Del av min livsväv

The Positive Birth Calendar 2022

Av Jessica Kedhammar

Jag heter Jessica och har haft turen att få erfara fyra förlossningar. De har sett så väldigt olika ut, präglats av motsatser, gått som planerat och tagit mig på sängen. De har alla vävts in i min livsväv och jag har efter var och en blivit en annan. En större version av mig själv. En uppdatering med eftersläpande buggfixar. För visst går vi tillbaka i minnet och upptäcker nya aspekter av förlossningen, nystar upp känslor och, om vi har tur, kommer till nya insikter om varför det blev som det blev. Eller varför vi blev som vi blev. 

Tuva föddes i augusti 2013.

Jag skulle bara ta tunnelbanan in till SÖS och kolla läget, hon var så slö där inne och jag hade plötsligt blivit orolig. Två veckor innan BF. Jag grät lite på tåget och vände ansiktet mot fönstret, ville inte att någon i vagnen skulle känna sig obekväm vid åsynen av en höggravid som sitter och bölar mitt bland folk. 24 år och så hänsynsfull.

”Du är fem centimeter öppen! Känner du inte att du håller på att föda?” 

Nej, min kropp kanske inte är så bra på det här. Jag kanske är lite trög…? Jag har ju haft förvärkar i ett par veckor… men nej, det gör ju inte SÅ ont att…

”Nej, men du blir kvar och så ser vi till att det kommer igång nu!”

Andreas hann knappt in, det skulle tas hål på hinnor och värkstimulerande dropp skulle jag ha.

”Bebisen mår jättebra där inne!”

Ja, så varför denna brådska?

Pitocinet utlöste en så kallad värkstorm och jag visste inte att det var vad jag upplevde. Jag var inte rädd, inte trött och inte uppgiven. Jag blundade och blev till vår katt, Solveig. Jag hade fått bevittna hennes förlossning två år tidigare och blivit alldeles hänförd av hennes säkra rörelser, det instinktiva vetandet som fanns i hennes kropp, i hennes väsen. De dova, vilda lätena från ett födande djur kom plötsligt från mig, jag ställde mig på alla fyra och visste, precis som hon, vad jag skulle göra. Och jag visste att det var nära. Väldigt nära. 

”Nu behöver du hjälp, vännen. Jag föreslår att vi sätter en EDA, annars kommer du inte orka och då kan det bli riktigt besvärligt!”

NEJ! Det går bra, jag vill inte. Kattljud. Blicken riktad inåt. Jag är inte här nu, jag är i skärselden. 

”Kan du, som är hennes partner, få henne att förstå att hon behöver en EDA?”

Ok, ni vinner. Jag är väl ingen katt, då. 

Mindre än en halvtimme senare var hon ute och jag ville fräsa åt dem att jag hade haft rätt. Men det gick inte, för jag var plötsligt en lyckorusig människomamma som älskade varenda en på jorden. Fast allra mest min lilla Tuva.

Ilon föddes i augusti 2017.

Jag vaknade av ett hugg i ryggen, klockan 00.31, fem dagar efter BF. Och jag visste att det äntligen var dags! Ring K och be henne komma på en gång!

Min hembarnmorska var hos oss på en halvtimme, det var inte bråttom men jag ville ha henne där. Värkarna kom tätt på en gång och jag var rosig av glädje och upphetsning. Den här gången kändes allt så rätt, så tydligt och begripligt! Och jag ville att K skulle undersöka mig, bara för att få en fundering ur världen.

”Du är redan fem centimeter öppen! Kul!”

Yes! Min kropp är bra på det här. Och jag är inte trög. Jag börjar på fem, sån är jag.

Värkstormar kan komma av sig själva också. Ilons förlossning var en tornado av smärta, svett (SÅ mycket svett), kräk, fostervatten på väggen, skakningar och mitt i allt en massa skratt. I fem timmar och 15 minuter höll det på. Jag hörde inte den noga komponerade spellistan, badkaret var inte att tänka på och andningen var som bäst befintlig. Jag vrålade ut honom på vardagsrumsgolvet, en 4,3 kilos klump, och jag kände mig så badass. 

Han hade de största ögon och de längsta ögonfransar jag sett i ett så litet ansikte och långa, smala naglar. Min lilla Ilon, min lycka, min triumf.

Vi förflyttade oss till sängen och somnade gott, efter en klapp på kinden och kyss på pannan från barnmorskorna K och D. Jag tror jag sa att ”jag älskar er!”. Och under Ilons första vecka i livet var deras återbesök vår enda kontakt med världen där utanför. Det blev precis som jag önskat.

Enja föddes i oktober 2019.

Det hade varit meckigt att få till en hemförlossning. Bidraget hade slopats och vi hade dåligt med pengar, men jag visste ju att det var värt det. Beslutet togs ändå sent i graviditeten och vi hade knappt hunnit förbereda ett enda dugg när vattnet plötsligt gick i vecka 39. 

Det där med vattenavgång var nytt för mig, bökigt och obekvämt. Men jag visste hur jag skulle göra, rabblade mantrat ”temp, vatten, rörelser” gång på gång. Det var ingen fara på torpet så länge jag inte fick nån temperaturhöjning, så länge vattnet var klart, så länge bebisen rörde sig som vanligt. 

Det var svårt att sova med en konstant blöt blöja och jag började bli irriterad på att jag förmodligen skulle vara helt slut när det väl drog igång. Kunde lika gärna gå upp och kissa. Dricka saft. Kolla instagram. 

Temp, vatten, rörelser. 

Rörde hon sig inte väldigt dåligt? Den djuriska paniken slog till och jag ringde K. Hon var där på en kvart, tjugo minuter. Hjärtat slog fint, det galloperande ljudet ekade i natten och jag skrattade till och grät en skvätt. K stannade på soffan och jag somnade äntligen, så trött och snurrig av nattens drama. Fyra timmar senare var det ljust och barnen skulle upp, dagen skulle börja och jag blev besviken på att värkarna inte väckt mig under de tidiga morgontimmarna. 

”Ska vi lyssna igen?”

Tyst. Så tyst.

På sjukhuset konstaterades det otänkbara först av en läkare och sedan en annan. Det är rutin. Och däremellan hinner vi med döda barn i magen tänka att ”kanske tog de fel”. 

Värkarna drog igång spontant så fort vi kom in. Det var en förlossning by the book och jag hade inte ont en enda gång. Smärtan satt i hjärtat och i själen, allt annat som kändes var bara skönt. Undersköterskor och barnmorskor var tysta, Andreas var tyst och jag var nästan tyst. Jag hade sån märklig kontroll över min kropp och över förloppet. Jag frågade t.o.m. Andreas om han var redo när jag skulle krysta. ”För nu kommer hon”. 

Tyst. Så tyst.

Och så vacker att jag hade svårt att tro på det som var sant. Hon levde inte. Men nu var hon här, hon var född. Och jag älskade henne med varje cell i min kropp. Min Enja. 

Död, född och begraven. Som en felskriven rad. Och inget blev som förut. 

Men vi växer med sorgen. Vi gräver ner oss likt frön i mörkaste mull som plötsligt en dag, med mycket tålamod och kärlek, bryter marken. Och på svaga ben och med ljuskänsliga ögon sträcker vi oss mot solen, vi väljer livet. 

Alve föddes i oktober 2021. 

Jag fick skräddarsy min sjukhusförlossning, vilket jag (pleaser som jag är) skämdes lite över. Komma här och roffa åt sig av sjukhusets resurser! Bara för att jag födde ett dött barn.

Jo, lite gräddfil kanske jag var värd ändå.

Ett rum med badkar, två kända hembarnmorskor och en massa ”inten”. Inte sättas igång, inte kopplas till CTG, inte ha främmande folk på rummet, inte få nån infart i handen, inte sätta skalpelektrod på barnet. 

Vi är ju fantastiskt olika, vi människor. Även vi som upplevt liknande trauman. Som förlorat barn i magen. Vissa vill ha kontroller på specialistmödravården, ultraljud varje vecka, igångsättning så fort bebis är stor och stark nog, specialistläkare på plats eller kanske kejsarsnitt. Och allt detta beror ju förstås ofta också på om man känner till vad barnet dog av. Man hittade aldrig orsaken till Enjas död.

Jag bestämde mig långt innan jag blev gravid med mitt fjärde barn, för att först börja lita på livet igen. Och för mig betydde det att, i den mån jag kunde, skilja nästkommande graviditet och förlossning från den förra. Ny kula, nytt hopp, nytt liv. Och min tro på en fysiologisk födsel har inte rubbats efter Enja.

Jag frångick dock en av mina punkter. Jag bad mina barnmorskor ta hål på hinnorna när jag gått 12 dagar över BF. Jag stod inte ut. Och förmodligen på grund av det blev förlossningen utdragen och mycket svårare än vad den annars hade blivit. 

Jag fick för första gången uppleva att bli rädd under en förlossning. Och med det lära mig att skifta fokus från rädsla till tillit. För när vi föder har vi inget val, vi måste släppa taget om kontrollen. Vi blir superhjältar. 

Och den här gången kom tillslut ett barn med puls, värme, hesa skrik och kravlande små händer. Min lilla Alve, som gjorde livet varmt och ljust igen. Du plåstrade om oss alla.

Tack livet. Och tack ni själar som valde att äntra jorden genom just mig! 

Ni har lärt mig att lita på mig själv, även om det innebär att trotsa auktoriteten.

Att stå stadigt i stormen, fastän självtvivlet sliter och drar i en.

Att se ljuset i mörkret, även när det låter sig dröja.

Att tro på att det goda kommer åter, fastän erfarenheten säger nåt annat.

Men mest av allt har jag lärt mig att en förlossning spelar roll, och att den (optimist som jag är) kan göra oss starkare och bättre rustade för det oförutsägbara. Oavsett vad som hände. Gav den upphov till glädje, en tro på dig själv och svindlande kärlek? Så bra! Men om så inte var fallet vill jag säga: det är värt att göra upp med känslorna, hjälpa tiden att läka såren. Alla svåra händelser har inte, när de inträffar, en klar mening. Men de är aldrig betydelselösa. Så om vi måste välja mellan mening (om än vag och pluttig, eller kanske med milsvitt avstånd från själva händelsen) och meningslöshet, kan vi lika gärna välja det första. Och lita på det besvärligt skiftande livet igen, för det ska ändå levas.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*