Minnesvärd dag för doulor i Uppsala!

Lördagen den 27 april höll jag och Eva en vidareutbildning för doulor i Uppsala. Det blev väldigt lyckat, om jag får säga det själv. Doulor från Sveriges alla hörn kom, många som jag redan ”känner” från instagram och zoom ( flera som har gått Föda med stöd doulautbildning online) – men det här var första gången jag träffade flera av dem live! Jag njöt för fulla muggar. Det är något alldeles speciellt att ses på riktigt.

Att arbeta som doula kan ibland vara ensamt. Ofta upplevs det som om man jobbar ”på tvärs” mot rådande förlossningskultur. Med kontinuitet, relationer, samtal, ja allt sånt som kan vara svårt att få till inom konventionell vård. Det blir i praktiken att vara en kulturtolk som förmedlar kunskap om förlossningsvården å ena sidan och fysiologin i födandet å den andra – och hur kvinnan på bästa sätt ska kunna navigera i vården med sina önskemål och förhoppningar. Och eftersom doulor jobbar med kontinuitet får de ett värdefullt perspektiv på födande som många andra saknar.

Doulor möter ofta kvinnor som har traumatiska upplevelser med omsorgssvikt och neglect från förlossningsvårdens sida med sig i bagaget. Det innebär att doulor ofta går runt och bär på sina axlar samtidigt som de blir rika på insikter och värdefull kunskap utan att få särskilt mycket uppskattning för det från samhällets sida. Tvärtom kan det ibland upplevas som om doulor får finnas ”på nåder”.

Även om det finns olika gemenskaper online så är det väldigt gemensamhetsskapande att komma ihop och ses på riktigt.

Det gick att ta på doulaenergin i rummet.

Elin Ternström som är barnmorska, forskare och lektor på högskolan i Dalarna föreläste om förlossningsrädsla, PTSD och traumatiska upplevelser. Det var en mycket intressant föreläsning och frågan som hela tiden hänger i luften är: Varför uppmärksammas inte de känslomässiga förlossningsskadorna mer?

DoulaClaras bebis var med oss hela dagen. Eva pratade om hur man kan bli mer medveten om sin bäckenbotten och bjöd på några praktiska övningar. Det var skönt att få lägga sig ner och slappna av en stund.

Skillnaden mellan en igångsatt förlossning och en spontan förlossning

Efter lunchen föreläste jag om igångsättning och skillnaden mellan en igångsatt förlossning och en spontan förlossning. Antalet igångsättningar ökar i alla sena gravidveckor – på bara några år har de stigit från 15 % till 28 % av alla förlossningar. Från att ha varit ett undantag när det är medicinskt motiverat så håller igångsättning på att sakta men säkert ersätta den spontana födseln för många kvinnor. Den här medikaliseringen har gjort att det har blivit viktigt med kunskap om de generella skillnaderna mellan en spontan en igångsatt födsel. Kunskapen är viktig för att kunna hjälpa och stötta kvinnor på bästa sätt.

Dagen avslutade med film och en workshop om hur vi kan jobba framåt. Anger is the expression of hope!

På kvällen åt vi middag ihop och det var såå roligt att få fortsätta umgås och skratta ihop tills kvällen tog slut.

Mor och dotter

TACK alla doulor som reste till Uppsala och gjorde den här dagen så fin och minnesvärd!

På önskelistan: en födsel utan bismak

Av Anette Liljeström

Har du tänkt eller fått höra att det är naivt att önska sig en drömfödsel? Onödigt att läsa på och förbereda sig för en födsel på det sätt som du vill ha den? Att det oavsett blir som det blir och du blir bara besviken om det inte blir som du tänkt dig?

Annette heter jag, är uppvuxen i Uppsala och har via Helsingfors och Luleå till slut bosatt mig med man och barn i Kiruna, Sveriges nordligaste stad. Jag är sedan några år utbildad doula via Märtas & Evas doulautbildning och mån om allas rätt till en trygg graviditet och födsel utifrån allas unika behov. Redan som liten drömde jag om att en dag få vara gravid och bli mamma. Vad jag minns hade min mamma aldrig berättat någonting negativt om sina sjukhusfödslar eller beklagat sig dess mer över sina graviditeter. Jag fascinerades av gravida kvinnor och såg upp till dem. När jag blev äldre, med oregelbunden menscykel och lite mer kunskap, insåg jag att det inte var en självklarhet att min dröm skulle gå i uppfyllelse. Jag hade genom livet sökt hjälp från vården för olika besvär men lämnats med en del som jag till slut fått hjälp med via alternativ vård. Samtidigt väcktes mitt intresse för den kunskap och de erfarenheter våra förfäder burit med sig till idag. Efter en tids längtan upptäckte jag att jag äntligen väntade vårt första barn. Vi började förbereda oss för den kommande födseln. Jag sökte information och kunskap. Kanske var jag naiv men jag hade till sist skapat mig en bild av min drömfödsel. Så ostörd, interventionsfri som möjligt med en önskan om att helst föda i vatten, men annars på en pall.

Det beräknade datumet närmade sig och jag fick värkar som kom och gick under en vecka. Bland familj och vänner började det jämföras med egna födslar. ”Borde inte bebis vara född snart?!” och ”Ni kan väl åtminstone åka in och kolla så allt är bra?!”. Jag kände mig lugn, trygg och förväntansfull, utan stress, rädsla eller oro. Till slut åkte vi in ändå, kanske mest för att stilla andras oro men jag blev ju också nyfiken själv – hade det hänt något? Vi fick välja mellan att åka hem och invänta mer ”resultat” eller stanna över natten i ett vilorum på födelseavdelningen. Vi valde det sista för att slippa åka fram och tillbaka.

Natten var lugn

Jag visualiserade vågor som rullade in mot stranden för att sedan sakta dra sig tillbaka igen ut på havet och avta. Personalen jag mötte var lyhörd och tillmötesgående. Det gjordes regelbundna kontroller och däremellan fick jag ligga i avdelningens badkar så länge jag ville eftersom ingen annan gjort anspråk på det. Med 1 cm ”kvar” till 10 hände någonting. Jag hade varit länge på sjukhuset och det var inte ok att vänta längre. Nu behövde något hända, mer kraft i värkarna, för visst ville jag väl få möta bebis snart?! Jag kände att jag hade ork och kunde vänta men allt var nytt, kanske var det ändå bäst att lita på den erfarna barnmorskan nu. Jag blev lagd på rygg i sängen. Hål togs på hinnorna och jag blev strax överväldigad av kraften som tog vid.

Jag tappade allt jag lärt mig och verktygen jag hittills använt mig av. Den lugna andningen byttes till panikventilering. Jag rycktes häftigt ur min dröm och visualiseringen om rullande vågor och stilla havsbrisar. Nu var det som en orkan drog fram genom kroppen. Den gick inte att stoppa och det fanns ingen återvändo! Kraften kändes inte längre som min.  Jag ville därifrån. Jag hörde någon skrika och insåg att det var jag själv. Jag hade bestämt mig för att föda upprätt och skyndade mig ner på förlossningspallen den korta paus jag fick mellan två krystvärkar. Det gjorde barnmorskan stressad. Pallen var inte förberedd för mig. ”Ligg bara kvar i sängen”, sa hon. Jag satte mig på pallen. Min man satt bakom. Mina nävar klämde åt hans ben för allt jag var värd. Kraften slet och tryckte, ner och ut. Bebis fick poäng 10-10-10. Sen trodde jag att vi äntligen skulle få landa. Men då skulle det torkas, vägas och mätas. Jag hade fått en liten bristning och skulle ha några stygn. Barnmorskan ville se att jag kunde kissa men jag kunde inte stå på benen. Det blev skiftbyte. Innan barnmorskan gick berömde hon mig och mitt födande. Hon sa att det här var en födsel hon aldrig skulle glömma. Jag var utmattad och svimfärdig men stolt och lycklig!

Några år senare var jag gravid igen

Det hade gått några månader och vi väntade på att få ett ultraljudsdatum. Men så en morgon vaknade jag tidigt av något som kändes som att jag kissade på mig. Jag skyndade till toaletten och kunde konstatera blödning och vattenavgång. Jag ringde snabbt tillbaka mannen som åkt till jobbet. Innan han hunnit hem föddes en liten, liten pojke. En efterlängtad liten ängel som aldrig fick se dagens ljus. Därefter följde en tid av förtvivlan, sorg och saknad. Bearbetning, acceptans och läkning.

Vi längtade efter syskon men det var mycket som hände i livet och dröjde flera år innan jag blev gravid igen. När vi fick veta att vi väntade barn hade jag svårt att tro det. Dröm och förväntan växlade med oro och rädsla. Saker från min första födsel hade börjat skava inom mig och jag drömde om en hemfödsel den här gången, med välbekanta barnmorskor trygga i att stötta det fysiologiska födandet. Vi bodde nu i Kiruna. Här erbjöds endast ett alternativ. En förlossningsavdelning på ett sjukhus i en annan stad 12 mil, tungt trafikerad väg, genom skog med vilt och snö. När födseln närmade sig var jag inte redo. Jag tog inte de svaga oregelbundna mensvärkarna på allvar. Jag ville inte göra det. Jag ville inte föda än. Var jag feg, eller bortskämd och självisk? Att föda hemma utan hembarnmorskor var riskfyllt. Att föda hemma med så många mil till närmaste kirurg ansågs vara för riskabelt oavsett. Men hur skulle jag veta när det var dags att åka in? Vem skulle jag möta? Hur skulle de ta mina önskemål om en ostörd födsel? Jag visste att jag är känslig och jag visste att födandet stärker våra sinnen ytterligare. Jag visste att min kropp kan föda men att det skulle störas av förflyttning, möta okända människor, bli undersökt, ta diskussioner osv. Jag hade sökt en doula utan resultat. De oregelbundna värkarna gav inte med sig. Plötsligt kände jag ett starkt tryck ner. Vi körde snabbt storebror till barnvakt och samtidigt förstod jag att vi inte skulle hinna till förlossningen. Det fick bli akuten 5 minuter bort. Under mindre angenäma omständigheter men med den inneboende kraften i min kropp föddes en efterlängtad liten son och lillebror. Utåt sett hade allt gått bra, jag och bebis hade klarat oss utan fysiska skador. På insidan dolde sig ett myller av känslor. Sorg och frustration, besvikelse och bitterhet. Jag kunde inte glädjas fullt ut eller vara den mamma, fru och vän jag önskade.

Hembarnmorskor till Kiruna?

När vi bara några år senare väntade en liten igen började vi tidigt kolla upp hur en hemfödsel skulle kunna vara möjlig. Alternativen vi såg var att få upp hembarnmorskor till Kiruna eller att själva åka till dem. Födseln var beräknad under sommarsemestern. Mina föräldrar som bor söderut kunde ställa upp som barnvakt åt äldre syskon. Vi hittade boende att hyra i närheten och fick kontakt med hembarnmorskorna Renée och Lina. Jag var frisk och bebis mådde bra. Förra födseln hade lämnat en hel del hos både mig och min man att bearbeta. Den här graviditeten blev en tid för det. Medan vi planerade och i samtalen med Renée och Lina fick vi gå igenom tidigare födslar och djupdyka i vår relation. Det var stärkande på många sätt och rustade oss båda för kommande födsel samt tiden därefter. Graviditeten innebar liksom tidigare toppar och dalar. Det var mycket praktiskt och ekonomiskt som skulle lösas den här gången. Ibland tröt orken och hoppet men då fanns Renée och Lina ett samtal bort. Min barnmorska Åsa på MVC var också ett stort stöd och peppade mig till att våga drömma och planera för min drömfödsel. Hon skrev ut journalen som vi fick med oss på resan.

Jag hade en tung sista tid av graviditeten

Bebis hade gott om plats och ville inte fixera sig. Det ömmade än här, än där och jag fick svårt att gå. En kväll gjorde min man i ordning födelsepoolen. Om det inte var dags att föda än kunde vattnet ändå vara avlastande för mig. Samma kväll borrade bebis än en gång huvudet ner och åt sidan så att en nerv ut mot benet kom i kläm och benet gav vika. Nu var jag less. Jag hade gjort Spinning babies övningar och kom att tänka på tipset jag fått från Lina om att binda upp magen med en sjal och ett annat tips från Cayenne Ekjordh som jag ville prova. Plötsligt kände jag hur bebis la sig till rätta och skapade ett jämnt tryck neråt. Inbillade jag mig eller var det värkar? Jag sov några timmar och när jag vaknade nästa morgon trodde jag att jag drömt alltihop. Men nej, snart infann sig svaga mensvärksliknande känningar igen. Vi kontaktade hembarnmorskorna som gjorde sig redo för att komma under dagen.

Jag andades genom vågorna som kom tätare och sköljde genom min kropp. Cirkelrörelser med kroppen, tung och avslappnad, i duschen, på pilatesbollen och mot soffan. Min man skötte allt praktiskt och höll poolen varm. När vågorna tilltog i styrka sjönk jag ner i det varma vattnet. Snart smög sig Lina in och en stund senare kom Renée. De sa ingenting. När jag var redo kunde jag berätta att jag kände bebis röra sig. De behövde inte veta mer, inte kontrollera eller undersöka om det faktiskt var så. Jag var trygg, omgiven av min älskade familj och av barnmorskor som fanns där för mig och bebis. Födseln fick fortsätta. Ner, ner, ner. Stundvis överrumplades jag av kraften och blev rädd. Skulle min kropp klara det här? Jag fick bäckenpress som avlastning. Renée uppmuntrade mig att känna efter. Bebis huvud var bara några centimeter upp. Jag kände när vattnet gick och fick ur mig ”ring of fire” när det brände till lite extra. Mellan vågorna kände jag för en stund alla känslor på en gång. Jag skrattade och grät av glädje och lättnad. En sista stark våg och jag höll bebis i mina händer. Navelsträngen som fortfarande band oss till varandra och var bebisens källa till liv lindades av hennes hals och jag lyfte henne till mitt bröst. Hon var här!

Jag fick gå stärkt ur födseln den här gången

Jag kände och känner än idag enbart glädje och tacksamhet! Förundran över hur kroppen är skapt och vad den klarar av. Födseln gav mig tillbaka en stor dos självkänsla och läkte gamla, envisa sår. Visst innebar födseln en hel del jobb, svett och tårar. Det var inte lätt att föda. Jobbet behövde bli gjort. Men jag kände mig trygg genom hela födseln. Jag visste vad forskningen säger, det var inte långt till närmaste sjukhus och vid eventuell risk fanns barnmorskorna där för att omvärdera situationen. Jag citerar Milli Hill:

”You matter. Wanting to have a brilliant birth experience is not selfish. When a child is born, as they say, so is a mother, and motherhood, as you are perhaps about to discover, requires you to be strong, tough, mentally and physically healthy, happy, and madly in love with your children. What better way to set this all in motion than with a truly positive birth?!”

föda med stöd doulautbildning

Välkommen till vår doulautbildning som är online och på distans!

Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Vi ger Föda med stöd doulautbildning online på distans. Du kan alltså gå utbildningen hemifrån Haparanda, Kiruna, Umeå, från Öland, på Gotland eller varför inte nere i Malmö? Vi har nu utbildat doulor i just Östersund, Kiruna, Umeå, Öland, Göteborg, Uppsala, Stockholm och Enköping. Utan att våra deltagare har behövt åka hemifrån. JA visst finns det en unik kvalité med att ses live men det går inte att komma ifrån vilka möjligheter den digitala doulautbildningen faktiskt erbjuder. Vi är glada och stolta över att kunna erbjuda just denna möjlighet!

Nu har vi intag till vårens doulautbildning på distans och du får ett förmånligt pris som early bird om du anmäler dig innan nyår.

Utbildningen består av förinspelat material som du gör hemifrån i din egen takt, kurslitteratur samt två heldagar live på zoom under våren. En extra bonus är att vi ger en vidareutbildning på plats i Uppsala den 27 april i vår. Om du anmäler dig till den digitala utbildningen får du en förmånlig rabatt till denna utbildningsdag! Så det finns nu även en möjlighet att ses LIVE in real life i vår för den som vill! Missa inte den.

Vem kan bli doula?

Doula är ingen skyddad yrkestitel så vem som helst får kalla sig doula. Däremot krävs det ofta insikter och kunskaper så en doulautbildning är verkligen att rekommendera för dig som vill mogna in i uppgiften. Du som är över 18 år och som känner dig intresserad av att stödja kvinnor och familjer under processen med att bli förälder är välkommen! Om du redan arbetar med människor och har en akademisk examen inom något område så kan en doulautbildning också vara värdefull och tillföra nya perspektiv.

Vi sätter ljus på en del av verkligheten som inte alltid får så mycket ljus på sig.

Under åren har vi bland annat haft barnmorskor, psykologer, pensionärer, sjuksköterskor och studenter som har gått vår utbildning. Det är roligt och ger en särskild spänst och dynamik till gruppen. Att ta doulauppdrag och stödja kvinnor under födandet kan nämligen vara livslångt. Det är också någonting som kan få bölja fram och tillbaka – det behöver alltså inte vara något som man antingen gör eller inte gör. Under vissa livsfaser kanske det passar bättre in att ta doulauppdrag än under andra.

För många som går vår doulautbildning följer en bearbetning av tidigare (ofta jobbiga) erfarenheter av födande. En process drar igång och den kan fortsätta långt efter att utbildningen är avslutad.

Går det att ta doulauppdrag direkt efter avslutad utbildning?

Ja, tanken med vår doulautbildning är att du ska känna dig redo för att ta dig an ditt första doulauppdrag direkt efteråt. Det brukar gå utmärkt, är vår erfarenhet!

Som doula kommer du sedan att arbeta väldigt självständigt och vi ser det därför som vår uppgift att bidra till att stärka ett växande doulacommunity. Som doula behöver du nämligen andra doulor! Så en stor vinst med att gå en doulautbildning är att bli en del av ett nätverk. Nu finns det tex två Föda med stöd – diplomerade doulor i Kiruna som samarbetar med varandra. Hur stort och fint är inte det?

Vikten av stöd och engagemang för en positiv upplevelse av förlossningen

The Positive Birth Calendar 2022
Av Fanny de Wolfe

Jag heter Fanny de Wolfe och har fått äran att medverka till denna underbara julkalender! Det känns så roligt att kunna ge något litet tillbaka till Märta som ger så mycket av sin tid, kunskap och erfarenhet till oss. Jag är enormt tacksam för den information som jag på ett lätt sätt kunnat ta till mig genom instagramkontot och bloggen.

När jag och min partner Marian väntade vår lilla son var vi tidigt inne på att ha en doula med oss. Jag kände vid det laget ingen som haft en doula med sig vid sin förlossning men jag hade läst en del om yrket och visste en sak. Jag ville inte komma hem efter en förlossning där jag upplevt trauma, brist på information och samtycke eller där min partner inte kunnat vara ett bra stöd för mig. Jag visste på något sätt att förlossningen hade potential att stärka vår relation livet ut och också stärka mig som kvinna. Att förändra mig i grunden. Det jag inte visste var att en doula skulle vara nyckeln till denna upplevelse, åtminstone var det så för oss!

De enda råd jag fick med mig från mvc var tyvärr att “ta födseln som den kommer”. Ingen profylax erbjöds, ingen mammagrupp, ingen doula och inget stöd med att skriva en födelseplan. Att ta det som det kommer menade min barnmorska var det enda man kunde göra, man kan ändå inte kontrollera hur födseln blir. Det påståendet tycker jag är problematiskt, jag upplever att jag genom mina förberedelser kunde göra informerade val både innan och under födseln som på många sätt gjorde att förlossningen blev som jag ville. Jag begärde det jag drömde om, skrev en lång födselplan, tog de avgörande besluten själv och kände att jag kunde kontrollera lugnet.

Om MVC inte själva kan erbjuda något mer i form av förberedelse och stöd tycker jag åtminstone att de kan informera om att detta finns på andra ställen. Den brist på engagemang som jag upplevde där var en stor kontrast mot det engagemang som fanns hos min blivande doula.

Eftersom vi bor i Södermanlands län fanns det inte så många doulor verksamma nära oss, men till vår glädje hittade vi Morlin Schubert via Doulagruppen. Det fanns till en början en liten osäkerhet hos mig och min partner; en födsel är ju så intim och privat, sḱa vi verkligen dela den med en till person? Vi insåg dock ganska snart att en doula finns med för att “säkra” vår upplevelse, att skydda våra önskemål och vår bubbla men finns också där som stöd för partnern. Det finns så många tillfällen under en födsel, både hemma och på sjukhus, där man ställs inför val och dilemman, och där det kan vara värt så mycket att ha en person till att bolla med.

Vi träffade vår doula för ett första samtal i vecka 26 och efter det skulle vi komma att ha två förberedande träffar till. Vi fick dessutom väldigt mycket information mellan dessa träffar och tillgång till profylax och en lång rad tips på böcker, instagramkonton, filmer och förberedelser vi själva kunde göra. Att ha en doula med sig var för mig att öppna en dörr som varken mvc eller någon jag kände kunde erbjuda. Ett erbjudande att ta födseln i egna händer och ta befälet över min egen upplevelse. Det enda problematiska med att ha en doula skulle jag säga är hur tydligt det blev för oss vilka brister det finns i förlossningsvården. Det var en viss sorg och en process för oss att acceptera att det i Sverige i stort sett är omöjligt att föda på sina villkor och att vi trots förberedelser antagligen skulle hamna i sjukhusets interventionsspiral. Vi övervägde en hemfödsel men valde ändå att föda på sjukhus. I slutändan behövde jag och bebisen lite hjälp så jag väljer att tro att det fanns någon mening med att vi hade valt att vara där.

Vi fick mestadels ett väldigt fint bemötande av personalen och barnmorskorna gjorde mycket för att följa vår födselplan och var noga med att förklara och informera när vi var tvungna att frångå den. En barnmorska bad vi att få byta, något jag är tacksam att vår doula stöttade oss i. De andra kom senare och besökte oss på BB och deras stöd betydde förstås mycket!

Men det är fortfarande det kontinuerliga stödet som har varit viktigast för oss, någon som känner oss och visste sen innan vad vi önskade oss. Någon som var med oss hemma i latensfasen, som kunde guida när det var dags att åka in och som skjutsade oss till sjukhuset. Någon var med efter födseln och kunde hjälpa oss minnas, förstå och bearbeta. Någon som funnits där i fjärde trimestern när oro och ångest funnits för kroppens ärr och återhämtning.

Det sätt som min partner gavs plats och verktyg gjorde att vi kunde göra detta tillsammans och det stärkte oss något enormt, inte bara i förlossningsrummet utan i vår relation och vårt föräldraskap! Det fanns inget mer jag önskade att han gjorde för mig under förlossningen, den tryggheten han gav mig betydde…. allt. Jag är helt övertygad om att det är en stor faktor i hur fin start vi haft med vår underbara bebis.

Min och min bebis lilla skyddsängel, så tänker jag faktiskt på vår doula! Som tyckte vår förlossning var lika viktig som vi tyckte. Som gav det stöd och engagemang som inte riktigt finns någon annanstans. Jag önskar att alla som ville hade möjligheten att ha en doula med sig. För mig har hon för alltid en stor plats i mitt hjärta och i mitt liv!

Framför och bakom kulisserna under veckan som gått

Det har varit några intensiva veckor! Igårkväll kom jag hem från Enköping, trött men lycklig efter den sista helgen på vår doulautbildning. Nu kommer det dröja ett tag innan vi håller utbildningen live igen. Ett år iallafall. För under våren kommer vi hålla den första doulautbildningen som blir helt online, från start till mål.

Det är lika underbart roligt varje gång att få hålla vår doulautbildning. Det liksom spritter och poppar av glädje i mig när jag ser en ny kull doulor gå ut i världen med så mycket klokskap och värme i sig. Den behövs ju där hos varje födande. Ja rakt in i föderummen åker den, värmen.

Jag tycker vi var fint matchade under söndagen, lite 70-tals och hippevibe över mig och Eva!

Precis innan den avslutande helgen på vår doulautbildningen så satt vi och producerade de sista delarna av vår webbkurs Födandets dynamik. Smått besatt. Tid och rum liksom försvann där på sluttampen och vips så var den bara färdig. Den där slutsträckan förundrar mig varje gång. Hur man går in i sin bubbla, stretar på, arbetar vidare och sen plötsligt så är man i mål! Då, när man sakta kliver ur sin bubbla undrar man hur det där egentligen gick till. Det är som om någon magi griper tag på slutet under varje kreativ process. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur det går till.

Så idag är alltså både höstens doulautbildning avslutad och vår webbkurs färdig att ges vidare till våra testpar. Stort känns det. Vi har nu tillryggalagt sträckor som vi pratat om att vi ska göra länge. Arbete, arbete och mera arbete var vad som krävdes.

Helena kommer vara doula i Åredalen!

Nästa etapp av höstterminen 2022

Men terminen är inte slut än. Nej, nu ska jag bara byta växel och ägna mig delvis åt ett helt annat projekt. Vad det är kommer du få reda på under veckan som kommer!

Skål och grattis till våra deltagare både på zoom och live!

När började doula(r)evolutionen?

Från vårens doulautbildning

När var första gången du hörde ordet doula? Minns du? Jag minns att ordet inte fanns med i mitt eget ordförråd när jag födde mitt första barn år 2004.

År 2012, när jag födde mitt fjärde barn, fanns det med. Man kan nu prata om en trend med doulor, eller för all del en ”doularevolution”. Den provocerar vissa. Andra jublar.

För att förstå var allt det här kommer ifrån måste man backa bandet och förstå vad som har hänt med barnafödandet under de senaste hundra åren.

Innan industrialiseringen och den närmast totala institutionaliseringen av barnafödandet så tillhörde hela området kvinnorna själva. Ja makten och kontrollen över barnafödandet har faktisk tillhört kvinnor: allt från de kvinnliga vännerna och familjemedlemmarna till traditionella hjälpkvinnor, jordgummor, jordmödrar. Barnen föddes hemma. En ”tyst kunskap” om födandet och hur man bäst kunde stödja det ärvdes vidare från kvinna till kvinna. Tyst i den meningen att den ej blev nedskriven. Bokskrivandet och naturvetenskapen var framförallt männens sfär.

I samband med att naturvetenskaperna och den moderna medicinen började vinna mark, samtidigt som sjukhusen byggdes upp, så började den kollektiva ”tysta” födslokulturen sakta vittra sönder. När barnmorskeyrket formaliserades så försvann en stor del av de traditionella barnmorskornas kunskaper. En förståelse för barnafödandets holistiska natur ebbade ut. Den mekaniska synen på människan och barnafödandet fick företräde.

Men förändringsresan in i moderskapet är holistisk till sin natur. Det är en psykologisk, känslomässig, existensiell (spirituell?) social och kulturell händelse. Att enbart betrakta det som en fysisk händelse där ett barn lämnar en kvinnokropp är ett väldigt begränsat perspektiv. Det är som att rikta strålkastaren mot dörrmattan och samtidigt missa hela huset.

När kvinnor i en allt stridare ström började åka in till sjukhusen för att föda barn (vilket skedde under andra hälften av 1900-talet) så slutade vi kollektivt att erkänna de andra dimensionerna av födandet. Kvinnor skulle inte bara föda på sjukhusen! De skulle även underkasta sig sjukhuskulturen som var inspirerad av industrins löpande band. Den teknokratiska modellen för födandet som har kommit att dominera över världen var född.

Det är inte så svårt att se att något gick förlorat.

I The Doula Book läser jag om ordet doula:

In searching for a term to decribe this role, we wanted a word with a non-medical connotation that would adress the value of a woman companion as attentive and comforting. We turned to the Greek word doula, meaning ”woman caregiver”.

Whatever the term, we hope our readers will come away with an understanding oft the vital shared ingredient that makes this role so powerful and beneficial.”

Dagens trend med doulor började ta fart på riktigt någonstans på 1990-talet.

Referenser:

The Doula Book av Marshall H. Klaus med flera

Reclaiming childbirth as a rite of passage av Rachel Reed

Medskick till alla nyutbildade doulor

Åh, det har varit en fantastisk sista helg på den doulautbildning som jag och Eva ger. Men som alltid så känns det som om jag skulle vilja hinna säga så många fler saker. Tiden känns knapp. Ändå. Det är fascinerande hur mycket man faktiskt hinner på fyra dagar. Vilken process av kunskapsinhämtning som drar igång på så få dagar.

Istället för att grotta ner mig i hur man skulle kunna packa just vår utbildning med ännu mer matnyttigt så vill jag idag göra ett öppet medskick till alla nyutbildade doulor. Varsågod.

En doulautbildning är bara början

Ja. Att gå en doulautbildning är att öppna en dörr till ett rum som länge varit stängt. Det är som att få en nyckel i sin hand, sätta nyckeln i låset, öppna dörren och sedan stå där i dörröppningen med en helt nytt rum framför sina fötter. En ny värld. Det kan kännas spännande, pirrigt och fantastiskt roligt. Lusten till att dra igång doulandet i sitt liv kan vara stark. Men för vissa blir det överväldigande och nästan lite too much. Det kan kännas skrämmande, svårt, stort, för ansvarsfullt.

För de flesta som redan har fött barn drar det igång en process av bearbetning. Upplevelsen av den egna födseln som man trodde att man var ”klar med” flyter upp till ytan igen och kräver ny bearbetning. Det öppna rummet kan då kännas som att plötsligt stå där naken och alldeles sårbar igen.

Hur får man sitt första doulauppdrag?

Det är en uppförsbacke för de allra flesta att håva in sina första uppdrag. För några bara ”händer det” – en väninna ska just föda barn och du blir tillfrågad om att vara med och vips så har du fått ditt första doulauppdrag. Men en vanlig erfarenhet är att behöva kämpa lite för att få det första uppdraget. Det blir ju lätt så att de erfarna och väl etablerade doulorna håvar in mängder av uppdrag, nästan fler än de klarar av, medan nyutbildade doulor som inte har den där självsäkerheten som kommer av erfarenhet i ryggen känner att det är svårt att få komma in i värmen.

Att erbjuda sig att vara backup till en annan doula är för många ett ypperligt första steg.

Se det inte som någon nackdel att du aldrig förut doulat på en förlossning. Du kommer påfylld med ny energi. De första uppdragen är ju något alldeles speciellt. Ingen slentrian här inte utan istället en massa NY doulaenergi! Se på dig själv som en tillgång för blivande föräldrar.

Vänd det till din fördel att du är ny i branschen. Sätt en ny ton. Bidra med din unika personlighet. Du behöver inte göra som ”alla andra” doulor gör.

Ibland går det ändå trögt att få in de första uppdragen. Då kan det vara klokt att börja dra i en annan tråd istället. Starta en föräldragrupp, en mammagrupp, en bokcirkel, erbjud gravidmassage, ja kom in i det från ett annat håll.

Att vara på jour inför en förlossning för första gången

En förlossning passar egentligen inte alls in i vårt samhälle. Den är alldeles för oförutsägbar. Vi försöker ringa in den spontana förlossningen i vår klocktid genom mätningar, partogram, beräknade förlossningsdatum osv. Men vi lyckas inte helt. Ändå gäckar den oss och pockar på med sin oberäknelighet. Att gå och vänta på att ett barn ska födas kommer hålla dig på tårna. Just oförutsägbarheten kan vara svår och lite jobbig emellanåt. Men det är också just att få vara en del av den händelse som går lite på tvärs gentemot hur resten av vårt samhälle är organiserat som innebär en möjlighet till så mycket kunskapsinhämtning. Du kommer få unika erfarenheter. För det är som att tideräkningen gör halt precis när ett barn föds. Allting står och väger under de timmar som förlossningen varar, det är en resa till ett annat landskap som du får följa med på. Det är på riktigt. Det är rått. Ärligt. Den fernissa som vi alla går runt och bär på för att orka med att vara sociala varelser i våra vardagliga liv, plötsligt försvinner den.

Och där står du. Mitt i.

Birthwork har en kulturell shadowban

Efter ett tag i den här branschen kommer du kanske upptäcka att birthwork har en slags kulturell shadowban över sig. Ja doulacommunityt beskrivs och uppfattas av många som en egen subkultur.

Kom då ihåg att det är en allmänmänsklig upplevelse att få barn och föda barn. Och doulor är precis lika unika och olika varann som kvinnor är unika och olika.

Det är kvinnan som föder som är den unika och oersättliga i förlossningsrummet. Om hon vill ha en doula med sig så har doulan samma existensberättigande som de andra i teamet. Det är kvinnan som väljer sitt team. Och det finns gott stöd i forskning att doulor gör något värdefullt och bra för födande kvinnor.

Men doulor har ingen självklar plats i vår mainstream förlossningskultur. Vissa som arbetar inom förlossningsvården ser därför med skepsis på doulor.

Åh, det här med företagande är så svårt…

Separera doulandet från företagandet. Det är två helt olika saker. Du kan vara en fantastisk doula men en usel entreprenör. Man kan äta en utsökt soppa från en skavig plasttallrik med plastsked.

Men i längden kommer inte doulandet att bli hållbart om du inte börjar tänka lite mer business och företagande. Precis som en konstnärssjäl kommer få svårt att fortsätta försörja sig som konstnär om ingen köper konsten.

Att driva ett företag handlar om att skapa, förpacka och sälja produkter och/ eller tjänster som folk vill ha. Att skapa koncept som funkar. Som entreprenör kanske du förändrar förutsättningarna för en hel bransch. Som företagare vill du få vardagen att gå ihop, mat på bordet och kunna betala dina räkningar. Du behöver ha flera inkomstben om det inte ska bli alldeles för skört.

Så om du vill ”satsa” som entreprenör och företagare, se doulauppdragen som ett av benen i företaget. Du behöver nog tre ben till för att det ska bli hållbart på sikt. Och minst ett av dem bör vara digitalt.

Om du inte vill omfamna hela företagarbiten så kan du utnyttja att det nu finns faktureringsföretag och doula vid sidan av något annat du gör. Inget doulande är mer värt än något annat.

Var dig själv

DU kommer att vara din största tillgång i doulandet. Så var dig själv, ta hand om dig och se till att mejsla fram det där som är positivt och unikt för just dig. Bara du kan vara riktigt bra på att vara du.

Doulapodden

När jag och Nils gästade Doulapodden!

På tåget till Stockholm!

Att låta sin bebis hänga med på jobb funkar ganska bra ibland. Mitt jobb just nu liknar ju inte ett vanligt barnmorskejobb. Jag sitter hemma och läser, skriver, tar fram texter, kursmaterial, håller föreläsningar och ger utbildningar. När Nils sover får jag det mesta som jag behöver göra gjort. Däremot: att tacka ja till att vara med i en podd är ju helt klart ett litet risktagande med bebis.

Men det var på den premissen vi åkte. Om Nils fick följa med så kommer vi! Just Doulapodden har jag gästat ett flertal gånger och jag gillar den skarpt. För dig som inte har lyssnat på den ännu – gör det! Det finns många bra avsnitt (har inte hunnit lyssnat på alla).

Just poddformatet tycker jag är outstanding för möjligheten till fördjupning i olika frågor. En sån lyx att få initierade samtal mellan två yrkespersoner rakt in i öronen. Under mina promenader eller när jag viker tvätt lyssnar jag nästan alltid på podd.

Farligt att föda?

Ämnet för det här avsnittet av Doulapodden var Är det farligt att föda? Jag och Anna Bjelkefeldt diskuterar de här frågorna:

  • Har det friska födandet hamnat på fel plats?
  • Vad är det största hotet mot födande idag?
  • Varför dog så många födande ”förr”?
  • Vad innebär övermedikalisering och vad finns det för risker med det?

Vi diskuterar optimala och suboptimala förutsättningar för födandet samt vad onödiga interventioner och risktänk i förlängningen kan leda till. Varför det behövs en klimatomställning i hur vi samtalar om födande.

Det blev ett spännande samtal. Lyssna här: Doulapodden/73 Farligt att föda?

Upplivad Nils! Men den ömma modern ser lite trött ut efter poddinspelningen…

Tack Anna för att du bjöd in oss.

Med blicken mot partnern

The positive Birth Calendar 2021

Han hörde av sig och ville träffas eftersom de var intresserade av doula. Vi sågs på ett café. Jag presenterade mig och frågade vad det var som gjorde att dom var nyfikna på en doula. Pappan sa, det är jag. Jag tror inte att jag kommer att vara det bästa stödet för min fru. Jag är rädd. Men nu är det något helt annat jag är redan lugn efter denna korta stund tillsammans. Är du där så är jag helt trygg. Frun log tacksamt och vi bestämde att ses hemma hos dom nästa gång.

”Jag följde efter honom ut i fikarummet, där lade han sig ner på soffan. Jag tog mina händer på hans panna. Han blundade. Tårarna rann. Efter en stund sade han att han var redo igen. Vi gick sakta genom korridoren öppnade dörren in till förlossningsrummet. Jag placerade fåtöljen i rummet med ryggen mot sängen. Han satte sig och tittade in i väggen. En kort stund därefter var det tid för bebisen att födas. Han gick ut igen. Bebis föddes. Jag berättade att bebis var född och vi gick tillbaka till rummet. Med min hand lätt vilande på ryggen och ett steg i taget närmade han sig sakta sin fru och sin nyfödda son. Han satte sig vid sängen och tog emot sin nya familj. Tårarna trillade. Denna gång av lättnad och en översvallande kärlek.”

Av Anna Tallwe

Efter tio år som doula är jag övertygad om att en trygg partner gör halva arbetet för den födande. Är partnern trygg har hen tillgång till all den känslomässiga närhet som den födande behöver. En närhet som vi vet avspeglar sig på smärtupplevelsen, kärleksrelationen och starten på den nya familjen. Oavsett hur tryggheten skapas för partnern så verkar den som fött vara nöjd med stödet han eller hon ger. 

Det är just detta som gör att jag har kommit att älska det stöd jag kan ge till partnern inför och under födseln. Stödet kan se väldigt olika ut under födseln – oftast är det ganska osynligt. Vi behöver sällan prata så mycket. Vi känner redan varandra och tilliten finns där. Lägger jag en hand på så känns det tryggt. Slumrar jag i en fåtölj så känns det tryggt. Säger jag att jag kommer att finnas där hela vägen så känns det tryggt. Det jag bevittnar så ofta är att den avslappning som partnern upplever smittar av sig till den födande.

En av drivkrafterna till att jag skrev boken ”Förlossning – bli en delaktig partner” var att jag såg att partners inte fick tillgång till förberedelser som kunde skapa trygghet för dom. Hur ska man kunna skapa lugn för någon som föder om man själv är osäker, orolig och rädd? 

Under skapandet av boken satt jag i timmar och lyssnade på partners upplevelse av att vara stöd under en födsel. Det var några av de mest berörande stunderna i mitt liv. Jag fick höra allt från de starkaste kärleksförklaringar till den största rädslan. Jag var inte beredd. Jag hade aldrig suttit ner med en partner ensam och bara lyssnat. Jag mötte partners som fem – tio år efter födseln fortfarande var rädda för det de upplevt. Dom brast i gråt och i förtvivlan. Dom hade aldrig fått stöd och aldrig berättat. Några kunde se att deras upplevelse var en del i att dom senare separerat. Sedan fanns det berättelserna om det rakt motsatta. Som beskrev den största kärlek och hur dom efter den stunden ser på sina kvinnor med enorm vördnad för vad dom gjort. Hur de kommit varandra närmare, där kraften i födandet gjort dom mer kärleksfulla. 

Jag satt många gånger i bilen på vägen hem från dessa möten och grät. Glädje – och sorgetårar om vartannat. Vid ett tillfälle förstod jag att många av de partners jag mötte aldrig hade fått äga sin upplevelse. Deras upplevelse av födseln hade alltid stått i relation till den födandes. 

Vad skulle hända för de familjer vi möter om fler partners upplevde trygghet under födseln? Hur skulle det bli för den födande och bebisen, den nya familjen? 

”I rummet stod personalen och försökte få min fru att inte krysta. Hon låg i sängen och jag såg hur ont hon hade. Hon lät på ett sätt jag aldrig tidigare hört. Jag såg hur barnmorskan tittade oroligt på barnets hjärtljud som jag förstod sjönk. Ytterligare en barnmorska kom in och en läkare. Alla försökte uppmana till att sluta krysta, att andas. Jag visste att hon behöver trygghet och lugn. Jag lade mig bredvid henne i sängen. Höll om henne och viskade: Älskling du behöver andas, slappna av. Jag är här. Det tog bara en kort stund så förändrades allt i rummet. Min fru kunde ta sig igenom värkarna utan att bebisens hjärtljud försvagades. Jag hade inte vetat att det var viktigt och jag hade nog inte vågat ta den platsen om jag inte hade förstått min roll som partner i förlossningsrummet. Tack för att jag läste din bok.”

Om att föda i trygghet

The positive Birth Calendar 2021

Av Cornelia Wahlberg

Jag har varit intresserad av graviditet och födslar så länge jag kan minnas. Min pappa har en gammal videoinspelning på mig där jag sitter i tårar på ett ladugårgårdsgolv bland korna på min fasters gård. Varför jag gråter? Jo för att jag inte hann ner innan moderkakan städats bort. Jag minns inte varför jag var så fascinerad men det var någonting med moderkakan jag fann nästan trollbindande, alla färger och mönster.

Min mamma har fött fyra barn. Hon har aldrig gett mig uppfattningen att födande är någonting farligt eller läskigt, inte heller romantiserat det.  När jag själv blev vuxen insåg jag hur ovanligt det ändå var, och värdefullt. För mig har hennes inställning varit stärkande och förberedande. Till skillnad från de flesta jag kände, såg jag verkligen fram emot att en dag få föda barn. Känna kraften, jobba tillsammans med kroppen. Någonting jag alltid tagit med mig från henne gällande födande var ”Var inte rädd och kämpa inte emot, slappna av och följ med kroppen”. Jag hade en väldigt avdramatiserad inställning till födande,  tack vare henne. När jag var liten hade vi exemplar av tidningen ”vi föräldrar” där bilder och reportage av mamma som födde min lillebror fanns med. Minns hur även böcker om fostret i magen fanns tillgängligt och hur jag fascinerat kollade på bilderna som liten. Jag minns också hur gärna jag ville vara med på födseln av min yngsta lillasyster som kom när jag var 14 år. Inte ens en timme gammal var hon innan jag hade åkt in för att få hålla i henne. Där och då väcktes min egen barnlängtan på riktigt. Och längtan efter att vara gravid och att föda barn.

Första barnet på BB Sophia år 2015

År 2015 föddes mitt första barn. Vi hade valt BB-sophia och jag minns att det var många som ifrågasatte vårt val att inte föda på ett akutsjukhus, men jag var trygg i det. När jag var i vecka 36 vaknade jag en tidig morgon av sipprande vattenavgång, det följdes ganska snabbt av molande värk och etablerade värkar men jag var ändå inte säker. Vi blev ombedda att komma in på kontroll för att eventuellt läggas in och stoppa värkarbetet OM det nu verkligen var fostervatten, eftersom det var lite prematurt. På vägen in hade jag ordentliga värkar men förstod ändå inte att det var på gång. Läkaren undersökte, jag var beredd på att höra ”falskt alarm, inget vatten” istället hör jag ”jag känner hår, du är 5 cm öppen”. Jag förstod ingenting men min barnmorska tog tag i mig och sa glatt, nu blir det bebis istället.

Vi fick samma rum som vi tidigare varit och tittat på med andra föräldrapar. Det kändes så tryggt och familjärt. På BB Sophia var rummen helt otroliga, sladdar var gömda, belysningen dämpad, ett rep hängde i taket och ett stort badkar i rummet. Jag hade täta intensiva värkar. Instinktivt rörde jag mig runt i rummet och när värken kom ville jag bara hänga. Hängde över min man, över sängen, i repet och över gåbordet. Tung, tung, tung. Jag var helt i min egen bubbla. Barnmorskan visade min man hur man gjorde höftpress och jag minns bara wow, vilken känsla, så det fick han fortsätta med. Under en väldigt intensiv värk gick allt vatten och med det kom ett rejält tryck. Jag kom ner på golvet och barnmorskan och undersköterskan bara följde mig, fram med en madrass och ner med saccosäcken som jag kunde hänga över. Inga frågor eller uppmaningar, de var så närvarande och lugna. Efter fyra timmars intensivt värkarbete på rummet, födde jag min första dotter fyrfota på en madrass på golvet. När huvudet var ute försökte hon redan skrika och det pratades det glatt om bland barnmorskorna efteråt. Jag kände mig otroligt stärkt, trygg, stöttad och sedd genom hela min födsel. Jag var i min bubbla från början till slut och jag minns inte minsta tecken på att personalen på något sätt var stressade.

Jag gick några gånger i en mammagrupp via Bvc, och jag hade även flera vänner och bekanta som hade fött barn ungefär samtidigt. Men inte en enda förlossningsberättelse kunde jag relatera till. Det var känslor av panik, dödsångest, svåra komplikationer, långa utdragna värkarbeten och stressad personal. Kanske framförallt känslor av misslyckande och misstro till den egna kroppen. Det var svårt att dela min egen upplevelse utan att det avfärdades med att jag hade tur och fick en enkel födsel. Jag var samtidigt övertygad om att min upplevelse inte hade blivit som den blev av en slump. Inte heller att det var något jag hade presterat, utan att flera viktiga komponenter spelat en väldigt stor roll. Jag hade förberett mig mentalt på att föda ända sen barnsben. Det var liksom implementerat i min kropp. Jag minns när jag läste boken föda utan rädsla, det var igenkänning och bekräftelse på det jag redan lärt mig. Jag hade en stark tro på att fler skulle kunna få stärkande upplevelser med rätt förutsättningar. Och att vad vi har med oss utifrån kring födande spelar stor roll. Tankens kraft inför och under födandet. Vad det gav mig och vad vi faktiskt kan ge vidare till våra barn, nästkommande generationer. Här började mina tankar på att bli Doula.

Andra barnet

Min andra dotter kom bara 15 månader senare, och förloppet blev nästan identiskt. Jag vaggade runt hemma i min bubbla. Stannade upp och hängde tungt under varje värk. Annars hela tiden i rörelse. Denna gång var det min mamma som fick mig att åka in. Jag ville stanna kvar längre, kände mig lugn och trygg hemma. Men eftersom hennes stress påverkade mig åkte vi in. Mitt andra barn föddes drygt en timme efter, också på en madrass på golvet.

Tredje barnet

När jag 2020 väntar mitt tredje barn står vi i ett helt annat läge. BF under sommaren, mitt i en pandemi, BB Sophia och de andra mindre mottagningarna var stängda sen länge. För första gången kände jag mig inte helt lugn inför att föda barn. Trots två tidigare positiva upplevelser kan man kanske tänka. Men det är ju just det som är grejen med födande.

Det är ingen prestation som man antingen är bra eller dålig på. Det finns inga garantier på så sätt. Jag var medveten om de komponenter som spelat en viktig, positiv roll under tidigare födslar. Mitt eget lugn, tillit och förberedelse, att jag fått plats där jag önskat föda, att personalen varit lugna och närvarande, stödet av min man.  

Nu kände jag även en stor oro att inte hinna in innan det var försent. Kanske inte få plats. Hur skulle jag ha marginal att bli hänvisad när tidigare förlopp hade gått relativt snabbt och jag själv inte förstått när det var dags att åka in? Eller skulle jag åka in för tidigt och riskera ett avbrutet förlopp med interventioner som följd? Jag vägrade låta min tredje födsel hamna i något lotteri. Vid det här laget hade jag även hunnit utbilda mig till doula och min kunskap kring födande hade växt än mer. Mina tankar började gå till en planerad hemfödsel. Hellre en planerad än oplanerad tänkte jag, för hemfödsel blir det säkert oavsett. Eller i bilen. Jag var inte helt säker men redan efter första korta samtalet jag hade med hembarnmorskan Sepideh kände jag att henne ska jag föda med!

I takt med att vi började planera för en hemfödsel så kom tilltron till min kropp och mitt lugn tillbaka. Jag hade tidigare känt oro över att inte själv förstå när det skulle vara dags att åka in förrän det var försent. Men nu kunde jag vila i att jag slipper förflytta mig. Och skulle det ske snabbare än väntat skulle i alla fall Sepideh vara på väg.

Värkarna kom igång natten till den 6 juli, efter att jag hade bett min morgonbön gick jag inte tillbaka till sängen. Jag tände ljus, plockade iordning, gjorde te. Ständiga pauser för att ta emot värkarna. Det var stillsamt och lugnt, sådär som bara småbarnsföräldrar kan relatera till. Alla i hemmet sov. Jag kunde vara helt i min bubbla utan distraktioner. Pilatesbollen var min bästa vän. Den guppade och hängde jag på under värkarna. Var inne i sovrummet ibland och min man strök mig över ryggen under värkarna men jag ville inte att han skulle komma upp än. Efter några timmar blev jag trött och slumrade på soffan medan värkarna fortsatte komma. Blev väckt av min ena dotter som var överlycklig och ropade till sin syster att det var kalas! Vad fint du gjort mamma! Barnen hämtade leksaksfika och vi alla satt och fikade tillsammans medan min man berättade att lillebror skulle komma idag. När min man var nere i porten och lämnade över barnen till sin farfar ringde jag Sepideh. Jag kände mig lite osäker kring var i processen jag kunde tänkas vara då värkarna hade varit regelbundna och intensiva men inte så täta. Vi kom överens om att hon skulle börja göra sig iordning men att vi skulle ringa igen om något intensifierades. Kort därefter gick vattnet och med det kom ett starkt tryck neråt.

Min man ringde tillbaka och jag hörde Sepideh säga att hon skulle skynda sig men att det ju fanns en chans att hon inte skulle hinna. Vi var lugna oavsett, vi visste vad vi skulle göra och kände oss trygga i det. Bredvid badkaret hade vi lagt en madrass och med pannan i madrassen och rumpan upp andades jag igenom de intensiva värkarna tills Sepideh var på plats.

Äntligen kom hon och äntligen kunde jag gå i vattnet. Kort därefter andades och frustade jag ut min son, vårt tredje barn i mitt badkar. Jag tog emot honom upp på mitt bröst och känslan var otrolig. Det blev en alldeles vardaglig och samtidigt alldeles speciell hemfödsel.

Jag fick flera gånger höra hur modig jag var som vågade föda hemma. Det var inte mod för mig, mod kommer från rädsla. Det hade snarare varit modigt av mig att föda på sjukhus utifrån den oron jag kände. Hemma födde jag av trygghet.