The positive Birth Calendar 2021

Hemfödsel och fullmåne

The positive Birth Calendar 2021

Av Sara Ekberg

Jag hade en relativt enkel graviditet om man ser till fysiska påfrestningar men hela graviditeten var, som för många andra, påverkad dels av hur vården ser ut och har sett ut länge och dels på grund av pandemin och de restriktioner som sattes upp inom vården. Det var ju inte unikt för just mig men eftersom min sambo, Erik, inte fick följa med på MVC eller ultraljuden och eftersom jag hade flera olika barnmorskor under första halvan av graviditeten gjorde det att jag kände mig uppgiven och otrygg. Jag förstod ganska tidigt att jag behövde ta mer ansvar och kontroll över situationen. Så jag läste på och ju mer jag lärde mig om födandets olika faser och allt som kan bidra till ett fysiologiskt förlopp så förstod jag att jag hade större chans att få en positiv upplevelse hemma än på sjukhuset. 

Även om det var stressande och tufft att bära mycket oro under graviditeten är jag glad att situationen gjorde att jag blev mer engagerad och tog kommando över hur jag ville ha det. Det var nog första gången i mitt liv som jag verkligen utforskade min egen integritet och jag kände starkt att ingen skulle få träda över mina gränser. Det var stort att inse hur mycket man kan påverka själv genom att förstå kroppen. Det var också en process i att lära känna mig själv, vad jag mår bra av och i vilka situationer jag kan slappna av helt och ha tillit.  

Jag kände mig trygg i kroppen och var inte rädd för att föda men jag var rädd att bli störd, att inte känna att jag ägde min förlossning och jag var rädd för hur det skulle kunna påverka mig efteråt om jag fick en negativ upplevelse skapad av interventioner på sjukhuset. 

Jag hade varit med på min storasysters förlossning ett år innan jag blev gravid och sett hur bra projektet ”min barnmorska” var för henne. Hon badade under värkarbetet och fick lustgas i badet och vi använde oss av FUR-verktygen. Det var mörkt och tryggt där inne, CTG kopplades tidigt ifrån och inga onödiga undersökningar gjordes. Med tanke på den bild av födandet som vi tidigt matas med och som visas på film var det revolutionerande för mig att uppleva en sådan födsel och det gjorde mig stärkt inför min egen graviditet och förlossning. 

Hade jag haft samma möjlighet till den vården i Nyköping hade jag nog från början valt att föda så men halvvägs genom graviditeten förstod jag att jag inte skulle kunna få lustgas i badet, föda i vatten och i värsta fall skulle Erik inte få följa med om han skulle ha förkylningssymptom. När jag insåg detta kände jag starkt att jag ville vara hemma, med Erik och mina systrar, med barnmorskor som inte skulle lämna mig och få bada och föda i vatten om jag ville. Jag resonerade så att om jag ändå inte kunde få den smärtlindring jag ville ha på den plats jag önskade på sjukhuset så kunde jag lika gärna vara utan. 

Det viktigaste var att vara påläst, ha stöd och tillgång till varmt vatten och det kunde jag få hemma. 

Men det var flera turer innan vi slutligen hade planen för vår hemförlossning klar. 

Först bokade vi två hembarnmorskor. Sedan avbokade vi dem på grund av att det var för dyrt, kändes orätt att vi skulle betala ur egen ficka, att alla inte har den möjligheten, samt det faktum att vi inte skulle ha någon mer kontakt med dem förrän i vecka 30 vilket gjorde att jag ändå kände mig mer trygg med min barnmorska på MVC.  

Vi valde istället att planera för en födsel på sjukhuset med hjälp av aurorasamtal och tydligt förlossningsbrev om hur vi ville ha det. Min barnmorska lyckades också få igenom att vi skulle få ha en doula med oss. Jag ville utforska vad min rädsla för att föda på sjukhuset handlade om och jag är glad att vi gjorde det och det var tryggt att ha en tydlig plan. 

Vi försökte ställa in oss på att det skulle bli bra men jag kunde inte släppa att jag kände mig så begränsad och kontrollerad. Det var också så mycket oro kring hur det skulle bli med allt att jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå mer in i mig själv och jag fokuserade på att göra meditationer dagligen, läste stärkande affirmationer, läste böcker (Märtas ”Föda barn med stöd”, “Föda utan rädsla”, “Föd på dina villkor”) och övade också med en ballong som kallas Aniball.

Hela tiden fanns oron att Erik kanske inte skulle få vara med på förlossningen om han hade symptom och kanske inte heller hans mamma, Cecilia, som vi valt som doula eftersom hon står oss nära och dessutom är barnmorska. Hon skulle försvara mina önskningar så långt det gick. Jag bar på en ilska, var så arg och upprörd, kunde knappt sova och till slut sa jag till Erik att jag ville föda hemma oavsett och i så fall får det bli oassisterat. Vi visste att hans mamma tidigare sagt att hon inte ville vara barnmorska åt någon hon känner i fall något händer och det ville vi respektera så vi frågade inte henne. Men när Erik berättade för henne hur jag mådde och tänkte inför förlossningen erbjöd hon att bistå oss hemma förutsatt att hennes kollega, Anneli, var med.

Vi fick vårt eget födelseteam!

De har jobbat många somrar tillsammans i Nordnorge på en liten förlossningsenhet, där det liknar lite hemfödslar så båda var erfarna och trygga med vårt beslut. Jag var helt överlycklig. Jag kunde knappt tro att det var sant! Vi fick beskedet att Anneli kunde – och ville vara med på förlossningen men att hon inte kunde just den helgen jag var beräknad att föda. Båda barnmorskorna sa också att vi såklart var tvungna att vara friska.

I vecka 38 blev Erik, min sambo, förkyld och två dagar efter blev jag också sjuk. Det visade sig att båda fått Covid och tiden fram tills vi blev friskförklarade var nästan outhärdlig. 

Vi kände oss inte så sjuka men var väldigt oroliga att förlossningen skulle sätta igång eftersom både min mamma och syster fött i vecka 36+7. När vi äntligen var friska var det bara en vecka kvar till beräknat datum och nu gällde det att antingen föda innan eller efter helgen så att Anneli kunde vara med.

Jag var beräknad på söndagen och på fredagen var det väldigt spralligt i magen, kullerbyttor och sparkar och jag var så otroligt nervös att det skulle börja. Men då sa Cecilia:

”Du kommer föda på måndag för då är det fullmåne och det är då det kommer in flest gravida till förlossningen med vattenavgång”. 

Så jag höll fast vid den tanken, att det är då det kommer ske och att vattnet kommer gå. Helgen gick och på måndagen kunde jag andas ut, nu var allt lugnt så länge barnmorskorna höll sig friska och båda mådde bra så jag kände mig mer hoppfull. Dagen gick och inget vatten hade gått. Vi bestämde oss för att ha myskväll och vi hade precis ätit middag när jag kände hur det blev helt blött och varmt och jag sa ” älskling, nu gick vattnet!” Vi var i chock! Vi ringde Cecilia och jag sa ”vattnet har gått!” Och hon svarade helt lugnt ”Vad spännande, då kommer jag nu, ni kan ta en binda så länge och se hur vattnet ser ut” Ganska kort därefter fick jag min första värk. Vi bestämde oss för att bädda ner oss och se en film men ganska snabbt fick jag en värk till och eftersom vi var så pirriga och nervösa bestämde vi oss för att börja med FUR-verktygen istället.

Värk efter värk

Varje värk höll vi om varandra och Erik hjälpte mig slappna av. Det gick bra att andas igenom värkarna och dom var inte så starka men tillräckligt för att jag ville koncentrera mig på att hantera dom. När Cecilia kom gjorde vi ordning i vardagsrummet där vi skulle vara, flyttade bort soffbordet och la alla soffkuddar på golvet och bäddade med lakan, täcken och kuddar så att det skulle vara mysigt. Lite senare kom Anneli och då var vi fullt koncentrerade på att ta värkarna och jag började få mer ont. Hon föreslog att jag skulle testa akupunktur och satte tre nålar. Vi gav det några värkar men jag fick ingen vidare hjälp av nålarna, jag tyckte bara dom störde i ryggen, att jag inte kunde luta mig bakåt i värken som jag ville och att nålen i pannan kändes som en ond finne!

Vi körde på med FUR-verktygen och barnmorskorna var där men lät oss arbeta i fred med värkarna och vi tog oss igenom en efter en. När värkarna blev tätare och mer intensiva så ville de undersöka mig och då var det Anneli som kände efter. Hon konstaterade att jag var öppen 8 centimeter och jag blev helt chockad! Jag visste från det jag läst att centimeter hit och dit egentligen säger väldigt lite om förloppet men just då var det otroligt stärkande och peppande att få höra det och jag kände bara ”wow, nu vill jag bada för det här är snart klart”! Klockan var runt midnatt och mina systrar som jag ringt hade ett par timmar att köra till oss så jag blev lite orolig att de inte skulle hinna fram men när nästa värk kom var jag tvungen att koncentrera mig ordentligt så oron försvann snabbt. Jag badade och det var helt underbart att komma ner i det varma vattnet. Värkarna tilltog och jag blev erbjuden sterila kvaddlar, något jag mest hade hört negativt om, att det skulle göra väldigt ont, men där och då ville jag ändå prova.

Det brände ordentligt att få det och tyvärr gav det mig ingen smärtlindring alls, så vi fortsatte med verktygen och Cecilia masserade mig intensivt och hårt i ryggslutet i varje värk och det hjälpte verkligen!

Erik var hela tiden vid min sida. Här sitter jag i badet och vilar mellan värkarna med en kall handduk som jag svalkade mig med, det är alltså inte bebisen haha!

Jag badade ett par timmar och mina systrar hann komma, det var så skönt att känna att allt var komplett, att alla som skulle vara där var där och jag kunde slappna av mer. Jag hade sett framför mig att jag ville ha barnmorskorna lite på avstånd och att jag skulle ha mer fysisk närvaro av mina systrar men vid det laget var vi så inne i värkarbetet att jag inte kunde avbryta eller ta in fler personer.

Tvivel och smärta

Jag ville bara att Cecilia skulle fortsätta massera ryggen och finnas nära och att jag blev hållen i varje värk av Erik. Men att veta att mina systrar var där, att de skulle ta bilder och filma och sedan ordna med god mat gjorde mig så motiverad och stärkt att fortsätta. När jag runt fyratiden på morgonen klev ur badet för att bli undersökt så fick jag veta att jag nog bara var 6 cm öppen. Det var svindlande och skrämmande att höra det och jag blev för första gången rädd att jag inte skulle klara att föda hemma samtidigt som värkarna som kom var så kraftfulla att det var otänkbart för mig att ta mig till en bil och åka in. Erik har också sagt i efterhand att han också började tvivla då, men det var inget han visade.

Jag frågade Cecilia och Anneli ”kommer jag klara det här?” Och Annelie tog mina händer och tog tag i situationen genom att tydligt säga att ”du kommer klara det här, det går väldigt bra och vi har olika stora händer, så det kan vara att vi upplever det olika och det spelar ingen roll hur öppen du är. Det är som en kant runt bebisens huvud och vi behöver göra några olika positioner nu och vara mer aktiva för att få bebisens huvud att tränga igenom modermunnen.”

Vi skulle prova 4 olika positioner, 3 värkar i varje och sedan skulle jag få bada igen. Jag blev så motiverad och bestämde mig för att det här måste gå! Snart skulle jag få bada igen och längtan efter det varma vattnet och vetskapen om att det också skulle vara nära att träffa bebisen när jag kom ner i vattnet igen gav mig kraft att fortsätta.Vi kämpade på och det var absolut det mest smärtsamma jag varit med om.

Här är vi mitt i en värk – Erik håller mig och viskar att han älskar mig, att jag är så stark. Vår älskade hund Ursula var nära hela tiden också. Jag trodde hon skulle bli orolig och gnälla men hon var så lugn hela tiden. Hon la tassen på min arm och nosen på min axel och det märktes att hon visste precis vad som pågick.

Nu var det dags att testa TENS-apparaten som jag hyrt från en physioterapeut i Nyköping och det hjälpte enormt mycket! Det var till och med ett tillfälle där Erik maxade den så pass mycket att jag i värken bad honom minska för att det blev för intensivt att hantera TENS samtidigt som värken, men när den var rätt inställd var den ett otroligt bra hjälpmedel. Vi jobbade på minst en timme om jag minns rätt och vid ett tillfälle höll Erik på att svimma av blodsockerfall och vi båda fick tunnbrödsrulle, kexchoklad och mjölk.

Jag fick höra att jag var väldigt bra på att äta under förlossningen och det var jag. Jag fyllde på med energi regelbundet och klarade att både äta och vila mellan värkarna. Ibland somnade jag lite till och med. Men apelsinen de hade skalat när jag bad om det förblev orörd och läkerolpastillen jag bad om mellan värkarna flög ut i nästa värk och satt på Eriks tröja under resten av förlossningen.

Fullmåne

Jag hade tänkt skapa en lista med låtar men jag hade bara hunnit lägga till sex låtar och de gick på repeat hela natten. Men det var ganska skönt för jag kunde hålla fast i de låtarna och det gav mig ro att det inte var en massa olika, att jag kunde veta vilken som skulle komma härnäst. Mitt emellan två värkar såg jag plötsligt fullmånen utanför och jag tror alla blev lite förvånade när jag sa ”titta vad vackert det är, jag ser fullmånen!”

När jag äntligen fick bada igen var jag så lättad och efter bara ett par värkar på knä i badet ändrade värken karaktär och jag kände tydligt att jag började krysta. Det var inget jag kunde kontrollera, det var bara något som hände i slutet av varje värk- lite som att kräkas och tappa andan samtidigt.

Efter att Anneli bett mig vända mig till ett mer sittande läge med lite bakåtlutning så hon kunde undersöka i vattnet sa hon att jag kunde känna huvudet om jag ville. Jag förde in fingrarna och kände toppen av det lilla hårda huvudet, det var så mäktigt! Vattnet var varmt och omslutande och gav mig så mycket smärtlindring. Jag var inte rädd eller orolig längre, det hade jag släppt under arbetet med de olika positionerna och nu var jag bara så pepp på att få träffa bebisen och att äntligen få vila. Det var smärtsamt och intensivt men efter några krystvärkar fick jag äntligen den där hala, varma kroppen i famnen och det var en oerhörd lättnad och en så mäktig känsla. 

Den 1 december klockan 8:25 föddes hon, vår Sonnelie. Hon föddes till Markus Krunegårds tolkning av Silvana Imams ”Sett henne” och navelsträngen klipptes till Ulf Lundells ”Kallt te halv tio”.

Alla trängdes i vårt lilla badrum och min tredje syster, Hanna, var med på FaceTime från Alaska. Det var en helt fantastisk energi i rummet och Sonnelie var så välkommen. Efter en stund flyttade vi oss från badrummet till vardagsrummet och Sonnelie fick komma till Erik. Han la sig i soffan med henne på sitt bröst och jag låg och vilade på golvet bredvid och kunde njuta av henne på lite avstånd. Det kändes så bra att hon var i hans famn och det var så skönt för mig att bara få vila och försöka ta in att hon äntligen var här. Vår lilla skatt.

Här var hon 20 minuter gammal och bjöd på sitt underbara leende med smilgroparna.

Här var vi alla samlade, Erik med Sonnelie, farmor och barnmorska Cecilia, jag, barnmorska Anneli, lillasyster Tove, vår hund Ursula och min storasyster Sofia som tar bilden.

Primum non nocere First do no harm

Berättelsen om Nils födelse

Foto: Lovisa Engblom

Under den här graviditeten har jag varit orolig. Jag har varit orolig för att falla offer för patologisering och onödig medicinsk intervention i samband med födseln av mitt sjätte barn. Det är en rädsla som till viss del har präglat den här tiden.

Jag har så väldigt gärna velat bli sedd för den jag är: en kompetent kvinna och flerföderska. Inte som något farligt eller otäckt, det som MULTIPARA signalerar för många. Att risken så gott som alltid springer ur den födande kvinnan själv.

Tidigt förstod jag också hur viktigt det skulle bli att jag fick gå stärkt ur min sjätte födsel. För att helt enkelt orka vara mamma till sex barn. Ja jag behövde göra allt som stod i min makt för att det skulle få bli en födsel på mina egna villkor. En där samtycke och delaktighet kunde få utgöra en solid grund.

Jag visste att det skulle bli svårt för mig att avsäga mig rutiner som screening med intagnings-CTG och vaginala undersökningar om jag bestämde mig för en planerad sjukhusfödsel. Eftersom jag är väl insatt i forskningen på området så vet jag att den vårdform som ger bäst utfall för friska omföderskor är en planerad hemfödsel med barnmorskor. Dessutom, när vårt femte barn – Hanna – kom så hann vi knappt in till förlossningen. Ungefär 20 minuter efter vår ankomst var hon ute och att det skulle kunna gå fort den här sjätte gången är något jag haft med mig sen dess. För att få det jag verkligen ville ha i samband med förlossningen så behövde jag planera för en hemfödsel i privat regi.

Förberedelser inför förlossningen

Jag bokade in två av mina underbara hembarnmorskekollegor: Helena och Elisa. Det kunnande de besitter har jag stor respekt för. Jag frågade också mina vänner och barnmorskekollegor Paola och Elin om de ville dela på doulajour för mig. Sen började jag förbereda mig, både praktiskt och mentalt. De praktiska förberedelserna bestod i att låna en förlossningspool, beställa hem underlägg, stora bindor och planera för vilket rum som skulle få bli födelserum. De mentala förberedelserna bestod bland annat i att skapa mina egna affirmationer och fundera över hur jag skulle kunna möta och hantera smärtan under förlossningen. Surrender är ett ord som har levt med mig under den här graviditeten.

We cannot birth our babies through sheer force of will. We need to learn the more subtle, the equally powerful, path of surrender. Women’s bodies have their own wisdom, and a system of birth refined over 100,000 generations is not so easily overpowered.

Sarah J Buckley

De två böcker som betytt mest för mig den här gången är Reclaiming childbirth as a rite of passage och Birthing from within.

Förlossningen

Två veckor innan började jag boa in mig och långsamt separera från omvärlden. Jag ville ogärna gå hemifrån. Åt dadlar till frukost. Sov middag på soffan med min rosa avlånga gravidkudde mellan mina fötter och knän. Några riktigt långsamma dagar förflöt innan jag äntligen fick ett litet tecken. Blod på pappret.

Det skulle ta ett helt dygn till innan förlossningen verkligen kom igång. Under det dygnet hann barnen åka fram och tillbaka mellan oss och mormor och morfar medan jag städade halva huset och höll mitt födelseteam på tårna. Till slut, lite matt av alla förberedelser, dråsade jag ner i soffan igen med min rosa gravidkudde.

Klockan blev 19.42 Jag tittade på första delen av Postrånet på SVT och skickade iväg ett sms till Helena:

Jag har haft 7 värkar som känts annorlunda. Känns mer som riktig latensfas nu. Ni behöver inte komma än men om det fortsätter såhär kanske det blir inatt. Jag ligger på soffan och allt känns bra.

Allt kändes verkligen bra. Lycka. Jag behövde inte fundera över när det skulle bli dags att packa ihop mig och ringa in till förlossningen. Jag kunde bara sjunka in i min födslovärld och känna hur den tog över min kropp. Slappna av bit för bit samtidigt som jag var helt ostörd från omvärlden. Stefan satt i fåtöljen i vardagsrummet bredvid mig medan jag tog värkar. Efter ett tag föreslog jag att han skulle gå och lägga sig. Själv somnade jag där på soffan.

När klockan hade passerat midnatt vaknade jag av mina värkar.

Jag väckte Stefan och bad honom kontakta vårt födelseteam.

Sen började den natt jag sent kommer glömma.

affirmation

Jag flög över landskap. Kände värkarna passera som eldbollar genom mig. Rummet och atmosfären var som gjord för att jag skulle kunna bege mig till det där andra landet. Levande tända ljus. Tystnad. Alla i mitt födelseteam knackade så försynt på dörren innan de smög sig in i rummet, en efter en. Inget larm eller oväsen. Ingen som hade något behov av att hävda sig, visa sig duktig eller på något sätt ”kontrollera” mig. Jag kände mig så trygg och omhändertagen. Alla runtom mig ville mig på riktigt väl.

Min oxytocinkoja Foto: Paola Oras

Stefan började förbereda för att fylla poolen. Ett hemtrevligt pyssel och sorl tog vid. Jag hörde hur vattnet tappades upp i poolen. Samtidigt hjälptes barnmorskorna åt att bära hinkar med varmvatten så att det skulle gå lite snabbare att få hela poolen fylld. Deras småprat sinsemellan fyllde mig med ro. Det fanns ingenstans jag hade haft det bättre än på just den platsen där jag befann mig. Jag var i så goda händer. Elisa lyssnade på bebisens hjärtljud med en doppler. Jag visste att han mådde bra eftersom jag kände igen hans rörelsemönster därinne. Ingen vaginal undersökning utfördes eftersom jag inte ville och det inte behövdes.

När poolen var fylld till hälften gick jag i. Åh, det var ljuvligt. Att känna hela kroppen omslutas av varmt vatten som tog udden av värkarna. Jag flöt runt i mitt eget hav.

affirmation förlossning

Samtidigt som värkarna tog i lite mer började jag kräkas. Jag har alltid varit känslig för att kräkas sen jag blev kvinna. Har minnen av att jag ligger och vrider mig i plågsamma månatliga kramper och kräks på olika ställen under mina tonår. Och under samtliga av mina födslar har jag kräkts upprepade gånger. Den här var inget undantag.

Helena sätter lite akupunktur mot illamående

Timmarna gick och flöt i varann. Jag har aldrig förr tagit värkar så koncentrerat som jag gjorde den här gången i poolen. De var smärtsamma men fullt hanterbara. Natten var som ett skydd, ja en kupol över hela mitt födelserum. Jag minns inte alla detaljer eftersom oxytocinet har suddat ut de skarpa kanterna. Natten hemma är som en impressionistisk tavla i minnet.

Barnmorskorna dricker té.

Någon lägger en våt kall handduk över min panna.

Jag får saft att dricka.

Stefan håller i spypåsen.

Jag får papper att torka mig med.

Jag känner själv efter barnets huvud i poolen.

När morgonen kom började jag bli lite tröttare och nyfiken på var barnet befann sig. Jag frågade om Elisa kunde undersöka. Hon berättade om mjuka kanter, 9 centimeter öppet, en hinnblåsa och ett huvud som stod ganska högt. Tänkte att det här var det minst smärtsamma öppningsskedet jag upplevt. Jag fortsatte att ta värkar. Fortsatte kräkas.

Två barnmorskor på morgonkvisten

Långsamt började jag känna hur det blev kämpigare att hantera smärtan. Jag förstod själv att barnet stod högt eftersom det inte tryckte på så mycket bakåt. Om det hade varit som när Hanna föddes så hade han varit ute för längesen. Men det här var en annan födelsedans, ett annat förlopp.

Efter någon timme till i poolen med värkar bad jag Elisa undersöka igen om huvudet inte hade kommit ner något. Nu var det helt öppet, en buktande hinnblåsa men fortfarande ett huvud som stod högt ovan spinae. Jag förstod att jag kanske skulle behöva vara tvungen att använda mig av knep som jag själv lär ut för att få honom att komma ner. Samtidigt, jag var inte alls i mitt rationella jag. Jag var i mitt emotionella födelsejag.

Transition, platåfas (eller the rest and be thankful phase of labour)

Jag fick en liten paus från värkar och la mig i min favoritposition: på sidan med min rosa gravidkudde mellan benen. Vet inte om jag var så tacksam egentligen för den pausen. Lyckades slumra mellan några värkar. Kände hur tröttheten kom över mig samtidigt som en liten besvikelse flyttade in i födelserummet. Det var som om jag hade kräkts ur mig min energi bit för bit under natten. Ändå hade mitt barn inte kommit ner. Varför? Mitt intellektuella jag förstod att det inte var något fara, att det här var en normalvariation av ett födelseförlopp, men mitt emotionella jag, det som jag befann mig i, blev lite fundersam. Hade han lagt sig på något tokigt sätt? Varför kom han inte ner? Jag började undra hur jag skulle orka med den sista biten av förlossningen. Det kändes plötsligt segt.

Jag tog mig upp ur sidoläget och gjorde några tappra försök att få ner honom. Squatts, launching, ner i poolen igen.. Men värkarna blev plötsligt mycket mer smärtsamma i alla de upprätta ställningarna. Den enda ställning som nu fungerade för mig att hantera smärtan var, konstigt nog, sidoläget med kudden mellan benen. Så har det inte alls varit under mina tidigare födslar. Då har det alltid varit värst att ligga ner.

Så nådde jag min botten. Allt kändes plötsligt övermäktigt. Jag tog ut lite av besvikelsen över att han inte trängt ner. Blev barnslig och lite omedgörlig. Mitt rationella jag hade lämnat mig helt. Men de, mina barnmorskor tog det hela med ro.

”Jag orkar inte mer.”

Stefan försökte peppa och förhandla med mig. Tyckte jag skulle få i mig lite fruktsocker men jag var inte riktigt med på noterna. Svarade ganska korthugget. Upprepade att jag inte orkade mer. Ville bara ligga på sidan. Det var som om min kropp hade låst fast sig i den positionen. Jag var nu på riktigt oroad över att min energi och ork hade försvunnit och kände att jag behövde mer smärtlindring för att orka.

Paola fick ringa in till förlossningen.

Gav mig luren.

Jag fick prata med koordinatorn.

Svarade kort och koncist på frågor.

Orkade inte klä på mig själv.

Fick hjälp att klä på mig.

Med nöd och näppe tog jag mig till bilen.

Sekvensen jag helst skulle vilja klippa bort ur min förlossning

Vi har tio minuter med bil in till förlossningen. Och eftersom vår bil är stor kunde jag få plats att ligga ner i baksätet och hålla om min rosa gravidkudde men det var ändå tio förfärliga minuter. Kylan, känslan av utsatthet och ensamhet… Så sårbart att förflyttas i det skedet.

När vi kom fram till förlossningen kunde jag inte röra mig. Jag var så smärtpåverkad och bad därför om en bår. Efter vad som kändes som en hel evighet så kom äntligen båren och jag blev skjutsad in i ett förlossningsrum.

Mitt andra förlossningsrum

Lyckligtvis så blev jag skjutsad in i ett förlossningsrum där kulturskillnaden mellan hem och sjukhus inte var alltför stor. Koordinatorn hade ordnat med en mycket lyhörd barnmorska till mig. En som lyssnade och tog mina ord på allvar. Så hade jag ju Paola och Stefan kvar vid min sida.

Jag började andas lustgas och fick smärtlindring innan några andra undersökningar gjordes.

Förlossningen gick inte framåt så fort att saker inte hanns med. När smärtlindringen hade verkat så fick jag äntligen lite av min förlorade kraft tillbaka. Jag kunde komma upp ur mitt krampaktiga och låsta sidoläge. Jag började med att gå på toaletten och kunde sen hitta upprätta ställningar att ta värkar i.

Vattnet gick av sig själv strax därefter.

Jag började krysta.

I efterhand har jag förstått att det fanns de utanför förlossningsrummet som var otåliga och hade synpunkter på progress. Att det pratades om värkstimulerande dropp. Vilken tur att det inte blev så.

För jag var inte alls värksvag. Jag krystade ut ett gossebarn på över fyra kilo helt av egen kraft.

Det gick galant.

Tog emot honom själv.

Han mådde bra.

Jag blödde inte till.

Tackade nej till navelsträngsprover.

Jag fick ha moderkaka, navelsträng och bebis intakt tills navelsträngen var vit (det tog 1,5 timme).

Han började amma.

Lite senare under dagen kunde jag vandra ut ur förlossningsrummet och känna mig stark. Kapabel. Alla mina noggranna förberedelser inför förlossningen hade burit frukt. Jag kände mig så trygg och tacksam över min kropp.

Den visste precis hur Nils skulle födas.

Vår födelsedag
Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?
Foto: Lovisa Engblom

Asabea Britton gästade programmet Efter 5 på TV 4 och berättade om sin lugna och trygga hemförlossning. Det blev ett jättefint litet klipp som du kan se här:

Asabea gästar TV 4

Men en alldeles särskild trötthet kom över mig efter att jag hade tittat på klippet och börjat läsa kommentarstråden som följde. Ja, jag blir trött på alla dessa ”OM” det skulle hända något, vad är risken? För nu när debatten om hemförlossningar har blossat upp så väller det upp så mycket annat. Ett ifrågasättande av kvinnor som väljer att föda hemma. Ett misstänkliggörande av alla som gör andra val än en själv. Som om föräldrar som väljer en lugn och trygg hemförlossning i själva verket är oansvariga – några som väljer att utsätta sitt barn för livsfara. Att det tryggaste alltid per definition är en sjukhusförlossning, oavsett omständigheter.

Det är väldigt få som påstår att en hemförlossning rent generellt och per definition är något tryggt för alla födande. Forskning visar att det är villkorat och att vissa kriterier behöver vara uppfyllda för att den medicinska säkerheten ska kunna garanteras.

Men varför är det så svårt att förstå att en sjukhusförlossning inte per definition är det säkraste och tryggaste för alla födande? Jag tycker vi behöver börja ställa oss nya typer av frågor. Tilde de Paola sa spontant efter klippet på Asabeas födsel: Så lugnt!

Ja. Varför frågar vi inte oftare varför det så sällan får fortsätta vara just så lugnt när ett barn föds på sjukhus?

Men det som kanske gör mig mest sorgsen är att vi inte kan ta den lugna och trygga hemförlossningen för vad den är. Just en lugn och trygg hemförlossning. Att den ska dissikeras och malas ner i bitar och synas med ”riskglasögon”, som om tryggheten och lugnet är ett bedrägligt lugn – att allt egentligen är sekunden ifrån en katastrof.

Tänk om det inte är så? Tänk om det inte är så att allt vi ser är en sekund från en katastrof? Tänk om det vi ser faktiskt ÄR trygghet och lugn.

Jag förstår att det i samma stund som vi släpper katastrofsynen bakom oss kommer att skälva och skaka inombords. Jag förstår det. För då hotar det ju hela vår föreställning om vad en förlossning egentligen är. Eller behöver vara.

Det vi behöver börja förstå är att när ALLT födande omedvetet och oreflekterat räknas som misstänkt patologi innan motsatsen är bevisad – ja då skapar vi risker. Framförallt för friska gravida. Olika vårdnivåer är inte kontroversiellt när det gäller annan typ av vård, men när det gäller just förlossningsvård är det extremt kontroversiellt. Men faktum är att så gott som alla födande börjar sin förlossning på vårdnivå 1 ( i hemmet) och sedan förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset). För kvinnorna bor ju inte på sjukhusen – om de inte är inneliggande. Vi måste börja förstå att en förflyttning i sig innebär en risk. Det är en nödvändig risk att ta om man har en etablerad riskfaktor som kan påverka förlossningen negativt. För då är det viktigt att man förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset).

Men de friska gravida då? Med en förväntat normal födsel? De som kanske – och med rätta – blir lägst prioriterade på vårdnivå 3. De som ibland (särskilt när det är ont om platser) kanske mot sin vilja tvingas stanna på vårdnivå 1 tills det bara är en halvtimme kvar av förlossningen? De som välkomnas in på vårdnivå 3 när det i själva verket inte är så mycket kvar av förlossningen? Kan det vara så att en vårdnivå 2 (barnmorskor som kommer till hemmet) faktiskt passar några i den här gruppen bättre? Kan det i själva verket vara så att det för några i den här gruppen framstår som ett MYCKET TRYGGT och attraktivt alternativ med en vårdnivå 2. Att forskning visar att det faktiskt för en grupp kvinnor också ÄR ett mycket tryggt alternativ kan i sammanhanget ses som en bonus.

Referenser

  1. Olsen O, Clausen J. Planned hospital birth versus planned home birth. Cochrane Database Syst Rev. 2012 Sep 12;(9):CD000352. doi: 10.1002/14651858.CD000352.pub2.
  2. Birthplace in England Collaborative G, Brocklehurst P, Hardy P, et al. Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study. Bmj 2011; 343: d7400.
  3. de Jonge A, Geerts CC, van der Goes BY, Mol BW, Buitendijk SE, Nijhuis JG. Perinatal mortality and morbidity up to 28 days after birth among 743 070 low-risk planned home and hospital births: a cohort study based on three merged national perinatal databases. BJOG: an international journal of obstetrics and gynaecology 2015; 122(5): 720–8.
  4. Scarf VL, Rossiter C, Vedam S, et al. Maternal and perinatal outcomes by planned place of birth among women with low-risk pregnancies in high-income countries: A systematic review and meta-analysis. Midwifery 2018; 62: 240–55
  5. Hutton E, Reitsma A, Simioni J, Brunton G, Kaufman K. Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: a systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine (in press) 2019.
  6. Hildingsson I, Waldenström U, Rådestad I. Swedish women’s interest in home birth and in-hospital birth center care. Birth 2003; 30:1–22
  7. Blix E, Kjaergaard H, Kumle M, Lindgren H. Transfers in planned home births – a systematic review. BMC Pregnancy and Childbirth 2014; 16: 141–57
  8. Blix E, Kumle MH, Ingversen K, Huitfeldt AS, Hegaard HK, Ólafsdóttir OA, Øian P, Lindgren H. Transfers to hospital in planned home birth in four Nordic countries – A prospective cohort study. Acta Obstet Gynecol Scand 2016; DOI: 10.1111/aogs.12858
ökning av hemfödslar

Ökning av hemfödslar under pandemin

ökning av hemfödslar

Under den här våren har många hört av sig till mig med en önskan om att föda hemma. Jag har nog fått fyra gånger så många förfrågningar som jag brukar få. Med stor sorg har jag behövt tacka nej till alla som har hört av sig till mig. Varför undrar ni kanske? Jo, att jag har känt mig nödgad att tacka nej beror på att jag som barnmorska inte har förskrivningsrätt till de läkemedel som behöver finnas med i barnmorskeväskan just in case. Under fyra år har jag försökt att få till ett fungerande samarbete runt läkemedel vid hemfödslar här i Uppsala men utan att lyckas. Här är det kategoriskt nej till någon form av samarbete överhuvudtaget. Jag kom till en punkt där jag kände att det är omöjligt för mig att fortsätta under dessa omständigheter.

De hemfödslar jag ändå har hunnit vara med på har lärt mig så otroligt mycket om födande och min sorg bottnar delvis i den vetskapen – att så många inte får möjligheten att ta del av den kunskapsbank som öppnas först när man börjar bistå vid födslar även utanför sjukhus. Hemfödslar är något annat än sjukhusfödslar, och det går inte att lära sig att bli hembarnmorska genom att enbart vara med på sjukhusförlossningar. Kontexten HEMMA är alltför väsensskild från kontexten sjukhus. De relationer som hembarnmorskan får med de par som föder hemma är också så väsensskild från de korta möten barnmorskor får med blivande föräldrar på sjukhus. Let me put it this way: De allra flesta barnmorskor vet inte vad de missar.

Jag är därför glad att det ändå finns några verksamma hembarnmorskor i Sverige – för utan dem skulle en stor kunskapsbank gå rakt ner i graven. Vi har verkligen inte råd att tappa bort den kunskapen.

Corona har ställt saker på sin spets

Under Coronavåren infördes restriktioner för vilka som fick vara med vid förlossningar på sjukhus. Doulor portades på de flesta ställen. Just det blottade en syn på födandet som vore det enbart en medicinsk händelse. Som om doulor är något födande kan ha eller mista. Som om doulor inte spelar någon som helst roll för säkerheten under en förlossning. Som om födandet framförallt är sjukhusens angelägenhet och inte kvinnans.

Det var fel. Doulor är inte några man kan ha eller mista under förlossningar, eftersom det känslomässiga band som kvinnan knyter med sina stödpersoner kan ha en avgörande inverkan på förlossningsförloppet. Och födandet är inte i första hand sjukhusens angelägenhet. Födandet är först och främst kvinnans angelägenhet och säkerhet för henne definieras inte enbart i medicinska termer.

Restriktioner infördes för hur vi skulle bete oss för att minska smittspridningen i samhället. Plötsligt började många fler blivande föräldrar än vanligt undra vad de överhuvudtaget skulle in till sjukhuset att göra under själva förlossningen? Sjukhuset kom att i högre grad än vanligt att förknippas med risk för smitta. Och en förlossning behöver ju inte äga rum på sjukhus. Sjukhusalternativet blev mindre attraktivt för en växande grupp. Alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor sågs plötsligt som ett mer attraktivt alternativ för många fler än i vanliga fall i Sverige.

Men det har blottat ett bråddjup. Ett som gemene man inte är så medveten om. Plötsligt blev det synligt att vi

  • Saknar offentlig finansiering för hemfödslar
  • Saknar nationella riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning
  • Att det finns ytterst få (om några) väl organiserade och väl integrerade vårdformer där alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor erbjuds

Sverige: ett Vilda Västern för hemfödslar

Att vara kategorisk när det kommer till hemfödslar har inte visat sig vara så lyckosamt. Det har istället öppnat upp för ett Vilda Västern för hemfödslar. Ett som läkare och barnmorskor har kunnat välja att ignorera eller förfasa sig över. Ytterst få har sträckt ut en hand för att hjälpa till att styra upp i Vilda Västern. Etablissemangets hållning har i stort varit att ge kalla handen till alla som önskar att föda hemma – och till alla som vill arbeta professionellt med att bistå dem som önskar föda hemma. Eftersom efterfrågan har varit så pass låg (1 av 1000 föder hemma i Sverige) och eftersom det ofta går bra att föda hemma så har man kunnat se bort utan att det har fått alltför stora konsekvenser. Ingen som inte vill har behövt bry sig.

Nu tycker jag inte att man kan se bort längre. När efterfrågan på alternativet planerad hemförlossning ökar så blir det tydligt vilken ojämlik vård vi har för födande i Sverige. Eftersom det är väldigt svårt att få tag på professionell hjälp vid hemfödslar så har barnmorskor på sina håll bytts ut mot outbildade stödpersoner. Förr i tiden kallades de för hjälpgummor.

Vissa som har haft tur och bott i ”rätt” stad eller rätt län har kunnat betala för att få stöd av barnmorskor under hemfödseln. De som inte har haft råd att betala eller som inte har fått tag på hembarnmorskor har antingen fött oassisterat eller med hjälp av outbildade stödpersoner.

Kvinnor har rätt att föda i trygghet

Men riskerna ökar för både mor och barn när förlossningar sker oassisterat i hemmet. Därför måste vi jobba på att integrera planerad hemförlossning som ett alternativ inom vår offentligt finansierade vård. För det mest framgångsrika sättet att förhålla sig till hemförlossning som vårdform är att integrera den med utbildade barnmorskor som kan bistå i hemmet och som har tillgång till de läkemedel som kan behövas under förlossningen.

säkert att föda på sjukhus för alla?

Är det säkert att föda på sjukhus för alla?

säkert att föda på sjukhus för alla?

Den frågan borde vi ställa oss lite oftare. Sedan födslarna institutionaliserades och så gott som alla födande i Sverige hamnade innanför sjukhusets väggar (1940-talet) så har mödra och barnadödligheten fortsatt att sjunka. Men det innebär inte att sambandet sjukhus och säker förlossning är kausalt, vilket de flesta verkar tro helt oreflekterat. Att mödradödligheten har gått ner har däremot ett starkt samband med den moderna medicinens framväxt:

  • Mödravård (möjlighet att selektera ut kvinnor med behandlingskrävande sjukdom och riskfaktorer inför förlossningen)
  • Medicin för att stoppa blödning efteråt (uterotonica)
  • Blodtransfusioner
  • Antibiotika
  • Kejsarsnitt
  • Säkra aborter
  • Tillgång till intensivvård

Det innebär givetvis inte att alla födande kommer vara i behov av kejsarsnitt, intensivvård, antibiotika, blodtransfusion eller medicin för att stoppa blödning efteråt. Det är framförallt kvinnor med väl etablerade riskfaktorer inför förlossningen som har mycket att vinna på den moderna medicinens landvinningar. Men finns det några som har förlorat på att det medicinska risktänket har tagit över all vård av födande? Ja det verkar så.

Vård på rätt vårdnivå för födande

Att romantisera naturliga födslar och hävda att alla egentligen borde föda hemma är lika fel som att hävda att det är farligt för alla att föda hemma och alltid säkrast att föda på sjukhus. Båda utgångspunkterna (ytterligheterna) grundar sig i ideologi snarare än på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Det här påståendet ligger närmare sanningen: En förlossning behöver inte äga rum på sjukhus för att vara säker. Att planera för en hemförlossning med barnmorskor är en variant för friska gravida som känner sig trygga hemma. Detta eftersom säkerhet under en förlossning inte är något konstant utan något som är villkorat och i hög grad beroende av vilka som befinner sig runt den födande kroppen. Forskning visar att hemfödslar med professionella barnmorskor som arbetar väl integrerat med den övriga vården (high- income countries med fungerande infrastruktur) faktiskt kan vara säkrare än sjukhusfödslar – framförallt för friska omföderskor. Detta eftersom det vid behov, alltså om komplikationer uppstår, alltid går att flytta en vårdnivå upp. På så sätt kan de som planerar att föda hemma få alla fördelar som en planerad hemfödsel innebär samtidigt som de inte går miste om något av de framsteg den moderna medicinens framväxt har inneburit. Att konvertera en planerad hemförlossning till en sjukhusförlossning bör därför aldrig betraktas som ett misslyckade utan snarare som att den födande flyttar en vårdnivå upp.

Kan en planerad hemförlossning innebära fördelar för vissa?

Vid en planerad hemfödsel undviks de institutionaliserade bromsarna helt. Det vill säga förflyttning under pågående födsel, okända ansikten och ny miljö. Oftast har den födande hunnit etablera en relation till de som ska vara med under förlossningen och det är bra för tryggheten och oxytocinet. Ordentligt med kroppseget oxytocin är viktigt under en vaginal förlossning eftersom det är vad som driver hela förlossningen framåt.

I den här översiktsartikeln som är publicerad i The Lancet har forskarna studerat den bästa forskningen som är gjord på området:

Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital

Kvinnorna i de väl integrerade vårdformerna som planerade att föda hemma jämfördes med de kvinnor som planerade att föda på sjukhus. Resultaten är slående! Kvinnorna som planerade för hemförlossning hade

  • 40 % mindre sannolikhet att födseln skulle behöva avslutas med ett kejsarsnitt
  • 50 % mindre sannolikhet att födseln skulle behöva avslutas med en sugklocka
  • 70 % mindre sannolikhet att få en epiduralbedövning
  • 55 % mindre sannolikhet att få ett klipp i mellangården
  • 40 % mindre sannolikhet att få en svår förlossningskada (tredje eller fjärde gradens skada)
  • 60 % mindre sannolikhet att få värkstimulerande dropp under förlossningen
  • 75 % mindre risk att få en infektion efter förlossningen

Omföderskorna som planerade att föda hemma hade 60% mindre chans/risk för att förlossningen skulle behöva avslutas med ett kejsarsnitt. Stor blödning efter förlossningen minskade med 40 % för samma grupp.

Jag citerar direkt ur översiktsartikeln:

No cases of maternal mortality were reported in either study group. Although it is well known that rare but serious events associated with birthing may occur regardless of setting, we saw no evidence of such events in our sample of nearly one million women. Findings were comparable for multiparous women and in settings where care was well-integrated, as well as less well-integrated, into the health care system.

The findings indicate that home birth is safe for low-risk women in settings where home birth care is well-integrated into the local health care system, and who begin labour with a plan to give birth at home.

Just det uttalandet stämmer väl överens med svenska barnmorskeförbundets ställningstagande i frågan: Policydokument Hemförlossning

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

policydokument hemförlossningar

Policydokument om hemförlossningar!

policydokument hemförlossningar
Vård på rätt vårdnivå
Foto: Lovisa Engblom

Jag blev så glad över detta! Vård på rätt vårdnivå är fortfarande väldigt kontroversiellt när det kommer till födande och det förbluffar mig gång på gång. Men nu har barnmorskeförbundet äntligen tagit fram ett policydokument som klargör var barnmorskorna står i frågan om hemförlossningar. Det förändrar kanske inte så mycket just här just nu men är principiellt väldigt viktigt. Jag tänker sammanfatta vad policyn går ut på i det här blogginlägget.

Svenska Barnmorskeförbundet anser att kvinnor som vill föda barn i hemmet med stöd av barnmorska ska erbjudas denna vårdform inom offentlig verksamhet.

Alltså, barnmorskeförbundet anser att kvinnans eget val av vårdnivå och födelseplats ska styra barnmorskans arbete och hur vården organiseras i mycket högre utsträckning än idag.

”Fokus ska ligga på att främja en vård som minskar onödiga medicinska interventioner. Mot bakgrund av den samlade forskningen samt de erfarenheter som gjorts i Stockholm ser inte Svenska Barnmorskeförbundet något skäl att avråda från planerad hemförlossning för friska kvinnor med en normal graviditet och en förväntat normal förlossning förutsatt att det sker en riskbedömning och selektion utifrån kända faktorer som påverkar utfallet vid hemförlossning. Svenska Barnmorskeförbundet vill lyfta fram betydelsen av att skapa en organisation för planerad hemförlossning som
tar hänsyn till kvinnors rättigheter att bestämma över sin förlossning samt tillvaratar barnmorskors kompetens att självständigt handlägga den normala förlossningen oavsett förlossningsplats.”

Tack! Barnmorskeförbundets ställningstagande vilar på:

  • Rätten till säker vård. Hemförlossning ger likvärdig säkerhet som förlossning på sjukhus under förutsättning att hänsyn tas till de principer som lyfts fram ovan.
  • Principen om vård på rätt nivå är vägledande för hälso- och sjukvården och syftar till att maximera vården för patienten och använda samhällets resurser effektivt. Inom mödra- och förlossningsvården har barnmorskan kompetens att ta hand om kvinnor med normal graviditet och förlossning samt att upptäcka avvikelser från normalt förlopp och därmed tillkalla eller remittera till obstetriker.
  • Valfrihet och individualiserad vård eftersträvas inom hälso- och sjukvården. Ett utbud som även innefattar hemfödsel ökar valfriheten och möjligheterna att bedriva personcentrerad vård. Rätten att föda hemma innebär också rätten att göra en egen riskbedömning. I den kan även ingå att hemförlossning minskar risken för kejsarsnitt och sugklocka, både för först- och omföderskor, liksom risken för allvarlig bristning i bäckenbotten och stor blödning hos omföderskor.

Här hittar du dokumentet i sin helhet: Policydokument Hemförlossning

TACK!

Hemförlossning

Förnuft och födsel

Av: Jaqueline Vejlstrup

”Hey Jaqueline. Tack snälla för besöket igår. Det var så roligt att träffa dig och få berätta vår historia. Hoppas den kan spridas vitt och brett.

Kära hälsningar från oss”

Detta SMS fick jag i morse av Nora och Bille, en ny familj, som jag har följt genom hela graviditeten men som jag var tvungen att släppa vid graviditetsvecka 41+6, eftersom Nora ännu inte hade kommit igång i spontan födsel då – och enligt våra regionala riktlinjer så fick hon då inte tillåtelse att föda på vår klinik.

Nora har en mycket stark intution som hon litade på från början av graviditeten. Hon tackade nej till den rekommenderade moderkaksbiopsin, efter att man vid ett tidigt ultraljud hittat några misstänkta fynd, bland annat ett kort näsben, och misstankar fanns om att det kunde hänga ihop med ett allvarligt syndrom. Nora ville inte ta risken att få ett missfall i samband med moderkaksbiopsin, och var själv helt övertygad om att barnet var friskt. Samma starka intution ställde sig nu i vägen för en sjukhusfödsel.

Familjen ville inte in till sjukhuset om det inte var något som var på tok. Därför tackade de nej till den rekommenderade övertidskontrollen på sjukhuset med CTG i vecka 41+5, eftersom de hela tiden kände att det var en mycket livlig bebis därinne. Av samma anledning ville de inte sättas igång. De ville inte heller få lite hjälp på traven av mig med hinnsvepning, akupunktur eller rebozo, som jag erbjöd dem vid de tre besök som de gjorde på min klinik från vecka 41+0.

Vid alla dessa besök ville de bara få information, prata och lyssna på sin bebis.

När eftermiddagen vid graviditetsvecka 41+6 kom – och allt hopp om att få föda på kliniken var ute – kontaktade Nora och Bille en privat barnmorska, en som gick med på att bistå familjen i deras starka önskan om att få föda utan onödiga ingrepp i förlossningen …. nu i hemmet!

Det var med nöd och näppe som jag de följande dagarna kunde hålla mig ifrån att ringa och höra hur det gick. Men när det hade gått tre dagar så mottog jag dessa bilder som fullkomligt strålade av lycka.

Nora, Bille och Bob

Nora och Bille födde i vecka 42+3. Hon fick oregelbundna värkar klockan 5 på kvällen. Värkarna tilltog och blev regelbundna vid midnatt. Då kom jordemodern och Nora födde vid klockan 2 på natten. Det var en pojke på 4200 gram, och med en stor och ståtlig näsa!

När moderkakan kom, visade barnmorskan dem att navelsträngen satt ihop med, ja den var insnört med några stora feta blodkärl som fanns i hinnorna. Man kan fundera över vad som hade hänt vid en eventuell igångsättning med hinnsprängning?

Länge leve intitutionen!

Och länge leve de utskällda jordemödrarna som hjälper kvinnor och familjer som på olika grunder faller vid sidan av systemets standardutbud. Hos dem samlas en hemlig men viktig kunskap om födslar, de som genomförs ”emot givna råd”.

Denna kunskap bör komma oss alla till del, födande såväl som förlossningspersonal, och därför har jag lovat Nora och Bille att dela sin berättelse med er.

Hemförlossning i Umeå

Cia Sandström är hembarnmorska i Umeå

Foto: Sandra Lundberg, lupinfoto

Gästinlägg av Cia Sandstöm

Att jobba med födande och för att föräldrar och par ska få en positiv förlossningsupplevelse är något som jag brinner för. Jag har arbetat som barnmorska i 15 år på förlossningen i Umeå, de sista åren även som aurorabarnmorska där jag samtalat med kvinnor och män som har förlossningsrädsla. I Umeå finns även ett hemförlossningsteam där jag jobbat under hela min tid som barnmorska. Ungefär 2-5 kvinnor väljer att föda sitt barn i hemmet i Umeå varje år. 

För två år sedan startade jag ett eget företag, Birth In Harmony. Jag utbildade mig både i hur man håller profylaxkurser och i yinyoga/restorativ yoga. I vår började jag få privata förfrågningar om jag kunde bistå vid hemförlossningar i angränsande län. Jag efterforskade vad som krävs av mig för att få göra detta på ett ”lagligt sätt”. Jag började bygga upp en barnmorskeväska med allt som man kan tänka sig behöva för en förlossning. Jag skickade in papper till IVO för att bedriva hälso- och sjukvård och tecknade en privat patientförsäkring. Än så länge är jag helt ensam om detta i norra Sverige men i södra Sverige finns andra barnmorskor som jobbar som jag. Det är skönt att känna att man tillhör ett sammanhang och vet vart man kan vända sig och prata om frågor för oss som arbetar privat med födande. Från första januari tar jag steget fullt ut och tar tjänstledigt för att helt jobba med detta. Jag kommer att erbjuda de tjänster som gravid kan tänkas behöva. Allt från att bistå dig när du föder hemma till att följa med till sjukhuset som extra stöd. Jag kommer att fortsätta med mina profylaxkurser. Mina tjänster tänker jag får utvecklas och följa de behov som finns eller uppstår.

Om att leva sitt barnmorskeri och Birth in harmony

Alla som träffar mig säger att jag lever mitt barnmorskeri, det är mitt största intresse och upptar nästan all min vakna tid. Själv har jag fött två barn för 17 och 20 år sedan och jag skulle ha önskat att jag visste det jag vet idag när jag födde dem, jag skulle varit så trygg.

Födandet påverkar oss stort och jag rekommenderar alla att ta kommandot och inte tro att förlossningen är något som ska lösas av sjukvården. Att föda barn är det enda friska vi gör på sjukhuset. Jag brukar peppa alla par som pratar med mig att se sig själv som hotellgäster istället för patienter. En hotellgäst ställer helt andra och mycket högre krav än en födande vilket i sig ju är helt komplett galet. Kunskap ökar chanserna för en normal förlossning.

Det handlar om att förstå vad som händer i kroppen under födandet

Om man vet hur man kan stödja de fysiologiska funktionerna och vad som händer i kroppen under förlossningen ökar chanserna att förlossningen blir som man önskar. Går man en profylaxkurs hos mig försöker jag förmedla kunskaper både i hur man kan göra för att hantera sina värkar men också kunskap om vad som påverkar födandet. Det är viktigt att komma ihåg att alla rutiner inom förlossningsvården är frivillig för dig som födande. Jag vill uppmuntra alla att begära information om alla procedurer och interventioner som sker under förlossningen för att kunna göra informerade val. Tänk igenom hur du skulle vilja föda och skriv ett förlossningsbrev utifrån det.


Som barnmorska är jag både detektiv och kameleont. Jag försöker ta reda på hur den som föder vill ha det och anpassa mig efter det. Jag använder mina sinnen mycket och det är här som konsten i barnmoskeri ligger. Ofta räcker det bara med att jag tittar och observerar kvinnan för att se vart i förlossningsförloppet hon är. Hur hon rör sig, låter och ser ut säger mycket. Tyvärr håller denna kunskap på att gå förlorad när mina kollegor som jobbar på sjukhuset måste springa emellan många födande och tittar mer på apparater, ex CTG, än människorna. Jag älskar ny kunskap och försöker hela tiden lära mig mer. I Juni ska jag gå en utbildning i Österrike för att bli auktoriserad utbildare för blivande föräldrar i Spinning Babies. Ser otroligt mycket framemot det och är faktiskt lite chockad över hur vi i vården kan så lite om kvinnors bäckenbotten och hur det påverkar hur barnet ställer in sig och roterar ned i bäckenet. Ska blir så spännande att få fördjupa sig i denna kunskap för att sedan kunna dela med mig.

Att föda barn ska framförallt vara en stärkande och unik händelse


Att föda barn är oftast inte ett medicinsk ingrepp utan kan vara en magisk, stärkande och unik händelse. Jag tror på kvinnors kraft. Jag tror att processen har ett syfte att bygga ett starkt kapabelt föräldraskap och jag tror att det måste finnas alternativ till dagens förlossningsvård. Hemförlossningar, barnmorskledda enheter, lättvårdsavdelningar, förlossningsavdelningar för de som behöver högavancerad vård och kejsarsnitt!! Allt borde ingå i den svenska förlossningsvården. Tills dess finns jag och ett fåtal andra eldsjälar för att hjälpa dig att föda på ditt sätt.

Hemförlossning Umeå
Bilderna är från en hemförlossning där jag bistod. Familjen Helena Noren och Thomas Andersson Foto: Sandra Lundberg, lupinfoto


Hemförlossningar i Stockholm

Aktion för att rädda hemförlossningsbidraget

Aktion för hemförlossningsbidraget
Who is WHO?

100 personer samlades igår utanför landstingshuset i Stockholm – för att manifestera och trycka på i frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna i Stockholm. Frågan har utretts under lång tid och ska snart tas upp för ett politiskt beslut. Förra året var det 87 personer som blev beviljade att få föda hemma inom avtalet och det visar tydligt på en ökande trend. Just på grund av att verksamheten har vuxit anser man sig behöva se över hur den kan organiseras och kvalitetssäkras. Risken att bidraget bara rycks bort utan något alternativ är dock överhängande. Själv var jag inte på plats igår i Stockholm men har fått tillåtelse att publicera bilder från aktionen här på min blogg.

Det finns vissa svårigheter inbäddade med att organisera hemfödslar inom ramen för landstingsfinansierad vård, precis som det finns svårigheter med att organisera förlossningsvård överhuvudtaget – så att alla som borde omfattas av vården får den vård de har rätt till. Men i Danmark finns det lysande exempel på hur man har lyckats lösa frågan om landstingsfinansierade hemfödslar, så att det blir ett både kostnadseffektivt och säkert alternativ.

Min egen ståndpunkt i frågan har jag formulerat i den här debattartikeln. Jag är övertygad om att ett förtydligande inom området hemfödslar – med nationella riktlinjer och rekommendationer – kommer öka kunskapen om fenomenet och göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel.

Hemförlossningar i Stockholm
Utanför landstingshuset i Stockholm

Vad hände med Vårdvalet?
Doulagruppen
Doulagruppen stödjer en jämlik och evidensbaserad vård

Hembarnmorskan

Hembarnmorskan Helena Maass

Igår kom min barnmorskekollega Helena Maass till Uppsala och vi hann med ett längre samtal mellan våra två inbokade träffar. För mig är det väldigt värdefullt att ha kollegor som har lång erfarenhet av att arbeta med just hemfödslar och Helena har arbetat med detta sedan år 2002. Jag är väldigt tacksam över att få möjligheten att arbeta ihop med henne. I mitt nyligen påbörjade projekt ingår det att intervjua några yrkesverksamma, både hembarnmorskor och andra som jobbar med födande, och även par som har fött hemma. Helena är som klippt och skuren för en intervju eftersom hon är så professionellt kunnig inom området – skarp – och samtidigt verbal. Det enda som möjligen kan behöva slipas på är min samtals och intervjuteknik. Jag är ju bara jag. Men det räcker ganska bra. Känslan av att få tid att verkligen sitta ner och samtala med en person som är kunnig på det här området ger mig gåshud. Vi pratade bland annat om att den normala fysiologiska födseln har blivit ett undantag på sjukhus. Nästan som ett exotiskt inslag i en annars väldigt stressad vardag på förlossningskliniker runtom i landet. Här får ni ett litet smakprov från intervjun med Helena:

– Allas kompetens behövs runt kvinnan som föder men vi får inte glömma bort att den största kompetensen besitter kvinnan själv. Vi behöver ge kvinnan makten över sin egen kropp tillbaka. Tänk bara alla som får diagnosen värksvaghet! Man har glömt bort att det finns naturliga pauser i en födsel. Vi behöver hämta tillbaka den här grundläggande kunskapen kring hur en kvinnokropp fungerar under en födsel för det har vi tappat bort. När man gång på gång under de här hemfödslarna får bevittna det, då blir det ju ännu sorgligare när man ser hur vi patologiserar kvinnors normala födslar. Det finns ju nästan inga normala födslar kvar på sjukhus.

Gå gärna in på mitt instagramkonto och se ett videoklipp där Helena reflekterar över hur det kan komma sig att det så ofta går bra för de som väljer alternativet planerad hemfödsel.