En snäcka

Ömsom flyt. Ömsom kaos.

Ett snäckhus

Den här renoveringshysterin som vi lever i måste ändå vara ett modernt påfund. Hur kan vi tycka att det är en lyx att unna oss nya renoveringar stup i kvarten? Jag är renoveringstrött. Ja så in i själen trött på förflyttningar, omrokader och den där väntan som aldrig tar slut. Väntan på att det ska bli klart. Det blir ju aldrig klart.

Vi flyttade till vårt nya bättre begagnade hus för snart två år sen, och vår renovering har framförallt handlat om funktion. Vi behöver fler rum och vi har behövt fixa till sånt som är gammalt! Men allt det som funkar behöver vi ju inte byta ut bara för att det finns en massa nytt att köpa. Nu är renoveringen i princip klar och jag längtar efter att få komma i ordning. För att göra fint och inreda är ju roligt, det är själva renoveringen som är otroligt plågsam tycker jag. En vardag som redan kräver en hel del behöver liksom inte en ständigt pågående renovering ovanpå allt det andra. Något som har varit roligt mitt i stöket är iallafall att barnens farfar har kommit och bott över hos oss i flera vändor för att hjälpa till.

Samtidigt. Hemmet är viktigt. Hur man väljer eller inte kan välja att ha det runt sig, det påverkar oss. Hur vi organiserar våra liv spelar roll. Nu menar jag inte hur man får ett instagramvänligt hem utan mer ett levnadsvänligt hem. En planlösning till exempel. Det spelar roll när man är en stor familj. Jag är jätteglad att vi har en stor källare och många små rum, snarare än en öppen planlösning där allt flyter omkring och det inte går att stänga dörren om sig. Av alla våra boenden så är det här funkisboendet från 70-talet det klart bästa. Om vi bara får komma ur de här renoveringsbojorna ett tag så att vi hinner njuta lite mer. Innan det blir dags att ta tag i nästa projekt.

För just nu känner jag ett uppdämt behov efter att bli färdig med nåt av alla mina projekt. Få till nåt slags avslut. När det ligger trådar ute till höger och vänster så kan man ibland bli lite snurrig. Mitt skrivprojekt går iallafall framåt, och imorgon ska jag träffa min syster igen för att se hur vi kan jobba vidare med just det. Att hålla på med text och skapa struktur i en stor samling meningar och ord kan också vara som att renovera, fast på ett mer metafysiskt plan. Det sväller över åt alla håll och kanter. När det känns som att man har det. När det känns som att man tappar det. Ömsom flyt. Ömsom kaos.

Rebozo och sjalteknik

Rebozo eller sjalteknik under förlossningen

Kanske har du hört namnet rebozo någon gång och undrat över vad det är för exotiskt påhitt? Just rebozo är en lång handvävd sjal som traditionellt har använts i Mexico och Sydamerika, både för att bära barn i – men även för att få till avslappning och vila innan, under eller efter förlossningen! Tänk att ett enkelt tygstycke kan göra nytta under en förlossning. Jag är glad att sjalteknik har fått ett uppsving även i vår del av världen för det ÄR ett enkelt och effektivt verktyg att använda sig av under förlossningen. Du behöver inte ha en rebozo för att lära dig sjalteknik utan det går lika bra att använda ett lakan eller en vanlig bärsjal, men det behöver vara ett hyfsat långt tygstycke som håller för lite tyngd.

Precis som att bära barn i en bärsjal kan göra underverk för ett ledset och skrikigt barn så kan rebozon hjälpa till att ”hålla” dig under förlossningen. Den blir en förlängd arm för din stödperson – med tygets hjälp kan hen krama, trygga, massera och få dig till aktiv avslappning på olika sätt. Rebozon kan också användas för att du lättare ska kunna röra på dig och ändra läge under förlossningen. De gäller ju att hitta de gynnsamma ställningar som kan hjälpa barnet på sin väg ut!

Rebozo och sjalteknik
Övningen ”shake the apples” med en äkta rebozo.
Foto: Lovisa Engblom

Den här övningen kallas för ”shake the apples” eller ”shake the apple tree”. Man tar en sjal, slår in rumpan som ett paket, håller tyget som två tömmar på varje sida och skakar loss! Men det ska vara en mjuk och rytmisk skakning, ingen rörelse som får dig att bli sjösjuk. Det här rörelsen hjälper musklerna i bäckenet att slappna av eftersom det inte går att spjärna emot skakningarna. Vid en långdragen förlossning eller om bebisen inte tränger ned – prova! För att partnern eller stödpersonen ska ta upp sjalen under förlossningen krävs lite övning innan, så börja redan under graviditeten. Men den här övningen är faktiskt jätteskön även för någon som inte är gravid, så prova alla gånger.

Hitta till rummet av avslappning och trygghet

Att försöka kapa stressen och hitta till det där rummet av avslappning och trygghet är så otroligt viktigt under en förlossning. Även om smärtan finns där (med eller utan smärtlindring) så kan den bli mer uthärdlig om du får hjälp med tryggandet och den aktiva avslappningen. Det hjälper också till att aktivera det parasympatiska nervsystemet i kroppen – kroppens lugn och ro-system där återhämtning, vila OCH födandet kan ske. Det finns flera användbara verktyg för att komma till målet som är just avspänning, lugn och ro. Välj, variera och kombinera som det passar:

  • Dykteknik, att bli aktivt passiv och följa med ner i värken (vågen) istället för att spjärna och sprattla emot
  • Akupunktur
  • Massage och tryck
  • TENS
  • Medicinsk smärtlindring
  • Rebozo och sjalteknik
  • Att ljuda under värken (med guttural, mörk röst)
  • Varmt badvatten

Eftersom värkarbetet har en rytm med arbete och vila så hjälper det ofta med just rytmiska rörelser för att öka avspänning, lugn och ro. En rytm och något återkommande kan bli en trygghet i sig – rytmisk massage eller rytmiska cirkelrörelser med en sjal. Tänk på barnet med ont i magen som vaggas i bärsjalen där du går fram och tillbaka för att söva och vyssja. Först kanske barnet spjärnar emot, skriker och spänner sina muskler. Men till slut hänger barnet där som en tung, svettig och trygg kropp mot ditt bröst. Barnet har då hittat till vilan och avspänningen, först då kan lugnet komma.

Så ha det som ett mål inför din förlossning, att hitta till ett läge där dina muskler inte jobbar emot dig utan där de jobbar med dig i födandet. En sjal eller en rebozo kan hjälpa till med just det. Hur smart?

Rebozo och maglyftet
Här görs maglyftet med en rebozo

Men det finns tillfällen då man bör vara extra försiktig:

Sjalteknik och det rytmiska gungandet ska inte användas vid hotande missfall, problem med blödningar under graviditeten eller om du har en föreliggande moderkaka, det vill säga en moderkaka som täpper för utgången.

Om du vill ha tag på just en rebozo så finns det en doula som är återförsäljare av dessa, du hittar sjalarna här: //www.butikkalcit.se/klader/rebozo

Föda utan rädsla Uppsala

Att stödja och stärka – hitta egna strategier för att hantera förlossningen

Igår hade jag och Eva terminspremiär för profylaxkursen Föda utan rädsla i Hågaby i Uppsala. Vi hade också premiär för vår workshop Aktiv förlossning. Det blev en jättehärlig dag! Det märks att vi har blivit lite varmare i våra gemensamma kläder för det flyter på bra nu när vi har kurser ihop. Till dig som har planer på att börja hålla profylaxkurser i någon form: mitt tips är att du teamar ihop dig med någon som kompletterar dig på ett bra sätt. För det är roligt att vara två. Man delar ju på förberedelserna, arbetet, glädjen och slipper på så sätt vara ”ensam förälder” till sin kurs. Och förhoppningsvis blir ni inte båda sjuka samtidigt, på så sätt blir det mindre sårbart. Bra, särkilt om man som jag är förälder till små barn.

I väntan på tåget till Stockholm

Men förra söndagen åkte jag till Stockholm och höll en privat profylaxkurs på Lidingö. För att få möta blivande föräldrar i deras eget hem tillför ju ännu en dimension i förberedelserna inför förlossningen, både för dem och för mig! Den egna soffan är oftast utmärkt för att öva på värkar – och något man lätt glömmer är att en stor bit av födseln faktiskt äger rum i hemmet. Även om barnen inte brukar födas hemma i Sverige. En förlossning är en sammanhängande process och det går inte att stycka upp en förlossning i bitar och tro att man kan förhålla sig till de enskilda delarna. Processen med att föda barn måste alltid ses som en helhet. Särskilt om du är frisk och har en förväntad normal förlossning framför dig så kanske du kommer vara i ditt eget hem en stor bit av förlossningen.

Beröring och närhet

Det är alltså klokt att försöka hitta ett knippe egna strategier att hantera förlossningen på, vilket sätt du än ska föda på. Igår under kursen så sa en kursdeltagare ” Det var ju inte svårt, det var enkla saker!” EXAKT. Egna strategier kan vara väldigt enkla – men geniala sett till den effekt de kan ha! För ibland är det just det enkla som är svårast att få till. Ett kontinuerligt känslomässigt stöd till exempel. Hur enkelt? Egentligen. Det finns till och med en god samling studier av bra kvalité som bekräftar att kontinuerligt stöd under en förlossning kan ha en dramatisk effekt på utfallet för mor och barn. Hur kan det komma sig egentligen? För att upplevda känslor av trygghet spelar roll för födandets inneboende fysiologi. Känslor spelar alltså roll under en förlossning. Det är nästan lite provocerande. Men logiskt om man tänker efter.

Hur kropp och känslor samverkar under en förlossning

”The parallells between making love and giving birth are clear, not only in terms of passion and love, but also because we need essentially the same conditions for both experiences: privacy and safety.”

Sarah J. Buckley


Kropp och känslor hänger ihop när vi har sex och det går inte att plocka bort känslorna av jubel från kåthet och sex utan att det mest väsentliga går förlorat. Under födandet hänger kropp och känslor ihop på samma sätt. Det går inte att reducera bort känslorna från födandet, tro att man bara kan göra sig till kropp och sedan koppla på känslorna när allt är klart. Allt upplevs även med en känslomässig del och under en förlossning spelar känslor av trygghet stor roll – och upplevelsen behöver alltid bearbetas efteråt även på ett känslomässigt plan.

Som av en händelse är det samma hormon inblandat: oxytocin. Det är kroppens lugn och ro hormon och utsöndras när omständigheterna så tillåter. Vid en orgasm kommer en dusch av oxytocin ut i blodbanan. Värkarbetet vid en födsel är helt beroende av detta kroppsegna hormon. Lite tillspetsat skulle man därför kunna säga att en förlossning är som kvinnokroppens allra största orgasm. Så vad är säkerhet under en förlossning? Det måste vi helt klart fundera mer över. En sak är säker, och det är att det är ett extremt kraftprov för en kvinnokropp att föda barn. Det är mycket mer utsökt än något av allt det andra som händer i våra kroppar under dagarna (kissa, bajsa, prutta och komma, för att ta några exempel). Inte så konstigt att det går fel ibland! Naturen är alltså ingen garant för att det kommer gå vägen utan hjälp.

Vad är säkerhet under en förlossning?

Min bild av säkerhet under en förlossning har kommit att fördjupas under åren. Ja, vi behöver våra sjukhus och vi behöver medicinsk säkerhet för att alla kvinnor ska kunna föda tryggt och säkert. Barnmorskor och läkare räddar liv. Så är det. Utan det safety-net som finns på våra sjukhus i form av blodbank, mediciner, operationsbord och kunnig personal som vet exakt hur de ska prioritera sitt arbete så dör kvinnor och barn. Mödradödligheten har också sjunkit dramatiskt under de senaste 150 åren och naturligtvis har den moderna medicinens framväxt spelat en helt avgörande roll i den utvecklingen.

Men idag är det lätt att glömma vi bort att den allra största kompetensen om födandet sitter den födande kvinnan själv på. Naturen är utgångspunkten och de allra flesta kvinnor kan faktiskt föda barn av egen kraft. Att ingripa under en förlossning ska bara göras om vi vet att utfallet förbättras av ingreppet i fråga eftersom vi annars riskerar att stjälpa mer än vi hjälper. Rutiner inom förlossningsvården bör därför vara baserade på gedigen forskning som visar på tydliga fördelar och förbättrat utfall.

Säkerhet är att ge naturen en ärlig chans. Här kan vi stanna upp lite. För jag tror att det är ganska många kvinnor idag som inte har fått den där ärliga chansen och då kan det vara just det enkla som har brustit. Bristande stöd. Bristande tillit. Bristande kunskap. För när man inte känner sig trygg under en förlossning tenderar man att utsöndra mer av de hormoner som inte hjälper förlossningen framåt, till exempel adrenalin och kortisol.

Hur ger man naturen en ärlig chans då? Jo genom att skapa så mycket trygghet som det bara går och inte prioritera bort det känslomässiga stödet, det som alla födande förtjänar. Kärlek, stöd, avskildhet och en lyhördhet inför kvinnors olika behov är grunden. För mig är säkerhet under en förlossning att det i rummet finns trygghet, tillit, intimitet, känslor av jubel och privacy. Att kvinnan får vara så ostörd i sin process som möjligt. Relationer spelar alltså roll för tryggheten och för födandets inneboende dynamik.

Säkerhet är alltså att lyssna ordentligt på dig som är gravid. Något som var rätt för mig behöver inte vara rätt för dig. Säkerhet kan vara att hjälpa någon till en planerad hemfödsel. Säkerhet kan vara att hjälpa någon till ett planerat snitt. Säkerhet är också handlag, medicinsk expertis och att med stadig hand kunna leda dig som föder genom en svår händelse. Säkerhet under en förlossning är att personalen inser sina förmågor OCH sina begränsningar.

Beröring och närhet


Säkerhet kan också vara att fundera över vad som gör dig trygg. Här kommer de egna strategierna in i bilden. Kanske är det just beröring, närhet, lugn och ro som får dig att känna dig trygg? Visste du förresten att en sak som kan framkalla värkar är stimulering av bröstvårtorna? Massera hela bröstet eller bara bröstvårta och vårtgård mellan fingrarna i några minuter och upprepa några gånger om dagen. Det går också bra att använda en bröstpump men det ska inte göra ont. Om inte förlossningen kommer igång av sig själv så kan det vara värt att prova. Garanterat ofarligt är det iallafall. I förlossningssammanhang är det inte sällan så att less is more.

Amning

Vad säger barnen själva om amning?

Amning

Av Paola Oras

Ofta fokuserar vi på barnet när det gäller amningens hälsofördelar och på kvinnan när det handlar om upplevelsen av amning men vad säger egentligen barnen själva om hur det är att amma? De flesta barn i vår kultur har inte börjat prata innan de slutar att amma och därför är det ovanligt att höra beskrivningar av amning med barns egna ord. I en australiensisk studie av Karleen Gribble från 2009 med titeln ”as good as chocolate” and ”better than ice cream” frågade hon över 100 ammande barn som var två år eller äldre om amning. Barnen fick svara på varför de ville amma, hur det kändes när de gjorde det och hur de tyckte att mjölken smakade.

På frågan varför de ammade svarade barnen ganska enkelt – för att de älskade att amma eller för att mjölken var god. När barnen fick frågan hur det kändes när de ammade sa de bland annat följande: mysigt, gosigt, varmt, glad, känns bra, mamma älskar mig och trött. Alla barn kunde dock inte svara på de här frågorna. Ungefär en tredjedel kunde inte svara på varför de ville amma och närmare hälften kunde inte beskriva hur det kändes, däremot kunde hela 85 % svara på hur det smakade. Jämförelserna i smak var många men tillräckligt lika för att förmedla principen. Barnen svarade till exempel att mjölken smakade som jordgubbar, mango, päron, banan, fruktsallad, choklad, glass, godare än glass, klubba, marmelad och mjölk. De använde också beskrivande ord som gott, sött, varmt och smaskigt. En intressant detalj är att två barn vars mammor nyligen haft mastit, en infektion i bröstet, istället svarade att mjölken smakade salt och äckligt.

Amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden

Många känner sig obekväma med att se ett lite större barn ammas, förmodligen för att vi är ovana vid det eller för att bröst har blivit så sexualiserade i vår kultur att det blir en krock i hjärnan. Medan amning av spädbarn uppmuntras så intar omgivningen inte så sällan en misstänksam inställning till amning efter ett års ålder.

Faktum är att amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden. Så pass att amerikanska barnläkarföreningen kände sig tvungna att gå ut med ett förtydligande 2005 där de klargjorde att det inte på något sätt är skadligt för barn över ett år att fortsätta att amma. Världshälsoorganisationen har också vävt in det i sin rekommendation ”i två år eller längre”. Det finns ingen övre gräns eftersom ingen har kunnat påvisa några skadliga effekter med att amma länge.

Amning, barn över ett år
Helt okej att fortsätta amma.
Foto: Lovisa Engblom

Det som många inte känner till är att det är ett ganska nytt fenomen att barn avvänjs så tidigt. Om vi går bortom de kulturella föreställningar som präglar vår uppfattning om hur länge det är normalt att amma så kan man konstatera att det ur ett biologiskt perspektiv är normalt för människan att amma tills barnet är mellan 2,5 och 7 år. 

I ursprungsbefolkningar är det ofta sista barnet i syskonskaran som ammas längst, när ingen ny graviditet väntar. I bondesamhället i Sverige var det vanliga att barnen ammades tills de var två-tre år och ibland uppemot sex år. Det var först under 1900-talet som läkarna började rekommendera en tidigare avvänjning, vid 10-12 månaders ålder och på många håll i världen är normen fortfarande att barnen delammar i mer än ett år. Exempelvis ammas 95% av alla ettåringar i Bangladesh, 82% i Bolivia, 88% i Indien, 86% i Kenya, 80% i Indonesien och 98% i Nepal jämfört med Sveriges 20%. Bland tvååringarna är det färre som ammas men i många länder är det ändå runt hälften av barnen eller fler som fortfarande ammas. För länderna ovan är siffrorna för tvååringar 91% i Bangladesh, 46% i Bolivia, 66% i Indien, 54% i Kenya, 50% i Indonesien och 95% i Nepal (statistik från WHO). I Sverige förs ingen amningsstatistik efter ett år.

I den australiensiska studien som nämndes ovan frågade man även mammorna varför de fortsatte att amma till två år eller längre och de svarade att det främsta skälet var för att de märkte att deras barn blev så glada och mådde bra av det eller att barnet inte ville sluta amma. De svarade att det kändes enkelt och naturligt för dem att bara fortsätta amma. De  fick också beskriva de vanligaste anledningarna till att deras barn ville amma och i vilka situationer de oftast ammade. De svarade att barnen ammade som tröst, för att de var hungriga, för att de ville ha närhet, för att de gillade smaken eller för att de var törstiga. Oftast ville barnen amma när de skulle somna för natten, under natten, när de vaknade, när de skulle sova middag, när de gjort illa sig, när de var upprörda, trötta, när de var sjuka och när de såg andra barn som ammade. Många som har ammat ett barn som är över året kan nog känna igen flera av beskrivningarna ovan. Fenomenet att äldre barn vill amma när de ser andra barn som ammar kan intygas av alla som någon gång har deltagit i en gruppaktivitet med andra ammande barn. Barnen kan då inspireras av varandra i all oändlighet!

Amning, bröstmjölk
Hälsodrink?

I Sverige finns en stigmatisering och okunskap om amning efter ett års ålder. Det är inte ovanligt att kvinnor bemöts med stor skepsis från både familj, vänner, förskolepersonal och vårdpersonal. Många tror att kvinnor som ammar länge har skumma motiv. Antingen tror man att det finns något incestuöst inslag, eller att kvinnan vill ha en ursäkt att hålla sin partner på avstånd eller för att hon vill fortsätta att göra barnet beroende av sig. En annan missuppfattning är den om mjölkinnehållet. Tvärtemot påståendet att det ”bara är blask i brösten” efter ett år så blir bröstmjölken energitätare efter året för att passa det större barnets behov. Den innehåller alltså allt det som den innehåller under den tidiga amningsperioden men har lite mer energi. Tänker man närmare på det så är det ju lite av en superkraft att kunna frambringa en sådan hälsodrink som dessutom är ”lika god som choklad men godare än glass”!

Jag tänkte låta ett barns röst om hur det kan vara att sluta amma få avsluta den här texten. Att amma den allra sista gången är ju något definitivt och samtidigt början på en ny fas i relationen. Den amerikanska miljöjournalisten Jennifer Grayson beskriver i sin bok Unlatched hur det var när hon slutade amma sin äldsta dotter Izzy, som då blivit fyra år. De hade pratat om det länge innan, gjort ett fint album på alla mysiga stunder de hade haft och planerat ett ”weaning party”. Familjen åkte till Disneyland för att fira den stora händelsen och på kvällen skulle Izzy amma för sista gången. Utmattad av den spännande dagen somnade hon dock utan amning, så avslutet fick bli hemma följande dag. Grayson berättar att dottern var stolt över att hon nu var en ”big gurrrl” som hon själv sa och tog avslutet rätt bra. De första dagarna var hon ledsen ibland men kunde ganska lätt avledas och lockas till skratt. Izzy såg också chansen att vända situationen till sin fördel. Vid ett tillfälle log hon pillemariskt mot sin moster och bad om extra mycket glass eftersom ”it’s really hard to give up Milky”. Den första tiden efter avslutet ville hon lukta på bröstet innan hon somnade. ”Like a chocoholic who had recently gone on a diet” skriver Grayson, tog hon varje kväll en lång djup sniff  och utbrast ”ahhh, delicious!” innan hon kröp ihop i sin mammas famn och somnade. En dag kommer Izzys allra sista avsked av amningen och det är så djupt rörande att jag gråter varje gång jag läser det. Grayson berättar hur Izzy en kväll efter sin njutningsfulla långa lukt lutar sig lite närmare  bröstet och viskar ”I’ll never forget about you, Milky.”

Amningsstöd och amning

Amning, ett slagfält och lågt prioriterat område där kvinnors egna erfarenheter och kunskap sällan lyfts

Amning, ett slagfält

Jag kan ibland känna en sån sorg över att jag fick så lite stöd och hjälp med amningen, då när mina stora barn var små. Jag kan också känna sorg över att jag saknade så mycket kunskap om amning. Till exempel: jag trodde att det var helt nödvändigt att sluta amma innan jag kunde återuppta mina studier till sjuksköterska. Jag visste inte att det kan gå utmärkt att kombinera jobb och amning. Inte heller visste jag hur smidigt det kan vara att ha kvar amningen under den första dagistiden när barnen insjuknar i kräksjukor och feber titt som tätt. Istället för att sitta och teskedsmata med äckliga sockerlösningar som de kräktes upp kunde jag ha stuckit till dem bröstet. Jag fick höra att amning i princip var onödigt för barns välmående i ett så förträffligt land som Sverige, och att det framförallt var i länder med mer smuts som amningen verkligen fyllde sitt syfte.

Amning, dagis och VAB

Well, I beg to differ. Idag är jag både erfaren mor och har jobbat professionellt med amning sedan många år. Det gick relativt lätt att börja amma mina fyra äldsta barn men jag avslutade amningen med dem alla innan de hunnit fylla ett, bland annat för att jag trodde att det var nödvändigt för att jag skulle kunna börja jobba. När de sedan började dagis fick jag och min man turas om att vabba på halvtid under hela deras första år på dagis och det trodde jag var en naturlag – att dagisstart alltid behöver innebära ett helt gäng vidriga dagissjukor med riktigt sjuka små barn och stressade föräldrar som grälar om vems tur det är att vabba nu.

Amningsstöd och amning
Amning av mitt femte barn Foto: Lovisa Engblom

När jag födde mitt femte barn tänkte jag annorlunda. Jag ville behålla amningen så länge det kändes bra och rätt för mig. Ironiskt nog så blev våra första sex veckor ihop en av de största prövningarna jag gått igenom som förälder eftersom jag blev sjuk i tre mjölkstockningar efter varann. Jag fick hög feber och smärtsamma sår på bröstet – och en svampinfektion. Men jag ammade på eftersom mitt eget självförtroende var så robust, jag hade ju ammat fyra barn innan. Fast utan den professionella hjälp och det stöd som jag fick av barnmorskor och läkare på amningsmottagningen i Uppsala så hade jag inte orkat – jag hade helt enkelt tur och fick experthjälp. Då lärde jag mig att det finns riktig kunskap om amning i vården, men att den är ojämnt och fläckvist fördelad. Den kan bygga på att några eldsjälar har samlats på ett ställe medan ointresset är kompakt på ett annat ställe. Jag lärde mig också att man inte kan förflytta kunskap om amning från ett ställe till ett annat som när man passar en boll från ett hörn till ett annat. Amning är ett specialområde som vilket annat område som helst inom vården. En jämförelse: man kan inte stänga ner en förlossningsklinik som sedan 20 år har specialiserat sig på kontinuerligt stöd och vattenfödslar och tro att man inte ska tappa kompetens – på samma sätt kan man inte bara stänga ner en amningsmottagning och tro att man inte kommer tappa kompetens. En crash course i amningsstöd kan aldrig kompensera 20 års samlad expertkunskap. Det säger sig självt när det handlar om till exempel medicinsk kirurgi men när det gäller lågt prioriterade områden som amning är det visst ingenting som säger sig självt.

Nåväl, efter sex veckor var jag frisk och sedan har vi haft en fantastisk amningsrelation, jag och min yngsta dotter. En relation som nu har varat i över två år. Jag får kalla kårar när jag tänker på hur det hade varit om Hanna hade råkat komma först i syskonskaran, om jag hade blivit så sjuk med amningen med mitt första barn istället för mitt sista, då när jag varken hade kunskap, erfarenhet eller självförtroende. Aldrig att jag hade tagit mig igenom de första sex veckorna (som var rätt vidriga), jag hade nog gett upp på vecka två. Den upplevelsen hade med stor sannolikhet satt sig djupt i mig, och vem vet hur det kunnat påverka mina amningsrelationer med de fyra nästkommande barnen?

Till saken hör att det enda barn som vi har sluppit VAB, vidriga dagissjukor, stress och jobbiga VAB-gräl med efter dagisstart, ja det är vårt yngsta barn. Jag är faktiskt helt paff. Inget av syskonen har hållt sig så frisk som hon och det var visst ingen naturlag med 50 % VAB det första året efter dagisstart. Det kan ju vara en slump (behöver ju inte ha med amningen att göra) och min erfarenhet utgör naturligtvis inget vetenskapligt underlag, men det är likafullt min erfarenhet. Den kan ingen ta ifrån mig. Och överlag är vi lite för snabba på att förringa kvinnors egna erfarenheter av födande och amning.

Mina erfarenheter säger mig någonting om hur viktigt det är att få professionell hjälp och rätt stöd när amningen inte går på räls – samt att kunskap spelar roll och gör skillnad även inom detta område.

Att se upp för när amning kommer på tal: polarisering och när kvinnor ställs mot andra kvinnor

Amning och polarisering
När bröst och amning blir ett slagfält

Mammor som inte kan/ orkar/ vill eller känner för att amma sina barn provocerar inte mig. Det som provocerar mig är när mammor som VILL amma inte får rätt stöd när det visar sig att amningen inte går på räls – eller som får direkt felaktiga råd när de väl får professionell hjälp. Att klumpiga förståsigpåare kan förstöra en fin amningsrelation helt i onödan, det provocerar mig mycket. Eftersom det med amning precis som med upplevelser av födande finns många kvinnor som går runt med såriga och jobbiga erfarenheter, så är det förrädiskt lätt att även detta område blir till ett slagfält där vi ställer oss själva mot varann istället för att bredda rummet ytterligare. Ni vet, föda med smärtlindring eller utan, föda med planerat kejsarsnitt eller naturligt, amma eller inte amma. Som om det är vad det hela handlar om. Så – watch out for polarity! Amning kan vara både enkelt och svårt och att klampa runt och strö salt i varandras sår kommer inte ta någon av oss framåt. Istället behöver vi förstå att amning är ett lågt prioriterat område där kunskapen inom vården finns, men att den alltför ofta är bristfällig och framförallt ojämnt fördelad.

Vill du sluta amma? Här kommer några tips på hur du kanske kan få till ett fint amningsavslut.

Apropå att lyssna in varandras erfarenheter och den enorma bank av erfarenhet och kunskap som faktiskt finns hos kvinnor:

Jag frågade efter tips på amningsavslut på mitt instagramkonto @fodamedstod eftersom jag nu känner att jag vill börja avsluta amningen. Jag är lite trött på att ha en tvååring som skriker, gnäller och kräver tutte i tid och otid. Vi har fortfarande mysiga amningstillfällen men de som har blivit omysiga har sakta gått och blivit fler. Jag fick så många bra svar! Så, här nedanför har jag nu sammanställt några av de många kloka svar jag fick:

Alla mina avslut har varit mer eller mindre långa processer (är mitt i ett avslut nu). Det har fått ta tid, helt enkelt. För mig har dagamning alltid varit lättast att sluta med först. Då har jag börjat att avleda när jag vet att det vankas amning, kanske gått bort från soffan, hittat på någon lek. Med tiden har jag kunnat föreslå att vi läser eller sjunger istället- nästan lika mysigt! Nattamning är värre för mig, svårare att avleda där.. Men att sluta nattamma har alltid varit enklare än jag har trott, så det har ändå gått bra. Sedan har jag sist av allt slutat med kvälls och/eller morgonamning. Kvällsamningen ersätts med bok. Läsning är väl alltså mitt bästa tips för avslut…

Plåster på brösten. Säga att de har ”ajaj” men man kan gosa istället. Visa plåstren dagtid så barnet är förberedd innan hen är övertrött. (För oss så funkade även att erbjuda bärsjal för att han var så himla sjal-förtjust och njöt otroligt mycket av att vara på ryggen.)

Slutade vid 15 månader redan. Men vi förberedde med att läsa bok om amningsavslut (Dags att sluta amma säger mamma) läääänge (två månader kanske) . Sen pratade vi om att saker tar slut och att tutte skulle ta slut. Dagarna gick jättebra, han köpte det nästan rakt av, nätterna var tuffa. Han fick vatten i flaska, vi bar i sele och gosade.

Jag hade tvärtom, barnet slutade innan jag var redo (14 mån) så kan egentligen inte ge några råd, men jag hann iaf sluta nattamma av egen vilja typ 2 mån innan. Då körde jag på: ”jag vill inte”. Och stod ut med världens mest övergivet ledsna barn. (Första gången jag hörde denna typ av gråt, inte sur eller arg, bara bottenlös ledsen). Jag tröstade, och det var över efter en halvtimme. Efter det hade barnet köpt att det inte skulle bli mer bröst på natten… Min mamma åkte bort för att sluta amma systern på 90-talet då det hon hade gjort med mig och brodern inte funkade på henne. Så pappa fick ta oss själva i 3-4 dagar och när hon kom tillbaka var det inget problem tydligen…. Jag önskar lycka till och håller tummarna att du hittar ett sätt som funkar för er. Och att det går hyfsat fort i alla fall. <3

Dr Jay Gordons metod rekommenderas av de som praktiserar sk nära/lyhört föräldraskap. Den och boken somna utan gråt var bra bas för min del. Men i slutändan var det korta, enkla att jag som mamma var tvungen att vara helt säker på att vilja sluta. Barn är så lyhörda att de snappar upp osäkerhet och då blir det tokigt. ”Menar mamma verkligen detta?” För min del ledde min ambivalens kring avslut till rejäl amningsaversion mot min äldsta tyvärr. Nu har vi slutat men han kan uttrycka saknad och önskan så här ett år senare…

Jag avslutade en amning med min äldsta efter nästan fem år- det var mycket prat och samtal- det hade varit en så stor del av vår relation. Och en viktig faktor för i anknytningen när hon var bebis och jag mådde dåligt. Det var sorgligt att sluta men jag var färdig och hade försökt avsluta många gånger innan. Mitt andra barn slutade pga graviditet när hon var två- jag hade dåligt samvete eftersom det var jag som inte ville och bara blev arg när hon tjatade. (En tvååring ammar ju som en nyfödd, minst!) Jag säger som @liselnaeslund att det är viktigt att du som ammande har landat i beslutet och verkligen är klar, kanske behöver en sörja att det är över eller det som varit svårt? Men jag har också tagit med mig att det är okej att backa även om du bestämt avslut, kanske var någon av er inte redo? Eller tidpunkten blev fel. Oavsett, grattis till era två år!

Vill tipsa om Lin Dahléns text(er) om detta (bloggen sagogrynet eller boken ”Amning i nöd och lust”) Hjälpte mig mkt när jag ville avsluta amningen med min 2,5-åring 💗

Det beror så mkt på barnet! Lilla H är ju så stor så du kan förklara… jag tyckte det hjälpte att pappan gick in och tog många av de stunder då han egentligen velat amma. Det var skönt att lämna över, att inte vara nummer ett. Jag sa att tutten var slut. Och det tog inte så lång tid innan han accepterade! Fint inlägg.

Jag har ammat alla mina ungar till runt två års ålder. Vi har slutat när brösten blivit någon himla lattjolajbanlåda som man flinande står på ett ben och tuttar från 😏. Vid det laget har det varit lättare för mig att avsluta också. Håller med om att det är hjärtskärande när de blir ledsna på riktigt. Jag har bytt till icke-amningsvänliga kläder och haft avledning i form av gosedjur och saga den första tiden vid avvänjningen.

Oj! Längesen jag slutade amma. Barn nr 1 slutade själv vid 13 månader (till min sorg), barn nr 2 slutade vid 2 års ålder för jag kände att det var dags. Hon var envis hon med och ville inte sluta. Men jag och min man la upp en plan. Nattamnigen gick bäst då maken tog barnet och sov i annat rum. Det tog några dygn med det gick. I och med att jag började arbeta och hon på dagis så föll det sig att hon fick amma 3 gånger om dagen. Jag var väldigt bestämd med hur ofta det skulle ske och hon kunde vara bra gnällig hon med. Jag minns en gång när hon var trött och grinig och jag skulle hämta henne på dagis, enklaste lösningen var en liten amningsstund. Jag trodde jag satt i min ensamhet men fick frågan dagen efter av personalen om jag fortfarande ammade!! De hade ju inte de med att göra! (H var då ca 20 månader.) Nåväl processen för att sluta var rätt lång, mer som utfasning. Mycket prat med barnet om att sluta, att mamma vill ha sina bröst för sig själv, bara kramar, gos och pussar. Ungefär så 22 år senare.

TACK.

Barnmorska, omvårdnad

Det finns alltför lite förståelse för vad ett känslomässigt arbete kan vara!

Jag fick en hälsning från Johanna:

Hej Märta och gott nytt år

Jag blir så tagen av det du skriver och känner igen mig sååå väl. Jag blev färdig SSK för tio år sedan, jobbat mest inom geriatriken på kommunen och ser en riktig nedrustning av omvårdnaden..den hinns och prioriteras inte idag (och ger inget klirr i kassan heller vilket säkert är den största förklaringen) vi tar ju faktiskt examen i omvårdnad men medicinska delen får tyvärr väga störst. Och som födande kvinna är man ju extra utsatt och så otroligt viktig att kunna känna sig trygg!

Jag har varit inne på att vidareutbilda mig till barnmorska men efter att fött tre barn själv på sjukhuset i XXX så tilltalar det liksom inte och jag vågar knappt för det känns som för tungt och stressigt med flera födande samtidigt. När jag jobbade som USK på förlossningen på XXX hade man ju ingen ANING om hur mkt det psykiska mottagandet spelar in i födandet när jag inte upplevt en förlossning själv.. och att bara för att jag själv ville ha en ”naturlig förlossning” backade liksom personalen när man larmade fast man ville ju ha stödet iaf..

Jag vill ha kontinuitet å lära känna mina patienter då kan man ju skräddarsy en god vård med bra kvalitet å jag tror inte det kommer kosta mer – tvärtom – men det behövs mer kunskap och öppenhet inom vården. Känns som att man vill bidra så att den ”kliniska blicken” och mänsklig omvårdnad ska få ta större plats just nu känns det ju mörkt.. antar att det säkert är en politisk fråga?? Jaja stort utlägg kanske men tack för dina ord och tankar man känner sig mindre ensam.

TACK Johanna. Ja, alla som har fått vård i ett kritiskt ögonblick vet att såväl det medicinska omhändertagandet som omvårdnanden är helt avgörande. Det ena går inte att rycka loss ifrån det andra utan att något väsentligt går förlorat. Omvårdnad är inte heller enbart att sprita händerna noggrant och kunna lägga om såret korrekt (även om det är nog så viktigt) utan det finns en känslomässig del av omvårdnaden som är minst lika viktig – ja ibland är den viktigast. Det är där relationsskapandet och kontinuiteten kommer in, pusselbitar som gynnar själva vården – och det blir väldigt tydligt inte minst under födandet.

Barnmorska, omvårdnad
Kan relationer spela roll för vården?

Din kommentar är viktig Johanna, för den sätter fingret på just det där som alla egentligen vet innerst inne (när man själv behöver vård, när man själv ska föda barn, när ens egen pappa är döende), att den känslomässiga biten av omvårdnad är viktig och inte kan rationaliseras bort. Men vi har skapat en struktur för vården som handlar om att de professioner som finns i den räknas som pinnar som ska producera vård. En sak missades helt i denna ekvation, och det var den mänskliga faktorn – samt att vården blir himla dyr, ineffektiv och i längden högst patientosäker när varken sjuksköterskor eller barnmorskor vill jobba i den.

Detta har man under en lägre tid försökt lösa genom att skapa nya utbildningsplatser och fylla på underifrån. Utbilda FLER barnmorskor, utbilda FLER sjuksköterskor. Men det löser ju inte det underliggande problemet – varför så många slutar. Det bästa sättet att laga en läcka är ju att försöka täppa till själva hålet som läcker. Jag är själv helt övertygad om att vi noga måste studera det hål som läcker innan vi kan komma närmare en lösning på problemet. För att vara barnmorska eller sjuksköterska är ju egentligen bland det roligaste och mest meningsfulla man kan göra! Egentligen. Jag avslutar med att citera Jonna Bornemark, igen:

”Etisk stress innebär att personalen har en tydlig idé om vad den bör göra i en viss situation, men inte kan genomföra det på grund av organisatoriska hinder.

Det minskar som vi har sett utrymmet för subjektivitet, omdöme och intellectus samtidigt som detta är vad vi är. På så sätt är det en dränering på liv. Denna etiska stress tror jag är strukturellt möjliggjord av att det finns allt för lite förståelse för ett känslomässigt arbete.”