Dags att summera 237 veckors graviditet

När det begav sig julen 2003

Det är några år av mitt liv som jag har varit gravid nu. Förra veckan, efter att jag skrivit min rapport från gravidvecka 105 så kom en våg av kraft över mig. Bara sådär. Jag kände mig så påfylld av energi och det gjorde mig lite kaxig. Känslan av att det här kan jag göra om. Blir det inte värre än såhär? Det var mäktigt att känna sig så oövervinnelig och kraftfull. Som en ballongfärd över ett stort och mäktigt landskap.

Känslan varade i prick en vecka innan någon stack hål på ballongen. Jag blev den höggravida fembarnsmamma jag är. Tung och stadig med fötterna på jorden igen. Trött, andfådd och med den där känslan av att bäckenet håller på att skruva sig loss från resten av kroppen. Min gång har blivit både långsam och vaggande.

Om jag blickar tillbaka

När jag tittar tillbaka på mina graviditeter så är det nog så jag skulle sammanfatta de här månaderna och åren. Känslan av att vara både i min fulla kraft och samtidigt i något djupt sårbart. Det är en dubbel känsla. Jag har nog haft de flesta gravidkrämpor man kan ha. Värst av allt har illamående och olika typer av smärtproblematik varit. Men den största förändring jag har gått igenom är ändå den psykologiska. Då när det begav sig, år 2003, kände jag mig ofta ensam. Jag läste till sjuksköterska och ingen av mina vänner var gravid eller fick barn samtidigt som jag. Jag försökte ett tag att låtsas som om ingenting hade hänt inuti mig, att allt var som vanligt och jag fortfarande var den jag var innan jag fick barn. Men det skar sig ofta. För med min första dotter trädde jag in i en ny värld och dörren tillbaka till den andra världen förblev stängd, hur mycket jag än låtsades som om den fortfarande var vidöppen.

Min ensamhet som ung och nybliven mor stressade mig och blev till en stor FOMO: fear of missing out. Jag tillät mig inte att hamna efter utan fick bättre resultat på alla mina tentor när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. Jag kände nog ett behov av att visa för omvärlden att jag fortfarande var någon att räkna med. Min dröm om att bli barnmorska var stark och jag lämnade in min c-uppsats, tog examen som sjuksköterska och födde vårt andra barn fem veckor senare. Vi åkte till Amerika och när vi återvände till Sverige hade jag redan en arbetsintervju inbokad på barnsjukhuset.

Några veckor efter intervjun började jag arbeta där och några månader senare blev jag gravid igen. Men då kom någonting ikapp mig och oss. Att arbeta skift i vården och samtidigt vara gravid med två små förskolebarn hemma blev tufft. Jättetufft. Min kropp orkade inte riktigt och jag drog på mig alla infektioner som barnen kom hem med. Hela den tredje graviditeten var som en enda lång luftvägsinfektion och mitt i allt detta försökte jag mig på att börja arbeta natt. Jag slets mellan rollen som småbarnsmamma och den som lojal och duktig medarbetare i vården. Det blev allt svårare att upprätthålla fasaden inför mina vänner som ännu inte fått barn – att låtsas som om ingenting hade hänt.

Jag önskar att någon där och då hade kunnat få mig att förstå att det inte var MIG det var fel på. Att det egentligen är helt orimligt att orka arbeta treskift i vården, vara mamma till två små, vara sjuk/ gravid och samtidigt låtsas som om jag fortfarande var den där kompisen att ”räkna med” till festen. Jag drabbades av en förlossningsdepression och det första året med tre små barn blev tufft.

Varför i hela friden valde vi att få fler barn?

Varför stannade vi inte där.

Det kan man såklart fråga sig. Men i allt det brokiga och ibland jobbiga har det underbara och härliga med råge vägt över. För livet är ju inte antingen eller utan både och och alltihop samtidigt. Och vi hade nog inte varit VI om vi gjort på nåt annat sätt. Alla barnen (utom vårt första) är planerade och alla våra barn har varit väldigt efterlängtade. Om det är något jag kan känna mig bitter över så är det att vårdyrket och särskilt barnmorskeyrket skördar så många unga brinnande entusiaster. Mellan åren 30 och 40 är det mer regel än undantag att det kokar över, att man bränner ut sig och måste hitta någon ny väg i livet. Som jag kämpade mig igenom utbildningen och så stolt jag var över mina dubbla legitimationer. Det är jag fortfarande.

Men det är först nu som jag äger en bubbla av trygghet, den som kommer med erfarenhet. Jag är inte längre drabbad av FOMO. Jag är klok och ganska erfaren, både som mor och som yrkesverksam. Jag vågar välja och jag vågar välja bort. Att bli äldre är ju också att bli mer medveten om hur sårbart livet är. Det kan faktiskt vara en fördel.

Under den här graviditeten har jag inte tagit något för givet. Jag har tagit hänsyn till att min kropp är lite äldre och att det kan bli jobbigt. Men det har faktiskt (kanske just därför) varit en piece of cake jämfört med de andra gångerna. För med den erfarenheten i ryggen har jag navigerat mig igenom de här månaderna på ett helt annat sätt. Jag har tillåtit mig att vara gravid på ett lite djupare plan.

Sista gången

Den stora utmaningen är ju att vara förälder. Och den utmaningen pågår ständigt så fort dörren till föräldraskapet öppnas och den till den egna barndomen slår igen.

Idag är jag mer rädd för att missa värdefull tid med mina barn än för att missa fester och jobbmöjligheter. Okej, jag nojar kanske lite mer över pensionen nu än jag gjorde då. Men då kände jag mig å andra sidan rik när barnbidraget kom. Lite känns det som att jag avslutar de här gravidåren med flaggan i topp. Jag hoppas så att den känslan ska vara ända in i mål.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*