Rädslan ligger tung över taken, endast jordmor är vaken

The positive Birth Calendar 2021

Av Camilla Snickars

Sverige 1986. Hon gick vaggande fram och tillbaka i vardagsrummet. Det var dags nu. Hon var lugn, ståtlig och koncentrerad. Andningen var rytmisk och ljudlig. Kvinnan i rummet skulle föda ett barn och en 9-årig flicka skulle snart bli storasyster. Ett ögonblick som fastnat i mitt minne. Jag tror att det var just där i det ögonblicket jag föddes som Jordmor. Just där och då väcktes en nyfikenhet och ständig förundran över människans födelse. Ett sökande tog plats i mitt inre. Ett sökande efter mening och sammanhang. Det jag såg den gången var naturligt, värdigt och vackert. Som om min mor aldrig gjort annat än att föda barn. Hon blommade ut i fullt i sin mänsklighet när hon var i gång med att föda min lillebror. Hon var en urkvinna.

Marica Öst foto

Finland 2021. Från världens lyckligaste land blåser idag små försiktiga hemförlossningsvindar. Vi här på andra sidan Östersjön är ännu ganska få men vi finns. Ibland bekymrande ensamma men trots det starkare dag för dag och för varje födelse. Vi blir fler och fler. Vi har rätt att föda hemma i Finland. Barnmorskor har rätt att sköta hemförlossning i hemmet. Å när det är sagt kommer samhällets osynliga lagar emot oss. Det är inte okej att föda hemma. Det är inte socialt accepterat att bestämma över egen kropp när man föder barn. Föderskor och deras familjer får utstå ett och annat från omgivningen. De möts av påhopp, fördomar, skrämsel. Det görs ibland barnskyddsanmälan och ibland serveras det en ordentlig portion av ogrundade påståenden och felaktigheter av de som borde veta mest. Det som är ett högst personligt val i förhållande till egen födokropp förvandlas till ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Mer än en gång har jag blivit uppringd av förlossningsenhet, läkare, överläkare, socialstyrelsen och rådgivning (eller klagogivning som en pappa kallade det)… Jag har självt påmint läkare om tystnadsplikten, om deras skyldighet att följa lagen om patientens rättigheter och känna till landets rådande rekommendationer. Skandalöst kan man tycka att landets läkare inte följer dessa lagar. Men vem fan bryr sig… Jag har varit till samarbetsmöte vid den lokala förlossningsenheten. Det gick bra. Vi har ett fungerande men ganska tystlåtet samarbete. Däremellan men alltför sällan möts vissa av förståelse och respekt.

Åland. Jag har skrivit klagomål till justitieombudsmannen och fått avslag. Det är tydligen okej att tvinga föderskor till vaginal undersökning. Metoo släng dig i väggen. Du bestämmer över egen kropp och fi–a i alla andra sammanhang men när du föder så är det andra oskrivna regler som gäller. Jag har försvarat hemförlossningens varande x antal gånger på sociala medier, blivit påhoppad och hoppat tillbaka brutalt. Mottagit otrevliga mail från lokala journalister (skrivet i fyllan?) mitt i natten. Jag har spridit hemförlossningens budskap både i lokal radio och tidning. Jag har förklarat, predikat och föreläst om hemförlossning. Jag har uppmanat alla hemföderskor att anmäla de lagbrott som begåtts gentemot dem. Ingen har orkat, fått det gjort. En ringde och skällde ut en läkare som brutit mot tystnadsplikten. Alltid något. Trots allt detta ser världen inte så värst mycket annorlunda ut nu mot när jag började.

Mitt inre. Min verklighet som barnmorska och människa känns idag trevande och osäker. Jag famlar i mörkret. Tidigare stod vägen klar för mig. Jag ville hit till hemförlossningsvärlden och nu är jag här. Men de senaste åren har jag fastnat mer i grubbel och funderingar. Hur kan vi som jobbar med hemförlossning verkligen göra en skillnad och behöver jag ens göra det? Jag har fastnat i tanken om vart vi är på väg som människor, föderskor och barnmorskor. Vart vill vi komma? Vill vi ens samma sak? Var kom vi Jordmödrar ifrån och hur kommer allt att sluta? Under tiden jag fortsätter mitt grubblande föder kvinnor i hemmet ut små levande människor med min närvaro som Jordmor. De föder galant. De är starka, värdiga och trygga. Urkvinnor. Även på sjukhus.

Mellan hopp och förtvivlan. Det känns som om vi är förtappade… Helt vilsna… Jag önskar att just jag kunde bjuda på mer hopp och tilltro… Det är ju Jordmor som ska inge hopp och tilltro, det kommer att gå, det blir bra… Det kan hon inte… Det ser mörkt ut… För hela mänskligheten… Vi är just nu så väldigt långt ifrån vår egen förmåga och kraft… Vi har förstört otaliga kroppar och själar… Medicin, makt, politik, organisation och byråkrati… Just där fylls rummet av barnaskrik och lycka… Med samma ljud och känsla föds ett hopp om en ny värld och en ny människoskara… Livet börjar där man föds. Många små droppar blir stor sjö. Många små människor blir stor skara. Kanske blir det bättre…

Döden. Som barnmorska har jag lärt mig att det finns mer mellan himmel och jord än just absolut sanning… Det finns någonting däremellan som är osynligt, som påverkar och visar vägen men även utmanar och dömer. Osäkerhet. När man jobbar med födelse måste man alltid förhålla sig till livets osäkerhet. Motsvarigheten till liv är död. Däremellan finns osäkerhet, komplikation, sjukdom och vetskapen om att inget är absolut eller för evigt. Vi finns inte. Så föds vi. Å så finns vi inte längre.

Säkerhet… Ett etos som styr hela hemförlossningsdebatten… Det är farligt att föda barn. Man kan dö… Vi fastnar allt för ofta i att försvara oss i förhållande till ett vedertaget etos som kanske inte ens är en universell sanning… Tänk om jag avslöjade att jag är avklarad med döden… Att jag accepterar den och tar emot den när den kommer… Trygghet och kroppslig autonomi är mina etos.

Världen 2021. Jag ställer frågan till er som läser. Hur räddar vi den födande kvinnan från människan? Vad kan just du göra? Fungerar det du redan gör eller finns det bättre sätt? Har du gjort ditt för kvinnors kroppsliga frigörelse? För den födande kvinnan och hennes familj? Har du kämpat för rätten till egen kropp? Jag ställer krav till dig nu. Jag är trött på att kämpa på dina vägnar kära föderska. Det är dags att du börjar slåss själv. Med hopp om en fridfull jul ber jag en stilla bön och låter Betlehems stjärna och de tre vise männen visa oss en bättre väg tillsammans.

Födandets psykologi

The positive Birth Calendar 2021

Av Agnes Granberg

Jag heter Agnes och arbetar som leg. psykolog med specialisering i hälsopsykologi. Jag arbetar även som instruktör för profylaxmetoden Föda utan rädsla och har en bakgrund från arbete med träning och hälsa, däribland som yoga- pilates och danslärare. För att på ett tydligare sätt nå ut med kunskap kring kvinnohälsa och psykologisk kunskaps betydelse för att främja hälsa hos kvinnor har jag och mina kollegor skapat Utveckling & Balans där vi utreder och behandlar kvinnor samt fortbildar andra yrkesverksamma inom vården.

Kämpa för att få föda som jag vill

”Det är klart att du har rätt att föda så som du själv vill och drömmer om – det får vi kämpa för!” Ungefär så sa den okända barnmorskan som jag hade blivit bokad hos på min första graviditets-kontroll när jag väntade mitt fjärde barn. Jag visste inte vad jag skulle säga – jag upplevde någon form av chock i det självklart empatiska och stöttande bemötandet. Jag hade just försiktigt lagt fram mina (högst orealistiska som jag tänkte då) önskemål om att jag drömde om att denna gång få föda i lugn och ro, i en för mig trygg miljö och att helst få föda i vatten med fokus helt på min egen kropp och upplevelse. Jag mumlade väl också något om hur jag och mannen läst in oss och förstått att hemförlossning var lika tryggt för friska omföderskor som att föda på sjukhus och att jag gärna skulle lägga familjens resebudget på en förlossning med eget valda barnmorskor om alternativet funnits. Men såklart ursäktade jag också snabbt mina önskemål med att ”man vet ju aldrig hur det blir och inget går ju att förutsäga gällande födslar och vem vet vad jag egentligen vill och behöver när det väl gäller”. Den okända barnmorskan insåg jag senare inte var en helt vanlig barnmorska, utan jag hade haft turen att sätta mig framför Johanna Sedeborn, en eldsjäl kring kvinnors rätt att styra över sina födslar och initiativtagaren till Barnmorsketeamet som arbetar med hemfödslar. På vägen från mötet grät jag, kanske delvis av graviditetshormoner, men framförallt över att det kändes så ovanligt och fint att möta någon som förstått vad jag upplevt och vad jag ville när jag nu planerade att gå igenom min sista (i vart fall där jag själv är födande) förlossning.

Åtta månader senare befann jag mig i ett stort badrum i ett hus i lantlig miljö, omsluten av varmt vatten i den stora bassängen inköpt för ändamålet. Jag spanande ut genom fönstret mot mars-skymningen. Hur gick det med drömmen? Vägen till den där kvällen då jag fick möjlighet att pröva mina samlade teorier i praktiken, har varit både krokig och lång men jag lovar att berätta om hur det slutade.

Professionell och personlig

Jag tillhör en yrkeskår, vi psykologer, som skolas i att visa väldigt lite av sig själva. Vårt fokus, lär vi oss tidigt under utbildningen, ska vara på den eller de vi hjälper och våra egna preferenser och erfarenheter ska inte färga våra professionella samtal. Min stora fråga inför att dela en text i detta blogg-format blev därmed: Hur personlig kan jag tillåta mig att vara?

Kan jag tillåta mig skriva om att jag fått möjligheten att gå igenom fyra helt olika förlossningar – alla på sitt sätt fyllda av fantastiska minnen? Kan jag hålla mig professionell och ändå dela information om mina personliga upplevelser?

Jag är lärd i att läsa forskning och anpassa det så kallade aktuella kunskapsläget till den individ eller det uppdrag jag har framför mig. Men liksom för så många andra som har engagerat sig inom ett visst ämne, så vet jag att min egen historia är en stor anledning till att jag har fått upp ögonen för den betydelse förlossningsupplevelser kan spela i så väl kvinnor som i deras familjers liv.

Så jag landar i att låta ett gäng från min egen yrkeskår vända sig i graven när jag nu delar berättelser av mitt liv offentligt. Jag tänker att vi är trots allt, forskare och vårdpersonal, alla bara är människor. Just att visa på att smärta och svårigheter är en del av allas liv, har jag och många med mig, landat i att det kan vara hjälpsamt att visa för de individer vi arbetar med att hjälpa.

Trauma och smärtsamma upplevelser vid förlossning

Så fyra födslar har det blivit för mig och två av dessa beskrivs bäst som en upplevelse av empowerment – de har blivit stärkande, läkande, hälsofrämjande. Medan två av mina förlossningar varit mer utmanande upplevelser, dels på grund av komplicerande omständigheter men framförallt för att de innehöll stunder där förlossnings- och bb-personal behandlade mig på ett sätt som gjorde både fysiskt och psykiskt ont och som hindrade min förmåga att föda på det sätt som jag behövde och ville få göra. Min första förlossning blev så överväldigande att jag i efterhand behövde hjälp i samtal för att bearbeta upplevelsen.

En genomgång av studier från olika länder visar att så många som 16% av kvinnor som fött barn upplever symtom på posttraumatisk stress och kring 5% har så stora problem att de uppfyller kriterier för diagnosen PTSD.  Kanske mindre uppmärksammat, visar en större studie från Sverige även att 15% av barnmorskor och förlossningsläkare inom förlossningsvården plågas av symtom på posttraumatisk stress relaterat till skrämmande upplevelser de varit med om i arbetet, varav en stor del bedömdes ha så stora problem att det handlade om diagnosen PTSD. En av de bästa sakerna med att bearbeta överväldigande livshändelser är att vi därigenom får tillgång också till de vackra minnen och goda upplevelser som kan ha varit blockerade av försöken att låta bli att minnas allt som påminner om det smärtsamma. Jag tror att en del som idag saknas för att skapa så bra förlossningsvård som möjligt är att förstå hur vi förebygger men också behandlar stress, rädsla, traumatiska upplevelser och andra psykiska svårigheter.

Födandets psykologi

Så länge jag kan minnas har jag försökt förstå hur kropp, psykologi och samhälle hänger ihop. Därmed föll det sig ganska naturligt att jag, när jag själv för första gången skulle bli förälder, fick upp ögonen för hur kropp och psykologi samspelar i upplevelsen av graviditet, förlossning och att bli förälder. Vid sidan av att själv gå igenom graviditeter och födslar har jag arbetat som psykolog och där fått möjligheten att stötta blivande och nyblivna föräldrar samt handlett barnmorskor och annan vårdpersonal. Jag har fått möta såväl de kvinnor som blivit stärkta i upplevelsen och de som behövt behandling för posttraumatisk stress eller andra psykologiska svårigheter i denna tid av livet.

Med tiden har jag förstått allt mer av psykologins betydelse i att få en positiv förlossningsupplevelse. Jag har insett hur stor och långvarig inverkan i en människas liv en förlossningsupplevelse potentiellt kan spela. Allt mer engagerad har jag blivit i att påverka de brister som finns gällande att arbeta på ett evidensbaserat sätt i att säkerställa psykisk och därmed även fysisk hälsa inför, under och efter en förlossning.

Behovet av stöd och rätt miljö

Från att i min första förlossning framförallt ha fokuserat på vad jag själv skulle klara av under förlossningen hade med tiden mitt fokus flyttats till vad jag behövde i miljön runt mig och i stödet under min förlossning. Under min tredje graviditet hade det börjat växa fram en önskan att slippa sjukhusmiljön och de olika, som jag upplevde det, påtvingade interventionerna. Jag drömde om att ha vårdpersonal vid min sida som förstod, den i forskningen så väl belagda, betydelsen av kontinuerligt stöd under födandet och vikten av att skapa en psykologiskt trygg miljö. Den tredje förlossningen blev dock en utdragen igångsättning som varken min kropp eller bebisen tycktes det minsta förberedda inför. Tur var det den gången att jag hunnit få med mig många verktyg för att hantera dygnen på förlossningen. Tidigt i min fjärde graviditet hade jag en stark önskan om att det skulle få bli på ett annat sätt, denna sista gång jag tänkt föda ett barn.

Så hur gick det?

Där i mitt alldeles egna badrum var det endast skymningsljuset som gav mig information om timmarna som passerat. Utanför min lilla värld av vatten fanns min man som stöttat med massage och ord i nästintill varje värk de senaste 12 timmarna. Nyligen hade barnmorskan Johanna som fått mig att förstå att mina idéer inte bara var galenskap, bytt av barnmorskan Cita som stöttat mig i min förlossningsförberedelse under graviditeten och nu funnits med mig under dagen. Ytterligare en erfaren barnmorska, Sofia, som jag mött inom Föda utan rädsla (FUR) hade haft möjlighet att följa med denna dag och viskat FUR-instruktionerna till mig när värkarna blivit så intensiva så att jag började tappa fokus.

Det hade tagit längre tid än jag trott och varit tuffare än väntat. Pojken i magen hade bestämt sig för att födas med huvudet i så kallad vidöppen och sned hjässbjudning. Jag hade själv kunnat känna huvudet på det lilla barnet i många timmar och tänkt att snart, snart är det dags att krysta, men huvudet verkade röra sig fram och tillbaka i bäckenet utan någon påtaglig förändring. De långa perioderna av tryck och smärta även i värkpauserna och den ibland mycket förvirrande rytmen i värkarbetet hade fått mig att fråga både efter lustgas, epidural (som det dock, enligt min plan, inte fanns något av hemma hos mig) och huruvida barnet verkligen skulle komma ut. Samtidigt fanns hos mig ett inre lugn, en lycka och en bestämdhet i att kämpa på. Jag var precis där jag ville vara, allt var just så som jag önskade ha det. Jag hade fått mysa med och krama de större barnen hejdå på morgonen, jag hade fått äta vad jag ville, få de önskade stöttande orden och röra mig fritt i mitt hem så som kroppen önskade. Barnets hjärtljud hade låtit bra hela tiden.

Barnmorskornas undersökningar bestod av doppler, observanta omtänksamma blickar och varma händer på magen. Mitt fokus in mot den egna kroppen stördes inte av några sjukhus-rutiner eller gynundersökningar. Jag litade på varje person runt mig och jag litade på barnmorskornas erfarenhet och kompetens samt deras förmåga att förstå och läsa mig efter våra samtal och möten under graviditeten. Jag litade på vattnets smärtlindrande effekt och jag litade på min kropps förmåga att hitta vägen framåt. Den starka kraften och de sista timmarnas mestadels intensiva storm av värkarbete som jag upplevt stannade nu av och Sofia viskade i mitt öra: ”Hitta in i vilan”. Plötsligt kunde jag luta mig bakåt och vila huvudet mot förlossningspoolens mjuka kant. Det var alldeles stilla. Tyst och lugnt inuti min kropp och runt omkring mig. Där släppte jag allt som varit och gick till fullo in i stillheten samtidigt som tiden bara var nuet och jag kunde omöjligt säga om det var en timme eller några minuter som passerade. Så var jag redo och visste precis vad jag skulle göra för kunskapen fanns nu i min kropp när jag väl fick lyssna ostört. Jag hittade in i min födelseposition av djupt huksittande. I tystnad och samlad koncentration födde jag, krystvärk efter krystvärk, med snälla pauser för återhämtning däremellan, fram mitt barn. Jag frågade barnmorskan Johanna när huvudet på pojken var i vattnet men kroppen ännu inte kommit ut, om jag kunde få hjälp att ta emot pojken. ”Du har full kontroll” svarade hon då. Det kände jag också att jag hade. Tillbaka i min lugna koncentration tog jag emot barnet med mina egna händer på nästa värk och upplevde en segerkänsla starkare än någonsin.

Dagarna som kom var fyllda med glädje och tacksamhet. Där infann sig dock också en sällsam sorg över att inte den kunskap och det stöd som jag nu fått uppleva funnits med mig och andra kvinnor i vårt samhälle, redan under vår uppväxt och inför att föda för första gången. Min förhoppning är att min egen brokiga resa kan vara andra till hjälp och att allas våra personliga upplevelser av att föda kan ge inspiration till mer bra forskning som inte stannar i akademin utan leder till riktigt bra vård och bemötande av födande, deras närstående och den som är nyfödd. För vi bär alla med oss vår egen historia, våra egna utmaningar och har individuella behov. En bättre kvinnohälsa tror jag förstår mer både om vanliga upplevelser, såväl gällande fysiska som psykologiska aspekter, som hur den insamlade kunskapen kan anpassas till varje familjs behov och rätt att välkomna sitt barn på deras villkor.

www.utvecklingsbalans.se

The birth of a midwife

The positive Birth Calendar 2021

Av Gennet Herrman

Det var under sjuksköterskeutbildningen när jag jobbade som undersköterska på BB på Danderyds sjukhus sommaren 2006 som jag kom på att jag skulle bli barnmorska. Eller jag snarare kände det i hela kroppen. Jag minns hur jag nyfiket iakttog barnmorskorna och förundrades över hur de använde alla sina sinnen när de mötte kvinnorna och de nyfödda barnen. De tittade, lyssnade, luktade och kände med sina vana, skickliga händer. Och jag vet att jag tänkte – det där, det har jag i mig – men jag behöver lite mer erfarenhet först.

Så efter att ha jobbat ungefär tre år som sjuksköterska sökte jag till barnmorkseutbildningen hösten 2011. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick antagningsbeskedet och såg de gröna versalerna som bildade ordet ”ANTAGEN”. Jag satt nämligen på en överfull buss i södra Etiopien under en längre resa i mitt älskade födelseland och jag minns att när jag ropade ut min glädje så spreds ett jubel i hela bussen (ellellellelele) och alla klappade i händerna! Vilken lycka! En dag kan du komma hit och hjälpa kvinnorna, dina systrar, här i Etiopien sa de. Ja, sa jag, jag kommer tillbaka!

Utbildningen var det tuffaste och samtidigt mest fantastiska jag gjort. Den allra första födseln som jag bistod var på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Mina ögon vidgades i takt med att barnets huvud syntes mer och mer, och i min okunskap stod jag och undrade hur stort ett bäbishuvud egentligen kunde vara och när kroppen väl kom ut fick jag hålla i ordentligt med båda mina händer – inte konstigt – barnet vägde 5200g! Men allt gick bra.

Det kommande året på utbildningen var en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan avlöste varandra, det var inte bara att använda alla sina sinnen man skulle tydligen utveckla ett sjätte sådant också. Det är det inte många som vet men barnmorskor har ett sjätte sinne. Någon kallar det magkänsla andra säger klinisk blick eller aning. För mig ligger ordet intuition närmast. Att följa sin inre vägvisare. Lite som jag gjorde den där gången på BB för 13 år sedan när jag insåg eller kanske snarare ”inkände” att det var barnmorska som jag skulle bli.

Denna inre vägvisare har genom åren guidat mig och kvinnorna som jag bistått till fina, berikande förlossningsupplevelser både för mig som barnmorska och förhoppningsvis för kvinnorna och paren som jag träffat. Men jag har hela tiden känt att det varit något som saknats och det är först det senaste året som jag på riktigt, ända in i hjärtat, förstått hur jag som barnmorska kan lyssna inåt och våga lämna plats för intuitionens kraft. 

Vad som öppnade mina ögon var att få bevittna och bistå en hemfödsel. Det var idag, den 21 december för exakt ett år sedan, och det var först då jag förstod det verkligt magiska med en födsel. Mina ögon såg saker som jag inte sett förut, mina öron hörde nya ljud, jag kände nya dofter och använde mina händer på helt andra sätt än vad jag gjort förut. Det infann sig ro i min barnmorskesjäl (jo jag tror jag har en sån) och plötsligt blev intuitionen mer tydlig än någonsin tidigare. Det var alltså i mötet med den födande kvinnan i hennes hem som alla svaren fanns. Var det tystnaden? Eller den dämpade belysningen? Eller var det att vi fått lära känna varandra, alltså att vi hade träffats förut och pratat om födseln? Jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig vill vara utan det och att det gör mig ödmjuk inför mitt yrke. Det gör även att jag känner stor respekt för kvinnorna som jag bistår eftersom de guidar mig och lär mig mer om detta sjätte sinne än jag någonsin kunnat lära mig på egen hand. 

Så till dig som känner att du vill bli barnmorska,, njut av resan, var öppen och bered plats för ett nytt sinne. Till dig som skall föda, se till att bli lyssnad på, du bär på alla svaren. Och till dig som fött barn, tack för allt du lärt oss.

Min resa till en helande förlossning

The positive Birth Calendar 2021

Av Matilda Mossenberg

Hej,
Jag heter Matilda och arbetar som osteopat, ofta med gravida eller nyblivna föräldrar. Jag har två barn och min berättelse handlar om min andra graviditet och förlossning.

Min första förlossning i maj 2017 lämnade mig i chock. En chock jag inte förstod att jag var i förrän långt senare. Jag hade stora problem med både kropp och sinne, länge. Efter ungefär ett och ett halvt år förstod jag att jag varit med om obstetriskt våld och trauma. Blivit inträngd i ett hörn och att jag var ärrad. En ilska växte fram. Hur kunde vården svika mig så? Orsaka så mycket problem och sen bara lämna mig? Ingen tog ansvar, det fanns ingenstans att vända sig. Det var en hård process jag hade framför mig. Jag visste att traumat var mitt att hantera och att mitt mående var mitt ansvar. Jag kunde inte ens lyssna på musiklistorna från förlossningen och varje gång jag tänkte tillbaka på stunden jag blev mamma mådde jag fysiskt illa. Det var en sån stor sorg.

Ilskan la sig och istället kom en otroligt stark drivkraft fram. Jag och min sambo ville verkligen ha ett barn till men helt ärligt kunde jag inte se det hända efter den erfarenheten i dagens förlossningsvård. Egentligen var jag inte alls rädd för att föda, verkligen inte. Jag var rädd för vården. Rädd att hamna i samma sits igen och rädd att bli överkörd och utsatt. Jag hade varit så otroligt utsatt.

Våren -20 satsade vi. Eller egentligen tidigare med det var först då tog det fart. Jag kände i hela mig att nu är det dags. Jag hade sedan länge bestämt att nästa förlossning skulle jag föda hemma och hade redan tänkt ut vilka barnmorskor jag skulle kontakta. Vi ringde i vecka nio och blev tipsade om att projektet Min barnmorska skulle börja erbjuda hemfödslar. Blev inskriven där och hade första besöket på hösten. Vid den här tiden var jag alltså redan halvvägs men jag var lugn, det kändes bra.

Ganska snart mötte jag en barnmorska som jag upplevde förminskade mig och inte var så inkännande. Stressen blev snabbt mycket hög, enorm helt ärlig. Jag fick flashbacks från min första förlossning, från de som utsatt mig, de som klappat mig på huvudet och skrattat åt mig, de som begick otaliga fel. Skulle det bli så igen?

Mina förberedelser

Jag förberedde mig på alla plan, jag har en otrolig vilja men jag är också lättrubbad för jag känner in så mycket från omgivningen, så jag visste att det är väldigt viktigt med förberedelse. Jag la all min tid på yoga, träning, hypnobith, andningsövningar, gick till min osteopat, min ayurvediska läkare och min akupunktör. Blev peppad och hållen av dem. Jag letade också efter en doula, och det visade sig att Maddy fanns ledig och vi bokade henne. Hon var som en mur att luta sig mot, äntligen kändes det som vi hittat någon som faktiskt förstod oss till 100% och inte hade massa trångsynta riktlinjer och rutiner att anpassa sig efter.

Jag kände mig ett tag så ensam att jag hellre tänkte föda oassisterat fast jag vet att det inte rekommenderas. Sen var det som att ena knuten efter den andra löstes upp. Barnmorskan som jag mådde dåligt av bytte arbetsplats och jag kände sån lättnad. Läkaren godkände hemfödseln på en minut fast det fanns diverse knutar där också. Min barnmorska som jag gått till hela tiden var fantastisk, kämpade så mycket med att stötta och visa förståelse, hon sa upprepade gånger ”vi löser det här Matilda” fast hon inte hade nån lösning i sikte. Jag hade från start haft mantrat ”lita på processen” och försökte dagligen landa i den känslan, något jag nu i efterhand är väldigt tacksam för.

Födseln som gjorde mig hel igen

Efter julhelgen började jag känna av förvärkar regelbundet. På grund av pandemin fick jag verkligen vara helt i min egen bubbla, ingen störning alls sista månaderna, det var fantastiskt. Jag gick in i latenstiden och jag var så nöjd. Myste, vilade, badade, pysslade och pyntade inför förlossningen, körde mängder med affirmationer och hypnobith. Jag gav bara positiva tankar till mig själv att jag var i latensfasen, starkt jobbat kroppen tänkte jag! Bebis var beräknad 28/12 men jag visste att hen skulle komma på nyårsafton.

Efter några dagar med värkar som tilltagit till och från var jag trött men väldigt euroforisk, jag kände mig 100 nöjd.
Min 3.5 åring hade följt med hem till barnvakten på nyårsaftons morgon och äntligen fick jag helt lugnt omkring mig. Efter lite vila och god mat tilltog det lite. Men det var inte förrän barnvakten sa åt mig att släppa tanken/funderingar på att mitt barn kanske skulle sova borta första gången någonsin som det på riktigt blev intensivt snabbt! Det var något jag behövde höra.

Vid klockan sex på kvällen kom doulan och första barnmorskan. Jag hade redan legat i poolen blundandes och hummandes i ett par timmar, gått upp och kräkts och ner igen. Det var så lugnt, jag hörde hur barnmorskan Lena packade upp sina väskor utanför badrummet. Det var mörkt, mysigt och jag kände mig så trygg och omfamnad. Runt niotiden kom andra barnmorskan Karin, och vid detta laget hade det blivit väldigt intensivt. Men mellan varje värk kom jag snabbt ner i djup avslappning, djupandades och fokuserade helt inåt.

Jag var plötsligt tvungen att gå upp ur poolen för det var för intensivt. Karin satte akupunktur och här kände jag att jag nog når min gräns, ska det bli mer smärtsamt? Precis här började också min hjärna servera mina affirmationer som textremsor bakom mina stängda ögonlock. Jag behövde inte ens tänka dom, de var som de spelades upp för mig, det var så häftigt! När Karin hade satt alla nålar bestämde jag att jag ändå skulle bada igen och hann knappt ner i poolen innan första krystvärken kom. Redan!? ”Vad händer?” Frågade jag fast jag visste precis. Min första förlossning tog 40h (pga otrygg) så jag hade väntat mig lite längre än 4-5 timmar aktiv förlossning.

Jag vände mig och satte mig på knä mot min sambo och barnmorskorna och Maddy. Stämningen var magisk, alla hummande/ljudade med mig när jag behövde det. De tryckte på akupressurpunkter och det hjälpte massor, det var så fint att få uppleva en födsel i total harmoni och lugn. Jag frustade som en häst, lät kroppen göra helt som den själv ville.

Efter ungefär 15 minuter krystvärkar säger barnmorskan att huvudet snart är ute. Här försöker jag känna med handen men det är obekvämt och kroppen vill inte, jag känner så starkt att jag ska hålla mig i poolen och luta mig mot mitt team. Det är en virvelkaskad av känslor och storm i mig, jag låter allt ske och släpper, slappnar av, flyter med. Sekunden senare skjuts bebisen ut i vattnet, det verkar överraska alla. Jag tog inte ens i, jag gjorde ingenting, kroppen bara gjorde det. Jag lutar mig bakåt och försöker ta upp bebisen, men jag ser inget och är lite omtumlad över att det är klart!? Var det så lätt ändå!? Jag gjorde det precis som jag vill och behöver, fyfan så skönt. Efter lite letande i poolen får jag hjälp att hitta min bebis och kan sätta mig ner och lägga den varma fuktiga bebisen på bröstet. Den känslan är helt oslagbar. Han skriker till och gråter men annars är det helt tyst och stilla. Jag hör min sambo snyfta, han pussar mig på axeln. Klockan är 21.59 på nyårsafton och jag har precis upplevt livets mest magiska och häftigaste men också det mest självklara. En stund senare när jag ska gå upp måste jag stanna till, jag tittar på mina barnmorskor och säger ”såhär återhämtad var jag först ett och ett halvt år efter min äldsta.” Jag tror inte de tror helt på mig men det är sant. Ren och skär magi. Jag vill göra om det igen och igen. Tacksamheten har inga gränser.

Om att föda i trygghet

The positive Birth Calendar 2021

Av Cornelia Wahlberg

Jag har varit intresserad av graviditet och födslar så länge jag kan minnas. Min pappa har en gammal videoinspelning på mig där jag sitter i tårar på ett ladugårgårdsgolv bland korna på min fasters gård. Varför jag gråter? Jo för att jag inte hann ner innan moderkakan städats bort. Jag minns inte varför jag var så fascinerad men det var någonting med moderkakan jag fann nästan trollbindande, alla färger och mönster.

Min mamma har fött fyra barn. Hon har aldrig gett mig uppfattningen att födande är någonting farligt eller läskigt, inte heller romantiserat det.  När jag själv blev vuxen insåg jag hur ovanligt det ändå var, och värdefullt. För mig har hennes inställning varit stärkande och förberedande. Till skillnad från de flesta jag kände, såg jag verkligen fram emot att en dag få föda barn. Känna kraften, jobba tillsammans med kroppen. Någonting jag alltid tagit med mig från henne gällande födande var ”Var inte rädd och kämpa inte emot, slappna av och följ med kroppen”. Jag hade en väldigt avdramatiserad inställning till födande,  tack vare henne. När jag var liten hade vi exemplar av tidningen ”vi föräldrar” där bilder och reportage av mamma som födde min lillebror fanns med. Minns hur även böcker om fostret i magen fanns tillgängligt och hur jag fascinerat kollade på bilderna som liten. Jag minns också hur gärna jag ville vara med på födseln av min yngsta lillasyster som kom när jag var 14 år. Inte ens en timme gammal var hon innan jag hade åkt in för att få hålla i henne. Där och då väcktes min egen barnlängtan på riktigt. Och längtan efter att vara gravid och att föda barn.

Första barnet på BB Sophia år 2015

År 2015 föddes mitt första barn. Vi hade valt BB-sophia och jag minns att det var många som ifrågasatte vårt val att inte föda på ett akutsjukhus, men jag var trygg i det. När jag var i vecka 36 vaknade jag en tidig morgon av sipprande vattenavgång, det följdes ganska snabbt av molande värk och etablerade värkar men jag var ändå inte säker. Vi blev ombedda att komma in på kontroll för att eventuellt läggas in och stoppa värkarbetet OM det nu verkligen var fostervatten, eftersom det var lite prematurt. På vägen in hade jag ordentliga värkar men förstod ändå inte att det var på gång. Läkaren undersökte, jag var beredd på att höra ”falskt alarm, inget vatten” istället hör jag ”jag känner hår, du är 5 cm öppen”. Jag förstod ingenting men min barnmorska tog tag i mig och sa glatt, nu blir det bebis istället.

Vi fick samma rum som vi tidigare varit och tittat på med andra föräldrapar. Det kändes så tryggt och familjärt. På BB Sophia var rummen helt otroliga, sladdar var gömda, belysningen dämpad, ett rep hängde i taket och ett stort badkar i rummet. Jag hade täta intensiva värkar. Instinktivt rörde jag mig runt i rummet och när värken kom ville jag bara hänga. Hängde över min man, över sängen, i repet och över gåbordet. Tung, tung, tung. Jag var helt i min egen bubbla. Barnmorskan visade min man hur man gjorde höftpress och jag minns bara wow, vilken känsla, så det fick han fortsätta med. Under en väldigt intensiv värk gick allt vatten och med det kom ett rejält tryck. Jag kom ner på golvet och barnmorskan och undersköterskan bara följde mig, fram med en madrass och ner med saccosäcken som jag kunde hänga över. Inga frågor eller uppmaningar, de var så närvarande och lugna. Efter fyra timmars intensivt värkarbete på rummet, födde jag min första dotter fyrfota på en madrass på golvet. När huvudet var ute försökte hon redan skrika och det pratades det glatt om bland barnmorskorna efteråt. Jag kände mig otroligt stärkt, trygg, stöttad och sedd genom hela min födsel. Jag var i min bubbla från början till slut och jag minns inte minsta tecken på att personalen på något sätt var stressade.

Jag gick några gånger i en mammagrupp via Bvc, och jag hade även flera vänner och bekanta som hade fött barn ungefär samtidigt. Men inte en enda förlossningsberättelse kunde jag relatera till. Det var känslor av panik, dödsångest, svåra komplikationer, långa utdragna värkarbeten och stressad personal. Kanske framförallt känslor av misslyckande och misstro till den egna kroppen. Det var svårt att dela min egen upplevelse utan att det avfärdades med att jag hade tur och fick en enkel födsel. Jag var samtidigt övertygad om att min upplevelse inte hade blivit som den blev av en slump. Inte heller att det var något jag hade presterat, utan att flera viktiga komponenter spelat en väldigt stor roll. Jag hade förberett mig mentalt på att föda ända sen barnsben. Det var liksom implementerat i min kropp. Jag minns när jag läste boken föda utan rädsla, det var igenkänning och bekräftelse på det jag redan lärt mig. Jag hade en stark tro på att fler skulle kunna få stärkande upplevelser med rätt förutsättningar. Och att vad vi har med oss utifrån kring födande spelar stor roll. Tankens kraft inför och under födandet. Vad det gav mig och vad vi faktiskt kan ge vidare till våra barn, nästkommande generationer. Här började mina tankar på att bli Doula.

Andra barnet

Min andra dotter kom bara 15 månader senare, och förloppet blev nästan identiskt. Jag vaggade runt hemma i min bubbla. Stannade upp och hängde tungt under varje värk. Annars hela tiden i rörelse. Denna gång var det min mamma som fick mig att åka in. Jag ville stanna kvar längre, kände mig lugn och trygg hemma. Men eftersom hennes stress påverkade mig åkte vi in. Mitt andra barn föddes drygt en timme efter, också på en madrass på golvet.

Tredje barnet

När jag 2020 väntar mitt tredje barn står vi i ett helt annat läge. BF under sommaren, mitt i en pandemi, BB Sophia och de andra mindre mottagningarna var stängda sen länge. För första gången kände jag mig inte helt lugn inför att föda barn. Trots två tidigare positiva upplevelser kan man kanske tänka. Men det är ju just det som är grejen med födande.

Det är ingen prestation som man antingen är bra eller dålig på. Det finns inga garantier på så sätt. Jag var medveten om de komponenter som spelat en viktig, positiv roll under tidigare födslar. Mitt eget lugn, tillit och förberedelse, att jag fått plats där jag önskat föda, att personalen varit lugna och närvarande, stödet av min man.  

Nu kände jag även en stor oro att inte hinna in innan det var försent. Kanske inte få plats. Hur skulle jag ha marginal att bli hänvisad när tidigare förlopp hade gått relativt snabbt och jag själv inte förstått när det var dags att åka in? Eller skulle jag åka in för tidigt och riskera ett avbrutet förlopp med interventioner som följd? Jag vägrade låta min tredje födsel hamna i något lotteri. Vid det här laget hade jag även hunnit utbilda mig till doula och min kunskap kring födande hade växt än mer. Mina tankar började gå till en planerad hemfödsel. Hellre en planerad än oplanerad tänkte jag, för hemfödsel blir det säkert oavsett. Eller i bilen. Jag var inte helt säker men redan efter första korta samtalet jag hade med hembarnmorskan Sepideh kände jag att henne ska jag föda med!

I takt med att vi började planera för en hemfödsel så kom tilltron till min kropp och mitt lugn tillbaka. Jag hade tidigare känt oro över att inte själv förstå när det skulle vara dags att åka in förrän det var försent. Men nu kunde jag vila i att jag slipper förflytta mig. Och skulle det ske snabbare än väntat skulle i alla fall Sepideh vara på väg.

Värkarna kom igång natten till den 6 juli, efter att jag hade bett min morgonbön gick jag inte tillbaka till sängen. Jag tände ljus, plockade iordning, gjorde te. Ständiga pauser för att ta emot värkarna. Det var stillsamt och lugnt, sådär som bara småbarnsföräldrar kan relatera till. Alla i hemmet sov. Jag kunde vara helt i min bubbla utan distraktioner. Pilatesbollen var min bästa vän. Den guppade och hängde jag på under värkarna. Var inne i sovrummet ibland och min man strök mig över ryggen under värkarna men jag ville inte att han skulle komma upp än. Efter några timmar blev jag trött och slumrade på soffan medan värkarna fortsatte komma. Blev väckt av min ena dotter som var överlycklig och ropade till sin syster att det var kalas! Vad fint du gjort mamma! Barnen hämtade leksaksfika och vi alla satt och fikade tillsammans medan min man berättade att lillebror skulle komma idag. När min man var nere i porten och lämnade över barnen till sin farfar ringde jag Sepideh. Jag kände mig lite osäker kring var i processen jag kunde tänkas vara då värkarna hade varit regelbundna och intensiva men inte så täta. Vi kom överens om att hon skulle börja göra sig iordning men att vi skulle ringa igen om något intensifierades. Kort därefter gick vattnet och med det kom ett starkt tryck neråt.

Min man ringde tillbaka och jag hörde Sepideh säga att hon skulle skynda sig men att det ju fanns en chans att hon inte skulle hinna. Vi var lugna oavsett, vi visste vad vi skulle göra och kände oss trygga i det. Bredvid badkaret hade vi lagt en madrass och med pannan i madrassen och rumpan upp andades jag igenom de intensiva värkarna tills Sepideh var på plats.

Äntligen kom hon och äntligen kunde jag gå i vattnet. Kort därefter andades och frustade jag ut min son, vårt tredje barn i mitt badkar. Jag tog emot honom upp på mitt bröst och känslan var otrolig. Det blev en alldeles vardaglig och samtidigt alldeles speciell hemfödsel.

Jag fick flera gånger höra hur modig jag var som vågade föda hemma. Det var inte mod för mig, mod kommer från rädsla. Det hade snarare varit modigt av mig att föda på sjukhus utifrån den oron jag kände. Hemma födde jag av trygghet.

The positive Birth Calendar 2021

Hemfödsel och fullmåne

The positive Birth Calendar 2021

Av Sara Ekberg

Jag hade en relativt enkel graviditet om man ser till fysiska påfrestningar men hela graviditeten var, som för många andra, påverkad dels av hur vården ser ut och har sett ut länge och dels på grund av pandemin och de restriktioner som sattes upp inom vården. Det var ju inte unikt för just mig men eftersom min sambo, Erik, inte fick följa med på MVC eller ultraljuden och eftersom jag hade flera olika barnmorskor under första halvan av graviditeten gjorde det att jag kände mig uppgiven och otrygg. Jag förstod ganska tidigt att jag behövde ta mer ansvar och kontroll över situationen. Så jag läste på och ju mer jag lärde mig om födandets olika faser och allt som kan bidra till ett fysiologiskt förlopp så förstod jag att jag hade större chans att få en positiv upplevelse hemma än på sjukhuset. 

Även om det var stressande och tufft att bära mycket oro under graviditeten är jag glad att situationen gjorde att jag blev mer engagerad och tog kommando över hur jag ville ha det. Det var nog första gången i mitt liv som jag verkligen utforskade min egen integritet och jag kände starkt att ingen skulle få träda över mina gränser. Det var stort att inse hur mycket man kan påverka själv genom att förstå kroppen. Det var också en process i att lära känna mig själv, vad jag mår bra av och i vilka situationer jag kan slappna av helt och ha tillit.  

Jag kände mig trygg i kroppen och var inte rädd för att föda men jag var rädd att bli störd, att inte känna att jag ägde min förlossning och jag var rädd för hur det skulle kunna påverka mig efteråt om jag fick en negativ upplevelse skapad av interventioner på sjukhuset. 

Jag hade varit med på min storasysters förlossning ett år innan jag blev gravid och sett hur bra projektet ”min barnmorska” var för henne. Hon badade under värkarbetet och fick lustgas i badet och vi använde oss av FUR-verktygen. Det var mörkt och tryggt där inne, CTG kopplades tidigt ifrån och inga onödiga undersökningar gjordes. Med tanke på den bild av födandet som vi tidigt matas med och som visas på film var det revolutionerande för mig att uppleva en sådan födsel och det gjorde mig stärkt inför min egen graviditet och förlossning. 

Hade jag haft samma möjlighet till den vården i Nyköping hade jag nog från början valt att föda så men halvvägs genom graviditeten förstod jag att jag inte skulle kunna få lustgas i badet, föda i vatten och i värsta fall skulle Erik inte få följa med om han skulle ha förkylningssymptom. När jag insåg detta kände jag starkt att jag ville vara hemma, med Erik och mina systrar, med barnmorskor som inte skulle lämna mig och få bada och föda i vatten om jag ville. Jag resonerade så att om jag ändå inte kunde få den smärtlindring jag ville ha på den plats jag önskade på sjukhuset så kunde jag lika gärna vara utan. 

Det viktigaste var att vara påläst, ha stöd och tillgång till varmt vatten och det kunde jag få hemma. 

Men det var flera turer innan vi slutligen hade planen för vår hemförlossning klar. 

Först bokade vi två hembarnmorskor. Sedan avbokade vi dem på grund av att det var för dyrt, kändes orätt att vi skulle betala ur egen ficka, att alla inte har den möjligheten, samt det faktum att vi inte skulle ha någon mer kontakt med dem förrän i vecka 30 vilket gjorde att jag ändå kände mig mer trygg med min barnmorska på MVC.  

Vi valde istället att planera för en födsel på sjukhuset med hjälp av aurorasamtal och tydligt förlossningsbrev om hur vi ville ha det. Min barnmorska lyckades också få igenom att vi skulle få ha en doula med oss. Jag ville utforska vad min rädsla för att föda på sjukhuset handlade om och jag är glad att vi gjorde det och det var tryggt att ha en tydlig plan. 

Vi försökte ställa in oss på att det skulle bli bra men jag kunde inte släppa att jag kände mig så begränsad och kontrollerad. Det var också så mycket oro kring hur det skulle bli med allt att jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå mer in i mig själv och jag fokuserade på att göra meditationer dagligen, läste stärkande affirmationer, läste böcker (Märtas ”Föda barn med stöd”, “Föda utan rädsla”, “Föd på dina villkor”) och övade också med en ballong som kallas Aniball.

Hela tiden fanns oron att Erik kanske inte skulle få vara med på förlossningen om han hade symptom och kanske inte heller hans mamma, Cecilia, som vi valt som doula eftersom hon står oss nära och dessutom är barnmorska. Hon skulle försvara mina önskningar så långt det gick. Jag bar på en ilska, var så arg och upprörd, kunde knappt sova och till slut sa jag till Erik att jag ville föda hemma oavsett och i så fall får det bli oassisterat. Vi visste att hans mamma tidigare sagt att hon inte ville vara barnmorska åt någon hon känner i fall något händer och det ville vi respektera så vi frågade inte henne. Men när Erik berättade för henne hur jag mådde och tänkte inför förlossningen erbjöd hon att bistå oss hemma förutsatt att hennes kollega, Anneli, var med.

Vi fick vårt eget födelseteam!

De har jobbat många somrar tillsammans i Nordnorge på en liten förlossningsenhet, där det liknar lite hemfödslar så båda var erfarna och trygga med vårt beslut. Jag var helt överlycklig. Jag kunde knappt tro att det var sant! Vi fick beskedet att Anneli kunde – och ville vara med på förlossningen men att hon inte kunde just den helgen jag var beräknad att föda. Båda barnmorskorna sa också att vi såklart var tvungna att vara friska.

I vecka 38 blev Erik, min sambo, förkyld och två dagar efter blev jag också sjuk. Det visade sig att båda fått Covid och tiden fram tills vi blev friskförklarade var nästan outhärdlig. 

Vi kände oss inte så sjuka men var väldigt oroliga att förlossningen skulle sätta igång eftersom både min mamma och syster fött i vecka 36+7. När vi äntligen var friska var det bara en vecka kvar till beräknat datum och nu gällde det att antingen föda innan eller efter helgen så att Anneli kunde vara med.

Jag var beräknad på söndagen och på fredagen var det väldigt spralligt i magen, kullerbyttor och sparkar och jag var så otroligt nervös att det skulle börja. Men då sa Cecilia:

”Du kommer föda på måndag för då är det fullmåne och det är då det kommer in flest gravida till förlossningen med vattenavgång”. 

Så jag höll fast vid den tanken, att det är då det kommer ske och att vattnet kommer gå. Helgen gick och på måndagen kunde jag andas ut, nu var allt lugnt så länge barnmorskorna höll sig friska och båda mådde bra så jag kände mig mer hoppfull. Dagen gick och inget vatten hade gått. Vi bestämde oss för att ha myskväll och vi hade precis ätit middag när jag kände hur det blev helt blött och varmt och jag sa ” älskling, nu gick vattnet!” Vi var i chock! Vi ringde Cecilia och jag sa ”vattnet har gått!” Och hon svarade helt lugnt ”Vad spännande, då kommer jag nu, ni kan ta en binda så länge och se hur vattnet ser ut” Ganska kort därefter fick jag min första värk. Vi bestämde oss för att bädda ner oss och se en film men ganska snabbt fick jag en värk till och eftersom vi var så pirriga och nervösa bestämde vi oss för att börja med FUR-verktygen istället.

Värk efter värk

Varje värk höll vi om varandra och Erik hjälpte mig slappna av. Det gick bra att andas igenom värkarna och dom var inte så starka men tillräckligt för att jag ville koncentrera mig på att hantera dom. När Cecilia kom gjorde vi ordning i vardagsrummet där vi skulle vara, flyttade bort soffbordet och la alla soffkuddar på golvet och bäddade med lakan, täcken och kuddar så att det skulle vara mysigt. Lite senare kom Anneli och då var vi fullt koncentrerade på att ta värkarna och jag började få mer ont. Hon föreslog att jag skulle testa akupunktur och satte tre nålar. Vi gav det några värkar men jag fick ingen vidare hjälp av nålarna, jag tyckte bara dom störde i ryggen, att jag inte kunde luta mig bakåt i värken som jag ville och att nålen i pannan kändes som en ond finne!

Vi körde på med FUR-verktygen och barnmorskorna var där men lät oss arbeta i fred med värkarna och vi tog oss igenom en efter en. När värkarna blev tätare och mer intensiva så ville de undersöka mig och då var det Anneli som kände efter. Hon konstaterade att jag var öppen 8 centimeter och jag blev helt chockad! Jag visste från det jag läst att centimeter hit och dit egentligen säger väldigt lite om förloppet men just då var det otroligt stärkande och peppande att få höra det och jag kände bara ”wow, nu vill jag bada för det här är snart klart”! Klockan var runt midnatt och mina systrar som jag ringt hade ett par timmar att köra till oss så jag blev lite orolig att de inte skulle hinna fram men när nästa värk kom var jag tvungen att koncentrera mig ordentligt så oron försvann snabbt. Jag badade och det var helt underbart att komma ner i det varma vattnet. Värkarna tilltog och jag blev erbjuden sterila kvaddlar, något jag mest hade hört negativt om, att det skulle göra väldigt ont, men där och då ville jag ändå prova.

Det brände ordentligt att få det och tyvärr gav det mig ingen smärtlindring alls, så vi fortsatte med verktygen och Cecilia masserade mig intensivt och hårt i ryggslutet i varje värk och det hjälpte verkligen!

Erik var hela tiden vid min sida. Här sitter jag i badet och vilar mellan värkarna med en kall handduk som jag svalkade mig med, det är alltså inte bebisen haha!

Jag badade ett par timmar och mina systrar hann komma, det var så skönt att känna att allt var komplett, att alla som skulle vara där var där och jag kunde slappna av mer. Jag hade sett framför mig att jag ville ha barnmorskorna lite på avstånd och att jag skulle ha mer fysisk närvaro av mina systrar men vid det laget var vi så inne i värkarbetet att jag inte kunde avbryta eller ta in fler personer.

Tvivel och smärta

Jag ville bara att Cecilia skulle fortsätta massera ryggen och finnas nära och att jag blev hållen i varje värk av Erik. Men att veta att mina systrar var där, att de skulle ta bilder och filma och sedan ordna med god mat gjorde mig så motiverad och stärkt att fortsätta. När jag runt fyratiden på morgonen klev ur badet för att bli undersökt så fick jag veta att jag nog bara var 6 cm öppen. Det var svindlande och skrämmande att höra det och jag blev för första gången rädd att jag inte skulle klara att föda hemma samtidigt som värkarna som kom var så kraftfulla att det var otänkbart för mig att ta mig till en bil och åka in. Erik har också sagt i efterhand att han också började tvivla då, men det var inget han visade.

Jag frågade Cecilia och Anneli ”kommer jag klara det här?” Och Annelie tog mina händer och tog tag i situationen genom att tydligt säga att ”du kommer klara det här, det går väldigt bra och vi har olika stora händer, så det kan vara att vi upplever det olika och det spelar ingen roll hur öppen du är. Det är som en kant runt bebisens huvud och vi behöver göra några olika positioner nu och vara mer aktiva för att få bebisens huvud att tränga igenom modermunnen.”

Vi skulle prova 4 olika positioner, 3 värkar i varje och sedan skulle jag få bada igen. Jag blev så motiverad och bestämde mig för att det här måste gå! Snart skulle jag få bada igen och längtan efter det varma vattnet och vetskapen om att det också skulle vara nära att träffa bebisen när jag kom ner i vattnet igen gav mig kraft att fortsätta.Vi kämpade på och det var absolut det mest smärtsamma jag varit med om.

Här är vi mitt i en värk – Erik håller mig och viskar att han älskar mig, att jag är så stark. Vår älskade hund Ursula var nära hela tiden också. Jag trodde hon skulle bli orolig och gnälla men hon var så lugn hela tiden. Hon la tassen på min arm och nosen på min axel och det märktes att hon visste precis vad som pågick.

Nu var det dags att testa TENS-apparaten som jag hyrt från en physioterapeut i Nyköping och det hjälpte enormt mycket! Det var till och med ett tillfälle där Erik maxade den så pass mycket att jag i värken bad honom minska för att det blev för intensivt att hantera TENS samtidigt som värken, men när den var rätt inställd var den ett otroligt bra hjälpmedel. Vi jobbade på minst en timme om jag minns rätt och vid ett tillfälle höll Erik på att svimma av blodsockerfall och vi båda fick tunnbrödsrulle, kexchoklad och mjölk.

Jag fick höra att jag var väldigt bra på att äta under förlossningen och det var jag. Jag fyllde på med energi regelbundet och klarade att både äta och vila mellan värkarna. Ibland somnade jag lite till och med. Men apelsinen de hade skalat när jag bad om det förblev orörd och läkerolpastillen jag bad om mellan värkarna flög ut i nästa värk och satt på Eriks tröja under resten av förlossningen.

Fullmåne

Jag hade tänkt skapa en lista med låtar men jag hade bara hunnit lägga till sex låtar och de gick på repeat hela natten. Men det var ganska skönt för jag kunde hålla fast i de låtarna och det gav mig ro att det inte var en massa olika, att jag kunde veta vilken som skulle komma härnäst. Mitt emellan två värkar såg jag plötsligt fullmånen utanför och jag tror alla blev lite förvånade när jag sa ”titta vad vackert det är, jag ser fullmånen!”

När jag äntligen fick bada igen var jag så lättad och efter bara ett par värkar på knä i badet ändrade värken karaktär och jag kände tydligt att jag började krysta. Det var inget jag kunde kontrollera, det var bara något som hände i slutet av varje värk- lite som att kräkas och tappa andan samtidigt.

Efter att Anneli bett mig vända mig till ett mer sittande läge med lite bakåtlutning så hon kunde undersöka i vattnet sa hon att jag kunde känna huvudet om jag ville. Jag förde in fingrarna och kände toppen av det lilla hårda huvudet, det var så mäktigt! Vattnet var varmt och omslutande och gav mig så mycket smärtlindring. Jag var inte rädd eller orolig längre, det hade jag släppt under arbetet med de olika positionerna och nu var jag bara så pepp på att få träffa bebisen och att äntligen få vila. Det var smärtsamt och intensivt men efter några krystvärkar fick jag äntligen den där hala, varma kroppen i famnen och det var en oerhörd lättnad och en så mäktig känsla. 

Den 1 december klockan 8:25 föddes hon, vår Sonnelie. Hon föddes till Markus Krunegårds tolkning av Silvana Imams ”Sett henne” och navelsträngen klipptes till Ulf Lundells ”Kallt te halv tio”.

Alla trängdes i vårt lilla badrum och min tredje syster, Hanna, var med på FaceTime från Alaska. Det var en helt fantastisk energi i rummet och Sonnelie var så välkommen. Efter en stund flyttade vi oss från badrummet till vardagsrummet och Sonnelie fick komma till Erik. Han la sig i soffan med henne på sitt bröst och jag låg och vilade på golvet bredvid och kunde njuta av henne på lite avstånd. Det kändes så bra att hon var i hans famn och det var så skönt för mig att bara få vila och försöka ta in att hon äntligen var här. Vår lilla skatt.

Här var hon 20 minuter gammal och bjöd på sitt underbara leende med smilgroparna.

Här var vi alla samlade, Erik med Sonnelie, farmor och barnmorska Cecilia, jag, barnmorska Anneli, lillasyster Tove, vår hund Ursula och min storasyster Sofia som tar bilden.

Ingegerd Hildingsson

Ring barnmorskan! En framtidsspaning

The positive Birth Calendar 2021

Av Ingegerd Hildingsson

Jag som skrivit detta inlägg heter Ingegerd Hildingsson och är barnmorska sedan 36 år. Jag är också professor i reproduktiv hälsa och forskar bland annat om kontinuitetsmodeller och förlossningsrädsla. Här vill jag ge en framtidsspaning om barnmorskans profession och födandets villkor.

Ingegerd Hildingsson Foto. Mikael Wallerstedt

SARA

Sara stod på knä, lutad över sängen där mjuka kuddar avlastade hennes tyngd. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs på huvudet. Hennes blick var inåtvänd, hon tog ett par klunkar ur juiceglaset som stod på det lilla sängbordet bredvid. Kläderna låg slängda lite här och var. Plaggen hade åkt av ett efter ett ju mer ansträngningen skapat värme och svett i hennes kropp. En våg började byggas upp i hennes inre, det stramade inombords, ryggen kändes nästan som att den skulle gå av. Ett långsamt JAAAA med mycket mörk röst formades automatiskt i hennes inre, tung, ner, tyngd, JAAAA, var det mantra hon hade lärt in. Det fungerade att möta smärtan på detta sätt. Marcus torkade svett ur hennes panna. Deras ögon möttes. Snart skulle de få möta sitt barn, deras kärleksskapelse. Tiden fanns inte längre, Sara visste inte hur länge värkarbetet hade pågått. Det var sen eftermiddag och nog hade hon hållit på hela dagen?

De senaste dagarna hade Sara känt sig lite disträ och samtidigt förväntansfull. Rastlösheten bytte av tröttheten. Det var varmt både utomhus och inomhus. Hon hade simmat nästan varje dag, njöt av vattnet som smekte hennes kropp och av att hon kände sig lättare och mindre svullen. Det var nu fyra dagar över det beräknade datumet. Nog hade hon haft enstaka sammandragningar de senaste veckorna och hon hade fått gå på toaletten oftare de senaste dagarna. Men inte förrän i morse hade hon börjat tro på att det verkligen kunde vara dags. Sara visste allt om latensfasen, att den kunde hålla på länge. De känslor som den medförde kunde vara allt från ökad energi till uppgivenhet. Hon hade läst att det var viktigt att låta latensfasen ta sin tid, att den förberedde för det som skulle komma. Det riktiga värkarbetet.

I morse hade det kommit lite blodblandat slem när Sara gick på toaletten. Kunde det vara den berömda slemproppen?

Tätare och starkare, längre och kraftigare. Barnet rörde sig inuti henne. Hon strök sin enorma mage och viskade välkomnande ord. Pausen var kort, nu kom nästa kraftfulla sammandragning, JAAAA, tung, ner, tyngd, JAAA. Hennes röst var så annorlunda, så mörk, stabil, ett urkraftsläte. Så visste hon plötsligt att något var annorlunda. Ring barnmorskan! sa hon till Marcus, det är snart dags.

EMMA

Telefonen ringde kvart över tre. Emma ställde några rutinfrågor, bad att få prata med Sara, lyssnade till hennes andning under en värk. Efter många år som barnmorska kunde Emma kategorisera ett värkarbete genom att lyssna till kvinnans andning, läten och höra om det var möjligt att föra ett samtal under en värk. Det var det inte. Vi ses om en stund avslutade Emma samtalet. Emma kontrollerade att all utrustning fanns med, tog fram de läkemedel hon eventuellt kunde behöva och packade allt i den stora lådan bak på elcykeln.

Efter den stora pandemin, ekonomikrisen som följde och det allt viktigare miljöarbetet hade många restriktioner tillkommit. Distansarbete var numera vardag för alla som kunde. Människor reste mindre, både privat och i arbetet. Konsumtionen hade också minskat till följd av den ökade arbetslösheten. Restriktionerna hade omfattat begräsningar i tillgång på vatten, bilkörning och import. Allt fler hade börjat odla mer av sin egen mat. Det var inte bara negativt det som skett efter utbrottet av pandemin. Människor började rannsaka hur de levde. Regeringen – som hade tillskjutit oerhörda mängder med bidrag till kommuner och regioner under krisen – fick också omvärdera många aspekter.

Under pandemin blev det tydligt hur viktigt det är att lita till vetenskapen. Att i alla områden agera utifrån den bästa tillgängliga evidens som finns.

Det hade varit bara till fördel för Emmas profession. Under pandemin började kvinnor undvika sjukhus på grund av rädsla för smitta. Hemfödslarna ökade och kvinnor började också välja att föda oassisterat. En orsak till det var bland annat att partners inte längre gavs möjlighet att följa med vid besöken under graviditeten eller i samband med födseln. Det stora bekymret för kvinnor som ville föda hemma var att hitta en barnmorska som kunde hjälpa till. Det kostade också väldigt mycket att anlita en barnmorska, tidigare fanns inga bidrag till hemfödsel, familjerna hade fått bekosta detta med egna medel.

Nya evidensbaserade riktlinjer

Men så hände något. Det kom nya, evidensbaserade riktlinjer på hur en god förlossningsvård ska organiseras och bedrivas. Tidigare hade evidens enbart studerats ur ett medicinskt perspektiv, men den senaste nationella utredningen hade även tagit kvinnors upplevelser i beaktning. Det hade resulterat i att all vård under graviditet och födande samt den första tiden efter nu bedrevs i statlig regi. En vårdpeng följde kvinnan, som själv gavs möjlighet att välja vilken vårdgivare som önskades, vilken vårdform som föredrogs, men även vilket förlossningssätt som valdes. Detta hade tidigare inte varit möjligt. När förlossningarna flyttades från hemmen till sjukhusen under 1940-60 talet byggdes förlossningsvården och dess organisation upp lika som operationssalar och kirurgavdelningar. Vårdens fragmentering hade börjat. Distriktsbarnmorskan, som var känd av medborgarna där hon verkade och respekterad för sin kunskap fick då andra uppgifter.

Mödrahälsovården som började byggas ut under 1940-talet innefattade till en början enbart kontroll av kvinnans blodtryck och urinprov, men med ökad kunskap och diagnosmetoder utökades också barnmorskans uppgifter inom mödrahälsovården. Det förebyggande arbetet bestod av flera hörnstenar. Graviditetskontroller, föräldrautbildning, abortförebyggande verksamhet, preventivmedelsrådgivning var relativt förekommande under 1980-90 talet. Senare tillkom information om fosterdiagnostik, alkohol-och tobaksprevention, samtal om våld i nära relationer. När datajournaler infördes blev tidsbokningen mer detaljstyrd och barnmorskan miste en del av sin frihet att ge individualiserad vård. Måhända uppvägdes detta av säkerhet i registrering och journalföring när vården blev alltmer digitaliserad.

I svallvågorna av allt som hände under 2020-talet gavs också möjligheter för barnmorskor att arbeta evidensbaserat. Inte bara inom sjukhusvården utan genom att kunna erbjuda kontinuitet genom hela vårdkedjan, från graviditet, under födsel och eftervården. Det generösa startbidraget som Emma fick hade använts till inköp av utrustning, som dator, CTG-apparat och elcykel. Men viktigast var hennes trästetoskop. Händer, öron och tålamod är en barnmorskas viktigaste instrument.

Trästetoskop
Foto: Lovisa Engblom

Barnmorskan kommer

När Emma kom hem till Sara och Marcus stannade hon i dörröppningen för att känna in atmosfären. Här fanns ingen rädsla, bara fullkomlig tillit, till kroppen, till processen, till förmågan att föda. Sara och Marcus hade valt att föda hemma. Graviditeten hade varit normal, de önskade ha en så naturlig födsel som möjligt. Samtidigt var de väl pålästa och visste att en födsel ibland kan ta en annan inriktning än vad som önskas. Emma var väl medveten om att många fortfarande tyckte att hemfödsel var ansvarslöst.- Tänk om nånting skulle hända! Den tanken fanns i det kollektiva medvetandet.

Kunskap, baserad på vetenskapliga studier om säkerhet vid hemfödsel hade så småningom nått beslutsfattarna och efter några remissrundor bestämdes det att hemfödsel skulle ingå i det ordinarie sjukvårdsutbudet, under förutsättning av den assisterades av en utbildad barnmorska som hade tillgång till nödvändig utrustning och läkemedel. Krav ställdes också på den födande kvinnan. Det skulle vara en okomplicerad graviditet med en förväntad normal födsel. Ett (1) barn i huvudbjudning, fött i fullgången tid (mellan graviditetsvecka 38 och 41) samt att det fanns möjligheter till akut transport till sjukhus i händelse av komplikationer. De flesta föräldrar var nöjda med dessa restriktioner.

Ofta blev det så att födseln startade i hemmet, barnmorskan var med hemma och födseln avslutades alldeles normalt. Någon enstaka gång hände det att kvinnan önskade smärtlindring och ville åka till sjukhus. Det kunde också hända att födseln gick alldeles utmärkt men att mer vård behövdes efteråt, exempelvis om kvinnan blödde för mycket eller om barnet visade tecken på att inte må bra. Emma hade aldrig varit med om ett barn som inte mått bra, men någon gång hade en kvinna som fött hemma börjat blöda sex-sju timmar efter födseln. Den kvinnan skattade sin förlossningsupplevelse mycket positivt. Att bli överflyttad till sjukhus efteråt för att få dropp och livmodersammandragande medel var inget negativt för henne. Som hon själv uttryckte de: det är ju därför jag valde att föda hemma med en barnmorska, de har kompetens att avgöra om man behöver sjukhusvård eller inte.

Emma smög sig försiktigt in i Sara och Magnus sovrum. Att vara gäst hos en födande kvinna och hennes partner innebär ett annat förhållningssätt än man normalt har på sjukhus. Även om personal försöker respektera föräldrars privata sfär så är förlossningsavdelning på sjukhus personalens domäner. I hemmet, däremot, är förhållandet det omvända. Därför ville Emma känna in och bli inbjuden innan hon gjorde något mer. Sara var mitt i en värk, men när den släppte frågade Emma viskande hur det gick? Sara nickade men orkade inte prata så mycket. Emma la sin hand på hennes mage och höll den där för att känna styrkan i värkarna, som nu kom med ungefär tre minuters intervall. Efter en stund frågade Emma om hon fick kontrollera hur barnet mådde. Det gick bra och Emma lyssnade en lång stund med sin bärbara dopton. Helst ville hon lyssna med sitt trästetoskop, men avstod så länge för att Sara inte skulle behöva ändra ställning.  Barnets hjärtljud lät regelbundet med en frekvens på runt 140 slag per minut.

Sara undrade om Emma kunde undersöka hur långt hon kommit i sin födsel. Under graviditeten hade de kommit överens om att Sara gärna fick säga till när hon ville bli vaginalundersökt. Först kände Emma utanpå Saras mage, för att känna efter åt vilket håll barnet låg, att barnets huvud låg neråt, och för att känna efter utifrån hur långt ner barnet trängt i bäckenkanalen. Under den vaginala undersökningen kände Emma att livmoderhalsen var helt utplånad, modermunnen öppen 7 cm, barnets huvud stod strax nedom spinaetaggarna i bäckenet och en stor buktande hinneblåsa kändes. Sara hade jobbat igenom stor del av öppningsskedet hittills. Barnets hjärtljud avlyssnades igen, denna gång med trästetoskopet. Det lät regelbundet och bra.

Emma satte sig vid parets köksbord och kopplade upp sin dator mot sjukhusets server. Hon började skriva i den elektroniska förlossningsjournalen. Om det skulle behövas råd eller hjälp från sjukhuset så underlättade det med en tydlig dokumentation. Emma skrev in de undersökningar som gjorts samt en planering för den fortsatta vården. Eftersom allt verkade vara normalt så fick Sara och Marcus fortsätta hantera värkarbetet med FUR-metoden. Emma fanns i bakgrunden som stöd, gav lite massage då och då, uppmuntrade Sara till att äta och dricka, gå regelbundet och tömma urinblåsan samt vara i rörelse. Sara började skaka och blev orolig, smärtan tog över. Emma och Marcus hjälpte henne till duschen för smärtlindring. Det varma vattnet hjälpte bra.

Övergångsskedet

Efter en halvtimme gick Sara tillbaka till sovrummet. Ingenting hjälpte längre, hon blev orolig och ville ge upp.

–Jag klarar inte mer, nu vill jag ha ett kejsarsnitt, grät Sara. Bra tänkte Emma, nu är Sara i övergångsskedet, det är då sådana tankar och känslor kommer. Precis när hon tänkt tanken gick fostervattnet. Det var klart och fint. Emma kontrollerade att det inte fanns någon navelsträng som lagt sig i vägen. Livmoderhalsen var nu helt öppen och barnets huvud stod strax ovanför bäckenbotten. Sara började få krystimpulser. Emma ville att Sara skulle följa kroppens impulser och ville därför inte försöka forcera födseln. Mellan varje krystvärk kontrollerades barnets hjärtljud, de var lite lägre nu, precis som de brukar när huvudet trycks ihop under krystning. Sara stod på alla fyra i sängen, Marcus halvlåg framför henne och höll hennes händer. Hela tiden uppmuntrande och följsam i Saras värkarbete. JAAA, tung, ner, tyngd…JAAA.

Emma satt på sängkanten, beredd att bromsa framfödandet när barnets huvud syntes. Huvudet stod i det man kallar för ”genomskärning”, vilket betyder att det inte längre åkte tillbaks mellan värkarna. Det sved rejält i Saras underliv, men som de tidigare kommit överens om, lyssnade Sara på Emmas instruktioner och flåsade under de sista värkarna. Barnets huvud föddes i slutet av en värk, det blev en kort paus. Tyngdkraften hjälpte axlarna att rotera och vid nästa värk kom hela barnet. Bebisen skrek direkt. Efter att ha pustat ut en kort stund böjde Sara sig bakåt, lyfte på ett ben så att Emma kunde föra barnet till Saras framsida. Utan vidare instruktioner observerade Emma det naturliga förloppet som händer när en kvinna föder. Först tittade Sara nyfiket på sitt barn, undersökte det, räknade fingrar och tår. Sedan tog hon upp barnet i sin famn, välkomnade det tillsammans med Marcus. Vilken fantastisk upplevelse!

Emmas arbete efter födseln

För Emmas del fanns det en hel del kvar att göra innan födseln var klar. Hon frågade om Sara ville vända sig om så att barnet kunde påbörja sin vandring mot bröstet. Sara gjorde så, grimaserade för att det var så obekvämt och svårt att ändra ställning, trots att hon precis varit hur rörlig som helst under födandet. -Ajajaj, det gör ont stönade Sara. Navelsträngen som fortfarande pulserade var aningen kort och det smärtade när Sara rörde sig. Emma kände på Saras mage för att se om den börjat lossna. En lite blödning kom och när navelsträngen slutat pulsera strax efteråt ville Sara krysta. Moderkakan kom spontant. Emma inspekterade den. De dubbla hinnorna som format hinnsäcken där barnet legat, var fullständiga. Den köttiga delen på moderkakan undersöktes och fanns vara fullständig den också. Under tiden låg barnet storögt och tittade på sina föräldrar. Så småningom började barnet göra de typiska rootingrörelserna som en signal att börja amma. Emma kontrollerade om det fanns någon bristning som behövde sys. Hon satte två stygn i blygdläpparna, efter att ha bedövat området med spray. Efter födseln är det också viktigt att livmodern orkar dra ihop sig ordentligt. Emma masserade Saras livmoder utifrån, det kändes inte så skönt. Ett litet koagel kom, därefter var den väl sammandragen. Kontroll av livmoderns sammandragningsförmåga gjordes ofta de närmaste timmarna. Sara fick också instruktioner om hur hon själv kunde massera utanpå magen och stimulera livmodern genom att låta barnet amma ofta. Marcus hjälpte Emma att få rent i sängen och ordnade med fika.  Bebisen låg hud-mot-hud de följande dygnen, mest på Sara, för att stimulera amningen, men Marcus var stand-in när Sara behövde duscha eller gå på toaletten. Emma skrev journal och skickade födelsemeddelande till Skatteverket så att barnet fick personnummer. Efter några timmar återvände Emma hem.

När Emma kommit hem rengjorde hon sin utrustning. Förutom doptonen och trästetoskopet fanns det instrument som använts vid födseln, som skulle rengöras. I förlossningslådan fanns två peanger, en sax, ett navelband samt packat för sig, en mindre sutureringlåda, bestående av sax, pincett och nålförare. Tråd att sy med var packat i små kuvert där tråd och nål utgjorde en enhet. De läkemedel som Emma hade med vid förlossning var två typer av livmodersammandragande medel, lokalbedövningsmedel som gavs innan bristningar syddes, samt k-vitamin som gavs till bebisen efter födseln, i syfte att förebygga inre blödningar. I hennes väska fanns även akupunkturnålar, TENS apparat (för elektronisk smärtlindring), saturationsmätare och blodtrycksmanschett. En portabel CTG apparat fanns också i utrustningen. Den användes för att registrera barnets hjärtljud och värkarnas frekvens. En liten ultraljudsapparat hade också införskaffats. Den kunde Emma använda under graviditeten för att räkna ut beräknat förlossningsdatum, lokalisera moderkakans läge samt se om det fanns fler än ett barn. Apparaten var dock inte så bra att använda till missbildningsdiagnostik, storleksmätning i sen graviditet eller mätning av flödet i moderkakan. Om sådana undersökningar krävdes, remitterade Emma kvinnan till specialistmödravården på sjukhuset.

Under de följande dagarna gjorde Emma hembesök till den nya familjen. Amningen kom igång, men brösten blev väldigt svullna någon dag. Eftersom Sara visste att detta var vanligt så kämpade hon sig igenom de första dygnens amningssmärtor. Den första natten hade både bebis och föräldrar sovit, men den andra natten var det mycket bök när barnet ”meckade”, vilket innebär att det tjocka tarminnehållet, mekonium, avgick. Efter någon dag ändrade bajset färg från grönsvart och kletigt till gulbrunt grynigt. Då visste Sara och Marcus att amningen fungerade utmärkt.

Om den kontinuitetsmodell som Emma arbetar i

Caseload

Den kontinuitetsmodell som Emma arbetar inom kallas ofta caseload. Det innebär att hon ansvarar för omkring 40 gravida kvinnor per år. Hon arbetar tillsammans med en kollega, Lisa, som även hon har hand om 40 kvinnor/år. Emma och Lisa träffar också varandras kvinnor vid några av besöken, eftersom det är omöjligt att vara i beredskap för förlossning varje dygn. Emma och Lisa ansvarar själva för att göra upp sina arbetstider och kan vara flexibla för att täcka upp för varandra vid särskilda tillfällen. Skulle det kollidera, eller vid händelse av sjukdom, så får kvinnorna vända sig till den ordinarie vården. Det händer sällan och totalt har mellan 80-90% av kvinnorna en barnmorska de tidigare känner väl eller i alla fall har träffat, med vid födseln. Undantaget är i samband med semestertider då kontinuiteten är lägre. Kvinnorna är medvetna om detta och accepterar att barnmorskorna behöver semester.

Efter att förslaget kom från regeringen om att uppmuntra och finansiera modeller med barnmorskekontinuitet, hade olika vårdmodeller vuxit fram. En del barnmorskor arbetade tillsammans i något större grupper, oftast fyra i varje team, andra erbjöd kontinuitet till speciella grupper, exempelvis förlossningsrädda eller ensamstående kvinnor. Alla möjligheter att erbjuda vård av en barnmorska kvinnan tidigare träffat kan ge en mer positiv upplevelse av vården och förlossningen. Ingen annan vårdintervention har visat så betydande effekter som kontinuitet. Beroende på lokala förutsättningar kunde vård med kontinuitet se olika ut på olika platser och under olika tider. Många barnmorskor som tidigare lämnat förlossningsvården återvände när de nu gavs möjlighet att arbeta på det sätt de visste var det bästa och där relationen mellan barnmorskan, kvinnan och paret stod i centrum.

Den omfattande utredningen av utbildning till barnmorska hade också inneburit att det nu inte längre var nödvändigt att vara sjuksköterska innan barnmorskeutbildningen påbörjades. Det gjorde att det gick snabbare att utbilda barnmorskor genom så kallad direktutbildning. Utbildningsplatserna fylldes snabbt. Studenterna var något yngre än i tidigare utbildning och tack vare utbyggnaden av kontinuitetsmodeller så fanns det goda möjligheter att barnmorskestudenter skolades in i dessa modeller. Att exponeras för många födslar under den fem år långa utbildningen gav både stor yrkesskicklighet och vetenskaplig kunskap då utbildningen avslutades på masternivå.

Några år tidigare hade barnmorskeyrket varit hotat. Hotet kom från många håll. Andra professioner stod beredda att ta över barnmorskans roll. Arbetsgivarorganisationerna ville ta genvägar och snabbutbilda sjuksköterskor till förlossningsassistenter som passade kvinnorna under värkarbetet och när det var dags att krysta kallades läkare in. Stora protestaktioner hade genomförts över hela landet. Kvinnor och deras familjer och barnmorskor stod enade mot den ökade medikaliseringen och utrotandet av barnmorskeprofessionen. Utredningsförslagen fick ingen genomslagskraft. Istället började beslutsfattarna lyssna på vad kvinnor och barnmorskor önskade. Många politiska partier hade framfört argument för att förbättra förlossningsvården, kvinnors och barnmorskors villkor. Det var en av få frågor där det rådde total enighet över alla partigränser. För vem vill stå i skamvrån och visa att man inte lyssnar till evidensen?

the positive birth calendar

Vår regnbågsbebis föddes en sommarnatt under pandemin

The positive Birth Calendar 2021

Av Jennie Asplund

Fotograf wanderings.se

Mitt namn är Jennie och lever tillsammans med min stora kärlek Xandra och våra fyra barn i Göteborg. Jag har genomgått fyra graviditeter och fött fyra barn, två på sjukhus och två planerade hemförlossningar. Min grundutbildning är en kandidat i kognitiv neurovetenskap och jag arbetar idag som coach och processledare. Mitt intresse för födandets process har alltid varit starkt från det att vi hade djur som liten och min mamma lärde mig om vikten av lugn och ro vid födandet. Mänskliga rättigheter ligger mig varmt och hjärtat och är som en röd tråd genom allt jag tar mig an. Det är också därför jag ser en sådan stark feministisk koppling till hur förlossningsvården idag är utformad för att spara pengar kortsiktigt, istället för att investera i människor och liv. I en framtid ser jag hur kvinnor och livmoderbärare respekteras och ges de rättigheter som är deras. Här är min berättelse om hur vår Regnbågsbebis föddes en sommarnatt mitt under pandemin 2020.

Födsel en sommarnatt

Det är sent runt midnatt, det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutan. Vinden blåser hårt. Sommaren har varit het och jag har spenderat tiden nära en fläkt. De senaste veckorna har varit fyllda med sammandragningar som stegrat i intensitet men sedan avtagit under natten. Det här är min fjärde graviditet och fjärde stundande förlossning så det är som det brukar. Jag är trygg i mig själv och har tillit till min kropp. 

Vi har precis krupit i säng och jag hör hur Xandras andetag blir tunga i nacken på mig. Medan jag slumrar mellan landet vaken och sovande. Jag ligger så i ett par timmar tills jag känner en kraftig smäll inuti mig. Jag sätter mig upp i mörkret, men inget vatten sipprar ifrån mig. Inget. Jag går upp ur sängen för att känna efter, det kan gå snabbt när vattnet väl gått. Jag krafsar ner 03:10 på ett pappersblock för att få en överblick på förloppet. 

En stark kraft drar igenom kroppen, jag lutar mig framåt med armarna stödjandes mot köksbordet, andas långsamt och ljudlöst. Där var den över. Väcker en yrvaken Xandra med orden att jag tror det är på gång. Hon sätter sig upp, det kommer en till den drar tag i mig och genom mig, starka är de. Nu är det på gång, säger jag. Hon frågar om hon ska ringa barnmorskorna, doulorna och fotografen. Jag vet inte än hur pass långt det är, hon hjälper mig in i duschen, en värk till. 

Värkarna drar igenom mig, jag känner inuti mig, där kommer blod på fingrarna. 

Poolen som jag vill föda i är platt på golvet, jag andas genom täta värkar som sveper över och igenom hela mig. Jag måste ta all min koncentration för att hantera arbetet som min kropp gör. Musiken är på, ljusen är tända. Det blir intensivt och jag tar mig snabbt ur duschen, Xandra smsar alla och försöker samtidigt blåsa upp förlossningspoolen vars instruktionstext är på engelska samtidigt som hon försöker att vara ett stöd för mig genom värkarna. Skit i mig skriker jag mellan värkarna, jag klarar mig! Få upp den jädra poolen bara! 

Det ringer på dörren, vi öppnar och där står hon vår DoulaFrida, vår räddare i nöden! 

Jag har en värkpaus och ser hur Xandra fullkomligt drar en lättnadens suck och säger ”Tack och lov! Nu är du här”. Jag skrattar, för det är helt galet intensivt. Så ringer det på igen och igen, Nina vår fantastiska barnmorska som följt oss igenom graviditeten mitt i en pandemi och stöttat genom oro över att inte kunna ha med Xandra på förlossningen. Strax därpå kliver barnmorskornas eldsjäl Johanna in och hon kavlar upp ärmarna och blåser upp poolen. Nina kramar om mig och stöttar genom värkarna. Hon kramar om oss hårt båda och säger ni ska bli mammor! 

Klockan är strax efter 4. 

Värkarna blir mer intensiva och jag känner hur jag behöver sitta på toaletten. Jag känner hur barnet tränger ner. Jag kan inte sitta här säger jag, jag vill föda i den förbannade poolen! Det gör så ont och jag går upp i de ljusa tonerna och ljudar orden Nej, nej, nej! Jag hör hur Frida påminner mjukt med orden ”Jo, jo jo”.

Det är för intensivt, det går för fort, jag hinner inte med. Jag hinner tänka att här vill jag inte föda. Upp, jag måste upp härifrån. Jag låser mig, smärtan är för intensiv. Jag står nu på alla fyra på golvet och känner hur barnet kommer att födas nu, vilket är på samma plats jag födde mitt senaste barn. Jag kommer aldrig hinna ner i poolen, jag kommer att föda här säger jag. Barnet kommer nu, den kommer nu. Jag vill krypa ur mitt eget skinn, det går så fort. 

Johanna kliver fram tar mig under armen och säger, ”Jennie du ville föda i pool, nu kniper du!” Så hjälper de mig upp på benen och ner i poolen. 

Jag känner hur det varma vattnet omfamnar mig, sluter sig runt varenda cell i mig och lugnet det lägger sig som en varm filt över mig. Lugnet infinner sig och värkarna blir mindre intensiva mer mjuka och de är inte lika täta, de är mer djupgående. Jag går från att säga nej, nej, nej till ett mullrande jaaaaaaaa som går igenom hela min kropp.

Det går nu att få kontakt med mig, Xandra kysser mig och ser mig i ögonen och berättar hur mycket hon älskar mig, smeker mig längs håret och berättar för mig vilket jobb jag gör. Hennes fingrar smeker över mina ögonbryn, hon ber mig slappna av i ansiktet.

Jag känner hur barnet tränger ner djupare och djupare i mitt bäcken med sitt huvud och hur hon roterar inuti mig. Jag försöker inte längre fly ifrån värkarna, jag möter dem.

Mellan värkarna ger Xandra mig jordgubbar och jag känner hur de saftiga jordgubbarna fyller mig med vätska och energi. Hennes varma händer smeker mitt ansikte och följer upp värkarna med sin trygga famn. Fullständigt älskad. Så lugnt.

Jag för in fingrarna för att känna efter om jag kan känna barnets huvud. Där känner jag ett mjukt huvud och hår. Jag får som en inre mental bild av vår bebis. ”Den har hår!”  

I nästa sekund sköljer en stark krystvärk över mig med sin intensitet som jag känner igen så väl, nu kommer barnet. Jag känner hur barnet tar sats inuti mig, hela min kropp tar över och huvudet är ute. Ingen smärta, utan helt lugnt, ”nu är det en värkpaus” säger Nina och jag vet att vid nästa värk kommer barnet. Så där mitt i stunden är vi alla, barnet med huvudet utanför, under ytan och kroppen inuti mig. Nästa värk tar över och ut glider barnet. Jag vänder mig runt och plockar upp vår lilla unge i famnen. Bakom mig står Xandra och kysser min panna, där är hon vårt lilla knyte, äntligen. 

Stillsamt för jag henne vaggandes i händerna i vattnet fram och tillbaka, medan vi undersöker varandra med blickarna. Tiden står stilla. Hon blinkar och ser på oss med de där stora förundrande ögonen. 05:21, morgonen är här, rummet är varmt ljust, alla är så lugna och utstrålar gemenskap. En sådan magisk stund. 

Andras motstånd mot min hemförlossning

The positive Birth Calendar 2021

Av Elisabeth Erhardt

Hej, jag heter Elisabeth och födde mitt första barn hemma i januari detta år. Det här är min berättelse om andras motstånd mot min hemförlossning och mitt krig för att få föda hemma.

Resan till att välja hemförlossning

Jag har sedan jag var liten alltid undrat: varför skriker vi människor när vi föder våra barn men inte djuren? Nu vet inte jag något om hur djur fungerar, men det vore konstigt om ett djur i naturen skulle vråla av smärta som vi människor gör eftersom de med stor sannolikhet skulle locka till sig rovdjur och bli uppätna.

När jag blev gravid med mitt första barn förra året forskade jag mer i hur djur föder sina ungar. Bland annat vill kossor gå undan sin flock och söka sig till en trygg och avskild plats för att föda sin kalv på. Jordbruksverket skriver även att bondens närvaro kan störa kalvningen, då det frigör stresshormoner som både “försvårar och gör kalvningen mer utdragen” (Kalvning och kalvningshjälp, Jordbruksverket, 2007).

Så vad säger det här då om människors förlossningsprocess? Människor är ju också djur och har samma behov av trygghet i förlossningen som alla andra däggdjur på planeten. Hur kan jag påverka min kommande förlossning med vetskap om att trygghet i den omgivande miljön är den viktigaste ingrediensen för förlossningen?

Min känsla av trygghet byggde främst på att jag inte ville bli störd i förlossningens alla skeden. Jag ville vara helt ostörd, helst helt ensam – precis som kossan som går undan sin flock. Jag har en stark tilltro till min kropp och mitt mantra jag hade för att hantera den kommande smärtan under förlossningen var “det är kroppen som ska spela den här matchen, jag ska bara sitta på avbytarbänken och titta på”.

För att jag skulle få vara “det ostörda djuret” som går undan sin flock, så bestämde jag mig tidigt för att hemförlossning var det enda valet för att jag skulle få som jag ville ha det. Men hur berättar man detta för sin sambo, som jag redan innan visste skulle vara en envis motståndare till detta?

Partner och motstånd

Första gången jag nämnde om att jag ville föda hemma för min partner hade jag förberett ett långt manus med argument och fakta. Såklart blev det nedslaget direkt. Sambon tyckte jag var helt tokig och framförallt oansvarig. Ville jag att vårt barn skulle dö? Vi slutade prata med varandra under tre dagar. Han ville varken lyssna eller förstå. Vi skickade däremot många sms till varandra, där vi länkade till hemsidor om risker med respektive fakta om hemförlossning. Efter en hel del krigande via sms samt med flera kommentarer om att jag var dum i huvudet, så bröt jag ihop och skrek på honom att “Du bestämmer ingenting! Det är jag som ska föda – inte du, inte din mamma och ingen annan i världen. Det är jag! Det är enbart jag som ska föda. Du bestämmer inte över min kropp. Jag ska föda där jag känner mig trygg. Du får välja om du vill vara med eller inte, jag bryr mig inte”. Tillslut, efter ytterligare flera dagars krigande via sms gav sambon tillslut med sig. Han sa att “självklart ska du få föda där du känner dig trygg, men du måste förstå min oro. Kan du möta mig halvvägs genom att gå på ett sånt där förlossningsförberedande samtal på sjukhuset?” Javisst sa jag.

Mina samtal med läkare på auroramottagningen ledde enbart till att jag blev starkare i min tro om att hemförlossning var det enda rätta. Läkaren sa att de värnar om att kvinnan ska få vara så ostörd som möjligt, men att barnmorskorna behöver få komma in flera gånger för att se till att allt går rätt till. Detta kände jag skulle störa förloppet och när jag sa att jag ville att navelsträngen ska vara kvar minst 30 minuter och gärna längre, så ville hon inte riktigt gå mig till mötes. Hon hänvisade till deras rutiner på max 3 minuter. Jag tappade allt förtroende i den meningen.

Fram och tillbaka bråkade jag och min sambo om valet av hemförlossning. Bulten lossnade efter att vi hade varit på en profylaxkurs med Märta Cullhed Engblom och Eva Grape Ersson. Märta berättade under kursen om kroppens fysiologi under förlossningen och vad som behövs för att en förlossning ska bli så komplikationsfri som möjligt. Min sambo fick även ställa frågor efter kursen till Märta och Eva om den oro han kände inför en hemförlossning. Efter denna kurs hade min sambo sänkt sin gard och började förstå varför jag ville ha en hemförlossning. Och om en hemförlossning skulle bli av så var väldigt viktigt för min sambo att det var Märta som skulle bistå, då hon gjorde honom trygg.

Att hitta barnmorskor

Så nu hade jag fått sambon med mig. Nu var det bara att hitta hembarnmorskor! Jag hade redan innan profylaxkursen kontaktat alla tillgängliga hembarnmorskor, men inte fått napp. Alla var upptagna eller var på semester i december/januari. Jag tappade hoppet helt. Nu skulle jag vara tvungen att föda på sjukhus som var min stora farhåga. Tillslut, som en skänk från ovan, tipsade Fatima Berthelsen om Elisa Corubolo. Elisa har arbetat som barnmorska i Italien i tolv år och bistått flera hemförlossningar. Jag ringde Elisa och pratade med henne och jag kände direkt att hon var att lita på. Tillslut bokade jag in Elisa, Märta och Renée (som Elisa kände och som var vår back-up barnmorska). De kom hem till oss två gånger för att vi skulle få ställa frågor och sedan skriva avtal. När avtalet var skrivet kunde jag luta mig tillbaka och känna mig lugn – jag hade krigat för att få igenom detta, krigat mot min sambo och krigat mot alla runt omkring mig.

Motstånd precis innan förlossningen

Min syster ringde mig två veckor innan förlossningen och frågade om jag hade valt var jag skulle föda. Jag hade under graviditeten pratat lite om hemförlossning samt olika sjukhus att föda på. När jag säger att det blir hemförlossning blir min syster skogstokig och skriker i telefon att jag är oansvarig och att mitt barn kommer bli utvecklingsstört om jag föder hemma. Jag skrattar i telefon och hänvisar till att hon får läsa på om hur kroppen fungerar i en förlossning och om varför det blir förlossningskomplikationer. Hon vägrar lyssna och skriker ännu mer om hur oansvarig jag är. Jag bryr mig inte. Jag har haft den här diskussionen och kriget tidigare med sambon och jag vet att det inte leder någon vart med att fortsätta argumentera mot en person som har den inställningen. Jag lägger på telefonen med orden “det är mitt beslut och jag vill att du respekterar det”. Kort därefter får jag ett sms av min syster med länken till en artikel där ett flickebarn dog i en hemförlossning på 90-talet. 

Suck… Att alla refererar till en och samma artikel och tror att det är all sanning. Hur många barn dör inte på sjukhus på grund av sjukhusets rutiner? Varför pratar vi inte om det? Och varför tror alla att de har den främsta och slutgiltiga åsikten kring ens egen förlossning? Min syster nöjde sig inte där, hon ringde alla i vår familj och berättade om mitt val och att de skulle tala mig till rätta. Jag fick påtryckande samtal och sms om hur oansvarig jag var. Med facit i hand så skulle jag ljugit och sagt att jag skulle föda på sjukhus, för att hennes utpressning hängde med sig i tankarna i några veckor. Men stark som jag är och med fakta om hur kroppen fungerar, så låter jag mig inte påverkas – det är mitt beslut hur jag väljer att föda och det är min kropp som ska föda barnet jag har skapat i mig.

Själva förlossningen

Slemproppen gick den femte januari. Två dagar senare vid fyra tiden på morgonen gick jag upp och kräktes mycket. Jag visste att nu var förlossningen igång – det måste den vara! Jag gick och la mig igen och vaknade upp någon timme senare med lite molande värk i livmodern. Det liknade en svag menssmärta men inget som gjorde ont eller var besvärande. Jag somnade om vartannat och började klocka de svaga värkarna. De blev regelbundna med “tre värkar på tio minuter”, men trots det tyckte inte jag att det gjorde ont.

Vid elva tiden blev värkarna mer markanta. När jag stod i duschen och rakade benen så diskuterade jag och min sambo att vi “kanske” ska ringa barnmorskorna och förbereda dem på att någonting är på gång. Eller ska vi vänta ett tag? Så smärtsamt var det ju inte. Vi kanske ska vänta med att ringa dem, det här kan ju ta dagar innan barnet är ute. Ja ja, vi ringer dem i alla fall och berättar, så får de komma om någon dag. När sambon ringde och väckte Elisa som hade jobbat natt så sa hon att hon enbart skulle dricka kaffe och sedan köra hem till oss. Jaha, ska hon redan åka?

Klockan 14 kommer båda barnmorskorna Elisa och Märta, och då är värkarbetet i full gång. Jag som hade ombonat min oxytocinkoja nere i källaren kom aldrig dit. Jag blev fast ståendes i sovrummet och kunde inte sätta mig ned. När värkarna var som mest intensiva och inte riktigt gick att hantera så började de “djuriska” lätena komma fram ur mig. Genom att humma från magen så kunde jag hantera krystvärkarna. Detta var inget som varken jag eller någon annan sa till mig att göra, det kom av sig själv. Smärtorna var min styrka, en kraft som inte gick att påverka. Genom att lyssna inåt och känna vad som händer i kroppen så kunde jag slappna av. Och genom att lyssna inåt kände jag mitt barn rotera i magen, vilket var de fyra rotationerna som barn genomgår i magen under en förlossning.

Två timmar efter att barnmorskorna hade kommit hem till oss var vår son ute i världen. Kort därefter låg jag i sängen med vår son i famnen och med en glass i handen. En och en halv timme senare satt jag i soffan med vår son och åt middag som om inget hade hänt. Det kändes som att det var barnmorskorna som kom med vår son – precis som om storken kommer med barnen.

Tiden efter – gjorde jag rätt val?

Varje gång jag berättar om min snabba förlossning får jag alltid höra “du är ju gjord för att föda barn”. Jag blir lika besviken varje gång jag får höra detta, för att de flesta kvinnor är skapta för att föda barn. Det är ju tryggheten i omgivningen och i ens egen inställning som är grundbultarna i hur det kommer att gå (oftast). När jag litade på mig själv och min kropp, gjorde ingen annan det. Jag fick ta mig igenom mycket motstånd och kriga för min sak, men det var värt allt. Ingen, verkligen ingen annan, inte ens barnets pappa har den slutgiltliga åsikten om var och hur kvinnan väljer att föda sitt barn.

Med facit i hand så gjorde jag helt rätt val som stod på mig och fick igenom min hemförlossning. Jag vet att förloppet skulle ha blivit stört om jag hade fött på sjukhus och att jag skulle ha fått ta till värkstimulerande som hade lett till komplikationer. Jag hade inte heller klarat av att sätta mig i en bil och åkt i en timme till sjukhus med värkar, då jag inte kunde sitta ned under hela förlossningen. Det är komiskt att tänka, att enligt våra svenska djurlagar får man aldrig förflytta ett djur som är i en aktiv förlossning, så varför måste vi kvinnor förflytta oss?

PS. Och gissa vem som är den främsta förespråkaren till hemförlossning idag! Jo då, det är min sambo 😉

Primum non nocere First do no harm

Berättelsen om Nils födelse

Foto: Lovisa Engblom

Under den här graviditeten har jag varit orolig. Jag har varit orolig för att falla offer för patologisering och onödig medicinsk intervention i samband med födseln av mitt sjätte barn. Det är en rädsla som till viss del har präglat den här tiden.

Jag har så väldigt gärna velat bli sedd för den jag är: en kompetent kvinna och flerföderska. Inte som något farligt eller otäckt, det som MULTIPARA signalerar för många. Att risken så gott som alltid springer ur den födande kvinnan själv.

Tidigt förstod jag också hur viktigt det skulle bli att jag fick gå stärkt ur min sjätte födsel. För att helt enkelt orka vara mamma till sex barn. Ja jag behövde göra allt som stod i min makt för att det skulle få bli en födsel på mina egna villkor. En där samtycke och delaktighet kunde få utgöra en solid grund.

Jag visste att det skulle bli svårt för mig att avsäga mig rutiner som screening med intagnings-CTG och vaginala undersökningar om jag bestämde mig för en planerad sjukhusfödsel. Eftersom jag är väl insatt i forskningen på området så vet jag att den vårdform som ger bäst utfall för friska omföderskor är en planerad hemfödsel med barnmorskor. Dessutom, när vårt femte barn – Hanna – kom så hann vi knappt in till förlossningen. Ungefär 20 minuter efter vår ankomst var hon ute och att det skulle kunna gå fort den här sjätte gången är något jag haft med mig sen dess. För att få det jag verkligen ville ha i samband med förlossningen så behövde jag planera för en hemfödsel i privat regi.

Förberedelser inför förlossningen

Jag bokade in två av mina underbara hembarnmorskekollegor: Helena och Elisa. Det kunnande de besitter har jag stor respekt för. Jag frågade också mina vänner och barnmorskekollegor Paola och Elin om de ville dela på doulajour för mig. Sen började jag förbereda mig, både praktiskt och mentalt. De praktiska förberedelserna bestod i att låna en förlossningspool, beställa hem underlägg, stora bindor och planera för vilket rum som skulle få bli födelserum. De mentala förberedelserna bestod bland annat i att skapa mina egna affirmationer och fundera över hur jag skulle kunna möta och hantera smärtan under förlossningen. Surrender är ett ord som har levt med mig under den här graviditeten.

We cannot birth our babies through sheer force of will. We need to learn the more subtle, the equally powerful, path of surrender. Women’s bodies have their own wisdom, and a system of birth refined over 100,000 generations is not so easily overpowered.

Sarah J Buckley

De två böcker som betytt mest för mig den här gången är Reclaiming childbirth as a rite of passage och Birthing from within.

Förlossningen

Två veckor innan började jag boa in mig och långsamt separera från omvärlden. Jag ville ogärna gå hemifrån. Åt dadlar till frukost. Sov middag på soffan med min rosa avlånga gravidkudde mellan mina fötter och knän. Några riktigt långsamma dagar förflöt innan jag äntligen fick ett litet tecken. Blod på pappret.

Det skulle ta ett helt dygn till innan förlossningen verkligen kom igång. Under det dygnet hann barnen åka fram och tillbaka mellan oss och mormor och morfar medan jag städade halva huset och höll mitt födelseteam på tårna. Till slut, lite matt av alla förberedelser, dråsade jag ner i soffan igen med min rosa gravidkudde.

Klockan blev 19.42 Jag tittade på första delen av Postrånet på SVT och skickade iväg ett sms till Helena:

Jag har haft 7 värkar som känts annorlunda. Känns mer som riktig latensfas nu. Ni behöver inte komma än men om det fortsätter såhär kanske det blir inatt. Jag ligger på soffan och allt känns bra.

Allt kändes verkligen bra. Lycka. Jag behövde inte fundera över när det skulle bli dags att packa ihop mig och ringa in till förlossningen. Jag kunde bara sjunka in i min födslovärld och känna hur den tog över min kropp. Slappna av bit för bit samtidigt som jag var helt ostörd från omvärlden. Stefan satt i fåtöljen i vardagsrummet bredvid mig medan jag tog värkar. Efter ett tag föreslog jag att han skulle gå och lägga sig. Själv somnade jag där på soffan.

När klockan hade passerat midnatt vaknade jag av mina värkar.

Jag väckte Stefan och bad honom kontakta vårt födelseteam.

Sen började den natt jag sent kommer glömma.

affirmation

Jag flög över landskap. Kände värkarna passera som eldbollar genom mig. Rummet och atmosfären var som gjord för att jag skulle kunna bege mig till det där andra landet. Levande tända ljus. Tystnad. Alla i mitt födelseteam knackade så försynt på dörren innan de smög sig in i rummet, en efter en. Inget larm eller oväsen. Ingen som hade något behov av att hävda sig, visa sig duktig eller på något sätt ”kontrollera” mig. Jag kände mig så trygg och omhändertagen. Alla runtom mig ville mig på riktigt väl.

Min oxytocinkoja Foto: Paola Oras

Stefan började förbereda för att fylla poolen. Ett hemtrevligt pyssel och sorl tog vid. Jag hörde hur vattnet tappades upp i poolen. Samtidigt hjälptes barnmorskorna åt att bära hinkar med varmvatten så att det skulle gå lite snabbare att få hela poolen fylld. Deras småprat sinsemellan fyllde mig med ro. Det fanns ingenstans jag hade haft det bättre än på just den platsen där jag befann mig. Jag var i så goda händer. Elisa lyssnade på bebisens hjärtljud med en doppler. Jag visste att han mådde bra eftersom jag kände igen hans rörelsemönster därinne. Ingen vaginal undersökning utfördes eftersom jag inte ville och det inte behövdes.

När poolen var fylld till hälften gick jag i. Åh, det var ljuvligt. Att känna hela kroppen omslutas av varmt vatten som tog udden av värkarna. Jag flöt runt i mitt eget hav.

affirmation förlossning

Samtidigt som värkarna tog i lite mer började jag kräkas. Jag har alltid varit känslig för att kräkas sen jag blev kvinna. Har minnen av att jag ligger och vrider mig i plågsamma månatliga kramper och kräks på olika ställen under mina tonår. Och under samtliga av mina födslar har jag kräkts upprepade gånger. Den här var inget undantag.

Helena sätter lite akupunktur mot illamående

Timmarna gick och flöt i varann. Jag har aldrig förr tagit värkar så koncentrerat som jag gjorde den här gången i poolen. De var smärtsamma men fullt hanterbara. Natten var som ett skydd, ja en kupol över hela mitt födelserum. Jag minns inte alla detaljer eftersom oxytocinet har suddat ut de skarpa kanterna. Natten hemma är som en impressionistisk tavla i minnet.

Barnmorskorna dricker té.

Någon lägger en våt kall handduk över min panna.

Jag får saft att dricka.

Stefan håller i spypåsen.

Jag får papper att torka mig med.

Jag känner själv efter barnets huvud i poolen.

När morgonen kom började jag bli lite tröttare och nyfiken på var barnet befann sig. Jag frågade om Elisa kunde undersöka. Hon berättade om mjuka kanter, 9 centimeter öppet, en hinnblåsa och ett huvud som stod ganska högt. Tänkte att det här var det minst smärtsamma öppningsskedet jag upplevt. Jag fortsatte att ta värkar. Fortsatte kräkas.

Två barnmorskor på morgonkvisten

Långsamt började jag känna hur det blev kämpigare att hantera smärtan. Jag förstod själv att barnet stod högt eftersom det inte tryckte på så mycket bakåt. Om det hade varit som när Hanna föddes så hade han varit ute för längesen. Men det här var en annan födelsedans, ett annat förlopp.

Efter någon timme till i poolen med värkar bad jag Elisa undersöka igen om huvudet inte hade kommit ner något. Nu var det helt öppet, en buktande hinnblåsa men fortfarande ett huvud som stod högt ovan spinae. Jag förstod att jag kanske skulle behöva vara tvungen att använda mig av knep som jag själv lär ut för att få honom att komma ner. Samtidigt, jag var inte alls i mitt rationella jag. Jag var i mitt emotionella födelsejag.

Transition, platåfas (eller the rest and be thankful phase of labour)

Jag fick en liten paus från värkar och la mig i min favoritposition: på sidan med min rosa gravidkudde mellan benen. Vet inte om jag var så tacksam egentligen för den pausen. Lyckades slumra mellan några värkar. Kände hur tröttheten kom över mig samtidigt som en liten besvikelse flyttade in i födelserummet. Det var som om jag hade kräkts ur mig min energi bit för bit under natten. Ändå hade mitt barn inte kommit ner. Varför? Mitt intellektuella jag förstod att det inte var något fara, att det här var en normalvariation av ett födelseförlopp, men mitt emotionella jag, det som jag befann mig i, blev lite fundersam. Hade han lagt sig på något tokigt sätt? Varför kom han inte ner? Jag började undra hur jag skulle orka med den sista biten av förlossningen. Det kändes plötsligt segt.

Jag tog mig upp ur sidoläget och gjorde några tappra försök att få ner honom. Squatts, launching, ner i poolen igen.. Men värkarna blev plötsligt mycket mer smärtsamma i alla de upprätta ställningarna. Den enda ställning som nu fungerade för mig att hantera smärtan var, konstigt nog, sidoläget med kudden mellan benen. Så har det inte alls varit under mina tidigare födslar. Då har det alltid varit värst att ligga ner.

Så nådde jag min botten. Allt kändes plötsligt övermäktigt. Jag tog ut lite av besvikelsen över att han inte trängt ner. Blev barnslig och lite omedgörlig. Mitt rationella jag hade lämnat mig helt. Men de, mina barnmorskor tog det hela med ro.

”Jag orkar inte mer.”

Stefan försökte peppa och förhandla med mig. Tyckte jag skulle få i mig lite fruktsocker men jag var inte riktigt med på noterna. Svarade ganska korthugget. Upprepade att jag inte orkade mer. Ville bara ligga på sidan. Det var som om min kropp hade låst fast sig i den positionen. Jag var nu på riktigt oroad över att min energi och ork hade försvunnit och kände att jag behövde mer smärtlindring för att orka.

Paola fick ringa in till förlossningen.

Gav mig luren.

Jag fick prata med koordinatorn.

Svarade kort och koncist på frågor.

Orkade inte klä på mig själv.

Fick hjälp att klä på mig.

Med nöd och näppe tog jag mig till bilen.

Sekvensen jag helst skulle vilja klippa bort ur min förlossning

Vi har tio minuter med bil in till förlossningen. Och eftersom vår bil är stor kunde jag få plats att ligga ner i baksätet och hålla om min rosa gravidkudde men det var ändå tio förfärliga minuter. Kylan, känslan av utsatthet och ensamhet… Så sårbart att förflyttas i det skedet.

När vi kom fram till förlossningen kunde jag inte röra mig. Jag var så smärtpåverkad och bad därför om en bår. Efter vad som kändes som en hel evighet så kom äntligen båren och jag blev skjutsad in i ett förlossningsrum.

Mitt andra förlossningsrum

Lyckligtvis så blev jag skjutsad in i ett förlossningsrum där kulturskillnaden mellan hem och sjukhus inte var alltför stor. Koordinatorn hade ordnat med en mycket lyhörd barnmorska till mig. En som lyssnade och tog mina ord på allvar. Så hade jag ju Paola och Stefan kvar vid min sida.

Jag började andas lustgas och fick smärtlindring innan några andra undersökningar gjordes.

Förlossningen gick inte framåt så fort att saker inte hanns med. När smärtlindringen hade verkat så fick jag äntligen lite av min förlorade kraft tillbaka. Jag kunde komma upp ur mitt krampaktiga och låsta sidoläge. Jag började med att gå på toaletten och kunde sen hitta upprätta ställningar att ta värkar i.

Vattnet gick av sig själv strax därefter.

Jag började krysta.

I efterhand har jag förstått att det fanns de utanför förlossningsrummet som var otåliga och hade synpunkter på progress. Att det pratades om värkstimulerande dropp. Vilken tur att det inte blev så.

För jag var inte alls värksvag. Jag krystade ut ett gossebarn på över fyra kilo helt av egen kraft.

Det gick galant.

Tog emot honom själv.

Han mådde bra.

Jag blödde inte till.

Tackade nej till navelsträngsprover.

Jag fick ha moderkaka, navelsträng och bebis intakt tills navelsträngen var vit (det tog 1,5 timme).

Han började amma.

Lite senare under dagen kunde jag vandra ut ur förlossningsrummet och känna mig stark. Kapabel. Alla mina noggranna förberedelser inför förlossningen hade burit frukt. Jag kände mig så trygg och tacksam över min kropp.

Den visste precis hur Nils skulle födas.

Vår födelsedag