Det bästa med semester borta är ändå att få komma hem… I förrgår kände jag den där pirrande sockerdrickan i kroppen när vi svängde in vid vårt hus. Den prunkande oklippta trädgården med de ståtliga stockrosorna i full blom. En brevlåda med reklamblad och några fönsterkuvert från försäkringskassan låg och väntade. Grönt och vildvuxet i trädgården. Vårt röda hus som såg så härligt bedagat ut. Det är en sällsam lycka både att få åka bort och sen att få återvända hem.
Vi har haft en fantastisk semester i Hälsingland. Men det är ändå en lågintensiv stress att semestra med ett så litet barn som Nils. Det är den där strängen av ständig uppmärksamhet som inte får gå av. Och att knöla ner familjen i sängarna på torpet blir aldrig riktigt lika bekvämt som hemma. På nätterna har jag ibland balanserat på kanten till sängen och de där surrande flugorna som lyckas ta sig in genom fönstret är inte så jättekul klockan fem på morgonen. Obs, det är inte synd om mig!
Det intressanta är att sommar i så hög grad har kommit att definieras av de böcker jag väljer att läsa. Och i år började jag läsa Diamant Salihus båda böcker. Förskräckligt bra ju. Men den där otäcka socialrealismen med gängvåld och skjutningar kröp inunder skinnet på mig.
En annan bok som jag ännu inte har läst ut är Hagitude av Sharon Blackie. Vilken bok! Den handlar om att åldras som kvinna i vår kultur. Äntligen fick jag läsa en skildring av åldrande som grabbade tag i mig ordentligt. Jag är nämligen lite trött på den tillkämpade hurtigheten som präglar många böcker som riktar sig till kvinnor i klimakteriet. Nej jag är inte i klimakteriet än men förhoppningsvis kommer den tiden till mig också. Och jag vill inte ha fler välmenta råd om att gå ned i vikt och äta rätt. Jag vill ha grymma gestaltningar istället. Det fick jag i den här boken.
Årets sommardebatt om hemfödslar har varit en tragikomisk följetong att ta del av
Det brukar börja med en frilansskribent som skriver ut alla sina känslor om fenomenet och sen blottar sin okunnighet. Så blev det också i år. Det är nämligen relativt ofarligt att blotta sin okunnighet om hemfödslar i vårt samhälle eftersom så många är okunniga. Att ha fel i grupp är enkelt. Om alla tänker och tror lika kan det ju inte vara fel eller hur?
Jo det kan det.
För den som är intresserad av lite mer fakta om hemfödslar så rekommenderar jag Barnmorskeförbundets replik i Expressen. Den kan du läsa här:
https://www.expressen.se/debatt/det-ar-normalt-att-foda-barn-hemma/
Själv känner jag en viss trötthet. Nivån på debatten är låg och det är ju ett tecken på att vi inte har kommit så långt. Det är mycket jobb kvar att göra helt enkelt.
Jag måste tillbaka till skrivbordet.