Stöd och kärlek i Covid-19tider

Stöd och pepp (kärlek) till dig som ska föda barn i Covid-19 tider!

Stöd och kärlek i Covid-19tider

När krisen kommer förändras tillvaron för oss alla. Planer omkullkastas och plötsligt sätts vår psykiska och fysiska uthållighet på prov. Rädslan över att kanske bli en av dem som får betala ett högt personligt pris i Covid-19 tider kan bli mycket ångestfylld. Att vara gravid är redan från början ett tillstånd som helt naturligt och i ”sig själv” innebär en både fysisk såväl som känslomässig ansträngning. Det är helt naturligt att känna en viss oro eller till och med rädsla inför både graviditet och förlossning (en dos adekvat rädsla kan ju göra oss mer alerta i vissa situationer). Men ofta är oron blandad med stora doser av nyfikenhet, spänning, tillförsikt och glädje. På så sätt späs den ut och blir balanserad. Det är när den egna rädslan eller oron tränger ut allt det andra och blir oproportionerligt stor som den faktiskt har möjlighet att skada oss.

Att vara gravid såhär i pandemitider innebär således en extra utmaning, framförallt på ett känslomässigt plan. Jag tror att det finns mycket att vinna på att försöka bena ut vad det är som oroar – och sedan försöka ta kontroll över sådant som går att kontrollera. Den positiva kontrollen kommer sig av att släppa sådant som är bortom den egna kontrollen och koncentrera sig på allt det som faktiskt går att påverka.

Men man behöver inte vara stoisk och sammanbiten hela tiden för det. Det är helt okej att sörja omkullkastade planer. Sörj. Gråt om du behöver! Sen, minns detta: Kvinnor har fött barn i alla tider. Ja, det är en klyscha, men klyschor är ju oftast sanna. Vi skulle inte vara här på jorden – så många människor som vi är idag – om det inte var för att kvinnor har kunnat föda barn. I krig. Under svältperioder. Faktiskt under de mest vidriga omständigheter man kan tänka sig. Vi har våra fina sjukhus nu för att skydda när något avviker under födandet och det ska vi vara så himla tacksamma över. Men i kvinnokroppen finns också resurser som vi ibland glömmer bort.

Om vi ska försöka se något försiktigt positivt med den här krisen så är det att många nu har fått en ökad medvetenhet om vikten av trygghet och stöd under förlossningar! Par som kanske inte alls funderade särskilt mycket på det där med att bli ett sammansvetsat team inför förlossningen – plötsligt blir det akut viktigt. Och de som la all sin trygghet och tillit i någon annans händer börjar nu se sig om i sitt eget hus och fundera över hur de själva kan förbereda sig på bästa sätt. Det är faktiskt bra.

Tryggheten är en nyckel till födandet även i pandemitider

För tryggheten är en nyckel till att födandet ska kunna bli den stora och fina upplevelse som du förtjänar, så även i pandemitider. Att känna sig trygg under födandet hjälper själva födandet framåt eftersom hormonet oxytocin frisätts i högre grad då. Oxytocin är både vårt lugn och ro hormon och vårt förlossningshormon. Det frisätts av närhet, beröring, massage: när vi älskar när vi ammar och när vi föder barn. Det är därför det är så viktigt att fundera över vad som gör just dig trygg. Och den andra sidan av myntet – vad är det som skrämmer dig? Var bor rädslan?

Många förlossningsavdelningar har såhär i Covidtider skärpt sina rutiner när det gäller antalet stödpersoner som får vara med under förlossnings och BB-tiden. Det innebär oftast att endast en frisk person får vara med under förlossningen på vissa ställen (och denna person får på de flesta ställen inte lämna rummet alls). På många BB-avdelningar kan tyvärr inte partnern längre vara med. Allt detta handlar om att minimera antalet personer som kommer i kontakt med varandra inne på sjukhuset. Vid minsta symtom på förkylning eller hosta så får partnern inte längre vara med på förlossningen. Riktlinjer skiljer sig något åt mellan regionerna så därför är nummer ett att ta reda på fakta – vad gäller där just du ska föda?

I kriser lär vi oss att tänka nytt och många friska gravida börjar nu se sig om efter alternativ. Måste man verkligen åka in till sjukhuset för att föda? Kan en planerad hemförlossning vara ett alternativ? Efterfrågan på att föda hemma har ökat. Tyvärr har vi ytterst få etablerade vårdformer för hemfödslar i vårt land och nästan alla får bekosta hemförlossningen helt på egen hand. Det blir alltså i nuläget lite av ett lotteri att få tag på dels hembarnmorskor som kan bistå och sedan lyckas betala dem vad det kostar. Jag tycker det är olyckligt att vi har en sådan påver situation för alternativet planerad hemförlossning i vårt land. Men om du är en av dem som idag ser dig om efter alternativ till sjukhuset – hör dig för med din barnmorska eller ännu hellre med de medicinskt ansvariga cheferna på ”din” förlossningsavdelning. Lyft frågan! Om ingen lyfter frågan kommer inget att hända.

Föda hemma, planerad hemfödsel
Foto: Lovisa Engblom

Sen, när du har landat i vart just du ska föda och vilka rutiner som gäller så kan du börja planera för själva förlossningen.

Förbered er inför födandet tillsammans i Covidtider

Att teama ihop sig och förbereda sig tillsammans inför födandet är alltid bra. Idag är det kanske ännu viktigare att verkligen fundera över vilka verktyg och strategier man själv kan använda sig av under födandet. Många barnmorskemottagningar har ställt in sina förlossningsförberedande kurser för att minska sociala kontakter och smittspridning. Och flera företag som erbjuder profylaxkurser har nu ställt in sina fysiska kurser (det finns undantag!). Men eftersom kriser lär oss alla att tänka nytt så har många snabbt skapat egna onlinelösningar. Ja nu finns det både föräldrautbildningar på youtube, profylaxkurser online och livestreamade förberedande kurser. Många som arbetar med förlossningsförberedande kurser vill ju nu verkligen hjälpa, stötta, guida och ingjuta mod och kunskap hos dig som ska föda. Jag blir faktiskt lite rörd av allt engagemang och all kreativitet som nu bubblar på nätet och sociala medier. Så många som vill dig så väl!

Så mitt tips är att botanisera i de erbjudanden som finns därute. Om inte en gratis föräldrautbildning eller en profylaxkurs online känns rätt så kanske det finns en bok som landar rätt hos dig. På min och Evas gemensamma hemsida tipsar jag i ett inlägg om mina bästa gravidböcker– väl värt att läsa nu.

Föda med stöd i Covidtider

När du föder barn behöver du en ring av stöd runt dig. Någon eller några stödpersoner som ger dig ett ovillkorat stöd och som inte viker en tum från din sida. Jag brukar uttrycka mig såhär:

”Du är födandets hus! Ja du förtjänar att få känna dig som en drottning när du föder barn. För att du ska våga stanna kvar i ”ditt” hus behöver du oftast en cirkel av kärleksfullt stöd runt dig. Du bestämmer hur långt ifrån dig eller hur nära du vill ha din ring av stöd. Någon kanske masserar dina fötter? Någon kanske stryker längsmed dina höfter? Någon som bär på väskor? Och någon som lyssnar på barnets hjärtljud. Bra, då är allt i sin ordning.”

Just den där cirkeln av stöd kan komma att se annorlunda ut nu i Covidtider. Men annorlunda behöver inte vara dåligt – det kan bli jättebra ändå. Det viktiga nu är att du ser till att ha lite olika lösningar på lut, tänk ut några möjliga scenarion. Gör en plan 1, plan 2 och plan 3 – eller plan A plan B och plan C. När jag skulle föda vårt femte barn åkte min man iväg på en konferens i Kalifornien veckan innan det beräknade datumet. Det var ett gemensamt beslut som slutade med att han landade på Arlanda samma morgon samma dag som hon föddes. Det blev en fantastiskt fin födsel, precis så som jag hade önskat. Jag kände mig trygg hela veckan då han var i Kalifornien just eftersom vi hade säkrat en plan 1, en plan 2 och en plan 3! Vi hade tagit hela vår stora familj i anspråk och involverat våra föräldrar, (mormor, morfar, farmor, farfar) våra syskon och mina vänner. Vi hade två barnmorskor på doulajour. Så mitt budskap är – våga involvera fler än din partner i planeringen. Våga gå igenom olika möjliga scenarion med dem och kom ihåg att det är roligt att få göra en insats när något viktigt händer. Det kommer bli ett minne för livet för alla som är med.

Närheten från din partner eller stödperson kan komma att bli på ett annat sätt såhär i Covidtider. Kom ihåg att de allra flesta kommer att få föda med sin partner även i Covidtider men OM din partner blir sjuk är det bra att planera för vem som kan vara stand-in för din partner på förlossningen. Det är helt nödvändigt att den personen också involveras i hur du vill ha stödet under förlossningen. En förlossning kan bli lång och de strategier och verktyg för att hantera värkarna som du och din partner kanske övat på måste din stand-in också ges tillfälle att öva på. Jätteviktigt: om din partner inte kan vara med I. R. L på förlossningen så kan hen vara med på videolänk. Alltså, vad vi kommer bli proffs på livestreaming, zoom och alternativa digitala lösningar nu. Närhet behöver inte vara fysisk närhet. Närhet kan vara ord, småprat, skratt, tystnad och gråt på Facetime. Tänk, det kan bli en närvaro ni aldrig tidigare har upplevt som par. Din partner kommer alltså med största sannolikhet att kunna vara närvarande under hela förlossningen – på ett eller annat sätt.

Om du är en dem som har bokat en doula – avboka inte uppdraget! Om din partner är frisk så kan ju doulan vara med på videolänk istället. Det kan vara värdefullt att ha en erfaren doula att bolla saker med under hela förlossningen. Doulan kan ju i nuläget också ses som en professionell stand-in för din partner om hen blir sjuk. Förutom det så kan doulan vara den som guidar och stöttar er båda under latensfasen i hemmet, så att ni kanske kan dra ut lite på den tiden som ni stannar hemma. Helt enkelt för att ni då har så mycket trygghet och stöd runt er.

Ta vara på latensfasen i hemmet och se till att ha formulerat ett förlossningsbrev

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den viktiga latensfasen som du kan du läsa här: Latensfas – om första fasen av förlossningen

Under latensfasen läggs grunden för hela resten av förlossningen och den är på inget sätt oviktig eller inte på riktigt. I Covidtider kan ni försöka fokusera ännu lite mer på latensfasen i hemmet. Ring in till förlossningen om du undrar något eller är orolig. Du kan då också berätta för barnmorskorna på förlossningen att ni planerar att stanna hemma så länge allt känns bra.

Skriv ett förlossningsbrev
Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Även om du kanske inte hade tänkt författa ett förlossningsbrev så är mitt tips att du gör det nu. Att skriva ett förlossningsbrev fyller flera funktioner. Dels talar du om för dig själv att du och dina önskningar är viktiga. Du talar samtidigt om för din omgivning att du och dina önskningar är viktiga. Underskatta inte betydelsen av det! Ett förlossningsbrev är konkret och svårt att negligera, det finns ju där, nedskrivet på papper. Det är kanske det närmaste ett medgivande eller informerat samtycke som man kan komma idag inom förlossningsvården. När jag arbetar som barnmorska på en förlossningsavdelning blir jag alltid jätteglad när jag får ett förlossningsbrev i handen. Dels blir jag glad över att du som ska föda har tagit dig tid att fundera över vad du vill, samtidigt får jag ju också en blixtsnabb orientering över vem du är och vad du önskar av mig. Det är bara bra.

Bygg en bubbla eller en ”oxytocinkoja” runt er veckorna innan förlossningen

Den sista tiden innan ditt beräknade datum kan det vara klokt om du och din partner (om det finns möjlighet) minimerar era sociala kontakter rejält, det vill säga att ni oavsett symtom på sjukdom går in i en frivillig karantän. För att helt enkelt minimera risken att du eller din partner insjuknar i Covid-19 lagom till förlossningen. Då gör ni ju allt ni kan! Mer kan ni inte göra.

Även innan Coronaviruset drabbade vårt samhälle så vet jag att många gravida har ett behov av att stänga dörren mot yttervärlden litegrann den sista tiden. Det kan som höggravid vara extra jobbigt att ta del av alla hemska och otäcka nyheter som media hela tiden översköljer oss med. En del upptäcker att det där känslomässiga filtret liksom försvinner – att allting bara går rakt in. När jag väntade vårt tredje barn blev klimatförändringar plötsligt ett samtalsämne. Jag fick stark klimatångest och undrade varför jag skulle föda ett barn som var dömt att leva i ett klimatkaos. En planet som höll på att gå under, för mig blev den ångesten svår att hantera. När jag är höggravid har jag också svårt att ta in nyheter om barn som far riktigt illa, ja de gör fysiskt ont i mig.

Mitt tips till dig såhär i Covid19tider är därför att fundera över om du måste ta del av alla uppdateringar om virusets utbredning eller om du i själva verket mår bättre av att ta några ”lediga” timmar varje dag. Varför inte pröva att ta några lediga dagar från all information? Du kan ju utvärdera sedan om det får dig att må bättre. För vi lever i ett annat informationssamhälle idag än till exempel på 50-talet. Många i mina föräldrars generation minns influensan ”Asiaten” men de var helt befriade från den massiva informationsstorm som vi lever i varje dag idag, varje timme.

Om det är någon gång i livet som det är helt tillåtet att du skärmar av och ”bara” rår om just ditt hus så är det när du är höggravid och ska föda barn. Att just du får känna dig trygg – det är faktiskt viktigare än något annat. Det kommer födas många barn också under den här speciella Covid-19 tiden i våra liv. Jag är övertygad om att det med rätt förberedelser och lite tänk utanför boxen kommer kunna bli många fina och positiva upplevelser. Jag vill också att du som snart ska föda barn ska veta om att din födsel och dina önskningar inför din födsel är precis lika viktiga nu som de var innan.

Din förlossning är viktig
Din födsel är viktig!

webbkurs aktiv förlossning

Oxytocinboost i Västerås

Oxytocinboost I Västerås

Såhär i Coronatider är ingenting sig längre likt. Jag återkommer ständigt till känslan av att ha klivit in i en parallell verklighet som påminner om en mardröm. Tills det sjunker in i mig att nu är det här faktiskt vår verklighet ett tag framöver. Evighetsscrollandet, infodemin på facebook och twitter, hätsk debatt, experter hit och dit, medmänniskor som dör, en vård på marginalen som snart måste koka soppa till alla på en liten spik. Jag känner mig plötsligt helt lost. Jag som hade planerat min vår och som med tillförsikt och ett lugn i kroppen såg fram emot allt roligt jag – vi – skulle göra. Istället har jag precis som ni fått tänka om och göra helt nytt.

Jag har varit hemma med barn i en vecka. Alla som har varit föräldralediga och vabbat i omgångar vet hur det är när de där mammakrafterna tar slut. Tvära kast mellan full rulle och energin som rinner ur en som gammalt ljummet badvatten (då när ingen gillar maten man gör, när nöjdheten inte infinner sig, när ilskan rinner till efter att man just snubblat över någons gamla frukosttallrik som ligger gömd i källaren). Jag har behövt planera om och stuva i min kalender. Jag har precis som ni behövt reflektera och fundera över sådant som ”flatten the curve”, ”social distans”, ”lockdown” och ”containment”.

Jag har också under veckan som gått haft kontakt med många gravida som befinner sig i nytt landskap och där planerna inför förlossningen omkullkastas helt. Föräldragrupper som ställs in och anhöriga som inte längre är så självklart välkomna överallt. Förkylda partners som portas från förlossningar och doulor som inte längre är välkomna. Allt det som jag brinner för – stöd, närvaro, förberedelser, trygghet, lugn och ro inför födandet – ja det river och sliter i mitt barnmorske – och doulahjärta att ta del av all den otrygghet och ovisshet som gravida nu tvingas bära på.

Jag vill därför rikta en uppmaning till alla gravida såhär i Coronatider – ta din omgivning i anspråk!

På mitt instagramkonto @fodamedstod uppmanade jag alla som har bokat doula att sörja en stund men att ändå behålla uppdraget! För trots allt så finns det ganska mycket man kan göra bara man tänker lite utanför boxen. Om du har bokat en doula och fått höra att hen inte längre är välkommen på förlossningen – mitt förslag är att du kontaktar din doula och diskuterar om doulan kan anpassa uppdraget och ge extra:

  • förlossningsförberedelse
  • stöd under latensfas
  • finnas med på videolänk när du är på sjukhus
  • finnas där som ”stand-in” om din partner blir sjuk
  • finnas där efter födseln

Men man kan trygga födandet även utan en doula. Du som snart ska föda – ta din omgivning i anspråk! Involvera en vän eller varför inte en mamma, pappa eller svärmor. Fråga om de kan finnas där som en back-up om din partner blir sjuk, kanske skjutsa er in till förlossningen eller göra något annat som just du vet att du/ni kommer behöva.

Jag och Eva behövde fundera på hur vi skulle göra med vår profylaxkurs Föda utan rädsla och workshopen Aktiv förlossning som var planerat till helgen. Skulle vi ställa in allt? Nej. Vi planerade för att det skulle bli av. Men utan handskakningar och genom att sprida ut alla i rummet med 1-2 meters avstånd mellan. Självklart noggrann handhygien och en uppmaning att stanna hemma vid minsta symtom. Yogalistic studio i Västerås är en så stor och rymlig lokal så det där med ge varandra space fungerar verkligen i den lokalen.

Profylaxkurs Yogalistic studio i Västerås
Yogalistic studio

Vad glad jag är att dagen blev av! (Och vad jag hoppas att alla våra ”säkerhetsåtgärder” räckte hela vägen). Vi höll först profylaxkursen Föda utan rädsla och sedan workshopen Aktiv förlossning. Flera av deltagarna berättade att deras föräldragrupper nu blivit inställda och det VAR mycket oro och ovisshet som kom upp. Men det var också en dag fylld med så mycket glädje. Ja det kändes som en riktigt välbehövlig oxytocinboost för oss allihop.

Jag hoppas och tror att vi kommer kunna fortsätta hålla de här kurserna våren ut enligt plan, online-lösningar i all ära men det är ju nåt visst med att få träffas in real life – det går inte riktigt att komma ifrån.

In real life
Doula under förlossningen

World doula week! Får det vara en doula under förlossningen?

Doula under förlossningen
Fint att doulor uppmärksammas!

Jag hade ingen aning om att det fanns en world doula week och att det var just den här veckan den inföll! Men väl inne på Facebook så blev jag varse. Det är högst rimligt att uppmärksamma doulor och det arbete de gör för världen. Jag är ju också doula, som ni vet. Och under mina år som både barnmorska och doula så vet jag att det kan vara ganska utmanade att ge ett ovillkorat stöd till födande kvinnor. Det innebär att finnas tillgänglig, det vill säga ha jour och arbeta långa pass. Min respekt för det jobb doulor gör har bara växt sedan jag själv kastade mig ut i den här världen.

Men jag har också upptäckt vad man faktiskt får tillbaka och hur oemotståndligt roligt det är! För att inte tala om hur meningsfullt det känns att stötta kvinnor på deras egna villkor i en så sårbar och utsatt stund. Jag känner mig rik som får vara med om det. Igen och igen.

Vårblommor

Förresten, de senaste dagarna har jag börjat må bättre i halsen efter operationen – äntligen! Men jag lider just nu av en slags postoperativ depression. Det har varit så kämpiga två veckor och när det värsta svepte förbi kom ett vemod över mig istället. Samtidigt som våren började visa sig på allvar i trädgården. Men förhoppningsvis har det svept förbi lagom tills tulpanerna visar sig.

Happy world doula week!

Doula

På lunch med förlossningspedagogen

Karin Johansson och Märta Engblom
Med Karin (förlossningspedagogen) Johansson

I fredags tog jag tåget till Sollentuna C för att träffa Karin! För nästan precis två år sedan satte jag mig på samma tåg och klev av på samma ställe. Då ville jag höra allt om Karins erfarenheter av att vara egenföretagare men framförallt om hennes erfarenheter av doulande. Själv hade jag precis kommit på idén att jag kunde starta eget och var så otroligt nybörjarentusiastisk. Karin var lite mer luttrad minns jag. Men vi hade ett jättefint samtal och det sporrade mig att ta steget ut i något nytt och okänt.

Nu när vi träffas är vi lite mer i synk vad gäller just doulandet. Och själv har jag hunnit ta några sjumilakliv in i ett spännande entreprenörsskap. Men den här gången vill jag fördjupa samtalet om stöd vid födande, doulabranschen i stort och om midwifery. Karin är precis rätt person att göra det med.

Det blev ett långt och fint samtal. Vi konstaterade att doulabranschen är en rätt så prematur bransch, men att den växer så det knakar i fogarna.  Och midwifery, det är en kunskap och framförallt ett förhållningssätt som födande kvinnor efterfrågar, men där tillgången på inget sätt möter efterfrågan i Sverige. Just här har doulor som grupp ryckt fram fort. Samtidigt är midwifery en kunskap som liksom inte värdesätts alls. Det är ett rätt stort problem.

Var gör man plats för födandet i vårt samhälle? Ett födande som kanske är mer beroende av stöd, trygghet, närvaro, lugn och ro än något annat. Doulaskapet handlar mycket om att ingå en allians med den födande kvinnan/paret. Att vara ett stöd med och för kvinnan. Samtidigt har förfrågningarna om att bli ett doulaplåster i en krisig förlossningsvård ökat. Och det är en mindre rolig utveckling.

Vi har till exempel båda erfarenheter av att doula omföderskor med traumatiska första födslar bakom sig, gravida som kan vara rädda att inte få den hjälp de har rätt till. Som doula får man en unik inblick och erfarenhet av förlossningsvården, från ett helt annat perspektiv än det gängse. De erfarenheterna anser jag att vi måste lära oss att värdesätta på ett helt annat sätt.

Doula
Karin!

Karin är doula och utbildad förlossningspedagog. Du hittar henne på forlossningspedagogen.se

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Om doulajour och beredskap

Doula, hembarnmorska eller barnmorska? Om att gå på jour

Om doulajour och beredskap
Hur löser ni jouren?

Jag har skrivit om jour eller beredskap förut men det förtjänar att dryftas några gånger. Så jag gör det igen. Just jouren är en stor bit av jobbet när man arbetar som doula, hembarnmorska eller med caseload som barnmorska (dvs när man är med som barnmorska hela vägen och födseln äger rum på sjukhus). En födsel kan äga rum inom ett visst tidsspann – ja från och med vecka 37 + 0 till och med vecka 42 + 0 räknas det som om barnet är fullgånget. Om barnet föds innan denna tidsperiod räknas graviditeten som underburen och barnet föds då ”prematurt”, alltså för tidigt. Om barnet stannar kvar längre än 42 veckor pratar man om överburenhet och den gravida erbjuds en eller fler överburenhetskontroller och även igångsättning av förlossningen. Men normalspannet är 5 veckor långt. Det innebär att doulor eller hembarnmorskor behöver ordna med beredskap under just denna tidsperiod.

Hur lång är en doulajour?

Doulor brukar i sina kontrakt erbjuda en jour eller beredskap under en tidsperiod på fyra veckor. För att det ska vara rimligt, görbart och helt enkelt inte bli för dyrt så behöver man sätta en gräns någonstans på mellan 3 eller 4 veckor. De allra flesta bebisar föds inte innan utan efter det beräknade datumet. Så om man ska justera jouren åt något håll är det bättre att lägga till veckor efter det beräknade datumet. Hembarnmorskor har inte lyxen att välja utan måste vara jour under hela perioden som barnet räknas som fullgånget och ”får” födas hemma. Det blir fem hela veckor. I Sverige jobbar de flesta hembarnmorskor i par och då är det två barnmorskor som behöver vara jour under en period på fem veckor.

Jouren avgör ofta priset

Det är jouren som kostar. För med en inställelsetid på två timmar under en månads tid så måste jag som doula eller barnmorska tacka nej till allt annat jobb som inte går att gå ifrån med kort varsel. Ja, min tid kostar pengar! Så enkelt är det. De flesta doulor och barnmorskor är jour för flera födslar samtidigt. Två till tre födslar i månaden brukar vara logistiskt fullt görbart. Om man är jour för fler födslar än så ökar givetvis risken för att de ska krocka med varann, eller att doulan behöver gå direkt från en födsel till en annan. Jag anser att det är riskabelt att vara jour för fler än två till tre födslar i månaden. Risken för att kvalitén eller kontinuiteten blir lidande är uppenbar.

Men att vara jour för fler än ett par samtidigt, eller för all del ha en annan parallell inkomst, är nödvändigt – om det ska gå runt ekonomiskt. Ytterst få hembarnmorskor och doulor i Sverige kan försörja sig enbart på doulandet eller hembarnmorskeriet. Det är egentligen synd, för jag tror att det vore bra både för branschen, erfarenheten och kunskapen – om fler kunde ägna sig åt just detta på heltid. Men då behöver priset gå upp ordentligt. Frågan är vem som skulle vara beredd att betala för det.

Förlossningen är kulmen efter lång tid av beredskap

Kortfattat så kan man säga att timmarna på förlossningen är kulmen efter en lång period av beredskap. Själva födseln kan man likna vid rosen på tårtan, men det blir liksom ingen maffig tårta med enbart en ros. Knäckfrågan för de flesta doulor, hembarnmorskor och barnmorskor hela vägen är iallafall hur man löser jouren. Ja, du som är barnmorska, hembarnmorska eller doula själv – hur löser du jouren?

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Doulagruppen

Doulor som jobbar!

Första frosten

Frostnypna vinteräpplen i trädgården!

Ja precis som jag skrev i mitt förra inlägg så blev november en lite överlastad månad. Jag (eller vi!) försökte helt enkelt trycka in för mycket på för kort tid! Under de jourfria perioderna försöker jag  bocka av de mer fasta punkterna på schemat, de som inte låter rucka på sig så lätt – eftersom jag vill ha dem avklarade när jag går in i en jourperiod igen. Men då är det lätt hänt att det blir alldeles för många programpunkter under de jourfria veckorna istället! Den här helgen har därför varit helt nödvändig. Jag har sovit hyfsat gott två nätter i rad och hunnit adventspyssla sådär lagom mycket. Det hänger  iallafall en adventsstjärna i köket och väntar. Och det står en amaryllis i fönstret i vardagsrummet (som jag fick av mamma till Hannas ettårsdag). Frosten har kommit  på allvar nu och våra Ingrid Marie-äpplen – de som hänger kvar på grenarna – har blivit alldeles ljuvligt frostnypna.

Under veckan som har gått har jag hunnit reflektera över det här med entreprenörskap och företagande ett varv till. Varför det fortfarande på många sätt anses skamligt när kvinnor tar betalt för det jobb de gör för andra kvinnor (och deras partners)? Kvinnor som bloggar om amning till exempel. Eller doulor som ger stöd i samband med födslar.

En sak vet jag och det är att om doulor inte tar betalt för det jobb de gör så kommer det inte bli så många doulor till födande kvinnor. För tyvärr går det inte att bygga ett företag eller en business på en olönsam affärsidé. Det vore till exempel direkt oansvarigt av mig som mamma till  fem barn att försöka bygga en verksamhet som inte har någon chans att  få ekonomisk bäring.  Jag behöver  själv inte tjäna mer än vad en barnmorska som jobbar heltid gör.

Vet ni vad min jobbdröm är? Det är att kunna jobba heltid med det jag älskar – utan att bränna ut mig samtidigt. Det tycker jag inte är att begära  för mycket.

Det behövs också fler innovativa lösningar och mer kreativitet inom det här området – inte mindre. Därför blir jag så GLAD när jag träffar andra som jobbar med födande och som utifrån sin   kunskap och idé om vad födande kvinnor behöver för stöd också  har lyckats skapa sig en lönsam verksamhet av det! Hatten av! Doulagruppen i Stockholm är ett av flera bra exempel.

Doulagruppen

Dolores och Anna!

Jag träffade just Dolores och Anna från doulagruppen i veckan och det slog mig – vilket viktigt arbete de gör! Både det direkta arbetet de gör hands on för födande kvinnor. Men också, vilka inspirerande förebilder de är för andra som också jobbar med födande! Eller som kanske vill börja! Jag är grymt imponerad av dem.
(Snart ska jag skriva ihop mitt första nyhetsbrev. Så om du vill vara först på bollen och veta allt som händer här, kanske lite innan det faktiskt händer – join the club!)
stöd under graviditet och förlossning

Guide: hur blir man doula?

Guide: Vad gör en doula och hur blir man doula?

Inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Guide: hur blir man doula?

Vad gör en doula?

Att föda med en doula är ett fenomen som växer i Sverige. När jag födde mitt första barn i början på 00-talet var det ännu inte ett begrepp för mig eller mina vänner, men idag känner de flesta någon som har fött med en doula vid sin sida. Det har blivit populärt – både att ha en doula med sig under den egna förlossningen men även intresset för att bli doula växer. Själva ordet doula kommer från grekiskan och betyder ursprungligen det föga smickrande ordet ”slavinna”. Men i Sverige idag syftar ordet doula på en hjälpkvinna som ger omvårdnad i samband med förlossningar.

En doula är helt enkelt benämningen på någon som har erfarenhet av att vara med på födslar och som följer kvinnan och hennes partner genom  graviditet och förlossning.

  • Doulor jobbar med caseload.
  • Case = förlossningar.

Vem som helst som är med och stöttar på förlossningar kan kalla sig doula. Man behöver inte ha fött barn innan och det behövs ingen formell utbildning för att få kalla sig doula – det är nämligen ingen skyddad yrkestitel. Därmed skiljer yrkeskategorin doulor sig från de andra yrkeskategorier som jobbar med förlossningar; det vill säga undersköterskor, barnmorskor och läkare. Doulan tar heller inget medicinskt ansvar utan fokuserar hela sin uppmärksamhet på det kontinuerliga, omvårdande och känslomässiga stödet i samband med graviditet och förlossning.

Ett tips om du vill bli doula – erbjud ditt stöd till en nära vän som väntar barn! Genuin nyfikenhet, en tillit till kvinnors förmåga att föda barn och viljan att stötta blivande föräldrar genom förlossningar är en mycket god start på ett doulaskap. Så gott som alla sjukhus i Sverige välkomnar en extra person vid sidan av partnern på förlossningsavdelningen.

De flesta som arbetar som doulor i Sverige idag har dock blivit certifierade genom en kortare doulautbildning.

Ladda hem checklista för doulor

ODIS – organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige

ODIS är en ideell förening  som startade år 1999. Tanken var att skapa ett nätverk, utbyta erfarenheter och kunskap samt etablera praxis för doulor i Sverige. ODIS har tagit fram sin egen certifiering av doulor och idag finns det några ODIS- godkända doulautbildningar runtom i landet. Gemensamt för dem är att de alla har en ODIS-godkänd kursplan. De flesta doulautbildningar är  fyra dagar lång och hålls i form av två helgkurser där teori varvas med praktiska övningar. På kursen hinner man med att ge en kortare teoretisk bakgrund till den normala födselns fysiologi samt lära ut tekniker för hur man på bästa sätt kan stötta födande. Smärthantering, andning och avslappning är viktiga moment. Men doulautbildningens kanske viktigaste funktion är att initiera en läroprocess och ta vara på den gruppdynamik som uppstår – och de diskussioner om födande som tar vid. Det är till exempel vanligt att tankar på en egen förlossning kommer upp och får nytt ljus på sig. Saker dryftas i gruppen och ett återkommande tema är vikten att som doula tillämpa ett kvinnocentrerat förhållningssätt.

Doulaförbundet är en ny organisation för doulor i Sverige!

Såhär presenterar sig Doulaförbundet på sin hemsida:

”Doulaförbundet – en plattform för doulor runt om i landet

Vi välkomnar dig till Doulaförbundet, en plattform som verkar för doulor.

Doulayrket är ett snabbt växande yrke, fler och fler utbildas och efterfrågan på doulor ökar hela tiden. Ju fler doulor vi blir och ju fler som anlitar doulor, desto viktigare blir det att vi tydliggör vad vi kan, vilka vi är och hur vi arbetar. Doulaförbundet vill verka för ökad kommunikation doulor emellan och gentemot andra yrkesgrupper som arbetar med födande.”

Doulaförbundet utför till skillnad från ODIS inga certifieringar eller kunskapsvalideringar. Deras etiska kod skiljer sig något åt från ODIS eftersom de även har med denna punkt:

  • Doulor respekterar alla klienters val av födelseplats. Däremot så närvarar inte doulor vid planerade oassisterade hemfödslar i sin roll som doula.

Föda med stöd doulautbildning

Föda med stöd doulautbildning

Läs mer om min och Evas doulautbildning här!

Doulaeffekten – den effekt som kommer av ha en närvarande doula med sig på förlossningen

Föda med doula

Kan doulor ha en positiv effekt på förlossningar? Ja, forskning visar att kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård av annan person än den vanliga vårdpersonalen (till exempel partner, mor, doula eller vän) under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har kortare förlossningar, behöver mindre smärtlindring och får bättre förlossningsupplevelser än andra. Det visar på betydelsen av ett trygghetsskapande och ovillkorat stöd till kvinnor som föder!

Ett kvinnocentrerat förhållningssätt innebär att utgå från den unika individ som ska föda och även utforma vården därefter. Många doulor ser sig som de födande kvinnornas advokater och är med på förlossningar för att hjälpa till att skydda kvinnors upplevelser. Medan barnmorskor, undersköterskor och läkare framförallt arbetar med födande på sjukhus och förutom att fokusera på den födande kvinnan även behöver förhålla sig till avdelningsrutiner, avdelningskultur, praxis, pm – samt fortlöpande göra medicinska riskbedömningar som kan komma att påverka vårdens innehåll så är doulan helt independent och en från sjukhuset fristående person. Men det finns även doulor som arbetar inom ramen för landstingsavtal och alltså finansieras av skattemedel. Det pågår diskussioner om det kan vara av värde att fler doulor anställs för att arbeta direkt under landstinget – det skulle isåfall innebära att doulan blir ytterligare en landstingsanställd personalkategori på sjukhus. Högst troligt skulle landstinget och de berörda klinikerna då även vilja vara med och utforma samt kvalitetssäkra doulans utbildning och certifiering.

Kan MAN leva på att vara doula?

För att du ska kunna försörja dig på att vara doula behöver du

  • Starta eget företag
  • Marknadsföra dig så att gravida vet om att du finns.
  • Nätverka med andra doulor! Detta eftersom du måste kunna åta dig flera uppdrag samtidigt och ha en back-up om förlossningar krockar, eller för att helt enkelt kunna bli avlöst under långdragna födslar.

De flesta doulor tar till en början ett paketpris på mellan 6000 – 8000 kronor. Då ingår oftast tre- fyra veckors stand by, alltså jour, närvaro under hela förlossningen och några träffar innan och efter födseln. Ett doulapaket eller doulauppdrag kan se olika ut och även utformas individuellt efter förfrågan. För att kunna leva på ett doulaskap är det ofta nödvändigt att så småningom höja priset. Erfarna doulor sätter därför ett pris på mellan 10 000- 15 000 kronor för ett uppdrag. Doulor arbetar på provision och behöver lägga undan pengar för semester och annan ledighet. Nästan ingen doula i Sverige försörjer sig enbart på att vara med på förlossningar utan kombinerar doulauppdrag med andra tjänster för gravida; till exempel gravidyoga, profylaxkurser eller andra kringtjänster (till exempel workshops eller uthyrning av förlossningspool). De flesta kombinerar sitt doulaskap med att arbeta deltid på annat håll.

Erfarna doulor och hembarnmorskor

Erfarna doulor har ofta tillägnat sig en enorm kunskap om födandets dynamik och kan mycket om kvinnors kroppar och förlossningar,  men har kanske framförallt blivit proffs på den känslomässiga och emotionella delen av graviditet och förlossning.  Eftersom arbetet inte är knutet till något sjukhus får doulor med tiden en väldig bredd – det ingår liksom i jobbet att uppleva barnmorskors olika arbetssätt och arbetskulturer på avdelningar. Erfarna doulor har ofta fått vara med på många både fysiologiska och komplicerade födslar – även hemfödslar och vattenfödslar.

Doulor och hembarnmorskor har sitt arbetssätt gemensamt, det vill säga de arbetar enligt caseloadmodellen. Case= förlossningar. Det kvinnocentrerade förhållningssättet samt att arbeta fristående från sjukhus är andra gemensamma nämnare.

Vad är Doula och Kulturtolk?

Doula och kulturtolk är ett koncept som tar fasta på doulans roll som trygghetsskapande stöd vid förlossningar. Men kulturtolkar ger stöd till icke svensktalande under graviditet och förlossning – på det språk som den födande kvinnan talar.

Hur ser framtiden och arbetsmarknaden för doulor ut?

Framtiden för doulor ser ljus ut. Till viss del beror det nog på att förlossningsvården i Sverige är så pressad med en närmast kronisk brist på förlossningsplatser och svårigheter att rekrytera personal.  Att ha en doula med sig har blivit lite av en försäkring mot att råka vara den födande som  drabbas illa av slumpen. Ingen vill vara den som får lida för att det till och från uppstår luckor i bemanningen inom förlossningsvården. Det tycker jag dock är en tråkig utveckling. Doulor ska inte behöva vara plåster i en drabbad förlossningsvård utan kan få verka som ett välbehövligt komplement till konventionell förlossningsvård, helt enkelt bistå de blivande föräldrar som själva önskar ha en stödperson – en doula – med på sin förlossning.

Ladda hem min och Evas checklista för doulor!

Partnern och förlossningen

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoachwww.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder

Doula

Doulor i Mälardalen

Lisel och jag träffades på doulautbildningen och har hållit kontakten sedan dess. Idag kom hon och sonen Dante på besök! Så trevligt. Vår trädgård visade sig från sin bästa sida och Dante åt förtjust av de halvt mogna röda vinbären.

Mums med röda vinbär!

Lisel bytte bana mitt i livet, efter doulautbildningen i höstas började hon läsa till sjuksköterska med siktet inställt på att bli barnmorska. Nu är en hel termin på sjuksköterskeprogrammet redan klar och doulauppdragen har avlöst varandra under hela våren. Jag vet inte om jag har mött en så driven och driftig doula förut – Lisel är helt enkelt ett proffs på att få  saker gjorda! Och sakerna blir proffsigt gjorda. Jag är glad över att få lära känna en så fin doulakollega som bor här i Mälardalen. Snart är vi barnmorskekollegor också.

Att utbilda sig till doula är för många en gamechanger. Just eftersom det är det relationella som är grejen i doulaskapet. Att bygga en relation. Kontinuitet. Egentligen går det på tvärs mot hur merparten av den konventionella vården (särskilt förlossningsvården) är uppbyggd. Det är också en fantatsisk ingång för den som vill lära sig mer om födande. Att helt enkelt få följa med par som ska föda. Själv tycker jag det är intressant att få följa med i processen lite vid sidan av, men också  själv vara en del av ett växande fenomen.

Vi pratade om doulaskapet, barnmorskors arbetsvillkor och en hel massa annat. Jouren är det jobbiga med att vara doula, det var vi båda överens om. Just det oförutsägbara skapar ibland problem. Men vill man så går det! Och det vill man. Till efterrätt blev det grädde med bär och melonklyftor i trädgården. Tack för att ni kom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag födde honom

 

Av Elin Cullhed

Jag vill verkligen att det ska bli annorlunda den här gången.

Mina döttrar kom båda till världen genom igångsättningar, så smärtsamma att jag första gången skrek ”det här är mardrömsförlossningen från helvetet!” högt så att både undersköterskan, barnmorskan, barnmorskestudenten och narkosläkaren skulle höra, och andra gången så att jag stundtals kände mig som en misshandlad häst på speed.

Jag hade gått både fjorton och arton dagar över tiden; men några värkar syntes aldrig till.

Det kanske var fel på mig? Varför fick alla egna värkar utom jag?

Första gången pillade de in allt möjligt i min kropp, utan att jag riktigt visste vad de gjorde. Gel, tampong, ballong, dropp, bricanyl, epidural, ännu mer dropp. När min dotter väl kom kunde jag inte ta in vem hon var. Utmattad och bedövad väste jag: ”Den skriker inte.” Sen rullade de ut mig i en rullstol nånstans, och hon låg fallen från himlen på mitt bröst. Jag var urblåst, kärleken fick komma senare.

Andra gången sattes jag igång med en ny metod, Cytotec. Det var bättre eftersom metoden var effektivare och jag fick känna mig mer fri, men hästkrafterna i de värkarna var inte att leka med. Jag var förbannad hela den förlossningen, ville bara fly från den bedövande smärtan: Jävla idiot, tänkte jag om varje rörelse min man gjorde i rummet, hur i helvete kunde du lura in mig i det här? Jag hatar dig!

I eftersvallen av de känslorna kommer så två barn till världen. Och jag repar mig snabbt, jag är ung och stark, men efter speciellt Cytotec-förlossningen har jag en alldeles för hög stressnivå kvar i kroppen, som sabbar mitt mående. Nånstans är jag fortfarande den misshandlade hästen på speed. Som ska mäkta med uppgiften att ta hand om två små barn.

Jag fick en axelskada efter min andra dotter, kronisk smärta i vänster arm och axel, till följd av stress och förslitning (jag hade ingen sele, bar runt henne för mycket, var alldeles för ofta ensam med barnen).

Så jag trodde att jag inte kunde få egna värkar. Jag trodde att förlossningar måste gå till så, att man kommer in till sjukhuset och blir istoppad någonting och sen hamnar i en helt okontrollerbar storm, ett kaos som personalen inbillar sig att de kan kontrollera från sin monitor.

Att man ska bli mamma med känslan av att ha varit ett offer för omständigheterna, offer för sin egen kropp.

Det tar några år innan jag vågar mig på en trea.

Under tiden läser jag Karl Ove Knausgård men slänger boken ifrån mig och avfärdar hela hans projekt när jag i del två av ”Min Kamp” läser skildringen av deras första förlossning. Under den skriker Linda nämligen inte ”Dra åt helvete” till sin man, nej, hon skriker strax innan krystfasen: ”JAG ÄLSKAR DIG KARL OVE!”

Detta var så fruktansvärt provocerande för mig. Så romantiskt, så idealiserande, så upphöjande av kvinnan som nån sorts naturvarelse, nej, så funkar det ju inte i vårt samhälle nu, man föder inte lycklig.

Men med trean, då. Nyfikenheten sprängde i mig i takt med att han växte. Skulle det inte gå, ändå? Att komma runt sjukhusförlossningen? Att få det att kännas som om jag födde hemma, som om jag bar med mig min kropp dit, och min kropp var mitt hem. Skulle jag inte kunna uppleva det ändå, tro?

Skulle det inte gå att få bära dit en kropp som respekterades för vad den var i färd med att göra, föda ett barn.

Inte bli förlöst, utan föda.

Jag har tur som i julklapp får boken ”Ina May’s Guide to Childbirth” av min syster, som är barnmorska. Då har jag tre månader kvar. Och hittills har min graviditet varit sopig, kantad av en två månader lång luftvägsinfektion, både influensa och magsjuka. Jag är redan arg – tre månader innan födandet ska börja.

Men så öppnar jag den där boken, till slut. Den liknar inte nån av de förlossningsböcker jag hittills läst. Första halvan av boken utgörs av kvinnors positiva förlossningsupplevelser, där de själva berättar. De flesta föder hemma eller på ett Birth Center i USA, och de har alla gemensamt att de litar till sin kropp, lyssnar in den och är övertygade om att det går att föda ett barn. Nummer två är att de har stöd. De har barnmorskor som är närvarande vid hela förlossningen. Några har dessutom doulor, som kan stötta med massage och fysisk närvaro. Och de har partners som de inte vill kasta ut genom fönstret. Av nån anledning får de stanna kvar.

Jag bli så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.

Så det krävs nåt nu. Ina May Gaskin skriver i boken att allt har betydelse när man föder: vilka som finns i rummet, hur kvinnan och partnern mår, om den födande är avslappnad eller om det finns nåt som oroar och spänner. Jag fastnar framför allt för vad språket har för betydelse, när kroppen ska öppna sig för att föda. Det är omöjligt, menar Gaskin, att säga ”Nej” och samtidigt få en ringmuskulatur att slappna av och vidga sig. Men om man säger ”Ja”, så går det.

Det låter helt löjligt enkelt. Jag funderar på det en stund. Att säga Ja? Jag har ju alltid, i hela mitt liv, sagt nej till saker. Varit negativ. Varit kritisk. Misstänksam. Yes, och där har vi det: varit rädd. Jag har varit rädd för att släppa taget och säga ja. Det är ett mönster som går igen i det mesta. Rädslan. Jag har fött rädd. Kanske är det därför min kropp aldrig producerade några egna värkar. Passiv, rädd. Rädd för min egen inneboende kraft, rädd för att betrakta min kropp som kapabel? Men nu har jag tre månader på mig att vända mitt nej.

Jag börjar meditera på kvällarna, först ensam, sen gör jag det med min man. Jag sitter i hans knä på kvällarna och han har händerna på magen. Bara släpper taget och sjunker in i honom. Försöker tänka att vi är fina, att det är nåt fint som ska hända oss. Vi bokar in en förlossningsförberedande kurs, hon kommer hem till oss och efteråt känns det som om vårt hem är inbäddat i oxytocin. Andas ljudlöst, säger hon. Vad är det viktigaste för dig när du föder? frågar hon. Att det får vara vackert. Att vi är ett team, att jag inte blir arg på min man. Att jag får föda av egen kraft.

Foto: Lovisa Engblom

Jag inser vikten av stöd och frågar min bästa vän som också är barnmorska om hon vill vara doula på min förlossning. Hon kommer hit och vi lajvar värkar och massage, jag står på kuddar på knä mot sängen, vi skrattar åt att jag vill dansa och mua som en ko när jag föder. Ja! säger min vän. Klart vi ska skratta och ha kul!

Jag berättar på jobbet att jag vill kunna skratta när jag föder.

”Ja, lycka till”, fnissar min kollega och himlar med ögonen. Nej, jag vet, avfärdar jag min egen dumma tanke. Men man kan ju alltid vilja.

”Birth is sexual”, har jag också läst i boken. Jag tänker en del på det. På hur intimt det är, att vi har älskat och sen vill jag liksom älska ut barnet. Om det går.

Det hinner gå precis två veckor över tiden. Jag ska snart sättas igång. Så får jag akupunktur på morgonen, och några värkar kommer. Vid 15.30 sticker min man ut och springer. Tre värkar på tio minuter. ”Jag har fått lite värkar nu”, säger jag. ”Okej, vi ses om en halvtimme”, svarar han bara. Han har aldrig sett mig få några egna värkar förut, så varför skulle jag få det nu?

När han är tillbaka är värkarna i full gång och jag måste ner i badet. Morfar kommer och hämtar barnen och jag försöker slappna av men jag kommer in lite fel i det, är lite för stressad. Blir för första och sista gången under den här förlossningen arg på min man, han är svettig efter springturen och äter banan: ”Get a grip!” säger jag. ”Ät inte banan!”, eftersom det stinker i hela badrummet.

Min kompis kommer. Jag slappnar av. Efter någon timme i badet med varmt vatten på ländryggen, ljudlös andning och värkpauser som jag njuter av, måste jag byta aktivitet. Jag mår illa och spyr en kaskad i handfatet. Vid det laget har min syster kommit, som är barnmorska. Hon registrerar förloppet lite i bakgrunden och förstår att det är förlossning på gång. Jag känner mig trygg. Vi fortsätter ta värkar inne i sovrummet på en madrass, jag hänger mot sängkanten. Sen är jag öppen cirka fem centimeter och min syster påminner om att det kan vara en idé att ringa in till sjukhuset. Hon skjutsar oss. Hela tiden är jag fokuserad, värkarna är starka och täta men helt okej, de är mina, de kommer inte från en tablett eller en apparat. De är min egen kropps. De är där för att mjuka upp så att färden för mitt barn ut i världen går bra. Det finns inget farligt med dem. Jag märker hur jag älskar värkarna. Jag har ju inte fått några förut. Nu är de här. Jag välkomnar dem. Jag säger faktiskt ”Ja” till dem, och det går. Inne på förlossningsrummet öppnar jag munnen och säger det rakt ut: ”Jaaaaaaaaaa”, under värkarna. Vi är som i en liten bubbla. Barnmorskorna rår inte på oss. Jag har min bästa vän och hennes mjuka, fina beröring mot axlarna, jag har min man som masserar ländryggen perfekt. Ingenting förstörs när vi kommer in på sjukhuset, jag låter ingen träda in i och förstöra min bubbla. Men så fort min vän slutar massera för att dricka lite saft, så tappar jag fattningen. ”Gör nåt!” ropar jag. Och så fort hon är där igen kan jag vara i min värkkokong.

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt därnere, vackert och intensivt.

Jag vet att det är förlossningskris i Sverige men barnmorskan lyckas vara inne på vårt rum exakt hela tiden. Det hon gör är att sticka in en digital CTG-avlyssnare som hon stundtals fäster på min mage. Hon har stängt av ljuden, vi slipper lyssna på hans hjärta och vara i yttervärlden, nu när vi bara vill vara i det inre. Jag behöver inte kontrollera någonting, de visar oss inte heller kurvorna där mina stödpersoner kan se registreringen av värkarbetet. Det är min man som ber dem ta bort dem. ”Vi vill märka på henne när värkarna kommer, inte på nån apparat”, säger han. Och han gör mig så varm, stolt.

Jag byter positioner, tar värkar liggande med benet i en klyka, stående i gåstolen, sittandes på knä i sängen mot ett varmvattensköljt plastdrag. Alla initiativ tar jag själv. Jag går och kissar med hjälp av min vän och tar några värkar på toaletten. Allt är lugnt, i fönstren står våra elvärmeljus och lyser, min man frågar om jag ska sätta på vår meditationsmusik. Nej, säger jag. Det ska få vara stilla.

Vattnet har inte gått än, hinnorna är hela. Är det därför det känns annorlunda? Jag har ett minne av att jag så tydligt kände huvudet, när det pressades ner genom kroppen sist. Jag har också längre värkpauser nu, som om jag har kommit upp på toppen av ett berg och snart ska kana nedåt. I efterhand förstår jag att jag nått platåfasen, då jag nästan är helt öppen, och kroppen återhämtar sig en stund före krystningsskedet. Men pausen gör mig orolig. Får det vara en paus? Vill de inte bara att man ska föda, bam, bam, bam? Är det nu de kommer börja intervenera, sätta in nålar, dropp och skit? Nej! Jag frågar barnmorskan om det går framåt? ”Jo, det går framåt”, säger hon. ”Men i det här läget skulle jag nog ta hål på hinnorna.”

Hål på hinnorna. Jag ville ju inte ha interventioner, att de skulle in och fingra på det som kroppen fixar själv. Men okej. Jag vill ju vara en duktig patient. Så i ett svagt ögonblick säger jag ja, mot att jag får lustgas. Ta hål på hinnorna. Undersköterskan kommer med nåt jobbigt verktyg. Hon ser glad ut åt att få ingripa. Just då kommer en värk, och jag förlorar mig. ”Vänta!” ropar jag. Och sen kommer det fler. Jag släpper taget i lustgasen, det är skönt att få gas eftersom jag just höll på att bli trött och behöver ny energi, och jag är glad åt mitt beslut om att få lustgas.

”Skulle vi ta hål på hinnorna, eller?” frågar undersköterskan lite otåligt.

Och då är det min stödperson som hjälper mig. Jag känner min vän så bra att jag intuitivt känner på mig att hon tycker att jag borde behålla hinnorna och låta dem spricka av sig själv. Det ger mig mod.

Glad av lustgasen skriker jag: ”Tänk på segerhuvan!”

Och sen kommer han. Jag är helt öppen. Barnmorskan gör en sista vaginalundersökning och petar bort en kant. Sen är det bara att krysta, kraften är enorm. ”Lägg bort masken”, säger undersköterskan. ”Va?” ”Lägg bort masken och ta emot ditt barn.” Jag är hög av lustgas och lycka. Han har kommit med hinnorna hela, de kletar bort det gröna slemmet och jag får känna min sons huvud där det står i öppningen, redo att födas. Hans huvud! Med nästa värk forsar hans kropp ur mig, medan jag håller honom. Det är helt fantastiskt. Han kommer genast upp på mitt bröst. Jag känner med handen som håller honom för första gången att det är en pung mellan hans ben, i min hand. ”Hej lilla vän, vem är du? Vem är det som kommer?” frågar jag, och jag är helt öppen för honom. ”En son!” säger jag till min man, och vi gråter nog alla fyra – jag, min man, min vän och min son. Eller, han skriker! Blå och kladdig och hal ligger han på mig. Han har redan börjat suga, han är så stark och kraftfull. Och stor, nästan fem kilo. Vi vet direkt vad han ska heta, han ska heta ”Hans” och ”Viktor” i mellannamn, eftersom han föddes med segerhuva. ”Hans”, därför att det långa ”Jaaaaaa”-et som han föddes till, nu för alltid får finnas i hans namn.

Jag gjorde det. Jag födde honom. När jag några timmar senare helt lycksalig skriver på Facebook att ”Inatt föddes vår son …” så vet jag att jag skriver fel. Språket har helt enkelt sopat bort den födande, för att kasta fokus på den som just kommit till världen. Men jag vet. Jag vet att han inte ”föddes”, helt passivt. Jag vet att jag födde honom.

 

 

Elin Cullhed