Dags att summera 237 veckors graviditet

När det begav sig julen 2003

Det är några år av mitt liv som jag har varit gravid nu. Förra veckan, efter att jag skrivit min rapport från gravidvecka 105 så kom en våg av kraft över mig. Bara sådär. Jag kände mig så påfylld av energi och det gjorde mig lite kaxig. Känslan av att det här kan jag göra om. Blir det inte värre än såhär? Det var mäktigt att känna sig så oövervinnelig och kraftfull. Som en ballongfärd över ett stort och mäktigt landskap.

Känslan varade i prick en vecka innan någon stack hål på ballongen. Jag blev den höggravida fembarnsmamma jag är. Tung och stadig med fötterna på jorden igen. Trött, andfådd och med den där känslan av att bäckenet håller på att skruva sig loss från resten av kroppen. Min gång har blivit både långsam och vaggande.

Om jag blickar tillbaka

När jag tittar tillbaka på mina graviditeter så är det nog så jag skulle sammanfatta de här månaderna och åren. Känslan av att vara både i min fulla kraft och samtidigt i något djupt sårbart. Det är en dubbel känsla. Jag har nog haft de flesta gravidkrämpor man kan ha. Värst av allt har illamående och olika typer av smärtproblematik varit. Men den största förändring jag har gått igenom är ändå den psykologiska. Då när det begav sig, år 2003, kände jag mig ofta ensam. Jag läste till sjuksköterska och ingen av mina vänner var gravid eller fick barn samtidigt som jag. Jag försökte ett tag att låtsas som om ingenting hade hänt inuti mig, att allt var som vanligt och jag fortfarande var den jag var innan jag fick barn. Men det skar sig ofta. För med min första dotter trädde jag in i en ny värld och dörren tillbaka till den andra världen förblev stängd, hur mycket jag än låtsades som om den fortfarande var vidöppen.

Min ensamhet som ung och nybliven mor stressade mig och blev till en stor FOMO: fear of missing out. Jag tillät mig inte att hamna efter utan fick bättre resultat på alla mina tentor när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. Jag kände nog ett behov av att visa för omvärlden att jag fortfarande var någon att räkna med. Min dröm om att bli barnmorska var stark och jag lämnade in min c-uppsats, tog examen som sjuksköterska och födde vårt andra barn fem veckor senare. Vi åkte till Amerika och när vi återvände till Sverige hade jag redan en arbetsintervju inbokad på barnsjukhuset.

Några veckor efter intervjun började jag arbeta där och några månader senare blev jag gravid igen. Men då kom någonting ikapp mig och oss. Att arbeta skift i vården och samtidigt vara gravid med två små förskolebarn hemma blev tufft. Jättetufft. Min kropp orkade inte riktigt och jag drog på mig alla infektioner som barnen kom hem med. Hela den tredje graviditeten var som en enda lång luftvägsinfektion och mitt i allt detta försökte jag mig på att börja arbeta natt. Jag slets mellan rollen som småbarnsmamma och den som lojal och duktig medarbetare i vården. Det blev allt svårare att upprätthålla fasaden inför mina vänner som ännu inte fått barn – att låtsas som om ingenting hade hänt.

Jag önskar att någon där och då hade kunnat få mig att förstå att det inte var MIG det var fel på. Att det egentligen är helt orimligt att orka arbeta treskift i vården, vara mamma till två små, vara sjuk/ gravid och samtidigt låtsas som om jag fortfarande var den där kompisen att ”räkna med” till festen. Jag drabbades av en förlossningsdepression och det första året med tre små barn blev tufft.

Varför i hela friden valde vi att få fler barn?

Varför stannade vi inte där.

Det kan man såklart fråga sig. Men i allt det brokiga och ibland jobbiga har det underbara och härliga med råge vägt över. För livet är ju inte antingen eller utan både och och alltihop samtidigt. Och vi hade nog inte varit VI om vi gjort på nåt annat sätt. Alla barnen (utom vårt första) är planerade och alla våra barn har varit väldigt efterlängtade. Om det är något jag kan känna mig bitter över så är det att vårdyrket och särskilt barnmorskeyrket skördar så många unga brinnande entusiaster. Mellan åren 30 och 40 är det mer regel än undantag att det kokar över, att man bränner ut sig och måste hitta någon ny väg i livet. Som jag kämpade mig igenom utbildningen och så stolt jag var över mina dubbla legitimationer. Det är jag fortfarande.

Men det är först nu som jag äger en bubbla av trygghet, den som kommer med erfarenhet. Jag är inte längre drabbad av FOMO. Jag är klok och ganska erfaren, både som mor och som yrkesverksam. Jag vågar välja och jag vågar välja bort. Att bli äldre är ju också att bli mer medveten om hur sårbart livet är. Det kan faktiskt vara en fördel.

Under den här graviditeten har jag inte tagit något för givet. Jag har tagit hänsyn till att min kropp är lite äldre och att det kan bli jobbigt. Men det har faktiskt (kanske just därför) varit en piece of cake jämfört med de andra gångerna. För med den erfarenheten i ryggen har jag navigerat mig igenom de här månaderna på ett helt annat sätt. Jag har tillåtit mig att vara gravid på ett lite djupare plan.

Sista gången

Den stora utmaningen är ju att vara förälder. Och den utmaningen pågår ständigt så fort dörren till föräldraskapet öppnas och den till den egna barndomen slår igen.

Idag är jag mer rädd för att missa värdefull tid med mina barn än för att missa fester och jobbmöjligheter. Okej, jag nojar kanske lite mer över pensionen nu än jag gjorde då. Men då kände jag mig å andra sidan rik när barnbidraget kom. Lite känns det som att jag avslutar de här gravidåren med flaggan i topp. Jag hoppas så att den känslan ska vara ända in i mål.

Rapport från gravidvecka 105

Nej jag ska absolut inte klaga. Egentligen mår jag rätt bra. Barnet i magen sparkar och har sig – det är ett helt tivoli därinne! Om tivolit slocknar och tystnar skulle jag bli orolig. Men det verkar inte vara några bekymmer än så länge.

Och en graviditet i sig är ingen sjukdom. Men nog är det ett tillstånd alltid. Just nu känner jag mig som en snöboll som har vuxit sig större och större, ja vi är precis på väg mot toppen av berget. Någon annan rullar obevekligt den här snöbollen med fast hand. Däruppe är det bländvitt. Jag ser inte längre än till själv toppen. Men jag vet att jag kommer åka nerför och utför på den andra sidan. Någonting i mig längtar verkligen dit eftersom det är sån uppförsbacke nu. En annan del av mig är lite rädd för det okända som väntar där på andra sidan. Samtidigt jag helt lugn och trygg med att det är en del av själva processen.

Min önskan är att det ska få bli en helt organisk snöbollsprocess. Jag är inte rädd för mina egna rädslor den här gången. Däremot är jag rädd för andras rädslor. Skulle önska att vi levde i en förlossningskultur som var mindre rädd för snöbollar.

Att få barn i en redan stor familj

Veckorna innan en förlossning så går min boa-instinkt igång på riktigt. Det är som att jag inte vill lämna hemmet mer än nödvändigt. Jag försöker hinna städa ikapp, organisera, plocka, rensa ut… Med första barnet var det lättare att stänga ute omvärlden men för varje barn har det av naturliga skäl blivit svårare och svårare. De drar ju ut mig ur bubblan hela tiden. Nu har det krävts mer pyssel än vanligt här hemma. En barntand behövde visst lagas. Och en näsa behövde få hjälp med att sluta blöda hela tiden på öron näsa hals. Någon har krångliga mediciner som har behövt hämtas ut – som inte brukar finnas i lager på apoteken. Och så vidare.

Men det är ju så att ha stor familj. Jag försöker bli bättre på framförhållning och att vässa mina logistiska och organisatoriska skills. Hur får man vardagen i en storfamilj att flyta på smidigt?

Svar på måfå:

  • Veckoplanering
  • Mat kan faktiskt handlas på nätet numera! Thank God. Att släpa hem 10 liter mjölk är tungt nu.
  • Att alla hjälps åt systerligt och broderligt. Jag försöker, oj vad jag försöker. Men med tonåringar som har sina egna mat och sovklockor är det inte alltid så lätt.
  • Sänka kraven. Jag har till exempel precis fyllt frysen med halvfabrikat som köttbullar, vegobullar, pyttipanna och annan ”nödmat” som är bra att ha när man inte orkar ställa sig och laga mat från grunden.
  • Sen är det bara en sak som gäller: Roll with the punches

Vi människor är bra på att anpassa oss till nya omständigheter. En del har svårt att förstå hur det går ihop att ha en familj med fler än två barn. Men det går! Kruxet är just anpassning och att kollektivet behöver gå lite före varje enskild individ om det ska fungera smidigt för alla.

Så det kommer nog gå vägen den här gången också. Jag är full av förtröstan.

Rapport från gravidvecka 34

Det är lite svårt för mig att ta in att jag snart kommer vara i gravidvecka 35. För mig är just den veckan en sån där gyllene gräns där graviditeten tippar över åt det mer mogna hållet. Igår ”firade” vi vår 15-åriga bröllopsdag genom att i vanlig ordning nästan glömma bort den. Jag kom ihåg den sent omsider och såg till att göra ett riktigt ömsint inlägg på instagram och facebook. Trots allt så är det ju en dag att minnas!

Vad unga och vackra vi var!

Men så mycket firande blev det inte. Till middag lagade jag isterband med rotmos. Ja, för så ser vår vardag ut. Den är rätt fullspäckad. Det som ändå känns väldigt speciellt är att vi snart ska få vårt sjätte barn. För inte ens jag kunde ana det då när vi gifte oss för vad som känns som många, många år sen.

Att få ett till barn ändrar dynamiken i hela familjen. Det är som att blanda om en kortlek och få ett helt nytt mönster framlagt framför sig. Någon blir storasyster istället för lillasyster, någon kanske hamnar lite i kläm, och vem vet, det äldsta barnet i syskonskaran kanske plötsligt känner ett behov av att frigöra sig från familjen. Alla går in i en ny utvecklingsfas. Så har det varit varenda gång på ett både ljuvligt och ibland smärtsamt sätt. Den jobbigaste utvecklingsfasen för oss alla var när vårt barn som har svåra allergier föddes. Det tog ett tag innan vi förstod oss på hans specifika behov.

Själv känner jag att de små barnen ofta hamnar lite i skuggan av sina stora tonåriga syskon, de som nu är i majoritet här hemma (men frågar du mina tonårsbarn så kanske de säger något annat). Det ska iallafall bli väldigt spännande att se vad som händer nu.

Höstens doulautbildning med knorr

Precis innan Hanna föddes så utbildade jag mig till doula som en slags fortbildning i mitt arbete med födande. Att jag nu – nästan fyra år senare – själv håller i doulautbildningen känns som ett så roligt steg i den här framåtrörelsen som är livet. Jag ser verkligen fram emot att återigen få möta en kull med blivande doulor och få vara en del av processen.

Att jag är så pass gravid som jag är känns som den där extra knorren jag sätter på allt.

För här kommer några ärliga rader om hur jag känner mig just nu:

Stor, otymplig, lite svullen och klumpig. Blir lätt andfådd. Särskilt av att gå i trappor.

Alla praktiska, vardagliga göromål kräver en annan ansträngning av mig. Som att slänga sopor, skjutsa barn, handla, dammsuga, försöka borsta tänderna på små barn som springer iväg eller krånglar sig ur famnen… Då känner jag mig ungefär lika smidig och snabb som en trött sköldpadda på land.

Alltså, hela det här att vara gravid och föda barn är ju på ett sätt så vackert och sublimt. På ett annat plan är det väldigt jordiskt och jobbigt. Det är tungt, krävande och lite svettigt kladdigt.

Längtar nu efter att få vara med om förvandlingen. Längtar efter att den här extra kroppen som jag går runt och bär på ska få bli en egen självständig liten del av familjen. Ja, så värst självständig blir den ju inte. Men han eller hon kan ju få ligga i någon annans famn och sprattla av sig ett litet tag. På sin pappas bröst till exempel.

Sist det begav sig. Lillasyster som snart blir storasyster!

gravidresa

Rapport från gravidvecka 32

Minns ni det här inlägget som jag skrev i våras? Då var jag alldeles vårrusig och lycklig efter att ha fått känna de första sparkarna efter en lång och jobbig första trimester. Äppelträden stod i full blom.

Nu har det gått en hel sommar och min graviditet börjar närma sig sitt slut. Samtidigt har äppelblommorna förvandlats till klasar med röda snart ätmogna äpplen på våra träd. Jag och bebisen kommer vara mogna ungefär samtidigt som det är dags att skörda våra äpplen. Det känns fint och trösterikt. Samma organiska, dynamiska process som naturen är så full av är jag ett med just nu.

Men jag vet också hur övermogen och jäst man kan känna sig där på slutet. När man bara längtar efter att få ta språnget över till den andra sidan.

Att samla kraft och boa in sig

De sista veckorna av en graviditet händer det något med mig. Jag blir lite hudlös och i den hudlösheten kommer yttervärlden och tränger sig på. Jag kan inte på samma självklara sätt sortera det inre och det yttre utan att där sker en sammanblandning. All världens elände blir svårare för mig att härbärgera. Situationen i Afghanistan. Eller klimatkrisen med sina översvämningar och bränder runtom i världen. Det är som att jag känner hur skört och starkt livet är på precis samma gång. En väldigt dubbel känsla.

Själv har jag i mitt arbete med födande ofta iakttagit hur gravida får ett skimmer över sig med ett inåtfokus mot slutet av graviditeten. Hur de liksom träder in i en bubbla där yttervärlden stängs ner bit för bit. Jag ser det som en förberedelse inför förlossningen. Ibland kan jag intuitivt se att nu är det inte långt kvar. Och den förändringen kan gå från en dag till en annan.

I vår del av världen är vi så otroligt fokuserade på den lilla intensiva bit av förlossningen där barnet tränger ner och ut i världen. Vi missar ibland att förlossningen är en process som börjar så långt innan och slutar så långt efter att barnet har bytt universum. Att det är en kontinuerlig, dynamisk process där det finns utrymme för så många nyanser och skiftningar. Den känslomässiga process som det innebär att vara gravid, föda barn och bli förälder förbises ofta framför de rent fysiska förändringar som tar plats i kroppen. Men för mig har det blivit allt tydligare med åren hur kropp och psyke sammanflätas och blir en del av precis samma process.

Min egen gravidresa

Det finns därför inget gyllene koncept för varken förlossningsförberedelse eller sätt att föda barn på som passar precis alla. Eftersom varje ”gravidresa” är unik i sitt slag och helt oefterhärmlig.

Det här citatet av barnmorskan Rachel Reed tycker jag säger mycket om det unika hos varje födande kvinna:

”However, the most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intuition.”

Själv känner jag hur det här att vara ett med naturen är en tröst just nu. Även om den, naturen, också är obarmhärtig, rå och bitvis oförutsägbar så finns det något så oändligt friskt och livskraftig med den. Ja rentav kaxigt. Alla dessa röda äpplen som nu hänger i klasar på träden. De är kaxiga.

Snart ätmogna!

tankar inför förlossningen

Rapport från gravidvecka 28, 29, 30

Jag är nu gravid i vecka 31 och den ”riktiga” nedräkningen har börjat. Det känns smått surrealistiskt. Att jag befinner mig här igen. Veckorna har gått så fort och jag börjar därför känna mig aningen stressad. Vill ju att det ska vara städat, ordnat, fixat, lagat och uppstyrt lagom tills bebisen kommer. Vad det nu innebär.

Samtidigt så är det en övning i acceptans att få sitt sjätte barn. För jag kan inte styra helt över hur tillvaron som snurrar runt mig kommer se ut. Hur resten av familjen mår, ja alla toppar och dalar som det innebär att vara tonåring till exempel. Däremot önskar jag hett och innerligt att jag ska få med mina tonårsbarn på att de behöver lära sig städa sina rum ( på riktigt) och bli lite mer delaktiga i hushållet härhemma. Jag är inte så förtjust i den här rollen som hotellvärdinna. Om och om igen hör jag mig själv tjata om basala saker som att man gärna får ställa in smöret i kylen när man gjort sin kvällsmacka, att man gärna får tappa ur sitt badvatten när man har badat och att skräp ska slängas i papperskorgen samt att disk inte mår bra av att ligga och gro under sängen… Önskar att vi hade kommit lite längre på just den punkten.

Att trivas med sin gravidkropp i högsommarvärme

höggravid
Som den här kannan ser ut känner jag mig!

Efter hemkomsten från vår släktgård så har mitt mående gått lite upp och ner. De allra varmaste högsommardagarna i juli var tuffa. Jag kämpade med att försöka trivas i min kropp och med värmen. Det gick sådär. Som en varm, bubblande och fräsande tekanna kände jag mig. Vår svala källare blev räddningen. Jag har passat på att rensa bland mina papper och inreda mitt hemmakontor i källaren så att det ska kännas mysigt att gå tillbaka till ”jobbet” vid skrivbordet efter sommaren.

Trädgården hann bli alldeles torr under våra veckor borta och jag har kämpat med att försöka rädda mina tomatplantor och alla växter som behövt vatten. Men trädgårdsarbete i högsommarvärme är tufft när man redan känner sig som ett litet kraftvärmeverk. Sällan har jag känt en sån befrielse och lättnad som när några regndagar svepte in över landskapet.

Tankar inför förlossningen

Det allra roligaste är att vår bebis nu lever sitt eget liv inne i min livmoder. Att bära runt på någon som sparkar, hickar och fnular med olika saker därinne är speciellt. Jag är inte en utan två personer just nu. På riktigt. Vi sitter ihop som en enhet och det är så djupt fascinerande. I mina förberedelser inför förlossningen så bär jag med mig den vetskapen: att mitt välmående är viktigt för bebisen. För det här att vi sitter ihop gäller ju inte bara under graviditeten utan i högsta grad även under förlossningen. Därför berör det mig så illa – nu kanske mer än någonsin – att kvinnor så ofta inte får det stöd och den kärlek de behöver under själva födseln. Födande kvinnor förtjänar att bli behandlade med den största respekt och att få allt det känslomässiga stöd de behöver. Det är viktigt för alla att upplevelsen av att föda barn blir så stärkande och positiv som möjligt. Barnet ska ju inte bara komma ut med livet i behåll utan också bli väl omhändertaget av föräldrar som mår så bra de bara kan – föräldrar som inte är traumatiserade efter en onödigt lång eller jobbig födsel.

Därför: att ännu en sommar få höra alla vittnesmål från en extremt pressad förlossnings och BB-vård gör mig både trött och ledsen. Oj jag har hört och läst så många berättelser både från mina barnmorske – och doulakollegor. Att kvinnor ändå föder barn i det kaos som nu är mer norm än undantag på somrarna beror på att våra födande krafter är starka och våra kroppar välfungerande – inte på att förlossningsvården fungerar som den ska.

Ja, jag vet lite för mycket. Men all den erfarenhet jag sitter på, både som barnmorska, doula och som födande kvinna bär jag med mig in i mina förberedelser inför just den här födseln.

Och snart är det verkligen höst

Nästa vecka börjar de stora barnen skolan och det känns skönt att få några veckors hösttermin innan bebis är beräknad. Jag och min kollega Eva har redan hunnit med några arbetsdagar ihop och det ger faktiskt mer energi än det tar! Älskar mitt jobb. Den som tror att jag har satt jobbet på paus för att nu gå helt in i en bebisbubbla tror fel. Både mina egna och våra gemensamma kreativa projekt bubblar och puttrar på för fullt.

Däremot tänker jag givetvis anpassa allt efter bebisens ankomst. Längtar SÅ efter det nya liv som bokstavligen växer så det knakar i mig.

När känslan av lätthet och grace försvinner i värmen

Låt oss prata om värmen… Även om det kanske inte är extremt varmt i Sverige just nu så är det varmt. Och det räcker med några grader varmare och lite mer fukt i luften än vanligt för att det verkligen ska kännas, särskilt när man är gravid.

Sommarvärmen blir det där extra barnet som man måste ta hand om vare sig man vill det eller inte. För att låtsas som ingenting går inte. En morgon kände jag för att ta en promenad. Jag tog min vanliga långpromenad, den som tar ganska precis en timme att gå. Kände mig lite sådär nonchalant gravid och allmänt fabuolus. ”Titta här går jag och tar en lång promenad, gravid eller inte”. När jag kom hem kändes det som att all vätska hade samlats på ett ställe i kroppen: i mina fötter. De var som små svullna kuddar och jag kände mig besegrad. Blev tvungen att ligga med benen i högläge och bara andas en lång stund. Svettig var jag också. Ja klumpig, svettig och svullen kände jag mig. Inte alls så fab längre.

Det är väl kanske det som gör att värmen blir lite jobbig. Känslan av lätthet och grace försvinner. Att krångla på sig stödstrumpor på morgonen kan vara värt. Tunna sommarklänningar är också att rekommendera. Men det bästa tipset är nog ändå att anpassa dagen efter värmen. Och gärna försöka ligga lite steget före innan värmen kommer och liksom hugger en i ryggen. Tänk Katalonien. Tänk Spanien. Siesta.

Morgontimmarna fram till kl 12 kan vara det bästa med hela dagen. Då är det fortfarande svalt i huset, det går att tänka klara tankar och äta frukost i lugn och ro. Men jag undviker ändå att ta mina entimmespromenader på morgonen när det är såhär varmt. Eftersom de kostar lite för mycket. Mitt styrkepass på 20 minuter funkar däremot helt okej! Efter klockan 13 gäller det att lägga in en lägre växel. Då försöker jag tänka siesta och gärna vila i någon eller några timmar. Eller – om det ska åka och badas någonstans så är det vid den här tiden. Svalkan som ett bad i sjön kan ge slår det mesta.

Det värsta är när jag glömmer att det är ”siesta- dags” och bara jobbar på i trädgården, köket eller med det där städprojektet. Då när jag glömmer att lägga i en lägre växel alternativt att åka och bada. Då hinner värmen komma och ”ta mig” mitt i arbetet.

Även om siesta kan kännas som ett litet avbrott i dagen så får man tänka på kvällstimmarna som kommer sen. Åh, de där ljuvliga kvällstimmarna då när man kan börja leva igen. Äta en sen middag eller bara fortsätta med det där projektet. Eller läsa några kapitel i sommarboken, nu med en lagom ljummen bris som sällskap.

Att ta hänsyn till värmen på semestern, anpassa sig och försöka att inte kämpa emot är därför mitt bästa tips. Och så måste jag slå ett litet slag för det här med att bada. Även om vägen dit ibland kan vara lite kämpig: ja att packa badkläder och handdukar, knöla in barnen i bilen och hinna bli ALLDELES genomsvettig innan man äntligen kommer fram till badet. För att då upptäcka att nästan alla andra tänkt samma sak och befinner sig på samma bad som ni gör.

Ändå. Den där svalkan som kommer av att sakta sänka ner sin gravida muminkropp i vattnet. Lättheten. Känslan av att vara en flytande kork ett tag. Känna att kroppen återfår sin grace under några långsamma simtag. Så koordinerat och utsökt att simma en stund. Sublimt rentav.

Rapport från gravidvecka 25, 26, 27

Idag är jag gravid i vecka 27 enligt min gravidapp. Jag ligger alltså precis några veckor efter kalenderveckorna. Det är en aning förvirrande nu när jag snarare räknar tiden i gravidveckor. När vi åkte till Hälsingland på semester var jag iallafall i gravidvecka 25. Allt kändes fortfarande rimligt och under kontroll. Vi började våra Hälsingeveckor med att hälsa på våra vänners släktgård i några dagar. Varmt, mysigt och mycket trevligt! Vår äldsta dotter Miriam åkte till Frankrike en vecka istället.

Sommarsemestern är ju de där veckorna då när allas förhoppningar och förväntningar på ledighet, bad, njut, långa promenader och lästa böcker ska infrias (alternativt ett ohemult mobilscrollande och dagslånga sovmorgnar). Allt ska liksom tas igen på semestern. Själv hade jag packat ner träningsskor, träningskläder, böcker och bar på en massa förväntningar om ledighet som skulle hinnas med. Det är lätt att glömma att sommar i en storfamilj också innebär berg av disk, sår som ska plåstras om, syskontjafs och det ständiga kravet på att man som förälder förväntas fixa fram saker att äta.

När vi checkade in på vår egen släktgård i Hälsingland så var både jag och Hanna sjuka. Misstänkt sjuka. Med alla covidsymtom… Först blev jag så indignerad och sur. Det här var ju inte alls enligt plan! Sen att vi lyckades pricka in de flesta Covidsymtom gjorde ju inte direkt saken bättre. Att gå runt och hosta som om man har cornflakes i lungorna på släktgården. Inte jättepopulärt i pandemitider.

Plötsligt svepte minnen från mina tidigare graviditeter över mig. Alla tröstlösa hostnätter jag har genomlevt som gravid. Halvsittandes i någon soffa knaprandes på någon värdelös (läs verkningslös) receptfri hostmedicin. Att vara gravid med småbarn runt sig innebär ju en ständig risk att bli smittad eftersom immunförsvaret trycks ner en aning under graviditeten. Och det kan vara riktigt kämpigt att dras med en seg övre luftvägsinfektion, en som inte riktigt vill släppa taget, hur ofarlig den än är.

Covidtest och löktricket

Jag och Hanna hostade ikapp på nätterna en hel vecka. Det blev soffan för mig. Halvsittande. Ja, jag tyckte ganska rejält synd om mig själv då. Kände mig faktisk riktigt ledsen. Hostade så jag nästan kräktes flera gånger ( kräktes en gång på riktigt) och sov bara några enstaka timmar i stöten. Dagarna flöt förbi som i en dimma medan resten av familjen åkte och badade någonstans. Själv såg jag till att boka tid för Covidtest.

Min kära man skjutsade mig till egenprovtagningen som erbjöds utanför Bollnäs lasarett. Det måste nog vara kärlek – att hjälpa någon att ta prov för Covid. Han fick sitta och hålla i påsen med provrören medan jag satt där i bilen och spottade, snörvlade och försökte få till provet enligt konstens alla regler. Svaret kom morgonen därpå. Det var negativt.

Först när jag hade resignerat fullständigt från mina planer på att inte vara sjuk under semestern kom vändningen. Jag bad mina följare på instagram om ett husmorstips som kan hjälpa vid rethosta och fick löktipset. Det var så många som helt oberoende av varandra gav mig just löktipset – att jag kände att det måste jag bara prova! Man skär upp en gul lök, lägger på en tallrik och häller kokande vatten över. Tallriken ska stå bredvid sängen så att det går att andas in lökångorna. Det fungerade faktiskt förvänansvärt bra! Mycket bättre än de receptfria hostmedicinerna. Så jag andades in lökångor i några nätter och kände mig riktigt upplyft. Tänkte på hur billig en lök är. Hur ofarligt det är att andas in lök. Att det luktade lök gjorde mig inget. Snarare fick doften av lök mig att känna mig mer levande. Jag tänkte att det inte är så dumt att ha en följarskara på instagram.

På morgonen frågade Hanna: ”Ska du inte äta upp din löksoppa mamma?”

Filmer och böcker

Sen såg vi ”The square” av Ruben Östlund och jag kände mig ännu mer levande. Det är en av de många filmer vi inte hunnit se. Att just den filmen är en riktig saltlakritskaramell med toner av körsbär i botten – en som man kan suga länge på – ja det gjorde ju inte saken sämre.

Jag fortsatte att läsa ur boken ”Samlade verk” av Lydia Sandgren. Men det var först när jag bytte till boken ”Kattöga” av Margaret Atwood som jag verkligen kände mig drabbad. Åh, att få läsa hennes skildring av att vara barn i Toronto. Den boken blir en sån där bärarbok, ännu en värld att alltid bära med sig.

När jag hunnit bli frisk såg vi filmen ”Parasit” av Bong Joon-ho. Wow vilken film! Du som inte redan har sett den har något att se fram emot. En rafflande film.

Träningen under gravidvecka 25, 26 och 27…

Ja det blev ju ingen träning när jag var sjuk. Men så fort jag kände mig piggare tog jag upp min rutin: hemmagympa med Sofia på morgonen. Alltså, tack public service och SVT. Tack. Passen är 20 minuter långa och finns på SVT play. Mina favoritpass är Core och Styrka. De går utmärkt att göra som gravid. Tanken jag har är att försöka förebeygga att få så besvärlig ryggvärk som jag hade mot slutet av min förra graviditet. Just det känns som en liten kamp mot tiden. Tredje trimestern brukar ju vara den tyngsta och det är avgörande att komma igång med träningen innan det blir för jobbigt.

Att städa ur oss från släktgården blev en pärs. Jag städade tills jag var alldeles andfådd och svettig. När vi väl kom hem till Uppsala såg jag på min gravidapp att jag nu tippat över till den tredje trimestern. Och när jag klev ur bilen kände jag den där välbekanta värken mot ryggslutet… Nej. Svanken som liksom tynger och börjar värka efter ett tag.

Jag. Ska. Inte. Få. Ryggvärk.

Förflyttning med en stor familj är alltid lite av ett företag. Och jag upplever att det förstärks av att vara gravid. Min energi räcker inte riktigt hela vägen fram som den alltid brukar göra. Det är som att jag nu saknar det där reservbatteriet som drar igång på autopilot när det ordinarie batteriet tar slut (vilket det alltid gör). Nu tar det liksom slut när batteriet är slut. Så när vi kom hem däckade jag.

Väl hemma

Idag fyller vår äldsta son David 15 år och det har vi firat nu på morgonen! Nu ska jag snart bege mig till min barnmorska på mödravården. Veckorna går trots allt och att vecka 30 snart hägrar känns som en riktig milstolpe. Snart börjar den riktiga nedräkningen.

Foto: Lovisa Engblom
Få till träningen när du är gravid!

Att få till träning under graviditeten!

ANNONSSAMARBETE MED EGENTID.SE

När jag väntade vårt andra barn gick jag sista året på sjuksköterskeprogrammet. Det var för 15 år sedan. Jag minns att det var ett intensivt år på utbildningen med mycket praktik, bland annat en låång kirurgplacering och lite kortare inhopp på narkos och operation. Jag stod på operation och mådde gravidilla. Drack varm choklad från kaffeautomaten istället för kaffe. När jag kom hem landade jag i soffan eller sängen, helt färdig.

Men när det där gravidillamåendet hade lagt sig och jag började känna mig lite piggare (när inte allt handlade om att överleva dagen längre) så anmälde jag mig till en kurs i gravidyoga. Det var så ljuvligt. Jag kan fortfarande förnimma de där stunderna – som små oaser i tillvaron – yogalärarens lite monotona röst, de långsamma rörelserna. Att få stänga ute omvärlden och knyta an till den som växte därinne. Hur någon av mammorna började snarka på slutet när det var dags för avslappning eller yoga nidra. Ibland när det var mycket i skolan kunde jag få en impuls att inte gå till yogan på eftermiddagen men jag gick ändå. Ångrade mig aldrig efteråt.

Det slutade med att jag delade ut enkäter till alla på gravidyogan och skrev hela min c-uppsats om just gravidyoga. Vilka frågor som ställdes och vad svaret på dem blev minns jag inte riktigt. Minns dock att vår handledare (vi var två som skrev ihop) fick ta ner oss på jorden: hon berättade att vi nog behövde skriva en hel avhandling för att kunna utröna gravidyogans eventuella effekter på själva förlossningen. Måste nog rota fram den där uppsatsen.

När jag blev gravid med vårt tredje barn hade jag precis fått anställning på barnsjukhuset. Då blev det varken gravidyoga eller annan träning. Det var en tuff graviditet. När jag väntade vårt fjärde barn var jag färdig barnmorska och gjorde mitt första år på förlossningen. Tror du att det blev någon gravidyoga eller träning då? Med femte barnet på jäsning gick jag till en väldigt klok barnmorska som sa att det kunde vara bra om jag såg till att unna mig lite egentid då och då. Kanske gå och simma eller göra något annat bara för min egen skull. Tyvärr hörsammade jag inte alls det rådet då.

Nu såhär inför min sjätte graviditet så har jag tänkt lite annorlunda. Jag har faktiskt tänkt att det nog kan vara bra om jag försöker få till lite träning då och då. Väl medveten om att det behöver vara ett aktivt beslut från min sida. För med fem barn hemma är egentid och träning ingenting som bara kommer till mig. Jag har också blivit lite klokare och VET att det är viktigt för både mig och familjen att jag fortsätter att må bra. Därför är jag faktiskt lite stolt över att jag nu – förutom mina promenader – också fått till att simma fyra gånger. Förstår att det låter som peanuts för vilken inbiten tränare som helst. Men för mig är det en stor framgång att ha tagit mig den tiden att simma i simhallen hela fyra gånger. Jag har också gjort hemmagympa i vardagsrummet. Gravidyoga har känts svårare att få till eftersom många yogastudios har haft det tufft under pandemin. Men vissa har hunnit ställa om och kan nu erbjuda sina gravidkurser online!

Om du vill prova på gravidyoga eller gravidpilates hemma ifrån vardagsrummet så kan jag rekommendera egentid.se som nu erbjuder sina kurser online. Använd rabattkoden fodamedstod så får du 25 % rabatt på hela prenumerationen! Erbjudandet gäller fram till den 30/6. Du får först prova på gratis i 7 dagar och om du väljer att fortsätta prenumerationen så kan du avsluta närsomhelst. Det är ingen bindningstid.

Oavsett om det blir promenader, vattengympa, gravidyoga från vardagsrummet eller något annat så önskar jag dig skön gravidträning!

Höggravid, förlossning
Slutbantat, förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

Övervikt, fetma och graviditet? Om boken Slutbantat av Erik Hemmingsson

Slutbantat

Jag har läst boken Slutbantat av Erik Hemmingsson och är faktiskt helt såld. Vilken bra och välbehövlig bok. Övervikt och fetma är något som ofta diskuteras i samband med graviditet eftersom förekomsten ökar stadigt. Och det är något som innebär ökade risker för både mor och barn. Graviditeten i sig är också ofta en inkörsport till övervikt.

De flesta överviktiga är smärtsamt medvetna om den ökade risk för vissa komplikationer som vikten i sig kan innebära. Men hur enkelt är det att göra något åt övervikten? Är det verkligen bara att banta? Fungerar vanliga kost och motionsråd? Att vara överviktig är ofta kopplat till ett helt kluster av skam/ skuld och känslor av misslyckande. Det finns ett stort socialt stigma kopplat till att vara tjock. Samtidigt har vi under flera årtionden också fått det extremt förenklade budskapet om att det enkelt går att banta bort övervikt – att det mest handlar om karaktär. Det har varit ett stort fokus på kalorier in och ut. Ät mindre och motionera mer. Om du misslyckas är felet ditt.

”Du har säkert fått höra in absurdum att övervikt är ett personligt misslyckande som bottnar i en svag karaktär, och att det bara är att banta bort den. Men det är en stor villfarelse. Det finns starka krafter som styr vikten, där majoriteten är sådana som du inte själv kan påverka, som gör att vissa väger mer än andra, och som sätter krokben för den som vill väga mindre på sikt.”

Erik Hemmingson, Slutbantat

Det är inte din karaktär

Det första överviktsforskaren Erik slår fast i sin bok är att traditionell banting inte fungerar – iallafall inte på lång sikt. Varför? Jo för att kroppen är smart och har formidabla försvar mot en lägre vikt. Den som släpper det överdrivna fokuset på vikten och istället inför förändringar i sin livsstil för sin egen hälsas och sitt välmåendes skull har större chans att lyckas. Alltså, istället för att straffa kroppen med kalorifokuserad bantning så kan du skaffa dig ett mer positivt utgångsläge. Istället för att stirra sig blind på sina valkar så behöver vi förstå vad som orsakade övervikten – varför kroppen såg ett ”behov” av att lagra extra vikt.

Det är här någonstans som boken blir riktigt intressant. Själv har jag gått upp i snitt 3 kilo för varje graviditet. Några extra gravidkilon är vanligt. Med fem barn så blir det 15 kilo. Jag har också med hjälp av olika dieter gått ner alla kilon i vikt, MEN, så småningom har de kommit smygande tillbaka. Allihop. Det är därför befriande att läsa vilka mekanismer som kan ha legat bakom allt detta. Erik Hemmingsson djupdyker i orsakerna till övervikt och tar hänsyn till hela människan. Det är fint att läsa en forskare som frankt beskriver hur kropp och känslor samspelar. Att till exempel stress och emotionella faktorer kan vara betydelsefulla för kroppens uppreglering av vikten. Han nämner också naturens egen mirakelmedicin: bröstmjölk. Amning ger en tydligt minskad risk för övervikt i vuxen ålder (20-30% minskad risk jämfört med barn som inte ammas).

Bägaren som rinner över

Bägaren

En tydlig bild som Erik delar med sig av är den om bägaren. Övervikten är bägaren som rinner över. Många gör misstaget att bara fokusera på den sista lilla droppen som fick allt att spilla över när det istället handlar om att se vad som fyllde bägaren i första taget.

Jag skulle säga att det här är något så ovanligt som en stärkande bok för alla som lider av sin övervikt. Erik tar effektivt hål på alla bölder av skuld, skam och misslyckande som många överviktiga tvingas bära runt på – utöver den extra vikten. För att inte tala om den skadliga viktmobbingen som finns i hela samhället. Jag rekommenderar boken särskilt till dig som på olika sätt ”kämpar” med övervikt. Kanske är du gravid och känner skam i ditt möte med vården? Eller så har du nyss varit gravid och bär på skuldkänslor över gravidkilon som inte alls ”rinner av” dig? Läs boken Slutbantat.

Gravid i sommar? Här finns bästa tipsen

Gravid i sommar? Här finns bästa tipsen på hur du klarar värmen!

Gravid i sommar? Här finns bästa tipsen
Höggravid sommar 06

Jag har själv fött ett barn mitt i sommaren och två på hösten. Så jag vet hur det är att vara gravid mitt i sommarvärmen. Faktiskt rätt härligt att slippa kränga på sig vinterjackor eller stövlar och skira sommarklänningar som passar med gravidmage finns det ju gott om! Men bitvis kan värmen, solen och luftfuktigheten vara något av en utmaning. Sommarlovslediga barn och semester med storfamiljen kan ju också vara både härligt och jobbigt under en graviditet. Jag minns att min äldsta dotter tyckte att jag liknade björnarna på Järvzoo (som låg och dåsade/sov i en björnhög när vi hälsade på dem) när jag väntade vår yngsta dotter Hanna. För på eftermiddagarna gick jag ju just in i mitt ide och sov middag. Att unna sig en tupplur på eftermiddagen är också något av det mysigaste jag vet, men mot slutet av mina graviditeter har det blivit mer av en nödvändighet.

Om barnet väntas till mitt i sommaren så kan det å andra sidan vara lite segt att se alla semestra loss medan man själv mest går och väntar på det STORA som man snart ska få vara med om. Bilden av mig i mina föräldrars pool är en sådan bild. Vår egen semester skulle ju börja först när han hade tittat ut… Han tog god tid på sig. Men när han äntligen kom var det som om sommaren släpptes fri och bara fem dagar gammal fick han följa med oss till släktgården i Hälsingland.

Gravid med pigmentfläckar och svullna läppar

Gravid med pigmentfläckar och svullna läppar
Gravid i Spanien sommar 17

Det behövs kanske inga ”fillers” för att få fylliga läppar om du är gravid om sommaren. Det här kortet är från vår semester i Spanien (gravid med Hanna) och som synes så var mina läppar riktigt svullna. Om du tittar riktigt noga på kortet så kan du också se att jag har fått en liten pigmentrand runt läpparna. Man är extra känslig för sol och värme under en graviditet och att få nya pigmentfläckar på kroppen är inte ovanligt. De kan förvärras av sol. Så se till att skydda kroppen men även ansikte och läppar mot solen om du ska vara gravid i sommar!

Den ökade svullnaden i läppar, ben och fötter beror på att blodvolymen i hela kroppen ökar under en graviditet. Men svullnaden förvärras vid värme och hög luftfuktighet och det är just det som kan bli en utmaning för dig som ska vara preggo nu under sommarmånaderna. När vi semestrade i Spanien kände jag mig höggravid fastän hon var beräknad till slutet av november… En dag förirrade vi oss mitt under brinnande sol i den ljuvligt vackra men då brännheta staden Tarragona och jag minns hur tungt det var att röra sig i värmen. När vi kom hem till den svala juniluften i Sverige var det som att komma hem till en behagligt smekande vårbris. Min kropp blev plötsligt betydligt lättare att bära runt på så värmen spelar roll för svullnaden.

Lista på bästa tipsen till dig som ska vara gravid i sommarvärme!

Hur kan man göra då för att underlätta för sig själv när man är gravid mitt i sommarvärmen? Jag ställde frågan till mina kära följare på instagram och fick så många bra svar. Tack för era SUPER life hacks. Jag är säker på att du kan hitta något tips som kommer att passa just dig. Här kommer de:

  • Bada! Massor av bad
  • Vått hår uppsatt hjälper en del
  • Låt en balja stå framme i badrummet med kallt/rumstempererat vatten och ta ett kallt fotbad på varma dagar när fötterna är trötta och svullna. Så skönt på heta dagar och på kvällen innan läggdags👌
  • Ta en kökshandduk, blöt ner med kallt/ljummet vatten, lägg på huvudet och tryck över en solhatt
  • Klä dig i bikini eller långa tunna svala klänningar så ofta som möjligt, typ. Häng i skuggan/inomhus. Skit i hets om att njuuuta av det fina vädret
  • Köp en fläkt och bada i sjön!
  • Sov med kylklampar (anpassa antal efter värmenivå) inlindade i handduk mot kroppen
  • Simma, bada eller ta en långhandling på Ica Maxi (på grund av deras aircondition) om bad inte finns att tillgå. Älskar att vara gravid på sommaren!
  • Sköna kläder
  • Prova att lägga kläder i frysen
  • Cykelbyxor för gravida som har lår som skaver emot varandra, speciellt i värmen
  • Använde mina hundars kylmatta för fötterna! Nu sista graviditeten så använde jag den i 9 mån 😜 
  • Fläkt! Vår for i golvet och jag gick in på toa och grät tills maken lagat den
  • Piggelin/isglass och fotbad med badsalt och eukalyptuspepparmintolja!
  • Stödstrumporna på! Varmt men värt det…
  • Sprayflaska med vatten, galet skönt att spraya på sig själv när man inte kan bada!
  • Lägg en vetekudde i frysen å ha runt nacke eller fötter (vid läggdags) Såå skönt!
  • Isbad för fötterna, kallt vatten plus en massa isbitar i. Underbart för varma svullna fötter
  • Drick massvis med vatten och lägg dig ned i gräset/ på en klippa en stund varje dag och njut!
  • Luftiga klänningar varje dag
  • Sänk förväntningarna på vad du ska orka!
  • Köp en fläkt innan de tar slut!
  • Luftvärmepump
  • Kallt fotbad med kall trasa över axlarna och pannan! /Preggo sommaren 18
  • Kalla fotbad, bad, dusch. Ät melon och sov med kall vetekudde/ Gravid sommaren 18
  • Var nygravid (=illamående) den otroligt varma sommaren 2018. Ät salta kex, drick vatten, bada och viiiiila!!
  • Nära till bad, kanske en egen liten pool. Drick mycket vatten! Isvatten är perfekt

WOW. Själv såg jag till att använda tunna stödstrumpor och inte de mest svettiga som liknar tennissockor. Det finns olika varianter av stödstrumpor nämligen! Att dra sig undan till ett svalt ställe under de timmar när stolen står högst är också bra. Så se till att ta en siesta under dagen helt enkelt och planera för att vara vaken lite längre på kvällarna istället.

Besvär av hemorrojder kan tyvärr också förvärras av värmen och om du har sådana gravidbesvär så kan du få lite tips på bra symtomlindring här:

Jag önskar dig en härlig och lagom varm gravidsommar i år!

Foto: Lovisa Engblom