Veckans förlossningsdebatt!

Barnläkaren  och professornJonas F Ludvigsson kastade sig in i debatten om förlossningsvården och nedläggningen av Sollefteå BB i Aftonbladet. För att vara ett inlägg från en professor så var det väldigt befriat från referenser till forskning men däremot fullproppat med känslor.

”Få saker ger mig som barnläkare sådan lättnad som när jag hör ett nyfött barn skrika.”

Vi är många som känner lättnad när ett nyfött barn skriker, men kanske framförallt barnets egna föräldrar! Inlägget saknade ett helhetsperspektiv på födandet –  det  går nämligen inte att skära ut en liten del av födseln och lyfta upp den som den allra viktigaste!  Här ställs mamman mot barnet, att den födande behöver underkasta sig en lång bilfärd med tanke på barnets bästa. Men en traumatisk och otrygg förlossning på väg till ett ”säkert ställe” kan få långtgående konsekvenser även för barnet – även om barnet skrek för fulla muggar just i födelseögonblicket. De olika beståndsdelarna i en familj och en födsel  hör ihop och påverkar varann på ett väldigt intrikat sätt som inte alltid har ett samband med att barnet befann sig inom tryggt räckhåll från en erfaren barnläkare under sina första fem minuter i livet.

Viss specialistvård har visat sig bli bättre vid en  centralisering av vården, hjärtkirurgi är ett sådant exempel. Vi har även specialistvård inom neonatologi och de familjerna kan behöva åka långt – ja idag ända till Finland! Föräldrarna underkastar sig denna resa med tanke på barnets bästa. Men all förlossningsvård kräver inte specialistvård och mår inte  heller bättre av det.

Överläkarna Judit Sundström och Tomas Björk på det nyligen nedlagda BB Sollefteå gick i svaromål: Varför tillåts folk ordbajsa om förlossningsvården? De påpekade mycket riktigt att kvalitén på vården i allra högsta grad beror på vilka som jobbar där.

”Men den förlossningsvård Ludvigsson drömmer om har funnits i just Sollefteå, med kompetenta barn- och narkosläkare i tjänst dygnet runt, flera med mångårig erfarenhet från bland annat Karolinska. Om det kan lugna?

Sollefteå har haft erkänt mycket goda resultat när det gäller patientsäkerhet och nyfödda barns hälsa under många år (Socialstyrelsen / SFOG). Nedläggning av Sollefteås förlossningsklinik handlar inte om vårdkvalitet utan om makt över sjukvården.”

Det finns många sätt att behålla kompetensen på. Jag har jobbat på en stor förlossningsavdelning där barnmorskor från Åland kom och praktiserade  några veckor i taget för att få lite fler födslar i händerna. Det var ett väldigt trevligt utbyte – även för oss som jobbade på den stora kliniken! Det kan vara av värde även för personal på en stor klinik att få inblick i förhållanden och villkor på en mindre klinik. Lite ödmjukhet inför våra olika förutsättningar är på sin plats. För alla bor inte i storstäder och föder inte heller i storstäder.

Mot slutet av veckan regnade det 500 miljoner över förlossningsvården. Barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg debatterade på flera håll mot bland annat  sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Han föreslog fler betalda utbildningsplatser till sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig. Mia påpekade att läckan också behöver täppas till – den där barnmorskor försvinner från förlossningsvården. Hon förklarade på ett bra sätt varför så många försvinner och nämnde ordet samvetsstress. Det behövs förutsättningar för barnmorskor att kunna göra ett fullgott jobb! Att gå hem från jobbet dag efter dag med en gnagande otillräcklighetskänsla eftersom man återigen har behövt tulla på vad god vård är – det tär även på den bästa och mest lämpade.

 

 

Mundekulla

Snart är det dags. Hembarnmorskehelgen i Mundekulla! På fredag åker jag från Stockholm i en bil med tre andra barnmorskor hela vägen ner. Mundekulla kurs och retreatgård ligger nämligen utanför Emmaboda några mil bort. Vi  kommer bli serverade vegetarisk mat och ha tillgång till bastu – kanske få möjlighet att yoga ihop på mornarna. Och få lyssna på initierade föreläsare och framförallt – få umgås med varann! Det vill man ju bara inte missa.

Agneta Bergenheim och Lena Ahlner

 

Tack Agneta och Lena för att ni har ordnat den här vårhelgen så fint för oss! Jag har en känsla av att det blir en helg vi sent kommer glömma.

Ställningstagandet

Foto: Lovisa Engblom

Jag har träffat många blivande föräldrar här i Sverige som gärna skulle föda hemma om det fanns med på kartan som ett reellt alternativ. Om de slapp ta ett sådant aktivt ställningstagande och gå emot normen. Eftersom det inte finns något bra system eller struktur för hemfödslar i stora delar av landet så finns det heller inte med som ett reellt alternativ. Det krävs ofta  mod, kontakter och ett aktivt ställningstagande för att göra upp en deal med en praktiserande hembarnmorska. Om man inte råkar bo i Stockholm eller Umeå där det finns ett avtal för hemförlossningar och en hel grupp verksamma hembarnmorskor.

Det är också lättare att se hemfödsel som ett alternativ om det finns en tillåtande kultur runt den födande. Kanske om släkt och vänner är positiva till hemfödslar. Svårast är det för den som bor i ett län där inga verksamma hembarnmorskor finns att få tag på och hela nätverket runtomkring är djupt skeptiska.

Helena Lindgren var först ut som forskare; det var hon som tog upp stafettpinnen och dammsög Sverige på hemfödslar mellan 1992-2005, den första nationella undersökningen av fenomenet planerad hemfödsel i Sverige.  I slutet av 1800-talet födde nämligen de flesta sina barn i hemmet – sedan institutionaliserades födslarna i snabb takt. År 1940 födde de flesta sina barn på sjukhus i Sverige! Mödra och barnadödligheten minskade betydligt under samma tidsrymd. Det beror på flera faktorer, födslarna blev medicinsk säkrare på sjukhus, ja hela vårdorganisationen blev mer effektiv och samarbetet mellan barnmorskor och läkare förbättrades. Den svenska mödravården byggdes också ut och kom allt fler till del. Sjukhusfödseln blev under tiden till en stark norm.

Med sjukhusfödseln kom också institutionaliseringen av den normala födseln och en skepsis mot de kvinnor som av olika skäl ville ha så lite ingrepp i sitt födande som möjligt – eller som rentav ville föda sitt barn i hemmet.

I Helena Lindrens avhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 så tar hon upp kvinnors motiv till att vilja föda hemma, nämligen;

  • Att få välja vilken barnmorska som ska vara med på förlossningen
  • Få slippa sjukhusrutiner och förflyttning när förlossningen har startat
  • Många ser födseln som en fysiologisk process som störs mindre om den får ske med människor de själva valt och på en plats där de känner sig trygga
  • Tillit till den egna förmågan att föda barn och en önskan om att inte bli störd

Det är logiska och begripliga skäl. I vår kulturs skräck och stigmatisering av fenomenet hemfödslar så har vi alldeles tappat bort förståelsen för kvinnor med förväntat normala födslar som av olika skäl inte vill föda inom vår institutionaliserade förlossningsvård på sjukhus. De anses av många som mindre vetande och framförallt som jonglerande med riskerna för barnet. Att de åsidosätter barnets väl och ve när de åker ut på egotrippen planerad hemfödsel.

Därför har alternativet planerad hemfödsel i Sverige också blivit mindre säkert än vad det skulle behöva vara. Flera föder oassisterat i sina hem varje år. Kanske för att hela ansvaret att få tag på en barnmorska och att betala vad det kostar läggs på individen. Antalet erfarna hembarnmorskor är för få. Det kostar på även för barnmorskor att verka utanför normen. Det finns inget fungerande system för tillgång på de allra vanligaste läkemedlen i samband med en födsel – därför blir de olika barnmorskeväskorna som följer med till hemmen ojämlikt utrustade och påfyllda. Det skulle vara en otroligt enkel sak att ordna om viljan fanns.

Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier att plocka upp när man synar riskerna vid planerad hemfödsel. Detta är ofta ett argument mot. Men det finns välgjorda observationsstudier som inte alls talar emot hemfödslar – tvärtom verkar det vara kopplat till en väldigt låg risk för mor och barn när vissa kriterier är uppfyllda. Så låg risk att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta vad kvinnan själv vill och önskar. Det kan tvärtom utgöra en större patientsäkerhetsrisk att inte lyhört lyssna på kvinnorna själva. Jag tror att det är många inom professionen som vet om det här idag. Vi borde därför kunna nyansera vår syn på födandet så pass att även de som önskar en planerad hemfödsel släpps in i finrummet och blir lyssnade på.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Förlossningsdebatt och poddavsnitt

Läs Bodil Freys debattinlägg i Expressen! Det är bra.

”För det behövs nytänkande. Enbart mer pengar till samma sorts förlossningsvård, till samma organisationsform, kommer inte att ge den förbättring som behövs. Det är en mycket dyr organisationsform, och den motsvarar inte vad många kvinnor behöver och önskar sig.”

Även om det ofta är medicinskt säkert att föda barn i Sverige så har vi misslyckats helt med att differentiera vården, det vill säga kunna erbjuda alternativa vårdformer. Det behövs en nationell genomlysning av förlossningsvården –  där bör kvinnor tillfrågas om vilken vårdform de önskar föda i. För idag finns det knappast en meny att välja ifrån. Om en ny rätt lyckas smyga sig in på menyn så försvinner den ofta fort med motiveringen att det är orättvist om inte alla får samma.

Häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt i Förlossningspodden där Jane Fogelström medverkar som gäst. Jag gör nämligen lite research om henne inför ett framtida blogginlägg! Hennes verksamhet birth of courage är jättespännande.

Jane Fogelström

I poddavsnittet berättar hon om en liknelse hon använder sig av när hon vill beskriva födandes tillstånd. Hon jämför att föda med att ha sex. När blir sex som bäst? Jo när man kan släppa sina rädslor och ge sig hän, låta det som vill komma ut få göra det. Att få känna sig trygg är helt grundläggande. När blir födandet som bäst? Inte när kvinnan känner sig otrygg och rädd iallafall.

 

Barnmorskor är inte legogubbar

Foto: Lovisa Engblom

Det är ungefär ett år sedan som Södra BB slutgiltigt gick i graven; en sammansvetsad grupp på 50 hängivna barnmorskor upplöstes och en mycket uppskattad vårdform försvann från radarn. Det var så många av oss barnmorskor som hamnade i sorg och kris. Ändå lät det så uppsluppet från flera håll, som om sorgen mest var uttryck för en nostalgisk bakåtsträvande gest och att allt nu skulle tuffa på som om ingenting hade hänt. Men vi som fortfarande jobbar i Stockholms förlossningsvård vet att det är mycket som inte är som förut. Jo, retoriken, flosklerna, den politiska handlingsförlamningen och maktspelet. Men hoppet om att kunna erbjuda födande kvinnor reella alternativ inom förlossningsvården slocknar hos fler barnmorskor för varje dag. Verkligheten känns krass. Läser de här gripande raderna ur Ann Ljungblom Holymamas blogg:

”Bort i ett grått Stockholm, bort från den svenska vården. Jag vågade och orkade knappt tänka på vad jag lämnade bakom mig. Alla åren jag drömt om och kämpat för att bli barnmorska, alla åren för att nå min dröm.
Genom ett vingslag slitna ifrån mig.
Drömmen att bli barnmorska startade när jag var ett litet barn på kanske 6 år. En livstid av drömmar som efter åratal av studier och skulder, pusslande, svett och tårar mynnat ut i min dröm var nu som bortblåst. Jag ville skrika, gråta, jag var helt förtvivlad. Men ut kom inget annat än tomhet. Min röst försvann, min blick likaså. Vem var jag. Jag vill minnas att jag grät, men det var torra tårar, det fanns inget kvar….. 1 år sedan idag… Årsdagen då jag sa farväl. Vart år skall jag sörja hur jag kände mig tvingad av den svenska vården att säga farväl till en del av mig själv.

Barnmorskan som var oändligt tung att skiljas ifrån. Det var som att skära ut en del av min identitet. Ärret blev fult, hårt och smärtsamt. Men barnmorskan lämnade jag och lät begrava. En begravning i tysthet utan fler sörjande.

Jag kände mig så ensam i min sorg, fastän vi var så många. Av ren överlevnadsinstinkt grep jag varje strå jag kunde finna. Jag skall erkänna att Norge var från början just ett sådant strå.”

Det ar ett problem när fler och fler barnmorskor söker sig bort från den svenska förlossningsvården. För då utarmas den. Precis som i vilken annan vårdform som helst så vet vi att erfarenhet, kompetens, nyfikenhet och skicklighet bidrar till att behålla kvalitet och en god dynamik på arbetsplatser. Bemanningsföretag kan inte lösa alla problem, de blir som att hänga på vätskedropp vid en blodförlust. Det går bra ett tag men vid för stora förluster så räcker det inte längre – en vital del av den svenska vården riskerar då att gå förlorad.

Vår inspirationskväll den 19 april!

Foto: Lovisa Engblom

Ni är alla hjärtligt välkomna! Karin Johansson och Gunilla Aneblom är inbjudna var och en för sig att komma och föreläsa om sina erfarenheter och kunskaper om stöd. Jag är stolt över att vi på så sätt kommer att få olika infallsvinklar på temat – förhoppningsvis kan det leda till bra diskussioner och en dynamik! Båda har gedigen erfarenhet inom ämnet.

Från Virginia Woolf till Petter Stordalen

Foto: Lovisa Engblom

Virginia Woolf är en av mina absoluta favoritförfattare. Därför sparar jag medvetet på några av hennes mästerverk. Jag vill inte läsa ut alla än, jag vill ha några kvar till senare i livet, eftersom de är så stora läsupplevelser för mig! Så i somras började jag läsa om en bok som jag redan läst, fast nu på svenska. Boken heter Mot fyren.

Men jag var så innerligt trött och hjärnan orkade inte riktigt uppbåda samma entusiasm, så boken blev liggande halvt läst på nattduksbordet. Någon vital del av mig låg i slummer. Det är möjligt att en annan del av mig intuitivt förstod det här, att jag behövde väckas till liv. Överraskas. Få börja om i en annan oväntad ände. Var det den delen av mig som sträckte sig efter Petter Stordalens bok ”Min hemlighet” i bokaffären? Eller var det bara ren nyfikenhet och lite lättja? Bokomslaget med den tvålfagre norske finansmannen med ett sug i blicken – miljardären.

Jag plöjde boken på semestern. Det var riktigt lustfyllt att läsa om en person som levt ett helt annat liv och gjort helt andra val än de jag själv gjort. Och det var precis den bok jag behövde för att börja tänka i nya spår om mig själv. Jag förstod  nämligen detta om mig själv:

  • Att jag är en kompetent och kreativ person med en enorm viljekraft.
  • Rätt använd så kan jag vara en stor tillgång för ett företag, en idé, en rörelse, en verksamhet.

Nej man behöver inte skämmas som kvinna för att uttala sånt här om sig själv!

I somras hade nämligen min låga slocknat. Nu, efter många turer så har den börjat brinna igen. Därför aktar jag mig noga för att komma till  felanvändning. Det är  nämligen så fantastiskt roligt att få vara i ett kreativt flow. Jag unnar alla att få uppleva det. Vad det innebär?Jo,  att vara i en kedjereaktion av händelser där något nytt uppstår.

Det var väldigt oväntat att Petter Stordalen skulle komma att bli en putt i rätt riktning för mig i somras. Men ibland kan det oväntade vara det rätta; den minst litterära boken av dem alla kan vara den som berör mest just där och just då.

Foto: Lovisa Engblom

 

Profylax i hemmet!

Nu går det att köpa min förlossningsförberedande workshop helt separat för den som inte vill anlita mig för ett helt uppdrag. Ta chansen!

Jag har utvecklat en förlossningsförberedande workshop som bygger på min mångåriga erfarenhet som barnmorska – och nu även doula. Den är cirka 2,5 timmar lång och ger er en grundläggande förberedelse inför födseln, oavsett val av förlossningssätt. Jag varvar praktiska övningar med teoretiska inslag där jag bland annat går igenom födandets fysiologi. Ni får några värdefulla nycklar att använda er av under födseln – man kan också kalla det för praktiska verktyg eller copingstrategier. Det är värdefullt att få reda på vad man faktiskt KAN påverka under sin födsel, både som födande och som partner. Därför går jag igenom:

  • Att stötta den som föder
  • Andning
  • Avslappning
  • Förlossningssmärta och smärthantering

Jag individualiserar alltid workshopen genom att först och främst skapa mig en bild av just era behov och önskemål. Den här förlossningsförberedelsen ingår i mitt doulauppdrag men kan också köpas helt separat. Maila förfrågan till info@fodamedstod.se

Se prisbild under fliken BOKA

Foto: Lovisa Engblom

 

KBT mot förlossningsrädsla?

Elin Ternström är barnmorska och doktorand – hon forskar om hur vården bäst kan hjälpa förlossningsrädda kvinnor att förbereda sig inför födseln och i möjligaste mån bli av med sin rädsla. Eller hur de bäst kan få hjälp att hantera den. Spännande!

På 80-talet såg barnmorskor behovet av ett speciellt omhändertagande vid stark förlossninsgrädsla. Då öppnade man särskilda mottagningar för den här gruppen av kvinnor – det som kom att kallas för Aurora. Modellen spred sig över landet och har fått olika namn men det är samma koncept; ett särskilt samtalsstöd som ges av barnmorskor  och som är baserat på klinisk erfarenhet. Under samtalen kan man göra upp en särskild födsloplan och även vid behov få en igångsättning av födseln. De går ut på att förbereda, stödja, bekräfta och informera samt erbjuda ett särskild medicinskt och omvårdande stöd under födseln. Verksamheten öppnade utan några kliniska studier bakom. I efterhand har man studerat Auroraverksamheten och sett att kvinnor är nöjda med samtalen men att deras rädsla inför födandet inte minskar.

Personer som lider av depression och olika ångestsjukdomar har framgångsrikt behandlats med KBT via nätet. De här sjukdomarna och dess symtom är närliggande de som kvinnor uppvisar vid förlossningsrädsla. Man vet också att gravida använder nätet som sin främsta informationskälla under graviditeten. Därför ville Elin vara med och undersöka om det går att behandla förlossningsrädsla på samma sätt! För att undersöka detta har man utformat en randomiserad kontrollerade studie med jämförelser mellan Aurora och KBT via nätet. Kvinnorna som ville delta i studien blev lottade till till det ena eller det andra. Ett första steg för att kunna göra denna studie var att undersöka förekomsten av förlossningsrädsla i populationen – det blev hennes första artikel. Den vetenskapliga artikeln rönte stor uppmärksamhet på grund av det intressanta och tankeväckande resultatet! Nyheten spreds fort över landet, här från SVT:s arkiv:

”Mer än dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland utlandsfödda kvinnor

I ett projekt har 606 kvinnor från 53 olika länder besvarat ett frågeformulär om förlossningsrädsla. Resultatet visar att 18 procent av de svenskfödda och 37 procent av de utlandsfödda kvinnorna var rädda. Det är alltså mer än dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland de utlandsfödda.

– Resultaten visar att barnmorskan behöver rikta extra uppmärksamhet till utlandsfödda kvinnor angående deras oro och rädsla inför förlossningen och göra en planering för hur förlossningsrädslan kan hanteras, säger Elin Ternström som är doktorand vid institutionen för kvinnor och barns hälsa vid Uppsala universitet.

Utlandsfödda kvinnor har tidigare pekats ut som en riskgrupp för att utveckla förlossningsrädsla. Trots det har, tills nu, inga studier gjorts i Sverige där alla kvinnor, oavsett språk, tillfrågas om sin rädsla inför förlossningen.”

I den andra vetenskapliga artikeln har Elin intervjuat kvinnorna  där de har fått berätta hur de tänkte när de fyllde i instrumentet som forskargruppen använder för att mäta förlossningsrädsla – en form av validering. Den tredje och fjärde artikeln är inte publicerade än. Hennes licenciatavhandling går under namnet:

Identifying childbirth related fear among foreign born and Swedish born women in Sweden using the Fear of Birth Scale

Förhoppningsvis kan forskningsprojektet hjälpa oss att utforma vården och behandlingen av förlossningsrädda kvinnor.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Doulakurs som förberedelse

Jag frågade om era erfarenheter av förlossningsförberedelse. Har du något du vill dela med dig av? Maila till info@fodamedstod.se  Såhär fint skriver Evamarie Brännwall om att förbereda sig inför förlossningen:

Hej! Först vill jag tacka dig för den otroliga blogg du skriver – tack!

Jag vill dela med mig av en lite annorlunda förlossningsförberedelse. Jag gick Föda utan Rädslas doulautbildning. Självklart gick jag inte den primärt som förberedande utan för att jag vill få doula, men jag hade ändå väldigt stor nytta av den och jag tyckte den var fantastiskt bra. Roligt att du tog upp föda utan rädsla som ett exempel då utbildningen hade det som grund.  Jag läste boken, och fick även öva på de olika verktygen under kurshelgerna när jag var gravid, och jag kände redan då att ”wow, vilken grej! ”. Det är så enkla verktyg, inget komplicerat utan väldigt grundläggande.  Vem har inte spänt sig och använt falsettrösten när man trampar på lego eller slår i lilltån? Men om man prövar att  göra tvärtom – wow!

Jag har fött två barn, båda förlossningarna har varit helt otroliga upplevelser men andra skiljde sig ändå ganska mycket från första upplevelsen. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på det men allting handlade om att jag kunde slappna av i kroppen, andas djupt och långsamt och bli tuuuuung (med basröst, så himla effektivt!). Det känns också bra att ha fått testa skillnaden med att ha med sig fur och inte i två väldigt positiva och fina upplevelser. Då jag själv vill doula (och även tänkt gå profylaxutbildning så jag själv kan hålla kurser inspirerade av fur) känns det extra bra att ha något att basera det på som jag själv verkligen tror på. Jag är glad att det pratas om fur och att fler får möjlighet att använda det.  Ämnet har kommit att bli ett av mina favoriter.

Evamarie Brännwall

Tack för att du delar med dig!