Lycka

Lycka

Nils några timmar gammal

Lyckan är så stor just nu. Kanske är det för att han är mitt sjätte barn. Jag vet vilken ynnest det är att få vara med om det här stora igen. Få föda ut ett friskt barn på mina villkor. Allt gick bra. Han var så levande och vaken från sin allra första stund med oss.

Tänk att återigen få snusa på ett mjukt och fjunigt bebishuvud som luktar fostervatten, järn och vanilj. Jag känner mig varken fången eller låst. Längtar inte bort nånstans. Känner mig bara innesluten i en varm bubbla av kärlek och vill hinna njuta så mycket jag kan eftersom jag vet att den här tiden inte kommer tillbaka.

Det var värt allt.

Två storasystrar och mormor

Han vill bara amma och vara nära just nu. Och jag verkar vara hans absoluta favorit. Men syskonen och pappan går också bra. Förändringen är nog störst för Hanna som har varit vår minsting så länge nu. Hennes första blick på honom och man kunde ana en viss skepsis: Vem är det egentligen som har kommit och tagit min plats i familjen?

Jag sitter i mitt hörn av soffan och känslan är som tystnaden efter ett vulkanutbrott. Att just ha gått igenom en så stor förändring. Anspänningen och laddningen av att vara gravid som precis har värkt ur mig. Nu har jag gått iland igen och min kropp känns som varm mjuk sand på en strand. Det droppar tunga droppar av nektar från mina bröst. Växtnäring åt honom.

Nils.


Affirmationer och förberedelser inför förlossningen

Förberedelser och affirmationer inför förlossningen

Just nu befinner jag mig i ett tillstånd där jag har svårt att få fram skarpa analyser och tankar i text. Inte för att jag har gått och blivit dum utan kanske för att min kropp tar plats och förbereder sig inför förlossningen. Hormonet progesteron och beta-endorfin stiger nu vilket jag tror bidrar till ett slags lugn och inåtfokus. Jag är inte ”där ute” längre utan här inne. Den senaste veckan har min ”nesting-instinct” slagit i taket. Soffan i vardagsrummet är full av kuddar och täcken och när det ringer på dörren blir jag nästan lite paranoid. Vem är det nu som kommer och inkräktar?

Bokade besök går bra. Men spontanbesök där min tillvaro liksom ska ta ett skutt åt ett håll jag inte planerat klarar jag inte riktigt just nu. Igår när jag skar lök råkade jag skära mig i fingret och då kom både tårarna och blodet. Jag är visst ganska blödig och lättirriterad just nu.

Foto: Elin Cullhed

Men i fredags kom min syster förbi med lite lunch och det var supermysigt. Hon tog ett episkt foto av mig i soffan. Visst ser jag höggravid ut?

Ja just nu är det olidligt spännande. Min yngsta dotter som känner på sig att det börjar dra ihop sig pratar mer och mer om sitt syskon. Hon säger: Den ska åka rutschkana ut genom snippan! Jag har ingen aning om varifrån hon har fått det uttrycket men jag tycker det är riktigt roligt. Att bebisen ska ut genom snippan har jag förklarat eftersom hon undrade hur den skulle komma ut. Men rutschkana var ju en ny variant. Jag hoppas att det blir en riktigt härlig vattenrutschkana isåfall.

Varsågod: du får några bilder och affirmationer inför förlossningen

Nu tänker jag nog inte skriva så mycket mer här på bloggen innan förlossningen. Vi får ses på andra sidan helt enkelt. Men jag vill dela med mig av några affirmationskort som jag satt och pillade med för någon vecka sen.

Den här bilden ska illustrera förflyttningen från den rationella ”tankehjärnan” till känslohjärnan – den som vi föder med och som är en del av det limbiska systemet. Det är där vi får tillgång till våra instinkter i födandet.

Den här bilden får symbolisera det universella i att föda barn. Vi är aldrig ensamma i födandet även om det är lätt att tro det eftersom vi har gömt undan födandet på institution i vår kultur.

Havet det mäktiga. Organiskt, lite läskigt men också väldigt trösterikt. En naturkraft som det inte går att värja sig emot.


Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Föda barn under en pandemi

Att kvinnor får föda i trygghet idag är lika viktigt som för ett år sedan

Birth Rights Sweden släppte för ett tag sedan en rapport om att föda barn under pandemin. Den kan du ladda ner och läsa här. Om du ska föda barn alldeles strax och känner dig orolig så kanske du ska avstå från att läsa rapporten eller det här inlägget just nu. Det kan nämligen väcka en hel del känslor.

Själv gråter jag när jag läser rapporten. Det berör mig djupt att födande kvinnor och deras partners har behövt betala ett så högt pris i samband med pandemin. Man får en känsla av att det mest varit besvärligt att hantera födande och deras nyfödda på sjukhuset under den här tiden. Så många som har känt sig ensamma i den sköra och sårbara stund av livet, då när man kanske behöver känna sig som mest omringad av stöd och kärlek.

Såhär skrev jag om det trubbiga i att försöka bedöma födande kvinnors individuella behov av vård och stöd utifrån generella yttre kriterier:

Inte alla kvinnor som föder får regelbundna värkar. Värkmönster är lika unika som det finns unika kvinnor på den här jorden. Vad ”fyra centimeter öppen” egentligen betyder varierar på precis samma sätt. Om det är något som fynden vid vaginala undersökningar befäster i ett förlossningsrum så är det vem som äger mest makt i rummet. Under pandemin har det blivit mer påtagligt än någonsin. Kvinnor har behövt underkasta sig vaginala undersökningar för att få tillgång till viss vård, till en viss typ av stöd – till att slippa behöva vara ensamma i rummet. Någon annans subjektiva bedömning av antalet centimetrar har många gånger fått avgöra om partnern äntligen kunnat kliva ur bilen och komma och vara med under förlossningen. På samma sätt har antalet centimetrar fått avgöra om kvinnan måste fortsätta vara ensam under igångsättningen eller om hon nu bedömts vara i ”aktiv fas” och kan få komma i åtnjutande av lyxen att ha sin partner eller stödperson med sig vid sin sida.

”Doulan får komma när hon är fyra centimeter öppen”.

En fras som plötsligt har tett sig helt rimlig. Varför då? En omföderska kan ha mindre än en halvtimme kvar av förlossningen när det är fyra centimeter öppet. Och antalet centimetrar behöver inte säga något om kvinnans eget behov. Det bästa sättet att ta reda på vilket behov av stöd hon har är att lyssna på henne. Ibland behöver vi påminna varann om att kvinnor har rätt att avstå vaginala undersökningar. Även under en förlossning. Även om den äger rum under en pandemi.

Här några röster om att föda barn under en pandemi:

På mitt instagramkonto trillade det in några vittnesmål på temat:

”Jag födde mitt andra barn i november 2020. Hade ett enormt tryck nedåt under värkarna hemma och åkte in till förlossningen, min man blev såklart nekad att komma in och jag var ”bara” 4 cm öppen och fick därmed inte vara kvar.. Då förlossningen med första barnet var komplicerad så fick jag komma till patienthotellet , hann bara in genom dörren då jag kände att barnet höll på att ”glida” ur mig.. vi vände och min man sprang med rullstolen till förlossningen men blev åter nekad att komma in. Väl inne på rummet så var huvudet framme och barnet föddes 10 min efter.. Hela situationen var så stressande, ibland önskar jag att jag hade fött hemma på golvet , hade varit mindre stressande att veta att ambulans var på väg än som det nu blev. Kändes som att vården ”ägde” min förlossning..”

Usch ja, det var nog det jobbigaste med min andra förlossning. Jag är superkänslig för intryck och får adrenalinpåslag vilket gör att jag skakar och fryser och det tar lång tid tills jag kommer till ett lugn igen. Jag födde dessutom relativt snabbt första gången så när det väl var dags att åka in och föda mitt andra barn fick jag gå upp själv på förlossningen, prata, ge ID, ta värkar och lägga mig för en undersökning för att min man skulle få komma upp. Jag hade tur och var öppen 4 cm, fick ta min telefon, pausa för värk, ringa min man, pausa för värk, be han komma upp och sen vänta. Jag blundade och försökte slappna av och få bort alla intryck men det var svårt. Vilken lättnad när han kom upp och kunde släcka, ge förlossningsbrev och sen hjälpa mig att slappna av igen. Fruktansvärt. 10h senare, när vår bebis var ute kände vi oss dessutom stressade över hur mycket tid vi skulle få tillsammans innan jag behövde åka upp till BB och min man åka hem. Trots negativt corona svar på snabbtest fick han inte ens följa med upp och låta mig duscha i lugn och ro innan han åkte. Han fick inte ens hjälpa mig upp med väskorna. Usch.

”Med barn två ville jag de skulle undersöka mig för att kolla hur långt gången jag var (blev igångsatt) men de ville inte. Trots regelbundna och täta värkar så fick min partner inte komma dit för jag var inte tillräckligt smärtpåverkad. Tillslut bröt jag ihop och de lyssnade som tur var och min partner fick komma. Kändes så fel att de ville de skulle synas mer på mig när jag jobbade för avslappning och andning. Man kan ju föda barn utan att skrika. Och jag är glad jag lyckades hitta bubblan av lugn igen och utöver detta fick en riktigt fin förlossning.”

Hade precis den upplevelsen vid förlossningen med min andra dotter för 2 veckor sedan. Kom in på förlossningen, min man får inte vara med pga covid – känner mig oändligt ensam med fruktansvärda värkar och upplever att personalen inte ser mig. Undersöks efter en stund- ”bara” 5 cm öppen. BM förklarar att ”bara för att din första förlossning var snabb behöver det inte betyda att denna också blir det”. Blir nedslagen och känner mig ännu mer otrygg, vill inte vara där – särskilt inte ensam. Efter 30 min på förlossningen får min man äntligen komma upp – 15 min senare föds vår dotter. Hade så önskat att han fått vara med hela vägen, hade en snabb första förlossning och konstaterad vattenavgång några timmar tidigare – samtidigt öppnade nattklubbar och människor trängs i köpcentrum men pappan till barnet får knappt vara med på förlossningen 😔

”Been there! Fast innan covid. Sommaren 2019. Igångsättning, vattnet togs. Pang! 6 cm öppen. Några minuter senare ”Nu tror jag att hon kommer”, lyckas jag få ur mig. Till svar: ”neeej, det är låååång tid kvar!”.. Jag får en monstervärk med urmoderns vrål som resultat, personalens stressnivå då när de hör att det är en krystvärk jag har. Då blev det brått i rummet.. PANG, sen vad hon ute. Tillåt mig påminna att detta var mitt fjärde barn som skulle födas. Ingen trodde på mig förens barnets huvud låg vid öppningen… helt sjukt. Istället för stödet i MINA känslor så blir jag nedtryckt likt ”lilla gumman” och får ta mig igenom det ensam, för att de väljer att klistra sig fast vid centimetrar och tid, istället för att lyssna på mig… ”

Det minsta vi kan göra är att lyssna på de här kvinnornas egna upplevelser och berättelser. Kanske är det oförutsägbara, ja alla de individuella variationer i värkmönster, öppningsgrad och födande något som vi generellt behöver börja ta mycket större hänsyn till inom förlossningsvården?

Tack Birth Rights Sweden för det arbete ni har lagt ner på att lyfta de här berättelserna om att föda barn under en pandemi.


Doulautbildning sjalteknik

Nyfiken på att bli doula? Välkommen till vår doulautbildning i vår

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster.

Så. Nu är höstens omgång av doulautbildningen ”Föda med stöd” färdig. Det blev en intensiv helg med ett maxat program. Vi vill ju hinna med så mycket som möjligt! Utan att det ska kännas alltför stressigt såklart. Ja, vi är medvetna om att två helger eller fyra dagar är knappt om tid. Vi skulle inte ha några problem att förlänga utbildningen både en eller till och med två helger till, men då skulle utbildningen också behöva vara dubbelt så dyr. De flesta doulautbildningar som finns i Sverige idag ges i form av två helgkurser med självstudier däremellan. Jag ser det som att en process initieras och efter avslutad utbildning har du fått det som du behöver för att kunna ta dig an ditt första doulauppdrag. För trots allt så hinner mycket hända på den korta tiden. Och vi finns kvar som stöd även efter avslutad utbildning, då när nya frågor ofta dyker upp.

Doulautbildning sjalteknik
Oxytocingungan

Framtidens doulautbildning i Sverige?

Men vem vet, kanske kommer vi gå mot ännu längre doulautbildningar i framtiden. Eftersom en sån här utbildning handlar så mycket om det mellanmänskliga stödet och faktiskt inte fördjupar sig i det rent medicintekniska (eftersom doulor inte tar medicinskt ansvar) så är det inte alldeles självklart hur lång en doulautbildning behöver vara.

Något som blev tydligt för mig under den här avslutande doulahelgen var iallafall hur många frön man hinner så på kort tid. För det är en alldeles särskild energi som uppstår när man tryggar ett rum och tillåter samtalet om födande att ta plats. Då väller det fram både sorg, förundran, ilska, nyfikenhet och den där glöden. Åh, när jag ser den där särskilda doulaglöden väckas till liv blir jag lite gråtmild. Jag vet nämligen hur ihärdigt och hur länge den kan hålla i sig.

Ja jag kände mig faktiskt lite blödig och sentimental efter helgen… Kanske har det något med mitt höggravida tillstånd att göra månne? Såhär skrev jag på mitt instagramkonto efter helgen:

”Det är så häftigt att få vara med en bit på vägen och vara en del av den ”process” som ofrånkomligen tar vid när man anmäler sig till en sån här utbildning. Oavsett vilka förväntningar eller förkunskaper som finns där. Just det som är så häftigt. Själv gick jag ”min” doulautbildning med Lisel för precis fyra år sedan (väldigt höggravid då precis som nu) och för mig blev just den utbildningen en stor del av min egen process. Är övertygad om att platsen i mitt yrkesliv, den som jag befinner mig på nu, hade sett annorlunda ut utan den. För att inte tala om Lisels egen process! My God, hon är ju som en stjärnraket, nu ordförande i brukarföreningen Birth Rights Sweden. Oavsett vilken väg som NI väljer att slå in på nu så kommer den här platsen som vi möttes på alltid att finnas med på våra respektive kartor.”

Doulautbildning Föda med stöd
Höstens doulagäng! Ja hälften blundar men det är väl så det ska vara. Glada var vi iallafall!

Våra gästföreläsare på doulautbildningen

Vilka föreläsare vi bjuder in kan givetvis variera från gång till gång. Men under helgen så föreläste Lisel, Paola och Carolina.

Lisel Birth Rights Sweden
Lisel Naeslund

Lisel är doula, sjuksköterska (blivande barnmorska) och ordförande i brukarföreningen ”Birth Rights Sweden”. En ideellt verksam förening som vill sprida kunskap kring att gravida och födande har rättigheter.

Deras önskan är följande:

✔️Att saklig och opartisk information finns tillgänglig så att föderskor kan göra informerade val
✔️Att föderskor får det individuella stöd de väljer och har rätt till
✔️Att rätt vårdnivå erbjuds varje föderska
✔️Att olika vårdformer tillhandahålls av vården
✔️Att mer kontinuitet och samvård erbjuds av vården
✔️Att vårdpersonal är införstådd med den psykosociala/emotionella delen av födsloarbetet
✔️Att vården utgår från WHO:s riktlinjer, god vetenskap och beprövad erfarenhet

Lisel berättade om gravida och födande kvinnors rättigheter – och hur Birth Rights Sweden arbetar med detta!

Paola Oras

Paola

Vad beslutades egentligen på mjölkdroppekonferensen år 1907 i Bryssel? Och hur har rekommendationerna och vården av spädbarn sett ut de senaste 100 åren?

Paola Oras är barnmorska, forskare och lärare på barnmorskeutbildningen i Uppsala. Hon har bland annat undersökt hur amningsmönster ser ut hos spädbarn, det vill säga hur ofta och hur långa stunder barn ammar under ett dygn. Den vetenskapliga litteraturen på området är inte särskilt omfattande men den innehåller förbluffande olika resultat som behöver sättas in i ett större sammanhang för att bli begripliga.

Paola gör det hela lite mer begripligt. Att förstå hur det alldeles späda barnet fungerar och vilka medfödda behov som finns där är en nyckel för att kunna stötta blivande föräldrar under denna mycket speciella period i livet.

Carolina Sorabowska

Carolina

Carolina är doula och solomamma till två barn. Hon föreläser på vår doulautbildning om HBTQIA+ och ensamstående föräldraskap ur ett doulaperspektiv!
Under föreläsningen utgick hon både från sina egna och andras erfarenheter och berättade om smärta, stolthet, sorg, suveränitet och att få komma någon riktigt nära som doula. Mycket värdefullt.

Välkommen med din intresseanmälan till vårens doulautbildning!

Om du är intresserad av att gå vår utbildning så får du gärna anmäla ditt intresse till vårens omgång av Föda med stöd doulautbildning redan nu. En intresseanmälan är inte bindande utan betyder att vi återkommer till dig när platserna till utbildningen släpps. Vi kommer snart att öppna den riktiga bokningen men behöver först ordna med ett liite mindre krångligt system för hantering av anmälningar/bokningar.

Vårens datum är iallafall helgen den 23 och 24 april samt helgen den 14 och 15 maj! Vi kommer vara på samma ställe här i Uppsala och jag kommer nog behöva amma i lunchpaus. Kanske ses vi då?


Dags att summera 237 veckors graviditet

När det begav sig julen 2003

Det är några år av mitt liv som jag har varit gravid nu. Förra veckan, efter att jag skrivit min rapport från gravidvecka 105 så kom en våg av kraft över mig. Bara sådär. Jag kände mig så påfylld av energi och det gjorde mig lite kaxig. Känslan av att det här kan jag göra om. Blir det inte värre än såhär? Det var mäktigt att känna sig så oövervinnelig och kraftfull. Som en ballongfärd över ett stort och mäktigt landskap.

Känslan varade i prick en vecka innan någon stack hål på ballongen. Jag blev den höggravida fembarnsmamma jag är. Tung och stadig med fötterna på jorden igen. Trött, andfådd och med den där känslan av att bäckenet håller på att skruva sig loss från resten av kroppen. Min gång har blivit både långsam och vaggande.

Om jag blickar tillbaka

När jag tittar tillbaka på mina graviditeter så är det nog så jag skulle sammanfatta de här månaderna och åren. Känslan av att vara både i min fulla kraft och samtidigt i något djupt sårbart. Det är en dubbel känsla. Jag har nog haft de flesta gravidkrämpor man kan ha. Värst av allt har illamående och olika typer av smärtproblematik varit. Men den största förändring jag har gått igenom är ändå den psykologiska. Då när det begav sig, år 2003, kände jag mig ofta ensam. Jag läste till sjuksköterska och ingen av mina vänner var gravid eller fick barn samtidigt som jag. Jag försökte ett tag att låtsas som om ingenting hade hänt inuti mig, att allt var som vanligt och jag fortfarande var den jag var innan jag fick barn. Men det skar sig ofta. För med min första dotter trädde jag in i en ny värld och dörren tillbaka till den andra världen förblev stängd, hur mycket jag än låtsades som om den fortfarande var vidöppen.

Min ensamhet som ung och nybliven mor stressade mig och blev till en stor FOMO: fear of missing out. Jag tillät mig inte att hamna efter utan fick bättre resultat på alla mina tentor när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. Jag kände nog ett behov av att visa för omvärlden att jag fortfarande var någon att räkna med. Min dröm om att bli barnmorska var stark och jag lämnade in min c-uppsats, tog examen som sjuksköterska och födde vårt andra barn fem veckor senare. Vi åkte till Amerika och när vi återvände till Sverige hade jag redan en arbetsintervju inbokad på barnsjukhuset.

Några veckor efter intervjun började jag arbeta där och några månader senare blev jag gravid igen. Men då kom någonting ikapp mig och oss. Att arbeta skift i vården och samtidigt vara gravid med två små förskolebarn hemma blev tufft. Jättetufft. Min kropp orkade inte riktigt och jag drog på mig alla infektioner som barnen kom hem med. Hela den tredje graviditeten var som en enda lång luftvägsinfektion och mitt i allt detta försökte jag mig på att börja arbeta natt. Jag slets mellan rollen som småbarnsmamma och den som lojal och duktig medarbetare i vården. Det blev allt svårare att upprätthålla fasaden inför mina vänner som ännu inte fått barn – att låtsas som om ingenting hade hänt.

Jag önskar att någon där och då hade kunnat få mig att förstå att det inte var MIG det var fel på. Att det egentligen är helt orimligt att orka arbeta treskift i vården, vara mamma till två små, vara sjuk/ gravid och samtidigt låtsas som om jag fortfarande var den där kompisen att ”räkna med” till festen. Jag drabbades av en förlossningsdepression och det första året med tre små barn blev tufft.

Varför i hela friden valde vi att få fler barn?

Varför stannade vi inte där.

Det kan man såklart fråga sig. Men i allt det brokiga och ibland jobbiga har det underbara och härliga med råge vägt över. För livet är ju inte antingen eller utan både och och alltihop samtidigt. Och vi hade nog inte varit VI om vi gjort på nåt annat sätt. Alla barnen (utom vårt första) är planerade och alla våra barn har varit väldigt efterlängtade. Om det är något jag kan känna mig bitter över så är det att vårdyrket och särskilt barnmorskeyrket skördar så många unga brinnande entusiaster. Mellan åren 30 och 40 är det mer regel än undantag att det kokar över, att man bränner ut sig och måste hitta någon ny väg i livet. Som jag kämpade mig igenom utbildningen och så stolt jag var över mina dubbla legitimationer. Det är jag fortfarande.

Men det är först nu som jag äger en bubbla av trygghet, den som kommer med erfarenhet. Jag är inte längre drabbad av FOMO. Jag är klok och ganska erfaren, både som mor och som yrkesverksam. Jag vågar välja och jag vågar välja bort. Att bli äldre är ju också att bli mer medveten om hur sårbart livet är. Det kan faktiskt vara en fördel.

Under den här graviditeten har jag inte tagit något för givet. Jag har tagit hänsyn till att min kropp är lite äldre och att det kan bli jobbigt. Men det har faktiskt (kanske just därför) varit en piece of cake jämfört med de andra gångerna. För med den erfarenheten i ryggen har jag navigerat mig igenom de här månaderna på ett helt annat sätt. Jag har tillåtit mig att vara gravid på ett lite djupare plan.

Sista gången

Den stora utmaningen är ju att vara förälder. Och den utmaningen pågår ständigt så fort dörren till föräldraskapet öppnas och den till den egna barndomen slår igen.

Idag är jag mer rädd för att missa värdefull tid med mina barn än för att missa fester och jobbmöjligheter. Okej, jag nojar kanske lite mer över pensionen nu än jag gjorde då. Men då kände jag mig å andra sidan rik när barnbidraget kom. Lite känns det som att jag avslutar de här gravidåren med flaggan i topp. Jag hoppas så att den känslan ska vara ända in i mål.


Filmtips: Birth Time: the documentary

Nej, jag får inte betalt för att göra reklam för den här filmen. Men jag VILL göra det eftersom det inte är varje dag jag stöter på en sån här film om födande! Filmen kan fungera som en sån viktig källa till kunskap och inspiration för blivande föräldrar, kvinnor och alla vi som jobbar med födande.

Inspiration och konst är viktigt för vår förståelse av världen. Skillnaden mellan en faktatext och ett verk där någon har gjort en konstnärlig bearbetning/ gestaltning av verkligheten kan vara milsvid för förståelsen av samma fenomen. Så med det sagt tyckte jag att Birth Time var en riktig injektion i samtalet om födande och den kultur vi har skapat runt samma fenomen.

Såhär presenteras filmen på hemsidan Birthtime.world:

Three women embark on a mission to find out why an increasing number of women are emerging from their births physically and emotionally traumatised. Their discoveries expose the truth and lead them to join the birth revolution and forge a movement that hopes to change the face of maternity care in Australia and across the developed world.

För mig, som under de senaste åren har vridit och vänt på exakt de här frågorna är det en sån lättnad och en bekräftelse att få förstå att jag varken är eller har varit ensam om mina tankar. Filmen tar upp frågor om samtycke, obstetriskt våld, hur övermedikalisering och rädslor i fölossningsrummen har blivit ett större hot mot kvinnors hälsa i vår del av världen, samt vad evidensen faktiskt säger om kontinuitet och alternativa vårdformer. Både barnmorskor, doulor, förlossningsläkare, partners men framförallt kvinnor kommer till tals. Budskapet är att vi måste börja lyssna mer lyhört på kvinnor.

Det handlar om att komma ut från förlossningsrummet som en hel människa, både fysiskt och psykiskt, kroppsligt och själsligt.


Rapport från gravidvecka 105

Nej jag ska absolut inte klaga. Egentligen mår jag rätt bra. Barnet i magen sparkar och har sig – det är ett helt tivoli därinne! Om tivolit slocknar och tystnar skulle jag bli orolig. Men det verkar inte vara några bekymmer än så länge.

Och en graviditet i sig är ingen sjukdom. Men nog är det ett tillstånd alltid. Just nu känner jag mig som en snöboll som har vuxit sig större och större, ja vi är precis på väg mot toppen av berget. Någon annan rullar obevekligt den här snöbollen med fast hand. Däruppe är det bländvitt. Jag ser inte längre än till själv toppen. Men jag vet att jag kommer åka nerför och utför på den andra sidan. Någonting i mig längtar verkligen dit eftersom det är sån uppförsbacke nu. En annan del av mig är lite rädd för det okända som väntar där på andra sidan. Samtidigt jag helt lugn och trygg med att det är en del av själva processen.

Min önskan är att det ska få bli en helt organisk snöbollsprocess. Jag är inte rädd för mina egna rädslor den här gången. Däremot är jag rädd för andras rädslor. Skulle önska att vi levde i en förlossningskultur som var mindre rädd för snöbollar.

Att få barn i en redan stor familj

Veckorna innan en förlossning så går min boa-instinkt igång på riktigt. Det är som att jag inte vill lämna hemmet mer än nödvändigt. Jag försöker hinna städa ikapp, organisera, plocka, rensa ut… Med första barnet var det lättare att stänga ute omvärlden men för varje barn har det av naturliga skäl blivit svårare och svårare. De drar ju ut mig ur bubblan hela tiden. Nu har det krävts mer pyssel än vanligt här hemma. En barntand behövde visst lagas. Och en näsa behövde få hjälp med att sluta blöda hela tiden på öron näsa hals. Någon har krångliga mediciner som har behövt hämtas ut – som inte brukar finnas i lager på apoteken. Och så vidare.

Men det är ju så att ha stor familj. Jag försöker bli bättre på framförhållning och att vässa mina logistiska och organisatoriska skills. Hur får man vardagen i en storfamilj att flyta på smidigt?

Svar på måfå:

  • Veckoplanering
  • Mat kan faktiskt handlas på nätet numera! Thank God. Att släpa hem 10 liter mjölk är tungt nu.
  • Att alla hjälps åt systerligt och broderligt. Jag försöker, oj vad jag försöker. Men med tonåringar som har sina egna mat och sovklockor är det inte alltid så lätt.
  • Sänka kraven. Jag har till exempel precis fyllt frysen med halvfabrikat som köttbullar, vegobullar, pyttipanna och annan ”nödmat” som är bra att ha när man inte orkar ställa sig och laga mat från grunden.
  • Sen är det bara en sak som gäller: Roll with the punches

Vi människor är bra på att anpassa oss till nya omständigheter. En del har svårt att förstå hur det går ihop att ha en familj med fler än två barn. Men det går! Kruxet är just anpassning och att kollektivet behöver gå lite före varje enskild individ om det ska fungera smidigt för alla.

Så det kommer nog gå vägen den här gången också. Jag är full av förtröstan.


Vi har skapat webbkursen Aktiv förlossning!

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Imorgon på dagen lanseras min och Evas webbkurs Aktiv förlossning på plattformen Mina webbkurser.

Det känns spännande! Aktiv förlossning är en kortare förlossningsförberedande kurs (1 timme lång!) med fokus på praktiska övningar och tekniker för den som vill ha med sig något konkret, helt enkelt vad man själv ”kan göra” för att underlätta födandet. Vi har hållt den här workshopen live ett tag nu och brukar då kalla det vi gör för förlossningsrum playground.

Många har aldrig satt sin fot inne på ett förlossningsrum på sjukhus innan det är dags att föda barn. Det är helt naturligt att miljön då känns främmande! När man blir gäst hos någon annan så är det inte heller alltid så lätt att veta vad man ”får” och ”inte får” göra. Sjukhussängen står ofta av praktiska skäl mitt i rummet. Det mest naturliga för kvinnan som föder blir ofta att gå och lägga sig i sängen. Kanske finns det en fåtölj vid sidan av som den medföljande partnern eller stödpersonen sätter sig i och vips så skapas där ett avstånd.

Webbkursen Aktiv förlossning: en hjälp att våga ta din förlossning lite mer i anspråk!

Det är inte heller alltid så lätt att komma på saker att göra som man aldrig fått chans att prova på tidigare. Vår erfarenhet säger oss att tröskeln till att använda en teknik eller metod blir så mycket lägre om man fått en chans att öva och teama ihop sig lite innan! Och det är sannerligen inga avancerade saker. Att ”ligga sked” med varann i förlossningssängen kan vara ett utmärkt sätt att ta både förlossningen och föderummet lite mer i anspråk. Önskad närhet och kärleksfull beröring fungerar både avslappnande och oxytocinfrämjande.

Strykningar eller massage och kanske ett ”mottryck” där smärtan är som värst kan också hjälpa den födande att hantera sin smärta! Det är precis såna här enkla saker vi går igenom under webbkursen. Hur man jobbar med tyngdkraften istället för emot under den aktiva fasen, ställningar för vila, olika förlossningsställningar, grunderna i sjalteknik, ickemedicinska metoder för smärtlindring och så lite om födandets fysiologi.

Webbkursen är inte inspelad på sjukhus utan i hemmet. Just eftersom vi önskar att fler ska ta med sig den självklara spontaniteten som brukar finnas i rörelsemönster i hemmet in på sjukhuset. Aktiv förlossning går att kombinera med andra längre profylaxkurser för den som önskar men går också utmärkt att gå som en helt fristående kurs inför förlossningen. Både jag och Eva är väldigt medvetna om att det inte finns ett sätt som är rätt för alla när det gäller att föda barn. Det handlar mer om att hitta sitt eget sätt och våga känna in vad man tror blir bäst för en själv. Det som passar utmärkt för någon passar inte alls lika bra för en annan. Vad som funkar kan också variera stort från förlossning till förlossning! Just eftersom varje barns resa ut i världen är ny, unik och helt oefterhärmlig.

Imorgon klockan 14 kommer vi ha en live på instagram där vi svarar på frågor om profylax och webbkursen Aktiv förlossning. Jag både hoppas och tror att det här blir den första av flera webbkurser som vi skapar ihop.


föda med stöd doulautbildning

Höstens första doulahelg!

Jag föreläser om Födandets dynamik

Så blev det september. Och därmed höstens första doulahelg på vår doulautbildning ”Föda med stöd”. Det är alltid lite pirrigt att hålla föreläsningar och kurser som man själv har skapat. Att vara sin egen innebär ju att både stå för kursens själva innehåll och ansvara för hela arrangemanget runtomkring. Men det är också precis det som är tjusningen!

Jag kände mig som om jag vore gravid i vecka 45. Men för att både vara och känna sig SÅ gravid måste jag säga att det gick över förväntan bra. Solen sken över oss hela helgen även om vi blev tvungna att dra för gardinerna för att kunna visa våra powerpoints. Brittsommardagar. Kanske det bästa som finns.

Det var (såklart) en alldeles underbar grupp att hålla utbildningen för. Att skapa rum för så många fina och initierade samtal om födande känns väldigt fint och meningsfullt. En sån här lite kortare utbildning handlar så mycket om att initiera en process för vidare inlärning på egen hand. Men den kan betyda väldigt mycket. När jag själv gick en doulautbildning för fyra år sedan så fick jag en rejäl skjuts framåt i min egen process som birth-worker. Jag hittade den pusselbit som jag saknat i mitt arbete med födande: att få bygga relationer med blivande föräldrar. Möjligheten till kontinuitet.

När helgen var över och anspänningen släppte så kom tröttheten som ett litet brev på posten. Mitt extrabatteri är som jag tidigare skrivit urladdat sen några månader tillbaka. Det innebär att min energi tar slut. Och när det väl händer så kan det komma rätt plötsligt. På måndagen efter doulahelgen sov jag hela förmiddagen. Och igår planterade jag de två sista perennerna som jag fick ett infall att köpa i slutet av augusti. Ja, för då köpte jag ett helt flak med perenner men tappade orken mitt i planterandet. Allt grävande blev lite för mycket. Så två stackars kärleksört har fått stå och vänta på sin tur i flera veckor… Jag undrar om de hinner rota sig och överleva vintern. Nu får de iallafall vara med och blomma i rabatten ett tag innan frosten kommer.

Igårkväll efter middagsbestyren tog jag upp boken ”Birthing from Within” av Pam England och Rob Horowitz. Det är en klassiker från 90-talet som jag ”missat” (älskar sånt). Här är några vackra rader ur den boken som jag vill dela med er:

In the moment a Cesarean birth (or any event) happens, no one can know all the forces which converged to create that event.

Labor and birth unfold within a complex, and infinite web,

Spun by the mother,

And by everyone who has ever taught her about mothering, birth, sexuality, pain,

control and surrender.

All the people at her birth helped spin the web with treads from their histories, beliefs, experiences, fears…

and recent birth experiences that they have witnessed,

which empowered

or terrified them.


Rapport från gravidvecka 34

Det är lite svårt för mig att ta in att jag snart kommer vara i gravidvecka 35. För mig är just den veckan en sån där gyllene gräns där graviditeten tippar över åt det mer mogna hållet. Igår ”firade” vi vår 15-åriga bröllopsdag genom att i vanlig ordning nästan glömma bort den. Jag kom ihåg den sent omsider och såg till att göra ett riktigt ömsint inlägg på instagram och facebook. Trots allt så är det ju en dag att minnas!

Vad unga och vackra vi var!

Men så mycket firande blev det inte. Till middag lagade jag isterband med rotmos. Ja, för så ser vår vardag ut. Den är rätt fullspäckad. Det som ändå känns väldigt speciellt är att vi snart ska få vårt sjätte barn. För inte ens jag kunde ana det då när vi gifte oss för vad som känns som många, många år sen.

Att få ett till barn ändrar dynamiken i hela familjen. Det är som att blanda om en kortlek och få ett helt nytt mönster framlagt framför sig. Någon blir storasyster istället för lillasyster, någon kanske hamnar lite i kläm, och vem vet, det äldsta barnet i syskonskaran kanske plötsligt känner ett behov av att frigöra sig från familjen. Alla går in i en ny utvecklingsfas. Så har det varit varenda gång på ett både ljuvligt och ibland smärtsamt sätt. Den jobbigaste utvecklingsfasen för oss alla var när vårt barn som har svåra allergier föddes. Det tog ett tag innan vi förstod oss på hans specifika behov.

Själv känner jag att de små barnen ofta hamnar lite i skuggan av sina stora tonåriga syskon, de som nu är i majoritet här hemma (men frågar du mina tonårsbarn så kanske de säger något annat). Det ska iallafall bli väldigt spännande att se vad som händer nu.

Höstens doulautbildning med knorr

Precis innan Hanna föddes så utbildade jag mig till doula som en slags fortbildning i mitt arbete med födande. Att jag nu – nästan fyra år senare – själv håller i doulautbildningen känns som ett så roligt steg i den här framåtrörelsen som är livet. Jag ser verkligen fram emot att återigen få möta en kull med blivande doulor och få vara en del av processen.

Att jag är så pass gravid som jag är känns som den där extra knorren jag sätter på allt.

För här kommer några ärliga rader om hur jag känner mig just nu:

Stor, otymplig, lite svullen och klumpig. Blir lätt andfådd. Särskilt av att gå i trappor.

Alla praktiska, vardagliga göromål kräver en annan ansträngning av mig. Som att slänga sopor, skjutsa barn, handla, dammsuga, försöka borsta tänderna på små barn som springer iväg eller krånglar sig ur famnen… Då känner jag mig ungefär lika smidig och snabb som en trött sköldpadda på land.

Alltså, hela det här att vara gravid och föda barn är ju på ett sätt så vackert och sublimt. På ett annat plan är det väldigt jordiskt och jobbigt. Det är tungt, krävande och lite svettigt kladdigt.

Längtar nu efter att få vara med om förvandlingen. Längtar efter att den här extra kroppen som jag går runt och bär på ska få bli en egen självständig liten del av familjen. Ja, så värst självständig blir den ju inte. Men han eller hon kan ju få ligga i någon annans famn och sprattla av sig ett litet tag. På sin pappas bröst till exempel.

Sist det begav sig. Lillasyster som snart blir storasyster!