Får man prata om obstetriskt våld?

Obstetriskt våld är en term som väcker mycket känslor. Det är förståeligt. Jag tänkte i det här blogginlägget vrida och vända på själva termen lite och försöka svara på om det är befogat att använda den.

Nyss fick MP-politikern Madeleine Jonsson motta kritik efter att ha uttalat sig om obstetrisk våld i Göteborgsposten – det ansågs omdömeslöst och olämpligt av läkarförbundets lokalordförande Emelie Hultberg.

Läkarfacket sågar Madeleine Jonssons ord om obstetriskt våld

Historien bakom själva termen obstetriskt våld

För det första, det finns en historia av institutionaliserat våld inom förlossningsvården som vi knappast har erkänt magnituden av eller på riktigt gjort upp med. Parallellt med medicinska framsteg och landvinningar så har det pågått en experimentverkstad på kvinnor inom förlossningsvården. När födandet flyttade in på institution i början av 1900-talet (det gick olika fort i olika länder) så separerades kvinnorna från sitt sammanhang och sina familjer. De fick underordna sig den hierarki som rådde på sjukhuset där läkaren befann sig i toppen och kvinnorna allra längst ner i botten. Kroppslig integritet och autonomi var det inte tal om, onödiga och invasiva interventioner på rutin blev standard samtidigt som kvinnorna konsekvent nekades att fatta beslut över sina egna kroppar.

År 1957 i USA blev en anomym sjuksköterska visselblåsare i tidningen Ladies home journals. Hon kände sig nödgad att skriva om den sadism hon hade fått syn på i förlossninsgrummen. Ett utdrag:

I feel compelled to write you this letter asking you to investigate the tortures that go on in modern delivery rooms. When I first started in my profession, I thought it would be wonderful to help bring new life into this world. I was and am still shocked at the manner in which a mother-to-be is rushed into the delivery room and strapped down with cuffs around her arms and legs and steel clamps over her shoulders and chest. It is common practice to take the mother right into the delivery room as soon as she is “prepared.” [This preparation would have meant shaved pubic hair and an enema.] Often she is strapped in the lithotomy position, legs in stirrups with knees pulled far apart, for as long as eight hours. On one occasion, an obstetrician informed the nurses on duty that he was going to a dinner and that they should slow up things. The young mother was taken into the delivery room and strapped down hand and foot with her legs tied together.

Tånganvändningen var skyhög på vissa ställen i USA under denna tidsperiod (upp mot 70%). I Sverige var inte tångförlossningar lika vanliga men samma barska och auktoritära syn präglade förlossningsvården även här. Om du intervjuar en kvinna som har fött barn på 1950-talet i Sverige så kommer du få höra annat än rosenskimrande historier. Idag förstår jag varför min farmor initialt var skeptisk när jag berättade att jag ville studera till barnmorska. Hon hade själv inte några goda erfarenheter. De barnmorskor hon mött hade varit väldigt barska gentemot henne på ett sätt som hade satt spår. Här ett utdrag från Maja Larssons bok Kläda blodig skjorta om en förlossning år 1957:

Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek men sedan försvann hon. De tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp, men man vänjer sig.

Det finns en oändlig mängd vittnesmål om hänsynslös förlossningsvård att ta del av när du väl börjar leta. Ina May Gaskin skriver i sin bok Birth Matters om sin första förlossning som hon likställer med känslan av att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Hon blev bunden till händer och fötter, ett klipp lades i mellangården och hennes barn drogs ut med tång. Allt mot hennes vilja. Kanske inte så konstigt att hon senare kom att bli en förgrundsgestalt för The alternative birth movement.

På Irland experimenterade man med symfysiotomi till långt in på 1900-talet. Mellan 1940- och 1980-talen utfördes detta på uppskattningsvis 1 500 kvinnor, ofta utan kvinnans samtycke och utan att läkaren informerade henne om vad ingreppet innebar. De beskrivningar som går att ta del av vittnar om tortyrliknande smärtor och livslånga men till följd av ingreppet.

Så sent som år 1981 i Jordemodern beskrivs ingreppet symfysiotomi noga med hurtiga utrop som:

Kanske vore det gamla blygdfogdsnittet värd en renässans också i västvärlden!

Vad kvinnor själva ansåg om ingreppet förekommer inte någonstans i texten.

Aktivister i LatinAmerika populariserar termen obstetriskt våld

Begreppet eller konceptet obstetriskt våld började användas av aktivister i LatinAmerika som populariserade det på 1990-talet. De ville uppmärksamma övergreppen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inom kontexten för det institutionaliserade och medikaliserade barnafödandet. År 2007 blev Venezuela det första landet i världen som fick en lag mot obstetriskt våld där det definieras som:

the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.

Sedan dess har flera länder följt i Venezuelas fotspår och stiftat lagar mot obstetriskt våld. I en artikel i The Lancet om det historiska perspektivet på obstetriskt våld så läser jag:

Activists recognise that obstetric violence is an imprecise semantic category, but argue for its value as a conceptual framework. Framing diverse violations under the umbrella of obstetric violence shifts the discourse away from individual cases and isolated medical malpractice and towards structural conditions—permitted or supported by some health-care systems—that infringe on the collective dignity and wellbeing of childbearing people.

Det är så jag själv har kommit att förstå begreppet obstetriskt våld, som ett paraplybegrepp för att sätta ljuset på ett viktigt fenomen som förekommer världen över. Men det går också att prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med barnafödande.

Men förekommer obstetriskt våld i Sverige idag på 2020-talet?

Studier visar på en skrämmande hög förekomst av obstetriskt våld i låg och mellaninkomstländer världen över. I höginkomstländer verkar det också vara vanligt förekommande men kan ta sig ett annat uttryck. Här är det mer vanligt med vård utan givet samtycke, att kanske strunta i kvinnans önskningar, inte läsa förlossningsbrevet, övertala till interventioner, ej ge fullständig information innan ingrepp och så vidare.

När jag frågar kvinnor som har fött barn så blir det iallafall ett rungande JA på frågan om det förekommer. Under de år som jag har drivit bloggen Föda med stöd och mitt instagramkonto med samma namn så har jag fått ta emot otaliga vittnesmål från kvinnor som upplever att de har blivit utsatta för obstetriskt våld eller övergrepp. En anledning till att jag själv har kommit att intressera mig alltmer för detta är alla de vittnesmål jag själv fått ta del av. För mig är det omöjligt att avfärda dessa berättelser.

Anna Annborn och Hafrun Finnbogadottir (2022) har intervjuat kvinnor med en negativ upplevelse av förlossningen i Sverige. De intervjuade kvinnorna beskriver i artikeln sina egna upplevelser av övergrepp:

The experience of abuse
Women described that they felt that they had been subjected to inhuman treatment, abuse and threats of violence. Several women described that despite screaming and saying “NO” to examinations, they had been totally disregarded and exposed to recurring abuse, especially in the form of recurrent and very painful scalp-Ph-sampling from the baby’s head. Furthermore, they described that they felt that staff had left them ”open” with large painful ruptures for several hours and without food and drink. Furthermore, they described how they felt that the midwives, against their will, forced their legs apart in order to have access for vaginal examinations. The women expressed that there were also midwives who threatened to call the doctor if they did not obey and behave as they were told to by the midwife. They described experiences of placentas being torn out and that they had been hit on the legs. The women also described that they did not feel treated with respect by their midwives and that it felt as if they tore out the child who did not need to be torn out.

Vidare från samma artikel:

They felt like prisoners in the birthing room. The pain and torment gave rise to feelings of panic and death anxiety. The informants compared the birth experience to rape.

The behaviour and treatment I was involved in outweighs rape. I have been through it twice and this was twenty-five times worse.” 

Min egen slutsats

Ja, det är tyvärr befogat att prata om obstetriskt våld. Det ska inte antas vara medvetna handlingar med avsikt att skada utan snarare en objektifiering av födande kvinnor som är godkänd av organisationen. Däremot finns det viktiga nyanser som inte riktigt ryms inom detta begrepp och det är lika viktigt att prata om. Ibland kan det vara klokt att istället prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med graviditet eller barnafödande. Eller att prata om vård utan givet samtycke.

Att lyssna på kvinnor och utgå från deras egna upplevelser av vården tror jag är en bra början för att komma vidare.

Referenser:

Goer H. Cruelty in maternity wards: fifty years later. J Perinat Educ. 2010 Summer;19(3):33-42. doi: 10.1624/105812410X514413. PMID: 21629381; PMCID: PMC2920649.

https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2014/dec/12/symphysiotomy-irelands-brutal-alternative-to-caesareans

Castro R, Frías SM. Obstetric Violence in Mexico: Results From a 2016 National Household Survey. Violence Against Women. 2020 May;26(6-7):555-572. doi: 10.1177/1077801219836732. Epub 2019 Apr 8. PMID: 30957706.

Ansari, H; Yeravdekar, R. Respectful maternity care during childbirth in India: A systematic review and meta-analysis. Journal of Postgraduate Medicine 66(3):p 133-140, Jul–Sep 2020. | DOI: 10.4103/jpgm.JPGM_648_19

Kassa ZY, Tsegaye B, Abeje A. Disrespect and abuse of women during the process of childbirth at health facilities in sub-Saharan Africa: a systematic review and meta-analysis. BMC Int Health Hum Rights. 2020 Sep 7;20(1):23. doi: 10.1186/s12914-020-00242-y. PMID: 32894127; PMCID: PMC7487593.

Vedam, S., Stoll, K., Taiwo, T.K. et al. The Giving Voice to Mothers study: inequity and mistreatment during pregnancy and childbirth in the United States. Reprod Health 16, 77 (2019). https://doi.org/10.1186/s12978-019-0729-2

van der Pijl, M.S.G., Verhoeven, C.J.M., Verweij, R. et al. Disrespect and abuse during labour and birth amongst 12,239 women in the Netherlands: a national survey. Reprod Health 19, 160 (2022). https://doi.org/10.1186/s12978-022-01460-4

Annborn A, Finnbogadóttir HR. Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery. 2022 Feb;105:103212. doi: 10.1016/j.midw.2021.103212. Epub 2021 Nov 27. PMID: 34872035.

Bohren MA, Mehrtash H, Fawole B, Maung TM, Balde MD, Maya E, et al. How women are treated during facility-based childbirth in four countries: a cross-sectional study with labour observations and community-based surveys. Lancet. 2019;394(10210):1750-63.

O’Brien E, Rich M. Obstetric violence in historical perspective. Lancet. 2022 Jun 11;399(10342):2183-2185. doi: 10.1016/S0140-6736(22)01022-4. PMID: 35691313.

Maja Larsson Kläda blodig skjorta Natur och Kultur 2022

Hejdå februari jag kommer inte att sakna dig

Ja, det skulle såklart ha stått ”Hejdå VABruari jag kommer inte att sakna dig!”. För det hände fina saker i februari år 2024 också, men de var undantagen som bekräftade regeln. Tyvärr.

Ibland är tillvaron lite som en parodi på sig självt. Så var min februari i år. Barnen har varit sjuka i omgångar och jag har helt tappat räkningen på i vilken ordning och när. Det spännande är att jag har filat på en forskningsansökan samtidigt och således haft vetenskapliga artiklar strösslade på golvet, liksom inkilat mellan snor och godispapper. Jag har känt mig som den nya forskaren 2.0

En där oddsen är emot mig på något sätt.

Fast just den känslan har jag haft flera gånger i livet och vid det här laget vet jag att det inte behöver vara entydigt negativt.

Hursomhelst, att ha tonåringar i huset innebär att hitta kvarlevor av fest där man minst anar det. Koppar, fat, tomma chipspåsar, ihopknögglade godispapper och ibland: tomma påsar som det står Foodora på.

Att ha småbarn i huset innebär att hitta kvarlevor av lek där man minst anar det. Små nakna dockor av plast invirade i tejp med nya kroppsmålningar och prydligt nerlagda i skolådor. Påbörjade pärlplattor på golvet. Man behöver bara snudda vid dem för att ha att göra.

Vid sjukdom behöver det finnas någon som står tryggt och stadigt och parerar. Inte någon som försöker hinna jobba undan.

Två saker som har fått mig på bättre humör:

Nummer 1. Att läsa Andrev Waldens ”Jävla karlar”. Oj, vilken bra bok. Både sorgligt men också befriande att läsa så ärligt om så många knasigheter, framförallt så många idiotiska pappor, men skildrade med så mycket värme.

Nummer 2. Jag som kom på den alldeles lysande idén att sänka förväntningarna. På precis allt. Oj vad rik jag kände mig plötsligt. Som om jag faktiskt lever mitt drömliv. Jag bor i ett hus med sex underbara barn och en underbar man. Så trivsamt att få leva ett helt eget, unikt liv. Olikt alla andras.

Så om du går igenom en trixig period just nu, prova att göra samma sak. Läs Jävla Karlar och sänk sedan förväntningarna på precis allt.

Och glöm inte att umgås med några som du tycker om!

Med min äldsta dotter Miriam, syster Elin och syster Signe. Lisa och Maja syns inte i bild.

En sak till. Bjud ut några av dina närmaste vänner – gå på en restaurang eller ses hemma! Sänk förväntningarna också på den träffen. Magi. Jag är glad att jag såg till att den här kvällen på restaurang blev av.