Födandets psykologi

The positive Birth Calendar 2021

Av Agnes Granberg

Jag heter Agnes och arbetar som leg. psykolog med specialisering i hälsopsykologi. Jag arbetar även som instruktör för profylaxmetoden Föda utan rädsla och har en bakgrund från arbete med träning och hälsa, däribland som yoga- pilates och danslärare. För att på ett tydligare sätt nå ut med kunskap kring kvinnohälsa och psykologisk kunskaps betydelse för att främja hälsa hos kvinnor har jag och mina kollegor skapat Utveckling & Balans där vi utreder och behandlar kvinnor samt fortbildar andra yrkesverksamma inom vården.

Kämpa för att få föda som jag vill

”Det är klart att du har rätt att föda så som du själv vill och drömmer om – det får vi kämpa för!” Ungefär så sa den okända barnmorskan som jag hade blivit bokad hos på min första graviditets-kontroll när jag väntade mitt fjärde barn. Jag visste inte vad jag skulle säga – jag upplevde någon form av chock i det självklart empatiska och stöttande bemötandet. Jag hade just försiktigt lagt fram mina (högst orealistiska som jag tänkte då) önskemål om att jag drömde om att denna gång få föda i lugn och ro, i en för mig trygg miljö och att helst få föda i vatten med fokus helt på min egen kropp och upplevelse. Jag mumlade väl också något om hur jag och mannen läst in oss och förstått att hemförlossning var lika tryggt för friska omföderskor som att föda på sjukhus och att jag gärna skulle lägga familjens resebudget på en förlossning med eget valda barnmorskor om alternativet funnits. Men såklart ursäktade jag också snabbt mina önskemål med att ”man vet ju aldrig hur det blir och inget går ju att förutsäga gällande födslar och vem vet vad jag egentligen vill och behöver när det väl gäller”. Den okända barnmorskan insåg jag senare inte var en helt vanlig barnmorska, utan jag hade haft turen att sätta mig framför Johanna Sedeborn, en eldsjäl kring kvinnors rätt att styra över sina födslar och initiativtagaren till Barnmorsketeamet som arbetar med hemfödslar. På vägen från mötet grät jag, kanske delvis av graviditetshormoner, men framförallt över att det kändes så ovanligt och fint att möta någon som förstått vad jag upplevt och vad jag ville när jag nu planerade att gå igenom min sista (i vart fall där jag själv är födande) förlossning.

Åtta månader senare befann jag mig i ett stort badrum i ett hus i lantlig miljö, omsluten av varmt vatten i den stora bassängen inköpt för ändamålet. Jag spanande ut genom fönstret mot mars-skymningen. Hur gick det med drömmen? Vägen till den där kvällen då jag fick möjlighet att pröva mina samlade teorier i praktiken, har varit både krokig och lång men jag lovar att berätta om hur det slutade.

Professionell och personlig

Jag tillhör en yrkeskår, vi psykologer, som skolas i att visa väldigt lite av sig själva. Vårt fokus, lär vi oss tidigt under utbildningen, ska vara på den eller de vi hjälper och våra egna preferenser och erfarenheter ska inte färga våra professionella samtal. Min stora fråga inför att dela en text i detta blogg-format blev därmed: Hur personlig kan jag tillåta mig att vara?

Kan jag tillåta mig skriva om att jag fått möjligheten att gå igenom fyra helt olika förlossningar – alla på sitt sätt fyllda av fantastiska minnen? Kan jag hålla mig professionell och ändå dela information om mina personliga upplevelser?

Jag är lärd i att läsa forskning och anpassa det så kallade aktuella kunskapsläget till den individ eller det uppdrag jag har framför mig. Men liksom för så många andra som har engagerat sig inom ett visst ämne, så vet jag att min egen historia är en stor anledning till att jag har fått upp ögonen för den betydelse förlossningsupplevelser kan spela i så väl kvinnor som i deras familjers liv.

Så jag landar i att låta ett gäng från min egen yrkeskår vända sig i graven när jag nu delar berättelser av mitt liv offentligt. Jag tänker att vi är trots allt, forskare och vårdpersonal, alla bara är människor. Just att visa på att smärta och svårigheter är en del av allas liv, har jag och många med mig, landat i att det kan vara hjälpsamt att visa för de individer vi arbetar med att hjälpa.

Trauma och smärtsamma upplevelser vid förlossning

Så fyra födslar har det blivit för mig och två av dessa beskrivs bäst som en upplevelse av empowerment – de har blivit stärkande, läkande, hälsofrämjande. Medan två av mina förlossningar varit mer utmanande upplevelser, dels på grund av komplicerande omständigheter men framförallt för att de innehöll stunder där förlossnings- och bb-personal behandlade mig på ett sätt som gjorde både fysiskt och psykiskt ont och som hindrade min förmåga att föda på det sätt som jag behövde och ville få göra. Min första förlossning blev så överväldigande att jag i efterhand behövde hjälp i samtal för att bearbeta upplevelsen.

En genomgång av studier från olika länder visar att så många som 16% av kvinnor som fött barn upplever symtom på posttraumatisk stress och kring 5% har så stora problem att de uppfyller kriterier för diagnosen PTSD.  Kanske mindre uppmärksammat, visar en större studie från Sverige även att 15% av barnmorskor och förlossningsläkare inom förlossningsvården plågas av symtom på posttraumatisk stress relaterat till skrämmande upplevelser de varit med om i arbetet, varav en stor del bedömdes ha så stora problem att det handlade om diagnosen PTSD. En av de bästa sakerna med att bearbeta överväldigande livshändelser är att vi därigenom får tillgång också till de vackra minnen och goda upplevelser som kan ha varit blockerade av försöken att låta bli att minnas allt som påminner om det smärtsamma. Jag tror att en del som idag saknas för att skapa så bra förlossningsvård som möjligt är att förstå hur vi förebygger men också behandlar stress, rädsla, traumatiska upplevelser och andra psykiska svårigheter.

Födandets psykologi

Så länge jag kan minnas har jag försökt förstå hur kropp, psykologi och samhälle hänger ihop. Därmed föll det sig ganska naturligt att jag, när jag själv för första gången skulle bli förälder, fick upp ögonen för hur kropp och psykologi samspelar i upplevelsen av graviditet, förlossning och att bli förälder. Vid sidan av att själv gå igenom graviditeter och födslar har jag arbetat som psykolog och där fått möjligheten att stötta blivande och nyblivna föräldrar samt handlett barnmorskor och annan vårdpersonal. Jag har fått möta såväl de kvinnor som blivit stärkta i upplevelsen och de som behövt behandling för posttraumatisk stress eller andra psykologiska svårigheter i denna tid av livet.

Med tiden har jag förstått allt mer av psykologins betydelse i att få en positiv förlossningsupplevelse. Jag har insett hur stor och långvarig inverkan i en människas liv en förlossningsupplevelse potentiellt kan spela. Allt mer engagerad har jag blivit i att påverka de brister som finns gällande att arbeta på ett evidensbaserat sätt i att säkerställa psykisk och därmed även fysisk hälsa inför, under och efter en förlossning.

Behovet av stöd och rätt miljö

Från att i min första förlossning framförallt ha fokuserat på vad jag själv skulle klara av under förlossningen hade med tiden mitt fokus flyttats till vad jag behövde i miljön runt mig och i stödet under min förlossning. Under min tredje graviditet hade det börjat växa fram en önskan att slippa sjukhusmiljön och de olika, som jag upplevde det, påtvingade interventionerna. Jag drömde om att ha vårdpersonal vid min sida som förstod, den i forskningen så väl belagda, betydelsen av kontinuerligt stöd under födandet och vikten av att skapa en psykologiskt trygg miljö. Den tredje förlossningen blev dock en utdragen igångsättning som varken min kropp eller bebisen tycktes det minsta förberedda inför. Tur var det den gången att jag hunnit få med mig många verktyg för att hantera dygnen på förlossningen. Tidigt i min fjärde graviditet hade jag en stark önskan om att det skulle få bli på ett annat sätt, denna sista gång jag tänkt föda ett barn.

Så hur gick det?

Där i mitt alldeles egna badrum var det endast skymningsljuset som gav mig information om timmarna som passerat. Utanför min lilla värld av vatten fanns min man som stöttat med massage och ord i nästintill varje värk de senaste 12 timmarna. Nyligen hade barnmorskan Johanna som fått mig att förstå att mina idéer inte bara var galenskap, bytt av barnmorskan Cita som stöttat mig i min förlossningsförberedelse under graviditeten och nu funnits med mig under dagen. Ytterligare en erfaren barnmorska, Sofia, som jag mött inom Föda utan rädsla (FUR) hade haft möjlighet att följa med denna dag och viskat FUR-instruktionerna till mig när värkarna blivit så intensiva så att jag började tappa fokus.

Det hade tagit längre tid än jag trott och varit tuffare än väntat. Pojken i magen hade bestämt sig för att födas med huvudet i så kallad vidöppen och sned hjässbjudning. Jag hade själv kunnat känna huvudet på det lilla barnet i många timmar och tänkt att snart, snart är det dags att krysta, men huvudet verkade röra sig fram och tillbaka i bäckenet utan någon påtaglig förändring. De långa perioderna av tryck och smärta även i värkpauserna och den ibland mycket förvirrande rytmen i värkarbetet hade fått mig att fråga både efter lustgas, epidural (som det dock, enligt min plan, inte fanns något av hemma hos mig) och huruvida barnet verkligen skulle komma ut. Samtidigt fanns hos mig ett inre lugn, en lycka och en bestämdhet i att kämpa på. Jag var precis där jag ville vara, allt var just så som jag önskade ha det. Jag hade fått mysa med och krama de större barnen hejdå på morgonen, jag hade fått äta vad jag ville, få de önskade stöttande orden och röra mig fritt i mitt hem så som kroppen önskade. Barnets hjärtljud hade låtit bra hela tiden.

Barnmorskornas undersökningar bestod av doppler, observanta omtänksamma blickar och varma händer på magen. Mitt fokus in mot den egna kroppen stördes inte av några sjukhus-rutiner eller gynundersökningar. Jag litade på varje person runt mig och jag litade på barnmorskornas erfarenhet och kompetens samt deras förmåga att förstå och läsa mig efter våra samtal och möten under graviditeten. Jag litade på vattnets smärtlindrande effekt och jag litade på min kropps förmåga att hitta vägen framåt. Den starka kraften och de sista timmarnas mestadels intensiva storm av värkarbete som jag upplevt stannade nu av och Sofia viskade i mitt öra: ”Hitta in i vilan”. Plötsligt kunde jag luta mig bakåt och vila huvudet mot förlossningspoolens mjuka kant. Det var alldeles stilla. Tyst och lugnt inuti min kropp och runt omkring mig. Där släppte jag allt som varit och gick till fullo in i stillheten samtidigt som tiden bara var nuet och jag kunde omöjligt säga om det var en timme eller några minuter som passerade. Så var jag redo och visste precis vad jag skulle göra för kunskapen fanns nu i min kropp när jag väl fick lyssna ostört. Jag hittade in i min födelseposition av djupt huksittande. I tystnad och samlad koncentration födde jag, krystvärk efter krystvärk, med snälla pauser för återhämtning däremellan, fram mitt barn. Jag frågade barnmorskan Johanna när huvudet på pojken var i vattnet men kroppen ännu inte kommit ut, om jag kunde få hjälp att ta emot pojken. ”Du har full kontroll” svarade hon då. Det kände jag också att jag hade. Tillbaka i min lugna koncentration tog jag emot barnet med mina egna händer på nästa värk och upplevde en segerkänsla starkare än någonsin.

Dagarna som kom var fyllda med glädje och tacksamhet. Där infann sig dock också en sällsam sorg över att inte den kunskap och det stöd som jag nu fått uppleva funnits med mig och andra kvinnor i vårt samhälle, redan under vår uppväxt och inför att föda för första gången. Min förhoppning är att min egen brokiga resa kan vara andra till hjälp och att allas våra personliga upplevelser av att föda kan ge inspiration till mer bra forskning som inte stannar i akademin utan leder till riktigt bra vård och bemötande av födande, deras närstående och den som är nyfödd. För vi bär alla med oss vår egen historia, våra egna utmaningar och har individuella behov. En bättre kvinnohälsa tror jag förstår mer både om vanliga upplevelser, såväl gällande fysiska som psykologiska aspekter, som hur den insamlade kunskapen kan anpassas till varje familjs behov och rätt att välkomna sitt barn på deras villkor.

www.utvecklingsbalans.se


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*