Nej jag ska absolut inte klaga. Egentligen mår jag rätt bra. Barnet i magen sparkar och har sig – det är ett helt tivoli därinne! Om tivolit slocknar och tystnar skulle jag bli orolig. Men det verkar inte vara några bekymmer än så länge.

Och en graviditet i sig är ingen sjukdom. Men nog är det ett tillstånd alltid. Just nu känner jag mig som en snöboll som har vuxit sig större och större, ja vi är precis på väg mot toppen av berget. Någon annan rullar obevekligt den här snöbollen med fast hand. Däruppe är det bländvitt. Jag ser inte längre än till själv toppen. Men jag vet att jag kommer åka nerför och utför på den andra sidan. Någonting i mig längtar verkligen dit eftersom det är sån uppförsbacke nu. En annan del av mig är lite rädd för det okända som väntar där på andra sidan. Samtidigt jag helt lugn och trygg med att det är en del av själva processen.

Min önskan är att det ska få bli en helt organisk snöbollsprocess. Jag är inte rädd för mina egna rädslor den här gången. Däremot är jag rädd för andras rädslor. Skulle önska att vi levde i en förlossningskultur som var mindre rädd för snöbollar.

Att få barn i en redan stor familj

Veckorna innan en förlossning så går min boa-instinkt igång på riktigt. Det är som att jag inte vill lämna hemmet mer än nödvändigt. Jag försöker hinna städa ikapp, organisera, plocka, rensa ut… Med första barnet var det lättare att stänga ute omvärlden men för varje barn har det av naturliga skäl blivit svårare och svårare. De drar ju ut mig ur bubblan hela tiden. Nu har det krävts mer pyssel än vanligt här hemma. En barntand behövde visst lagas. Och en näsa behövde få hjälp med att sluta blöda hela tiden på öron näsa hals. Någon har krångliga mediciner som har behövt hämtas ut – som inte brukar finnas i lager på apoteken. Och så vidare.

Men det är ju så att ha stor familj. Jag försöker bli bättre på framförhållning och att vässa mina logistiska och organisatoriska skills. Hur får man vardagen i en storfamilj att flyta på smidigt?

Svar på måfå:

• Veckoplanering
• Mat kan faktiskt handlas på nätet numera! Thank God. Att släpa hem 10 liter mjölk är tungt nu.
• Att alla hjälps åt systerligt och broderligt. Jag försöker, oj vad jag försöker. Men med tonåringar som har sina egna mat och sovklockor är det inte alltid så lätt.
• Sänka kraven. Jag har till exempel precis fyllt frysen med halvfabrikat som köttbullar, vegobullar, pyttipanna och annan ”nödmat” som är bra att ha när man inte orkar ställa sig och laga mat från grunden.
• Sen är det bara en sak som gäller: Roll with the punches

Vi människor är bra på att anpassa oss till nya omständigheter. En del har svårt att förstå hur det går ihop att ha en familj med fler än två barn. Men det går! Kruxet är just anpassning och att kollektivet behöver gå lite före varje enskild individ om det ska fungera smidigt för alla.

Så det kommer nog gå vägen den här gången också. Jag är full av förtröstan.