Jag hör ganska ofta sägas att barnmorskor är experter på det fysiologiska födandet. Tanken är ju att vi ska vara det – och det finns barnmorskor som är det. Men det är aningen missvisande att påstå att alla barnmorskor är experter på det fysiologiska födandet.
För det första – vad är ett fysiologiskt födande?
Det är när kvinnan föder av egen kraft, spontant och utan hjälp av medicin eller medicinska procedurer. Förlossningen är i grund och botten en oreflekterad och instinktiv process som i de flesta fall fungerar utmärkt väl. Så de riktiga experterna på det fysiologiska födandet är kvinnorna själva. Ofta utan att vara medvetna om det.
Kvinnors egen expertis är vi inte särskilt måna om att mejsla fram. För om vi vore det så skulle vi ha en helt annan approach till födande än vad vi har idag.
Och därför skaver det när jag hör sägas att barnmorskor är ”experter på det fysiologiska födandet”. Det går nämligen inte att vara expert på något som man väldigt sällan – om någonsin – får möjlighet att vara en del av.
Det institutionaliserade födandet, när kvinnor föder med ett gäng rutininterventioner och med medicinsk smärtlindring, är just ett institutionaliserat födande. Detta födande stänger ofta av en stor del av kvinnans egna hormoner och även den unika födelsedans som finns inbyggd hos varje mammabarn- par. Kvinnors unika födande byts helt enkelt ut mot ett mer standardiserat förlopp. Ett som följer det regelverk som den specifika institutionen har tagit fram. Och för att det institutionaliserade födandet ska kunna fungera krävs ofta påputtning av medicinsk intervention.
Skillnaden är samma som om du skulle idka älskog på löpande band enligt en institutions tidsangivelser och bestämmelser. Det skulle inte vara samma sak som spontant och skönt sex och du skulle få väldigt svårt att uppnå klimax.
Om du vill lära dig hur schimpanser fungerar så ska du studera dem i deras naturliga miljö – i det vilda
Du kommer få svårt att bli expert på schimpansers födande om du bara studerar hur de fungerar på institution när du gör en mängd saker med dem. När schimpanserna blir tvungna att underkasta sig regler och rutininterventioner. Det vill säga – du kommer få svårt att bli expert på hur den instinktiva processen fungerar om du själv stör den hela tiden.
Samma sak gäller för födande kvinnor.
Skillnaden är den att kvinnors naturliga miljö oftast är hemmet. Hemma – omringad av sina närmaste. De starka sociala och intima relationerna är ju ett kännetecken hos oss människor.
Det medikaliserade födandet kräver en annan form av expertis
Det är inget fel i sig att vara expert på handläggningen av ett mer medikaliserat födande. Expertisen blir då istället inom medicinsk och kirurgisk omvårdnad, iallafall för barnmorskor. Medicin, teknik och kirurgi kopplat till barnafödande. Och det är just den processen som de flesta barnmorskor går igenom när de kommer ut på sin praktik under utbildningen. Under praktiken på förlossningen så blir de flesta barnmorskor skolade till obstetriska sjuksköterskor.
Detta eftersom kunskapen formas inom en institutions väggar utan att lägga tonvikt vid att bygga relationer med kvinnor.
Men vad är det att vara barnmorska?
Att vara barnmorska är att vara med kvinnan. Det är en hållning till yrket som tar ställning för kvinnan. Men i dagens förlossningsvård så är denna hållning villkorad och underordnad en tydlig maktstruktur.
Jag citerar barnmorska och professor Eva Robertson:
”Att med sinnlig och kroppslig närvaro vara till stöd för gravida och födande kvinnor där rutiner och program begränsar möjligheter att vara ”with woman” innebär dagliga etiska dilemman för barnmorskor som verkar i dagens hälsosystem och strukturer. Är barnmorskors kunskap i sen-moderniteten underordnad maktstrukturer, system och en konventionell interventionell obstetrisk medicin?”
För att kunna vara närvarande i mötet med den födande så behöver barnmorskor kunna ge sig hän tillsammans med kvinnan – kasta sig loss från antaganden, fördomar, rädslor och ängslan – allt det som våra institutionella sammanhang göder. I dagens vård där riskfaktorer staplas på rad och svångremmen dras åt med fler promemorior och rutininterventioner när något ”händer” på avdelningen så är det nästan omöjligt att koppla loss och öppna upp för varje unikt möte.
Det betyder att vi förlorar kunskap. För när vi dissekerar varje millimeter av ett födande så tar vi till slut bort själva essensen av samma födande.
Magin försvinner i samma stund som du med vetenskaplig metod försöker dissikera vad en kyss är för något.
För att kunna vara med kvinnor på ett sätt som inte blir på ojämlika villkor så behöver relation byggas över tid. Det behövs också frihet från det institutionella sammanhanget, både för kvinnor och barnmorskor. Annars studerar vi i praktiken – och deltar i – ett födande i fångenskap.
Bradfield Z, Duggan R, Hauck Y, Kelly M. Midwives being ’with woman’: An integrative review. Women Birth. 2018 Apr;31(2):143-152. doi: 10.1016/j.wombi.2017.07.011. Epub 2017 Aug 12. PMID: 28807466.
Det bästa med semester borta är ändå att få komma hem… I förrgår kände jag den där pirrande sockerdrickan i kroppen när vi svängde in vid vårt hus. Den prunkande oklippta trädgården med de ståtliga stockrosorna i full blom. En brevlåda med reklamblad och några fönsterkuvert från försäkringskassan låg och väntade. Grönt och vildvuxet i trädgården. Vårt röda hus som såg så härligt bedagat ut. Det är en sällsam lycka både att få åka bort och sen att få återvända hem.
Vi har haft en fantastisk semester i Hälsingland. Men det är ändå en lågintensiv stress att semestra med ett så litet barn som Nils. Det är den där strängen av ständig uppmärksamhet som inte får gå av. Och att knöla ner familjen i sängarna på torpet blir aldrig riktigt lika bekvämt som hemma. På nätterna har jag ibland balanserat på kanten till sängen och de där surrande flugorna som lyckas ta sig in genom fönstret är inte så jättekul klockan fem på morgonen. Obs, det är inte synd om mig!
Det intressanta är att sommar i så hög grad har kommit att definieras av de böcker jag väljer att läsa. Och i år började jag läsa Diamant Salihus båda böcker. Förskräckligt bra ju. Men den där otäcka socialrealismen med gängvåld och skjutningar kröp inunder skinnet på mig.
En annan bok som jag ännu inte har läst ut är Hagitude av Sharon Blackie. Vilken bok! Den handlar om att åldras som kvinna i vår kultur. Äntligen fick jag läsa en skildring av åldrande som grabbade tag i mig ordentligt. Jag är nämligen lite trött på den tillkämpade hurtigheten som präglar många böcker som riktar sig till kvinnor i klimakteriet. Nej jag är inte i klimakteriet än men förhoppningsvis kommer den tiden till mig också. Och jag vill inte ha fler välmenta råd om att gå ned i vikt och äta rätt. Jag vill ha grymma gestaltningar istället. Det fick jag i den här boken.
Årets sommardebatt om hemfödslar har varit en tragikomisk följetong att ta del av
Det brukar börja med en frilansskribent som skriver ut alla sina känslor om fenomenet och sen blottar sin okunnighet. Så blev det också i år. Det är nämligen relativt ofarligt att blotta sin okunnighet om hemfödslar i vårt samhälle eftersom så många är okunniga. Att ha fel i grupp är enkelt. Om alla tänker och tror lika kan det ju inte vara fel eller hur?
Jo det kan det.
För den som är intresserad av lite mer fakta om hemfödslar så rekommenderar jag Barnmorskeförbundets replik i Expressen. Den kan du läsa här:
Själv känner jag en viss trötthet. Nivån på debatten är låg och det är ju ett tecken på att vi inte har kommit så långt. Det är mycket jobb kvar att göra helt enkelt.
Förra veckan var jag inbjuden att prata om fenomenet ”freebirth” i TV4 och programmet Efter fem tillsammans med Eva Nordlund. Oj, vad nervös jag var! Tänk att du får två minuter på dig att diskutera live i TV ett av de mest kontroversiella ämnen som finns… Det är också ett ämne där de flesta saknar grundläggande kunskaper. Fördomar däremot – och starka känslor – är det många som har.
Att blanda ihop begreppen ”vild graviditet”, ”freebirth” och ”hemfödslar” är ganska vanligt och det blir så förvirrat. För det första är vild graviditet inget vedertaget begrepp. Vad är motsatsen till vild? Civiliserad?
Civiliserad graviditet. Säger vi så?
Den vilda graviditeten innebär iallafall att inte gå till mödravården. Det är väldigt ovanligt att gravida i Sverige väljer bort mödravård. Vääldigt ovanligt.
Att föda hemma utan barnmorskor förekommer däremot och anledningarna till det varierar. Ofta kan det handla om att välja bort någonting, snarare än att den planerade oassisterade hemfödseln ses som ett optimalt val. De kvinnor som har blivit traumatiserade av sina födslar på sjukhus kanske inte överhuvudtaget ser det som ett alternativ att åka in till sjukhus för att föda. Vad återstår då? I Sverige finns i praktiken inga alternativ om kvinnan inte har turen att hitta en privat hembarnmorska och sedan råd att betala densamma.
Det är väldigt mycket prat om säkerhet under förlossningar men det lyfts inte många fingrar för att göra hemförlossningarna säkra i Sverige. Det är ju inte sjukhuset som föder fram barnet. Det är ju den kvinna som är gravid som föder fram barnet. Varför skulle hon inte ha rätt till vård utifrån de egna förutsättningarna?
Själv har jag kommit i kontakt med flera kvinnor som har sökt hjälp från vården, blivit nekade, och sedan gått vidare och planerat för en så kallad freebirth hemma. De har samtliga gått på mödravård och de hade mer än gärna haft en barnmorska hos sig under förlossningen. Men de har samtliga blivit nekade detta och lämnade helt utan någon form av organiserad hjälp.
Kvinnor som aktivt väljer bort att ha en barnmorska hos sig under förlossningen hemma
Det finns kvinnor som inte önskar ha en barnmorska hos sig under förlossningen. Förlossningen kanske ses som en intim familjeangelägenhet. Det kan också vara att man inte klickar med hembarnmorskan som finns att tillgå, eller en tidigare negativ erfarenhet som en anledning till att det väljs bort. Så det finns en liten, mycket liten grupp skulle jag säga, som ser freebirth som ett optimalt val.
För mig var det viktigt under det korta TV-inslaget att inte hamna i fällan av att ställa kvinnor mot kvinnor eller att skamma en redan utsatt grupp. Jag tror att många tänker att de flesta som väljer en freebirth är övervintrade hippies och naturlighetsvurmare. Vad många inte förstår är hur stor andel kvinnor som faktiskt lämnas traumatiserade efter sin förlossning på sjukhus. Utan stöd, hjälp eller något alternativ till samma typ av sjukhusförlossning när det är dags att föda nästa barn.
Vår verklighet består i hög grad av de berättelser vi omger oss och är omgivna av. När vi hör en historia så aktiveras vår föreställnings- och inlevelseförmåga. De historier vi hör påverkar vår fantasi och vår fantasi påverkar det vi skapar. Historier har helt enkelt kraften att förändra din uppfattning, både om vem du är i dag, vem du kan bli och vad du kan åstadkomma. De historier vi fokuserar på, pratar om och delar med varandra, är med andra ord med till att forma oss.
Mitt namn är Therese Willstedt och jag är konstnär, regissör och dokumentarist. En kan också bara säga att jag arbetar med att förmedla livshistorier. När jag analyserar vilka berättelser och narrativ som får störst plats i vår samtid, så kan jag dra slutsatsen att vi människor har en tendens att lockas av drama och fastna vid historier om problem och svårigheter. Men det finns alltid parallella historier som pågår samtidigt – historier om vunna kamper, nya insikter, styrkor, glädje, förändring och utveckling. Den goda historien. Och den har jag med åren blivit mer och mer intresserad av att fördjupa mig i.
Jag har fött två barn. Hemma. Första gången i Sverige 2020 och andra gången i Danmark 2022. I Sverige blev jag överrumplad av alla skräckscenarier som målades upp för mig, gällande barnafödande. I Danmark var upplevelsen lite mer balanserad. Under båda graviditeterna ställde jag mig dock frågan om varför de positiva förlossningsberättelserna inte tar mer plats? I min svenska umgängeskrets och på min svenska mödravårdscentral lyste de med sin frånvaro. Som snuttefilt fick jag istället pamfletter om vilken medicinsk smärtlindring som den födande erbjuds. Jag var tvungen att aktivt leta med ljus och lykta efter historier som kunde ge mig mod, styrka och tro på att jag kunde klara av att föda av egen kraft, utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings rädsla.
Gravid blick
Den kampen blev startskottet för ett pågående konst- och filmprojekt, som har syftet att undersöka och förmedla vad som krävs för att så många kvinnor som möjligt ska få en god upplevelse av sin förlossning och känna sig stärkta av den? Hur kan den födande säkras det stöd hon behöver under förlossningen för att kunna hantera födandets upplevelser?
Min farmor födde fem barn. Min mormor tre. Min mor födde mig. – ”Förlossningar är bara något som ska överstökas”. Innan jag blev gravid hörde jag i stort sett aldrig om människors erfarenheter av förlossningsarbete. Det enda som jag hörde folk prata om var viktuppgång, hur många timmar förlossningen tog, vilket klockslag babyn föddes och hur mycket babyn vägde. När vi skulle besöka nyfödda barn och deras föräldrar, så frågade en oftast bara om det hade gått bra, och den som fött svarade oftast bara torrt, trött och tveksamt – ”Ja ”. En klapp på kinden och ett tröstande leende och sen fokuserades samtalet återigen enbart på babyn. Det var som om att en ville undvika att tala om själva förlossningen. Kanske för att det bara var något som ”skulle överstökas” och att
– ”det farligaste en kvinna kunde göra i livet var ju att föda barn”. När jag däremot själv blev gravid så haglade det plötsligen med förlossningsberättelser. Nu ville alla dela med sig av både det ena och andra och jag hade svårt att parera och skydda mig från alla intryck som ofrivilligt fick fäste i mig.
När jag närmade mig min tredje trimester så mötte jag dock en kvinna som berättade att hon hade fött hemma. Jag satt i hennes kök i Köpenhamn och drack en kopp te. – ”Där”, sa hon och pekade på vardagsrumsgolvet, – ”där klämde jag ut henne”. Hon log med hela ansiktet. – ”Du har något att se fram emot. Att föda är det häftigaste jag varit med om.” Hennes ögon utstrålade ett oslagbart självförtroende. Jag bad henne att berätta mer. Det jag fick höra förändrade allt och den där emotionella klumpen som jag länge hade haft i magen ersattes av en lust att förbereda mig och med rak rygg och öppet hjärta gå min egna förlossning till mötes. Historier påverkar mer än vi tror.
Mina vyer vidgades och jag fick en bredare palett av möjligheter än vad som först erbjudits via pamfletten på mödravårdscentralen. Jag beslutade mig för att jag också ville föda hemma. Det visade sig dock svårare än jag först trodde då jag bodde i Sverige och att den svenska sjukvården inte stöttar hemförlossningar, i alla fall inte i den regionen jag bodde. Dessutom var jag förstagångsföderska. Om jag ville föda hemma så var jag helt enkelt tvungen att stå för hela klabbet själv. Som tur var så hade jag en stabil inkomst vid detta tillfälle, så jag hade faktiskt råd att betala för både en doula och en privat barnmorska. Något som inte alla har och som en inte ska ta för givet. Men som en vän till mig sa, – ”Folk är beredda att betala mycket pengar för sitt bröllop, så varför inte lägga lika mycket krut på sin förlossning? Är inte det viktigare, om man tänker efter?” Efterföljande har jag både hört och läst många andra säga samma sak.Förmodligen för att det ligger något i det. Det får bara inte bli så att vi accepterar ett samhälle där det endast är de som har råd att betala som kan säkra sig en förlossning med kontinuerligt stöd. Men ville jag nu föda utanför Regionens givna ramar så var jag helt enkelt tvungen att tömma sparkontot. Nästa problem visade sig vara att det fanns endast en doula i min region och endast fem privata barnmorskor i hela södra Sverige. Doulan lovade att bistå mig trots att hon egentligen skulle vara ledig och det var också hon som hjälpte mig med att hitta en barnmorska inom relativt realistiskt avstånd. Det kallar jag änglavakt.
Folk i min omgivning försökte övertyga mig om att det var en vansinnig idé. De kom med den ena skräckhistorien efter den andra. De vädjade till min far och min bror, som båda är verksamma pediatriker, att de skulle tala mig till rätta. Och folk kom med frågor som jag än idag kan bli förbannad över att tänka på. Jag var helt enkelt tvungen att läsa på och öva mig på att argumentera för min sak. Jag pansrade mig med forskningsresultat som påvisade hur säkra planerade hemförlossningar faktiskt är och skrev ett manus som jag lärde mig utantill. Men det bästa försvaret visade sig att vara mina egna förberedelser. I efterhand kan jag se att det kan vara svårt att förbereda sig på hur intensivt det är att föda. Men det går att förbereda och optimera ens förutsättningar för att kunna hantera intensiteten. Ett sätt var att sätta mig in i vad en förlossning faktiskt är – rent fysiologiskt. Ett annat sätt var att byta ut bilderna i huvudet av kvinnor som föder i panik och stress, som jag fått av alla filmer jag sett, med dokumentära filmer av fysiologiska förlossningar. Jag övade förlossningspositioner, började gå till hypnobirthing, skrev ”oxytocinlistor”, gick ”all-in” på perineummassage och förvandlade, sakta men säkert, mitt hem till en funktionell, mörklagd och kudd-rik bunker där jag skulle kunna föda i fred, utan att bli påskyndad eller tvungen att förhålla mig till det medicinska systemets rutiner.
Vad som får oss att känna oss trygga är givetvis individuellt. Men något som gäller för alla är att de tankar och känslor som vi tar med oss in i vår förlossning och hur vi känner inför att föda, kommer högst sannolikt att påverka hur vår upplevelse blir.
Jag gick stärkt ut ur min förlossning. Både första gången i Sverige och andra gången i Danmark. Båda gångerna var jag omgiven av personer som hade tid att vänta och som förstärkte min tillit till processen. Båda gångerna födde jag i en birth pool på mitt vardagsrumsgolv, utan varken medicinska interventioner eller smärtlindring och utan efterföljande komplikationer. Båda erfarenheterna har gjort att jag har ett helt annat förtroende för mig själv och en helt ny insikt i vilka krafter kvinnokroppen besitter. Jag skriver detta med full respekt för de som har det radikalt annorlunda än jag själv och vill poängtera att medicinsk smärtlindring givetvis är fantastiskt för dem som önskar det, och/eller då det är absolut nödvändigt. Likaså konstateras att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag och mina döttrar i magen var friska nog att kunna födas hemma, så som jag önskade mig. Och även om förlossningarna givetvis inte blev som jag hade föreställt mig (det blir det ju nästan aldrig), så lyckades jag hantera födandets upplevelser och följa med i stormens vågor utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings eventuella rädsla.
Vändpunkten för mig kom den där eftermiddagen i Köpenhamn, när jag för första gången fick höra en positiv förlossningsberättelse. Mötet med den kvinnan fick mig att vilja byta ut tanken om att ”förlossningar är bara något som ska överstökas” med så många goda förlossningsberättelser som möjligt. Och vad jag menar med ”goda” berättelser är inte nödvändigtvis berättelser om komplikationsfria förlossningar, utan snarare att den som föder känner sig trygg och får det stöd som hon behöver under hela processen. Jag kommer alltid vara den kvinnan evigt tacksam.
För varje gravid jag dokumenterar och för varje expert jag intervjuar så växer min övertygelse om att hur vi talar om graviditet och förlossningar påverkar. Det påverkar indirekt vilka val vi tar gällande vår förlossning. Och hur vi föder barn spelar roll. En mors och ett barns hälsa och välbefinnande vid födseln avgör till stor del hela familjens framtida hälsa och välbefinnande, och nu är det inte enbart tal om fysiskt välbefinnande, utan även emotionellt. Att föda barn är ju i verkligheten en av de absolut största livserfarenheterna vi kan uppleva. Det är en kraftansträngning utan motsvarighet. Och det är en livsförändrande övergång från en identitet till en annan. Därför är det verkligen så oerhört häpnadsväckande och tragiskt att födslar inte värdesätts mer i vårt samhälle. Varje kvinna som föder barn, oavsett hur och var, är en sann gudinna som förtjänar allas vår omsorg och respekt.
Jag ser det som min finaste uppgift att porträttera och förmedla så många goda historier jag bara kan och på så vis bidra till att all den information och kunskap som faktisk finns blir tillgänglig för fler. Allt för att fler ska finna tilltro, mod och ro till att märka och följa de fysiologiska processerna som redan finns inprogrammerade i varje kvinnas kropp. Allt för att fler ska få uppleva den oförklarligt magiska känslan av att vara en portal för nytt liv och för ett ögonblick bli ett med livets mysterium och den heliga intelligens som vi alla kommer ifrån. Och de som har haft turen att gå in i sin födseln med den typen av full tillit vittnar om att de för alltid är förändrade.
Therese Willstedt
Konstnär, Regissör, Dokumentarist och mamma till två
Hej, jag heter Clara och födde mitt första barn hemma i januari detta år. Det här är min berättelse om andras motstånd mot min hemförlossning och mitt krig för att få föda hemma.
Resan till att välja hemförlossning
Jag har sedan jag var liten alltid undrat: varför skriker vi människor när vi föder våra barn men inte djuren? Nu vet inte jag något om hur djur fungerar, men det vore konstigt om ett djur i naturen skulle vråla av smärta som vi människor gör eftersom de med stor sannolikhet skulle locka till sig rovdjur och bli uppätna.
När jag blev gravid med mitt första barn förra året forskade jag mer i hur djur föder sina ungar. Bland annat vill kossor gå undan sin flock och söka sig till en trygg och avskild plats för att föda sin kalv på. Jordbruksverket skriver även att bondens närvaro kan störa kalvningen, då det frigör stresshormoner som både “försvårar och gör kalvningen mer utdragen” (Kalvning och kalvningshjälp, Jordbruksverket, 2007).
Så vad säger det här då om människors förlossningsprocess? Människor är ju också djur och har samma behov av trygghet i förlossningen som alla andra däggdjur på planeten. Hur kan jag påverka min kommande förlossning med vetskap om att trygghet i den omgivande miljön är den viktigaste ingrediensen för förlossningen?
Min känsla av trygghet byggde främst på att jag inte ville bli störd i förlossningens alla skeden. Jag ville vara helt ostörd, helst helt ensam – precis som kossan som går undan sin flock. Jag har en stark tilltro till min kropp och mitt mantra jag hade för att hantera den kommande smärtan under förlossningen var “det är kroppen som ska spela den här matchen, jag ska bara sitta på avbytarbänken och titta på”.
För att jag skulle få vara “det ostörda djuret” som går undan sin flock, så bestämde jag mig tidigt för att hemförlossning var det enda valet för att jag skulle få som jag ville ha det. Men hur berättar man detta för sin sambo, som jag redan innan visste skulle vara en envis motståndare till detta?
Partner och motstånd
Första gången jag nämnde om att jag ville föda hemma för min partner hade jag förberett ett långt manus med argument och fakta. Såklart blev det nedslaget direkt. Sambon tyckte jag var helt tokig och framförallt oansvarig. Ville jag att vårt barn skulle dö? Vi slutade prata med varandra under tre dagar. Han ville varken lyssna eller förstå. Vi skickade däremot många sms till varandra, där vi länkade till hemsidor om risker med respektive fakta om hemförlossning. Efter en hel del krigande via sms samt med flera kommentarer om att jag var dum i huvudet, så bröt jag ihop och skrek på honom att “Du bestämmer ingenting! Det är jag som ska föda – inte du, inte din mamma och ingen annan i världen. Det är jag! Det är enbart jag som ska föda. Du bestämmer inte över min kropp. Jag ska föda där jag känner mig trygg. Du får välja om du vill vara med eller inte, jag bryr mig inte”. Tillslut, efter ytterligare flera dagars krigande via sms gav sambon tillslut med sig. Han sa att “självklart ska du få föda där du känner dig trygg, men du måste förstå min oro. Kan du möta mig halvvägs genom att gå på ett sånt där förlossningsförberedande samtal på sjukhuset?” Javisst sa jag.
Mina samtal med läkare på auroramottagningen ledde enbart till att jag blev starkare i min tro om att hemförlossning var det enda rätta. Läkaren sa att de värnar om att kvinnan ska få vara så ostörd som möjligt, men att barnmorskorna behöver få komma in flera gånger för att se till att allt går rätt till. Detta kände jag skulle störa förloppet och när jag sa att jag ville att navelsträngen ska vara kvar minst 30 minuter och gärna längre, så ville hon inte riktigt gå mig till mötes. Hon hänvisade till deras rutiner på max 3 minuter. Jag tappade allt förtroende i den meningen.
Fram och tillbaka bråkade jag och min sambo om valet av hemförlossning. Bulten lossnade efter att vi hade varit på en profylaxkurs med Märta Cullhed Engblom och Eva Grape Ersson. Märta berättade under kursen om kroppens fysiologi under förlossningen och vad som behövs för att en förlossning ska bli så komplikationsfri som möjligt. Min sambo fick även ställa frågor efter kursen till Märta och Eva om den oro han kände inför en hemförlossning. Efter denna kurs hade min sambo sänkt sin gard och började förstå varför jag ville ha en hemförlossning. Och om en hemförlossning skulle bli av så var väldigt viktigt för min sambo att det var Märta som skulle bistå, då hon gjorde honom trygg.
Att hitta barnmorskor
Så nu hade jag fått sambon med mig. Nu var det bara att hitta hembarnmorskor! Jag hade redan innan profylaxkursen kontaktat alla tillgängliga hembarnmorskor, men inte fått napp. Alla var upptagna eller var på semester i december/januari. Jag tappade hoppet helt. Nu skulle jag vara tvungen att föda på sjukhus som var min stora farhåga. Tillslut, som en skänk från ovan, tipsade Fatima Berthelsen om Elisa Corubolo. Elisa har arbetat som barnmorska i Italien i tolv år och bistått flera hemförlossningar. Jag ringde Elisa och pratade med henne och jag kände direkt att hon var att lita på. Tillslut bokade jag in Elisa, Märta och Renée (som Elisa kände och som var vår back-up barnmorska). De kom hem till oss två gånger för att vi skulle få ställa frågor och sedan skriva avtal. När avtalet var skrivet kunde jag luta mig tillbaka och känna mig lugn – jag hade krigat för att få igenom detta, krigat mot min sambo och krigat mot alla runt omkring mig.
Motstånd precis innan förlossningen
Min syster ringde mig två veckor innan förlossningen och frågade om jag hade valt var jag skulle föda. Jag hade under graviditeten pratat lite om hemförlossning samt olika sjukhus att föda på. När jag säger att det blir hemförlossning blir min syster skogstokig och skriker i telefon att jag är oansvarig och att mitt barn kommer bli utvecklingsstört om jag föder hemma. Jag skrattar i telefon och hänvisar till att hon får läsa på om hur kroppen fungerar i en förlossning och om varför det blir förlossningskomplikationer. Hon vägrar lyssna och skriker ännu mer om hur oansvarig jag är. Jag bryr mig inte. Jag har haft den här diskussionen och kriget tidigare med sambon och jag vet att det inte leder någon vart med att fortsätta argumentera mot en person som har den inställningen. Jag lägger på telefonen med orden “det är mitt beslut och jag vill att du respekterar det”. Kort därefter får jag ett sms av min syster med länken till en artikel där ett flickebarn dog i en hemförlossning på 90-talet.
Suck… Att alla refererar till en och samma artikel och tror att det är all sanning. Hur många barn dör inte på sjukhus på grund av sjukhusets rutiner? Varför pratar vi inte om det? Och varför tror alla att de har den främsta och slutgiltiga åsikten kring ens egen förlossning? Min syster nöjde sig inte där, hon ringde alla i vår familj och berättade om mitt val och att de skulle tala mig till rätta. Jag fick påtryckande samtal och sms om hur oansvarig jag var. Med facit i hand så skulle jag ljugit och sagt att jag skulle föda på sjukhus, för att hennes utpressning hängde med sig i tankarna i några veckor. Men stark som jag är och med fakta om hur kroppen fungerar, så låter jag mig inte påverkas – det är mitt beslut hur jag väljer att föda och det är min kropp som ska föda barnet jag har skapat i mig.
Själva förlossningen
Slemproppen gick den femte januari. Två dagar senare vid fyra tiden på morgonen gick jag upp och kräktes mycket. Jag visste att nu var förlossningen igång – det måste den vara! Jag gick och la mig igen och vaknade upp någon timme senare med lite molande värk i livmodern. Det liknade en svag menssmärta men inget som gjorde ont eller var besvärande. Jag somnade om vartannat och började klocka de svaga värkarna. De blev regelbundna med “tre värkar på tio minuter”, men trots det tyckte inte jag att det gjorde ont.
Vid elva tiden blev värkarna mer markanta. När jag stod i duschen och rakade benen så diskuterade jag och min sambo att vi “kanske” ska ringa barnmorskorna och förbereda dem på att någonting är på gång. Eller ska vi vänta ett tag? Så smärtsamt var det ju inte. Vi kanske ska vänta med att ringa dem, det här kan ju ta dagar innan barnet är ute. Ja ja, vi ringer dem i alla fall och berättar, så får de komma om någon dag. När sambon ringde och väckte Elisa som hade jobbat natt så sa hon att hon enbart skulle dricka kaffe och sedan köra hem till oss. Jaha, ska hon redan åka?
Klockan 14 kommer båda barnmorskorna Elisa och Märta, och då är värkarbetet i full gång. Jag som hade ombonat min oxytocinkoja nere i källaren kom aldrig dit. Jag blev fast ståendes i sovrummet och kunde inte sätta mig ned. När värkarna var som mest intensiva och inte riktigt gick att hantera så började de “djuriska” lätena komma fram ur mig. Genom att humma från magen så kunde jag hantera krystvärkarna. Detta var inget som varken jag eller någon annan sa till mig att göra, det kom av sig själv. Smärtorna var min styrka, en kraft som inte gick att påverka. Genom att lyssna inåt och känna vad som händer i kroppen så kunde jag slappna av. Och genom att lyssna inåt kände jag mitt barn rotera i magen, vilket var de fyra rotationerna som barn genomgår i magen under en förlossning.
Två timmar efter att barnmorskorna hade kommit hem till oss var vår son ute i världen. Kort därefter låg jag i sängen med vår son i famnen och med en glass i handen. En och en halv timme senare satt jag i soffan med vår son och åt middag som om inget hade hänt. Det kändes som att det var barnmorskorna som kom med vår son – precis som om storken kommer med barnen.
Tiden efter – gjorde jag rätt val?
Varje gång jag berättar om min snabba förlossning får jag alltid höra “du är ju gjord för att föda barn”. Jag blir lika besviken varje gång jag får höra detta, för att de flesta kvinnor är skapta för att föda barn. Det är ju tryggheten i omgivningen och i ens egen inställning som är grundbultarna i hur det kommer att gå (oftast). När jag litade på mig själv och min kropp, gjorde ingen annan det. Jag fick ta mig igenom mycket motstånd och kriga för min sak, men det var värt allt. Ingen, verkligen ingen annan, inte ens barnets pappa har den slutgiltliga åsikten om var och hur kvinnan väljer att föda sitt barn.
Med facit i hand så gjorde jag helt rätt val som stod på mig och fick igenom min hemförlossning. Jag vet att förloppet skulle ha blivit stört om jag hade fött på sjukhus och att jag skulle ha fått ta till värkstimulerande som hade lett till komplikationer. Jag hade inte heller klarat av att sätta mig i en bil och åkt i en timme till sjukhus med värkar, då jag inte kunde sitta ned under hela förlossningen. Det är komiskt att tänka, att enligt våra svenska djurlagar får man aldrig förflytta ett djur som är i en aktiv förlossning, så varför måste vi kvinnor förflytta oss?
PS. Och gissa vem som är den främsta förespråkaren till hemförlossning idag! Jo då, det är min sambo 😉
Under den här graviditeten har jag varit orolig. Jag har varit orolig för att falla offer för patologisering och onödig medicinsk intervention i samband med födseln av mitt sjätte barn. Det är en rädsla som till viss del har präglat den här tiden.
Jag har så väldigt gärna velat bli sedd för den jag är: en kompetent kvinna och flerföderska. Inte som något farligt eller otäckt, det som MULTIPARA signalerar för många. Att risken så gott som alltid springer ur den födande kvinnan själv.
Tidigt förstod jag också hur viktigt det skulle bli att jag fick gå stärkt ur min sjätte födsel. För att helt enkelt orka vara mamma till sex barn. Ja jag behövde göra allt som stod i min makt för att det skulle få bli en födsel på mina egna villkor. En där samtycke och delaktighet kunde få utgöra en solid grund.
Jag visste att det skulle bli svårt för mig att avsäga mig rutiner som screening med intagnings-CTG och vaginala undersökningar om jag bestämde mig för en planerad sjukhusfödsel. Eftersom jag är väl insatt i forskningen på området så vet jag att den vårdform som ger bäst utfall för friska omföderskor är en planerad hemfödsel med barnmorskor. Dessutom, när vårt femte barn – Hanna – kom så hann vi knappt in till förlossningen. Ungefär 20 minuter efter vår ankomst var hon ute och att det skulle kunna gå fort den här sjätte gången är något jag haft med mig sen dess. För att få det jag verkligen ville ha i samband med förlossningen så behövde jag planera för en hemfödsel i privat regi.
Förberedelser inför förlossningen
Jag bokade in två av mina underbara hembarnmorskekollegor: Helena och Elisa. Det kunnande de besitter har jag stor respekt för. Jag frågade också mina vänner och barnmorskekollegor Paola och Elin om de ville dela på doulajour för mig. Sen började jag förbereda mig, både praktiskt och mentalt. De praktiska förberedelserna bestod i att låna en förlossningspool, beställa hem underlägg, stora bindor och planera för vilket rum som skulle få bli födelserum. De mentala förberedelserna bestod bland annat i att skapa mina egna affirmationer och fundera över hur jag skulle kunna möta och hantera smärtan under förlossningen. Surrender är ett ord som har levt med mig under den här graviditeten.
We cannot birth our babies through sheer force of will. We need to learn the more subtle, the equally powerful, path of surrender. Women’s bodies have their own wisdom, and a system of birth refined over 100,000 generations is not so easily overpowered.
Sarah J Buckley
De två böcker som betytt mest för mig den här gången är Reclaiming childbirth as a rite of passage och Birthing from within.
Förlossningen
Två veckor innan började jag boa in mig och långsamt separera från omvärlden. Jag ville ogärna gå hemifrån. Åt dadlar till frukost. Sov middag på soffan med min rosa avlånga gravidkudde mellan mina fötter och knän. Några riktigt långsamma dagar förflöt innan jag äntligen fick ett litet tecken. Blod på pappret.
Det skulle ta ett helt dygn till innan förlossningen verkligen kom igång. Under det dygnet hann barnen åka fram och tillbaka mellan oss och mormor och morfar medan jag städade halva huset och höll mitt födelseteam på tårna. Till slut, lite matt av alla förberedelser, dråsade jag ner i soffan igen med min rosa gravidkudde.
Klockan blev 19.42 Jag tittade på första delen av Postrånet på SVT och skickade iväg ett sms till Helena:
Jag har haft 7 värkar som känts annorlunda. Känns mer som riktig latensfas nu. Ni behöver inte komma än men om det fortsätter såhär kanske det blir inatt. Jag ligger på soffan och allt känns bra.
Allt kändes verkligen bra. Lycka. Jag behövde inte fundera över när det skulle bli dags att packa ihop mig och ringa in till förlossningen. Jag kunde bara sjunka in i min födslovärld och känna hur den tog över min kropp. Slappna av bit för bit samtidigt som jag var helt ostörd från omvärlden. Stefan satt i fåtöljen i vardagsrummet bredvid mig medan jag tog värkar. Efter ett tag föreslog jag att han skulle gå och lägga sig. Själv somnade jag där på soffan.
När klockan hade passerat midnatt vaknade jag av mina värkar.
Jag väckte Stefan och bad honom kontakta vårt födelseteam.
Sen började den natt jag sent kommer glömma.
Jag flög över landskap. Kände värkarna passera som eldbollar genom mig. Rummet och atmosfären var som gjord för att jag skulle kunna bege mig till det där andra landet. Levande tända ljus. Tystnad. Alla i mitt födelseteam knackade så försynt på dörren innan de smög sig in i rummet, en efter en. Inget larm eller oväsen. Ingen som hade något behov av att hävda sig, visa sig duktig eller på något sätt ”kontrollera” mig. Jag kände mig så trygg och omhändertagen. Alla runtom mig ville mig på riktigt väl.
Min oxytocinkoja Foto: Paola Oras
Stefan började förbereda för att fylla poolen. Ett hemtrevligt pyssel och sorl tog vid. Jag hörde hur vattnet tappades upp i poolen. Samtidigt hjälptes barnmorskorna åt att bära hinkar med varmvatten så att det skulle gå lite snabbare att få hela poolen fylld. Deras småprat sinsemellan fyllde mig med ro. Det fanns ingenstans jag hade haft det bättre än på just den platsen där jag befann mig. Jag var i så goda händer. Elisa lyssnade på bebisens hjärtljud med en doppler. Jag visste att han mådde bra eftersom jag kände igen hans rörelsemönster därinne. Ingen vaginal undersökning utfördes eftersom jag inte ville och det inte behövdes.
När poolen var fylld till hälften gick jag i. Åh, det var ljuvligt. Att känna hela kroppen omslutas av varmt vatten som tog udden av värkarna. Jag flöt runt i mitt eget hav.
Samtidigt som värkarna tog i lite mer började jag kräkas. Jag har alltid varit känslig för att kräkas sen jag blev kvinna. Har minnen av att jag ligger och vrider mig i plågsamma månatliga kramper och kräks på olika ställen under mina tonår. Och under samtliga av mina födslar har jag kräkts upprepade gånger. Den här var inget undantag.
Helena sätter lite akupunktur mot illamående
Timmarna gick och flöt i varann. Jag har aldrig förr tagit värkar så koncentrerat som jag gjorde den här gången i poolen. De var smärtsamma men fullt hanterbara. Natten var som ett skydd, ja en kupol över hela mitt födelserum. Jag minns inte alla detaljer eftersom oxytocinet har suddat ut de skarpa kanterna. Natten hemma är som en impressionistisk tavla i minnet.
Barnmorskorna dricker té.
Någon lägger en våt kall handduk över min panna.
Jag får saft att dricka.
Stefan håller i spypåsen.
Jag får papper att torka mig med.
Jag känner själv efter barnets huvud i poolen.
När morgonen kom började jag bli lite tröttare och nyfiken på var barnet befann sig. Jag frågade om Elisa kunde undersöka. Hon berättade om mjuka kanter, 9 centimeter öppet, en hinnblåsa och ett huvud som stod ganska högt. Tänkte att det här var det minst smärtsamma öppningsskedet jag upplevt. Jag fortsatte att ta värkar. Fortsatte kräkas.
Två barnmorskor på morgonkvisten
Långsamt började jag känna hur det blev kämpigare att hantera smärtan. Jag förstod själv att barnet stod högt eftersom det inte tryckte på så mycket bakåt. Om det hade varit som när Hanna föddes så hade han varit ute för längesen. Men det här var en annan födelsedans, ett annat förlopp.
Efter någon timme till i poolen med värkar bad jag Elisa undersöka igen om huvudet inte hade kommit ner något. Nu var det helt öppet, en buktande hinnblåsa men fortfarande ett huvud som stod högt ovan spinae. Jag förstod att jag kanske skulle behöva vara tvungen att använda mig av knep som jag själv lär ut för att få honom att komma ner. Samtidigt, jag var inte alls i mitt rationella jag. Jag var i mitt emotionella födelsejag.
Transition, platåfas (eller the rest and be thankful phase of labour)
Jag fick en liten paus från värkar och la mig i min favoritposition: på sidan med min rosa gravidkudde mellan benen. Vet inte om jag var så tacksam egentligen för den pausen. Lyckades slumra mellan några värkar. Kände hur tröttheten kom över mig samtidigt som en liten besvikelse flyttade in i födelserummet. Det var som om jag hade kräkts ur mig min energi bit för bit under natten. Ändå hade mitt barn inte kommit ner. Varför? Mitt intellektuella jag förstod att det inte var något fara, att det här var en normalvariation av ett födelseförlopp, men mitt emotionella jag, det som jag befann mig i, blev lite fundersam. Hade han lagt sig på något tokigt sätt? Varför kom han inte ner? Jag började undra hur jag skulle orka med den sista biten av förlossningen. Det kändes plötsligt segt.
Jag tog mig upp ur sidoläget och gjorde några tappra försök att få ner honom. Squatts, launching, ner i poolen igen.. Men värkarna blev plötsligt mycket mer smärtsamma i alla de upprätta ställningarna. Den enda ställning som nu fungerade för mig att hantera smärtan var, konstigt nog, sidoläget med kudden mellan benen. Så har det inte alls varit under mina tidigare födslar. Då har det alltid varit värst att ligga ner.
Så nådde jag min botten. Allt kändes plötsligt övermäktigt. Jag tog ut lite av besvikelsen över att han inte trängt ner. Blev barnslig och lite omedgörlig. Mitt rationella jag hade lämnat mig helt. Men de, mina barnmorskor tog det hela med ro.
”Jag orkar inte mer.”
Stefan försökte peppa och förhandla med mig. Tyckte jag skulle få i mig lite fruktsocker men jag var inte riktigt med på noterna. Svarade ganska korthugget. Upprepade att jag inte orkade mer. Ville bara ligga på sidan. Det var som om min kropp hade låst fast sig i den positionen. Jag var nu på riktigt oroad över att min energi och ork hade försvunnit och kände att jag behövde mer smärtlindring för att orka.
Paola fick ringa in till förlossningen.
Gav mig luren.
Jag fick prata med koordinatorn.
Svarade kort och koncist på frågor.
Orkade inte klä på mig själv.
Fick hjälp att klä på mig.
Med nöd och näppe tog jag mig till bilen.
Sekvensen jag helst skulle vilja klippa bort ur min förlossning
Vi har tio minuter med bil in till förlossningen. Och eftersom vår bil är stor kunde jag få plats att ligga ner i baksätet och hålla om min rosa gravidkudde men det var ändå tio förfärliga minuter. Kylan, känslan av utsatthet och ensamhet… Så sårbart att förflyttas i det skedet.
När vi kom fram till förlossningen kunde jag inte röra mig. Jag var så smärtpåverkad och bad därför om en bår. Efter vad som kändes som en hel evighet så kom äntligen båren och jag blev skjutsad in i ett förlossningsrum.
Mitt andra förlossningsrum
Lyckligtvis så blev jag skjutsad in i ett förlossningsrum där kulturskillnaden mellan hem och sjukhus inte var alltför stor. Koordinatorn hade ordnat med en mycket lyhörd barnmorska till mig. En som lyssnade och tog mina ord på allvar. Så hade jag ju Paola och Stefan kvar vid min sida.
Jag började andas lustgas och fick smärtlindring innan några andra undersökningar gjordes.
Förlossningen gick inte framåt så fort att saker inte hanns med. När smärtlindringen hade verkat så fick jag äntligen lite av min förlorade kraft tillbaka. Jag kunde komma upp ur mitt krampaktiga och låsta sidoläge. Jag började med att gå på toaletten och kunde sen hitta upprätta ställningar att ta värkar i.
Vattnet gick av sig själv strax därefter.
Jag började krysta.
I efterhand har jag förstått att det fanns de utanför förlossningsrummet som var otåliga och hade synpunkter på progress. Att det pratades om värkstimulerande dropp. Vilken tur att det inte blev så.
För jag var inte alls värksvag. Jag krystade ut ett gossebarn på över fyra kilo helt av egen kraft.
Det gick galant.
Tog emot honom själv.
Han mådde bra.
Jag blödde inte till.
Tackade nej till navelsträngsprover.
Jag fick ha moderkaka, navelsträng och bebis intakt tills navelsträngen var vit (det tog 1,5 timme).
Han började amma.
Lite senare under dagen kunde jag vandra ut ur förlossningsrummet och känna mig stark. Kapabel. Alla mina noggranna förberedelser inför förlossningen hade burit frukt. Jag kände mig så trygg och tacksam över min kropp.
Jag heter Lena Ahlner och är 55 år. För fem år sedan blev jag färdig barnmorska. Min väg till att bli barnmorska började som en tanke redan då jag fött mitt första barn. Vägen har varit lång och lite krokig men tillslut kom jag dit. Sedan jag födde mitt första barn 1987 har jag varit väldigt fascinerad och inspirerad av födandets kraft och dess betydelse.
Då var jag en ung och ganska osäker kvinna som kände att jag är ju inte sjuk varför ska jag åka till ett sjukhus för att föda? Jag hade några år tidigare bott granne med en kvinna som födde i sitt hem så den vetskapen fanns i mitt bakhuvud. Såg en lapp på ett träd, detta var alltså innan internet, att Föda hemmaföreningen skulle ha möte så jag gick dit och träffade ett gäng fantastiska kvinnor både barnmorskor och hemmafödande kvinnor. Jag fick kontakt med en barnmorska som ville hjälpa mig och mitt första barn föddes hemma i lägenheten efter många timmars kamp. Jag var helt överväldigad över att jag klarade det och kände att efter detta klarar jag vad som helst. Så här i efterhand kan jag se att jag blev störd av att känna in vad de andra i rummet behövde istället för att helt gå in i mig själv och mina behov.
Andra gången hade jag sagt ja till ett TV-team som filmade födseln. Det gick bra och jag klarade av att lyssna inåt mer denna gång, men blev ändå störd. Sen inför tredje gången när jag skulle föda hade jag en ny man och min känsla denna gång var att det måste bli helt på mina villkor och jag ville inte bli störd på något sätt. Så jag sa till honom att jag ska föda hemma och det är inte säkert att du får vara med. Sen när det började närma sig tänkte jag att han nog kunde vara med men dagen då värkarna startade vill jag bara vara själv i rummet, blev under värken störd av minsta rörelse eller ljud från någon annan än mig själv. Hade kontakt med barnmorskan men kände inte att hon behövde komma direkt. Efter flera timmar av värkar åkte min man för att hämta barnmorskan och strax efter att jag blivit ensam i huset kom den första krystimpulsen. Jag kunde helt ostört ge mig hän i det som hände, kände fullständig tillit till min kropp och dess förmåga. Det blev så att jag hann föda innan de kom tillbaka. Ingenting störde mig och denna födsel var helt klart den enklaste.
Mitt fjärde barn föddes två år senare och då var alla tre barnen, min man och barnmorskan i rummet då han föddes! Vid första värken ringde jag barnmorskan och ville ha henne på plats. Det var min mest smärtsamma födsel. Det visade sig senare att flera av suturerna på huvudet var sammanväxta vilket jag tänker gjorde att hans huvud inte kunde omforma sig på samma sätt som det annars gör. Den gången behövde jag verkligen stöd runt omkring mig men jag kunde ändå vara kvar i min egen kraft och inte låta det yttre störa mig på samma sätt som vid de två första födslarna.
Genom åren har jag haft förmånen att få närvara på många hemfödslar förutom mina egna och min dotters två hemmafödslar vilket har varit så lärorikt och stärkande. Jag tänker att dessa upplevelser av både egna och andras hemfödslar har givit mig en stark och självklar tro på födandets kraft, men även en känsla för hur lättstörd en födande kvinna och hennes process kan vara. Därför är det så avgörande för utgången att den födande känner sig trygg i miljön där hon ska föda och med de människor som är där. Att jag fick kontakt med urkraften inom mig – den som vi alla besitter – fick mig att växa och hitta en styrka som hjälpt mig på alla plan genom livet.
Jag inte kan tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och stärka kvinnor i födandet och tillblivandet som förälder.
Asabea Britton gästade programmet Efter 5 på TV 4 och berättade om sin lugna och trygga hemförlossning. Det blev ett jättefint litet klipp som du kan se här:
Men en alldeles särskild trötthet kom över mig efter att jag hade tittat på klippet och börjat läsa kommentarstråden som följde. Ja, jag blir trött på alla dessa ”OM” det skulle hända något, vad är risken? För nu när debatten om hemförlossningar har blossat upp så väller det upp så mycket annat. Ett ifrågasättande av kvinnor som väljer att föda hemma. Ett misstänkliggörande av alla som gör andra val än en själv. Som om föräldrar som väljer en lugn och trygg hemförlossning i själva verket är oansvariga – några som väljer att utsätta sitt barn för livsfara. Att det tryggaste alltid per definition är en sjukhusförlossning, oavsett omständigheter.
Det är väldigt få som påstår att en hemförlossning rent generellt och per definition är något tryggt för alla födande. Forskning visar att det är villkorat och att vissa kriterier behöver vara uppfyllda för att den medicinska säkerheten ska kunna garanteras.
Men varför är det så svårt att förstå att en sjukhusförlossning inte per definition är det säkraste och tryggaste för alla födande? Jag tycker vi behöver börja ställa oss nya typer av frågor. Tilde de Paola sa spontant efter klippet på Asabeas födsel: Så lugnt!
Ja. Varför frågar vi inte oftare varför det så sällan får fortsätta vara just så lugnt när ett barn föds på sjukhus?
Men det som kanske gör mig mest sorgsen är att vi inte kan ta den lugna och trygga hemförlossningen för vad den är. Just en lugn och trygg hemförlossning. Att den ska dissikeras och malas ner i bitar och synas med ”riskglasögon”, som om tryggheten och lugnet är ett bedrägligt lugn – att allt egentligen är sekunden ifrån en katastrof.
Tänk om det inte är så? Tänk om det inte är så att allt vi ser är en sekund från en katastrof? Tänk om det vi ser faktiskt ÄR trygghet och lugn.
Jag förstår att det i samma stund som vi släpper katastrofsynen bakom oss kommer att skälva och skaka inombords. Jag förstår det. För då hotar det ju hela vår föreställning om vad en förlossning egentligen är. Eller behöver vara.
Det vi behöver börja förstå är att när ALLT födande omedvetet och oreflekterat räknas som misstänkt patologi innan motsatsen är bevisad – ja då skapar vi risker. Framförallt för friska gravida. Olika vårdnivåer är inte kontroversiellt när det gäller annan typ av vård, men när det gäller just förlossningsvård är det extremt kontroversiellt. Men faktum är att så gott som alla födande börjar sin förlossning på vårdnivå 1 ( i hemmet) och sedan förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset). För kvinnorna bor ju inte på sjukhusen – om de inte är inneliggande. Vi måste börja förstå att en förflyttning i sig innebär en risk. Det är en nödvändig risk att ta om man har en etablerad riskfaktor som kan påverka förlossningen negativt. För då är det viktigt att man förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset).
Men de friska gravida då? Med en förväntat normal födsel? De som kanske – och med rätta – blir lägst prioriterade på vårdnivå 3. De som ibland (särskilt när det är ont om platser) kanske mot sin vilja tvingas stanna på vårdnivå 1 tills det bara är en halvtimme kvar av förlossningen? De som välkomnas in på vårdnivå 3 när det i själva verket inte är så mycket kvar av förlossningen? Kan det vara så att en vårdnivå 2 (barnmorskor som kommer till hemmet) faktiskt passar några i den här gruppen bättre? Kan det i själva verket vara så att det för några i den här gruppen framstår som ett MYCKET TRYGGT och attraktivt alternativ med en vårdnivå 2. Att forskning visar att det faktiskt för en grupp kvinnor också ÄR ett mycket tryggt alternativ kan i sammanhanget ses som en bonus.
Referenser
Olsen O, Clausen J. Planned hospital birth versus planned home birth. Cochrane Database Syst Rev. 2012 Sep 12;(9):CD000352. doi: 10.1002/14651858.CD000352.pub2.
Birthplace in England Collaborative G, Brocklehurst P, Hardy P, et al. Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study. Bmj 2011; 343: d7400.
de Jonge A, Geerts CC, van der Goes BY, Mol BW, Buitendijk SE, Nijhuis JG. Perinatal mortality and morbidity up to 28 days after birth among 743 070 low-risk planned home and hospital births: a cohort study based on three merged national perinatal databases. BJOG: an international journal of obstetrics and gynaecology 2015; 122(5): 720–8.
Scarf VL, Rossiter C, Vedam S, et al. Maternal and perinatal outcomes by planned place of birth among women with low-risk pregnancies in high-income countries: A systematic review and meta-analysis. Midwifery 2018; 62: 240–55
Hutton E, Reitsma A, Simioni J, Brunton G, Kaufman K. Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: a systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine (in press) 2019.
Hildingsson I, Waldenström U, Rådestad I. Swedish women’s interest in home birth and in-hospital birth center care. Birth 2003; 30:1–22
Blix E, Kjaergaard H, Kumle M, Lindgren H. Transfers in planned home births – a systematic review. BMC Pregnancy and Childbirth 2014; 16: 141–57
Blix E, Kumle MH, Ingversen K, Huitfeldt AS, Hegaard HK, Ólafsdóttir OA, Øian P, Lindgren H. Transfers to hospital in planned home birth in four Nordic countries – A prospective cohort study. Acta Obstet Gynecol Scand 2016; DOI: 10.1111/aogs.12858
För en vecka sedan gick min bok till tryck. Det var givetvis en otrolig lättnad att äntligen känna att jag har kommit i mål med mitt arbete. Men samtidigt uppstod en känsla av tomhet och vemod, eller kanske självtvivel. Jag förstod med ens vidden av hur modigt det faktiskt är att ha författat en text som på riktigt betyder något. En bok måste ha nerv om den ska kunna få ett liv hos sina läsare. Men just där i det där ”livet” finns också något ömt och sårbart.
Min syster sa någon gång under projektets början att det är så sårbart att vara någon som tänder en egen fackla. Att berätta en historia. Men efteråt blir världen lite större.
Jag förstod nog aldrig hur djupt skrivprocessen skulle komma att påverka mig själv. Men den har verkligen hjälpt mig att komma vidare i mina egna tankar om födande. Och timingen kunde knappast ha varit bättre. Efterfrågan på att föda hemma ökar och ämnet har debatterats i flera stora tidningar den senaste tiden. När Asabea, som har så många följare på instagram, la ut sin fina födelse så hände något. Många blev plötsligt inbjudna att vara med på en hemförlossning hos en vän. Ja för en influencer är ju sina följares digitala vän – eftersom det är själva relationen som är kärnan i ett influencerskap.
Strax därefter kom Karolinska i Huddinge ut med att de ska börja ha hemförlossningar inom projektet Min Barnmorska. Här kan du läsa om det första sjukhuset i Sverige som erbjuder födande kvinnor barnmorskor som kommer: Barnmorskan kan komma
Själv blev jag kontaktad av en journalist och fick utrymme i Aftonbladet att prata hemförlossningar: Hemförlossning så här gör du
Sammantaget känner jag en sådan otrolig glädje över allt detta. Men jag vet också hur mycket arbete, sorg, tårar och besvikelse som det finns på botten i just den här grytan. Det fina är att livet börjar om, igen och igen. Och att saker som en gång var men inte längre är kan bli finfint gödsel.
Under den här våren har många hört av sig till mig med en önskan om att föda hemma. Jag har nog fått fyra gånger så många förfrågningar som jag brukar få. Med stor sorg har jag behövt tacka nej till alla som har hört av sig till mig. Varför undrar ni kanske? Jo, att jag har känt mig nödgad att tacka nej beror på att jag som barnmorska inte har förskrivningsrätt till de läkemedel som behöver finnas med i barnmorskeväskan just in case. Under fyra år har jag försökt att få till ett fungerande samarbete runt läkemedel vid hemfödslar här i Uppsala men utan att lyckas. Här är det kategoriskt nej till någon form av samarbete överhuvudtaget. Jag kom till en punkt där jag kände att det är omöjligt för mig att fortsätta under dessa omständigheter.
De hemfödslar jag ändå har hunnit vara med på har lärt mig så otroligt mycket om födande och min sorg bottnar delvis i den vetskapen – att så många inte får möjligheten att ta del av den kunskapsbank som öppnas först när man börjar bistå vid födslar även utanför sjukhus. Hemfödslar är något annat än sjukhusfödslar, och det går inte att lära sig att bli hembarnmorska genom att enbart vara med på sjukhusförlossningar. Kontexten HEMMA är alltför väsensskild från kontexten sjukhus. De relationer som hembarnmorskan får med de par som föder hemma är också så väsensskild från de korta möten barnmorskor får med blivande föräldrar på sjukhus. Let me put it this way: De allra flesta barnmorskor vet inte vad de missar.
Jag är därför glad att det ändå finns några verksamma hembarnmorskor i Sverige – för utan dem skulle en stor kunskapsbank gå rakt ner i graven. Vi har verkligen inte råd att tappa bort den kunskapen.
Corona har ställt saker på sin spets
Under Coronavåren infördes restriktioner för vilka som fick vara med vid förlossningar på sjukhus. Doulor portades på de flesta ställen. Just det blottade en syn på födandet som vore det enbart en medicinsk händelse. Som om doulor är något födande kan ha eller mista. Som om doulor inte spelar någon som helst roll för säkerheten under en förlossning. Som om födandet framförallt är sjukhusens angelägenhet och inte kvinnans.
Det var fel. Doulor är inte några man kan ha eller mista under förlossningar, eftersom det känslomässiga band som kvinnan knyter med sina stödpersoner kan ha en avgörande inverkan på förlossningsförloppet. Och födandet är inte i första hand sjukhusens angelägenhet. Födandet är först och främst kvinnans angelägenhetoch säkerhet för henne definieras inte enbart i medicinska termer.
Restriktioner infördes för hur vi skulle bete oss för att minska smittspridningen i samhället. Plötsligt började många fler blivande föräldrar än vanligt undra vad de överhuvudtaget skulle in till sjukhuset att göra under själva förlossningen? Sjukhuset kom att i högre grad än vanligt att förknippas med risk för smitta. Och en förlossning behöver ju inte äga rum på sjukhus. Sjukhusalternativet blev mindre attraktivt för en växande grupp. Alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor sågs plötsligt som ett mer attraktivt alternativ för många fler än i vanliga fall i Sverige.
Men det har blottat ett bråddjup. Ett som gemene man inte är så medveten om. Plötsligt blev det synligt att vi
Saknar offentlig finansiering för hemfödslar
Saknar nationella riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning
Att det finns ytterst få (om några) väl organiserade och väl integrerade vårdformer där alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor erbjuds
Sverige: ett Vilda Västern för hemfödslar
Att vara kategorisk när det kommer till hemfödslar har inte visat sig vara så lyckosamt. Det har istället öppnat upp för ett Vilda Västern för hemfödslar. Ett som läkare och barnmorskor har kunnat välja att ignorera eller förfasa sig över. Ytterst få har sträckt ut en hand för att hjälpa till att styra upp i Vilda Västern. Etablissemangets hållning har i stort varit att ge kalla handen till alla som önskar att föda hemma – och till alla som vill arbeta professionellt med att bistå dem som önskar föda hemma. Eftersom efterfrågan har varit så pass låg (1 av 1000 föder hemma i Sverige) och eftersom det ofta går bra att föda hemma så har man kunnat se bort utan att det har fått alltför stora konsekvenser. Ingen som inte vill har behövt bry sig.
Nu tycker jag inte att man kan se bort längre. När efterfrågan på alternativet planerad hemförlossning ökar så blir det tydligt vilken ojämlik vård vi har för födande i Sverige. Eftersom det är väldigt svårt att få tag på professionell hjälp vid hemfödslar så har barnmorskor på sina håll bytts ut mot outbildade stödpersoner. Förr i tiden kallades de för hjälpgummor.
Vissa som har haft tur och bott i ”rätt” stad eller rätt län har kunnat betala för att få stöd av barnmorskor under hemfödseln. De som inte har haft råd att betala eller som inte har fått tag på hembarnmorskor har antingen fött oassisterat eller med hjälp av outbildade stödpersoner.
Kvinnor har rätt att föda i trygghet
Men riskerna ökar för både mor och barn när förlossningar sker oassisterat i hemmet. Därför måste vi jobba på att integrera planerad hemförlossning som ett alternativ inom vår offentligt finansierade vård. För det mest framgångsrika sättet att förhålla sig till hemförlossning som vårdform är att integrera den med utbildade barnmorskor som kan bistå i hemmet och som har tillgång till de läkemedel som kan behövas under förlossningen.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
