Om födandets kraft och dess betydelse

The positive Birth Calendar 2020

Av Lena Ahlner

Jag heter Lena Ahlner och är 55 år. För fem år sedan blev jag färdig barnmorska. Min väg till att bli barnmorska började som en tanke redan då jag fött mitt första barn. Vägen har varit lång och lite krokig men tillslut kom jag dit. Sedan jag födde mitt första barn 1987 har jag varit väldigt fascinerad och inspirerad av födandets kraft och dess betydelse.

Då var jag en ung och ganska osäker kvinna som kände att jag är ju inte sjuk varför ska jag åka till ett sjukhus för att föda? Jag hade några år tidigare bott granne med en kvinna som födde i sitt hem så den vetskapen fanns i mitt bakhuvud. Såg en lapp på ett träd, detta var alltså innan internet, att Föda hemmaföreningen skulle ha möte så jag gick dit och träffade ett gäng fantastiska kvinnor både barnmorskor och hemmafödande kvinnor. Jag fick kontakt med en barnmorska som ville hjälpa mig och mitt första barn föddes hemma i lägenheten efter många timmars kamp. Jag var helt överväldigad över att jag klarade det och kände att efter detta klarar jag vad som helst. Så här i efterhand kan jag se att jag blev störd av att känna in vad de andra i rummet behövde istället för att helt gå in i mig själv och mina behov.

Andra gången hade jag sagt ja till ett TV-team som filmade födseln. Det gick bra och jag klarade av att lyssna inåt mer denna gång, men blev ändå störd. Sen inför tredje gången när jag skulle föda hade jag en ny man och min känsla denna gång var att det måste bli helt på mina villkor och jag ville inte bli störd på något sätt. Så jag sa till honom att jag ska föda hemma och det är inte säkert att du får vara med. Sen när det började närma sig tänkte jag att han nog kunde vara med men dagen då värkarna startade vill jag bara vara själv i rummet, blev under värken störd av minsta rörelse eller ljud från någon annan än mig själv. Hade kontakt med barnmorskan men kände inte att hon behövde komma direkt. Efter flera timmar av värkar åkte min man för att hämta barnmorskan och strax efter att jag blivit ensam i huset kom den första krystimpulsen. Jag kunde helt ostört ge mig hän i det som hände, kände fullständig tillit till min kropp och dess förmåga. Det blev så att jag hann föda innan de kom tillbaka. Ingenting störde mig och denna födsel var helt klart den enklaste.

Mitt fjärde barn föddes två år senare och då var alla tre barnen, min man och barnmorskan i rummet då han föddes! Vid första värken ringde jag barnmorskan och ville ha henne på plats. Det var min mest smärtsamma födsel. Det visade sig senare att flera av suturerna på huvudet var sammanväxta vilket jag tänker gjorde att hans huvud inte kunde omforma sig på samma sätt som det annars gör. Den gången behövde jag verkligen stöd runt omkring mig men jag kunde ändå vara kvar i min egen kraft och inte låta det yttre störa mig på samma sätt som vid de två första födslarna.

Genom åren har jag haft förmånen att få närvara på många hemfödslar förutom mina egna och min dotters två hemmafödslar vilket har varit så lärorikt och stärkande. Jag tänker att dessa upplevelser av både egna och andras hemfödslar har givit mig en stark och självklar tro på födandets kraft, men även en känsla för hur lättstörd en födande kvinna och hennes process kan vara. Därför är det så avgörande för utgången att den födande känner sig trygg i miljön där hon ska föda och med de människor som är där.  Att jag fick kontakt med urkraften inom mig – den som vi alla besitter – fick mig att växa och hitta en styrka som hjälpt mig på alla plan genom livet.

Jag inte kan tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och stärka kvinnor i födandet och tillblivandet som förälder.

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?
Foto: Lovisa Engblom

Asabea Britton gästade programmet Efter 5 på TV 4 och berättade om sin lugna och trygga hemförlossning. Det blev ett jättefint litet klipp som du kan se här:

Asabea gästar TV 4

Men en alldeles särskild trötthet kom över mig efter att jag hade tittat på klippet och börjat läsa kommentarstråden som följde. Ja, jag blir trött på alla dessa ”OM” det skulle hända något, vad är risken? För nu när debatten om hemförlossningar har blossat upp så väller det upp så mycket annat. Ett ifrågasättande av kvinnor som väljer att föda hemma. Ett misstänkliggörande av alla som gör andra val än en själv. Som om föräldrar som väljer en lugn och trygg hemförlossning i själva verket är oansvariga – några som väljer att utsätta sitt barn för livsfara. Att det tryggaste alltid per definition är en sjukhusförlossning, oavsett omständigheter.

Det är väldigt få som påstår att en hemförlossning rent generellt och per definition är något tryggt för alla födande. Forskning visar att det är villkorat och att vissa kriterier behöver vara uppfyllda för att den medicinska säkerheten ska kunna garanteras.

Men varför är det så svårt att förstå att en sjukhusförlossning inte per definition är det säkraste och tryggaste för alla födande? Jag tycker vi behöver börja ställa oss nya typer av frågor. Tilde de Paola sa spontant efter klippet på Asabeas födsel: Så lugnt!

Ja. Varför frågar vi inte oftare varför det så sällan får fortsätta vara just så lugnt när ett barn föds på sjukhus?

Men det som kanske gör mig mest sorgsen är att vi inte kan ta den lugna och trygga hemförlossningen för vad den är. Just en lugn och trygg hemförlossning. Att den ska dissikeras och malas ner i bitar och synas med ”riskglasögon”, som om tryggheten och lugnet är ett bedrägligt lugn – att allt egentligen är sekunden ifrån en katastrof.

Tänk om det inte är så? Tänk om det inte är så att allt vi ser är en sekund från en katastrof? Tänk om det vi ser faktiskt ÄR trygghet och lugn.

Jag förstår att det i samma stund som vi släpper katastrofsynen bakom oss kommer att skälva och skaka inombords. Jag förstår det. För då hotar det ju hela vår föreställning om vad en förlossning egentligen är. Eller behöver vara.

Det vi behöver börja förstå är att när ALLT födande omedvetet och oreflekterat räknas som misstänkt patologi innan motsatsen är bevisad – ja då skapar vi risker. Framförallt för friska gravida. Olika vårdnivåer är inte kontroversiellt när det gäller annan typ av vård, men när det gäller just förlossningsvård är det extremt kontroversiellt. Men faktum är att så gott som alla födande börjar sin förlossning på vårdnivå 1 ( i hemmet) och sedan förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset). För kvinnorna bor ju inte på sjukhusen – om de inte är inneliggande. Vi måste börja förstå att en förflyttning i sig innebär en risk. Det är en nödvändig risk att ta om man har en etablerad riskfaktor som kan påverka förlossningen negativt. För då är det viktigt att man förflyttas till vårdnivå 3 (sjukhuset).

Men de friska gravida då? Med en förväntat normal födsel? De som kanske – och med rätta – blir lägst prioriterade på vårdnivå 3. De som ibland (särskilt när det är ont om platser) kanske mot sin vilja tvingas stanna på vårdnivå 1 tills det bara är en halvtimme kvar av förlossningen? De som välkomnas in på vårdnivå 3 när det i själva verket inte är så mycket kvar av förlossningen? Kan det vara så att en vårdnivå 2 (barnmorskor som kommer till hemmet) faktiskt passar några i den här gruppen bättre? Kan det i själva verket vara så att det för några i den här gruppen framstår som ett MYCKET TRYGGT och attraktivt alternativ med en vårdnivå 2. Att forskning visar att det faktiskt för en grupp kvinnor också ÄR ett mycket tryggt alternativ kan i sammanhanget ses som en bonus.

Referenser

  1. Olsen O, Clausen J. Planned hospital birth versus planned home birth. Cochrane Database Syst Rev. 2012 Sep 12;(9):CD000352. doi: 10.1002/14651858.CD000352.pub2.
  2. Birthplace in England Collaborative G, Brocklehurst P, Hardy P, et al. Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study. Bmj 2011; 343: d7400.
  3. de Jonge A, Geerts CC, van der Goes BY, Mol BW, Buitendijk SE, Nijhuis JG. Perinatal mortality and morbidity up to 28 days after birth among 743 070 low-risk planned home and hospital births: a cohort study based on three merged national perinatal databases. BJOG: an international journal of obstetrics and gynaecology 2015; 122(5): 720–8.
  4. Scarf VL, Rossiter C, Vedam S, et al. Maternal and perinatal outcomes by planned place of birth among women with low-risk pregnancies in high-income countries: A systematic review and meta-analysis. Midwifery 2018; 62: 240–55
  5. Hutton E, Reitsma A, Simioni J, Brunton G, Kaufman K. Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: a systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine (in press) 2019.
  6. Hildingsson I, Waldenström U, Rådestad I. Swedish women’s interest in home birth and in-hospital birth center care. Birth 2003; 30:1–22
  7. Blix E, Kjaergaard H, Kumle M, Lindgren H. Transfers in planned home births – a systematic review. BMC Pregnancy and Childbirth 2014; 16: 141–57
  8. Blix E, Kumle MH, Ingversen K, Huitfeldt AS, Hegaard HK, Ólafsdóttir OA, Øian P, Lindgren H. Transfers to hospital in planned home birth in four Nordic countries – A prospective cohort study. Acta Obstet Gynecol Scand 2016; DOI: 10.1111/aogs.12858

Sensommar

Snäckor, tång och bråte

För en vecka sedan gick min bok till tryck. Det var givetvis en otrolig lättnad att äntligen känna att jag har kommit i mål med mitt arbete. Men samtidigt uppstod en känsla av tomhet och vemod, eller kanske självtvivel. Jag förstod med ens vidden av hur modigt det faktiskt är att ha författat en text som på riktigt betyder något. En bok måste ha nerv om den ska kunna få ett liv hos sina läsare. Men just där i det där ”livet” finns också något ömt och sårbart.

Min syster sa någon gång under projektets början att det är så sårbart att vara någon som tänder en egen fackla. Att berätta en historia. Men efteråt blir världen lite större.

Jag förstod nog aldrig hur djupt skrivprocessen skulle komma att påverka mig själv. Men den har verkligen hjälpt mig att komma vidare i mina egna tankar om födande. Och timingen kunde knappast ha varit bättre. Efterfrågan på att föda hemma ökar och ämnet har debatterats i flera stora tidningar den senaste tiden. När Asabea, som har så många följare på instagram, la ut sin fina födelse så hände något. Många blev plötsligt inbjudna att vara med på en hemförlossning hos en vän. Ja för en influencer är ju sina följares digitala vän – eftersom det är själva relationen som är kärnan i ett influencerskap.

Strax därefter kom Karolinska i Huddinge ut med att de ska börja ha hemförlossningar inom projektet Min Barnmorska. Här kan du läsa om det första sjukhuset i Sverige som erbjuder födande kvinnor barnmorskor som kommer: Barnmorskan kan komma

Själv blev jag kontaktad av en journalist och fick utrymme i Aftonbladet att prata hemförlossningar: Hemförlossning så här gör du

Sammantaget känner jag en sådan otrolig glädje över allt detta. Men jag vet också hur mycket arbete, sorg, tårar och besvikelse som det finns på botten i just den här grytan. Det fina är att livet börjar om, igen och igen. Och att saker som en gång var men inte längre är kan bli finfint gödsel.

ökning av hemfödslar

Ökning av hemfödslar under pandemin

ökning av hemfödslar

Under den här våren har många hört av sig till mig med en önskan om att föda hemma. Jag har nog fått fyra gånger så många förfrågningar som jag brukar få. Med stor sorg har jag behövt tacka nej till alla som har hört av sig till mig. Varför undrar ni kanske? Jo, att jag har känt mig nödgad att tacka nej beror på att jag som barnmorska inte har förskrivningsrätt till de läkemedel som behöver finnas med i barnmorskeväskan just in case. Under fyra år har jag försökt att få till ett fungerande samarbete runt läkemedel vid hemfödslar här i Uppsala men utan att lyckas. Här är det kategoriskt nej till någon form av samarbete överhuvudtaget. Jag kom till en punkt där jag kände att det är omöjligt för mig att fortsätta under dessa omständigheter.

De hemfödslar jag ändå har hunnit vara med på har lärt mig så otroligt mycket om födande och min sorg bottnar delvis i den vetskapen – att så många inte får möjligheten att ta del av den kunskapsbank som öppnas först när man börjar bistå vid födslar även utanför sjukhus. Hemfödslar är något annat än sjukhusfödslar, och det går inte att lära sig att bli hembarnmorska genom att enbart vara med på sjukhusförlossningar. Kontexten HEMMA är alltför väsensskild från kontexten sjukhus. De relationer som hembarnmorskan får med de par som föder hemma är också så väsensskild från de korta möten barnmorskor får med blivande föräldrar på sjukhus. Let me put it this way: De allra flesta barnmorskor vet inte vad de missar.

Jag är därför glad att det ändå finns några verksamma hembarnmorskor i Sverige – för utan dem skulle en stor kunskapsbank gå rakt ner i graven. Vi har verkligen inte råd att tappa bort den kunskapen.

Corona har ställt saker på sin spets

Under Coronavåren infördes restriktioner för vilka som fick vara med vid förlossningar på sjukhus. Doulor portades på de flesta ställen. Just det blottade en syn på födandet som vore det enbart en medicinsk händelse. Som om doulor är något födande kan ha eller mista. Som om doulor inte spelar någon som helst roll för säkerheten under en förlossning. Som om födandet framförallt är sjukhusens angelägenhet och inte kvinnans.

Det var fel. Doulor är inte några man kan ha eller mista under förlossningar, eftersom det känslomässiga band som kvinnan knyter med sina stödpersoner kan ha en avgörande inverkan på förlossningsförloppet. Och födandet är inte i första hand sjukhusens angelägenhet. Födandet är först och främst kvinnans angelägenhet och säkerhet för henne definieras inte enbart i medicinska termer.

Restriktioner infördes för hur vi skulle bete oss för att minska smittspridningen i samhället. Plötsligt började många fler blivande föräldrar än vanligt undra vad de överhuvudtaget skulle in till sjukhuset att göra under själva förlossningen? Sjukhuset kom att i högre grad än vanligt att förknippas med risk för smitta. Och en förlossning behöver ju inte äga rum på sjukhus. Sjukhusalternativet blev mindre attraktivt för en växande grupp. Alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor sågs plötsligt som ett mer attraktivt alternativ för många fler än i vanliga fall i Sverige.

Men det har blottat ett bråddjup. Ett som gemene man inte är så medveten om. Plötsligt blev det synligt att vi

  • Saknar offentlig finansiering för hemfödslar
  • Saknar nationella riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning
  • Att det finns ytterst få (om några) väl organiserade och väl integrerade vårdformer där alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor erbjuds

Sverige: ett Vilda Västern för hemfödslar

Att vara kategorisk när det kommer till hemfödslar har inte visat sig vara så lyckosamt. Det har istället öppnat upp för ett Vilda Västern för hemfödslar. Ett som läkare och barnmorskor har kunnat välja att ignorera eller förfasa sig över. Ytterst få har sträckt ut en hand för att hjälpa till att styra upp i Vilda Västern. Etablissemangets hållning har i stort varit att ge kalla handen till alla som önskar att föda hemma – och till alla som vill arbeta professionellt med att bistå dem som önskar föda hemma. Eftersom efterfrågan har varit så pass låg (1 av 1000 föder hemma i Sverige) och eftersom det ofta går bra att föda hemma så har man kunnat se bort utan att det har fått alltför stora konsekvenser. Ingen som inte vill har behövt bry sig.

Nu tycker jag inte att man kan se bort längre. När efterfrågan på alternativet planerad hemförlossning ökar så blir det tydligt vilken ojämlik vård vi har för födande i Sverige. Eftersom det är väldigt svårt att få tag på professionell hjälp vid hemfödslar så har barnmorskor på sina håll bytts ut mot outbildade stödpersoner. Förr i tiden kallades de för hjälpgummor.

Vissa som har haft tur och bott i ”rätt” stad eller rätt län har kunnat betala för att få stöd av barnmorskor under hemfödseln. De som inte har haft råd att betala eller som inte har fått tag på hembarnmorskor har antingen fött oassisterat eller med hjälp av outbildade stödpersoner.

Kvinnor har rätt att föda i trygghet

Men riskerna ökar för både mor och barn när förlossningar sker oassisterat i hemmet. Därför måste vi jobba på att integrera planerad hemförlossning som ett alternativ inom vår offentligt finansierade vård. För det mest framgångsrika sättet att förhålla sig till hemförlossning som vårdform är att integrera den med utbildade barnmorskor som kan bistå i hemmet och som har tillgång till de läkemedel som kan behövas under förlossningen.

policydokument hemförlossningar

Policydokument om hemförlossningar!

policydokument hemförlossningar
Vård på rätt vårdnivå
Foto: Lovisa Engblom

Jag blev så glad över detta! Vård på rätt vårdnivå är fortfarande väldigt kontroversiellt när det kommer till födande och det förbluffar mig gång på gång. Men nu har barnmorskeförbundet äntligen tagit fram ett policydokument som klargör var barnmorskorna står i frågan om hemförlossningar. Det förändrar kanske inte så mycket just här just nu men är principiellt väldigt viktigt. Jag tänker sammanfatta vad policyn går ut på i det här blogginlägget.

Svenska Barnmorskeförbundet anser att kvinnor som vill föda barn i hemmet med stöd av barnmorska ska erbjudas denna vårdform inom offentlig verksamhet.

Alltså, barnmorskeförbundet anser att kvinnans eget val av vårdnivå och födelseplats ska styra barnmorskans arbete och hur vården organiseras i mycket högre utsträckning än idag.

”Fokus ska ligga på att främja en vård som minskar onödiga medicinska interventioner. Mot bakgrund av den samlade forskningen samt de erfarenheter som gjorts i Stockholm ser inte Svenska Barnmorskeförbundet något skäl att avråda från planerad hemförlossning för friska kvinnor med en normal graviditet och en förväntat normal förlossning förutsatt att det sker en riskbedömning och selektion utifrån kända faktorer som påverkar utfallet vid hemförlossning. Svenska Barnmorskeförbundet vill lyfta fram betydelsen av att skapa en organisation för planerad hemförlossning som
tar hänsyn till kvinnors rättigheter att bestämma över sin förlossning samt tillvaratar barnmorskors kompetens att självständigt handlägga den normala förlossningen oavsett förlossningsplats.”

Tack! Barnmorskeförbundets ställningstagande vilar på:

  • Rätten till säker vård. Hemförlossning ger likvärdig säkerhet som förlossning på sjukhus under förutsättning att hänsyn tas till de principer som lyfts fram ovan.
  • Principen om vård på rätt nivå är vägledande för hälso- och sjukvården och syftar till att maximera vården för patienten och använda samhällets resurser effektivt. Inom mödra- och förlossningsvården har barnmorskan kompetens att ta hand om kvinnor med normal graviditet och förlossning samt att upptäcka avvikelser från normalt förlopp och därmed tillkalla eller remittera till obstetriker.
  • Valfrihet och individualiserad vård eftersträvas inom hälso- och sjukvården. Ett utbud som även innefattar hemfödsel ökar valfriheten och möjligheterna att bedriva personcentrerad vård. Rätten att föda hemma innebär också rätten att göra en egen riskbedömning. I den kan även ingå att hemförlossning minskar risken för kejsarsnitt och sugklocka, både för först- och omföderskor, liksom risken för allvarlig bristning i bäckenbotten och stor blödning hos omföderskor.

Här hittar du dokumentet i sin helhet: Policydokument Hemförlossning

TACK!

Hemförlossning

Förnuft och födsel

Av: Jaqueline Vejlstrup

”Hey Jaqueline. Tack snälla för besöket igår. Det var så roligt att träffa dig och få berätta vår historia. Hoppas den kan spridas vitt och brett.

Kära hälsningar från oss”

Detta SMS fick jag i morse av Nora och Bille, en ny familj, som jag har följt genom hela graviditeten men som jag var tvungen att släppa vid graviditetsvecka 41+6, eftersom Nora ännu inte hade kommit igång i spontan födsel då – och enligt våra regionala riktlinjer så fick hon då inte tillåtelse att föda på vår klinik.

Nora har en mycket stark intution som hon litade på från början av graviditeten. Hon tackade nej till den rekommenderade moderkaksbiopsin, efter att man vid ett tidigt ultraljud hittat några misstänkta fynd, bland annat ett kort näsben, och misstankar fanns om att det kunde hänga ihop med ett allvarligt syndrom. Nora ville inte ta risken att få ett missfall i samband med moderkaksbiopsin, och var själv helt övertygad om att barnet var friskt. Samma starka intution ställde sig nu i vägen för en sjukhusfödsel.

Familjen ville inte in till sjukhuset om det inte var något som var på tok. Därför tackade de nej till den rekommenderade övertidskontrollen på sjukhuset med CTG i vecka 41+5, eftersom de hela tiden kände att det var en mycket livlig bebis därinne. Av samma anledning ville de inte sättas igång. De ville inte heller få lite hjälp på traven av mig med hinnsvepning, akupunktur eller rebozo, som jag erbjöd dem vid de tre besök som de gjorde på min klinik från vecka 41+0.

Vid alla dessa besök ville de bara få information, prata och lyssna på sin bebis.

När eftermiddagen vid graviditetsvecka 41+6 kom – och allt hopp om att få föda på kliniken var ute – kontaktade Nora och Bille en privat barnmorska, en som gick med på att bistå familjen i deras starka önskan om att få föda utan onödiga ingrepp i förlossningen …. nu i hemmet!

Det var med nöd och näppe som jag de följande dagarna kunde hålla mig ifrån att ringa och höra hur det gick. Men när det hade gått tre dagar så mottog jag dessa bilder som fullkomligt strålade av lycka.

Nora, Bille och Bob

Nora och Bille födde i vecka 42+3. Hon fick oregelbundna värkar klockan 5 på kvällen. Värkarna tilltog och blev regelbundna vid midnatt. Då kom jordemodern och Nora födde vid klockan 2 på natten. Det var en pojke på 4200 gram, och med en stor och ståtlig näsa!

När moderkakan kom, visade barnmorskan dem att navelsträngen satt ihop med, ja den var insnört med några stora feta blodkärl som fanns i hinnorna. Man kan fundera över vad som hade hänt vid en eventuell igångsättning med hinnsprängning?

Länge leve intitutionen!

Och länge leve de utskällda jordemödrarna som hjälper kvinnor och familjer som på olika grunder faller vid sidan av systemets standardutbud. Hos dem samlas en hemlig men viktig kunskap om födslar, de som genomförs ”emot givna råd”.

Denna kunskap bör komma oss alla till del, födande såväl som förlossningspersonal, och därför har jag lovat Nora och Bille att dela sin berättelse med er.

Amning och feminism

Informerat val i praktiken

Stort tack till Helena Lindgren, Eva Nordlund och Mia Ahlberg för en bra debattartikel i SVD: Skapa en ny modell för hemförlossningar

Varför får ovetenskapliga argument användas för att lägga ner en vårdform för hemfödslar – utan att något alternativ tar vid? Själv blir jag stundom otroligt frustrerad över de osakliga argumenten om säkerheten som så ofta kommer upp. Vi vet ju att saker kan hända vid förlossningar. Men de faktiska utfallen vid planerade hemfödslar? Och forskningen? Varför tillåts inte den spela roll i detta sammanhang? Självfallet finns det dåliga exempel från både hemfödslar och sjukhusförlossningar. Och att man kan känna och tycka olika om hemfödslar beroende på vad man får uppleva varje dag i sin profession – det kan jag verkligen förstå. Men det mest objektiva vi har är forskningen, och det är den vi behöver förhålla oss till. För det handlar om att kvinnor i Sverige idag har rätt att göra informerade val baserade på vetenskaplig grund. Så här skriver artikelförfattarna:

Forskning kan möjliggöra att vi lyfter blicken från enskilda situationer, med dåliga exempel från både sjukhusvård och hemförlossningar, till att se utfallen på gruppnivå – hur vanligt är en enskild företeelse på populationsnivå? Den sammanlagda forskningen är idag enig om slutsatsen: För friska kvinnor med en normal graviditet och en förväntat normal förlossning är det lika säkert att föda hemma som på sjukhus. För omföderskor är förutsättningarna för en spontan, vaginal förlossning och ett välmående barn större vid en hemförlossning jämfört med en sjukhusförlossning.

Och jag kan bara hålla med om den här slutklämmen:

Vi vill se en vårdmodell som ger kvinnor möjligheten att föda hemma med en erfaren och kvalificerad barnmorska som kan bistå förlossningen och en god kommunikation med den högspecialiserade vård som ges vid svenska sjukhus. Detta kan organiseras på olika sätt och den kompetens och erfarenhet som redan finns i Stockholm bör tas tillvara.

För mig handlar den här frågan om att ingen annan än kvinnan äger kvinnans kropp – och därmed hennes födande. Vi kan rekommendera alla att föda på sjukhus om vi vill, även om det inte har stöd i forskningen. Men vi kan också respektera de kvinnor som efter noggrant övervägande kommer fram till att de gärna vill föda hemma, genom att erbjuda dem en fungerande vårdform för det.

Ytterdörr

Hemfödslar som arbetsmodell och affärsidé?

Ytterdörr
Någon hemma?

I min årssammanfattning skrev jag lite om svårigheten att skala upp en verksamhet som bygger på att ge kontinuerligt stöd till födande kvinnor. Hemfödslar, till exempel, är otroligt svårt att arbeta med i en lönsam affärsmodell. De flesta som arbetar med hemfödslar gör det av helt andra skäl än de ekonomiska. Ja alla som arbetar med hemfödslar gör det av andra skäl skulle jag vilja påstå.

Men varför börjar då vissa barnmorskor arbeta med hemfödslar? Jo här citerar jag Ingela Sjöblom et al:

Being a Nordic home birth midwife is described as realizing altruistic values and fulfilling own desires for working life.

Being able to use one’s full potential during a home birth is experienced as the ideal way of practicing the art of midwifery.

Att vara barnmorska är i mångt och mycket ett hantverk och att assistera vid hemfödslar är att få använda sig av den kompetensen fullt ut. Men där slutar likheterna med hur det ser ut för andra hantverkare. Medan entreprenörer inom måleri och bygg får in uppdrag hela tiden som de sedan kan schemalägga och kanske göra parallellt med varann så ser förutsättningarna för hembarnmorskor annorlunda ut. När en vägg torkar på ett ställe så kan målaren kila in ett möte nån annanstans. Och så vidare. Om jobbet blev för hastigt eller klantigt gjort så får man måla om väggen helt enkelt. Det enda som ligger i potten är pengar och det egna varumärket.

I Sverige idag har det blivit praxis att två hembarnmorskor förväntas vara med på hemfödseln. Det finns åtskilliga fördelar med det, och själv både uppskattar och föredrar jag att jobba så. Allt blir mindre sårbart och jobbet blir mycket roligare. Men, den arbetsmodellen och affärsidén bygger på att hembarnmorskor gör den största delen av jobbet helt ideellt. Eller har andra jobb vid sidan av som får stå för brödfödan. Här blir det att hålla tummarna att hemfödseln inte krockar med andra åtaganden.

Om hembarnmorskorna inte jobbar med annat vid sidan av behöver de ta på sig dubbelt så många hemfödseluppdrag för att det ska gå runt ekonomiskt. Då blir man istället livegen som hembarnmorska. Att vara jour jämt tycker iallafall jag kvalar in som just det. Ändå väljer många hembarnmorskor att jobba så. Det säger någonting om hur fantastiskt roligt det också är! För att få arbeta relationsbaserat som barnmorska är otroligt berikande. Det är en fröjd. Men själv tycker jag det är fint att få kunna planera in att ha födelsedagskalas för mina barn utan att behöva vara jour samtidigt.

Barnmorska hela vägen, caseload på sjukhus

Arbetsmodellen barnmorska hela vägen (caseload på sjukhus) har enorma fördelar jämfört med att vara två assisterande hembarnmorskor vid varje uppdrag och hemfödsel. För då är det bara en barnmorska som är med på födseln – som ju äger rum på sjukhuset.

Själv har jag nu med en viss sorg insett att hemfödslar där man är två barnmorskor vid varje födsel är en hopplös affärsmodell, om man inte vill hanka sig fram ekonomiskt eller för all del vara livegen genom att ha ständig beredskap.

En privat hemförlossning där två legitimerade barnmorskor kontrakteras kostar i snitt 25 000 i Sverige idag. Och i vårt land är vi ju inte vana vid att se vad vård faktiskt kostar eftersom vi betalar det mesta av vården via skattesedeln. Därför kan det upplevas som dyrt. I själva verket är det ett subventionerat pris, där barnmorskorna själva står för subventionen. 25 000 blir 12500 för varje barnmorska innan skatt. Hälften går sedan bort i skatt och då blir det 6250 kronor kvar att leva på. Det motsvarar inte lönen för det jobb som faktiskt görs före, under och efter en hemförlossning.

Själv har jag inga planer på att bli livegen eftersom vi trots allt lever i Sverige, snart år 2020. Jag vill liksom inte lajva Moa Martinsons mammas distriksbarnmorska mer än nödvändigt.

Jag vill inte heller tumma på säkerheten för mor och barn, aldrig någonsin, genom att ta på mig mer arbete än vad jag orkar och vet att jag klarar av. Därför är uppdragen med hemfödslar något jag kan göra – ibland – när vi i min familj har tid och råd med att jag gör det.

En kritik mot upplägget med att vara två hembarnmorskor vid varje födsel har från flera håll varit att man ”binder upp” två barnmorskor som skulle kunna göra mer nytta någon annanstans. På en stor förlossningsavdelning på ett sjukhus till exempel. Den kritiken skulle jag vilja avfärda, för hembarnmorskorna är förmodligen på hemfödseln båda två av en anledning – för att de vill vara just där.

Däremot behöver vi lyfta det orimliga i att modellen med två hembarnmorskor på en hemfödsel bygger på att barnmorskorna själva arbetar altruistiskt. Jag inser givetvis att det för de allra flesta är en ickefråga eftersom förlossningsavdelningar på sjukhus har svårt att rekrytera. Ingen har bett barnmorskor att börja assistera vid hemfödslar.

Förutom kvinnorna själva då.

Själv är jag glad över att få pröva på att arbeta på ett annat sätt än det gängse som barnmorska. Men jag tycker att vård i huvudsak ska vara skattefinansierad.


Hembarnmorskan

Hembarnmorskan Helena Maass

Igår kom min barnmorskekollega Helena Maass till Uppsala och vi hann med ett längre samtal mellan våra två inbokade träffar. För mig är det väldigt värdefullt att ha kollegor som har lång erfarenhet av att arbeta med just hemfödslar och Helena har arbetat med detta sedan år 2002. Jag är väldigt tacksam över att få möjligheten att arbeta ihop med henne. I mitt nyligen påbörjade projekt ingår det att intervjua några yrkesverksamma, både hembarnmorskor och andra som jobbar med födande, och även par som har fött hemma. Helena är som klippt och skuren för en intervju eftersom hon är så professionellt kunnig inom området – skarp – och samtidigt verbal. Det enda som möjligen kan behöva slipas på är min samtals och intervjuteknik. Jag är ju bara jag. Men det räcker ganska bra. Känslan av att få tid att verkligen sitta ner och samtala med en person som är kunnig på det här området ger mig gåshud. Vi pratade bland annat om att den normala fysiologiska födseln har blivit ett undantag på sjukhus. Nästan som ett exotiskt inslag i en annars väldigt stressad vardag på förlossningskliniker runtom i landet. Här får ni ett litet smakprov från intervjun med Helena:

– Allas kompetens behövs runt kvinnan som föder men vi får inte glömma bort att den största kompetensen besitter kvinnan själv. Vi behöver ge kvinnan makten över sin egen kropp tillbaka. Tänk bara alla som får diagnosen värksvaghet! Man har glömt bort att det finns naturliga pauser i en födsel. Vi behöver hämta tillbaka den här grundläggande kunskapen kring hur en kvinnokropp fungerar under en födsel för det har vi tappat bort. När man gång på gång under de här hemfödslarna får bevittna det, då blir det ju ännu sorgligare när man ser hur vi patologiserar kvinnors normala födslar. Det finns ju nästan inga normala födslar kvar på sjukhus.

Gå gärna in på mitt instagramkonto och se ett videoklipp där Helena reflekterar över hur det kan komma sig att det så ofta går bra för de som väljer alternativet planerad hemfödsel.

hemmet, en plats att föda på

Forskning om hemfödslar

Place of birth?

För att kunna beskriva orsak och verkan inom till exempel medicinsk forskning så är randomiserade kontrollerade studier ett väldigt bra verktyg. Ett randomiserat (slumpmässigt) urval borgar för att inte ett visst klientel av människor studeras. Men av uppenbara skäl går det inte alltid att genomföra sådana studier – även om det vore det bästa för själva vetenskapen. Det är helt enkelt inte etiskt försvarbart att lotta människor till att äta en medicin man vet fungerar mycket sämre än en annan medicin. Eller lotta människor till antingen en hemfödsel eller en sjukhusfödsel för att studera vad som är säkrast för barnet. Eller låta x antal gravida dricka x  glas vin om dagen för att se om det finns någon nedre gräns för hur mycket alkohol ett foster ”tål”.

Vi får helt enkelt leva med att vissa studier aldrig kommer kunna bli gjorda.

På forskningsområdet hemfödslar så finns det några stora och välgjorda observationsstudier att  dra lärdom av och det är inte fy skam. Nu har forskare gjort en systematisk översikt (metaanalys) och gått igenom den forskning som finns inom området förlossning och plats (på engelska: different places of birth).

Syftet med studien var att jämföra utfall för mor och barn vid hemfödslar, sjukhusfödslar och andra alternativ till gängse vård (till exempel småskaliga birthcenters) i höginkomstländer. Resultatet är intressant att ta del av för det tyder på att de kvinnor som planerade att föda på sjukhus hade lägre odds för normal vaginal förlossning och större risk för stor vaginal bristning och stor blödning. Däremot hittade forskarna inga skillnader i barnadödlighet. Författarna till översiktsartikeln drar därför följande slutsats:

High-quality evidence about low-risk pregnancies indicates that place of birth had no statistically significant impact on infant mortality. The lower odds of maternal morbidity and obstetric intervention support the expansion of birth centre and home birth options for women with low-risk pregnancies.

Länk till ARTIKELN finns här!