En sommar med larver och fjärilar

Är sommaren slut snart? Nej, inte riktigt än. Jag har en känsla av att det bästa ännu är kvar. Augusti och september är två så mumsiga månader.

Men juli är över. Åh den här sommaren har varit mäktig på fler än ett sätt. Första sommaren med en 18-åring som flyger ur boet (befinner sig nu på Kreta utan oss) och en 9-månaders som mest har kravlat runt som en liten larv inne i boet. Att ha en larv och en fjäril på samma gång liksom. Det är rätt mäktigt.

Sen har den här sommaren haft en hel del förväntningar på sig. Familjesemestrar som stått i post-covid-kö. Nu efter två veckor på Åland infinner sig en behaglig känsla av att inte riktigt veta vad som står näst på tur. Finns det utrymme för spontanitet? För det kan också vara lite tungrott med så mycket förväntningar från alla håll.

Ljuset på Åland om kvällarna

Jag försöker förstå att det har gått snart ett år sen Nils föddes. Det var ju liksom igår. Vet inte om något år nånsin har gått såhär fort. Är så otroligt glad för honom. Jag fattar verkligen inte (eller jo, jag förstår) att förälskelsen kan bli så total i ett sjätte barn.

Men det kan den!

Nils ska vara hemma ett år till innan han börjar dagis. Jag fortsätter att jobba (såsom jag har gjort sen han föddes) för det finns liksom inga bra alternativ när man håller på med det jag gör.

Och jo jag vet hur snurrigt och rörigt det kan bli när det blir svårt att måtta hur mycket jobb som kan hinnas med. Men jag har gjort det förr. På något sätt får jag ihop det.

I vår trädgård hänger stora klasar med vindruvor som snart går att äta. Och min syster har skördat lök.

Jag hoppas få njuta av sommarkvällar ett bra tag till.

När började doula(r)evolutionen?

Från vårens doulautbildning

När var första gången du hörde ordet doula? Minns du? Jag minns att ordet inte fanns med i mitt eget ordförråd när jag födde mitt första barn år 2004.

År 2012, när jag födde mitt fjärde barn, fanns det med. Man kan nu prata om en trend med doulor, eller för all del en ”doularevolution”. Den provocerar vissa. Andra jublar.

För att förstå var allt det här kommer ifrån måste man backa bandet och förstå vad som har hänt med barnafödandet under de senaste hundra åren.

Innan industrialiseringen och den närmast totala institutionaliseringen av barnafödandet så tillhörde hela området kvinnorna själva. Ja makten och kontrollen över barnafödandet har faktisk tillhört kvinnor: allt från de kvinnliga vännerna och familjemedlemmarna till traditionella hjälpkvinnor, jordgummor, jordmödrar. Barnen föddes hemma. En ”tyst kunskap” om födandet och hur man bäst kunde stödja det ärvdes vidare från kvinna till kvinna. Tyst i den meningen att den ej blev nedskriven. Bokskrivandet och naturvetenskapen var framförallt männens sfär.

I samband med att naturvetenskaperna och den moderna medicinen började vinna mark, samtidigt som sjukhusen byggdes upp, så började den kollektiva ”tysta” födslokulturen sakta vittra sönder. När barnmorskeyrket formaliserades så försvann en stor del av de traditionella barnmorskornas kunskaper. En förståelse för barnafödandets holistiska natur ebbade ut. Den mekaniska synen på människan och barnafödandet fick företräde.

Men förändringsresan in i moderskapet är holistisk till sin natur. Det är en psykologisk, känslomässig, existensiell (spirituell?) social och kulturell händelse. Att enbart betrakta det som en fysisk händelse där ett barn lämnar en kvinnokropp är ett väldigt begränsat perspektiv. Det är som att rikta strålkastaren mot dörrmattan och samtidigt missa hela huset.

När kvinnor i en allt stridare ström började åka in till sjukhusen för att föda barn (vilket skedde under andra hälften av 1900-talet) så slutade vi kollektivt att erkänna de andra dimensionerna av födandet. Kvinnor skulle inte bara föda på sjukhusen! De skulle även underkasta sig sjukhuskulturen som var inspirerad av industrins löpande band. Den teknokratiska modellen för födandet som har kommit att dominera över världen var född.

Det är inte så svårt att se att något gick förlorat.

I The Doula Book läser jag om ordet doula:

In searching for a term to decribe this role, we wanted a word with a non-medical connotation that would adress the value of a woman companion as attentive and comforting. We turned to the Greek word doula, meaning ”woman caregiver”.

Whatever the term, we hope our readers will come away with an understanding oft the vital shared ingredient that makes this role so powerful and beneficial.”

Dagens trend med doulor började ta fart på riktigt någonstans på 1990-talet.

Referenser:

The Doula Book av Marshall H. Klaus med flera

Reclaiming childbirth as a rite of passage av Rachel Reed

offentlig amning

Lever vi i ett amningsvänligt samhälle?

Ibland glömmer vi människor bort att vi är en del av naturen. Att vi är biologiska varelser. Ja, vi har smartphones och kan göra en massa avancerade saker. Åka till månen till exempel. Men en kvinna som offentligt ammar sin treåring är inte en varelse från yttre rymden.

Borde inte den här synen vara något av det mest naturliga i världen?

Förra året när jag och min dotter var med i ett reportage om amning i Göteborgsposten. I kommentarsfältet på nätet var det många som förfasade sig. Foto: Anna Tärnhuvud

Att amning av ett lite större barn har ett nyhetsvärde och får ett eget uppslag i en stor tidning kan ju tyckas märkligt. Men det är så det ser ut i vårt samhälle.

Jag tänkte nu dela en kommentar som skrevs som ett svar på det här blogginlägget, signerat min vän och kollega Paola Oras. Både blogginlägget och kommentaren säger något viktigt om samhällets syn på amning. Tack!

Annas kommentar om vårt amningsovänliga samhälle

”Sen på bollen här. En aspekt jag alltid saknar i den här diskussionen är hur amnings-ovänligt samhället är. För det första bor många numera långt från sina föräldrar och annan släkt = liten möjlighet till avlastning. Partner jobbar. Då ska jag alltså sitta hemma själv med en unge som sitter klistrad vid bröstet (mitt barn ammade konstant första veckorna, alltså utan avbrott hela dagarna, och tätt, varje timme, ännu vid 4 månader – så HOPPLÖST det kändes när alla sade att det kommer glesas ut snart och det kändes som det aldrig gjorde det…) alldeles ensam. Det fixade inte jag mentalt, så i början var vi mycket ute på bibliotek, café, hälsade på folk. Och det gick jättebra i början, kunde amma överallt (jag är inte så pryd av mig). Alla som säger att man ska stå ut men det är helt onaturligt att vara så ensam som en nybliven mamma är idag! Det har inte varit så människa levt tidigare och det är inte konstigt att folk mår skit och lägger ner amningen om de inte får komma ut, eller träffa människor. Se på vad pandemin gjorde med folk, när de satt hemma?

När amningsstrulet började efter 2 månader höll jag på att bli knäpp; i två månader blev det bara värre och värre, först var omgivningen för distraherande, sen skulle hon bara amma i vissa positioner, sen kunde jag bara liggamma i tyst rum. Varje-varannan timme! Jag blev mer låst hemma än när hon var nyfödd för det gick absolut inte amma på stan i stökig miljö längre. Kunde inte ta mig nånstans. Vägrade flaska gjorde hon också. Under en period när jag flera ggr behövde göra besök hos tandläkaren, det var en konstant stress att fundera på hur mycket hon skulle skrika och krångla med den stackars sambon som försökte flaskmata innan jag hann hem igen.

Vi härdade ut med amningen, och när jag började jobba så hade jag nära till arbetet och kunde amma morgon, lunch och sen efter jobbet. Men om man inte har det? Om det är längre väg till jobbet? Om jobbet inte är så amningsvänligt i praktiken trots att jag har rätt till det?

”Problemet” som jag ser det är att dagens kvinnor inte accepterar att sitta hemma isolerade, inte accepterar att inte få dela föräldraledighet och kunna återgå till jobb, och då motarbetar samhället oss., samhället är fundamentalt ovänligt mot spädbarn och amning. Var finns det en lugn plats att amma på stan? Inomhus? Ikea och BVC har amningsrum men hur många har det? Inte ens på sjukhuset finns det nånstans att amma när jag varit där i privat ärende. Det finns ingenstans att ta vägen! Klart att man tröttnar på att kedjas fast i soffan hemma, jag var SÅ avundsjuk på mina flaskmatande väninnor som bara kastade fram en flaska i parken och matade under sufflett medan jag förtvivlad letade efter skugga, meckade med filt och sen försökte få mitt trilskande, bråkande barn att ta bröstet… Istället för att försöka driva fram jämställdhet genom att göra våld på amning eller genom att kvinnorna ska bete sig som män, så behöver samhället isåfall anpassas till att tillgodose kvinnans och barnets behov. Se till att det finns möjlighet att amma överallt. Ta det som en självklarhet att ett spädbarn kan tas med överallt! Att jag som kvinna faktiskt behöver göra besök hos fysioterapeut, och tandläkare, och att jag rimligen bör kunna gå till mataffären eller biblioteket. Att barn får ta plats.”

Amning i bärsjal på zoo.