helt nytt sätt.

Många barn i olika åldrar kräver en hel del. Men det finns en sån särskild dynamik i storfamiljen som jag önskar att fler fick uppleva. Det är – när det är som bäst – en härligt svängig tur på ett maffigt hav med magnifik utsikt åt alla håll. För mina barn är det så självklart att vara omringad av sina syskon. Och det är fint att se. För vi kunde ju ha valt ett helt annat liv.

I mitt andra liv så vore det lite mer ordnat och städat. Där finns mindre disk och färre sopor att behöva bry sig om. Det blir inte heller lika mycket högar och alla leksaker försvinner inte in under soffan.

För det är priset man får betala för en stor familj. Att ibland – ofta – kör allt ihop sig. Men sen, utan att man riktigt förstår hur det gick till, så klarnar sikten igen.

Grattis Miriam! Och grattis till alla föräldrar som får se sina barn och barnbarn bli stora.

Fiskelycka på Åland med morfar sommaren 2016


förlossningsbrev

Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Photo by jules.a on unsplash

Jag ställde följande JA och NEJ – frågor till mina följare på instagram.

  • Skrev du ett förlossningsbrev? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Hjälpte den processen dig på något sätt? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Tog personalen hänsyn till ditt förlossningsbrev? 64% svarade JA och 36 % NEJ

Även om detta inte är en vetenskaplig undersökning så tycker jag att de här svaren visar på någonting. Att här finns det något att jobba med! Det positiva är att så många ansåg att processen hjälpte på något sätt. Och en majoritet svarade att personalen tog hänsyn till förlossningsbrevet vilket också får ses som positivt. Men här finns det en förbättringspotential. Jag fick flera meddelanden från följare som var besvikna över att deras förlossningsbrev och önskemål inte tagits på allvar av förlossningspersonalen, att önskemålen viftats bort som något oviktigt. Sånt gör mig ledsen. Jag tänker att alla vi som jobbar med födande måste ta den enskilda kvinnans ord och önskemål på allra största allvar. Ibland kanske det också innebär att vi behöver jobba lite med oss själva.

Du kan påverka mer än du tror

En del verkar tro att det är något förmätet med att skriva ett förlossningsbrev, att våga ta plats med sina önskemål och våga sikta högt. Men jag vill utmana den tanken. Det är inte alls en dum idé att göra anspråk på sin förlossning. Men att göra anspråk ska inte missförstås som att det går att rita en detaljerad karta över sin egen förlossning. Det går aldrig att veta precis hur en förlossning kommer att bli! Men det betyder ju inte att det inte alls går att påverka vad som kommer att hända under förlossningen.

Du kan påverka mycket mer än du tror. Men för att på riktigt kunna påverka behövs ofta en kunskap om de egna behoven. Först efter att du har visualiserat din drömförlossning så kan du börja fundera över hur du ska komma dit. Om det överhuvudtaget är möjligt. Så missa inte den andra biten – att fundera över ”huret”. Om din drömförlossning är en vattenfödsel med favoritmusik i bakgrunden, med en barnmorska som du redan känner och din bästa vän som stöd, ja då är det där du ska börja. Vad kan krävas för att du ska kunna komma dit? Är det möjligt? Erbjuder sjukhuset du ska föda på vattenfödslar? Finns det möjlighet att lära känna barnmorskan? Oftast inte. Det kan krävas viss ansträngning för att en drömförlossning ska gå i uppfyllelse. Men jag har själv varit med på flera sådana förlossningar och de har lärt mig hur viktiga drömmar kan vara. Allt arbete som läggs ner på att få till en så bra förlossningsupplevelse som möjligt har du igen. Jag skulle säga att det alltid är värt besväret.

Anna skrev ett förlossningsbrev som hon aldrig lämnade över, något hon senare kom att ångra:

”För att där och då kände jag mig så trygg i mig själv med tillit till kroppen och trodde inte det skulle påverka så mycket. Känslan då var att det var irrelevant. Kändes lite dumt också att överlämna. Men känslan stämde klart inte med verkligheten eftersom personalen påverkar förlossningen en hel del. Det var inte ett beslut med min rationella hjärna utan mer känslan jag hade under förlossningen pga processen, hormoner och sådant. Men jag ångrade det i efterhand och önskade jag hade bett min partner överlämna det.”

Milli Hill beskriver det bra i sin The Positive Birth Book, jag citerar:

Why not having a plan is not a good plan

”This defeatist approach is disempowering. It encourages people who might normally read, research, think hard and make lists of their lists to instead lie back and let and let the whole birth thing just wash over them. But while ”going with the flow” might feel like a plan in itself, it isn’t – it’s just being passive and handing over the reins to somebody else. Of course, in an ideal world, you could argue, we wouldn’t need a birth plan. In an ideal world, we’d all have a relationship with our midwife and she’d spend time getting to know us in our pregnancy and coming to a unique understanding of the kind of birth we want. And in an ideal world, you could also argue, women wouldn’t need to write in their birth plan that they want things like optimal clamping and skin- to skin, because they get it as standard. But – sorry folks – this is not an ideal world.”

Det är stärkande att skriva ett förlossningsbrev

Eftersom de flesta i vårt samhälle inte alls ges möjlighet att lära känna sin barnmorska i förväg och kanske kommer in på sjukhus mitt under ett brinnande värkarbete – då när det knappt går att få fram ett ”hej”, så kan förlossningsbrevet täcka iallafall en liten bit av det kommunikationsglapp som uppstår. För även om personalen är van vid födslar och generella experter på födande så är det inte experter på just dig, dina behov och DITT födande. Glöm inte det.

Den medicinska biten finns ofta med i journalen i den sammanfattning som barnmorskan på mödravården gör. En del av dina önskemål kan få plats där. Men missa inte chansen att helt fritt från yttre påverkan skriva ner ditt eget brev! Tänk dock på att försöka hålla det så koncist som möjligt. Långa essäer finns det inte tid för personalen att läsa i dagens förlossningsvård. Och din partner eller en annan stödperson kan få i uppgift att överlämna förlossningsbrevet så att du slipper. Tryck upp några ex så att du har ett till alla. Och om du har en lamineringsmaskin hemma – varför inte laminera förlossningsbrevet? Det skulle jag göra.


Vad gör doulor som är så bra?

Vad gör doulor som är så bra?

Nästa helg har vi vår avslutande helg på den första omgången av Föda med stöd doulautbildning. Att börja utbilda doulor är något av det roligaste och mest meningsfulla jag har gjort. Jag vet att doulor spelar en helt avgörande roll för många födande och att det kommer vara så under lång tid i Sverige.

Fenomenet med doulor sticker en del i ögonen. Att enstaka doulor provocerar är ju inget konstigt, precis som enstaka barnmorskor eller läkare kan provocera eller irritera någon så kan doulor göra det. Men för vissa är själva fenomenet med doulor provocerande och det intresserar mig. Jag tror det är för att doulor förkroppsligar det där som den konventionella vården ofta går bet på. Att erbjuda födande ett individanpassat, kvinnocentrerat och kontinuerligt stöd under graviditet och födande. Doulor jobbar aktivt och väldigt initierat med empowerment och kan erbjuda en kontinuitet som den konventionella vården sällan kan erbjuda. Doulor bygger relation och den relationen är själva förutsättningen för stödet under förlossningen. Att inte bara markera närvaro utan också vara känslomässigt närvarande under en hel födsel.

För många barnmorskor som vill arbeta relationsbaserat och ge kontinuerligt stöd – one to one under förlossningar – för dem kan doulor väcka sorg. Doulor förkroppsligar då det där som barnmorskor tvingas göra avkall på för att verksamheten kräver det. Jag tror att många barnmorskor tänker att om bara barnmorskan skulle tillåtas göra sitt jobb bättre så behövs inte doulor. Att doulor är istället för, något som nöden kräver. Jag vill utmana den tanken. Eftersom jag tror det är att underskatta doulans roll.

Att doulor idag så ofta blir istället för annat stöd är ju för sorgligt, men knappast doulors fel. De flesta som arbetar med födande önskar sig inget hellre än att alla kvinnor ska vara garanterade ett kontinuerligt barnmorskestöd under sina födslar. En stark barnmorskeprofession med betoning på midwifery är nödvändigt för allt birthwork och det blir torftigt för alla när barnmorskeprofessionen sakta urholkas.

Men jag blir på min vakt när jag hör barnmorskor och andra professioner inom kvinnovården vara kritiskt inställda till doulor som fenomen. Eftersom jag ofta tycker det säger mer om dem än om doulorna. Vem jobbar vi för? Kvinnan. Om kvinnor vill ha doulor med på sina födslar, vem är jag att sätta mig emot det? Är det känslan av att vara ALLT för någon som berusar. Och om doulor behövs så kan inte jag vara allt. Eller utmanar doulan ibland lite av maktförhållandet i ett födelserum? Med sin blotta närvaro så förskjuts en bit av makten tillbaka till kvinnan. Eller blir det kulturkrock mellan olika sätt att vara i födelserummet – olika sätt att se på födandet?

Att doulor erbjuder sina tjänster för pengar blir lätt en svårsmält politisk fråga. Doulor kostar pengar och är därför inte automatiskt för alla. Sant. Men då gäller det att bena lite i vad det är som egentligen provocerar. Är det att doulor tar betalt för sina tjänster som provocerar? För det tror jag nämligen att många oreflekterat irriterar sig på. Och då undrar jag – varför skulle inte doulor ta betalt för sin tid och sitt arbete? Vidare, blir arbetet som görs ”mindre värt” för att det är en privat tjänst? Det finns, tror jag, ett gammalt sunkigt ideal som spökar här: att kvinnligt kodat stöd, känslomässigt engagemang och omvårdnad aldrig ska gå att köpa sig till, att det helst ska vara gratis och bygga på ideell grund. Doulor som jobbar gratis och självuppoffrande ses kanske som lite ädlare än de som tar betalt. Men doulor som jobbar ”gratis” måste tjäna in sina pengar någon annanstans eller bli försörjda av en välbetald partner.

Och då kommer vi in på något ännu mer politiskt känsligt. Ibland hojtas det nämligen: – Doulor borde anställas av regionen! Men om doulastödet bakas in i den regionfinansierade vården, in i systemet, ja då förlorar doulor hela sin självständighet i förhållande till vården och kommer med all säkerhet knuffa ut andra professioner som arbetar med födande. Att anställa ”billiga” doulor för att kunna hushålla ännu mer med de så åtråvärda barnmorskeresurserna, vem skulle det vara bra för?

Kan det vara så att det finns ett värde här – det kontinuerliga både fysiska och känslomässiga stödet till födande – som vi i vår förlossningskultur ännu inte har lyckats baka in i den basala vården runt födande. Just för att vi inte värderar den tillräckligt. En pusselbit vi inte riktigt får in i pusslet. En pusselbit som svävar fritt. Och så länge vi inte förstår oss på dessa behov i tillräckligt hög utsträckning så kanske den här ”doulastenen” kommer skava i vissa skor. För marknaden styrs av konsumenten och inte tvärtom. Utan efterfrågan – ingen marknad.

Doulor har jour dygnet runt i flera veckor för varje födande. Jouren är en helt nödvändig del av alla doulaskap. Det är att underkasta sig någon annans behov att gå på jour. Du blir väckt mitt i natten. Behöver bryta taffeln mitt i fredagsmyset. Du behöver gå från kalaset till en förlossning. Du behöver ringa in en barnvakt med kort varsel. Jag tror därför att vi måste spana in vad doulor gör som är så bra för födande. Istället för att bli irriterade så behöver vi med intresse studera fenomenet och fråga oss – nyfiket – vad det är som gör det här till ett vinnande koncept.


Den första tiden med barn

Du som redan är förälder, hur minns du den allra första tiden med barn? Själv minns jag den allra första tiden med barn som att ha hamnat i ett nytt och främmande land. Det var andra dofter, andra smaksensationer – jag kände plötsligt saker på ett annat sätt. Nånstans hade den stora kärleken slagit rot i mig och samtidigt öppnat för en ny och oändlig sårbarhet. När jag hör musiken som jag spelade de allra första veckorna (Cesario Evora) så kastas jag tillbaka till det där andra landet. Om jag skulle beskriva den första tiden med ett ord så skulle det bli ordet skör. Det tog flera veckor för mig att känna mig lite mer självklar i det nya. Förälskelsen i mitt barn var total och stark men inuti mig var det skört och transparent som tunt papper. När mitt barn skrek och ville amma på natten så satte jag mig spikrak upp på en stol eftersom jag lärt mig att hon behövde få rätt tag om bröstet. Det var så obekvämt och omysigt som något kunde bli. När det plötsligt började läcka mjölk ur mina bröst efter någon vecka så kände jag mig främmande inför mig själv: ett däggdjur jag inte valt att bli. Däggdjuret hade valt mig.

Det var en krock mellan den kultur jag levt så länge i och det här nya landet som jag plötsligt hade hamnat i. Världen som den var för bara en vecka sen fanns inte kvar.

Mitt lilla barn behövde mig ständigt. Det var svårt att komma ifrån och ta en dusch. Mina egna behov fanns nu hela tiden på andra plats, mitt barn hade gått in och knipit förstaplatsen. Jag var ung när jag fick mitt första barn och det gjorde att jag växte upp och blev vuxen ihop med henne. Det finaste var att för henne så dög jag så bra. Jag var precis allt det hon behövde.

Här andra röster om den första tiden med barn:

För mig var första tiden med första barnet det mest överväldigande jag har varit med om. Nu vet jag att det fanns odiagnostiserad npf i botten också, men det visste jag ju inte då. Jag har alltid haft ett stort behov av autonomi och av att kunna planera. Jag visste ju i teorin vad bebisar har för behov och att de förändrar saker, men jag fattade det inte förrän jag hade ett litet barn som ville tillbringa all sin tid på min kropp och sket högaktningsfullt i mina planer och föreställningar. Hur hanterar man kombinationen av en primal, nästan fysiologisk drift att uppfylla bebisens alla behov och ett desperat behov av autonomi? Det går inte. Det kändes som om jag hade förvandlats till ett djur. Det kändes som om jag levde i något som skulle pågå för evigt. Jag var i chock över hur liten betydelse rationella resonemang plötsligt hade. Kuratorn på BVC screenade mig och konstaterade att jag inte var deprimerad, och det tror jag inte heller att jag var. Jag var bara i chock över hur totalt mina känslor och instinkter gentemot bebisen slukade allt annat. Ingen förstod, föreslog bara strategier som aldrig fungerade. Den bifogade bilden symboliserar så starkt den tiden för mig. 

Rebecka

Jag har haft två fruktansvärda graviditeter med hyperemesis gravidarium och kopplat till det mått mycket psykiskt dåligt (jobbigt med första och mycket värre med andra). Så efter förlossningarna har det båda gångerna känts som att livet kommit tillbaka, jag har mått fysiskt väldigt bra och kunnat äta direkt. Efter första hade jag så mycket energi efter förlossningen och ville så gärna att livet skulle bli ”som vanligt” då jag längtat efter det hela graviditeten, så jag körde på och ställde klockan på morgonen, gick upp och duschade, sminkade mig och städade. Lägenheten har nog aldrig varit så fräsch. Och det kändes så härligt att allt var tillbaka till det normala. Men ganska snabbt tog småbarnslivet ut sin rätt, amningen strulade, bebis hade gulsot och blev tvungen att väckas för att bli matad, han ville aldrig ligga ner och jag kände snabbt att min kropp inte var min egen igen. Den känslan jag så desperat behövt efter den jobbiga graviditeten.

Jag är helt säker på, såhär i efterhand, att det dåliga måendet under graviditeten övergick till en postpartumdepression som aldrig riktigt fångades upp. Jag är sjuksköterska själv och hade ju inte det jag tyckte var de ”klassiska” depressions-symtomen. Jag kände mig inte deprimerad och kände en enorm kärlek till mitt barn direkt. Men jag fick också panik av tanken på att vara ensam med honom, mest för att jag inte riktigt kunde kontrollera mina egna känslor när han var så ledsen. Jag grät mycket och var väldigt trött, det kändes inte alls kul att ha en bebis även om jag älskade honom över allt annat. Trodde helt enkelt inte att bebislivet var för mig, det blev bättre när han närmade sig ett år och jag tyckte att det blev mer och mer roligt att vara förälder.

Med andra var jag beredd på att jag inte skulle njuta av första tiden med bebis. Jag mådde ännu sämre (både av hyperemesisen och fick vara inlagd flera veckor, samt sämre psykiskt) och denna gång fick jag mycket hjälp, bland annat SSRI (antidepressiva). Jag kände inte att medicinen hjälpte så mycket under graviditeten men vi bestämde att jag skulle stå på dem tills bebis var minst 6 mån. Efter att bebis kommit fick jag den där underbara energikicken och kände mig helt hög på livet! Bebis var en otroligt lätt unge som sov och åt samt gillade att ligga själv då och då. Jag var hela tiden beredd på bakslaget, precis som det blivit med första och tog det lite försiktigt. Corona gjorde att vi var mycket hemma och inte träffade så många. Vi hade också planerat annorlunda den här gången. Vi var båda föräldralediga och hemma tillsammans i tre månader, vi flaskmatade och efter 3,5 månad började vi båda jobba varannan vecka.

Och bakslaget kom aldrig!! Inte tvåbarnschocken heller. Jag har aldrig varit såhär lycklig och känt mig så tillfreds med livet. Jag älskar bebistiden denna gång! Hon är nu snart fem månader och jag kan inte må bättre. Enda smolket i lyckobägaren är att min man istället fått en depression efter att dottern föddes. Han hade det så jobbigt också under min graviditet och jag tror att han nu kan ”släppa ut” allt det. Lite tråkigt men jag tänker att det är tur att jag mår så bra och att det är min tur att stötta honom nu.

”Första tiden med mitt första barn var som en dröm!”

Första tiden med mitt första barn var som en dröm! Hon var så självklar i allt hon gjorde, det var så enkelt att bli mamma! Amningen funkade klockrent och hon sov, åt och var nöjd. Lite kvällsoro ett tag men vi kände att vi hade det oförskämt bra. Jag valde att vara mycket för mig själv, det kändes rätt. Ville inte umgås med någon, lilla mini som hon hette i tre månader var solen jag roterade runt. Vi fick snabbt ett fint band som håller sig starkt än idag 10 år senare. Min andra dotter föddes 22 månader senare. Vilken skillnad allt var. Jag blev omkullkastad.. totalt! Amningen fick vi inte till och ombads börja med ersättning tidigt. Såriga bröstvårtor. En bebis som var sååå missnöjd, hon bara sov korta stunder och skrek väldigt mycket. Tog hjälp av Amningshjälpen men det hjälpte faktiskt inte alls. Hade önskat så mycket mer från både dem, förlossningen och BVC under denna tiden. Förlossningen uttryckte att ”jag var som gjord för att föda barn” och BVC sa att barn skriker.. men hon slutade…inte skrika på 8 (!!!) månader, å vi fick ingen hjälp annat än att jag skulle se över min kost, ge henne ersättning och stå ut.. slutade med att jag kraschade.

Jag sov ju inte, och liten blev rund som en boll av all mat hon fick. Idag är hon en stark, pigg, nyfiken och otroligt glad sjuåring. Men det har satt djupa hullingar i mig som jag fortfarande får jobba med. För att inte känna mig som en misslyckad mamma det första året med henne.. även om jag som nybliven tvåbarnsmamma ”skulle” ha koll på hur det var att vara förälder så var det nåt nytt att bli mamma till just henne. Nä, besviken på bemötande, förutfattade meningar och att ingen såg mellan raderna att jag höll på att gå under av trötthet och otillräcklighetskänslor. Är mest besviken på min före detta man som valde att jobba natt under denna tid så jag var helt själv om allt… men vi är starka nu! Vi är trygga och har otroligt starka band jag å mina tjejer! De är fantastiska och jag är lycklig.

Att vilja lämna tillbaka

Första tiden så hade jag en kraftig känsla av att vilja ha det som innan. Att jag ville lämna tillbaka honom.. Även fast jag älskade honom enormt mycket direkt. Känslan av ett ansvar som aldrig tog slut var överväldigande. Men helt plötsligt en dag någon månad efter att han fötts så tänkte jag ”jag har inte känt den där stressen på ett tag nu”

Glädjespeed

Kände starkt glädjespeed och minimalt behov av sömn första dagarna. Vi dök ner i bebisbubblan och gosade mycket hud mot hud. Hade en euforisk känsla i kroppen första månaden, beröring var extremt välbehagligt. Var djupt tacksam och stolt över min kropp! Förvånades över känsligheten för kommentarer från hälso- och sjukvårdspersonal, blev osäker även fast jag kände till fakta (är barnsjuksköterska och jobbade då på bvc). Min syster och mamma gav mig den empowerment och den pepp jag behövde.

”Allt var magiskt första tiden”

Jag tyckte allt var helt magiskt första tiden! Jag hade en riktigt tuff förlossning, vår dotter föddes tittandes mot stjärnorna och hon vägde 4130 gram, jag fick en andra gradens bristningsskada.
Vi lämnade 8 timmar efter förlossningen, efter första ronden.
Allt föll sig så otroligt naturligt! Allt från amningen till att läsa hennes signaler. Hon var ett otroligt nöjt barn, gick aldrig ner i vikt utan endast upp. Hon hade ökat 500 gram första veckan.

Jag sov knappt men det påverkade mig inte just, hade energi ändå.
Allt var underbart, det var som om jag hade väntat på henne hela livet.

12 dagar efter BF kom hon på min 30-årsdag, 30 minuter efter min egen födelsetid.
Jag litade så otroligt mycket på mig själv och kände mig så trygg i min nya roll som mamma, påverkades inte av andra åsikter om hur ofta jag ammade, att jag bar henne i sjal mest hela dagarna, att jag skulle ”skämma bort henne med närhet”… Jag är lika förälskad i att vara förälder idag, tre år senare, som jag var när hon kom till världen.