The positive Birth Calendar 2021

Hemfödsel och fullmåne

The positive Birth Calendar 2021

Av Sara Ekberg

Jag hade en relativt enkel graviditet om man ser till fysiska påfrestningar men hela graviditeten var, som för många andra, påverkad dels av hur vården ser ut och har sett ut länge och dels på grund av pandemin och de restriktioner som sattes upp inom vården. Det var ju inte unikt för just mig men eftersom min sambo, Erik, inte fick följa med på MVC eller ultraljuden och eftersom jag hade flera olika barnmorskor under första halvan av graviditeten gjorde det att jag kände mig uppgiven och otrygg. Jag förstod ganska tidigt att jag behövde ta mer ansvar och kontroll över situationen. Så jag läste på och ju mer jag lärde mig om födandets olika faser och allt som kan bidra till ett fysiologiskt förlopp så förstod jag att jag hade större chans att få en positiv upplevelse hemma än på sjukhuset. 

Även om det var stressande och tufft att bära mycket oro under graviditeten är jag glad att situationen gjorde att jag blev mer engagerad och tog kommando över hur jag ville ha det. Det var nog första gången i mitt liv som jag verkligen utforskade min egen integritet och jag kände starkt att ingen skulle få träda över mina gränser. Det var stort att inse hur mycket man kan påverka själv genom att förstå kroppen. Det var också en process i att lära känna mig själv, vad jag mår bra av och i vilka situationer jag kan slappna av helt och ha tillit.  

Jag kände mig trygg i kroppen och var inte rädd för att föda men jag var rädd att bli störd, att inte känna att jag ägde min förlossning och jag var rädd för hur det skulle kunna påverka mig efteråt om jag fick en negativ upplevelse skapad av interventioner på sjukhuset. 

Jag hade varit med på min storasysters förlossning ett år innan jag blev gravid och sett hur bra projektet ”min barnmorska” var för henne. Hon badade under värkarbetet och fick lustgas i badet och vi använde oss av FUR-verktygen. Det var mörkt och tryggt där inne, CTG kopplades tidigt ifrån och inga onödiga undersökningar gjordes. Med tanke på den bild av födandet som vi tidigt matas med och som visas på film var det revolutionerande för mig att uppleva en sådan födsel och det gjorde mig stärkt inför min egen graviditet och förlossning. 

Hade jag haft samma möjlighet till den vården i Nyköping hade jag nog från början valt att föda så men halvvägs genom graviditeten förstod jag att jag inte skulle kunna få lustgas i badet, föda i vatten och i värsta fall skulle Erik inte få följa med om han skulle ha förkylningssymptom. När jag insåg detta kände jag starkt att jag ville vara hemma, med Erik och mina systrar, med barnmorskor som inte skulle lämna mig och få bada och föda i vatten om jag ville. Jag resonerade så att om jag ändå inte kunde få den smärtlindring jag ville ha på den plats jag önskade på sjukhuset så kunde jag lika gärna vara utan. 

Det viktigaste var att vara påläst, ha stöd och tillgång till varmt vatten och det kunde jag få hemma. 

Men det var flera turer innan vi slutligen hade planen för vår hemförlossning klar. 

Först bokade vi två hembarnmorskor. Sedan avbokade vi dem på grund av att det var för dyrt, kändes orätt att vi skulle betala ur egen ficka, att alla inte har den möjligheten, samt det faktum att vi inte skulle ha någon mer kontakt med dem förrän i vecka 30 vilket gjorde att jag ändå kände mig mer trygg med min barnmorska på MVC.  

Vi valde istället att planera för en födsel på sjukhuset med hjälp av aurorasamtal och tydligt förlossningsbrev om hur vi ville ha det. Min barnmorska lyckades också få igenom att vi skulle få ha en doula med oss. Jag ville utforska vad min rädsla för att föda på sjukhuset handlade om och jag är glad att vi gjorde det och det var tryggt att ha en tydlig plan. 

Vi försökte ställa in oss på att det skulle bli bra men jag kunde inte släppa att jag kände mig så begränsad och kontrollerad. Det var också så mycket oro kring hur det skulle bli med allt att jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå mer in i mig själv och jag fokuserade på att göra meditationer dagligen, läste stärkande affirmationer, läste böcker (Märtas ”Föda barn med stöd”, “Föda utan rädsla”, “Föd på dina villkor”) och övade också med en ballong som kallas Aniball.

Hela tiden fanns oron att Erik kanske inte skulle få vara med på förlossningen om han hade symptom och kanske inte heller hans mamma, Cecilia, som vi valt som doula eftersom hon står oss nära och dessutom är barnmorska. Hon skulle försvara mina önskningar så långt det gick. Jag bar på en ilska, var så arg och upprörd, kunde knappt sova och till slut sa jag till Erik att jag ville föda hemma oavsett och i så fall får det bli oassisterat. Vi visste att hans mamma tidigare sagt att hon inte ville vara barnmorska åt någon hon känner i fall något händer och det ville vi respektera så vi frågade inte henne. Men när Erik berättade för henne hur jag mådde och tänkte inför förlossningen erbjöd hon att bistå oss hemma förutsatt att hennes kollega, Anneli, var med.

Vi fick vårt eget födelseteam!

De har jobbat många somrar tillsammans i Nordnorge på en liten förlossningsenhet, där det liknar lite hemfödslar så båda var erfarna och trygga med vårt beslut. Jag var helt överlycklig. Jag kunde knappt tro att det var sant! Vi fick beskedet att Anneli kunde – och ville vara med på förlossningen men att hon inte kunde just den helgen jag var beräknad att föda. Båda barnmorskorna sa också att vi såklart var tvungna att vara friska.

I vecka 38 blev Erik, min sambo, förkyld och två dagar efter blev jag också sjuk. Det visade sig att båda fått Covid och tiden fram tills vi blev friskförklarade var nästan outhärdlig. 

Vi kände oss inte så sjuka men var väldigt oroliga att förlossningen skulle sätta igång eftersom både min mamma och syster fött i vecka 36+7. När vi äntligen var friska var det bara en vecka kvar till beräknat datum och nu gällde det att antingen föda innan eller efter helgen så att Anneli kunde vara med.

Jag var beräknad på söndagen och på fredagen var det väldigt spralligt i magen, kullerbyttor och sparkar och jag var så otroligt nervös att det skulle börja. Men då sa Cecilia:

”Du kommer föda på måndag för då är det fullmåne och det är då det kommer in flest gravida till förlossningen med vattenavgång”. 

Så jag höll fast vid den tanken, att det är då det kommer ske och att vattnet kommer gå. Helgen gick och på måndagen kunde jag andas ut, nu var allt lugnt så länge barnmorskorna höll sig friska och båda mådde bra så jag kände mig mer hoppfull. Dagen gick och inget vatten hade gått. Vi bestämde oss för att ha myskväll och vi hade precis ätit middag när jag kände hur det blev helt blött och varmt och jag sa ” älskling, nu gick vattnet!” Vi var i chock! Vi ringde Cecilia och jag sa ”vattnet har gått!” Och hon svarade helt lugnt ”Vad spännande, då kommer jag nu, ni kan ta en binda så länge och se hur vattnet ser ut” Ganska kort därefter fick jag min första värk. Vi bestämde oss för att bädda ner oss och se en film men ganska snabbt fick jag en värk till och eftersom vi var så pirriga och nervösa bestämde vi oss för att börja med FUR-verktygen istället.

Värk efter värk

Varje värk höll vi om varandra och Erik hjälpte mig slappna av. Det gick bra att andas igenom värkarna och dom var inte så starka men tillräckligt för att jag ville koncentrera mig på att hantera dom. När Cecilia kom gjorde vi ordning i vardagsrummet där vi skulle vara, flyttade bort soffbordet och la alla soffkuddar på golvet och bäddade med lakan, täcken och kuddar så att det skulle vara mysigt. Lite senare kom Anneli och då var vi fullt koncentrerade på att ta värkarna och jag började få mer ont. Hon föreslog att jag skulle testa akupunktur och satte tre nålar. Vi gav det några värkar men jag fick ingen vidare hjälp av nålarna, jag tyckte bara dom störde i ryggen, att jag inte kunde luta mig bakåt i värken som jag ville och att nålen i pannan kändes som en ond finne!

Vi körde på med FUR-verktygen och barnmorskorna var där men lät oss arbeta i fred med värkarna och vi tog oss igenom en efter en. När värkarna blev tätare och mer intensiva så ville de undersöka mig och då var det Anneli som kände efter. Hon konstaterade att jag var öppen 8 centimeter och jag blev helt chockad! Jag visste från det jag läst att centimeter hit och dit egentligen säger väldigt lite om förloppet men just då var det otroligt stärkande och peppande att få höra det och jag kände bara ”wow, nu vill jag bada för det här är snart klart”! Klockan var runt midnatt och mina systrar som jag ringt hade ett par timmar att köra till oss så jag blev lite orolig att de inte skulle hinna fram men när nästa värk kom var jag tvungen att koncentrera mig ordentligt så oron försvann snabbt. Jag badade och det var helt underbart att komma ner i det varma vattnet. Värkarna tilltog och jag blev erbjuden sterila kvaddlar, något jag mest hade hört negativt om, att det skulle göra väldigt ont, men där och då ville jag ändå prova.

Det brände ordentligt att få det och tyvärr gav det mig ingen smärtlindring alls, så vi fortsatte med verktygen och Cecilia masserade mig intensivt och hårt i ryggslutet i varje värk och det hjälpte verkligen!

Erik var hela tiden vid min sida. Här sitter jag i badet och vilar mellan värkarna med en kall handduk som jag svalkade mig med, det är alltså inte bebisen haha!

Jag badade ett par timmar och mina systrar hann komma, det var så skönt att känna att allt var komplett, att alla som skulle vara där var där och jag kunde slappna av mer. Jag hade sett framför mig att jag ville ha barnmorskorna lite på avstånd och att jag skulle ha mer fysisk närvaro av mina systrar men vid det laget var vi så inne i värkarbetet att jag inte kunde avbryta eller ta in fler personer.

Tvivel och smärta

Jag ville bara att Cecilia skulle fortsätta massera ryggen och finnas nära och att jag blev hållen i varje värk av Erik. Men att veta att mina systrar var där, att de skulle ta bilder och filma och sedan ordna med god mat gjorde mig så motiverad och stärkt att fortsätta. När jag runt fyratiden på morgonen klev ur badet för att bli undersökt så fick jag veta att jag nog bara var 6 cm öppen. Det var svindlande och skrämmande att höra det och jag blev för första gången rädd att jag inte skulle klara att föda hemma samtidigt som värkarna som kom var så kraftfulla att det var otänkbart för mig att ta mig till en bil och åka in. Erik har också sagt i efterhand att han också började tvivla då, men det var inget han visade.

Jag frågade Cecilia och Anneli ”kommer jag klara det här?” Och Annelie tog mina händer och tog tag i situationen genom att tydligt säga att ”du kommer klara det här, det går väldigt bra och vi har olika stora händer, så det kan vara att vi upplever det olika och det spelar ingen roll hur öppen du är. Det är som en kant runt bebisens huvud och vi behöver göra några olika positioner nu och vara mer aktiva för att få bebisens huvud att tränga igenom modermunnen.”

Vi skulle prova 4 olika positioner, 3 värkar i varje och sedan skulle jag få bada igen. Jag blev så motiverad och bestämde mig för att det här måste gå! Snart skulle jag få bada igen och längtan efter det varma vattnet och vetskapen om att det också skulle vara nära att träffa bebisen när jag kom ner i vattnet igen gav mig kraft att fortsätta.Vi kämpade på och det var absolut det mest smärtsamma jag varit med om.

Här är vi mitt i en värk – Erik håller mig och viskar att han älskar mig, att jag är så stark. Vår älskade hund Ursula var nära hela tiden också. Jag trodde hon skulle bli orolig och gnälla men hon var så lugn hela tiden. Hon la tassen på min arm och nosen på min axel och det märktes att hon visste precis vad som pågick.

Nu var det dags att testa TENS-apparaten som jag hyrt från en physioterapeut i Nyköping och det hjälpte enormt mycket! Det var till och med ett tillfälle där Erik maxade den så pass mycket att jag i värken bad honom minska för att det blev för intensivt att hantera TENS samtidigt som värken, men när den var rätt inställd var den ett otroligt bra hjälpmedel. Vi jobbade på minst en timme om jag minns rätt och vid ett tillfälle höll Erik på att svimma av blodsockerfall och vi båda fick tunnbrödsrulle, kexchoklad och mjölk.

Jag fick höra att jag var väldigt bra på att äta under förlossningen och det var jag. Jag fyllde på med energi regelbundet och klarade att både äta och vila mellan värkarna. Ibland somnade jag lite till och med. Men apelsinen de hade skalat när jag bad om det förblev orörd och läkerolpastillen jag bad om mellan värkarna flög ut i nästa värk och satt på Eriks tröja under resten av förlossningen.

Fullmåne

Jag hade tänkt skapa en lista med låtar men jag hade bara hunnit lägga till sex låtar och de gick på repeat hela natten. Men det var ganska skönt för jag kunde hålla fast i de låtarna och det gav mig ro att det inte var en massa olika, att jag kunde veta vilken som skulle komma härnäst. Mitt emellan två värkar såg jag plötsligt fullmånen utanför och jag tror alla blev lite förvånade när jag sa ”titta vad vackert det är, jag ser fullmånen!”

När jag äntligen fick bada igen var jag så lättad och efter bara ett par värkar på knä i badet ändrade värken karaktär och jag kände tydligt att jag började krysta. Det var inget jag kunde kontrollera, det var bara något som hände i slutet av varje värk- lite som att kräkas och tappa andan samtidigt.

Efter att Anneli bett mig vända mig till ett mer sittande läge med lite bakåtlutning så hon kunde undersöka i vattnet sa hon att jag kunde känna huvudet om jag ville. Jag förde in fingrarna och kände toppen av det lilla hårda huvudet, det var så mäktigt! Vattnet var varmt och omslutande och gav mig så mycket smärtlindring. Jag var inte rädd eller orolig längre, det hade jag släppt under arbetet med de olika positionerna och nu var jag bara så pepp på att få träffa bebisen och att äntligen få vila. Det var smärtsamt och intensivt men efter några krystvärkar fick jag äntligen den där hala, varma kroppen i famnen och det var en oerhörd lättnad och en så mäktig känsla. 

Den 1 december klockan 8:25 föddes hon, vår Sonnelie. Hon föddes till Markus Krunegårds tolkning av Silvana Imams ”Sett henne” och navelsträngen klipptes till Ulf Lundells ”Kallt te halv tio”.

Alla trängdes i vårt lilla badrum och min tredje syster, Hanna, var med på FaceTime från Alaska. Det var en helt fantastisk energi i rummet och Sonnelie var så välkommen. Efter en stund flyttade vi oss från badrummet till vardagsrummet och Sonnelie fick komma till Erik. Han la sig i soffan med henne på sitt bröst och jag låg och vilade på golvet bredvid och kunde njuta av henne på lite avstånd. Det kändes så bra att hon var i hans famn och det var så skönt för mig att bara få vila och försöka ta in att hon äntligen var här. Vår lilla skatt.

Här var hon 20 minuter gammal och bjöd på sitt underbara leende med smilgroparna.

Här var vi alla samlade, Erik med Sonnelie, farmor och barnmorska Cecilia, jag, barnmorska Anneli, lillasyster Tove, vår hund Ursula och min storasyster Sofia som tar bilden.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*