Hur blir man en stark och glad mamma?

Det är en relevant och viktig fråga. Maria Wigbrant som är barnmorska och kollega till mig har skrivit boken Stark, Glad, Mamma.

Maria är definitivt något viktigt på spåren. Motion och fysisk träning är nog det som har gjort störst skillnad för mig i mitt mammaskap. När jag har lyckats få till det. Men det är väl just den knorren som många kämpar med. Att lyckas få till det.

För när man känner sig som en allt annat än stark och glad mamma kan orden låta provocerande uppmanande. Kombinerar man det med giftig dietkultur som omringar de flesta av oss så är det lätt att hamna i en känsla av att man inte duger i sig själv och sin kropp som mamma. De två hör ju ihop. Självet och kroppen. Mammakroppen. Är den en kropp på undantag?

Men det är just i den där sköra känslan som boken Stark, Glad, Mamma tar avstamp.

”Som nybliven förälder möter du både dina egna och andras förväntningar, som ofta förstärks i media och reklam.Den stora omställningen, livssituationen i allmänhet, och inte minst de höga kraven på att vara en perfekt förälder, kan effektivt motarbeta lyckoruset man förväntar sig, och förväntas gå omkring i. Om det inte infinner sig kanske du blir både orolig och besviken. Men småbarnsperioden är en tid av enorm omställning med känslor av både sorg, ofrihet, trötthet, irritation och även ånger.”

Jag tycker boken är jättefin. För den gör kopplingen mellan psykiskt välmående/ fysisk aktivitet och hur skör den första tiden som mamma faktiskt kan vara. Att man måste få tillåta den att vara det. Och att det finns en väg framåt vad gäller träning – för alla mammor.

Att bli en stark och glad mamma för sin egen skull

Det cykliska som är en del av kvinnors liv är knappast ett tecken på svaghet. Konsten är att kunna jobba med förändringen istället för emot den. I bejakandet av förändringen och mammakroppen ligger nyckeln till hälsa. Inte i självhatet.

Jag önskar att jag förstått det här lite tidigare i mitt mammaskap: att träna för min egen skull. Och skita fullständigt i dieter och att försöka bli av med gravidikilon. För ”jakten” på gravidkilon har för mig som för så många andra varit i allra högsta grad kontraproduktivt. Den i sig har lett till viktuppgång.

Och nu har jag äntligen landat i insikten om att viktuppgång inte är det värsta som kan hända en människa. När jag förstod det och slutade göra kopplingen mellan träning och viktnedgång så var det som om lusten till att komma ut och röra på sig fick ny näring. Att gå promenader för att det är skönt. Utan att räkna steg. Att drömma om att simma längder för att det är härligt att simma. Själva lusten i sig som en viktig drivkraft. Där nånstans kom glädjen tillbaka för mig.

För då kan man leva med att det ibland är svårt att få till det.

Boken Gravdistyrka

Bokrecension: Gravidstyrka

Boken Gravdistyrka

Titeln på boken Gravidstyrka tilltalar mig mycket. Det är befriande att få lyfta på locket till den kraft och styrka som gravida kvinnor besitter! Det finns ju som bekant en hel del regler och förbud som omgärdar just den här gruppen. Är det farligt att jogga under graviditeten? Och efteråt: Hur blir jag av med gravidmagen snabbt? Kan man styrketräna sig svettig när man är gravid? Javisst kan man det menar författarna Karin Bülow Orrje och Courtney Landin.

Idén till boken Gravidstyrka föddes när Karin började träna ihop med Courtney inför sin andra sons förlossning. I stort sett allt gick fel när hon skulle föda sin förste son – förlossningen slutade med ett akut kejsarsnitt och föräldraskapet började i en uppförsbacke. Men så bara tre månader efter kejsarsnittet blev hon gravid igen! Det väckte rädslor men också en revanschlusta. Karin ville träna sig stark både för att orka med graviditeten mentalt och fysiskt, men också för att samla kraft inför förlossningen. I botten fanns en stark önskan om att få föda sitt andra barn vaginalt. Det visade sig mycket riktigt att träningen blev precis den livlina som hon tänkt sig.

Efter den rafflande inledningen går författarna metodiskt igenom grunderna i gravidträningen, do’s and don’ts och bjuder på fem inspirerande träningspass för gravida. Här finns träningsråd för alla delar av graviditeten och även tips på träning som går bra att göra efter förlossningen. Träningsbilderna i boken är tagna när Karin själv var i gravidvecka 38. Det imponerar inte så lite på mig. Ja, det får mig att tänka på min femte graviditet när jag mot slutet vaggade runt som en säck potatis. Styrketräning fanns inte på min karta då.

Nyss hade jag en diskussion med en bekant till mig som är läkare. Hon har sammanställt data på gravida kvinnors träning och kommit till slutsatsen att styrketräning är den absolut bästa träningen för bra blodsockerreglering under graviditeten. All träning är bra men styrketräning mobiliserar glukostransportörer mest. Så de som ligger i riskzonen för graviditetsdiabetes bör absolut köra på styrketräning, menar hon. Även vid svår foglossning och andra krämpor så brukar det gå att hitta några övningar som funkar. Och om det är svårt att träna underkropp så går det ofta bra att träna bara överkropp.

Det som jag gillar mest med boken Gravidstyrka är att den inte handlar om någon quick fix utan att den grundligt tar sig an alla aspekter av gravidträningen. Hur kropp och själ hänger ihop. Att det kanske framförallt handlar om att träna styrka för att må bra inuti. Just den approachen är sympatisk eftersom den är så inkluderande.

Ingen del av graviditeten lämnas utanför och det är fint när Courtney också delar sina tankar om träning inför att föda:

”När jag själv var gravid så fastnade jag för ”hypnobirthing” när jag börade fundera över själva födandet. Metoden går ut på att använda positiva tankar och djup avslappning för att förbereda kroppen och knoppen inför födsel. Metoden knöt an till hur jag som elitidrottare hade förberett mig inför stora mästerskap – med hjälp av visualisering, positivt tänkande, rätt förberedelse och att lita på att kroppen vet vad den ska göra. Det fungerade verkligen för mig.”

Själv tycker jag att boken Gravidstyrka är både fint komponerad och välskriven. Alla har inte råd med sin egen PT. Och just nu är det många som drar sig för att gå till gymmet. Därför jag kan verkligen rekommendera boken dig som vill bli inspirerad till mer Gravidstyrka – som vill ha konkreta förslag på olika styrkeövningar att göra hemma, både under och efter graviditeten.

Promenad, powerwalk

Nyårslöftet, att börja träna efter graviditeten

Promenad efter graviditeten
Powerwalk

Jag har varit gravid i 45 månader av mitt liv. Det är nästan fyra år! Visst vore det konstigt om det inte också satte sina spår? Ärligt talat så är jag inte alls så märkt av mina graviditeter förutom att jag har gått upp 3 kilo för varje barn (ja det blir 15 kilo). Det där kilona tycker jag att jag bär ganska fint, ja jag känner mig fin. Vikten är faktiskt inte allt! Men efter mitt femte barn har det tagit lång tid att komma över den där tröskeln till att börja röra på sig så att det känns i kroppen på riktigt – jag är ännu inte över den. Tack och lov är jag väldigt förlåtande mot mig själv på den punkten. Herregud, jag har ju fem barn att ta hand om, försörjningsansvar, jobb, ett hushåll som aldrig verkar vilja börja ta hand om sig själv och ett hem i behov av renovering.

Men för mig är det där passet på Friskis och Svettis eller löprundan i skogen som får hela kroppen att vakna till liv, för mig är det en ren lyx. Det är bästa sortens egentid. Endorfinerna som kommer efteråt kan bära mig igenom vilken kladdig diskho som helst och får mig att må BRA. De kreativa idéerna som kommer och stressnivån som lägger sig som en fin sten på havets botten är bonuscheckar i mitt mammaliv. Klippkort på ork. Att vara i form fysiskt är helt enkelt viktigt för mitt välmående.

Men det gäller somsagt att komma över den där lilla tröskeln. Efter fem graviditeter och lika många barn har jag iallafall lärt mig att gå ut försiktigt. VÄLDIGT försiktigt. Jag gör inte om misstaget att boka in mig på ett 75 minuter långt styrkemedelpass det första jag gör, om man säger så. Det gjorde jag efter mitt tredje barn: sen var jag helt knäckt. Jag fick skrapa ihop mig själv med en degskrapa och det tog en hel termin innan jag vågade boka in mig på ännu ett pass.

Uppförsbacken är ännu längre den här gången. Under terminen har jag gått på tre motionspass och känt mig som flodhästen som försöker dansa lindyhopp varje gång. Alltså, jag förstår nu hur tufft och tungt det kan vara att bära på många överflödiga kilon. Respekt säger jag bara! Och till alla peppiga thinsplainers där ute: prova att gå på friskispasset i en fatsuit i lagom storlek! Så pratar vi sen.

Men jag är inte den som ger mig i första taget. No no. Jag är ganska smart. Jag inser faktiskt att det är absolut nödvändigt att jag på riktigt kommer över den här träningströskeln om jag ska orka allt det andra jag vill i livet. Det är helt enkelt livsnödvändigt för mig. Problemet är att det måste in i schemat någonstans. Japp, det måste in i den där överklottrade logistiska familjelabyrinten som vi försöker bemästra på svarta tavlan med vita kritor till i köket. Mellan jobb, tandläkartider och disk. Och när hemmet fylls på till brädden av tonåringar så att det till slut känns mer som en ungdomsgård (som också har släppt in två minderåriga barn), ja då känns mina träningsambitioner som något abstrakt. Som en tavla av en impressionist.

Jag känner mig exakt så som min mamma måste ha känt sig back then.

Så idag, såhär några dagar efter att jag formulerade mitt nyårslöfte – som mer är att betrakta som nyårsförhoppningar – och jag fortfarande inte har kommit ut eller iväg på något som kan kallas för fysisk aktivitet, så ställde jag klockan på 7. Alla sover gott. Det är knäpptyst i huset. Jag kan sitta och skriva det här blogginlägget i lugn och ro till en kopp nybryggt kaffe. Och när blogginlägget är publicerat så tar jag på mig ytterkläderna och går en promenad i soluppgången. Nu blir det äntligen av.

Promenad, powerwalk
Foto: Lovisa Engblom

 Följ bloggen via Bloglovin! 

Kreativ utan muskelmassa

Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.

 

Komma igång med träning

Första löparrundan!

Vårbris

Igår gjorde jag det. Jag snörde på mig skorna och tog en premiärlöparrunda! Det var något i majluften, känslan av vår och den ljumma brisen som fick mig att vilja ge mig iväg. Annars har det varit ganska motigt den här gången. Alltså, efter födseln av mitt femte barn. Det har snart gått sex månader och uppförsbacken till att komma igång och röra på sig har varit lång. Hela den första månaden tog jag mig inte ut överhuvudtaget eftersom jag var sjuk i upprepade mjölkstockningar, med feber och ett blodvärde på 85 så kändes tanken på en promenad till affären som något helt orimligt. Det var också orimligt – helt enkelt inte genomförbart. Alla julklappar beställdes på nätet. Alla! Även om vi försöker hålla ned på antalet klappar så blir det ändå en del med så många förväntansfulla barn i släkten. Och jag måste säga att det gick väldigt bra att handla på nätet. Det är något jag kommer att fortsätta med (tyvärr på sätt och vis, för jag älskar att gå och titta på saker i små fina butiker, och jag älskar att de finns!).

Efter en evighet eller iallafall det som motsvarar längden på ett sommarlov – mellan 6 till 10 veckor – så kom krafterna och färgen tillbaka till mig. Då började jag promenera igen. Så gott det går i snöslask och ishalka under oxveckorna i januari och februari. Men det var ändå en ljuvlig seger att jag kunna röra på sig igen. För när jag spolar tillbaka bandet så är det flera månader av otymplighet och orörlighet som jag tillryggalagt. När jag var höggravid hade jag problem med smärtor och svårt att röra mig längre sträckor.

Men steget från promenader till löpning har ändå varit ganska långt den här gången, och igår var tiden inne. Jag dammade av mina gamla löparkläder och gjorde en ny spellista som fick det prosaiska namnet ”komma igång efter fem barn”. Namn på gamla spellistor är ”Gravid2017” eller ”Självläkande”. Ärligt talat så har jag inte känt mig helt bekväm i min nya kropp förrän nu. Jag har känt mig otymplig och lite för tjock. Den där omedelbara kropps och rörelseglädjen som jag är van vid och brukar känna har inte funnits på ett tag. Jag har saknat den! Men nu är den här igen och det är helt underbart.

För jag älskar att röra på mig och att springa – jag hade en riktig toppsäsong innan jag tappade fotfästet i livet i och med att Södra BB lades ner. Då, innan alltså, sprang jag lätt 1 och en halv mil under en vanlig löparrunda. Suget efter att ge mig iväg på nya löparäventyr fanns med hela tiden och när jag gick och la mig kunde jag drömma om att springa långt. Nya rundor. Benen som bar mig. Kicken efter ett nytt löparäventyr. Allt det där dog med sorgen. Benen bar mig helt enkelt inte längre. Ingenting var längre som förut.

Hur tror ni det gick på min premiärrunda igår? Det gick otippat bra. Kanske var det nybörjartur. Jag sprang långt, såklart med pauser, men benen bar och svetten rann längs panna och armar. Seger! Kropps och rörelseglädjen är tillbaka. Förresten så kanske vi ses på något salsagolv någonstans snart! I mig finns det många kroppsminnen från salsa och tango –  och nu har min bror gått och blivit ett riktigt proffs; vi tog en salsa ihop när vi sågs hemma hos min syster i förrgår. Den finns förevigad som en höjdpunkt på min instagram @fodamedstod Jag tror nog att vi kan finslipa det där lite mer. Men det är glädjen i att röra sig som jag längtar efter. Inte perfektion.

 

 

 

Gravid träningsmänniska

Foto: Lovisa Engblom

Jag är egentligen en sådan där träningsmänniska som älskar att träna, ja som tycker att det är njutbart att springa löprundor eller gå på pass eller simma längder. När jag blev gravid med mitt första barn var jag väldigt vältränad och gick inte upp ett hekto extra under graviditeten. Det var bara livmoder, barn, vatten och moderkaka som syntes  som extrakilon på vågen. När barnet var ute försvann allt det där  och jag lakades ur och blev riktigt tunn av all amning. Då var jag 23.

Sedan har jag långsamt lagt på mig lite mer för varje graviditet och nu med femman känns det – nästan – som att jag kränger på mig en fatsuit. Lite halvt välbekant, sådär med måttlig förtjusning ”here we go again”. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lite extra rund av en graviditet. Gravida med övervikt eller fetma har ökat markant under den senaste 20 -årsperioden. Varför?

Det är fantastiskt att se bilder av tränande höggravida på instagram eller i tidningsreportage. Att träna under graviditet anses ju bara bra och hälsofrämjande. Jag har själv boken Stark, glad, gravid som min kollega Maria Wigbrant har skrivit. Boken men framförallt Maria som person har en smittande entusiasm och energi. Boken kan man beställa här!       

Problemet är att det är så svårt att få till den där träningen i en verklighet med jobb och många barn – och en graviditet på det! Först illamående,  jobb och familj. Hantlarna i hörnet  som känns mest som ett hån.  Under den perioden handlar det om att klara av tillvaron med nöd och näppe. Sedan kommer sommaren och lite ledigt, illamåendet försvinner, förutsättningarna blir sakta bättre. Men då är otympligheten där istället! Och nu är det  garderober och förråd som ska rensas, ja det ska möbleras om och fixas. Städas. Sen behöver barnen ha nya måltider hela tiden.

På eftermiddagen behöver jag ta en tupplur från allt.

Säg mig – var i sammanhanget kommer träningen in? Det är alldeles för lätt att rationalisera bort den där promenaden, träningsstunden framför youtubeklippet eller de halvgracila yogaövningarna på yogamattan. Men kanske att det är dags nu. Just nu.