Doulapodden

När jag och Nils gästade Doulapodden!

På tåget till Stockholm!

Att låta sin bebis hänga med på jobb funkar ganska bra ibland. Mitt jobb just nu liknar ju inte ett vanligt barnmorskejobb. Jag sitter hemma och läser, skriver, tar fram texter, kursmaterial, håller föreläsningar och ger utbildningar. När Nils sover får jag det mesta som jag behöver göra gjort. Däremot: att tacka ja till att vara med i en podd är ju helt klart ett litet risktagande med bebis.

Men det var på den premissen vi åkte. Om Nils fick följa med så kommer vi! Just Doulapodden har jag gästat ett flertal gånger och jag gillar den skarpt. För dig som inte har lyssnat på den ännu – gör det! Det finns många bra avsnitt (har inte hunnit lyssnat på alla).

Just poddformatet tycker jag är outstanding för möjligheten till fördjupning i olika frågor. En sån lyx att få initierade samtal mellan två yrkespersoner rakt in i öronen. Under mina promenader eller när jag viker tvätt lyssnar jag nästan alltid på podd.

Farligt att föda?

Ämnet för det här avsnittet av Doulapodden var Är det farligt att föda? Jag och Anna Bjelkefeldt diskuterar de här frågorna:

  • Har det friska födandet hamnat på fel plats?
  • Vad är det största hotet mot födande idag?
  • Varför dog så många födande ”förr”?
  • Vad innebär övermedikalisering och vad finns det för risker med det?

Vi diskuterar optimala och suboptimala förutsättningar för födandet samt vad onödiga interventioner och risktänk i förlängningen kan leda till. Varför det behövs en klimatomställning i hur vi samtalar om födande.

Det blev ett spännande samtal. Lyssna här: Doulapodden/73 Farligt att föda?

Upplivad Nils! Men den ömma modern ser lite trött ut efter poddinspelningen…

Tack Anna för att du bjöd in oss.

Färre svåra förlossningsskador med två barnmorskor på rummet!

Nyss publicerades en studie i The Lancet som är gjord av barnmorskor i Sverige. Resultatet är helt fantastiskt: Det går att minska svåra bristningar i slutet av en förlossning med nästan en tredjedel. Hur? Jo, interventionen är att vara två barnmorskor i förlossningsrummet precis på slutet när barnet håller på att födas fram. Det är en komplex intervention eftersom den kan utföras på ganska många olika sätt. Men kontentan är att försöka hjälpa kvinnan att föda fram barnet så långsamt som möjligt precis på slutet så att vävnaden hinner töja sig. Något som är särskilt viktigt när det är första barnet som ska födas. Att vara två barnmorskor innebär att man kan trygga varann och ge mer stöttning till den födande kvinnan.

Såhär skulle man också kunna beskriva interventionen:

Det långsamma framfödandet gynnas att att två barnmorskor tryggar varann att låta kvinnan föda i sin takt.

Det finns nämligen två faktorer som är viktiga när det handlar om att undvika en stor bristning.

  1. Det långsamma framfödandet av barnets huvud så att musklerna i vagina hinner tänja sig
  2. Möjligheten till eftergivlighet och töjbarhet i vävnaden

Kvinnors instinktiva beteenden under en fysiologisk födsel skyddar vävnaden. Utan det värkstimulerande droppet så går det oftast ganska långsamt precis på slutet när det första barnet ska födas fram. Att instinktivt vilja ”hålla tillbaka” och sätta ihop knäna när huvudet står i genomskärning är ett utmärkt sätt att skydda perineum. Forskning visar också att det är mer sällsynt med stora bristningar när kvinnor föder inom alternativa vårdformer, tex vid hemfödslar.

Men på sjukhus så föder en majoritet av förstföderskor med epidural och dropp. Och antalet induktioner har fortsatt att öka sedan flera år tillbaka: medikaliseringstrenden inom förlossningsvården är tydlig. För en barnmorska blir det lätt mycket att hålla koll på precis mot slutet av en födsel. Men det finns alltså ett sätt att skydda förstföderskor mot svåra bristningar som nu är vetenskapligt utvärderat: stöttning av en barnmorskekollega de sista 15 minutrarna kan minska andelen sfinkterrupturer med nästan en tredjedel! Av de mammor (samtliga väntade sitt första barn) som födde med två barnmorskor på rummet så fick 3,9 procent en sfinkterskada jämfört med 5,7 procent av dem som födde med stöd från endast en barnmorska. Alltså – wow.

Det är verkligen wow eftersom resultatet så tydligt visar att närvaro och barnmorskestöd kan göra skillnad. En multifaktoriell intervention är testad i en stor randomiserad studie. Jag är så glad över det här eftersom diskussionen nu kanske äntligen kan byta fokus från att handla om enskilda skyddande faktorer såsom ett finskt grepp, en plastmojäng, en varm handduk eller ett manuellt perinealskydd. Vi människor fungerar nog så, vi vill veta EXAKT vilken stekspade som är magisk. Men sanningen är att det kanske inte finns någon sådan magisk tingest som lätt som en plätt kan appliceras på alla födslar.

Hur gick interventionen med två barnmorskor till?

Kort och gott handlade interventionen om att kalla in en till barnmorskekollega mot slutet. Vad den andra barnmorskan gjorde för att hjälpa till att skydda kvinnan från stor bristning varierade. Men det handlade om stöttning, observation, att ge respons och kanske tips på någon förebyggande strategi. Jag har själv deltagit i studien som barnmorska under några födslar i Stockholm sommaren 2019.

Eftersom endast förstföderskor deltog i den här studien så går det inte att direkt överföra resultatet till omföderskor. Själv känner jag också att det är viktigt att interventionen görs kvinnocentrerat: alltså följsamt och inte som en pålaga utifrån. För det är möjligt att en föderska som föder lugnt och stilla på knä, helt guidad av sina egna krystimpulser, kan bli störd av att en okänd person dyker upp oanmält precis på slutet. Om den andra barnmorskan ”tar över” utan att känna in stämningen i rummet, ja då kan ju det givetvis störa.

Men med det sagt. Det här är fantastiska nyheter!

Länk till den vetenskapliga artikeln finns här: Oneplus:thelancet.com/journals/

Graviditet och förlossning på film

Hej! Jag heter Sonya och är filmvetare och kulturskribent. När jag blev gravid med mitt första barn började jag intressera mig för graviditetsskildringar på film, och fördjupade mig i ”Rosemary’s Baby”. Här kommer en text om några av de senaste årens filmer på temat graviditet och födande.

Sonya Helgesson Ralevic

Den mest kända filmen om graviditet är förmodligen Rosemary’s Baby från 1968. Den handlar om den vackra Rosemary som blir våldtagen av djävulen och bärare av hans avkomma, för att hennes svin till make ska lyckas i sin karriär som skådespelare.

Det är inte den enda filmen som använder graviditet som skräckelement. Som ett tillstånd då en osynlig och alienlik parasit lever av och genom kvinnan, lockar den gravida kroppen gärna fram skräckberättelser.

Åtminstone om det är en man som fantiserar.

Det är inte svårt att se att Rosemary’s Baby bottnar i en misogyn kvinnosyn, särskilt när man vet vad Roman Polanski gjort sig skyldig till privat. Samtidigt har jag tidigare argumenterat för att man i en feministisk motläsning av filmen kan finna att filmen skildrar avigsidor av graviditetsupplevelsen som inte rymts i andra genrer än i skräckgenren (åtminstone inte på 60-talet), och att man som gravid kvinna kan finna stärkande identifikation med Rosemary. (https://flm.nu/2019/08/helvetesgraviditeter/)

En graviditet är och kan vara många saker. En fantastisk utomkroppslig, andlig och djupt meningsfull tillvaro för många. En tid av oro, ångest och smärta för andra – eller samma personer, på en och samma gång. Det är ett faktum att man som födande kvinna rör sig nära döden. Att bära och ge liv är också att potentiellt bära döden i kroppen. Men måste graviditeter för den sakens skull skildras genom skräckgenren där den gravida kroppen används som ett förfrämligande element? Krävs det feministiska motläsningar för att finna bra skildringar av graviditet och födande på film – eller har det hänt något sen 1968?

Mia Farrow – Rosemary’s Baby

Jo, det har det allt. Bara under förra året kom till exempel två filmer om ofrivilliga graviditeter: ”Ninababy” och ”Never Rarely Sometimes Always”. ”Ninjababy” är en norsk romantisk komedi om en serietecknare som för sent upptäcker att hon är gravid. Fostret gestaltas som en lillgammal ninjabebis som kritiserar Rakels liv och tjatar om att den vill bli bortadopterad till Angelina Jolie. ”Never Rarely Sometimes Always” är ett abortdrama om 17-åriga Autumn som måste resa över delstatsgränsen för att kunna avsluta sin graviditet i det abortfientliga USA. På kliniken i hennes hemstad försäkrar sköterskan att fostrets hjärtljud kommer vara det finaste hon någonsin har hört, men för Autumn gör ljudet bara att ångesten blir allt mer kompakt. Hon kommer hem och börjar slå på sin mage i ett försöka att avsluta livet där inne. Båda två är träffsäkra filmer som ger ordentlig plats år den unga kvinnans upplevelse.

Under Göteborg Film Festival hade ytterligare en film om graviditet premiär – ”Du som er i himlen”. Filmen är baserad på Marie Bregendahls roman ”En dödsnatt” och utspelar sig under ett ödesmättat dygn på en gård i 1800-talets Danmark. Huvudperson är inte den gravida kvinnan, utan hennes äldsta dotter – Lise. Lise är 14 år och ska snart lämna gården för att börja skolan. Hon har fem yngre syskon, och ska alltså snart få ett sjätte.

Öppningsscenen liknar en gudomlig vision som varslar om vad som komma skall. Lise går på ett vackert vetefält, nynnar en melodi och blåser på en maskros. Men fröna som blåser iväg bildar ett moln på himlen, som snabbt mörknar och övergår i rött. Det börjar regna blod. Scenen bryts och vi kastas istället in i ett vardagligt och idylliskt familjemyller. I en tidig scen samlas alla barn och mamman vid köksbordet, där mamman sitter och smörar bröd. Det är stojigt och trivsamt. Men snart börjar värkarbetet och barnen skickas iväg till kusinerna på gården bredvid, och det visar sig att Lises förväntansfyllda tillvaro hänger på en tunn tråd – lika skör som spetsgardinen i fönstret.

Perspektivet är genomgående Lises. Därför får vi inte följa förlossningsförloppet särskilt nära – de skymtar vi får se är från de tillfällen då Lise smugit sig hem och kikar in bakom en dörr. Men den komplicerade förlossningen är filmens dramatiska kärna och motor. Filmen fångar spännvidden mellan födandet som det mest naturliga och vardagliga som finns, och samtidigt det mest extrema och dramatiska man kan uppleva. Lise försöker orientera sig i situationen och har främst kristendomens lära att använda som kompass. Är det som händer ett gudomligt straff, och är det en konsekvens av något hon själv har gjort?

”Pieces of a Woman”

En desto mer närgången förlossningsskildring får vi i ”Pieces of a Woman” från 2020. Den som snart ska föda sitt första barn kan med fördel vänta med att se filmen. Vi kastas in i filmen när Martha är höggravid. Martha och hennes partner Sean har valt att föda hemma. I en enda lång, imponerande tagning får vi följa förlossningen som (åtminstone för en lekman) ser mycket trovärdig ut. Men något går fel och bebisen hinner bara ta några andetag innan hon dör. Resten av filmen handlar om det efterföljande sorgearbetet, och hur förlusten bildar sprickor i familjerelationerna som blir svåra att överbygga.

Som en förlossningsskildring är filmen ångestladdad och stark. Av dramaturgiska skäl är det en relativt snabb förlossning vi får följa, men intensiteten och trovärdigheten gör att den känns längre än vad den är. Precis som i ”Du som er i himlen” handlar filmen om de svallvågor en komplicerad förlossning kan föra med sig, även om tidsramarna ser olika ut. I sin koncentrerade form tar ”Du som er i himlen” slut efter ett dygn, och vi som publik får själva föreställa oss hur Lises tillvaro påverkas på lång sikt av dramat som har utspelat sig. I ”Pieces of a Woman” handlar merparten av filmen om själva svallvågorna.

Tyvärr blir resultatet inte helt lyckat. Många trådar sätts i spinn, bland annat en om en rättsprocess mot barnmorskan, som också får utgöra filmens klimax. Skrämselpropaganda mot hemfödsel? Nja, kanske inte, man får förstå det som att filmen i första hand intresserar sig för sorgen i att förlora ett barn. Familjens vilja att dra barnmorskan inför rätta är säkert en trovärdig reaktion, inte minst i ett USA som är besatt vid rättsliga processer. Men det är också någonting som skaver i skildringen av barnmorskan. Hon fråntas röst, snarare används hon som ett symboliskt slagträ mellan de olika familjemedlemmarna. Kusinen, som också är åklagare, försäkrar Martha om att de kommer vinna, att ”everyone hates her”. Hm. När man ändå väljer att utvidga filmen och gör den till ett rättsdrama, är det ett märkligt val att inte inkludera barnmorskans perspektiv. Inte ens under själva rättegången får vi höra hennes syn på vad som hände. Hon avvisas helt enkelt som en inkompetent barnmorska.

Förlossningen skildrades ändå på ett fint sätt. Vad är det man säger, två steg framåt, ett steg bak?

Genom filmhistorien har man har känt ett behov av att spetsa till graviditeter, om de alls skildrats. Alla filmer jag har diskuterat har förvisso en dramatisk knorr – om det inte rör sig om en ofrivillig graviditet så är antingen fostrets eller mammans liv i fara. Men det är ju också viktiga, utbredda kvinnliga erfarenheter. Jag tror inte man ska lägga alltför mycket vikt vid det faktum att ”Pieces of a Woman”, den film jag tycker är minst lyckad, är den enda som är regisserad av en man – men det är intressant att få syn på att graviditet och födande äntligen börjar ta plats på vita duken, och att det är kvinnor själva som i hög utsträckning berättar. Fler och fler filmskapare tycks inse att graviditeten och födandet inte behöver kryddas med djävulsbarn eller alienfoster för att vara engagerande, skrämmande och intressanta nog. Födandet i sig är stoff nog för konsten. Det är ju livets bästa berättelse.

Läs mer på sonyahelgesson.com

Rosemary’s Baby och Never Rarely Sometimes Always finns på Viaplay, Pieces of a Woman på Netflix. Du som er i himlen har inte fått premiärdatum än och Ninjababy finns inte heller att streama i nuläget.

Klipp under förlossningen – var, hur och varför?

Att ett snedklipp under förlossningen kan innebära att det klipps i svällkroppsvävnad/ alltså i delar av klitoris var lite av en nyhet för mig. Men det är ju rimligt eftersom nerver till klitoris och svällkroppssvävnad omsluter vagina. I den här vetenskapliga artikeln konstaterar forskarna:

”Vaginal förlossning med mediolateral episiotomi är inte associerad med urin- och/eller fekal inkontinens och sexuell dysfunktion men däremot associerad med nedsatt sexuell funktion samt sexuell lust, upphetsning och orgasm inom fem år efter förlossningen.”

Long-term impacts of vaginal birth with mediolateral episiotomy on sexual and pelvic dysfunction and perineal pain

När jag skrev om ämnet på instagram fick jag snabbt in flera berättelser om nedsatt sexuell funktion efter klipp. Det fick mig att tro att det kan finnas ett mörkertal av kvinnor som har problem efter snedklipp i samband med förlossningen:

”Jag blev klippt, precis som ca 20 % av alla föderskor här i Finland. Klippt på pga sugklocka som lades på mödraindikation (svaga värkar). Sprack vidare ner i bäckenbottenmusklerna till 5 cm djup. Märkte efter nån dag att känseln var nedsatt på den klippta/spruckna sidan. Lever idag 1 år och 4 månader senare, med knappt nån känsel alls från klitoris till anus på höger sida, totalt icke-erogent.”

”Episiotomi gjordes, de fick klippa två gånger… Hade ont i ryggen, ingen kontakt med bukmuskulaturen i två och ett halvt år efteråt. Tappade känseln i klitoris från klippet upp på den klippta sidan. Var inget roligt att ha sex efteråt på grund av nedsatt känsel.”

Sexuell funktion, såsom lust, upphetsning och orgasmförmåga efter ett snedklipp behöver studeras mer noggrant. Jag tänker i det här blogginlägget redogöra för vilka klipp som används inom förlossningsvården och varför.

Varför läggs ibland ett snedklipp under förlossningen?

Under senare delen av 1900-talet lades snedklipp på rutin på många förlossningskliniker i Sverige. Hypotesen var att det skulle bli bättre med en kontrollerad bristning än en okontrollerad. Det visade sig inte stämma så bra. Ett klipp innebär mer smärta i efterförloppet än en spontan bristning, läker sämre och blir lättare infekterat. Det orsakar också mer ärrbildning än spontana bristningar.

Det finns inget vetenskapligt stöd för att ett snedklipp på rutin hjälper kvinnor som föder spontant vaginalt. Tvärtom finns det evidens för att det är en intervention som bör användas restriktivt. Ibland behöver dock barnet hjälpas ut jättefort, och då kan man behöva lägga ett klipp för att hjälpa barnet.

I Sverige idag är rekommendationen vid spontana förlossningar att endast lägga ett klipp på barnindikation.

Klipp vid spontana vaginala förlossningar hos förstföderskor

Hur förlossningskliniker tillämpar detta varierar stort. Här är ett utdrag ur Graviditetsregistrets årsrapport för år 2020 (några sjukhus som inte använder Obstetrix journalsystem är inte med). Statistiken här nedan visar förekomsten av klipp hos förstföderskor vid spontana vaginala födslar. Det varierar mellan 15,2 % och 0,8 %. Det mörkgrönmarkerade visar genomsnittet för riket.

Andel klipp hos förstföderskor vid instrumentell vaginal förlossning

Eftersom klipp vid en förlossning med sugklocka minskar risken för sfinkterruptur så används det mer liberalt vid sugklockeförlossningar. Det här är intressant: samma kliniker som använder klipp på rutin vid förlossningar med sugklocka är också mer liberala med klipp även vid spontana förlossningar. Det säger mig något. När ”att lägga ett klipp” normaliseras och blir en vanlig intervention på en förlossningsavdelning så kommer sannolikt andelen onödiga klipp att öka.

Hur läggs klippet? Om olika typer av klipp vid förlossningar

Bild från bäckenbottenutbildning.se

Figur Medialt, mediolateralt och lateralt klipp.

  1. Medialt klipp
  2. Mediolateralt klipp
  3. Lateralt klipp börjar med än 1 cm från medellinjen

Medialt klipp

Det mediala klippet innebär att klippa rakt ner mot anus, en intervention som är vanlig i USA. Det mediala klippet är lättare att sy men ökar risken för sfinkterskada och är därför inte rekommenderat i Sverige.

Det mediolaterala eller laterala klippet

Det mediolaterala klippet utgår från medellinjen men riktas snett utåt. Det är det rekommenderade klippet i Sverige. Det laterala klippet läggs lite högre upp.

Risker och komplikationer med själva klippet

Eftersom ett klipp ger mer ärrbildning än en spontan bristning så kan det vara tekniskt svårt vid operationer som syftar till att rekonstruera mellangården.

Såhär skriver författarna till utbildningsmaterialet Bäckenbottenutbildning.se:

”Vi vill framhålla att ett klipp ger en permanent bäckenbottenskada. Ju mer lateralt klippet är desto mer skada på m bulbocavernosus och desto svårare att rekonstruera direkt, men även att frilägga vid senare rekonstruktiv kirurgi. Det finns även risker för att klippet kan skada både m puboanalis (den viscerala delen av m puborectalis) och sfinkterkomplexet.

Även vid mediolaterala klipp finns en risk att klippet engagerar den externa sfinktern. M transversi perinei skadas vid ett mediolateralt klipp och skador på denna kan ge risk för analinkontinens och tarmtömningssvårigheter. M transversi perinei är viktig som stöd för den externa sfinktermuskulaturens laterala stöd mot bäckenet. Även m puboanalis kan skadas vid ett klipp och detta kan orsaka en instabilitet i bäckenbottenmuskulaturen med risk för tarmtömningssvårigheter och andra symtom såsom bäckensmärta, sexuell dysfunktion och vidhetskänsla.”

Mina egna tankar om klipp vid förlossningar

Själv har jag varit med på sugklockeförlossningar där det inte har blivit någon bristning alls. Att tro att man ”räddar” kvinnor genom att klippa – alltså genom att skada – är ett feltänk anser jag. Ja några kvinnor blir med sfinkterrupturer efter en sugklocka. Men vem vill vara den som blir klippt i tron att man då blir räddad från en skada när man i själva verket kanske går miste om sin chans att INTE bli skadad. Ett livslångt profylaxärr. Jag tror vi underskattar de problem en del (men inte alla) kan få efter ett klipp.

Läs gärna mer här:

Referenser

Bäckenbottenutbildning.se

Graviditetsregistret årsrapport 2020

Selective versus routine use of episiotomy for vaginal birth Cochrane Database Systematic Reviews 2017

Bülent Doğan,İsmet Gün,Özkan Özdamar,Ali Yılmaz & Murat Muhçu Long-term impacts of vaginal birth with mediolateral episiotomy on sexual and pelvic dysfunction and perineal pain The journal of Maternal-Fetal & Neonatal medicine Apr 2016, Published online: 25 Apr 2016

kvinnans könsorgan

Om klitoris funktion under förlossningen

Är klitoris lite av den bortglömda delen av det kvinnliga könsorganet? Jag tror det. Det som syns utanpå är nämligen bara toppen av ett isberg, den största delen av klitoris ligger väl dold under huden. Här är min variant av en lite förstorad klitoris (dagen till ära). Och nej den är inte illrosa i verkligheten:

I sin helhet är klitoris ungefär 10 cm lång. På engelska kallas skänklarna för ”crura” och klyftorna för ”bulbs”. Klitoris svällkroppar omsluter vagina. Under förlossningen, när bebisens huvud rör sig nedåt under blygdbenet så utövar barnets huvud ett stort tryck på klitoriskroppen. Det stimulerar de nerver som försörjer klitoris och även levator-ani muskeln. Klitorisskänklarna blir ihoptryckta och som ett svar på stimuleringen blir de blodfyllda – samma kroppssvar som vid kåthet – och det skyddar både vagina, barnets huvud och uretra (urinröret) från att skadas under förlossningen.

När barnets huvud tränger längre ner i slidan och tänjer ut vävnaden maximalt så kommer kvinnan förmodligen att instinktivt vilja hålla tillbaka lite på grund av smärtan. Att sätta ihop knäna då när barnets huvud börjar skymta och ”hålla tillbaka” är ett utmärkt sätt att sakta ner framfödandet och samtidigt skapa mer töjbarhet i vävnaden. Det skyddar perinealkroppen från allvarliga bristningar.

När den födande kvinnan håller tillbaka och inte själv medvetet hjälper till att trycka på med sina muskler så kommer barnets huvud födas fram med hjälp av korta spontana muskelpulsationer, ungefär som vid en orgasm.

Om det kvinnliga könsorganet och klitoris

Klitoris kan svälla och bli blodfylld ( få stånd/ bli erigerad) vid kåthet och upphetsning. Efteråt återgår den till sin normala storlek. Professor Helen O`Conell i Australien är en av dem som ska ha cred för att vi nu vet mer om klitoris anatomi och funktion. När hon själv läste till läkare på 1980-talet så fanns det ingen uttömmande beskrivning av klitoris och absolut ingen bild i anatomiboken. Den manliga penisen hade ett helt eget uppslag. Det kvinnliga könsorganet beskrevs som en ”misslyckad” kopia av mannens könsorgan.

Länge trodde man att klitoris bara var den lilla ”knapp” som går att se från utsidan. Professor O`Conell fick bevittna många penisrelaterade operationer där kirurgerna vidtog noggranna åtgärder för att undvika förlust av sexuell funktion. Ingen hade då den kunskap som behövdes för att kunna göra motsvarande nervbesparande kirurgi vid operationer som innefattade det kvinnliga könsorganet.

I drygt 20 år har vi känt till klitoris hela anatomiska karta. 20 år!! Det är ju ingenting. Här är en 3D- version av en erigerad klitoris med angränsande organ, urinblåsa och livmoder.

Av Helen O’Connell – Helen O’Connell, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10437060

Referenser

https://www.smh.com.au/lifestyle/health-and-wellness/get-cliterate-how-a-melbourne-doctor-is-redefining-female-sexuality-20181203-p50jvv.html

Tankar om veckan som gått

”Mamma, det kommer bli krig snart” Så sa en av mina döttrar för några veckor sedan. TikTok är visst den nya informationskanalen som jag inte riktigt har koll på. Jag avfärdade henne och fortsatte med mitt. Sen blev det verklighet. Ryssland som invaderar Ukraina. Peter Englund hade lagt ut en bild på Putler (Putin med Hitlermustasch) samma morgon och det var den jag vaknade till. Det var en chock. Jag kunde först inte ta in vidden av vad som hänt. Det tog några dagar för min hjärna att ställa om. Ljuset i Covidtunneln som plötsligt blev ett mörker.

Vi firade min mamma som fyllde 70 i helgen, och hade hon bara fyllt några dagar innan hade stämningen varit ännu mer uppsluppen. Nu fanns kriget också med på festen.

Igårkväll tog jag fram Krishandboken (igen). Med sex barn hemma så känner jag att vi måste vara lite förberedda. Det har ju känts smått knasigt och framförallt nördigt att läsa om prepping. Fram tills nu.

Kvällslektyr

Men samtidigt. Jag vill inte ändra kurs helt bara för att Putin har bestämt sig för sätta sina storvulna och makabra planer i verket. Det är så lätt att känna Inte ska jag skriva om det här futtiga nu när det händer så förfärliga saker. Men det kanske är precis vad jag ska. För en sak är säker. Det kommer fortsätta födas barn till den här världen. Och barnmorskor behövs.

En sak på min preppinglista är redan klappat och klart: min barnmorskeväska. Den är fylld till bredden.