Rapport från gravidvecka 34

Det är lite svårt för mig att ta in att jag snart kommer vara i gravidvecka 35. För mig är just den veckan en sån där gyllene gräns där graviditeten tippar över åt det mer mogna hållet. Igår ”firade” vi vår 15-åriga bröllopsdag genom att i vanlig ordning nästan glömma bort den. Jag kom ihåg den sent omsider och såg till att göra ett riktigt ömsint inlägg på instagram och facebook. Trots allt så är det ju en dag att minnas!

Vad unga och vackra vi var!

Men så mycket firande blev det inte. Till middag lagade jag isterband med rotmos. Ja, för så ser vår vardag ut. Den är rätt fullspäckad. Det som ändå känns väldigt speciellt är att vi snart ska få vårt sjätte barn. För inte ens jag kunde ana det då när vi gifte oss för vad som känns som många, många år sen.

Att få ett till barn ändrar dynamiken i hela familjen. Det är som att blanda om en kortlek och få ett helt nytt mönster framlagt framför sig. Någon blir storasyster istället för lillasyster, någon kanske hamnar lite i kläm, och vem vet, det äldsta barnet i syskonskaran kanske plötsligt känner ett behov av att frigöra sig från familjen. Alla går in i en ny utvecklingsfas. Så har det varit varenda gång på ett både ljuvligt och ibland smärtsamt sätt. Den jobbigaste utvecklingsfasen för oss alla var när vårt barn som har svåra allergier föddes. Det tog ett tag innan vi förstod oss på hans specifika behov.

Själv känner jag att de små barnen ofta hamnar lite i skuggan av sina stora tonåriga syskon, de som nu är i majoritet här hemma (men frågar du mina tonårsbarn så kanske de säger något annat). Det ska iallafall bli väldigt spännande att se vad som händer nu.

Höstens doulautbildning med knorr

Precis innan Hanna föddes så utbildade jag mig till doula som en slags fortbildning i mitt arbete med födande. Att jag nu – nästan fyra år senare – själv håller i doulautbildningen känns som ett så roligt steg i den här framåtrörelsen som är livet. Jag ser verkligen fram emot att återigen få möta en kull med blivande doulor och få vara en del av processen.

Att jag är så pass gravid som jag är känns som den där extra knorren jag sätter på allt.

För här kommer några ärliga rader om hur jag känner mig just nu:

Stor, otymplig, lite svullen och klumpig. Blir lätt andfådd. Särskilt av att gå i trappor.

Alla praktiska, vardagliga göromål kräver en annan ansträngning av mig. Som att slänga sopor, skjutsa barn, handla, dammsuga, försöka borsta tänderna på små barn som springer iväg eller krånglar sig ur famnen… Då känner jag mig ungefär lika smidig och snabb som en trött sköldpadda på land.

Alltså, hela det här att vara gravid och föda barn är ju på ett sätt så vackert och sublimt. På ett annat plan är det väldigt jordiskt och jobbigt. Det är tungt, krävande och lite svettigt kladdigt.

Längtar nu efter att få vara med om förvandlingen. Längtar efter att den här extra kroppen som jag går runt och bär på ska få bli en egen självständig liten del av familjen. Ja, så värst självständig blir den ju inte. Men han eller hon kan ju få ligga i någon annans famn och sprattla av sig ett litet tag. På sin pappas bröst till exempel.

Sist det begav sig. Lillasyster som snart blir storasyster!


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*