Månad: juni 2024

Sommar utan fasa

Lämna en kommentar

När Nils kom så var jag tvungen att begrava mitt trädgårdsintresse. Alltså, lägga alla ambitioner på att hinna med trädgården på is. För det är bara frustrerande att försöka hinna något som är omöjligt att hinna. En ettåring är gullig men inte när man försöker påta i trädgården samtidigt.

Trädgården förvandlades således till ett tråkigt måste, något som gnagde på mitt samvete. En del saker måste ju hinnas med om det inte ska bli alldeles för vildvuxet.

Men i år kom det där trädgårdslivet tillbaka. Som en mjuk vind svepte det åter över mig och jag fick plötsligt lust att sätta ner några frön i jorden. Nils sprang inte iväg på det där olycksbådande sättet utan trivdes bredvid mig, tog en spade och grävde lite men inte på ett sätt som totalt sabbade alla mina planer. Vi lyckades samarbeta.

Han var väldigt nyfiken på vad som fanns under brunnslocket

Vi har nämligen kirskål i trädgården och jag har blundat för dess invasion och känt mig aningen uppgiven. Men i år fick jag idén att så sommarblommor direkt i jorden på alla de ställen där det växer kirskål. Det känns så mycket roligare att plocka bort ogräs och bekämpa när jag samtidigt pysslar med något vackert och lustfyllt – med blommor! Hela jag verkar fungera på det sättet. När jag blir riktigt arg och uppgiven så måste jag plantera något kreativt där. Och det känns ändå som ett ganska konstruktivt sätt att ta sig an jobbiga saker.

Ringblommor, blåklint och solrosor kommer snart att stoltsera i de rabatter som drabbats av kirskål.

Solrosor

Avslut

Det här året går ett av våra barn ut tvåan på gymnasiet, en går ut nian, en går ut femman och en avslutar sin tid i förskoleklass. Det känns lite malligt på något sätt. Jag minns känslan vid sommaravslutningen, särskilt i lågstadiet, som något stort och högtidligt och själva sommaren som evig. Hela 10 veckors lov. Det gick inte att överblicka.

Att bli vuxen är i den meningen tråkigt. Ett långt lov förvandlas till några ynka semesterveckor där tiden aldrig får lov att sträcka ut sig i ett enda långt böljande nu. En av fördelarna med att vara ”sin egen” – alltså ha ett företag – är att man är sin egen chef. Det är kanske både det mest utmanande och bästa med alltihop. I år tänker jag ta sommarlov istället för semester. Jag vill vara ledig på ett otvunget sätt.

Tre söta på skolavslutningen

För mig finns det inget mer vilsamt än att försjunka i böcker. Semester är lika med läsning för mig. Mest skönlitteratur såklart. Skriva och läsa hänger ihop och jag får därför alltid lust att skriva. Det kan väl få vara. Bara det känns otvunget. Här är min bokhög inför sommaren.

Jag har precis läst ut Nattens skola av Knausgård och Djävulsgreppet av Lina Wolff. De var inga feelgoodromaner direkt. De var ohyggliga och väldigt bra. Men jag hoppas att sommarböckerna inte kommer lämna mig med samma känsla av fasa.

Om du ska föda under sommaren eller hösten så rekommenderar jag att du lyssnar på det här poddavsnittet om förlossningsförberedelse av mig och Eva. Det är jag som gästar Evas podd ”Gröt är också middag”.

Den bästa starten på livet som mamma

Är bedömningen av ett stort barn skäl nog för en igångsättning?

Lämna en kommentar

Gästinlägg av Elisabeth Jubelin

Det är sent i juni år 2021 och jag både njuter och flämtar andfått av min första graviditets sista veckor i ett grönlummigt Stockholm. Ultraljudsundersökningen i vecka 12 har uppskattat datumet till slutet på juni. Inte helt oväntat går jag “över tiden” – ett begrepp som idag ger mig som doula en kliande känsla inombords. En dryg vecka efter vårdsystemets beräknade datum, alltså 41+1, blir jag erbjuden ett tillväxtultraljud. Därifrån blir det dramatiskt rätt fort och det sätter tonen för hela den stundande födseln.
“OJ”, säger den person som utför ultraljudsundersökningen. OJ?!?
“Oj, han är jättestor. Över fem kilo. Vi behöver nog göra ett kejsarsnitt. Du får åka till specialistmödravården med en gång.” Nu, direkt.

Det är i skrivande stund juni, tre år senare och jag får fortfarande lika kalla kårar i ryggraden när jag skriver det här, som då. Känslan av att ta emot deras stress och oro för min friska graviditet som just blev klassad “komplicerad”, är som att falla från en hög höjd. Svindel. Jag gråter, gråter, gråter nästan ihjäl mig på en bänk utanför MVC och försöker att släppa taget om min drömfödsel. Jag tror att jag är sjuk, att hans storlek är mitt fel, jag kanske åt en glass för mycket under den varma våren?

En ytterligare undersökning på specialistmödravården visar att barnet nog inte är så stort som de först fruktade. De mjuknar något i deras starka rekommendation om snitt och hör mig i min vilja att försöka föda vaginalt. De säger dock att jag inte får föda i vatten för att de vill kunna ha koll och “vi kommer hålla oss på tårna och så fort du inte orkar mer kommer vi att bryta för snitt”. Jag blir inbokad för induktion dagen efter. Det finns ju ingen tid att förlora här, tycker de. Jag följer order för att det aldrig lät som att jag hade ett alternativ – återigen kliar det i mig eftersom jag vet så mycket mer idag om vilka val och rättigheter jag hade då. Därefter blir det ett skolboksexempel på påskyndad igångsättning med tillhörande medicinska interventioner.


Medicinsk igångsättning av förlossningen

Några rejäla hinnsvepningar och en ballongkateter, Angusta varannan timme, värkstorm och de tar hål på hinnorna för att skynda på. Med deras varning ekande i huvudet är jag rädd att inte orka eftersom jag inte får någon paus. Jag går emot min ursprungliga vision och ber om epidural för att få vila. Med det kommer värkstimulerande dropp. Med det mjölksyra i kroppen och feberfrossa. Samarin, ibuprofen och sockerdropp. Öppen 10 efter snart ett dygns arbete och sedan en lång krystfas. Jag är hela tiden rädd att de inte tror på min förmåga, men den sista barnmorskan efter fem skiftbyten säger: “Va, snitt? NEJ SKIT I DET! Du fixar det här”.


Jag får ny kraft och hittar hur jag ska krysta. Barnet föds vaginalt, kritvit av fosterfett och med en vis, skarp blick. Hej Bullen <3: 4.8 kg och 56 cm.


Gravid igen

Jag vet att hemfödsel är det rätta för mig denna gång. Hembarnmorskorna lyssnar på mig länge, länge och möter mig i rädslan om stort barn. De lär mig allt jag hade behövt veta första gången. De säger att det är feltänkt att sätta igång en förstföderska som väntar stort barn eftersom stort barn i sig inte är en sjukfaktor. Tvärtom har situationen allt att vinna på att låta födseln komma igång spontant och låta kroppen utföra sin elegant designade, fysiologiska process. De lär mig att det inte gör så mycket att gå över tiden eftersom det som växer på barnet i slutet är hullet, som ju är mjukt. Huvudet som oftast är det mäktigaste att föda fram växer inte nämnvärt i slutet. Hembarnmorskorna säger att vårdsystemet borde tagit i beaktande att jag är en reslig person på 185+ cm, det vill säga att det är mest sannolikt att jag också bär och bakar stora barn. De säger att om jag kunde föda en stor bebis då kan jag göra det nu. Och de tror på mig.

Det blir en hemfödsel med vårt andra barn

Rädslan blir snart omvandlad till ett driv och en dröm om en drömfödsel. Jag föder mitt andra barn i vinterns mörkaste vrå, hemma i poolen i mitt vardagsrum. Inte en skråma och minimal blödning. Hej Våfflan <3, 4.6 kg och 57 cm. Kort därpå blir jag doula med en stark tro på att vi KAN föda våra barn, i synnerhet med rätt förutsättningar runt oss.


För att gå tillbaka till rubriken för det här inlägget vill jag skicka med följande lärdomar:

  • För okomplicerade graviditeter där både mamma och barn är friskt finns det goda skäl att utgå från att kroppen bakar ett barn som den också kan föda. Diagnosen “stort barn” (i förhållande till den statistiska normalkurvan) är ensamt inte ett skäl till igångsättning.
  • Stort barn behöver inte vara läskigt. Stort barn behöver inte vara en sjuklig faktor utan är oftast en normalvariation. Det som vårdens riktlinjer tar höjd för är att stort barn kan vara en indikation på graviddiabetes och hos de med graviddiabetes har man sett en ökad andel med skulderdystoci (barnet fastnar med axlarna). Jag hade ingen graviddiabetes eller annan avvikelse utan är helt enkelt bara väldigt lång 🙂
  • Att föda i vatten har bevisad effekt att både smärtlindra och skydda vävnader. Bedömningen att barnet är stort är i sig inte en kontraindikation mot att föda i vatten, tvärtom kan det vara mer skonsamt.
  • Vårdpersonalens stress, rädsla och generaliserade riktlinjer kan skada födandeförloppet och tvärtom, ett stödteam som villkorslöst tror på den gravidas förmåga att föda kan göra hela skillnaden. Om du vill läsa ett bra inlägg om detta rekommenderar jag ”Big babies: the risk of care provider fear”
  • Tillväxtultraljud och igångsättning är båda två valfria erbjudanden även om det ofta inte formuleras så. Du har all rätt att säga både ja och nej. Lyssna in vad som känns rätt för dig och gör ett informerat val. Om du vill bli igångsatt av olika skäl, så är det rätt för dig.
  • Ultraljud är ett trubbigt mätverktyg som endast ger en uppskattning, inte en sanning. Det kan skilja sig 15% åt båda hållen, alltså upp till 500 gram både mer eller mindre!
  • Jag tror på kroppens förmåga och jag tror på att du kan föda ditt barn. Kroppen vet och kan!

Och slutligen, nej Ellie, du åt inte en glass för mycket.


Så vem är jag? Ellie, doula och fotograf i Stockholm

Jag heter Ellie och är doula och fotograf i Stockholm. Du hittar mig via min hemsida rebelution.se eller på Instagram som @rebelutionbirth. Märta och jag gjorde en Instagram Live den 3 maj 2024 om du är sugen på att höra oss prata mer om ämnet stora barn och igångsättning. När jag hade fött mitt andra barn och fått min revanschfödsel hade också elden inom mig blivit för stor för att inte agera på – så jag blev doula! Jag brinner för en positiv födandekultur, differentierad förlossningsvård och för kvinnors rätt till tryggt och kontinuerligt stöd under graviditet, födsel och eftervård. Kika gärna in hos mig och säg hej!