Opokua Britton Andra chansen

Andra chansen

The positive Birth Calendar 2021

Av Opokua Britton

På det stora hela så är jag ganska nöjd med hur min första födsel blev. Direkt efter var jag supernöjd, men betyget har tyvärr dragit ner lite med tiden. Mycket har ändrats sen dess, framförallt min kunskap kring hur en födsel kan vara och hur jag själv kan påverka den. År 2017 hade jag varit sjuksköterska i åtta år så att en födsel skulle ske på sjukhus och att det var skönt att vara nära en operationssal kändes självklart. Jag läste väl någon bok, men annars var mantrat “det går som det går”. Såhär i efterhand så kan jag inte säga varför jag valde den strategin. Delvis berodde det nog på att jag ändå hade en tro på att min kropp vet vad den ska göra. Det jag glömde var ju att sjukhuset har sina rutiner och vad min kropp vill och den taken den vill jobba på kanske inte alltid är densamma som vårdens.

År 2019 var jag doula/stödperson på båda mina systrars födslar, samt min bästa kompis. Samma år bestämde jag mig för att utbilda mig till doula. Sen dess har jag gått en kurs i spinning babies, avslappnade gravidmassage och blivit certifierad hypnobirthinginstruktör. Under åren har jag varit med på många olika födslar, med väldigt olika människor, på olika platser och med olika förutsättningar. Jag har lärt mig, om och om igen att ingen födsel är den andra lik. Jag har lärt mig att man helt enkelt inte vet hur det kommer bli. Men framförallt har jag lärt mig att “preparation is key”. Att förbereda sig betyder ju inte att allt måste bli precis som man drömt om och allt annat är lika med misslyckande. Förberedelse för mig är både mentalt och fysiskt. Det är en möjlighet att inte bara ge sig så bra förutsättningar under födseln som möjligt, men också en chans att njuta av graviditeten och tiden efter.

Om allt går vägen så är det dags för mig att föda mitt andra barn i början av nästa år. Precis som förra gången så längtar jag efter födseln och tiden efter. Den här gången vill jag också försöka göra vad jag kan för att få ut så mycket jag kan även av graviditeten. Jag mådde prima sist, men det kändes mest som något jag behövde göra för att komma fram till målet. Nu vill jag verkligen att resan ska vara målet, hur klyschigt det än låter. Och detta ska jag göra genom förberedelse, förberedelse och mer förberedelse.

Jag bestämde mig för att bli hypnobirthinginstruktör efter att ha läst boken Hypnobirthing-Practical ways to make your birth better (Siobhan Miller). I Sverige så kretsar mycket födselförberedelse kring FUR och här öppnades en helt annan värld. En värld för mig. Hypnobirthing är allt annat än en quick fix. Förutsättningen för att det ska funka är att man tränar och förbereder sig. En full kurs enligt Hypnobirthing Institute består av fem möten som vardera är cirka tre timmar långa. Nu tror jag inte att det är ett måste för att en person ska kunna få ut otroligt mycket av metoden, MEN det kommer kräva flera timmars övning och tid. Men tack o lov så består väldigt mycket av träningen på att slappna av och andas.

“Relaxation is a gift you give yourself”

Min egen förberedelse

Så, hur ska jag förbereda mig nu när jag ska ha min, förhoppningsvis, sista födsel (vill ej ha fler barn). Jo jag kommer fokusera på hypnobirthings sex pelare: andning, avslappning, hypnos, visualisering, information och affirmationer.

Andning: Jag har börjat redan nu, men från vecka 20 så kommer jag ta mig tid att träna på minst en andningsövning om dagen, med fokus på uppåtandning och avslappningsandning.

Avslappning: Det är sannerligen en gåva. En gåva många skulle behöva ge sig själva, men också bli bättre på att ta emot när tillfälle ges. Även om det är så lite som att ta fem minuter för lite mindfulness. För mig har appen headspace hjälp väldigt mycket så den kommer jag fortsätta använda i kombination med specifika hypnobirthing övningar.

Hypnos: Det är väl denna del som många tycker känns lite flummig. Men kort kan man säga att det handlar om att ge plats åt det undermedvetna. I hypnobirthing så görs detta med hjälp av just avslappningsövningar. Det är ett bra sätt att bearbeta kända och okända saker som kan sätta käppar i hjulet under en förlossning.

Visualisering: Jag blundar ofta och fantiserar om hur jag får föda hemma med min familj runt mig i en lugn, varm och mörk atmosfär. Det ger mig så mycket glädje. Sen är det desto svårare att komma på något att visualisera under sammandragningarna. Sist tänkte jag att jag dök under en våg. Vi får se vad som dyker upp denna gång. Kanske lyfts jag upp i en ballong och glider ner mjukt och lugnt som en fjäder. Eller så kanske jag gör som min syster, klättrar uppför ett berg och släpper ut ett urvrål vid sammandragningens peak?

Information: Jag vet vad jag kan förvänta mig av en sjukhusfödsel, men nu försöker jag lära mig mer om vad som behövs när man vill föda i hemmet. Känns skönt att ta mer ansvar för hur situationen ska se ut. I alla fall sakerna runt omkring som jag kan påverka. Jag ska dessutom vara med på fler födslar och hålla en hypnobirthingkurs och då lär jag mig alltid otroligt mycket. Amning, det gick utmärkt sist, men det är något jag inte vill lämna åt slumpen. Den kunskapen kommer gynna mig och mina framtida klienter.

Affirmationer: Jag ger alla mina klienter affirmationskort att sätta upp i sina hem. Jag tänker självklart göra detsamma.

Min favorit är “kraften i sammandragningarna är inte starkare än dig, de kommer ifrån dig”. Jag ska också lyssna på ljudfiler med affirmationer. Jag har affirmationer riktade till graviditeten, till födseln och till fjärde trimestern. Affirmationer kan alla skriva. Det är meddelanden till vårt medvetna och vårt undermedvetna. En huvudregel finns och det är att de ska vara skrivna i presens. Ord har en otrolig kraft. Att använda sig av affirmationer och se hur de kan påverka en tydliggör den otroligt starka kopplingen mellan kropp och knopp.

Jag njuter av att vara igång och jag är så glad att bestämt mig för att ta ett så stort ansvar för min födsel. Och vilken ära det är för mig att hjälpa andra att förbereda sig samtidigt som jag är på min egen resa.

föda med stöd doulautbildning

Höstens första doulahelg!

Jag föreläser om Födandets dynamik

Så blev det september. Och därmed höstens första doulahelg på vår doulautbildning ”Föda med stöd”. Det är alltid lite pirrigt att hålla föreläsningar och kurser som man själv har skapat. Att vara sin egen innebär ju att både stå för kursens själva innehåll och ansvara för hela arrangemanget runtomkring. Men det är också precis det som är tjusningen!

Jag kände mig som om jag vore gravid i vecka 45. Men för att både vara och känna sig SÅ gravid måste jag säga att det gick över förväntan bra. Solen sken över oss hela helgen även om vi blev tvungna att dra för gardinerna för att kunna visa våra powerpoints. Brittsommardagar. Kanske det bästa som finns.

Det var (såklart) en alldeles underbar grupp att hålla utbildningen för. Att skapa rum för så många fina och initierade samtal om födande känns väldigt fint och meningsfullt. En sån här lite kortare utbildning handlar så mycket om att initiera en process för vidare inlärning på egen hand. Men den kan betyda väldigt mycket. När jag själv gick en doulautbildning för fyra år sedan så fick jag en rejäl skjuts framåt i min egen process som birth-worker. Jag hittade den pusselbit som jag saknat i mitt arbete med födande: att få bygga relationer med blivande föräldrar. Möjligheten till kontinuitet.

När helgen var över och anspänningen släppte så kom tröttheten som ett litet brev på posten. Mitt extrabatteri är som jag tidigare skrivit urladdat sen några månader tillbaka. Det innebär att min energi tar slut. Och när det väl händer så kan det komma rätt plötsligt. På måndagen efter doulahelgen sov jag hela förmiddagen. Och igår planterade jag de två sista perennerna som jag fick ett infall att köpa i slutet av augusti. Ja, för då köpte jag ett helt flak med perenner men tappade orken mitt i planterandet. Allt grävande blev lite för mycket. Så två stackars kärleksört har fått stå och vänta på sin tur i flera veckor… Jag undrar om de hinner rota sig och överleva vintern. Nu får de iallafall vara med och blomma i rabatten ett tag innan frosten kommer.

Igårkväll efter middagsbestyren tog jag upp boken ”Birthing from Within” av Pam England och Rob Horowitz. Det är en klassiker från 90-talet som jag ”missat” (älskar sånt). Här är några vackra rader ur den boken som jag vill dela med er:

In the moment a Cesarean birth (or any event) happens, no one can know all the forces which converged to create that event.

Labor and birth unfold within a complex, and infinite web,

Spun by the mother,

And by everyone who has ever taught her about mothering, birth, sexuality, pain,

control and surrender.

All the people at her birth helped spin the web with treads from their histories, beliefs, experiences, fears…

and recent birth experiences that they have witnessed,

which empowered

or terrified them.

Rapport från gravidvecka 34

Det är lite svårt för mig att ta in att jag snart kommer vara i gravidvecka 35. För mig är just den veckan en sån där gyllene gräns där graviditeten tippar över åt det mer mogna hållet. Igår ”firade” vi vår 15-åriga bröllopsdag genom att i vanlig ordning nästan glömma bort den. Jag kom ihåg den sent omsider och såg till att göra ett riktigt ömsint inlägg på instagram och facebook. Trots allt så är det ju en dag att minnas!

Vad unga och vackra vi var!

Men så mycket firande blev det inte. Till middag lagade jag isterband med rotmos. Ja, för så ser vår vardag ut. Den är rätt fullspäckad. Det som ändå känns väldigt speciellt är att vi snart ska få vårt sjätte barn. För inte ens jag kunde ana det då när vi gifte oss för vad som känns som många, många år sen.

Att få ett till barn ändrar dynamiken i hela familjen. Det är som att blanda om en kortlek och få ett helt nytt mönster framlagt framför sig. Någon blir storasyster istället för lillasyster, någon kanske hamnar lite i kläm, och vem vet, det äldsta barnet i syskonskaran kanske plötsligt känner ett behov av att frigöra sig från familjen. Alla går in i en ny utvecklingsfas. Så har det varit varenda gång på ett både ljuvligt och ibland smärtsamt sätt. Den jobbigaste utvecklingsfasen för oss alla var när vårt barn som har svåra allergier föddes. Det tog ett tag innan vi förstod oss på hans specifika behov.

Själv känner jag att de små barnen ofta hamnar lite i skuggan av sina stora tonåriga syskon, de som nu är i majoritet här hemma (men frågar du mina tonårsbarn så kanske de säger något annat). Det ska iallafall bli väldigt spännande att se vad som händer nu.

Höstens doulautbildning med knorr

Precis innan Hanna föddes så utbildade jag mig till doula som en slags fortbildning i mitt arbete med födande. Att jag nu – nästan fyra år senare – själv håller i doulautbildningen känns som ett så roligt steg i den här framåtrörelsen som är livet. Jag ser verkligen fram emot att återigen få möta en kull med blivande doulor och få vara en del av processen.

Att jag är så pass gravid som jag är känns som den där extra knorren jag sätter på allt.

För här kommer några ärliga rader om hur jag känner mig just nu:

Stor, otymplig, lite svullen och klumpig. Blir lätt andfådd. Särskilt av att gå i trappor.

Alla praktiska, vardagliga göromål kräver en annan ansträngning av mig. Som att slänga sopor, skjutsa barn, handla, dammsuga, försöka borsta tänderna på små barn som springer iväg eller krånglar sig ur famnen… Då känner jag mig ungefär lika smidig och snabb som en trött sköldpadda på land.

Alltså, hela det här att vara gravid och föda barn är ju på ett sätt så vackert och sublimt. På ett annat plan är det väldigt jordiskt och jobbigt. Det är tungt, krävande och lite svettigt kladdigt.

Längtar nu efter att få vara med om förvandlingen. Längtar efter att den här extra kroppen som jag går runt och bär på ska få bli en egen självständig liten del av familjen. Ja, så värst självständig blir den ju inte. Men han eller hon kan ju få ligga i någon annans famn och sprattla av sig ett litet tag. På sin pappas bröst till exempel.

Sist det begav sig. Lillasyster som snart blir storasyster!

Vårkänslor

Vårkänslor

Visst är det ganska mycket vår i den här bilden?
Foto: Eva Grape Ersson

Alltså, sista helgen i februari och redan så mycket vår i luften! Det var också min och Evas första helg på vår doulautbildning. När vi lanserade utbildningen i somras så anade vi inte att pandemilagen skulle komma att kasta omkull en hel del av planerna. Det har varit lite av en prövning. Särskilt när restriktioner ändras från en vecka till en annan. Då kan även den mest ihärdiga och entusiastiska till slut få gråa hår. Ett tag kändes det som om förberedelserna handlade mer om antalet kvadratmeter i lokalen än vad som är viktigt med stöd runt födande.

Runt jul kom vi iallafall fram till att den största delen av utbildningen behöver bli via zoom. Men är det inte någonting som går förlorat över zoom? Svårt att komma ifrån känslan av att förberedelserna innebär 20 % mer ansträngning alltmedan resultatet riskerar att bli en kvalitétsförsämring med 20 %. Men, det blev faktiskt över all förväntan!

På bilden ovan ser ni kanske hur det riktigt lyser av förväntan och iver i mig, lyckan att äntligen få trycka på startknappen efter månader av förberedelser…

För att skapa något, en bok, en produkt, ett koncept, en utbildning, en hemsida eller en avhandling – allt det innebär ju så mycket mer arbete än vad som faktiskt blir synligt på utsidan. Ibland känns det som om man har stått och skulpterat i ett gigantiskt stort stenblock men allt som omvärlden får syn på är en ynklig liten flisa som ryms i ena handflatan. Jag har därför fått en så otroligt stor respekt för alla som faktiskt gör ovan nämnda saker. Gissa om jag har respekt för de som driver stora välbesökta instagramkonton eller bloggar med mycket bra innehåll, alltså bra content. Jag vet nämligen _precis_ hur mycket jobb som ligger bakom. Det är ett heltidsjobb. Gissa om jag har respekt för de som skriver prosa, alltså skönlitteratur – det är ju som att bygga en katedral helt på egen hand. Och ja, jag har stor respekt för alla de som orkar traggla sig igenom processen med att få sina vetenskapliga artiklar accepterade efter datainsamling, enkätsvar, omskrivningar och refuseringar…

Men det finns en alldeles särskild belöning i andra änden, en slags stolthet över att man ändå vågade ge sig i kast med detta stora.

Behind the scenes i ”zoom-stugan”.

En sak som jag uppskattar med att ha Eva som kollega, förutom att hon är en fantastisk person, är att hon bor så himla mysigt. Ja, jag älskar att få komma ut till höns, vacker trädgård med växthus och gäststuga. Det var i den här gäststugan som vi hängde på zoom hela helgen. Och det var som om det slog om till vår samtidigt som vi satt inne och kurade framför zoom. När vi kom ut så var gräset grönt och solen stack i ögonen.

Nu ska jag smälta den här fantastiska helgen, ta en promenad i solen och känna våren i mig.

Anna Bjuelkefelt, The positive birth calendar

Du födde detta barn

The positive Birth Calendar 2020

Hej alla!

Jag heter Anna Bjelkefelt. Jag arbetar som doula och med mycket annat som har med födande att göra. Min drivkraft att stärka födande har växt och stärkts mycket under de senaste fem åren. Jag har kommit att fokusera på självbestämmanderätt, om jag väljer ett beskrivande, sammanfattande ord. Du som födande har rätt att få information och fatta beslut som passar dig som gravid och födande kvinna och blivande mamma.

Doula

Att stödja en kvinna som föder är en upplevelse på så många plan. Därför kan man säga att doulayrket är delvis självuppfyllande. Som doula är jag inte bara där med mitt lugn, jag försöker också alltid närvara 100% mentalt. Att läsa av kvinnan, förstå var hon befinner sig och behöver är egentligen ingenting man kan lära sig under en utbildning. Du behöver vara där, se det om och om igen för att successivt bygga upp en tillit till att det du ser och läser av stämmer överens med det kvinnan uttrycker kroppsligen och verbalt. Eftersom varje kvinna är unik är varje födsel också det.

Den oändliga nyfikenhet jag känner inför att se en kvinna föda i all sin kraft driver mig att bidra fullt ut varje gång en familj föds.

Anna Bjuelkefelt, The positive birth calendar

Föda

En värk, en våg, en stark kraft. Du klarar det. Din kropp är skapt för att föda just ditt barn. Ibland kan ditt psyke stå i vägen men du hittar tillbaka om du får rätt stöd. Kraften som rusar igenom dig är ditt barn. Kraften som mullrar är styrkan du bär inom dig. Kraften som kommer och går är din livmoder. Den är kroppens starkaste muskel som masserar ditt barn neråt och ut så att du får träffa hen.

Du klarar vad som helst i 60 sekunder. Du måste lita på det. Du kan lita på det. Använd dina medmänniskor, din partner, de som stärker dig att tro på din process. Det är inte ”du och din kropp”, det är du, hela du. Som föder ett barn och som föds till mamma.

Den gyllene timmen

Den här timmen är er. Och alla de kommande timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och åren. Men ta extra vara på den första timmen om det går. Pusta ut, skratta, gråt, vila. Möt ditt barns blick och se vem det är som har kommit till dig. Lukta, känn värmen, kladdet, andetagen. Stryk över ryggen, undersök de små fingrarna, de långa naglarna som nyfödda brukar ha. Låt barnet bekanta sig med livet utanför dig. Hen känner igen din röst och dina hjärtslag. Dina mörknade vårtgårdar kommer att leda ditt barn till sin första måltid. De små fötterna kommer att börja trampa på din mage. Det är för att din livmoder ska dra ihop sig, samtidigt som hen tar sig upp till maten. Tillåt detta att ske, tillåt dig att känna dig fantastisk. Du födde detta barn. Barnet är kommet från dig och du födde det. Du har fötts till mamma och livet kommer aldrig mer bli detsamma.

Må du få föda på dina villkor

The positive Birth calendar 2020

Av Gamze Berglund

Jag minns så väl hur jag förväntansfullt klev in genom porten på Götgatan 11, gick upp de tre trapporna i det anrika trapphuset som ledde fram till kurslokalens ytterdörr. Här skulle snart en process påbörjas som skulle komma att förändra mitt liv. Jag heter Gamze Berglund, jag är doula och jag ska berätta om dagen då jag klev in genom dörren på min doulautbildning och hur det var början på en resa som skulle vända upp och ner på hela mitt sätt att se på födande. Det skulle öppna ögonen för den urkraft vi kvinnor bär inom oss och vad den besitter för förmågor. Och även mitt sätt att se på mig själv.

Den första dagen satt vi alla i en cirkel. Kursdeltagarna presenterade sig och vi hade fått som uppgift att dela med oss av en förlossningsberättelse. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle berätta om min första förlossning, eller om den andra. Det kändes som en omöjlig uppgift att berätta om den ena utan att också komma in på den andra.

“Min första förlossning hände mig” berättade en kursdeltagare. “Under den andra var det jag som styrde” Orden gick rakt in i mig och berörde mig något otroligt, för hon satte ord på det jag ännu inte hade kommit till insikt om. Skillnaden på när något händer en, mot när man har en aktiv roll och är delaktig i det som sker. Jag hade visserigen redan gjort det – tagit kommandot när jag skulle föda mitt andra barn, men då ovetandes om vad det skulle göra med mig. Att det skulle läka mig. För länge förstod jag inte ens att jag hade något inom mig som behövde läka. Att det akuta snittet som hände mig den första gången jag födde barn hade satt spår i så många olika lager av mig. Etsat sig fast i mitt inre trots att jag försökte intala mig själv att jag hade haft tur, att jag och mitt barn hade klarat oss bra. För det kändes inte som jag hade haft tur. Efter min andra förlossning trodde jag att jag hade gått i mål, att jag var klar med min resa. Men det stämde inte, jag skulle snart förstå att den visst bara hade börjat.

Mina förlossningar är sammanfogande med varandra i mitt inre. De skedde med tre års mellanrum, men i mig är de sammanflätade. Varje tanke jag bar med mig in i min andra förlossning vilade på händelser och fragment från den första. Det är så vi fungerar vet jag idag. Att allt hänger ihop. Att födande inte är en enskild händelse som står utanför allt annat vi varit med om i livet. Nej, vi tar med oss vår person, vår historia och hela oss själva in i vårt födanderum. Och det många inte vet är att vi där får tillgång till att skriva ny historia. Ta oss ann vårt förgångna, omforma det och lämna sådant vi vill bli kvitt bakom oss. Att föda barn är att öppna dörren till ett inre rum, som vi bara får tillgång till i de mest intensiva, råa stunderna, när vi ger oss hän den kraft som suddar ut tid och rum och kräver vår allra skarpaste närvaro. Där och då vi får tillgång till att skriva vår historia, så som vi vill ha den. Försonas med det som en gång hände oss.

Andra kursdeltagare berättade att de hade fött barn hemma. Hemma? Kunde man föda barn hemma? Jag hade aldrig hört talas om företeelsen och lyssnade med lika delar förvåning som av skepsis. Vid berättelsens slut tog en olustig känsla plats i mitt inre tillsammans med tanken om att mitt första barn förmodligen hade dött om det vore jag. Mer än så var jag inte förmögen att ta till mig, inte just då. Idag vet jag att en hemförlossning är bland det tryggaste och säkraste en frisk kvinna kan vara med om när hon föder barn. Att hemmets trygga vrå tillsammans med kontinuerligt stöd av två barnmorskor kan tillföra något som den mest avancerade apparaten på förlossningen inte ens i närheten kan åstadkomma.

Dagen gick, kurshelgen tog slut och det är inte en överdrift att påstå att jag kom ut som en annan människa när jag klev ut på Götgatan och porten slog igen bakom mig den söndagseftermiddagen i maj. Insikterna utbildningen gav mig var livsomvälvande. De fick mig att slutgiltigt försonas med mitt förflutna och skapa ett avslut på min egen historia. Äntligen kunde jag lämna alla timmar av grubblande kring varför min första förlossning slutade som den gjorde bakom mig. Varför mitt barn plötsligt började må dåligt. Varför min kropp höll på att skada mitt barn. Alla frågor med vaga halvbesvarade förklaringar jag hade fått till svar när jag försökt förstå vad som hade gått fel.

“Vissa barn klarar förlossningen sämre än andra”, hade barnmorskan sagt. Och kanske var det så. Eller var det kanske snarare så att vissa barn klarar av de interventioner de utsätts för under förlossningen sämre än andra? Att det inte är kvinnors kroppar det är fel på, utan snarare ett system som försöker skynda på, effektivisera och avhumanisera. Jag önskar jag redan då hade förstått att jag aldrig var menad att vara ett kryss i ett partogram, att våra kroppar inte är skapta för att bedömas i centimeter efter öppningsgrad. Att jag inte misslyckades, utan gjorde mitt bästa, men det hände mig. Att min första förlossning hände mig.

Och efter den dagen var jag fast besluten om att arbeta för att saker och ting inte ska hända oss kvinnor när vi föder barn. Att vi inte passivt ska behöva lämna över oss själva i någon annans händer i brist på andra alternativ. I brist på kunskap om vad vi då kan gå miste om. Vad vi ovetandes kanske ger upp och som kan gå förlorat. För att föda barn kan skaka om oss på det mest fantastiska sätt om det får ske under rätt villkor. Stärka vår tilltro till oss själva och till vår förmåga. Få oss att öppna ögonen för hur många av de svar vi söker ofta finns där inom oss. Att de försöker säga oss något och visa oss vägen, om vi bara lyckas lyssna till dem. Om vi bara vågar lita på dem. Men att föda barn kan också skaka om på ett subtilt och nedbrytande sätt. Om delaktigheten uteblir och saker och ting bara händer oss.

Då kan det där som gick förlorat dröja sig kvar som en känsla som inte riktigt vill släppa taget om dig, även om du gång på gång försöker skaka av dig den. Som en röst som kanske försöker säga dig något. Att det som hände dig kanske inte var okej. Men det kan också vara svårt att höra vad den försöker säga. För det där lilla rummet som en gång öppnade sig när vi gav oss hän den kraft som suddade ut tid och rum och krävde vår allra skarpaste närvaro, nu har slutit sig. Och det kan vara svårt att nå ända in utan tillgången på den urkraft som en gång öppnade upp det.

Må du föda på dina villkor.

Med doulabebis
Mor och dotter
Doulautbildning Föda med stöd

Doulautbildning Föda med stöd

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Doulautbildning Föda med stöd

Våren 2021 kommer jag och Eva att hålla vår första doulautbildning: en utbildning som har fått namnet Föda med stöd. Själv valde jag att utbilda mig till doula efter sex yrkesverksamma år som barnmorska. Jag behövde naturligtvis inte utbilda mig till doula, men jag ville. För jag hade på känn att det fanns en kunskap där som jag saknade. Och jag kände rätt – för mig som yrkesverksam blev det otroligt utvecklande att få fördjupade kunskaper om hur man kan jobba med det känslomässiga stödet inför och under en förlossning.

Som doula blir du expert på att följa kvinnors egna processer genom födandet. Ja, du blir proffs på att ledsaga kvinnor och deras partners genom den livsomvälvande händelse som en födsel av ett barn ju faktiskt är. För själva processen att föda ut ett barn är ju så mycket mer än bara de timmar som förlossningen pågår. Att arbeta relationsbaserat på det sättet, som ett stöd för kvinnan i hennes egen resa genom graviditet och förlossning – det kräver en viss mognad inför mänskliga möten.

En doulautbildning är för dig som vill mogna inför den viktiga uppgiften: få en förståelse för hur man kan vara ett bra stöd under förlossningar. Men också för dig som känner att du vill ha fördjupade kunskaper om födandets dynamik – och en vidare förståelse för den känslomässiga process som födandet också är.

De flesta doulor i Sverige arbetar fristående från någon institution och som egenföretagare. Eftersom jag och Eva vet vilken process det också är att bli ”sin egen” på en marknad – ja självklart vill vi dela med oss av allt det som vi har lärt oss under åren. Vi kommer frikostigt och generöst att dela med oss av våra kunskaper.

På vår gemensamma sida profylaxkurser.se kan du läsa mer om doulautbildningens innehåll och hur du anmäler dig.

I ett annat inlägg på samma sida svarar jag på några vanliga frågor om doulans roll: frågor och svar

barnmorska och doula

Vem av oss är viktigast runt den som föder barn?

Vem av oss är viktigast runt den som föder

Ibland hamnar vi som arbetar med födande i diskussioner om vem av oss som egentligen är viktigast runt någon som föder barn. Visst kan det kännas härligt att få beröm för sin insats och känna att man är ALLT det som den födande kvinnan behöver. Men det är också förrädiskt att gå och tro att en födande kvinna inte skulle kunna föda utan just mig (mig kan i det här sammanhanget vara doulan, barnmorskan eller läkaren). För då hamnar man så lätt i tankar om att den födande kvinnan är INGET utan mig.

Vi måste ödmjuka oss och vara försiktiga med att själva påstå att vi – om vi tillåts arbeta efter rimliga förutsättningar – kan vara allt för någon som föder. Nycklarna, de som behövs för att få tillgång till sin egen inneboende kraft, kan variera från person till person. Vi som är med behöver förstå att vår roll inte i första hand är att ta över kvinnans födande utan att stötta och stärka efter vår bästa förmåga. Och att ta emot med vårt skyddsnät om hon faller. Jag citerar barnmorskan och professorn Hannah Dahlen:

”See women as being full of capacity, not full of catastrophe”

Att utgå ifrån ett katastrofscenario och överföra sina egna rädslor inför en potentiellt annalkande katastrof är inte hjälpsamt i ett förlossningsrum. Tvärtom behöver vår tilltro till den födandes egna krafter genomsyra allt vi gör i ett förlossningsrum – först då kan den som föder helt och fullt få tillgång till sina egna födande krafter. Att hela tiden gå och tro katastrof kan alltså bli självuppfyllande.

Vi som arbetar med födande behöver lyfta blicken

Att företrädare för de olika yrkesförbunden behöver tillvarata sina medlemmars intressen i första hand har jag full förståelse för. Och vår barnmorskeprofession är en nyckelgrupp för allt birthwork. Alltså: utan en stark och självständig barnmorskekår kommer vi inte särskilt långt, om det är en differentierad och kvinnocentrerad förlossningsvård vi vill åt. Midwifery måste vara barnmorskekårens huvudfokus – att barnmorskor skolas in i att följa kvinnors egna processer genom födandet snarare än att enbart skolas in i en sjukhusprocess; en som de flesta kvinnor och barnmorskor ska in i.

Men om man zoomar ut och tittar på hur trygghet och stöd fungerar under en förlossning. Går det att få för mycket trygghet och stöd? Och om barnmorskan tillåts vara närvarande i ett förlossningrum – behövs verkligen doulan då?

Det är intressanta frågor som inte har helt givna svar. I Sverige idag har doulor kommit att spela en stor roll i att kunna erbjuda kvinnor kontinuitet eftersom vi har så få vårdmodeller som bygger på att en och samma barnmorska (eller ett och samma team) följer kvinnan genom graviditet och förlossning. Continuity of care eller vård enligt caseloadmodellen erbjuds oftast inte inom konventionell vård för födande. Men även om alla födande i Sverige fick tillgång till relationsbaserad vård så är det inte säkert att doulan blir överflödig.

Doulans och barnmorskans roll

Jag ställde frågan om de olika rollerna runt den födande kvinnan på mitt instagramkonto och fick några träffande beskrivningar. Såhär skriver en trebarnsamma som fick föda ostört först med tredje barnet:

”Doulan är den som kan representera den födande i förlossningsrummet som den hon just då inte kan vara själv, en person med hjärna och artighet som måste ta beslut. Doulan blir den födandes medvetande så att hon som föder kan ägna sig åt att bara vara kropp. Jag upplevde min doula som en grindvakt till sjukhuset, hon skyddade mig så att sjukhuset inte kunde komma igenom min födslobarrär och ta sig in i mitt födande. Hon skyddade mig. Utan henne hade det inte gått att föda ostört från sjukhuset. Jag kunde föda och så skötte hon det andra som en som föder faktiskt inte kan ägna sig åt.”

Och såhär beskriver en annan kvinna som har fött två barn:

Nej, helt olika! Födde första med två barnmorskor jag kände; bra men hade behövt ännu mer närhet. Andra barnet min mamma som doula plus känd barnmorska; bättre men vill ha mer beröring plus någon som bara är där, tar kort i bakgrunden. Planerar för min mamma, doula, vän plus barnmorska nu. (Plus vettig partner alla gånger då.) För mig är alla viktiga; olika funktioner. Men faktiskt har nog barnmorskan varit väldigt oviktig, skönt att hon finns, fantastiskt med någon en känner, men hade helst fött utan. Men då kickar hjärnan in om att studier på säkra hemfödslar är med barnmorskor. Men har när jag sover drömt om att ”råka” föda själv sedan jag var tonåring.

Cirklarna runt dig som föder

Cirklarna runt dig som föder
Går det att plocka bort cirkel 1 och 2?

Det finns forskning som visar att ett trygghetsskapande stöd från en person som inte är knuten till institutionen i första hand – utan till kvinnan i första hand – verkar spela stor roll för hela förlossningen. För att lättare få en bild av det hela kan man prata om den inre cirkeln runt någon som föder barn. Tänk dig att kvinnan som föder befinner sig längst in, är själva kärnan, och att den närmaste cirkeln är kärlekspartnern. Det är den innersta och oftast den viktigaste cirkeln. Ingen annan har samma personkännedom och kan ge samma ovillkorade kärlek som partnern kan. Ingen annan kan ligga sked med den födande på precis samma sätt som en kärlekspartner kan. Strax utanför den kommer doulan som har hunnit bygga en relation med paret under graviditeten. Ingen kan finkalibrera det professionella stödet så som den som har hunnit bygga en relation med paret redan innan födseln. Den tredje cirkeln är barnmorskan som kommer in och knyter an först när paret kommer till förlossningsavdelningen. Ingen annan kan skapa trygghet på samma sätt som ett barnmorska kan i ett födelserum. I den tredje cirkeln finns också undersköterskan och barnmorskestudenten (eller läkarkandidaten). Den fjärde cirkeln är läkaren som kommer in och hälsar på paret när barnmorskan behöver konsultera läkaren om något som rör förlossningen. Ingen kan ersätta läkarens kompetens när en födsel blir komplicerad. Alla cirklar är viktiga.

Ibland tror vi att det går att plocka bort cirkel 1 och 2 från bilden ovan och bara behålla den tredje och fjärde. Men så enkelt är det inte. Det beror på att födsloprocessen är kvinnans angelägenhet i första hand och sjukhusets angelägenhet i andra hand.

En planerad hemfödsel med barnmorskor

En planerad hemförlossning med barnmorskor

Det här är mitt sätt att synliggöra vad en planerad hemförlossning med barnmorskor innebär. Oftast har den som föder sin partner med, kanske en doula, och två trygga barnmorskor. Den medicinska säkerheten vid en hemförlossning är avhängig dessa fyra principer:

  • Selektion av gravida ( friska gravida med förväntat normala födslar)
  • Kompetens hos den som assisterar vid förlossningen, tex minst en erfaren barnmorska
  • Avståndet till sjukhus
  • Organiserat samarbete mellan hem och sjukhus

Märk väl att den fjärde cirkeln med den högsta medicinska kompetensen måste finnas där – ja det är en förutsättning för en trygg hemförlossning. Medicinska bedömningar görs av barnmorskan under förlossningens gång och det måste även finnas en chans att byta vårdnivå om behov uppstår.

En ”oassisterad” hemförlossning

I praktiken är de ”oassisterade” hemfödslarna i ett höginkomstland som Sverige sällan helt oassisterade. Men det finns ingen på plats som kan ta ett formellt medicinsk ansvar. Däremot finns ofta både en partner och en stödperson som paret har hunnit bygga en relation med på plats. De två inre cirklarna finns alltså oftast på plats – och om något händer så finns oftast en förlossningsklinik att ta sig till inte alltför långt bort. Därav de streckade linjerna på de två yttre cirklarna.

Att lägga tyngdpunkten för mycket på cirkel 3 och 4 kan alltså bli lika fel som att lägga all tyngdpunkt på cirkel 1 och 2. Därav min önskan om att vi som jobbar med födande ödmjukar oss och inte tror att vi själva kan vara ALLT för den födande. Vi måste se att de olika personerna runt den födande – och de olika yrkeskategorierna som arbetar med födande – inte i första hand konkurrerar med varann utan kompletterar varann.

”Don’t try to be the captain of someone else’s boat. Learn to be a lighthouse, and the boats will find their way.”

HannaH DaHLen

Referenser:

Hodnett, E. D., Gates, S., Hofmeyr, G.J. & Sakala, C. (2012). Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews. do: 10. 1002/14651858.CD003766.pub.4

SBU kommentarer (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: 

sbu-kommentar/kontinuerligt-stod-till-kvinnor-under-forlossning

Svenska barnmorskeförbundet Policydokument Hemförlossning

Barnmorskor som vill bli doulor

Barnmorskor som vill bli doulor istället

Barnmorskor som vill bli doulor
Foto: Lovisa Engblom

”När jag hade arbetat som barnmorska inom förlossningsvården i sex år valde jag att utbilda mig till doula. Idén kom till mig efter att jag fått närvara som stödperson åt en vän på hennes förlossning.”

Det är ett citat från min bok Föda barn med stöd som snart släpps. Jag försöker koncentrera mig på att korrläsa manuset en sista vända, men det är svårt nu när debatten om förlossningsvården har blossat upp (de av mina barn som fortfarande har sommarlov hjälper för all del också till med distraktionen). Just idag går det att läsa en mycket bra debattartikel i Aftonbladet av Eva Nordlund som är ordförande för svenska barnmorskeförbundet: Barnmorskorna är trötta på att ignoreras

”Basvård är att ha en barnmorska vid sin sida under förlossningen och att få tillräcklig support efter barnet födelse men i stället lämnas kvinnor ensamma när personalen inte räcker till.”

Vi barnmorskor är trötta på ignoransen både kring kvinnors behov men också att svensk förlossningsvård är likriktad och inte utgår från födandet som något normalt för de flesta.

Förlossningsvården som den ser ut idag tvingar barnmorskor till att i stor utsträckning lämna födande kvinnor ensamma på förlossnings eller BB-salen med uppmaningen att ”ringa på klockan” medan de springer vidare för att göra nästa punktinsats. Födande eller mammor med sina nyfödda fogar sig och vågar inte kräva sin rätt till stöd. Barnmorskor tvingas gå emot sin etiska kompass dagligen.

Barnmorskor hör av sig till mig för att de nu vill bli doulor!

Jag blir kontaktad av flera barnmorskor som inte står ut i förlossningsvården som den ser ut idag men som inte vill slösa bort all sin kompetens – de vill fortsätta stötta kvinnor och deras partners genom sina födslar. De är ju proffs på det! Därför frågar de mig hur man gör för att bli doula istället. Jag förstår alldeles för väl. Samtidigt hugger det i hjärtat varje gång jag får en sådan ”förfrågan” eftersom det känns så oändligt sorgligt och bortslösat med barnmorskor som har tagit CSN- lån och tragglat sig igenom 4,5 års högskolestudier och förvärvat en unik kompetens som barnmorskor. Bara för att komma fram till att deras situation är helt ohållbar. För att orka fortsätta utöva sitt yrke på ett värdigt sätt – eller bara för att de helt enkelt få stanna kvar i förlossningsrummet – så måste de komma in bakvägen som doulor.

Hos mig trillade poletten ner när jag förstod hur mycket trygghet det skapar i ett förlossningsrum med en stödperson som tillåts vara ovillkorat närvarande. Att den bottenplattan av trygghet kan bära en hel förlossning. Sorgen när jag insåg hur sällan det är barnmorskor som får bidra med just den tryggheten.

När jag själv valde att utbilda mig till doula var det för att jag förstått och även ville fördjupa mina kunskaper om den känslomässiga och emotionella delen av födandet. Jag ville ta steget ut och bli en Birthworker, alltså någon som på allvar respekterar den känslomässiga process som födandet också är. Vad det faktiskt innebär för en människa att föda barn, som förstår sig på the mind/body connection och som tillåter sig själv att se födandet inte enbart från ett strikt medicinskt perspektiv utan även från ett socialt, kulturellt och existensiellt håll. Jag ville arbeta kvinnocentrerat och relationsbaserat. Framförallt ville jag i högre utsträckning bidra till att behålla kvinnors förlossningsförlopp intakta istället för att behöva vara en obstetrisk assistent som ständigt manövreras in i trånga hörn: ”Fix this!”

Mina erfarenheter som både barnmorska och doula

Jag har lärt mig otroligt mycket under de här åren. Mina mesta insikter har jag fått i förlossningsrummen, men också genom att som tillägg förkovra mig i den litteratur som finns på området. Här kommer en lista på de böcker som jag anser att alla som vill bli Birthworkers bör läsa:

  • Ina Mays Guide to childbirth av Ina May Gaskin
  • Gentle birth, gentle mothering av Sarah J. Buckley
  • Give birth like a feminist av Milli Hill
  • Trygg förlossning av Susanna Heli och Liisa Svensson
  • Min kommande bok Föda barn med stöd

Samtidigt vill jag påminna om att det är något annat att arbeta som doula jämfört med hur det är att arbeta som legitimerad barnmorska. Om du vill arbeta professionellt som doula måste du starta eget företag och om du även är barnmorska måste du definiera var och hur/om vård bedrivs. Som vårdgivare behöver du vara registrerad hos IVO. Och som företagare behöver du skaffa dig ett marknadstänk vare sig du vill eller inte. Givetvis går det att ha en liten biverksamhet som puttrar på i maklig takt. Men det går inte att ragga egna doulaklienter på jobbet inom mödravården.

Därför önskar jag mer än något annat att barnmorskor ska få möjlighet att utveckla alla sina skills som just barnmorskor. Vi måste börja med att erkänna det känslomässiga och relationsbaserade arbetet som en stor och viktig del av barnmorskans profession. Vi måste erkänna midwifery och vad det innebär att arbeta kvinnocentrerat. Detta eftersom barnmorskor behövs som just barnmorskor.

Doulautbildning Föda med stöd

Vill du bli doula? Välkommen till vår doulautbildning!

Inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Doulakollega Eva Grape Ersson
Kom och bli vår kollega!

För två år sen fann vi varann och nu har vi hållit profylaxkurser ihop i ett år. Förra året vid ungefär den här tiden på året lanserade vi vår gemensamma hemsida och outade att vi skulle börja hålla profylaxkurser ihop. Nu är vi redo att ta nästa steg. Idag är dagen som jag och Eva lanserar vår egen doulautbildning! Den har fått det passande namnet Föda med stöd.

För mig känns det här jättestort och viktigt. Jag vet att doulor gör ett helt ovärderligt jobb med att erbjuda födande och deras partners kontinuitet och stöd under den stora och avgörande händelsen i livet som födseln av ett barn ju är. Den här doulautbildningen vänder sig till alla som vill lära sig mer om hur man kan ge ett professionellt stöd till födande – ett stöd som kan komma att bli helt avgörande under förlossningen. Själv valde jag ju att ”fortbilda” mig till doula efter flera år som barnmorska i förlossningsvården just eftersom jag ville ha fördjupade kunskaper om hur man kan jobba med den emotionellt stödjande biten under en förlossning. Jag anade inte hur avgörande det skulle bli för mitt fortsatta arbete med födande.

En nyckel för att förstå sig på det viktiga arbete som doulor gör är att inse att kropp och känslor hänger ihop under en förlossning. Mycket av det viktiga arbete som doulor gör är helt enkelt ett känslomässigt arbete. Den relation som doulan hinner bygga med de blivande föräldrarna bidrar till ökad trygghet för alla i förlossningsrummet. Idag är det framförallt doulor, hembarnmorskor och barnmorskor inom vårdformen ”Min barnmorska” som arbetar relationsbaserat med födande i Sverige. Att bygga relationer med blivande föräldrar är nämligen en grundbult i doulans arbete.

Eftersom doulor inte tar något medicinskt ansvar under en förlossning så behövs ingen längre vårdutbildning för att kunna arbeta som doula. Däremot behövs det ofta vid sidan av kunskaperna om själva födandet även vissa kunskaper om vilka möjligheter man har som företagare på en marknad. De allra flesta doulor är ju egenföretagare och det är väldigt väsenskilt från hur man arbetar när man är anställd av till exempel regionen. Om du vill komma direkt till information och anmälan till doulautbildningen så klickar du här: profylaxkurser.se

Tryggheten är nyckeln! Doulautbildning Föda med stöd i Uppsala

Vår doulautbildning är planerad till vårterminen 2021 och kommer att hållas i form av två kurshelger centralt i Uppsala – en helg i januari och en i februari. Vi kommer att hålla till i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler som ligger inom gångavstånd från Uppsala centralstation (utmärkt pendlingsläge för dig som bor en bit bort!).

Doulautbildning Föda med stöd

Jag och Eva har kommit att bli en sammansvetsad duo. Vi har båda lång och gedigen erfarenhet av att arbeta med födande och har fördjupade kunskaper om hur man kan arbeta kvinnocentrerat och relationsbaserat inom just detta område. Vi har även flera års erfarenhet av att vara egenföretagare båda två. Allt detta vill vi generöst dela med oss av till dig som har lust att bli vår kollega! Kanske drömmer du om att bli läkare eller barnmorska? Då kan det passa utmärkt att först bli doula med möjlighet till en inkomst och meningsfull bisyssla under studietiden.

Själv ska jag ägna en stor del av sommaren åt att redigera den bok som kommer bli en del av kurslitteraturen på utbildningen: Föda barn med stöd. Det känns så himla roligt! Om du tycker att allt det här verkar spännande, gå till min och Evas gemensamma hemsida profylaxkurser.se och läs mer. Så kanske vi ses? Jag ser iallafall väldigt mycket fram emot att för få vara med och utbilda en ny kull med doulor.

Doulautbildning i Uppsala vt 2021
Foto: Lovisa Engblom