Nyanserat om att föda hemma på SVT Vetenskapens värld

Äntligen en timme på SVT där de olika perspektiven på hemfödslar fick framträda på ett nyanserat sätt. Jag är särskilt glad över porträtten av kvinnorna i Sverige som valt hemfödsel eftersom jag tycker att det gjorde dem rättvisa. Vid det här laget är jag trött på exotifiering och dumförklaringar av kvinnor som väljer något annat än det vår smala norm för födande påbjuder.

Det visar sig att kvinnorna har helt legitima skäl. De vill inte falla offer för onödig medikalisering och patologisering av en i grunden frisk process. De vill få föda sina barn så tryggt och säkert som möjligt. På sina egna villkor. Att de landar i en annan slutsats än den som representanter för förlossningsvården ofta landar i borde respekteras. Det är ju inte vården som ska föda hemma utan kvinnan som väljer det.

Att vården som regel sedan väljer att inte befatta sig med dessa kvinnor – eller de barnmorskor som vill bistå dem – gör att kvinnornas val i praktiken ofta blir mer riskfyllt än vad det skulle behöva vara. Sandra som valde en hemfödsel föder i slutet av programmet utan hembarnmorska, trots att hon önskade en vid sin sida. Kanske inte så konstigt att den enda hembarnmorskan i hela Norrland inte hinner fram i tid.

En sak som inte framkommer i SVT:s program om att föda hemma är det hyckleri som detta innebär. Det talas mycket om säkerhet under förlossningar men inte många fingrar lyfts för att öka säkerheten vid hemfödslar. Förlossningsläkaren Sofie Brismar Wendel påpekar i programmet att blödning i samband med förlossning är den ledande orsaken till mödradödlighet världen över. Borde det inte av just den anledningen vara självklart att kvinnor som föder hemma i Sverige får tillgång till akutläkemedel vid blödning? Men så ser det inte ut. Kvinnor får idag tillskansa sig läkemedel mot blödning på egen hand. Detta sega överförmynderi leder också till att kvinnor föder hemma utan både barnmorska och läkemedel. Trots att vi – i Sverige – lätt som en plätt skulle kunna ändra på detta.

Sofie Brismar Wendel är i programmet inne på att dra det hela ett varv längre.

”Det saknas lagstiftning som skyddar barnet i det här sammanhanget. Fostret saknar juridiska rättigheter. Det är mamman som äger sin kropp, och äger också fostret.”

Här tycker jag att synen på den gravida kvinnan som en behållare för barnet blir tydlig. Menar hon på allvar att barnet borde få egna rättigheter som står över mammans rätt till sin kropp under förlossningen? Vem beslutar vad som är bäst för barnet – gör hon det? Borde man få behandla, klippa och skära i modern utan att hon samtycker till detta – för barnets skull? Modern och barnet är under graviditeten en enhet. Det enda barnet behöver i det läget är att mamman blir respekterad och får den vård och det stöd som hon behöver. Med andra ord så sviker vi även barnet när vi inte vinnlägger oss om att faktiskt respektera kvinnor och kvinnors rätt till val under födandet.

Att modern medicin har bidragit till en minskad mödra – och barnadödlighet skriver de flesta under på. Detta blandas dock ihop med dagens onödiga patologisering och medikalisering av friska processer. Att stödja fysiologin i födandet borde vara den primära riskminimeringen. I programmet visas den lavinartade ökning av interventioner som har ägt rum inom förlossningsvården under det senaste århundradet och man behöver inte vara en Einstein för att räkna ut att många av dem är onödiga.

Thomas Lindén som är statschefläkare på Socialstyrelsen poängterar i programmet att problemen hör hemma hos kvinnorna själva, på grund av sådant som högt BMI och hög ålder. Alltså borde vi bara tacka och bocka. Eftersom alla interventioner har ökat drastiskt så behövs de per definition. Thomas Lindén nonchalerar därmed den appropriering av själva barnafödandet som en onödig och i praktiken tvingande medikalisering innebär.

Det handlar om en ignorans och ett ointresse – men också som barnmorskan Asabea Britton påpekar i programmet handlar det om en okunskap:

”När det blir så normaliserat (med medicinska interventioner) så bidrar det till en viss bristande tillit till den födande kroppen. Om man aldrig ser en helt ostörd födsel är det såklart svårt att tro på att det fungerar, helt enkelt.”

Asabea Britton

Själv medverkar jag i några korta klipp i programmet. Här är ett av dem.

Du kan se programmet i sin helhet här.

Kvinnor borde få välja födelseplats och födelsesätt

Kvinnor borde – enligt mig – få välja var och hur de vill föda. Det är sorgligt att det finns krafter i Sverige som så hårdnackat kämpar emot att kvinnor ska få föda hemma under värdiga och respektfulla omständigheter. Att föda är en intim sak och framförallt en privat sak – oftast är det också en helt frisk sak.

Det är sårbart att vara gravid och föda barn. Under själva förlossningen är vi däggdjur. Vilket innebär att vi blir mycket känsliga för störningar av alla de slag. Vi behöver en privat sfär. Vi behöver att ”bonden” låter oss föda på våra egna villkor om kalven ska kunna komma ut på ett säkert sätt. Det kan låta paradoxalt att människor ofta behöver stöd samtidigt som vi behöver få vara ostörda. Men den hormonella processen fungerar bäst när vi är omringade av människor vi känner oss trygga med. På en plats där vi känner oss hemma. Dirigenten i symfoniorkestern är det autonoma nervsystemet och hjärnan. If you mess with it, then you’re in trouble.

Att föda på ett stort sjukhus innebär en rad störmoment. Därför kan det vara svårt för kvinnor att i en sådan miljö – framförallt för förstföderskor – föda på sin kropps villkor. Det går givetvis, men är inte ovanligt att det behövs påputtning med medicin för att nå kulmen. När vi ska studera hur ”kvinnor föder” i allmänhet är det därför inte representativt att utgå från sjukhusfödslar.

Det är givetvis en stor vinst för kvinnor och barn att det finns medicin, sjukvård och operation att tillgå vid behov. Utan detta skulle vi inte ha möjlighet att hantera de komplikationer som kan uppstå i samband med en förlossning. Men när en frisk kvinna föder hemma sjunker sannolikheten för att hon ska behöva nyttja denna hjälp. Det är så vårt inbyggda program för födandet fungerar.

Det är inte riskfritt att föda för någon

Men kvinnor är vuxna, myndiga personer och borde få vara så även i föderummet. Det vill säga – vi borde få kunna berätta: Här vill jag föda, såhär vill jag föda. Och sedan bli mötta i det på ett respektfullt och nyfiket sätt. Idag är det oftast någon som pekar med hela handen och även om det inte sägs rätt ut så nås vi av budskapet: Här ska du föda, såhär ska du föda.

Vi kvinnor är betrodda att göra egna val när det kommer till äktenskap, abort, vem vi ska ha sex med, vilken utbildning vi ska gå, vilken sport vi vill utöva. Inget av detta är riskfritt.

Den som önskar föda hemma blir inte eskorterad till sjukhuset i polisbil men i praktiken är de sociala normerna tvingande. Det är svårt att stå emot när varken läkemedel, trygg barnmorska eller en organisation som sluter upp erbjuds.

Och om vi ska tänka att livet enbart är säkert i retrospektiv och att vi aldrig kan gå in i livet med en tillit och tilltro. Ja, då måste vi skära bort mycket liv.

Byt ut livet mot födandet.

Referens:

Olsen O, Clausen JA. Planned hospital birth compared with planned home birth for pregnant women at low risk of complications. Cochrane Database Syst Rev. 2023 Mar 8;3(3):CD000352. doi: 10.1002/14651858.CD000352.pub3. PMID: 36884026; PMCID: PMC9994459.

Året 2023 – vad hände?

Nytt år nya möjligheter. Innan jag kastar mig in i 2024 vill jag dröja kvar lite vid föregående år. Så lätt hänt att man kastar sig mot nya mål istället för att dröja sig kvar lite vid vad man faktiskt har lyckats åstadkomma. Jag vill njuta lite av vad jag gjorde under 2023. Men min årsresumé kommer mest att handla om vad jag har åstadkommit på ett professionellt plan eftersom mitt privatliv har varit en bergochdalbana av underbart familjeliv, tonårsstrul och skenande bolånekostnader. Eftersom det är svårt att berätta om tonårsstrul utan att lämna ut någon så låter jag bli. Well, here goes.

Året började med en hätsk debatt om Yoga girls vilda graviditet. Jag var inte bekant med termen vild graviditet innan år 2023 och fann den intressant. Termen ”freebirth” var jag däremot bekant med – jag hade skrivit några inlägg här på bloggen om det. De blogginläggen gjorde att jag hamnade långt upp i de svenska sökresultaten på ordet freebirth. Själva termen freebirth är problematisk eftersom den antyder att alla som inte väljer en frifödsel föder i fångenskap. Ändå sväljer vi termen med hull och hår. Varför reagerar ingen på att motsatsen till frihet är fågenskap?

Hursomhelst så blev normen för födande så uppenbart och plågsamt synlig. Den kvinna som inte fogar sig i normen -att föda på sjukhus på sjukhusets villkor – ska exotifieras och målas ut som en halvt galen kvinna. Men ändå så spännande att hon finns! För då kan vi förfasa oss, vuxenmobba henne och klappa oss själva lite på huvudet för att vi inte är lika tokiga som hon. Brottet: hon föder ett barn. På sina egna villkor.

Ungefär så upplevde jag debatten om Rachel Bråthen aka Yogagirls vilda graviditet och stundande frifödsel. Mängder av skribenter och krönikörer fick enkelt stoff till sina krönikor. Rubriker som ”Vild graviditet kan vara din värsta idé” eller ”Föda utan barnmorska måste kallas vansinne” fyllde tidningarna. Clickbait och kvinnor som rackar ner på andra kvinnor. Att Rachel gjorde det val som var rätt för henne var det som om ingen ville förstå. För vi kvinnor är mest till för andra – eller? Och när vi föder barn ska vi rätta oss i ledet och göra som läkarvetenskapen säger åt oss. Hela debatten om Yogagirl var rejält avslöjande, ja det gjorde Rachels val så begripligt. Iallafall för mig.

Nåväl, på grund av mina egna inlägg om freebirth fick jag komma till TV4 och programmet Efter 5. Det var spännande att få vara med i en livesändning för första gången! Här med Eva Nordlund som också deltog.

Jag fick vara med på omslaget av Vårdfokus

Det blev ett fint reportage tycker jag. Media och journalister är alltid ett risktagande – därför blir jag så glad när mitt budskap tolkas och bakas in i tidningen på ett sätt jag känner mig trygg med. Kvinnor som läser mina ord ska känna sig stärkta och kompetenta. Det är vad jag vill iallafall.

Oxveckorna och digital doulautbildning på distans!

Jag och Eva höll första omgången av Föda med stöd doulautbildning på distans! Såklart är det något speciellt och härligt med att ses och träffas live. Men det är också dyrt och kräver resor fram och tillbaka. En doulautbildning på distans möjliggör för den som ammar, inte vill åka ifrån sin yngsta, bor långt borta, behöver ett billigare alternativ, för den som vill kunna vara mer flexibel osv. Det gick över förväntan bra och en helt ny kull av nya doulor utbildades – och vilket gäng!

Om du vill låta dig inspireras av de som har gått vår utbildning så kan du ladda ner guiden Doulaprenör gratis här:

Doulainspiration!

Vill du kika på doulautbildningen som vi håller i vår ska du klicka här istället:

Till Föda med stöd doulautbildning

Jag blev med en webbutik

Just det, under våren var jag föräldraledig med Nils under lejonparten av tiden. Under de dagar som jag inte sprang efter honom så satt jag och fnulade med min webbutik. Till min hjälp hade jag min bror Josef som kan allt om programmering. Vilken tur för mig! För det är mer jobb än man kan tro bakom dessa digitala versioner av butiker, digitala produkter, onlinekurser… Ord som betallösning, Klarna checkout och gränssnitt behöver läras in. Min hemlighet är att jag inte ger upp. Jag fortsätter trots att saker ibland känns oöverstigliga. Däremot är jag sämst på teknik, att bygga hemsidor och programmering. Så om jag kan få upp en webbutik kan alla det. På riktigt. Jag har iallafall slutat vara rädd för tekniken som krävs. Jag bara gör.

Tanken med att börja sälja lite billigare digitala produkter var ju att få en skalbar inkomstström som inte kräver så mycket mer efter det att produktionen är klar. För i dagsläget gör jag inga betalda samarbeten och tjänar egentligen inga pengar på själva bloggen. Den är en hävstång för mitt varumärke och en plattform där jag finns och syns. Utan den hade jag inte blivit inbjuden till poddar, TV eller fått ge ut min bok. Samtidigt kan man inte äta mat utav enbart ett varumärke så pengar behöver ju komma in någonstans. Och jag älskar att skriva och skapa! Så varför inte prova att skapa några digitala guider?

Lusten att göra kreativa saker är stor hos mig. Att räkna på ROI, return on investment, är inte min starka sida. Men på en höft behöver en guide sälja för ca 20 000 kronor för att täcka produktionskostnaden och den erfarenhet som ligger till grund för själva innehållet. Vi får se när det målet nås!

Min digitala guider hittar du här!

Underbara sommar

Under sommaren blev jag mer aktiv med att skriva brev till alla som finns med på min maillista. Jag har börjat trivas med det formatet. Japp, jag försökte ta semester i några veckor från allt som har med Föda med stöd och onlinebusiness att göra men det var svårt. Eftersom jag och Eva passade på att lägga våra onlinekurser på egen plattform strax innan semestern istället för att hyra in oss hos någon annan var det såklart en hel del jobb med själva flytten. Återigen: betallösning, produktsidor, salespage, checkoutpage…

Den som tror att det är en walk in the park att driva en onlinebusiness har helt fel.

Konjunkturen! Inflationen!

Panik när föräldraledigheten var slut och bolånekostnaderna hade ökat med 8000 i månaden. En familj med 6 hemmavarande barn är ganska känslig för när matpriser stiger uppåt, uppåt samtidigt som räntorna stiger och ja alla kostnader ökar och stiger förutom de pengar som ska komma IN.

Så. Nils fick börja på dagis. Nu skulle jag få tid att jobba mera. Trodde jag. Som vanligt. Haha.

Jodå, inskolningen gick bra även om den tog lite tid. Och jag kunde jobba en del mellan VAB-dagar, tandläkartider och annat som hopar sig i en stor familj.

Vi höll vår doulautbildning på distans igen med ett superfint gäng under hösten! Vi hade tänkt hålla en doulautbildning på plats i Uppsala också med den valde vi att ställa in eftersom det behöver vara en grupp på åtminstone 8-10 personer om det ska löna sig. Under hösten verkar många doulautbildningar ha haft lite svårt att få deltagare till sina utbildningar på plats. Kanske är det en kostnad som en del väljer att dra in på såhär i lite kärvare tider?

Debatten om Yoga Girls freebirth nådde sin kulmen i SVD:s podd

Med SVD:s podd Blenda fick debatten iallafall ett värdigt avslut. Journalisten Julia Wireaus intervjuade mig under sommaren och jag är glad att att just hon var reporter till den dokumentärserien. För även om producenten valde att lägga på ljudeffekter som hämtade ur en skräckfilm när Rachels son föddes fram med navelsträngen runt halsen så räddades det hela upp av hennes insats. Och av Rachel som så ärligt, mjukt och fint berättade om sin resa.

Barnmorskekonferens i Karlstad

Vi var ett gäng barnmorskor som åkte bil från Uppsala till Karlstad. Så roligt att mingla runt bland andra barnmorskor från hela landet och lyssna på föreläsningar. Även om jag blev rejält nerslagen av den statistik som presenterades för oss. 28 % av alla födslar sätts igång idag. Som om 28 % av alla födande behöver sättas igång? Vad är det för skenande utveckling där vi verkar ha tappat bort sunt förnuft? En igångsättning är oftast inte the easy way out. Tvärtom. Att imitera den spontana födseln blir inte lika träffsäkert som den spontana födseln. Det är tur att igångsättning finns som metod och att man kan göra det när nöden så kräver. Men om man tror att ett frikostigt användande av igångsättning inte leder till ökade komplikationer så är man ute och cyklar. Alternativt har fått hybris.

Med författare Maja Larsson som talade på konferensen

Jag skrev några blogginlägg under året som jag är särskilt stolt över.

  • Den teknokratiska modellen för födande
  • Vem är expert på det fysiologiska födandet?
  • Maktdynamiken och hierarkin inom förlossningsvården

The Positive Birth Calendar 2023

Under oktober och november arbetade jag med årets omgång av The Positive Birth Calendar! Så många tankeväckande och fina inlägg. Jag älskar kalendern och älskar att jag har skapat det forumet för inlägg om födande. Om du inte ännu har läst årets inlägg så har du en guldgruva att gräva ur.

Här finns alla inlägg med det senaste först: The Positive Birth Calendar 2023

Men i år blir det tyvärr ingen kalender. Av krassa ekonomiska skäl. För mig är det en månads obetalt heltidsjobb. Däremot vet jag att kalendern kommer komma tillbaka ett annat år! Men eftersom min tid inte är oändlig så MÅSTE jag börja prioritera.

Under december 2023 prioriterade jag att skriva på en forskningsplan. Den är inte helt klar ännu men jag har filat på syfte och frågeställningar. Och det var oväntat jätteroligt. Jag har djupdykt i artiklar om obstetriskt våld och respektfull vård och vi får se vad det blir av det hela.

Jag har två andra hemliga skrivprojekt på gång som jag inte vill berätta så mycket mer om eftersom det drar energi och laddning ur projekten.

Mina barn och min familj är iallafall det finaste som finns. På julafton fick jag en bild av dem allihopa samlade. Enda gången på hela året som jag lyckas med det konststycket!

Med det stänger jag mitt eget 2023 och ser fram emot ett eget 2024.

Med tilltro till min förmåga

Av Jennifer Larsson

Tänk om jag vetat att för två år sedan skulle få berätta om min förlossning i The Positive Birth Calendar. Hösten 2021 gick jag in i väggen och jag blev gravid med vårt andra barn, och jag var livrädd. Mitt namn är Jennifer Larsson, eller som en del känner mig som via instagram Brotorparen eller Kvinnanslott, och jag har fått äran att berätta om mina förlossningar, och vägen till ett välinformerat val som kantades av motgångar.

När vi fick det positiva beskedet om att jag var gravid hade vi precis ätit bullar i soffan, jag var sjukskriven för utmattning och lika glad som jag blev över beskedet, så kände jag igen den där pirrande känslan av oro som i mitt liv ofta lett till panikångest. Till en början visste jag inte vad min rädsla berodde på. Jag hade ju fött barn innan och var inte rädd för att föda, jag var inte rädd för smärtan, inte heller för att gå sönder ännu mer för de skadorna var ju redan där. Genom att lyssna på min rädsla så insåg jag att rädslan var från min första förlossning, men varför då den var ju helt normal. Den var långdragen, smärtsam, och avslutades med både klipp och sugklocka, men vi mådde ju bra efteråt, i alla fall fysiskt.

Jag började läsa på om en optimal förlossning, hur jag skulle lyckas att denna gången föda barn. Läste Föda utan rädsla av Susanna Heli och även min älskade Christian läste. Jag minns faktiskt inte hur jag under graviditeten hittade min lösning, men där fanns all information jag behövde. Föda med stöd av Märta Cullhed Engblom. Det var här jag någonstans insåg att min första födsel troligtvis slutat annorlunda om jag, i min kropps egna takt och utan stressen att prestera hade sluppit de skador som jag än idag har. Jag är en person som helhjärtat går in i saker som intresserar mig och ju mer jag läste på om vad som händer vid en förlossning så insåg jag att min första förlossning hade blivit genom ett trasigt system där kvinnan inte står i fokus för födandet. Jag insåg att min första förlossning varit en interventionskaskad med inslag av obstetriskt våld i form av “Du klarar inte av att föda utan EDA” eller där man tog hål på hinnorna vid en vaginal undersökning utan att informera mig om det.

Då jag sen tonåren haft problem med psykisk ohälsa och att jag nu hade en diagnos för mina toppar och dalar, bipolaritet typ 2, gjorde att jag ville undersöka möjligheten till att föda hemma. Var det ens möjligt att räknas som lågrisk när man som jag fått diagnosen bipolaritet. Svaret var “det beror på”, som det alltid gör eftersom alla födande är individer och även vi med psykiska diagnoser.

På mödravården berättade jag tidigt om min ångest inför att föda på sjukhus, men enligt riktlinjerna får man inte samtal på Aurora förens efter vecka 20. Jag gick därför under tiden jag väntade på att få tid hos Aurora hos mödravårdens kurator.

Under min första graviditet mådde jag väldigt bra psykiskt. Jag var jämn i humöret och var väldigt lugn och tillfreds. Jag hade stort förtroende på mig själv och vården, jag kände att jag skulle kunna föda och var aldrig rädd. Detta lugn fanns inte under min andra graviditet. Jag hade återkommande ångest och kände stark oro och ibland ren ilska. I vecka 24 efter ultraljudet fick jag äntligen komma till Aurora. Samtalet kändes forcerat och stressigt. Min vilja att få svar på varför vissa saker gjordes 2017 och vad som kunde orsakat utfallet undvek Aurorabarnmorskan att svara på. Målet med att gå på samtal hos Aurora var att bli så pass trygg med tanken att föda på sjukhus, ifall jag skulle behöva åka in om hemförlossningen hade behövt avbrytas. Både jag och min sambo kände en irritation efter första samtalet med Aurora-barnmorskan.

Jag hade fått kontakt med Barnmorsketeamet och hade ett första samtal med två hembarnmorskor i mars. Vi gick igenom min första förlossning och jag fick utan dömande eller ifrågasättande berätta min upplevelse av min första graviditet och förlossning. Jag nämnde även att jag ville använda mig av hypnobirthing som jag läst om och då meditation hjälpt mig i livet vid andra tillfällen kändes det som något som skulle passa mig.

Vid min första förlossning hade jag en stor blödning på 2,3 liter vilket i vanliga fall gör att en förlossning bör ske på sjukhus, men eftersom det var tydligt i min journal att blödningen kom från klippet och att de hade problem att suturera (sy ihop) mig valde mina hembarnmorskorna ändå att stötta mig i mitt val om hemförlossning.

Samtal på sjukhuset

I Halland finns inga riktlinjer för hemförlossning, men i Västra Götalands region rekommenderas kvinnor som vill föda hemma att ha ett läkarsamtal. Jag bad också om detta då jag dels ville få svar på varför min epidural gjorde så jag inte hade någon känsel från midjan och neråt, status på min förlossningsskada och i tron om att känna ett större förtroende för förlossningsvården ifall jag skulle behöva åka in. Min ena hembarnmorska följde med mig eftersom förlossningsavdelningen i Halmstad triggar mig.

Samtalet med läkaren blev allt annat än stärkande och jag kände efteråt att jag inte har något förtroende för förlossningen i Halmstad. Bland annat sa läkaren att när jag kommer in på förlossningen måste de sätta en infart på mig eftersom jag tidigare haft en stor blödning. Varningsklockorna ringde direkt då jag vid det här laget visste att vården inte får göra något utan mitt medgivande. Läkaren rekommenderade mig att föda på sjukhus och inte hemma på grund av blödningen, trots att det stod i journalen att blödningen var från klippet. Läkaren menade att man inte kan blöda 2,3 liter från ett klipp.

Jag och hembarnmorskan frågade om hon kunde skriva ut mediciner, men detta nekade läkaren till då de inte stödjer hemförlossningar. Jag bad även om lov att få ha med en hembarnmorska in på förlossningen ifall jag skulle behöva åka in. Läkaren såg då förvirrad ut och frågade: “Men du ville väl föda hemma?”. Jag fick då förklara för läkaren att bara för att jag väljer att starta en hemförlossning kan det finnas orsaker till att man som födande vill eller behöver åka in, och för att jag skulle våga det, ville jag ha med mig en av mina hembarnmorskor som stöd. Läkaren skulle kolla på den möjligheten eftersom de vanligtvis enbart tillåter en stödperson. Jag och hembarnmorskan gick därifrån och beslutade att vi skulle fokusera framåt på kommande förlossning. Senare samma dag ringde läkaren mig och bekräftade att jag skulle få ha med mig min hembarnmorska som extra stödperson, men förtydligade att hon inte skulle vara där i form av barnmorska utan som stödperson. Sen drog hon åter upp varför hon inte rekommenderade mig att föda hemma och jag förklarade att jag tagit del av studier gällande hemförlossning och att jag tror att utfallet från 2017 orsakades av vården.

Samma läkare ringde upp mig igen vid ett senare tillfälle för att övertyga mig om att föda på sjukhuset och tog upp alla risker som hon såg med mitt val. Bemötandet från vården gjorde att jag inte ens såg sjukhuset som ett alternativ.

Vändningsförsök

I maj var jag på MVC för en rutinkontroll och då upptäcktes att bebis låg med fötterna ner. Det blev bråttom att boka ett vändningsförsök och jag minns hur paniken i mig steg. Jag visste att jag inte längre skulle kunna föda hemma om det skulle bli en sätesförlossning, och att Region Halland inte tillåter vaginala sätesförlossningar. Skulle vändningsförsöket misslyckas skulle vi behöva åka till sjukhuset i Helsingborg för att jag skulle få föda vaginalt. Uppe på förlossningen, dagen då vändningsförsöket skulle ske, var det som att röda mattan rullades ut. Personalen informerade mig tydligt om vad som skulle ske, vad som skulle hända om x eller y skedde och jag kände mig relativt trygg. Vid vändningsförsök får man ofta läkemedel som gör att livmodern slappnar av och den medicinen kan göra att man känner sig varm och darrig. Jag informerades om att det kunde upplevas som påbörjan till ångest, och jag är så glad att de förvarnade mig om det, för jag upplevde ett tryck över bröstet, precis som i början av en ångestattack. Vid det här laget hade jag övat hypnobirthing och använde det när de vände bebis och för att inte få panik över trycket över bröstet. Vändningen lyckades och jag bröt ut i stora glädjetårar av lättnad. Barnmorskan som tagit hand om mig hela vägen kom in med fika och sen kom även valet av hemförlossning upp. Hon var skeptisk till mitt val och sa att jag kunde få göra val även på sjukhus, och att de hade ett badkar som jag kunde få föda i. Jag förklarade att jag var tacksam för informationen, men att för mig är det säkraste valet att föda hemma.

Tiden gick och vår förstfödda, Hilda, hann fylla fem år och hann ha kalas med både vänner och familjen. Jag hade nu passerat BF och jag började känna en press att behöva åka in för att bli igångsatt, och då skulle det inte bli en hemförlossning eftersom en igångsättning inte längre är en lågrisk och behöver kontrolleras mer vid en förlossning. Trots att jag inte hade några kännigar av att det var på gång beslutade vi att vår dotter skulle få åka på sommarlov till mina föräldrar och yrvädret till hund skulle få åka på semester till hundvakten. Jag gjorde allt för att inte fokusera på att tänka på “när kommer barnet”, “jag kommer vara gravid i resten av livet” och alla andra tankar som jag tror de flesta som passerat BF haft. På kvällen var det bara jag och Christian, vi åt mat, käkade av den där godispåsen som skulle vara till förlossningen och kollade på Austin Powers. Och då kände jag det. De där sammandragningarna som gjorde att jag visste att det var på gång. Vi skrev till våra hembarnmorskor Jeanette och Johanna i vår messengergrupp. Johanna meddelade att hon gick och la sig, och Jeanette fortsatte sitt nattjobb på neonatal. Jag och Christian förberedde madrassen framför soffan, och kontrollerade förlossningspoolen och sen gick vi och la oss. Jag sov och vaknade, somnade om och vaknade igen. Vid 3 på natten så orkade jag inte vara kvar i sängen utan smög ner till madrassen framför soffan och lyssnade på de förinspelade meditationerna som Christian gjort till mig. Klockan fyra kunde jag inte vara själv längre, så jag väckte Christian och vi ringde till Johanna.

“Jag sätter mig i bilen, så ses vi snart” var hennes svar. Jag var så beredd på att försvara varför vi ringde och få höra att jag hade fel, att jag nästan blev lite chockad över att för henne var det så självklart att hon skulle komma. Hon hade en bit att köra, men det kändes så tryggt att hon var på väg. Jag började längta till poolen och vågorna kändes jobbiga att ta på land.

När Johanna klev in, så ville jag kliva ner i poolen. Jag hade inte vågat kliva i tidagare då jag läst att det kunde gå fort dels vi andra barnet men även när man föder i vatten. När jag klev i blev jag besviken, vattnet kändes kallt och inte alls så där mysigt som jag tänkt mig. Christian hade inte vågat ha för varmt, då han läst att för varmt vatten kunde göra att kvinnan svimmade, men Johanna hjälpte oss att få upp temperaturen genom att de kokade vatten i kastruller på spisen och hällde i i poolen.

Jag vandrade in och ut från värkarna, ibland sov jag, ibland småpratade jag. Allt var lugnt och stilla. Några timmar senare kom Jeanette från sitt nattpass på neonatal och även fast Johanna gav massor av trygghet, så kändes det komplett när hon klev in.

De fortsatte att koka vatten och hälla ner i poolen, medan jag flöt in och ut från att sova till att ta en värk. Under hela tiden vred jag mig från sida till sida och andades uppåt som jag övat på. Efter ett tag ville jag upp för att gå på toa, och blev tvungen att ta en värk på land. Det var fruktansvärt att känna sin tyngd och kylan samtidigt som värken kom. Tog mig sen till toaletten och där gick vattnet. Fick för mig att jag skulle torka upp men blev beordrad av mig sambo att gå ner i poolen igen.

Tiden flyter ihop men efter ett tag slutade vattnet att lindra smärtan och jag upplevde det som en storm inuti. Min uppåtandning funkade inte och jag greps av panik. Jag minns att Johanna min hembarnmorska då tog mitt ansikte i sina händer och sa något. Jag minns inte vad hon sa men därefter började jag att andas neråt i värkarna. Det var dags för krystfasen. Inte heller här finns det något begrepp från min sida om tid. Däremot minns jag tydligt att bebis åkte ut en bit, för att jag till min stora besvikelse kände hur hon gled in igen. Detta hände 5-6 gånger och jag var oerhört frustrerad över detta. I efterhand är jag tacksam över detta då det antagligen hjälpte till att töja så att jag inte fick några större bristningar. Till slut kom huvudet ut och efter en stunds vila, andades jag ut hennes kropp i en krystvärk. Jag tog emot henne i vattnet och tittade på henne genom vattenytan. Jag kände mig som den mäktigaste kvinnan i världen och hela kroppen fylldes av kärlek och glädje.

Jag önskar att alla kvinnor själva fick besluta hur och var de vill föda sina barn. De som vill föda hemma, de som vill föda tryggt på sjukhus, de som vill föda med smärtlindring och de som vill föda med kejsarsnitt, alla har rätt att bestämma över sin egna kropp.

Trästetoskop

Öka patientsäkerheten vid samtliga födslar

Trästetoskop

Börja med att ta bort stigmat som är kopplat till hemfödslar

När ett barn dör i samband med en förlossning så är det en tragedi för alla inblandade. Jag har under mina år som barnmorska varit med några gånger när detta tragiska har inträffat på det sjukhus jag själv har jobbat på för tillfället.

Stress, bristande kommunikation, att fastna i ett spår eller en diagnos, tunnelseende, panik, inkompetens, brister i övervakningen, fullt på avdelningen. Det är människor som arbetar med födande och människor begår misstag.

Nu går det att läsa i media att en Bebis dog efter hemförlossning.

Jag har ingen kunskap om det specifika fallet – men vad jag förstår så kommer Lex Maria- utredningen fram till att det har begåtts misstag av de barnmorskor som var medicinskt ansvariga.

När en tragedi av det här slaget inträffar vid en hemfödsel så tenderar stigmat runt hemfödslar att öka. Det är olyckligt eftersom stigmat i sig redan påverkar patientsäkerheten vid hemfödslar negativt.

Att dra åt svångremmen runt hemfödslar ännu hårdare och nu resolut avråda kvinnor från att föda hemma är ingen lösning. Det är varken faktabaserat eller hjälpsamt. Något som däremot skulle kunna hjälpa vore om fler bidrog till att lyfta hemförlossningsverksamheten från en oorganiserad Vilda Västern till en mer organiserad verksamhet.

För kvinnor kommer inte sluta föda barn. Varken på sjukhus eller hemma.

Referenser:

Hutton EK, Reitsma A, Simioni J, Brunton G, Kaufman K. Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine. 2019 Jul 25;14:59-70. doi: 10.1016/j.eclinm.2019.07.005. PMID: 31709403; PMCID: PMC6833447.

Länk: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6833447/

Vem är expert på det fysiologiska födandet?

Under en hemfödsel ”with woman”

Jag hör ganska ofta sägas att barnmorskor är experter på det fysiologiska födandet. Tanken är ju att vi ska vara det – och det finns barnmorskor som är det. Men det är aningen missvisande att påstå att alla barnmorskor är experter på det fysiologiska födandet.

För det första – vad är ett fysiologiskt födande?

Det är när kvinnan föder av egen kraft, spontant och utan hjälp av medicin eller medicinska procedurer. Förlossningen är i grund och botten en oreflekterad och instinktiv process som i de flesta fall fungerar utmärkt väl. Så de riktiga experterna på det fysiologiska födandet är kvinnorna själva. Ofta utan att vara medvetna om det.

Kvinnors egen expertis är vi inte särskilt måna om att mejsla fram. För om vi vore det så skulle vi ha en helt annan approach till födande än vad vi har idag.

Och därför skaver det när jag hör sägas att barnmorskor är ”experter på det fysiologiska födandet”. Det går nämligen inte att vara expert på något som man väldigt sällan – om någonsin – får möjlighet att vara en del av.

Det institutionaliserade födandet, när kvinnor föder med ett gäng rutininterventioner och med medicinsk smärtlindring, är just ett institutionaliserat födande. Detta födande stänger ofta av en stor del av kvinnans egna hormoner och även den unika födelsedans som finns inbyggd hos varje mammabarn- par. Kvinnors unika födande byts helt enkelt ut mot ett mer standardiserat förlopp. Ett som följer det regelverk som den specifika institutionen har tagit fram. Och för att det institutionaliserade födandet ska kunna fungera krävs ofta påputtning av medicinsk intervention.

Skillnaden är samma som om du skulle idka älskog på löpande band enligt en institutions tidsangivelser och bestämmelser. Det skulle inte vara samma sak som spontant och skönt sex och du skulle få väldigt svårt att uppnå klimax.

Om du vill lära dig hur schimpanser fungerar så ska du studera dem i deras naturliga miljö – i det vilda

Du kommer få svårt att bli expert på schimpansers födande om du bara studerar hur de fungerar på institution när du gör en mängd saker med dem. När schimpanserna blir tvungna att underkasta sig regler och rutininterventioner. Det vill säga – du kommer få svårt att bli expert på hur den instinktiva processen fungerar om du själv stör den hela tiden.

Samma sak gäller för födande kvinnor.

Skillnaden är den att kvinnors naturliga miljö oftast är hemmet. Hemma – omringad av sina närmaste. De starka sociala och intima relationerna är ju ett kännetecken hos oss människor.

Det medikaliserade födandet kräver en annan form av expertis

Det är inget fel i sig att vara expert på handläggningen av ett mer medikaliserat födande. Expertisen blir då istället inom medicinsk och kirurgisk omvårdnad, iallafall för barnmorskor. Medicin, teknik och kirurgi kopplat till barnafödande. Och det är just den processen som de flesta barnmorskor går igenom när de kommer ut på sin praktik under utbildningen. Under praktiken på förlossningen så blir de flesta barnmorskor skolade till obstetriska sjuksköterskor.

Detta eftersom kunskapen formas inom en institutions väggar utan att lägga tonvikt vid att bygga relationer med kvinnor.

Men vad är det att vara barnmorska?

Att vara barnmorska är att vara med kvinnan. Det är en hållning till yrket som tar ställning för kvinnan. Men i dagens förlossningsvård så är denna hållning villkorad och underordnad en tydlig maktstruktur.

Jag citerar barnmorska och professor Eva Robertson:

Att med sinnlig och kroppslig närvaro vara till stöd för gravida och födande kvinnor där rutiner och program begränsar möjligheter att vara ”with woman” innebär dagliga etiska dilemman för barnmorskor som verkar i dagens hälsosystem och strukturer.  Är barnmorskors kunskap i sen-moderniteten underordnad maktstrukturer, system och en konventionell interventionell obstetrisk medicin?

För att kunna vara närvarande i mötet med den födande så behöver barnmorskor kunna ge sig hän tillsammans med kvinnan – kasta sig loss från antaganden, fördomar, rädslor och ängslan – allt det som våra institutionella sammanhang göder. I dagens vård där riskfaktorer staplas på rad och svångremmen dras åt med fler promemorior och rutininterventioner när något ”händer” på avdelningen så är det nästan omöjligt att koppla loss och öppna upp för varje unikt möte.

Det betyder att vi förlorar kunskap. För när vi dissekerar varje millimeter av ett födande så tar vi till slut bort själva essensen av samma födande.

Magin försvinner i samma stund som du med vetenskaplig metod försöker dissikera vad en kyss är för något.

För att kunna vara med kvinnor på ett sätt som inte blir på ojämlika villkor så behöver relation byggas över tid. Det behövs också frihet från det institutionella sammanhanget, både för kvinnor och barnmorskor. Annars studerar vi i praktiken – och deltar i – ett födande i fångenskap.

Referenser:

https://barnmorskan.se/decolonizing-midwifery/

Bradfield Z, Duggan R, Hauck Y, Kelly M. Midwives being ’with woman’: An integrative review. Women Birth. 2018 Apr;31(2):143-152. doi: 10.1016/j.wombi.2017.07.011. Epub 2017 Aug 12. PMID: 28807466.

Lyckan att komma hem

Det bästa med semester borta är ändå att få komma hem… I förrgår kände jag den där pirrande sockerdrickan i kroppen när vi svängde in vid vårt hus. Den prunkande oklippta trädgården med de ståtliga stockrosorna i full blom. En brevlåda med reklamblad och några fönsterkuvert från försäkringskassan låg och väntade. Grönt och vildvuxet i trädgården. Vårt röda hus som såg så härligt bedagat ut. Det är en sällsam lycka både att få åka bort och sen att få återvända hem.

Vi har haft en fantastisk semester i Hälsingland. Men det är ändå en lågintensiv stress att semestra med ett så litet barn som Nils. Det är den där strängen av ständig uppmärksamhet som inte får gå av. Och att knöla ner familjen i sängarna på torpet blir aldrig riktigt lika bekvämt som hemma. På nätterna har jag ibland balanserat på kanten till sängen och de där surrande flugorna som lyckas ta sig in genom fönstret är inte så jättekul klockan fem på morgonen. Obs, det är inte synd om mig!

Det intressanta är att sommar i så hög grad har kommit att definieras av de böcker jag väljer att läsa. Och i år började jag läsa Diamant Salihus båda böcker. Förskräckligt bra ju. Men den där otäcka socialrealismen med gängvåld och skjutningar kröp inunder skinnet på mig.

En annan bok som jag ännu inte har läst ut är Hagitude av Sharon Blackie. Vilken bok! Den handlar om att åldras som kvinna i vår kultur. Äntligen fick jag läsa en skildring av åldrande som grabbade tag i mig ordentligt. Jag är nämligen lite trött på den tillkämpade hurtigheten som präglar många böcker som riktar sig till kvinnor i klimakteriet. Nej jag är inte i klimakteriet än men förhoppningsvis kommer den tiden till mig också. Och jag vill inte ha fler välmenta råd om att gå ned i vikt och äta rätt. Jag vill ha grymma gestaltningar istället. Det fick jag i den här boken.

Årets sommardebatt om hemfödslar har varit en tragikomisk följetong att ta del av

Det brukar börja med en frilansskribent som skriver ut alla sina känslor om fenomenet och sen blottar sin okunnighet. Så blev det också i år. Det är nämligen relativt ofarligt att blotta sin okunnighet om hemfödslar i vårt samhälle eftersom så många är okunniga. Att ha fel i grupp är enkelt. Om alla tänker och tror lika kan det ju inte vara fel eller hur?

Jo det kan det.

För den som är intresserad av lite mer fakta om hemfödslar så rekommenderar jag Barnmorskeförbundets replik i Expressen. Den kan du läsa här:

https://www.expressen.se/debatt/det-ar-normalt-att-foda-barn-hemma/

Själv känner jag en viss trötthet. Nivån på debatten är låg och det är ju ett tecken på att vi inte har kommit så långt. Det är mycket jobb kvar att göra helt enkelt.

Jag måste tillbaka till skrivbordet.

Freebirth, oassisterad hemfödsel eller vild graviditet?

Med Eva Nordlund i programmet Efter fem

Förra veckan var jag inbjuden att prata om fenomenet ”freebirth” i TV4 och programmet Efter fem tillsammans med Eva Nordlund. Oj, vad nervös jag var! Tänk att du får två minuter på dig att diskutera live i TV ett av de mest kontroversiella ämnen som finns… Det är också ett ämne där de flesta saknar grundläggande kunskaper. Fördomar däremot – och starka känslor – är det många som har.

Att blanda ihop begreppen ”vild graviditet”, ”freebirth” och ”hemfödslar” är ganska vanligt och det blir så förvirrat. För det första är vild graviditet inget vedertaget begrepp. Vad är motsatsen till vild? Civiliserad?

Civiliserad graviditet. Säger vi så?

Den vilda graviditeten innebär iallafall att inte gå till mödravården. Det är väldigt ovanligt att gravida i Sverige väljer bort mödravård. Vääldigt ovanligt.

Att föda hemma utan barnmorskor förekommer däremot och anledningarna till det varierar. Ofta kan det handla om att välja bort någonting, snarare än att den planerade oassisterade hemfödseln ses som ett optimalt val. De kvinnor som har blivit traumatiserade av sina födslar på sjukhus kanske inte överhuvudtaget ser det som ett alternativ att åka in till sjukhus för att föda. Vad återstår då? I Sverige finns i praktiken inga alternativ om kvinnan inte har turen att hitta en privat hembarnmorska och sedan råd att betala densamma.

Det är väldigt mycket prat om säkerhet under förlossningar men det lyfts inte många fingrar för att göra hemförlossningarna säkra i Sverige. Det är ju inte sjukhuset som föder fram barnet. Det är ju den kvinna som är gravid som föder fram barnet. Varför skulle hon inte ha rätt till vård utifrån de egna förutsättningarna?

Själv har jag kommit i kontakt med flera kvinnor som har sökt hjälp från vården, blivit nekade, och sedan gått vidare och planerat för en så kallad freebirth hemma. De har samtliga gått på mödravård och de hade mer än gärna haft en barnmorska hos sig under förlossningen. Men de har samtliga blivit nekade detta och lämnade helt utan någon form av organiserad hjälp.

Kvinnor som aktivt väljer bort att ha en barnmorska hos sig under förlossningen hemma

Det finns kvinnor som inte önskar ha en barnmorska hos sig under förlossningen. Förlossningen kanske ses som en intim familjeangelägenhet. Det kan också vara att man inte klickar med hembarnmorskan som finns att tillgå, eller en tidigare negativ erfarenhet som en anledning till att det väljs bort. Så det finns en liten, mycket liten grupp skulle jag säga, som ser freebirth som ett optimalt val.

För mig var det viktigt under det korta TV-inslaget att inte hamna i fällan av att ställa kvinnor mot kvinnor eller att skamma en redan utsatt grupp. Jag tror att många tänker att de flesta som väljer en freebirth är övervintrade hippies och naturlighetsvurmare. Vad många inte förstår är hur stor andel kvinnor som faktiskt lämnas traumatiserade efter sin förlossning på sjukhus. Utan stöd, hjälp eller något alternativ till samma typ av sjukhusförlossning när det är dags att föda nästa barn.

Här kan du se klippet om freebirth i TV4!

De historier vi hör och delar med varandra påverkar

The Positive Birth Calendar 2022
Av Therese Willstedt

Vår verklighet består i hög grad av de berättelser vi omger oss och är omgivna av. När vi hör en historia så aktiveras vår föreställnings- och inlevelseförmåga. De historier vi hör påverkar vår fantasi och vår fantasi påverkar det vi skapar. Historier har helt enkelt kraften att förändra din uppfattning, både om vem du är i dag, vem du kan bli och vad du kan åstadkomma. De historier vi fokuserar på, pratar om och delar med varandra, är med andra ord med till att forma oss.

Mitt namn är Therese Willstedt och jag är konstnär, regissör och dokumentarist. En kan också bara säga att jag arbetar med att förmedla livshistorier. När jag analyserar vilka berättelser och narrativ som får störst plats i vår samtid, så kan jag dra slutsatsen att vi människor har en tendens att lockas av drama och fastna vid historier om problem och svårigheter. Men det finns alltid parallella historier som pågår samtidigt – historier om vunna kamper, nya insikter, styrkor, glädje, förändring och utveckling. Den goda historien. Och den har jag med åren blivit mer och mer intresserad av att fördjupa mig i.

Jag har fött två barn. Hemma. Första gången i Sverige 2020 och andra gången i Danmark 2022. I Sverige blev jag överrumplad av alla skräckscenarier som målades upp för mig, gällande barnafödande. I Danmark var upplevelsen lite mer balanserad. Under båda graviditeterna ställde jag mig dock frågan om varför de positiva förlossningsberättelserna inte tar mer plats? I min svenska umgängeskrets och på min svenska mödravårdscentral lyste de med sin frånvaro. Som snuttefilt fick jag istället pamfletter om vilken medicinsk smärtlindring som den födande erbjuds. Jag var tvungen att aktivt leta med ljus och lykta efter historier som kunde ge mig mod, styrka och tro på att jag kunde klara av att föda av egen kraft, utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings rädsla.

Gravid blick

Den kampen blev startskottet för ett pågående konst- och filmprojekt, som har syftet att undersöka och förmedla vad som krävs för att så många kvinnor som möjligt ska få en god upplevelse av sin förlossning och känna sig stärkta av den? Hur kan den födande säkras det stöd hon behöver under förlossningen för att kunna hantera födandets upplevelser?

Min farmor födde fem barn. Min mormor tre. Min mor födde mig.  – ”Förlossningar är bara något som ska överstökas”. Innan jag blev gravid hörde jag i stort sett aldrig om människors erfarenheter av förlossningsarbete. Det enda som jag hörde folk prata om var viktuppgång, hur många timmar förlossningen tog, vilket klockslag babyn föddes och hur mycket babyn vägde. När vi skulle besöka nyfödda barn och deras föräldrar, så frågade en oftast bara om det hade gått bra, och den som fött svarade oftast bara torrt, trött och tveksamt – ”Ja ”. En klapp på kinden och ett tröstande leende och sen fokuserades samtalet återigen enbart på babyn. Det var som om att en ville undvika att tala om själva förlossningen. Kanske för att det bara var något som ”skulle överstökas” och att

– ”det farligaste en kvinna kunde göra i livet var ju att föda barn”. När jag däremot själv blev gravid så haglade det plötsligen med förlossningsberättelser. Nu ville alla dela med sig av både det ena och andra och jag hade svårt att parera och skydda mig från alla intryck som ofrivilligt fick fäste i mig.

När jag närmade mig min tredje trimester så mötte jag dock en kvinna som berättade att hon hade fött hemma. Jag satt i hennes kök i Köpenhamn och drack en kopp te. – ”Där”, sa hon och pekade på vardagsrumsgolvet, – ”där klämde jag ut henne”. Hon log med hela ansiktet. – ”Du har något att se fram emot. Att föda är det häftigaste jag varit med om.” Hennes ögon utstrålade ett oslagbart självförtroende. Jag bad henne att berätta mer. Det jag fick höra förändrade allt och den där emotionella klumpen som jag länge hade haft i magen ersattes av en lust att förbereda mig och med rak rygg och öppet hjärta gå min egna förlossning till mötes. Historier påverkar mer än vi tror.

Mina vyer vidgades och jag fick en bredare palett av möjligheter än vad som först erbjudits via pamfletten på mödravårdscentralen. Jag beslutade mig för att jag också ville föda hemma. Det visade sig dock svårare än jag först trodde då jag bodde i Sverige och att den svenska sjukvården inte stöttar hemförlossningar, i alla fall inte i den regionen jag bodde. Dessutom var jag förstagångsföderska. Om jag ville föda hemma så var jag helt enkelt tvungen att stå för hela klabbet själv. Som tur var så hade jag en stabil inkomst vid detta tillfälle, så jag hade faktiskt råd att betala för både en doula och en privat barnmorska. Något som inte alla har och som en inte ska ta för givet. Men som en vän till mig sa, – ”Folk är beredda att betala mycket pengar för sitt bröllop, så varför inte lägga lika mycket krut på sin förlossning? Är inte det viktigare, om man tänker efter?” Efterföljande har jag både hört och läst många andra säga samma sak.Förmodligen för att det ligger något i det. Det får bara inte bli så att vi accepterar ett samhälle där det endast är de som har råd att betala som kan säkra sig en förlossning med kontinuerligt stöd. Men ville jag nu föda utanför Regionens givna ramar så var jag helt enkelt tvungen att tömma sparkontot. Nästa problem visade sig vara att det fanns endast en doula i min region och endast fem privata barnmorskor i hela södra Sverige. Doulan lovade att bistå mig trots att hon egentligen skulle vara ledig och det var också hon som hjälpte mig med att hitta en barnmorska inom relativt realistiskt avstånd. Det kallar jag änglavakt. 

Folk i min omgivning försökte övertyga mig om att det var en vansinnig idé. De kom med den ena skräckhistorien efter den andra. De vädjade till min far och min bror, som båda är verksamma pediatriker, att de skulle tala mig till rätta. Och folk kom med frågor som jag än idag kan bli förbannad över att tänka på. Jag var helt enkelt tvungen att läsa på och öva mig på att argumentera för min sak. Jag pansrade mig med forskningsresultat som påvisade hur säkra planerade hemförlossningar faktiskt är och skrev ett manus som jag lärde mig utantill. Men det bästa försvaret visade sig att vara mina egna förberedelser. I efterhand kan jag se att det kan vara svårt att förbereda sig på hur intensivt det är att föda. Men det går att förbereda och optimera ens förutsättningar för att kunna hantera intensiteten. Ett sätt var att sätta mig in i vad en förlossning faktiskt är – rent fysiologiskt. Ett annat sätt var att byta ut bilderna i huvudet av kvinnor som föder i panik och stress, som jag fått av alla filmer jag sett, med dokumentära filmer av fysiologiska förlossningar.  Jag övade förlossningspositioner, började gå till hypnobirthing, skrev ”oxytocinlistor”, gick ”all-in” på perineummassage och förvandlade, sakta men säkert, mitt hem till en funktionell, mörklagd och kudd-rik bunker där jag skulle kunna föda i fred, utan att bli påskyndad eller tvungen att förhålla mig till det medicinska systemets rutiner.

Vad som får oss att känna oss trygga är givetvis individuellt. Men något som gäller för alla är att de tankar och känslor som vi tar med oss in i vår förlossning och hur vi känner inför att föda, kommer högst sannolikt att påverka hur vår upplevelse blir.

Jag gick stärkt ut ur min förlossning. Både första gången i Sverige och andra gången i Danmark. Båda gångerna var jag omgiven av personer som hade tid att vänta och som förstärkte min tillit till processen. Båda gångerna födde jag i en birth pool på mitt vardagsrumsgolv, utan varken medicinska interventioner eller smärtlindring och utan efterföljande komplikationer. Båda erfarenheterna har gjort att jag har ett helt annat förtroende för mig själv och en helt ny insikt i vilka krafter kvinnokroppen besitter. Jag skriver detta med full respekt för de som har det radikalt annorlunda än jag själv och vill poängtera att medicinsk smärtlindring givetvis är fantastiskt för dem som önskar det, och/eller då det är absolut nödvändigt. Likaså konstateras att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag och mina döttrar i magen var friska nog att kunna födas hemma, så som jag önskade mig. Och även om förlossningarna givetvis inte blev som jag hade föreställt mig (det blir det ju nästan aldrig), så lyckades jag hantera födandets upplevelser och följa med i stormens vågor utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings eventuella rädsla.

Vändpunkten för mig kom den där eftermiddagen i Köpenhamn, när jag för första gången fick höra en positiv förlossningsberättelse. Mötet med den kvinnan fick mig att vilja byta ut tanken om att ”förlossningar är bara något som ska överstökas” med så många goda förlossningsberättelser som möjligt. Och vad jag menar med ”goda” berättelser är inte nödvändigtvis berättelser om komplikationsfria förlossningar, utan snarare att den som föder känner sig trygg och får det stöd som hon behöver under hela processen. Jag kommer alltid vara den kvinnan evigt tacksam.

För varje gravid jag dokumenterar och för varje expert jag intervjuar så växer min övertygelse om att hur vi talar om graviditet och förlossningar påverkar. Det påverkar indirekt vilka val vi tar gällande vår förlossning. Och hur vi föder barn spelar roll. En mors och ett barns hälsa och välbefinnande vid födseln avgör till stor del hela familjens framtida hälsa och välbefinnande, och nu är det inte enbart tal om fysiskt välbefinnande, utan även emotionellt. Att föda barn är ju i verkligheten en av de absolut största livserfarenheterna vi kan uppleva. Det är en kraftansträngning utan motsvarighet. Och det är en livsförändrande övergång från en identitet till en annan. Därför är det verkligen så oerhört häpnadsväckande och tragiskt att födslar inte värdesätts mer i vårt samhälle. Varje kvinna som föder barn, oavsett hur och var, är en sann gudinna som förtjänar allas vår omsorg och respekt.

Jag ser det som min finaste uppgift att porträttera och förmedla så många goda historier jag bara kan och på så vis bidra till att all den information och kunskap som faktisk finns blir tillgänglig för fler. Allt för att fler ska finna tilltro, mod och ro till att märka och följa de fysiologiska processerna som redan finns inprogrammerade i varje kvinnas kropp. Allt för att fler ska få uppleva den oförklarligt magiska känslan av att vara en portal för nytt liv och för ett ögonblick bli ett med livets mysterium och den heliga intelligens som vi alla kommer ifrån. Och de som har haft turen att gå in i  sin födseln med den typen av full tillit vittnar om att de för alltid är förändrade.

Therese Willstedt

Konstnär, Regissör, Dokumentarist och mamma till två

Vildsted ApS

Andras motstånd mot min hemförlossning

The positive Birth Calendar 2021

Av Clara

Hej, jag heter Clara och födde mitt första barn hemma i januari detta år. Det här är min berättelse om andras motstånd mot min hemförlossning och mitt krig för att få föda hemma.

Resan till att välja hemförlossning

Jag har sedan jag var liten alltid undrat: varför skriker vi människor när vi föder våra barn men inte djuren? Nu vet inte jag något om hur djur fungerar, men det vore konstigt om ett djur i naturen skulle vråla av smärta som vi människor gör eftersom de med stor sannolikhet skulle locka till sig rovdjur och bli uppätna.

När jag blev gravid med mitt första barn förra året forskade jag mer i hur djur föder sina ungar. Bland annat vill kossor gå undan sin flock och söka sig till en trygg och avskild plats för att föda sin kalv på. Jordbruksverket skriver även att bondens närvaro kan störa kalvningen, då det frigör stresshormoner som både “försvårar och gör kalvningen mer utdragen” (Kalvning och kalvningshjälp, Jordbruksverket, 2007).

Så vad säger det här då om människors förlossningsprocess? Människor är ju också djur och har samma behov av trygghet i förlossningen som alla andra däggdjur på planeten. Hur kan jag påverka min kommande förlossning med vetskap om att trygghet i den omgivande miljön är den viktigaste ingrediensen för förlossningen?

Min känsla av trygghet byggde främst på att jag inte ville bli störd i förlossningens alla skeden. Jag ville vara helt ostörd, helst helt ensam – precis som kossan som går undan sin flock. Jag har en stark tilltro till min kropp och mitt mantra jag hade för att hantera den kommande smärtan under förlossningen var “det är kroppen som ska spela den här matchen, jag ska bara sitta på avbytarbänken och titta på”.

För att jag skulle få vara “det ostörda djuret” som går undan sin flock, så bestämde jag mig tidigt för att hemförlossning var det enda valet för att jag skulle få som jag ville ha det. Men hur berättar man detta för sin sambo, som jag redan innan visste skulle vara en envis motståndare till detta?

Partner och motstånd

Första gången jag nämnde om att jag ville föda hemma för min partner hade jag förberett ett långt manus med argument och fakta. Såklart blev det nedslaget direkt. Sambon tyckte jag var helt tokig och framförallt oansvarig. Ville jag att vårt barn skulle dö? Vi slutade prata med varandra under tre dagar. Han ville varken lyssna eller förstå. Vi skickade däremot många sms till varandra, där vi länkade till hemsidor om risker med respektive fakta om hemförlossning. Efter en hel del krigande via sms samt med flera kommentarer om att jag var dum i huvudet, så bröt jag ihop och skrek på honom att “Du bestämmer ingenting! Det är jag som ska föda – inte du, inte din mamma och ingen annan i världen. Det är jag! Det är enbart jag som ska föda. Du bestämmer inte över min kropp. Jag ska föda där jag känner mig trygg. Du får välja om du vill vara med eller inte, jag bryr mig inte”. Tillslut, efter ytterligare flera dagars krigande via sms gav sambon tillslut med sig. Han sa att “självklart ska du få föda där du känner dig trygg, men du måste förstå min oro. Kan du möta mig halvvägs genom att gå på ett sånt där förlossningsförberedande samtal på sjukhuset?” Javisst sa jag.

Mina samtal med läkare på auroramottagningen ledde enbart till att jag blev starkare i min tro om att hemförlossning var det enda rätta. Läkaren sa att de värnar om att kvinnan ska få vara så ostörd som möjligt, men att barnmorskorna behöver få komma in flera gånger för att se till att allt går rätt till. Detta kände jag skulle störa förloppet och när jag sa att jag ville att navelsträngen ska vara kvar minst 30 minuter och gärna längre, så ville hon inte riktigt gå mig till mötes. Hon hänvisade till deras rutiner på max 3 minuter. Jag tappade allt förtroende i den meningen.

Fram och tillbaka bråkade jag och min sambo om valet av hemförlossning. Bulten lossnade efter att vi hade varit på en profylaxkurs med Märta Cullhed Engblom och Eva Grape Ersson. Märta berättade under kursen om kroppens fysiologi under förlossningen och vad som behövs för att en förlossning ska bli så komplikationsfri som möjligt. Min sambo fick även ställa frågor efter kursen till Märta och Eva om den oro han kände inför en hemförlossning. Efter denna kurs hade min sambo sänkt sin gard och började förstå varför jag ville ha en hemförlossning. Och om en hemförlossning skulle bli av så var väldigt viktigt för min sambo att det var Märta som skulle bistå, då hon gjorde honom trygg.

Att hitta barnmorskor

Så nu hade jag fått sambon med mig. Nu var det bara att hitta hembarnmorskor! Jag hade redan innan profylaxkursen kontaktat alla tillgängliga hembarnmorskor, men inte fått napp. Alla var upptagna eller var på semester i december/januari. Jag tappade hoppet helt. Nu skulle jag vara tvungen att föda på sjukhus som var min stora farhåga. Tillslut, som en skänk från ovan, tipsade Fatima Berthelsen om Elisa Corubolo. Elisa har arbetat som barnmorska i Italien i tolv år och bistått flera hemförlossningar. Jag ringde Elisa och pratade med henne och jag kände direkt att hon var att lita på. Tillslut bokade jag in Elisa, Märta och Renée (som Elisa kände och som var vår back-up barnmorska). De kom hem till oss två gånger för att vi skulle få ställa frågor och sedan skriva avtal. När avtalet var skrivet kunde jag luta mig tillbaka och känna mig lugn – jag hade krigat för att få igenom detta, krigat mot min sambo och krigat mot alla runt omkring mig.

Motstånd precis innan förlossningen

Min syster ringde mig två veckor innan förlossningen och frågade om jag hade valt var jag skulle föda. Jag hade under graviditeten pratat lite om hemförlossning samt olika sjukhus att föda på. När jag säger att det blir hemförlossning blir min syster skogstokig och skriker i telefon att jag är oansvarig och att mitt barn kommer bli utvecklingsstört om jag föder hemma. Jag skrattar i telefon och hänvisar till att hon får läsa på om hur kroppen fungerar i en förlossning och om varför det blir förlossningskomplikationer. Hon vägrar lyssna och skriker ännu mer om hur oansvarig jag är. Jag bryr mig inte. Jag har haft den här diskussionen och kriget tidigare med sambon och jag vet att det inte leder någon vart med att fortsätta argumentera mot en person som har den inställningen. Jag lägger på telefonen med orden “det är mitt beslut och jag vill att du respekterar det”. Kort därefter får jag ett sms av min syster med länken till en artikel där ett flickebarn dog i en hemförlossning på 90-talet. 

Suck… Att alla refererar till en och samma artikel och tror att det är all sanning. Hur många barn dör inte på sjukhus på grund av sjukhusets rutiner? Varför pratar vi inte om det? Och varför tror alla att de har den främsta och slutgiltiga åsikten kring ens egen förlossning? Min syster nöjde sig inte där, hon ringde alla i vår familj och berättade om mitt val och att de skulle tala mig till rätta. Jag fick påtryckande samtal och sms om hur oansvarig jag var. Med facit i hand så skulle jag ljugit och sagt att jag skulle föda på sjukhus, för att hennes utpressning hängde med sig i tankarna i några veckor. Men stark som jag är och med fakta om hur kroppen fungerar, så låter jag mig inte påverkas – det är mitt beslut hur jag väljer att föda och det är min kropp som ska föda barnet jag har skapat i mig.

Själva förlossningen

Slemproppen gick den femte januari. Två dagar senare vid fyra tiden på morgonen gick jag upp och kräktes mycket. Jag visste att nu var förlossningen igång – det måste den vara! Jag gick och la mig igen och vaknade upp någon timme senare med lite molande värk i livmodern. Det liknade en svag menssmärta men inget som gjorde ont eller var besvärande. Jag somnade om vartannat och började klocka de svaga värkarna. De blev regelbundna med “tre värkar på tio minuter”, men trots det tyckte inte jag att det gjorde ont.

Vid elva tiden blev värkarna mer markanta. När jag stod i duschen och rakade benen så diskuterade jag och min sambo att vi “kanske” ska ringa barnmorskorna och förbereda dem på att någonting är på gång. Eller ska vi vänta ett tag? Så smärtsamt var det ju inte. Vi kanske ska vänta med att ringa dem, det här kan ju ta dagar innan barnet är ute. Ja ja, vi ringer dem i alla fall och berättar, så får de komma om någon dag. När sambon ringde och väckte Elisa som hade jobbat natt så sa hon att hon enbart skulle dricka kaffe och sedan köra hem till oss. Jaha, ska hon redan åka?

Klockan 14 kommer båda barnmorskorna Elisa och Märta, och då är värkarbetet i full gång. Jag som hade ombonat min oxytocinkoja nere i källaren kom aldrig dit. Jag blev fast ståendes i sovrummet och kunde inte sätta mig ned. När värkarna var som mest intensiva och inte riktigt gick att hantera så började de “djuriska” lätena komma fram ur mig. Genom att humma från magen så kunde jag hantera krystvärkarna. Detta var inget som varken jag eller någon annan sa till mig att göra, det kom av sig själv. Smärtorna var min styrka, en kraft som inte gick att påverka. Genom att lyssna inåt och känna vad som händer i kroppen så kunde jag slappna av. Och genom att lyssna inåt kände jag mitt barn rotera i magen, vilket var de fyra rotationerna som barn genomgår i magen under en förlossning.

Två timmar efter att barnmorskorna hade kommit hem till oss var vår son ute i världen. Kort därefter låg jag i sängen med vår son i famnen och med en glass i handen. En och en halv timme senare satt jag i soffan med vår son och åt middag som om inget hade hänt. Det kändes som att det var barnmorskorna som kom med vår son – precis som om storken kommer med barnen.

Tiden efter – gjorde jag rätt val?

Varje gång jag berättar om min snabba förlossning får jag alltid höra “du är ju gjord för att föda barn”. Jag blir lika besviken varje gång jag får höra detta, för att de flesta kvinnor är skapta för att föda barn. Det är ju tryggheten i omgivningen och i ens egen inställning som är grundbultarna i hur det kommer att gå (oftast). När jag litade på mig själv och min kropp, gjorde ingen annan det. Jag fick ta mig igenom mycket motstånd och kriga för min sak, men det var värt allt. Ingen, verkligen ingen annan, inte ens barnets pappa har den slutgiltliga åsikten om var och hur kvinnan väljer att föda sitt barn.

Med facit i hand så gjorde jag helt rätt val som stod på mig och fick igenom min hemförlossning. Jag vet att förloppet skulle ha blivit stört om jag hade fött på sjukhus och att jag skulle ha fått ta till värkstimulerande som hade lett till komplikationer. Jag hade inte heller klarat av att sätta mig i en bil och åkt i en timme till sjukhus med värkar, då jag inte kunde sitta ned under hela förlossningen. Det är komiskt att tänka, att enligt våra svenska djurlagar får man aldrig förflytta ett djur som är i en aktiv förlossning, så varför måste vi kvinnor förflytta oss?

PS. Och gissa vem som är den främsta förespråkaren till hemförlossning idag! Jo då, det är min sambo 😉