Vad kan jag som snart är klar barnmorska göra för att förändra?

Det är en fråga som återkommer till mig. Vi är många som vill se en förändring av förlossningsvården där barnmorskor har tid att vara närvarande fullt ut hos de födande med one-to one care, där evidensbaserade vårdformer med kontinuitet är en självklarhet och där det finns en mycket större möjlighet att göra val som passar individen. Många önskar även att födandet ska få erkännas som den viktiga och djupt förändrande övergång det också är. Att ta hänsyn till alla de andra dimensionerna av födandet (de känslomässiga, psykosociala och existensiella) är att ta tillbaka värdigheten i födandet.

Nåväl, i praktiken verkar det vara otroligt svårt. Med jämna mellanrum tar barnmorskestudenter kontakt med mig och de brukar vara ledsna, lite uppgivna och frustrerade. Det finns ofta en stor diskrepans mellan teorin på utbildningen och den krassa verkligheten. Att hitta sin plats i det kan vara svårt. Här är ett gästinlägg som en barnmorskestudent skrivit: Ska det vara så svårt – tankar om att vara barnmorskestudent.

I min bok beskriver jag redan i inledningen vilken chock det var för mig att som student bli introducerad till den svenska förlossningsvården. Att möta det medikaliserade födandet kom som en överraskning för flera av oss studenter. Stressen, svårigheten att hinna vara närvarande i stunden och tilltron till allt annat än just kvinnan som födde barn var minst sagt överväldigande för mig. Arbetsvillkoren är också en tuff bit för många. Treskift, långa nätter varvat med tidiga mornar, svårigheter att få ordentlig matrast eller att hinna gå på toaletten. Tuff miljö och känslan av utsatthet. Allt det som barnmorskor på förlossningen sakta normaliseras in i kan komma som en chock även för ganska erfarna sjuksköterskor. För det går inte att prioritera sin egen matrast framför en kvinna som föder barn.

Men jag ska försöka svara på frågan vad du som snart är klar barnmorska kan göra för att förändra.

Först – se till att bli färdig barnmorska!

Att ha ett kritiskt förhållningssätt, ifrågasätta, reflektera och fundera över rutiner i förlossningsvården är bara friskt och bra. Det finns inget så friskt som en utifrånblick på en praktik som i mångt och mycket bygger på kulturella normer. Jag ser det därför som ett friskhetstecken när blivande barnmorskor inte bara köper allt i ett nafs. Men, det går inte att förändra vården som barnmorskestudent. Den ambitionen får du lägga på hyllan tills utbildningen är färdig. Att göra saker på tvärs mot rådande norm slår ofta tillbaka på dig som individ. Det blir svårt att få ut sin examen. Så tiden som student handlar mycket om anpassning och att foga in sig i det som redan är. Men det är också en fantastisk tid att bygga starka och hållbara band till dina kursare och lärare på utbildningen. De banden håller ofta i en livstid. Så nätverka allt du kan. Och kom ut på andra sidan med en legitimation i handen.

Sen, hitta din ”sphere of influence” där du kan utöva inflytande

Förändring är möjlig. Men för att en förändring ska ske behöver tillräckligt många enas om en problembild. Idag är vi inte tillräckligt starka och tillräckligt många som enas om själva problemformuleringen. Barnmorskan Rachel Reed uttrycker det såhär:

”The treatment of women is unlikely to change significantly without a major shift in the underlying culture. The first step is to see the problem and acknowledge our individual contribution to it.”

Det kan ju kännas hopplöst. Men det finurliga med livet är det inte är hopplöst. Däremot kan saker vara svåra och stora förändringar tar ofta lång tid. Så som individ gäller det att identifiera sin egen ”sphere of influence”, alltså en yta där du själv kan göra skillnad. Vilka har du runt dig? Vilka träffar du i ditt jobb varje dag? För i allt det vi gör så kan vi bidra till en förändring även om du inte kommer få syn på den stora förändringen förrän långt efteråt. Men i varje samtal, i varje möte och i varje diskussion du har med andra människor så kan du bidra och utöva just ditt inflytande. En folkrörelse är folk som rör sig. Varje steg i rätt riktning spelar roll. Varje impuls och ”rörelse” som du utövar på din omgivning har effekt. Varje dag kan du göra skillnad.

Först och främst, du kan göra stor skillnad för varje kvinna du möter i ditt jobb.

Du kan också utöva ett inflytande på dina kollegor på din arbetsplats.

Du kan utöva ett inflytande när du forskar.

Du kan utöva ett inflytande när du organiserar dig i din professionsorganisation.

Du kan utöva ett inflytande när du skriver en bok. Den som kan skriva text har ett enormt övertag eftersom väl formulerad text har en sådan sprängkraft. Som Margaret Atwood formulerar det:

”A word, after a word after a word is power.”

Du kan utöva ett inflytande som politiker. Men du kan också stötta politiska initiativ eller andra organisationer som redan driver dina hjärtefrågor.

Du kan utöva ett inflytande när du inspirerar. Ordet ”influencer” är inte taget ur luften, och influencers idag har stor makt. Sociala medier utövar ett inflytande på oss alla.

Så sammantaget gäller det att identifiera just det som du är bra på och sen välja rätt nivå på ditt engagemang så att du inte brinner upp i båda ändar. Ilska kan vara en bra drivkraft men den kan också bli destruktiv och till slut gå ut över dig själv. Utbrändhet är vanligt bland barnmorskor. Den som upplever sig stångas mot en vägg kan till slut gå sönder själv. Var därför lite varsam. Att hitta ett hållbart sätt att lyfta olika frågor är ofta nödvändigt. Med tiden och erfarenheten så kommer ditt ”sphere of influence” sakta att öka. Det gäller därför att hålla i och orka finnas kvar.

Slutligen vill jag tipsa om podden Midwives Cauldron. Lyssna särskilt på avsnitten om: ”being with woman while working in the system”, som finns i två delar. Här kommer länken till det första avsnittet:

Midwives cauldron/ being with woman while working in the system-part 1

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER!

Barnmorskestudent

Ska det vara så svårt? Tankar om att vara barnmorskestudent

Barnmorskestudent
Ska det vara så svårt?

Jag får många brev och meddelanden från barnmorskestudenter som känner sig vilsna. Som efter sin praktik på förlossningen inte kan tänka sig att arbeta där, fastän det var just att få arbeta med födande som kändes så lockande med utbildningen. Det är en stor diskrepans mellan teorin som lärs ut på barnmorskeutbildningen – och verkligheten så som den ser ut på våra förlossningsavdelningar. Vi måste våga prata om det. För idag får många studenter själva gå runt och bära på den inre konflikt som uppstår. Jag var en av dem. Här är en text författad av en barnmorskestudent som jag har fått tillåtelse att publicera här på bloggen:

Att vara barnmorskestudent på en förlossningsavdelning innebär en krock mellan två tankesätt. Å ena sidan har vi lärt oss att lyssna och lita på kvinnan, hennes kropp och hennes förmåga att föda. Vi har läst i kurslitteratur (och andra texter om födande) om vikten av trygghet, av att låta det vara lugnt och om hur födande kan främjas med kontinuerligt stöd. Å andra sidan har vi både från skolan och från handledare en förväntan att vi ska kunna ta hand om flera kvinnor samtidigt, att vi ska göra medicinska riskbedömningar och interventioner utifrån PM och vårdkultur på avdelningen.

Jag kan imponeras av duktiga handledare som klarar av de ansträngda situationerna och vilja bli lika duktig men samtidigt kan jag känna att jag vill göra ännu mer. Jag vill vara ett kontinuerligt stöd för en kvinna, vara närvarande på riktigt och ryta ifrån och sätta mig på tvären när föderskorna inte får det stöd de behöver. Men jag vill också kunna hålla alla bollar i luften, ha koll på flera förlossningar samtidigt och få beröm av mina handledare.

På ett sätt inser jag att jag sätter för höga krav på mig själv när jag förväntar mig att jag ska vara ”bättre” än barnmorskorna som arbetat med detta i flera årtionden. Jag ska lära mig hantverket till perfektion och samtidigt förändra hela systemet och jag inser att det inte är hållbart för min psykiska hälsa men samtidigt undrar jag vem som ska göra det om inte jag och mina kurskamrater. 

När jag träffade på en barnmorska som istället för att uppmana till epiduralbedövning såg till att någon var på rummet och skapade trygghet hela tiden blev jag glad och kände att så vill jag också jobba. Men när nästa barnmorska tog över ifrågasattes på ett hårt sätt varför kvinnan inte fått epiduralbedövning och varför hon inte hade PVK för säkerhets skull (trots att förlossningen bedömdes som lågrisk). Som barnmorskestudenter har många av oss redan lågt självförtroende och att få den typen av kritik kan ta hårt även om vi känner att vi agerat rätt utifrån evidens. Jag förstår att man när detta sker gång efter gång bryts ner och börjar arbeta ”som alla andra”, jag vill inte att det ska hända mig men inser att jag isåfall behöver starka förebilder som jag hittills inte hittat så många där jag är. 

Vi är några som pluggat ihop som pratar och drömmer om att starta eget med sammanhållen vårdkedja där kvinnan träffat barnmorskan som bistår förlossningen under graviditeten. Där längre förberedande besök under graviditeten är en självklarhet, där det finns möjlighet för vattenförlossning och både hemförlossning och barnmorskeledd enhet med närhet till obstetrisk enhet vid behov finns. Där vi kan göra hembesök i latensfas och postpartum. Vi säger nu att vi måste göra det till verklighet och att det är möjligt. Men vi har alla sett hur enheter som BB Sophia och Södra BB läggs ner trots att de födande är nöjda och hur bidraget för hemfödslar slopas i Stockholm. Vi följer nu med spänning projektet Min Barnmorska och hoppas det kan sprida sig så alla som vill (både barnmorskor och födande) får den möjligheten.

I den region vi är finns det inga alternativ. Det finns ett sjukhus med förlossningsavdelning och där finns ett litet badkar som man inte ”får” föda i. Det finns inga verksamma hembarnmorskor och jag har inte ens träffat på någon doula här, även om det finns enstaka när man googlar. 

Jag vill lära mig allt och bli världens bästa barnmorska som står trygg på stadiga ben i alla situationer men vägen dit går genom att vara ny och lära sig av andra. För att bryta mig ur det här systemet på ett säkert sätt måste jag först arbeta och få erfarenhet i systemet. Det är inspirerande att läsa om barnmorskor som dig, Märta, som hittat sätt att arbeta med det ni tror på. Jag har även varit på föreläsning med Helena Maass som har stor erfarenhet av hemförlossningar men samtidigt som det är inspirerande är det lite nedslående. När inte ens så starka barnmorskor med gedigen erfarenhet och kunskap kan försörja sig på alternativ förlossningsvård utan behöver bredda eller arbeta med annat undrar jag hur jag skulle klara det. Jag vill inte rätta in mig i ledet men jag vill inte heller skrika och bråka för det är inte sån jag är. Jag vill bara lära mig och ge stöd och vård som följer vetenskap och beprövad erfarenhet och som jag kan vara stolt över. Ska det vara så svårt?

Att få vara en del av något större

Yngsta kusinen Engblom!

Den här veckan började så fint, ja jag fick äntligen gosa med barnens yngsta kusin! Underbart.

Och igår föreläste jag för tredje året i rad på Barnmorskeprogrammet här i Uppsala! Så roligt! Jag blir alldeles mjuk nånstans långt därinne över att återigen få träffa en hel klass med aspirerande barnmorskor. Der finns något så väldigt hoppfullt med det. Min föreläsning heter FÖDA MED STÖD – föda hemma och den berör allt det som jag har mött under mina år som barnmorska. Vilken kontext och vilken vårdmodell vi föder i spelar roll för utfallet. Jag försöker att vrida och vända på begreppen och nyansera bilden av hur ett födande borde gå till. Jag berättar om hemfödslar i Sverige. Självfallet går jag igenom den forskning som finns på området.

(Jag vet förresten inte varför vi envisas med att kalla det för en hemfödsel när vi inte säger sjukhusfödsel? Det är en födsel, eller för all del en förlossning, och den behöver ju inte definieras av själva platsen där den äger rum.)

Det där svårfångade midwifery. Vad är det? En vårdmodell? Ett arbetssätt? Vi vet iallafall att doulor är en grupp som har ryckt fram och svarar mot den efterfrågan som finns hos födande kvinnor på:

  • Stöd
  • Trygghet
  • Kontinuitet
  • Delaktighet (autonomi och självbestämmande)
  • Ett mer salutogent och holistiskt förhållningssätt eller perspektiv

Som tur är så finns det nu flera caseloadprojekt i Sverige där barnmorskor får komma fram och jobba i mer relationsbaserade vårdmodeller som erbjuder födande kvinnor mer kontinuitet, stöd och delaktighet i sin vård. Det kan sammanfattas med ett ord: trygghet.



female genital response

Vad fick du lära dig i skolan? Foto: Lovisa Engblom

Jag minns högstadiets lektioner i sex och samlevnad som om det var igår. Hur det gick från att handla om mens, biologi, ägglossning och testiklar till det där mer svårfångade: sex. Upphetsning. Kåthet. Herregud, intresset för en högstadielektion hade väl aldrig varit så genuin från vår sida. Till en början satt vi tysta som näbbmöss eftersom vi inte ville missa ett ord som läraren hade att säga om detta. Mot slutet av lektionen lossnade det lite för några av oss, vi vågade yppa några ord, ställa ett par frågor. Men det var ändå minerat fält. För några elever visste vad det verkade som, allt om sex. Andra var inte riktigt lika bevandrade. Och man ville ju för guds skull inte skylta med sin okunskap på området.

När jag gick i högstadiet fanns inte ordet snippa än. Idag säger varje dagisbarn snopp eller snippa om sina könsorgan. Det är bra tycker jag. För ord är viktiga. Det hade varit väldigt värdefullt om vi i högstadiet hade fått en lektion i kroppens svar på sexuell upphetsning. Att sex är skönt när man är kåt. Vad som händer vid kåthet hos mannen är ganska känt. Men vad som händer vid kåthet hos kvinnan är inte lika känt. Som av en händelse finns det inte heller något bra beskrivande ord för kvinnans svar på sexuell upphetsning.

Därför är det väldigt glädjande att barnmorskestudenterna Antonia Nordin och Jenny Hedlöf har skrivit en magisteruppsats om just detta! Studien eller uppsatsen som inte är publicerad ännu heter:

An online survey of Swedish women’s sex lives: Investigating their satisfaction of sex life, perceived genital response and the need for a word describing female genital response.

 

För hos kvinnan sker samma reaktion vid upphetsning som hos mannen, blodflödet till könsorganet ökar och svällkropparna svullnar. Författarna till uppsatsen menar att ett ord för kvinnans kroppssvar på upphetsning kommer att underlätta vid samtal om sexuell funktion eller dysfunktion.

Antonia och Jenny delade en webbenkät på sociala medier och fick 2435 svar. Resultatet från enkäten visar att det finns ett samband mellan hur kvinnor upplever att deras könsorgan svullnar och styvnar vid upphetsning med hur nöjda de var med sitt sexliv. Vidare så var en stor majoritet av kvinnorna positiva till att använda ett eget ord för den sexuella upphetsningen. Antonia Nordin och Jenny Hedlöf föreslår själva ordet dyna eftersom det är lättanvänt och enkelt. Det går också att böja och använda som ett verb: att dyna.

På barnmorskekonferensen fick de ta emot pris för årets bästa magisteruppsats! Stort grattis! Nu hoppas jag att det här sprider sig och diskuteras i alla möjliga grupper. Precis som när ordet snippa lanserades. Det viktiga är inte att vi alla ska komma överens om vilket ord som passar utan ATT vi börjar använda oss av lättanvända ord för detta häftiga fenomen.

Jenny Hedlöf och Antonia Nordin tar emot pris för årets bästa studentuppsats!

 

 

Högvinter

 

Högvinter i Uppsala!

I tisdags föreläste jag på barnmorskeprogrammet för andra året i rad. Roligt! Men årets kull med barnmorskestudenter i Uppsala var inte så stor. Tänk, själv gick jag i en stor klass och det var många som inte kom in på utbildningen. I år var det endast 13 studenter! Och några var borta så det var inte en så stor skara att föreläsa för. Men det var väldigt trevligt att möta de studenter som var där! Jag höll samma föreläsning som förra året, den om att föda med stöd (varsomhelst, på sjukhus eller hemma) och att föda hemma. Hanna fick vänta med sin pappa utanför föreläsningssalen och jag passade på att amma i fikapaus.

Och igår var jag äntligen på efterkontroll hos min vän och barnmorska – Emma – som jobbar på MVC i Svartbäcken. Det känns som att jag har hunnit segla jorden runt sen vi sågs sist! Vi hade så mycket att prata om och en halvtimme räckte bara knappt.

Hos barnmorskan som mätte, klämde och kände på mig när min mamma var gravid! Nej nu sitter vi inte ihop längre, nu kan hon sitta i Emmas famn och jag kan ta ett kort. En milstolpe i våra liv. Vardag för Emma.

Senare på kvällen sålde vi vårt mintgröna radhus till en barnfamilj som är några storlekar mindre än vår. Så skönt att det gick smidigt, nu kan jag släppa anspänningen det innebär att köpa/sälja och se fram emot sommaren i vårt nya hus.

 

 

 

Trädgränsen

 

Här går gränsen

Barnmorskeutbildningen.

När vi skulle lära oss att suturera en bristning så kom det två personer från ett företag och höll en workshop för oss. De hade gristungor och suturmaterial med sig. Målet för dagen var att lära sig det absolut mest basala om att sy i vävnad; att hantera nål, sutur och kirurgi – hur man fäster och vilka stygn man kan använda sig av. Själva anatomin fick vi på en annan föreläsning av vår barnmorskelärare. Och det praktiska, helheten –  hur man faktiskt in real life syr ihop en förlossningsskada – det fick vi på den kliniska praktiken.  Att lära sig sy bristningar var något av det mest tillfredsställande på hela utbildningen! Jag har alltid tyckt om att suturera.

Trots att jag var student och relativt okunnig inom området så kunde jag skönja att  det här var ett område där det fanns utrymme för godtycke. En del hade fått lära sig att sy på ”känn”. Vad musklerna hette, deras funktion i bäckenbotten och hur man skulle foga samman allt för bästa slutresultat och funktion fanns det inte alltid kunskap om. Dessutom tickade klockan inne på förlossningsavdelningen – bristningen borde ha varit färdigsydd för en kvart sedan! Det fanns inte så mycket utrymme för finlir. Eva Uustal som är överläkare och expert på förlossningsskador beskriver fenomenet för Nina Van Den Brink i tidningen Fokus:

Eva Uustal drog i några flikar, försökte passa ihop dem. Hon hade aldrig sett något liknande. Som ny ST-läkare på förlossningen på Linköpings universitetssjukhus år 1990 ställdes hon för första gången inför en så kallad sfinkterruptur, en bristning i ändtarmsmuskeln som ibland kan drabba födande kvinnor. Hon hade ingen aning om var musklerna började och slutade. Hon skämdes.
Överläkaren som hade bakjour förklarade i telefon att det inte var några problem, bara att lägga ihop ändarna och lägga 2–8 suturer. Skammen steg. Hon borde verkligen ha kunnat det här.
Hon tryckte ihop så gott hon kunde och började sy, höll masken inför patienten. Och höll tummarna för att det skulle bli bra.

Sedan dess har frågan lyfts i media och vi har haft en debatt om förlossningsskador. År 2014 kom det nationella bristningsregistret och nu finns det en webbaserad bäckenbottenutbildning som är framtagen av barnmorskor och läkare för just barnmorskor och läkare som arbetar med detta. Den finns här → BÄCKENBOTTENUTBILDNING 

Kunskap är verkligen ett bra motgift mot godtycke. Mer kunskap om bäckenbotten hos de som ska åtgärda skador på den kan liksom inte vara fel.  Även om det nog oftare blev mer rätt än fel även innan frågan lyftes. Mannen från företaget som tillhandahöll suturmaterial – han som skulle hålla i workshopen för oss barnmorskestudenter – refererade till det kvinnliga könsorganets början och dess slut som ”trädgränsen”.

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.

 

 

Susanna Heli och Liisa Svensson

Om tryggt födande

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!

 

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva

 

Elin rapporterar från Toronto!

International confederation of midwives i Toronto

Elin Ternström som just nu är med sin familj i Toronto på ICM2017 delar här med sig av sina reflektioner:

Min känsla är att årets ICM fokuserar mycket på indigenous people (svårt att översätta men det handlar om att utsprungsbefolkningarna ska återfå sina mänskliga rättigheter…!) too much too soon vs too little too late  (dvs övermedikalisering i vissa länder och ingen tillgång till mödrahälsovård i andra länder) och att se det friska även hos de sjuka kvinnorna; till exempel så är en kvinna med diabetes alltid så mycket mer än den där diabetesdiagnosen.

På invigningsdagen höll bland annatJane Philpott som är hälsominister i Kanada tal. Hon är allmänläkare och har bott och arbetat i Niger där hon varit med om många födslar. Hon berättade om hur hennes arbete där hjälpte henne att förstå hur viktiga barnmorskor är för mödrar, barn och familjer. Under konferensen har man förstått att inuiterna i Kanada har varit och är diskriminerade på många olika sätt. Ett exempel som tagits upp är att när de har cirka fyra veckor kvar till beräknad förlossning så måste de – helt ensamma – resa väldigt långt för att få tillgång till vård. Detta arbetar nuvarande hälsoministern med, första steget var att se till att inuiterna får ta med sig en anhörig utan att behöva betala när de ska föda… Nästa steg är att se till att de ska slippa resa bort när de ska föda, att barnmorskor istället ska finnas i alla communities. Detta verkar vara ett väldigt stort löfte då endast 10% av gravida i Kanada har tillgång till en barnmorska.

Igår lyssnade jag på Rikke Damkjaer Maimburg som presenterade data från hemförlossningar i Danmark.
I Danmark har kvinnorna rätt att välja var de själva vill föda, dvs hemma eller på sjukhus. Detta har varit lag sedan 2005 men i praktiken förändrades ingenting då utan det gjorde snarare att valet skulle finnas kvar för alla.
Detta leder till att man måste bygga på kvinnornas förtroende gentemot barnmorskors kunskap så att de till exempel inte ska föda hemma om det inte känns säkert rent medicinskt.
Om kvinnans graviditet skattas som en riskgraviditet och hon ändå önskar att föda hemma har kvinnan rätt att ha en barnmorska med sig hemma. Hemförlossningarna i Danmark ökar och därför arbetar man för att även barnmorskestudenter ska få vara med på hemfödslar.

Svenska barnmorskor på plats i Kanada. Elin Ternström tredje från vänster.